Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Göteborgs Enskilda Bank

Göteborgs Banks hus

Till en början hade Göteborgs Bank sin verksamhet på Drottninggatan 43-44, vilket köptes för 50 000 kronor. Under tiden som byggnaden renoverades, höll banken till i en provisorisk lokal vid Västra Hamngatan 11. Först i april 1848 flyttade de in i det egna huset.

1888 lät banken uppför en nytt stort bankpalats i hörnet Lilla Torget och Västra Hamngatan. Banken flyttade in i det nya huset i januari 1889. 1903-04 byggdes Lilla Torget 5 om för bankens räkning. 1974 flyttade banken från huset.

Lilla Torget 1903

Lilla Torget 1903. Lilla torget 5 byggs om för bankens räkning.

Göteborgs Banks hus 1904

Göteborgs Banks hus 1904 efter att Lilla Torget 5 byggts om och ihop med hörnhuset.

Sen bilderna tog har huset byggts om flera gånger och idag har det en slät putsfasad.

 

Advertisements

Ramm om Göteborgs Enskilda Bank

Del 1 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

År 1824 hade en riksbanksfilial inrättats i Göteborg. Men då handelsomsättningen från början af 1840-talet blef allt större och då man liksom kände i luften, att en tid af utveckling stundade, började under slutet af år 1846 en del framstående medlemmar af Göteborgs samhälle att öfverlägga om behofvet af en enskild bankinrättning härstädes. Förut hade på grund af 1824 års lag tillkommit sex enskilda banker, Skånes, Värmlands, Kopparbergs, Östergötlands, Smålands och Örebro (Mälareprovinsernas oktrojerades 7 dagar senare än Göteborgs, men började sin verksamhet förr) och det väcker någon förvåning, att en privatbank icke förut inrättats i vår stad.  Men när den nu kom till stånd, tog man steget fullt ut och byggde banken på en kapitalstarkare grund än någon af de förutvarande.

Den 24 november 1846, vid sammanträde å Borgerskapets Äldstes sessionsrum å rådhuset, företeddes en lista, utvisande att af 111 personer, i belopp från 100,000 till 5,000 rdr banko, tecknats icke mindre än 2 millioner rdr banko eller 3 millioner kronor, en för den tiden mycket betydande summa.

Vid samma tillfälle uppdrogs åt en kommitté af sju personer att söka oktroj för banken. Dessa voro postdirektören, R.W.O.A. Gjers, rådmannen (sedermera borgmästaren) A. W. Björck samt grosshandlarne Rob:t Dickson, C. F. Kjellberg, Ed. Magnus, Isaac Leman och W:m Barkow. Deras den 11 december 1846 undertecknade oktrojansökan är ett i och för sig synnerligen märkligt dokument.

Redan den 12 januari 1847 beviljade Kgl. Maj :t den sökta oktrojen för 10 år, räknadt från den dag, då anmälan om bankens öppnande gjorts hos Konungens Befallningshafvande. Men banken trädde ändock icke i verksamhet förrän den 2 februari 1848, hvilket emellertid berodde därpå, att myntproberaren Broling i Stockholm, som åtagit sig tryckningen af sedelblanketterna, icke förrän under januari 1848 fullgjorde detta uppdrag.

Till första ledamöter af direktionen för Götheborgs Privat Bank utsågos: konsuln F. Willerding och grosshandlarne W:m Barkow, Isaac Leman, And:s Fröding och Ed. Magnus samt till suppleanter hrr J. E. Geijer och James Dickson Jr.

Banken började sin verksamhet i huset n:o 11 Västra Hamngatan, emedan den inköpta fastigheten n 😮 43 och 44 i 4:de roten, vid Drottninggatan, då ej hunnit blifva färdig. Redan i april 1848 flyttades emellertid banken till Drottninggatan, där den förblef till den 28 januari 1889, då bankrörelsen började i hörnhuset vid Lilla torget och Västra Hamngatan, hvilken fastighet inköpts år 1886 och å hvars tomt under åren 1887 och 1888 af byggmästaren A. Krüger efter ritning af arkitekten Georg Krüger uppfördes ett ståtligt bankpalats. Genom inköp af närliggande hus vid Lilla Torget och uppförande å dess tomt af en tillbyggnad, som blir fullt färdig hösten 1903, har banken ytterligare förstorat detta palats, som numera är en af de största byggnaderna i vår stad.

De sunda principer, som uttalades i oktrojansökan, kunna sägas hafva varit grundläggande icke blott vid bankens bildande utan för hela dess kommande utveckling. Liksom tecknarne utgjorde eliten af Göteborgs samhälle och handelskår, så har banken alltid intagit ett hedervärdt rum bland landets bankinstitut; och liksom Göteborg såsom handelsstad innehaft och innehar ett förnämligt rum inom vårt land, likaså dröjde det icke länge, förrän den nya privatbanken blef en af våra allra största.

Bankens räkenskaper under första oktrojen visa, att “upp- och afskrifningsräkning eller s. k. Giro-conto“ — som det heter i det af K. Maj :t fastställda reglementet — icke var synnerligen mycket använd, hvilket möjligen berodde därpå, att räkningshafvarne fingo erlägga en särskild afgift, som bestämdes af direktionen. Det å detta konto innestående belopp utgjorde år 1849 endast 53,700 kr., steg undantagsvis år 1857 till 1.263,000 kr., men höll sig vanligen vid ett belopp af 125,000 kr. Depositioner mot ränta, hvilka kunde beviljas “i den mån Directionen finner sådant för Banken fördelaktigt“, voro ännu mindre omtyckta, — under de tre åren 1852—4 uppgingo de endast till 750 kr. och stego 1855 undantagsvis till 525,750 kr. Kassakreditiv, som beviljades på högst ett års tid mot en bokföringsafgift af högst 1 % af kreditivbeloppet och mot en ränta, som “å ömse sidor beräknas efter öfverenskommelse, dock ej öfver hvad lag medgifver“, voro mera begärliga och belöpte sig under år 1848 till 312,000 kr. samt voro år 1855 redan uppe i en million kr., hvilket belopp sedermera underskridits endast år 1857 (999,600 kr).

Diskontering af växlar förekom icke alls och man har sökt anledningen till detta märkvärdiga förhållande däri, att dylika papper endast mottogos som hypotek för lån utan ansvar för banken vid underlåten protest. Likaså föreskref reglementet, att intecknade skuldebref icke finge belånas. Oaktadt dessa restriktiva bestämmelser uppgick kontot lånefordringar redan år 1848 till 2,2 mill. kr. samt steg 1855 till öfver 2,9 mill. kr. Hvad i oktrojansökningen yttrats om behofvet af en sedelutgifvande bank visade sig vara sanning, ty redan under första året hade banken sedlar utelöpande för nära 2,1 mill., hvilken summa under 1855 steg till öfver 4,8 mill. — ett belopp, som sedermera endast några gånger förekommit.

Bankens grundkapital var, som sagdt, från början mill. kronor, hvaraf endast 40 procent voro kontant inbetalta, medan återstoden deponerades i löpande förbindelser, åtföljda af fullgoda hypotek. Vid bolagsstämma 1856 beslöts, i sammanhang medansökan om förnyad oktroj, att höja teckningssumman till 5 millioner kronor, däraf 30 procent borde kontant inbetalas. Vid bolagsstämma 1866 fastställdes grundfonden till 5 mill. kronor, hvilken summa skulle tillfullo inbetalas inom den 1 december 1867. Härvid förblef det ända till år 1896, då grundfonden höjdes till 5 mill. kronor. År 1857, vid förnyelse af bankens första oktroj, ändrades namnet till Göteborgs Enskilda Bank. Vid bolagsstämma i december 1857 kunde direktionen såsom anmärkningsvärdt framhålla, att under hela första oktrojen ingen enda gång lagliga åtgärder behöft vidtagas för att utfå fordringar och att hela förlusten på grund af konkurser inskränkt sig till några hundra riksdaler.

Under andra oktrojen 1858—67 började f. o. m. år 1862 växeldiskontering, dock övervägande af inrikes växlar, — år 1867 nära 3 mill. kr. Rubriken utrikes växlar var år 1863 uppe i nära 1,1 mill., men uppgick år 1866 icke till 6,000 kronor. Depositionsräkningen ökades snart sagdt för hvarje år och äfven upp- och afskrifningsräkningen användes flitigare. För att åstadkomma lättade affärsförbindelser träffades af tal om ömsesidigt infriande af utställda postremissväxlar med Värmlands Enskilda Bank från 1861 års början, med Stockholms och Hallands Enskilda Banker från år 1862 och med de flesta öfriga banker under följande år. De utlemnade lånen stego under år 1861 till nära 6,1 mill. kr., men nedgingo 1868 till icke fullt 1,7 mill. kr.

Sedan denna tid har banken utvecklats å alla områden. Dess utveckling har, yttrar en skriftställare, i alla tider varit sällsynt jämn och stadig, förtroendet till banken har aldrig varit rubbadt och den har aldrig varit utsatt för förluster i den omfattning, att de lemnat spår efter sig i årets utdelning, långt mindre under följande år. Förvaltningen har under alla år präglats af en synnerlig försigtighet och utdelningen till lottägarne har under de sista 50 åren endast för 9 år understigit 9 procent, men om man inräknar utdelningen af reserverade medel vid oktrojperiodernas slut 1858, 1868, och 1878 i
genomsnitt uppgått till något öfver 11 procent årligen. Till följd af denna stadga ha bankens lotter visserligen icke inneburit mycken lockelse för spekulationen, men däremot varit omtyckta placeringspapper.

Ett märkesår i bankens historia är 1897, då som sagdt grundfonden ökades till 5 mill. kronor, hvarjämte samtidigt till reservfonden öfverfördes 1 % mill. kr. i öfverkurs å de nya lotterna, hvarigenom banken sattes i stånd att under den samtidigt infallande uppsvingsperioden i ökad omfattning främja handel och industri, jämte det banken genom tidsenliga reformer lämpade sig efter det moderna affärslifvets ökade kraf.

I början af 1898 öppnades ett afdelningskontor i Stockholm. De under 1869 och 1870 inrättade filialerna i Göteborgs grannstäder hafva sedermera indragits, utom den år 1874 i Strömstad öppnade.

Inom riksdagen hade det varit ett gammalt önskemål att indraga de enskilda bankernas sedelutgifning och förbehålla denna åt riksbanken ensam; detta sträfvande fördes omsider till seger genom den nya riksbankslagen af 1897. I enlighet med denna lag afstod äfven Göteborgs Enskilda Bank från och med den 15 okt. 1901 från vidare utgifvande af egna sedlar, efter aftal med riksbanken om åtnjutande af de fördelar, som lagen under form af lån och rediskontering hos riksbanken på billiga villkor tillerkänt de enskilda bankerna under en öfvergångstid af 8 —10 år. Härmed hade emellertid det viktigaste skälet för bibehållande af lottägarnes solidariska ansvar för bankens förbindelser bortfallit. Och bankens styrelse hyste så mycket mindre betänklighet vid att redan i januari 1903 i cirkulär till lottägarne föreslå bankens ombildning till aktiebank, som styrelsen med hänsyn till bankens oafbrutna utveckling sedan år 1896, då grundfonden senast ökades, fann en samtidig ökning af de egna fonderna af behofvet påkallad för att fullt tillgodose handelns och industriens växande kraf.

Denna utveckling synes bäst af följande siffror:

Styrelsens förslag blef också vid bolagsstämma den 4 mars 1903 enhälligt antaget; beslut fattades då om enskilda bankens upplösning och öfverlåtande af alla dess tillgångar och förbindelser på ett bankaktiebolag, för hvilket föreslagits namnet ’’Göteborgs Bank Aktiebolag.’’ (Ordet enskild kan nämligen efter solidaritetens upphörande ej vidare användas i namnet). Aktiebanken kommer att hafva ett tillfullo inbetaldt aktiekapital af kr. 7.500,000, fördeladt i 30.000 aktier å 250 kr. stycket, samt reserv- och dispositionsfonder å kr. 4.500,000, eller tillhopa 12 millioner kronor. De nya 10,000 aktierna, som emitterades till ett pris af 400 kronor stycket, öfvertogos genast af de gamla lottägarne med företrädesrätt.

Härigenom har Göteborgs bank aktiebolag, hvars föregångare Göteborgs Enskilda Bank hört till de ledande bankinstituten, ställt sig i främsta ledet bland våra banker.

För sina tjänstemän har banken inrättat en understödsfond, som numera benämnes donationsfonden och uppgår till kr. 160,000.

Liksom bankens utveckling varit jämn, har ock en ringa omsättning ägt rum bland styrelseledamöterna, i det att under dess 55-åriga verksamhet endast 25 styrelsemedlemmar förekommit, hvaraf en i icke mindre än 29 år haft detta förtroende. I och med bankens ombildning till aktiebolag afgick ur styrelsen direktören V. Sörensen, hvilken från år 1889 tjänstgjort som verkställande direktör.

Den första styrelsen för Göteborgs privatbank har of van uppräknats; den första styrelsen för Göteborgs bank aktiebolag, utgöres af följande personer:

Ordförande: konsul Carl Aug. Kjellberg, vice Ordförande: konsul Johan E. Ekman, samt konsul Maximilian Leman, grosshandlarne Herman Peterson, W. T. Ewert och Peder C. Waern och bankdirektören J. Lilliehöök.

Suppleanter: bankdirektören George Dickson och grossh. C. O. Kjellberg.

Såsom bolagets verkst. direktörer fungera konsul Kjellberg och bankdirektör Lilliehöök.

Bankens ställning den 28 Februari 1903 var följande:

Axel Ramm

Wilhelm Röhss d.y.

Wilhelm Röhss

Wilhelm Röhss d.y.

Carl Wilhelm Christian Röhss, född 2 juli 1834 i Göteborg, död 10 januari 1900 i Göteborg, var en svensk bankdirektör, grosshandlare och donator. Son till Wilhelm Röhss d.ä. och Carin Bressander. Han hade fyra barn med Amalia Bernhardina Rydin , Carl Leopold Rydin, Isabella Wilhelmina Rydin, Oscar Wilhelm Rydin och Anny Eleonora Rydin.

Röhss studerade vid Göteborgs handelsinstitut 1849-51, var anställd i sin fars firma Wilhelm Röhss & Co. i Göteborg 1851-56, fick burskap som grosshandlande i Göteborg 1856 och var delägare i firma Wilh. Röhss & Co. 1857-1900. Familjeföretaget var intressent i flera bruksföretag, som exempelvis Ljusne-Woxna, bedrev stora affärer i järn och trä, och tog aktiv del i grundandet av många större företag i Göteborg under 1800-talets senare del. Inte minst var det framträdande i uppbyggnaden av bankväsendet, försäkringsväsendet och järnvägsbyggandet i Sverige.

Redan 1863 – 1867 var Wilhelm Röhss d.y. således ledamot av styrelsen för Göteborgs sparbank och var dessutom huvudman i banken. Wilhelm Röhss efterträddes av brodern August 1868 som under en längre tid ingick i denna banks styrelse, bl.a. som ordförande. År 1868 blev Wilhelm Röhss ledamot i styrelsen för Göteborgs Enskilda Bank där han kvarstod till år 1900. Han var styrelsens ordförande 1895 – 1900. Röhss var vidare en av 18 ledande affärsmän som inbjöd till teckning 1863 i Skandinaviska Kredit AB. Denna bank spelade en central roll för finansieringen av järnvägarna i Sverige. Redan nästa år var han emellertid en av stiftarna till den konkurrerande banken The English & Swedish bank Limited, vanligen kallad engelsk-svenska banken, som på sin tid var en av de största bankerna i Sverige. Han var ledamot av styrelsen i denna bank till dess den fick avvecklas 1868. Wilhelm Röhss var också suppleant i styrelsen till Göteborgs handelskompani mellan åren 1873 – 1878. Detta bolag bildades 1871 och var ett tidigt exempel på en investmentbank. Efter vidlyftiga spekulationsaffärer gick företaget i konkurs 1879, vilket var en smärre skandal på denna tid.

På försäkringsområdet var han mellan åren 1864 – 1866 ledamot av styrelsen för Ränte- och kapitalförsäkringsanstalten. RKA var ett av de första försäkringsföretagen i Sverige. Var åren 1862 – 1870 ledamot i styrelsen för Göteborgs Sjöassuranceförening och 1870 – 1876 i Sjöförsäkringsaktiebolaget Norden.

I Sverige kom järnvägsbyggandet igång ganska sent. Ett av de första järnvägsföretagen var Bergslagernas Järnvägs AB (Bergslagernas järnvägar) som en gång i tiden var Sveriges största privata järnvägsföretag. Wilhelm Röhss var 1871 – 1879 ledamot av den interimsstyrelse som dessa år ledde byggandet av den s.k. bergslagsbanan som gick mellan Göteborg och Falun. Röhss ingick sedan åren 1886 – 1900 som ledamot av styrelsen för Göteborgs – Hallands Järnvägs AB som trafikerade linjen Göteborg – Varberg. Han tillträdde som vice ordförande 1895. Då vice ordföranden Berger i Bergslagernas Järnvägs AB avled i november 1888 valdes Wilhelm Röhss d.y. i dennes ställe. Han kvarstod till och med 1899. Åren 1891 – 1899 var han ledamot av styrelsen för Göteborg-Borås Järnvägs AB, varav som vice ordförande 1897 – 1899. Som framgår av namnet anlades järnväg mellan Borås och Göteborg med anslutning till Göteborg-Hallands järnväg. Röhss var också ledamot av styrelsen för Borås – Alvesta Järnvägs AB vars syfte var att knyta samman Göteborg och Borås i nordväst med Växjö, Kalmar och Karlskrona i Sydost. Röhss väckte således 1898 motion i Göteborgs stadsfullmäktige om att staden skulle teckna aktier för en och en halv miljon kr i denna fortsättning av Göteborg- Boråsbanan. Detta bifölls och banan öppnades för trafik 1902. Samtliga järnvägsbolag togs över av staten i juli 1940.

Wilhelm Röhss var dessutom styrelseledamot av Ahlafors Spinneri AB, Långeds AB, Rosenlunds Spinneri AB och Gammelkroppa AB. Han var Hamburgs konsul i Göteborg 1858-66, Preussens konsul i Göteborg 1860-61, Nordtyska Förbundets konsul i Göteborg 1866-71 och Tysklands konsul i Göteborg 1871-78. Han var även ledamot av Göteborgs stadsfullmäktige 1863-97, varav som tillförordnad ordförande 1897, samt av styrelsen för Navigationsskolan 1878-90.

Enligt Röhss vilja anslogs 1,5 miljoner av hans dödsbo till ”befordrande i Göteborg af handel, industri och kommunikationer”. Han anslog även pengar till ”välgörande ändamål”. Av summan fick sterbhusdelägarna disponera 500 000 kr till olika ändamål, bland annat 250 000 kr till Röhsska konstslöjdmuseet. 1 miljon kronor överlämnades till stadsfullmäktige, som fick disponera ränteavkastningen när denna vuxit till 500 000 kr. Utdelning ur 1910 års utdelningsfond skedde första gången den 16 februari 1911, då till utredning om en frihamns läge 110 000 kronor, till handelskammaren i Göteborg 155 000 kronor och till handelsinstitutet för en nybyggnad 245 000 kronor. Donationerna utgör grunden till det som idag är Stiftelsen Wilh Röhss Fond och Stiftelsen Wilhelm Röhss Donationsfond.

Text från Wikipedia.

August Kjellberg

August KjellbergCarl August Kjellberg, född 10 mars 1853 i Göteborg, död 4 maj 1925 i Göteborg, var en svensk affärsman och kommunpolitiker. August Kjellberg var son till grosshandlare Carl Ossian Kjellberg och Ingeborg Arnoldsson. Han gifte sig den 9 januari 1875 med Elisabeth (Eliza) Gibson (1853-1934), dotter till brukspatron William Gibson och Margret Thornton Holliday. De fick sex barn: Carl Ossian (1875-1950), Gunhild (f.1877), William Gibson (1878-1950), Valborg (1880-1956), Margareta Eliza (1881-1951) och Jonas Anders (f.1892). Hans bröder var Jonas HR C:son Kjellberg och Knut Kjellberg.

Efter läroverksstudier i Göteborg studerade Kjellberg vid Ryssbylunds lantbruksskola och Rostocks handelsinstitut. Han blev därefter anställd i faderns firma J. A. Kjellberg & Söner från 1870, prokurist där 1875-1882, delägare 1883-1891 och chef för firman 1891-1896. Han var verkställande direktör för Kramfors AB 1886-1894 och verkställande direktör för Göteborgs Enskilda Bank 1896-1905 samt dess styrelseordförande 1905-1922. Kjellberg var tysk konsul i Göteborg 1879-1893.

Vidare var han ordförande i styrelsen för Lindholmens Verkstads AB 1912-1925, han satt i styrelsen för Lödöse-Lilla Edets Järnvägs AB och i Trafikförvaltningen Göteborg-Dalarne-Gävle, ledamot av styrelsen för; Bergslagernas Järnvägs AB 1903-1925, AB Bofors-Gullspång, Boye & Thoresens Elektriska AB, AB Rämen-Liljendahl, Göteborgs Bell Telefon AB och AB Göteborgs teater. Han var ordförande i Allmänna Pensions- och Änkekassan i Göteborg, ledamot av styrelsen för AB Göteborgs Frihamn. Fullmäktig i handelsföreningen i Göteborg 1890-1906, ordförande i handelskammaren i Göteborg 1906-1924, ledamot av handels- och sjöfartsnämnden 1891-1923, varav som vice ordförande 1906-1911 och ordförande 1912-1923, ordförande i styrelsen för Göteborgs handelsinstitut 1913-1924 och ledamot av styrelsen för Stiftelsen Kjellbergska flickskolan. För utvecklingen av Bergslagernas Järnväg spelade han en stor roll liksom för återköpet av AB Bofors år 1898.

Kjellberg var ledamot av Göteborgs stadsfullmäktige 9 juni 1899-30 november 1914, av styrelsen för Sjömanshemmet till minne av konung Oscar II och drottning Sophias silverbröllop 1886-1888, av styrelsen för Allmänna och Sahlgrenska sjukhuset 1900-1903, av styrelsen för Renströmska fonden 1913-1914 och av styrelsen för Wilhelm Röhss donationsfond 1914-1924. Ledamot av kyrkofullmäktige 1883-1885, 1887-1891 och 1897-1900.

Åren 1910–1911 tillhörde Kjellberg första kammaren (som högerman), vald av Göteborgs stads valkrets. Han var ledamot av Järnvägsrådet 1924-1925. Under villkor att en handelshögskola i Göteborg kom till stånd före 1925, donerade han 1918 till denna 100 000 kronor, vilket var den första donationen för detta ändamål.

Kjellberg blev ledamot av Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg 1918.

Texten i huvudsak från Wikipedia

Göteborgs Enskilda Bank (Götabanken)

1848 grundades Göteborgs Privat Bank i Göteborg av en skara göteborgska köpmän och särskilt var familjerna Dickson och Kjellberg väl företrädda. I den första styrelsen ingick Isaac Leman, F. Willerding, W. Barkow, A.Fröding och Elias Magnus. Redan 1850 var Göteborgs Privat Bank Sveriges största bank om utlåningen beaktas. Denna position behöll banken en tid. Banken hade i likhet med andra Enskilda Banker liten inlåning, men desto större utlåning och förstås sedelutgivning. 1858 ändrades namnet till Göteborgs Enskilda Bank.

1860 hade Stockholms Enskilda Bank blivit Sveriges största bank mätt i omslutning och 1865 var Skånes Enskilda Bank störst, vilket den förblev till 1910 då den köptes upp av Skandinvaiska Kredit AB. Göteborgs Enskilda Bank var Sveriges fjärde eller tredje, Carl största bank mellan 1865 och 1915.

1868 omorganiserades Göteborgs Enskilda Bank och en ny styrelse utsågs med Jonas Kjellberg, C.G. Prytz, Wilh. Röhss, Jac. Elliot, J.E. Levisson och H. Berggren. Den sistnämnde var också VD. 1872 ersattes J. Kjellberg av Th. Berger och 1881 ersattes Jac. Elliot av Carl Aug. Kjellberg. Sedelutgivningen fortsatte till 1902 men fick allt mindre betydelse. Istället ökade inlåningen och dess betydelse för bankens möjligheter till utlåniing.

1896 blev Carl Aug. Kjellberg VD i banken och 1900 efterträdde han också Wilh. Röhss som ordförande i styrelsen. Johan Ekman utsågs till vice ordförande. Under Kjellbergs ledning utvecklades banken snabbt och var en av huvudlångivarna till konsortiet bakom Bergslagernas Järnvägs AB. Omslutningen i banken växte från 24 miljoner år 1895 till 70 miljoner kronor år 1904. Efter att sedelutgivningen upphört bytte banken också namn till Göteborgs Bank år 1903. 1904 fusionerade man med Hallands Enskilda Bank i Halmstad och Bohusläns Enskilda Bank i Uddevalla. Omslutningen steg till 104 miljoner kronor år 1905.

Sistnämnda år avgick Carl Aug. Kjellberg som VD i banken, men kvarstod som ordförande. Ny VD blev Johan Lilliehöök som i sin tur 1911 följdes av Ernst von Sydow. Ordinarie direktör i banken blev 1905 George Dickson.

Göteborgs Bank förblev landets fjärde affärsbank till omkring 1950 för att strax därefter bli förbiväxt av Jordbrukarbanken/Sveriges Kreditbank. 1917 övertog Göteborgs Bank den 1891 grundade Stockholms Diskontobank som hade en värdefull kundkrets i Stockholm, däribland AB Separator. Samma år övertogs även Marks Bank. När Ernst von Sydow 1919 avled blev George Dickson chef i Göteborg och Knut Bovin i Stockholm. Man hade under lång tid två i praktiken oberoende organisationer.

Bankens uppköp av andra banker fortsatte dock, 1920 delar av Nya Banken, 1921 övertogs Örebro Läns Bank och 1922 Marstrands Sparbank samt Kopparbergs Enskilda Bank (grundad 1835) som kommit i problem på grund av riskfylld kreditgivning till emissions- och industribolag. Emissionsbolag var den tidens riskkapitalbolag. 1924 övertogs AB Övre Västerdalarnas bank.

Göteborgs Bank hade innan övertagandet av dessa banker stora fordringar mot säkerhet i aktier i bl.a. Lindholmen-Motala, Billingsfors-Långed, Ahlafors Nya Spinneri AB, Skandiaverken i Lysekil och emissionsinstitutet Mercator. Med Kopparbergsbanken följde engagemang i bl.a. Finspongs Metallverk. Dessa engagemang kom att resultera i stora förluster för Göteborgs Bank.

1922 avgick Carl Aug. Kjellberg som ordförande och efterföljdes av George Dickson. VD blev Gustaf Ekman och Knut Bovin. Vid den senares död 1925 fortsatte Ekman som ensam chef. Banken kom i allt värre svårigheter under 1920-talet och 1930-talet. Något som ledde till en palatsrevolution ledd av apotekaren Gustaf Bernström, grundare av Kronans Droghandel, som blev styrelsen ordförande efter George Dickson som dog 1933. Gustaf Ekman lämnade posten som VD samma år och efterträddes av Erik Bengtson. Banken tappade sina kontakter med många storkunder och stora finansfamiljer i och med detta. Kunder som Separator, Billerud och Bratt-koncernen försvann.

Även under 1930-talet och senare övertogs andra banker och kreditinstitut. 1932 övertogs Sparbanken i Vimmerby, 1939 Kristdala Kreditkassa, 1955 Örebro Intecknings KB P. Eriksson & Co, 1965 Malmö Kreditförening och 1967 Bankirfirman Fristedt & Co KB.

Banken kom inte heller att i likhet med andra banker att bilda ett investmentbolag för att ta över de av banken kontrollerade krisbolagen från 1920-talet. Istället såldes dessa intressen ut till intressenter som inte hade med banken att göra. Under 1940-talet såldes exempelvis Lindholmens Varv och Motala Verkstad till Johnsonkoncernen, Finspong till Svenska Metallverken och Billingsfors-Långed till Bonnierägda Dagens Nyheter.

Göteborgs Bank blev därefter en i huvudsak lokal bank i västra och mellersta Sverige med lite mindre företg bland sina kunder, som exempelvis Gustaf Werners koncern, Alingsås Bomullsväveri,  Pellerins Margarinfabrik och Dorch, Bäcksin & co.

Gustaf Bernström kvarstod som ordförande i styrelsen till 1954 då han efterträddes av Thorsten Bengtsson som i sin tur efterträddes som VD av Sven Raab. 1969 hade Sven Raab blivit styrelsen ordförande och Bert Lindström var VD. Andra personer i styrelsen sistnämnda år var bl.a. Christian Ameln (från ägarfamiljen till Nife-Jungner), Kristian von Sydow från Broströms-koncernen, byggmästaren Arne Henriksson, David Sandén (Frans A. Sandén AB) och Lennart Parkfelt (Transoil, ett tidigare Transatlantickontrollerat rederi, vid denna tid Salénägt).

1972 övertogs Smålands Bank och banken bytte namn till Götabanken. Banken hade ett spritt ägande men under 1980-talet kom bankens aktier att successivt köpas upp av Robert Weils Proventus och blev 1987 en del av Gota Group där också B & B Invest med dotterbolaget Hägglöfs och Jacobson & Ponsbach ingick. 1990 fusionerades banken med Wermlandsbanken och Skaraborgsbanken till Gota Bank. Proventus sålde den också samma år till Trygg-Hansa. Därefter kom banken att hamna i finansiella bekymmer på grund av finans- och fastighetskrisen i Sverige:

Det sammanslagna Gota Bank var för en kort tid en av de fem största affärsbankerna i Sverige, men nästan omedelbart efter bildandet fick man stora problem i samband med den finanskris som utvecklade sig under början av 1990-talet, och problemen accentuerades efter hand. När Bankstödsnämnden bildades 1993 hade ägarna, försäkringsbolagen Trygg-Hansa och SPP, genom det gemensamma holdingbolaget kommit till vägs ände och kunde inte skjuta till mer kapital utan såg sig tvungna att ansöka om statligt stöd. Man gav då upp ägandet och överlät detta på Bankstödsnämnden, vilket var ett nödvändigt villkor för att få tillgång till stödmedel och den första åtgärden blev att separara tillgångarna i en livskraftig del och en sjuk del med osäkra fordringar.Den livskraftiga delen av Gota Bank slogs samman med Nordbanken, det vill säga den tidigare PK-Banken, vilken också erhöll statligt bankstöd, medan de osäkra fordringarna placerades i ett separat statlig bolag, Retriva. Tillgångarna och fordringarna i Retriva omstrukturerades för att på sikt kunna säljas av, och för att kunna återvinna en del av de medel som man varit tvungen att sätta in i bolaget. Verksamheten i Retriva fusionerades 1996 in i Securum, vilket var ett bolag som fyllde motsvarande funktion för Nordbankens osäkra fordringar.

Andra källor:
Vem äger Sverige?, SOU 1968:7
CH Hermansson, Monopol och storfinans – de 15 familjerna, 1971, tredje upplagan
Aktieägarens Uppslagsbok 1969, 1969
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963

Willerding – Wilson & Co

Del 19 av 26 i serien Göteborgskapitalet

När Göteborgs Enskilda Bank (långt senare Götabanken) bildades år 1848 som Göteborgs Privat Bank var Fredrik Willerding av av grundarna tillsammans med Isaac Leman, W. Barkow, A. Fröding och E. Magnus. Dessa satt i den första styrelsen och bland aktieägarna återfanns även familjerna Kjellberg och Dickson. Mellan 1833 och 55 var Fredrik Willerding ordförande i Göteborgs sparbank. Han var också preussisk konsul i Göteborg.

Fredrik Willerding (1781-1869) var gift med Carolina Elisabeth Bagge (1791-1863). Tå av deras söner var Theodor Willerding (1814-1885) och Edwin Willerding (1819-94). Den sistnämnde var gift med Cecilia Scarth (1829-79). Eleonore Willerding (1821-1900), dotter till Fredrik Willerding, var gift med sin kusin, grosshandlaren James J:son Dickson (1815-1885). Deras dotter Caroline Dickson (1846-1918) var gift med Olof Wijk d.y (1833-1901)

Edwin Willerding anlade Ahlafors Spinneri tillsammans med Alexander Keiller och 1851 grundade han en mekanisk fönsterfabrik i Göteborg tillsammans med T.F.Hj. von Gegerfelt, Viktor von Gegerfelt och C. Kruse. Han började som anställd i James Dickson & Co 1836, men lämnade den firman 1844 och grundade en egen firma, Willerding & Co samma år. Firman blev aldrig nån större aktör. Mellan 1852 och 1870 var han ensam ägare av firman som sistnämnda år nedlades varvid han blev anställd som kontorschef i firma J.W. Wilson.

Den wilsonska firman, grundad av John West Wilson (1816-89) år 1843, var betydligt framgångsrikare, framförallt som speditör och som redare, men även som handelshus och var under någar år en av de tio största järnexportörerna i Göteborg, tillika en av de större spannmålshandlarna, exempelvis stor exportör av havre. 1889 lämnade Edwin Willerding Wilson & Co som firman då hette. Wilson & Co avvecklade under 1890-talet sin spannmålsverksamhet men blev en av de största exportörerna av papper och pappersmassa genom att man blev återförsäljare för de stora Rosendahlsfabrikerna i Mölndal som ägdes av D.O. Francke. Vid Rosendahls konkurs 1879 så försvann dessa affärer. Kring 1880 började firman också importera kol och blev en av de större importörerna.

Men framförallt tjänade firman J.W. Wilson, senare Wilson & Co, pengar på den svenska emigrationen. Wilson & Co var finansiell säkerhet för agenterna för de stora rederierna Cunard Stam Ships Co, White Star Line, Allan & State Lines, Anchor Line, Dominion Line, American Line och Canadian Pacific Railway. Wilsons fartyg stod också för transporten av emigranterna till England. Passageratrafiken, som startade 1850,  drevs som Wilson Line i samarbete med John West Wilsons fars firma Thos. Wilson Sons & Co i Hull i England. 1865 var John West Wilson också en av grundarna till Ångfartygs AB Göteborg-London, från 1882 en del av Ångfartygs AB Thule i vilket bolag J.W. Wilson också ägde aktier.

Theodor James Willerding (1854-1929) var en svensk grosshandlare, son till Edwin Willerding och Cecilia Scarth. Han var gift med Helfrid Anderson, dotter till Carl August Anderson och Alida Sofia Lindgren. Theodor J Willerding var delägare i Wilson & Co 1890-1918 tillsammans med A.O. (Andersson) Wilson.  Han var även VD för Ångfartygs AB Thule 1906-1916 och för Ångfartygs AB S:t George 1912-1918. Efter första världskriget och när Theodor J Willerding slutat på företaget avvecklade Wilson & Co rederiverksamheten och kolhandeln. 1923 gick William Gibson Kjellberg in som delägare i Wilson & Co och från 1930 var han ensam ägare av företaget som nu var en rent speditionsföretag.

Helfrid Willerding (1889-?), dotter till Theodor J Willerding var gift med industrimannen George Seaton d.y. (1881-1954) i sitt andra gifte. I första giftet var hon gift med Folke C:son Weijdling (1886-1971) och fick tre barn, Tord Weijdling (1911-?), Sture Weijdling (1913-?) och Hilla-Britta Weijdling (1915-?). Helfrid Willerdings yngre syster Ellen Willerding (1894-1971) gifte sig andra gången med generalmajor Sture Gadd. Hennes äldre syster Florence Willerding (1885-1962) var gift med Carl Kule Palmstierna (1887-1932).

Dottern till Edwin Willerding, Eliza Willerding (1852-1935) var gift med Sten Helling (1839-1921). I hans tidigare äktenskap med Thekla Krafft (1848-1869) hade han en son, Sten Helling jr (1869-1949).