Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Göteborgs Bank

Lindholmens varv

Del 19 av 19 i serien Varv

Redan på 1500 talet byggdes det båtar vid Lindholmen, för flottan. Varvet utkonkurrerades under senare delen av 1600-talet av varven på andra sidan älven. Initiativet till det moderna Lindholmens varv togs av handelsfirman Mattsson & Braune samt Theodor Wilhelm Tranchell (1815-1889) som från 1843 var gift med Sofia Aurora Mattsson.

Under slutet av 1840-talet köpte T.W. Tranchell och firman Mattsson & Braune upp tomtmark vid Lindholmen. et skedde bland annat genom att Lindholmens säteri vars ägare gått i konkurs 1844 inköptes på exekutiv auktion. Huvuddelen av egendomen, 31/32-delar, överläts nästan genast till två storbönder, som fortsatte att där bedriva jordbruk. På den del som Mattsson & Braune behöll, växte Lindholmens varv upp. Tranchell lät inleda arbeten för att bygga ett varv för byggnation av järnfartyg.

På den första stapelbädden byggdes det första fartyget briggen Aurora som sjösattes 1848. År 1852 byggdes anläggningen ut med en mekanisk verkstad för ångfartyg, samt även en kostsam slip för sjösättning och upphalning av fartyg. Den traditionella kölhalningen som tillämpades för segelfartyg var direkt olämplig för ångbåtar. Tranchell beslöt att den första järnångaren – med namnet Gustaf II Adolf – skulle byggas. Kölen kunde sträckas vid årsskiftet 1852 och sjösättningen ägde rum den 13 december 1854. Ett separat bolag hade bildats för fartyget, med både svenska och tyska intressenter.

1853 ombildades varvsfirman till ett aktiebolag, Lindholmens Varvs- och Fabriksaktiebolag, i syfte att få in nytt friskt kapital då det gjort stora investeringar i verksamheten. Mattson & Braune och T. W. Tranchell ägde 75% och Motala Verkstad 25% i det nybildade bolaget. Aktiekapitalet var 200 000 kronor.

Efter ekonomiska och personliga svårigheter för Tranchell, övertogs varvet 1858 av Motala Verkstad som ytterligare utökade anläggningarna, bland annat med en stor torrdocka, invigd den 13 november 1875. Dockan breddades vid två tillfällen, bland annat på initiativ av marinförvaltningen, som krävde torrsättningskapacitet till sina pansarbåtar. Som chef på Lindholmen placerade Motala ingenjören Carl Elis Norrman. Medan Tranchell velat åta sig storbyggen, sökte Norrman under de svaga åren i slutet av 1850-talet och början av 1860-talet trygga ekonomin genom reparationsarbeten på fartyg och genom tillverkning av ångslupar och beställningsgods, som broar och värmeinstallationer. Som skeppsbyggare förvärvade han åt Lindholmen ett grundmurat anseende. Av de båda mekaniska verkstäderna var Keillers under ett årtionde den ojämförligt största. Först 1853 nådde Lindholmen upp i ett arbetarantal, som närmade sig Keillers, och från 1860-talets ingång var de båda företagen av ungefär samma storlek. Liksom Keillers verkstad upplevde Lindholmen en påtaglig blomstring under 1870-talets högkonjunktur, då arbetarantalet steg till nära 800 och omsättningen uppgick till 1,5 miljoner kronor.

Efterhand kom Lindholmens varv successivt att växa till ett av landets största och 1872 byggdes det första krigsfartyget här, kanonbåten Blenda. 1875 stod varvets nya torrdocka färdig. Den ingick i en lång rad investeringar som Motala Verkstad genomförde vid denna tid såsom ett betydande aktieköp i det nybildade järnvägsbolaget Hallsberg-Motala-Mjölby, inköp av Bångbro järnverk och utbyggnad av verkstaden i Motala. Under lång tid hade varvet Kungliga Svenska Flottan som storkund. Så till exempel sjösattes den 29 mars 1898 pansarbåten Niord, i närvaro av kung Oscar II.

Som teknisk chef anställde Motala Verkstad 1877 Sven Almqvist (svärson till Carl Elis Norrman), som sedan 1869 varit ingenjör hos Norrman vid Lindholmen. Almqvist försökte på alla sätt skaffa Lindholmen order. Han lyckades med det, bland annat genom sina förbindelser med Ludvig Nobel i Ryssland, och Lindholmen fick nu ett stort antal beställningar på tankfartyg för transport av olja på Kaspiska havet och Volga. Vid denna tidpunkt byggde varvet så stora tankfartyg som på 3 400 ton. Även ryska staten gjorde beställningar av olika slags fartyg hos Lindholmen (bärgningsfartyg, isbrytare och min-utläggare). På det sättet möjliggjordes en hög sysselsättning på Lindholmen under hela 1880-talet, så att arbetarantalet under flera år översteg 1 000 personer och därmed emellanåt var dubbelt så stort som antalet vid Keillers verkstad. Tillverkningsvärdet vid Lindholmen uppgick under flera år till över 2 miljoner kronor.

Ekonomiska bekymmer i början av 1890-talet gjorde att moderbolaget Motala Verkstad gick i konkurs 1891. Driften vid Lindholmen inställdes därför i över ett år. År 1890 hade varvet 1 426 anställda och var Göteborgs största företag, men i slutet av 1891 hade så många avskedats att endast 40 fanns i arbete.

Vid Motala Verkstads konkursauktion 1892 ropades Lindholmen in för 820 000 kronor av ett obligationskonsortium, som därmed skyddade sin intecknade fordran i Lindholmen. Detta utarrenderade därefter Lindholmen till ett konsortium som bildats, AB Lindholmens Verkstads arrendatorer, bestående av ingenjör Johan Sjöholm på Qvillebäckens mekaniska verkstad, disponent J. G. Busck på Almedahl, bryggare J. W. Lyckholm, byggmästare F. O. Peterson samt Sven Almqvist och förutvarande disponenten på Lindholmen, Emil Telander, som 1885 efterträtt C. E. Norrman. Ledningen av verksamheten hade Sven Almqvist tagit på sig, trots att han erbjudits anställning vid Nobelverken i Ryssland. Han lyckades också att skaffa nya beställningar på både tankångare och lastfartyg i Ryssland, men Johan Sjöholm och Almqvist kunde inte komma överens om hur affärerna skulle skötas. Följden blev att nästan inga arbeten kom igång på varvet under hela 1892. Almqvist bildade då ett nytt konsortium, för att utnyttja den klausulen i arrendeavtalet om att lösa in Lindholmen för 820 000 kronor, vilket var ungefär hälften av vad Lindholmen då värderades till. Sjöholm blev därmed utmanövrerad.

Därmed bildades Lindholmens Verkstads AB med ett aktiekapital av 1 miljon kronor, varav Motala Verkstads Nya AB tecknade sig för 550 000 kronor. För att finansiera aktieteckning gjorde Motala en nyemission, då aktiekapitalet ökades till 1 600 000 kronor. I styrelsen för Lindholmen ingick direktör G. V. S. Tham i Huskvarna, J. G. Busck, disponenten på Gamla Varvet G. D. Kennedy, handlanden E. N. Fischer i Göteborg och vice häradshövdingen C. V. H. Montelius i Stockholm. 1896 inträdde Ivar Waern i styrelsen istället för J.G. Busck.

Varvet lyckades få flera statliga beställningar och anställde 1896 ingenjören Hugo Hammar som kommit hem från USA. Varvets nya ledning investerade i byggnader och maskiner. Man hittade även en marknad för trampångare och lyckades ta beställningar från svenska rederier som tidigare beställt dessa byggen i utlandet. 1903 hade bolaget blivit stabilare och skrev dessutom kontrakt med marinen på pansarfartyget Oscar II. Bland övrigt specialtonnage kan nämnas två malmtransportbåtar 1904 och 1905 för Trafik AB Grängesberg— Oxelösund, en föregångare till våra dagars bulklastfartyg.

År 1906 köptes Lindholmens Verkstads AB åter av Motala Verkstad, dvs Motala Verkstads Nya AB och en bra konjunktur med flera nybyggnationer rådde fram till en försämring 1908. Johan Sjöholm hade med stöd av Göteborgs Bank köpt majoriteten i Motala Verkstads Nya AB och återtog på detta sätt makten över Lindholmen. Sven Almqvist och Hugo Hammar lämnade varvet och började istället arbeta för Göteborgs Nya Verkstads AB.

En ny styrelse för Lindholmens Verkstads AB utsågs bestående av C.F. Holmquist, Johan E. Ekman, Aug. Lillienau, Johan Sjöholm och H. Cavalli. Johan Sjöholm blev VD för Motala-Lindholmen-Bedkholmen, en företagsgrupp med 2 500 anställda och värderad till 10 miljoner kronor. Aktiekapitalet för Motala Verkstads Nya AB var 1,6 miljoner kronor och för Lindholmens Verkstads AB en miljon.

Varvet fick vid denna tid kontrakt på den ena av Statens Järnvägars tågfärjor för traden Trelleborg-Sassnitz Konung Gustaf V och två oceanlinjeångare för Rederiaktiebolaget Nordstjernan och hade nu flera år med god lönsamhet. Varvets ledande ställning i 1910-talets Göteborg stärktes ytterligare, då Axel Johnsons rederiföretag Nordstjernan 1909 beställde två 6 500 tons lastångare, som skulle sättas in på rederiets nyöppnade linje på Sydamerika. Fartygen levererades 1910 (Axel Johnson) och 1911 (Annie Johnson) och var en stor teknisk framgång för varvet.

Byggandet av pansarbåtar innebar att leveranserna till Stockholm periodvis var mycket omfattande. Det var den stora dominansen av statliga beställningar som medförde en epok av pansarbåtsbyggande. Under slutet av 1910-talet ändrade Lindholmens marknad karaktär, och krigsfartygsbyggandet upphör och den ryska marknaden blir utan betydelse. Båda dessa händelser hörde ihop med den företagsledning, som avskedades 1906. Istället skulle varvet under en kortare tid bli de stora Stockholmsrederiernas nybyggnadsvarv. Åren före krigsutbrottet innebar en markant inriktning på handelstonnage och en byggnation av 3 000-tonnare, vilka byggdes i en stor serie under krigsåren.

De ovannämnda fartygen var tekniska framgångar, men dåliga affärer gjorde att förlusten för 1910 blev 854 819 kr, mer än två tredjedelar av aktiekapitalet. Företaget räddades endast genom att värdet på fastigheterna skrevs upp med samma belopp som förlusterna. Detta möjliggjordes genom en försiktig värdering efter år 1890 och genom att konjunkturerna vände 1912. 1911 lämnade Johan Sjöholm chefsposten på grund av motsättningar i företagsledningen. Istället anställdes Otto Hallström som koncernchef och Wilhelm Hök som teknisk chef på Lindholmen.

Huvudägare blev snart emissionsbolaget Hallström & Co via AB Bergsunds intressenter. De ägde tidigare Bergsunds Mek. Verkstads AB och Finnboda Varv. Därmed uppstod en varvskoncern som genom rationaliseringar räknade med att uppnå lönsamhet. Men så blev inte fallet, utan bolaget led stora förluster även under 1911. Sedan förbättrades konjunkturerna och en allmän svensk varvskris kunde undvikas.

Från 1912 utgjordes styrelsen av Gerhard Arfwedson, O. Hallström, W. Hök, C.A. Kjellberg och Gustaf Ekman. Aktiekapitalet i Lindholmens Verkstads AB ökades till 1,5 miljoner genom utgivande av preferensaktier.

Lindholmen hade ett tillverkningsvärde på 3 miljoner kronor och 952 arbetare år 1913. Lindholmen byggde bogserångare, malmångare och passagerarångaren Ariadne och den goda konjunkturen höll i sig under första världskriget.

På initiativ av Göteborgs Bank (vars fordran på bolaget 1911 uppgick till 1,9 miljoner kronor) köpte 1915 ett konsortium av företrädesvis göteborgare, majoriteten av stamaktierna och så gott som alla preferensaktierna i Lindholmen Verkstads AB till en kurs av 200%. Styrelsen kom att bestå av Carl August Kjellberg, Melcher Lyckholm, Wilhelm Hök, Eric Hallin och E. von Sydow.

Göteborgs Bank kunde år 1918 överta bådeMotala- och Bergsundsbolagen genom att deras 1917 grundade emissionbolag AB Mercator köpte Hallström & Co. Efter detta fusionerades Lindholmen och Motala år 1920 genom att Lindholmens Verkstads AB köpte samtliga 10 400 aktier i Motalabolaget till ett nominellt värde av 2,6 miljoner kronor. I december 1919 beslöts att den nya firman skulle heta AB Lindholmen-Motala. Stryelsen i et nya bolaget utgjordes av W. Hök, C.A. Kjellberg, M. Lyckholm, Eric Trolle, H.L.F. Lagercrantz, Herman Lindquist och George Dickson. Emellertid var det nu åter sämre tider, samt konsekvenserna av att Lindholmen i det längsta höll fast vid ångtekniken.

1917 hade Lindholmen omkring 1 000 anställda, men 1918 bara 750. Tillsammans med Motala hade företaget år 1920 1 600 anställda, 1921 1 200 och 1922 bara 700. 1922 byggdes det sista fartyget och därefter vard et bara reparationsverksamhet vid varvet.

Modell av Lindholmens Varv 1920

Modell av Lindholmens Varv 1920

Varvet tog också in beställningar på järnkonstruktioner för byggnader och broar. Då även reparationsverksamheten minskade, började företaget skrota fartyg, men de svenska arbetslönerna var för höga för att det skulle kunna bli en lönsam verksamhet. Totalt 18 fartyg om 49 000 ton dödvikt höggs upp under åren 1932-1936. Under hela 1920-talet var beställningarna få, dock ljusnade situationen något 1928 och arbetarantalet ökades till 750 personer år 1929.

Lindholmens varv 1933

Lindholmens varv 1933

År 1936 var det återigen dags för en ombildning. Verkstäderna i Göteborg och Motala var för olika och den gemensamma administrationen tungrodd. Därför konstituerades den 5 september 1936 Aktiebolaget Lindholmens Varv med säte i Göteborg och ett aktiekapital på 700 000 kronor. Företaget lämnade nu helt tillverkning av ångmaskiner bakom sig och satsade på diesel-elektriskt maskineri med motorer från Atlas-Diesel. Nu fick varvet återigen beställningar av nybyggen. Den första dieselmotorn monterades i lastmotorfartyget Astri, Rederi AB Disa. Varvet hade här hittat sin nisch och Astri följdes av flera motorfartyg. Utöver dieselmotorer fokuserade varvet på byggandet av torrlastfartyg av specialtyp samt ångpannor. Varvet hade cirka 800 anställda år 1940. År 1944 sjösatte varvet en ny flytdocka byggd för egen räkning. VD 1936-1942 var Hilding Nielsen följd av Erik Larsson åren 1943-45 och Gustav Löwenhielm från 1954 till 196?.

Johnson-koncernen, som redan ett antal år tidigare börjat förvärva aktier i Lindholmen blev 1941 ensam ägare till varvet. Eftersom Motala också köpts av Johnson-koncernen kom de två verkstadsföretagen återigen att hamna i samma koncern. Lindholmens varv integrerades i Johnsonkoncernen och kom att bli känt för att bygga främst lastlinjefartyg. Företaget producerade Pielstickmotorer speciellt avpassade för linje- och passagerarfart. Under krigsåren 1939-1945 sjösattes 23 fartyg vid Lindholmen på sammanlagt 48 000 bruttoregisterton. År 1960 hade varvet 1 800 anställda, varav 1 400 arbetare.

Slottsberget, Lindholmens varv och Lindholmshamnen

Slottsberget, Lindholmens varv och Lindholmshamnen

Början till slutet blev bygget av tre englandsfärjor för Svenska Lloyd. Det var en för varvet ny och komplicerad fartygstyp. De kalkylerade fel och förlorade mycket på affären. Johnsonkoncernen fann då för gott att dra sig ur varvsverksamheten och sålde 1971 varvet till Eriksbergs Mekaniska Verkstad. Eriksberg hade brist på kunnig personal och varvsarbetare flyttades nu över från Lindholmen till Eriksberg.

År 1974 byggdes det sista fartyget på Lindholmen. Kvar fanns reparationsverksamheten som Eriksberg nu sålde till Götaverken och 150 man arbetade kvar i torrdockan på Lindholmen. Då Lindholmen gick med förlust i början av 1980-talet började verksamheten ifrågasättas allt mer, men fortsatte fram till hösten 1985, då obefintlig orderingång gjorde att verksamheten helt måste upphöra. Personalen flyttade då till Cityvarvets olika bolag.

Kvarvarande varvsbyggnader används idag i huvudsak som skol- och utbildningslokaler och den gamla torrdockan vid Slottsberget är idag en småbåtshamn.

Källor: Wikipedia, Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963,

Advertisements

Göteborgs Banks hus

Till en början hade Göteborgs Bank sin verksamhet på Drottninggatan 43-44, vilket köptes för 50 000 kronor. Under tiden som byggnaden renoverades, höll banken till i en provisorisk lokal vid Västra Hamngatan 11. Först i april 1848 flyttade de in i det egna huset.

1888 lät banken uppför en nytt stort bankpalats i hörnet Lilla Torget och Västra Hamngatan. Banken flyttade in i det nya huset i januari 1889. 1903-04 byggdes Lilla Torget 5 om för bankens räkning. 1974 flyttade banken från huset.

Lilla Torget 1903

Lilla Torget 1903. Lilla torget 5 byggs om för bankens räkning.

Göteborgs Banks hus 1904

Göteborgs Banks hus 1904 efter att Lilla Torget 5 byggts om och ihop med hörnhuset.

Sen bilderna tog har huset byggts om flera gånger och idag har det en slät putsfasad.

 

Hotel Christiania och Hotel Neptun

Omkring 1860 tog f.d. polisöverkonstapeln L. E. Lindblad över och öppnade ett värdshus i kvarteret Neptunus vid Magasinsgatan. Han och hans hustru Nelly Kristina utvecklade sedan värdshuset till det välkända Hotel Christiania. Grosshandlare O. Magnus köpte fastigheten 1876. I samband med det flyttades Hotel Christiania till Drottningtorget (nuvarande Hotel Eggers).

I lokalerna vid Magasinsgatan öppnade Matilda Möller därefter Hotel Neptun. Under hennes tid användes fortfarande större delen av de övre våningarna som magasin. I övriga utrymmen fanns hotellrum, restaurang och utskänkningslokal.

Vid sekelskiftet blev källarmästare J. Andersson ägare. I hans regi byggdes hela huset om för hotell, restaurang och café. Exteriören förändrades genom att nya fönster togs upp i de tidigare magasinslokalerna och fasaden mot gatan moderniserades med ny putsdekor. Ritningarna för ombyggnaden utfördes av byggmästare F. O. Peterson.

Ytterligare några ändringar genomfördes omkring 1920. Då tillkom bl a hörnentrén med granitportalen och dekormålningen i matsalen.

År 1966 stängdes Hotel Neptun och inredningen såldes på auktion. Fastigheten köptes av Göteborgs Bank. Den nästan 150 år långa krogtraditionen bröts och i stället flyttade banken in och lokalerna gjordes om till kontor.

Text i huvudsak från Riksantikvarieämbetet.

Ramm om Göteborgs Enskilda Bank

Del 1 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

År 1824 hade en riksbanksfilial inrättats i Göteborg. Men då handelsomsättningen från början af 1840-talet blef allt större och då man liksom kände i luften, att en tid af utveckling stundade, började under slutet af år 1846 en del framstående medlemmar af Göteborgs samhälle att öfverlägga om behofvet af en enskild bankinrättning härstädes. Förut hade på grund af 1824 års lag tillkommit sex enskilda banker, Skånes, Värmlands, Kopparbergs, Östergötlands, Smålands och Örebro (Mälareprovinsernas oktrojerades 7 dagar senare än Göteborgs, men började sin verksamhet förr) och det väcker någon förvåning, att en privatbank icke förut inrättats i vår stad.  Men när den nu kom till stånd, tog man steget fullt ut och byggde banken på en kapitalstarkare grund än någon af de förutvarande.

Den 24 november 1846, vid sammanträde å Borgerskapets Äldstes sessionsrum å rådhuset, företeddes en lista, utvisande att af 111 personer, i belopp från 100,000 till 5,000 rdr banko, tecknats icke mindre än 2 millioner rdr banko eller 3 millioner kronor, en för den tiden mycket betydande summa.

Vid samma tillfälle uppdrogs åt en kommitté af sju personer att söka oktroj för banken. Dessa voro postdirektören, R.W.O.A. Gjers, rådmannen (sedermera borgmästaren) A. W. Björck samt grosshandlarne Rob:t Dickson, C. F. Kjellberg, Ed. Magnus, Isaac Leman och W:m Barkow. Deras den 11 december 1846 undertecknade oktrojansökan är ett i och för sig synnerligen märkligt dokument.

Redan den 12 januari 1847 beviljade Kgl. Maj :t den sökta oktrojen för 10 år, räknadt från den dag, då anmälan om bankens öppnande gjorts hos Konungens Befallningshafvande. Men banken trädde ändock icke i verksamhet förrän den 2 februari 1848, hvilket emellertid berodde därpå, att myntproberaren Broling i Stockholm, som åtagit sig tryckningen af sedelblanketterna, icke förrän under januari 1848 fullgjorde detta uppdrag.

Till första ledamöter af direktionen för Götheborgs Privat Bank utsågos: konsuln F. Willerding och grosshandlarne W:m Barkow, Isaac Leman, And:s Fröding och Ed. Magnus samt till suppleanter hrr J. E. Geijer och James Dickson Jr.

Banken började sin verksamhet i huset n:o 11 Västra Hamngatan, emedan den inköpta fastigheten n 😮 43 och 44 i 4:de roten, vid Drottninggatan, då ej hunnit blifva färdig. Redan i april 1848 flyttades emellertid banken till Drottninggatan, där den förblef till den 28 januari 1889, då bankrörelsen började i hörnhuset vid Lilla torget och Västra Hamngatan, hvilken fastighet inköpts år 1886 och å hvars tomt under åren 1887 och 1888 af byggmästaren A. Krüger efter ritning af arkitekten Georg Krüger uppfördes ett ståtligt bankpalats. Genom inköp af närliggande hus vid Lilla Torget och uppförande å dess tomt af en tillbyggnad, som blir fullt färdig hösten 1903, har banken ytterligare förstorat detta palats, som numera är en af de största byggnaderna i vår stad.

De sunda principer, som uttalades i oktrojansökan, kunna sägas hafva varit grundläggande icke blott vid bankens bildande utan för hela dess kommande utveckling. Liksom tecknarne utgjorde eliten af Göteborgs samhälle och handelskår, så har banken alltid intagit ett hedervärdt rum bland landets bankinstitut; och liksom Göteborg såsom handelsstad innehaft och innehar ett förnämligt rum inom vårt land, likaså dröjde det icke länge, förrän den nya privatbanken blef en af våra allra största.

Bankens räkenskaper under första oktrojen visa, att “upp- och afskrifningsräkning eller s. k. Giro-conto“ — som det heter i det af K. Maj :t fastställda reglementet — icke var synnerligen mycket använd, hvilket möjligen berodde därpå, att räkningshafvarne fingo erlägga en särskild afgift, som bestämdes af direktionen. Det å detta konto innestående belopp utgjorde år 1849 endast 53,700 kr., steg undantagsvis år 1857 till 1.263,000 kr., men höll sig vanligen vid ett belopp af 125,000 kr. Depositioner mot ränta, hvilka kunde beviljas “i den mån Directionen finner sådant för Banken fördelaktigt“, voro ännu mindre omtyckta, — under de tre åren 1852—4 uppgingo de endast till 750 kr. och stego 1855 undantagsvis till 525,750 kr. Kassakreditiv, som beviljades på högst ett års tid mot en bokföringsafgift af högst 1 % af kreditivbeloppet och mot en ränta, som “å ömse sidor beräknas efter öfverenskommelse, dock ej öfver hvad lag medgifver“, voro mera begärliga och belöpte sig under år 1848 till 312,000 kr. samt voro år 1855 redan uppe i en million kr., hvilket belopp sedermera underskridits endast år 1857 (999,600 kr).

Diskontering af växlar förekom icke alls och man har sökt anledningen till detta märkvärdiga förhållande däri, att dylika papper endast mottogos som hypotek för lån utan ansvar för banken vid underlåten protest. Likaså föreskref reglementet, att intecknade skuldebref icke finge belånas. Oaktadt dessa restriktiva bestämmelser uppgick kontot lånefordringar redan år 1848 till 2,2 mill. kr. samt steg 1855 till öfver 2,9 mill. kr. Hvad i oktrojansökningen yttrats om behofvet af en sedelutgifvande bank visade sig vara sanning, ty redan under första året hade banken sedlar utelöpande för nära 2,1 mill., hvilken summa under 1855 steg till öfver 4,8 mill. — ett belopp, som sedermera endast några gånger förekommit.

Bankens grundkapital var, som sagdt, från början mill. kronor, hvaraf endast 40 procent voro kontant inbetalta, medan återstoden deponerades i löpande förbindelser, åtföljda af fullgoda hypotek. Vid bolagsstämma 1856 beslöts, i sammanhang medansökan om förnyad oktroj, att höja teckningssumman till 5 millioner kronor, däraf 30 procent borde kontant inbetalas. Vid bolagsstämma 1866 fastställdes grundfonden till 5 mill. kronor, hvilken summa skulle tillfullo inbetalas inom den 1 december 1867. Härvid förblef det ända till år 1896, då grundfonden höjdes till 5 mill. kronor. År 1857, vid förnyelse af bankens första oktroj, ändrades namnet till Göteborgs Enskilda Bank. Vid bolagsstämma i december 1857 kunde direktionen såsom anmärkningsvärdt framhålla, att under hela första oktrojen ingen enda gång lagliga åtgärder behöft vidtagas för att utfå fordringar och att hela förlusten på grund af konkurser inskränkt sig till några hundra riksdaler.

Under andra oktrojen 1858—67 började f. o. m. år 1862 växeldiskontering, dock övervägande af inrikes växlar, — år 1867 nära 3 mill. kr. Rubriken utrikes växlar var år 1863 uppe i nära 1,1 mill., men uppgick år 1866 icke till 6,000 kronor. Depositionsräkningen ökades snart sagdt för hvarje år och äfven upp- och afskrifningsräkningen användes flitigare. För att åstadkomma lättade affärsförbindelser träffades af tal om ömsesidigt infriande af utställda postremissväxlar med Värmlands Enskilda Bank från 1861 års början, med Stockholms och Hallands Enskilda Banker från år 1862 och med de flesta öfriga banker under följande år. De utlemnade lånen stego under år 1861 till nära 6,1 mill. kr., men nedgingo 1868 till icke fullt 1,7 mill. kr.

Sedan denna tid har banken utvecklats å alla områden. Dess utveckling har, yttrar en skriftställare, i alla tider varit sällsynt jämn och stadig, förtroendet till banken har aldrig varit rubbadt och den har aldrig varit utsatt för förluster i den omfattning, att de lemnat spår efter sig i årets utdelning, långt mindre under följande år. Förvaltningen har under alla år präglats af en synnerlig försigtighet och utdelningen till lottägarne har under de sista 50 åren endast för 9 år understigit 9 procent, men om man inräknar utdelningen af reserverade medel vid oktrojperiodernas slut 1858, 1868, och 1878 i
genomsnitt uppgått till något öfver 11 procent årligen. Till följd af denna stadga ha bankens lotter visserligen icke inneburit mycken lockelse för spekulationen, men däremot varit omtyckta placeringspapper.

Ett märkesår i bankens historia är 1897, då som sagdt grundfonden ökades till 5 mill. kronor, hvarjämte samtidigt till reservfonden öfverfördes 1 % mill. kr. i öfverkurs å de nya lotterna, hvarigenom banken sattes i stånd att under den samtidigt infallande uppsvingsperioden i ökad omfattning främja handel och industri, jämte det banken genom tidsenliga reformer lämpade sig efter det moderna affärslifvets ökade kraf.

I början af 1898 öppnades ett afdelningskontor i Stockholm. De under 1869 och 1870 inrättade filialerna i Göteborgs grannstäder hafva sedermera indragits, utom den år 1874 i Strömstad öppnade.

Inom riksdagen hade det varit ett gammalt önskemål att indraga de enskilda bankernas sedelutgifning och förbehålla denna åt riksbanken ensam; detta sträfvande fördes omsider till seger genom den nya riksbankslagen af 1897. I enlighet med denna lag afstod äfven Göteborgs Enskilda Bank från och med den 15 okt. 1901 från vidare utgifvande af egna sedlar, efter aftal med riksbanken om åtnjutande af de fördelar, som lagen under form af lån och rediskontering hos riksbanken på billiga villkor tillerkänt de enskilda bankerna under en öfvergångstid af 8 —10 år. Härmed hade emellertid det viktigaste skälet för bibehållande af lottägarnes solidariska ansvar för bankens förbindelser bortfallit. Och bankens styrelse hyste så mycket mindre betänklighet vid att redan i januari 1903 i cirkulär till lottägarne föreslå bankens ombildning till aktiebank, som styrelsen med hänsyn till bankens oafbrutna utveckling sedan år 1896, då grundfonden senast ökades, fann en samtidig ökning af de egna fonderna af behofvet påkallad för att fullt tillgodose handelns och industriens växande kraf.

Denna utveckling synes bäst af följande siffror:

Styrelsens förslag blef också vid bolagsstämma den 4 mars 1903 enhälligt antaget; beslut fattades då om enskilda bankens upplösning och öfverlåtande af alla dess tillgångar och förbindelser på ett bankaktiebolag, för hvilket föreslagits namnet ’’Göteborgs Bank Aktiebolag.’’ (Ordet enskild kan nämligen efter solidaritetens upphörande ej vidare användas i namnet). Aktiebanken kommer att hafva ett tillfullo inbetaldt aktiekapital af kr. 7.500,000, fördeladt i 30.000 aktier å 250 kr. stycket, samt reserv- och dispositionsfonder å kr. 4.500,000, eller tillhopa 12 millioner kronor. De nya 10,000 aktierna, som emitterades till ett pris af 400 kronor stycket, öfvertogos genast af de gamla lottägarne med företrädesrätt.

Härigenom har Göteborgs bank aktiebolag, hvars föregångare Göteborgs Enskilda Bank hört till de ledande bankinstituten, ställt sig i främsta ledet bland våra banker.

För sina tjänstemän har banken inrättat en understödsfond, som numera benämnes donationsfonden och uppgår till kr. 160,000.

Liksom bankens utveckling varit jämn, har ock en ringa omsättning ägt rum bland styrelseledamöterna, i det att under dess 55-åriga verksamhet endast 25 styrelsemedlemmar förekommit, hvaraf en i icke mindre än 29 år haft detta förtroende. I och med bankens ombildning till aktiebolag afgick ur styrelsen direktören V. Sörensen, hvilken från år 1889 tjänstgjort som verkställande direktör.

Den första styrelsen för Göteborgs privatbank har of van uppräknats; den första styrelsen för Göteborgs bank aktiebolag, utgöres af följande personer:

Ordförande: konsul Carl Aug. Kjellberg, vice Ordförande: konsul Johan E. Ekman, samt konsul Maximilian Leman, grosshandlarne Herman Peterson, W. T. Ewert och Peder C. Waern och bankdirektören J. Lilliehöök.

Suppleanter: bankdirektören George Dickson och grossh. C. O. Kjellberg.

Såsom bolagets verkst. direktörer fungera konsul Kjellberg och bankdirektör Lilliehöök.

Bankens ställning den 28 Februari 1903 var följande:

Axel Ramm

Göteborgs Enskilda Bank (Götabanken)

1848 grundades Göteborgs Privat Bank i Göteborg av en skara göteborgska köpmän och särskilt var familjerna Dickson och Kjellberg väl företrädda. I den första styrelsen ingick Isaac Leman, F. Willerding, W. Barkow, A.Fröding och Elias Magnus. Redan 1850 var Göteborgs Privat Bank Sveriges största bank om utlåningen beaktas. Denna position behöll banken en tid. Banken hade i likhet med andra Enskilda Banker liten inlåning, men desto större utlåning och förstås sedelutgivning. 1858 ändrades namnet till Göteborgs Enskilda Bank.

1860 hade Stockholms Enskilda Bank blivit Sveriges största bank mätt i omslutning och 1865 var Skånes Enskilda Bank störst, vilket den förblev till 1910 då den köptes upp av Skandinvaiska Kredit AB. Göteborgs Enskilda Bank var Sveriges fjärde eller tredje, Carl största bank mellan 1865 och 1915.

1868 omorganiserades Göteborgs Enskilda Bank och en ny styrelse utsågs med Jonas Kjellberg, C.G. Prytz, Wilh. Röhss, Jac. Elliot, J.E. Levisson och H. Berggren. Den sistnämnde var också VD. 1872 ersattes J. Kjellberg av Th. Berger och 1881 ersattes Jac. Elliot av Carl Aug. Kjellberg. Sedelutgivningen fortsatte till 1902 men fick allt mindre betydelse. Istället ökade inlåningen och dess betydelse för bankens möjligheter till utlåniing.

1896 blev Carl Aug. Kjellberg VD i banken och 1900 efterträdde han också Wilh. Röhss som ordförande i styrelsen. Johan Ekman utsågs till vice ordförande. Under Kjellbergs ledning utvecklades banken snabbt och var en av huvudlångivarna till konsortiet bakom Bergslagernas Järnvägs AB. Omslutningen i banken växte från 24 miljoner år 1895 till 70 miljoner kronor år 1904. Efter att sedelutgivningen upphört bytte banken också namn till Göteborgs Bank år 1903. 1904 fusionerade man med Hallands Enskilda Bank i Halmstad och Bohusläns Enskilda Bank i Uddevalla. Omslutningen steg till 104 miljoner kronor år 1905.

Sistnämnda år avgick Carl Aug. Kjellberg som VD i banken, men kvarstod som ordförande. Ny VD blev Johan Lilliehöök som i sin tur 1911 följdes av Ernst von Sydow. Ordinarie direktör i banken blev 1905 George Dickson.

Göteborgs Bank förblev landets fjärde affärsbank till omkring 1950 för att strax därefter bli förbiväxt av Jordbrukarbanken/Sveriges Kreditbank. 1917 övertog Göteborgs Bank den 1891 grundade Stockholms Diskontobank som hade en värdefull kundkrets i Stockholm, däribland AB Separator. Samma år övertogs även Marks Bank. När Ernst von Sydow 1919 avled blev George Dickson chef i Göteborg och Knut Bovin i Stockholm. Man hade under lång tid två i praktiken oberoende organisationer.

Bankens uppköp av andra banker fortsatte dock, 1920 delar av Nya Banken, 1921 övertogs Örebro Läns Bank och 1922 Marstrands Sparbank samt Kopparbergs Enskilda Bank (grundad 1835) som kommit i problem på grund av riskfylld kreditgivning till emissions- och industribolag. Emissionsbolag var den tidens riskkapitalbolag. 1924 övertogs AB Övre Västerdalarnas bank.

Göteborgs Bank hade innan övertagandet av dessa banker stora fordringar mot säkerhet i aktier i bl.a. Lindholmen-Motala, Billingsfors-Långed, Ahlafors Nya Spinneri AB, Skandiaverken i Lysekil och emissionsinstitutet Mercator. Med Kopparbergsbanken följde engagemang i bl.a. Finspongs Metallverk. Dessa engagemang kom att resultera i stora förluster för Göteborgs Bank.

1922 avgick Carl Aug. Kjellberg som ordförande och efterföljdes av George Dickson. VD blev Gustaf Ekman och Knut Bovin. Vid den senares död 1925 fortsatte Ekman som ensam chef. Banken kom i allt värre svårigheter under 1920-talet och 1930-talet. Något som ledde till en palatsrevolution ledd av apotekaren Gustaf Bernström, grundare av Kronans Droghandel, som blev styrelsen ordförande efter George Dickson som dog 1933. Gustaf Ekman lämnade posten som VD samma år och efterträddes av Erik Bengtson. Banken tappade sina kontakter med många storkunder och stora finansfamiljer i och med detta. Kunder som Separator, Billerud och Bratt-koncernen försvann.

Även under 1930-talet och senare övertogs andra banker och kreditinstitut. 1932 övertogs Sparbanken i Vimmerby, 1939 Kristdala Kreditkassa, 1955 Örebro Intecknings KB P. Eriksson & Co, 1965 Malmö Kreditförening och 1967 Bankirfirman Fristedt & Co KB.

Banken kom inte heller att i likhet med andra banker att bilda ett investmentbolag för att ta över de av banken kontrollerade krisbolagen från 1920-talet. Istället såldes dessa intressen ut till intressenter som inte hade med banken att göra. Under 1940-talet såldes exempelvis Lindholmens Varv och Motala Verkstad till Johnsonkoncernen, Finspong till Svenska Metallverken och Billingsfors-Långed till Bonnierägda Dagens Nyheter.

Göteborgs Bank blev därefter en i huvudsak lokal bank i västra och mellersta Sverige med lite mindre företg bland sina kunder, som exempelvis Gustaf Werners koncern, Alingsås Bomullsväveri,  Pellerins Margarinfabrik och Dorch, Bäcksin & co.

Gustaf Bernström kvarstod som ordförande i styrelsen till 1954 då han efterträddes av Thorsten Bengtsson som i sin tur efterträddes som VD av Sven Raab. 1969 hade Sven Raab blivit styrelsen ordförande och Bert Lindström var VD. Andra personer i styrelsen sistnämnda år var bl.a. Christian Ameln (från ägarfamiljen till Nife-Jungner), Kristian von Sydow från Broströms-koncernen, byggmästaren Arne Henriksson, David Sandén (Frans A. Sandén AB) och Lennart Parkfelt (Transoil, ett tidigare Transatlantickontrollerat rederi, vid denna tid Salénägt).

1972 övertogs Smålands Bank och banken bytte namn till Götabanken. Banken hade ett spritt ägande men under 1980-talet kom bankens aktier att successivt köpas upp av Robert Weils Proventus och blev 1987 en del av Gota Group där också B & B Invest med dotterbolaget Hägglöfs och Jacobson & Ponsbach ingick. 1990 fusionerades banken med Wermlandsbanken och Skaraborgsbanken till Gota Bank. Proventus sålde den också samma år till Trygg-Hansa. Därefter kom banken att hamna i finansiella bekymmer på grund av finans- och fastighetskrisen i Sverige:

Det sammanslagna Gota Bank var för en kort tid en av de fem största affärsbankerna i Sverige, men nästan omedelbart efter bildandet fick man stora problem i samband med den finanskris som utvecklade sig under början av 1990-talet, och problemen accentuerades efter hand. När Bankstödsnämnden bildades 1993 hade ägarna, försäkringsbolagen Trygg-Hansa och SPP, genom det gemensamma holdingbolaget kommit till vägs ände och kunde inte skjuta till mer kapital utan såg sig tvungna att ansöka om statligt stöd. Man gav då upp ägandet och överlät detta på Bankstödsnämnden, vilket var ett nödvändigt villkor för att få tillgång till stödmedel och den första åtgärden blev att separara tillgångarna i en livskraftig del och en sjuk del med osäkra fordringar.Den livskraftiga delen av Gota Bank slogs samman med Nordbanken, det vill säga den tidigare PK-Banken, vilken också erhöll statligt bankstöd, medan de osäkra fordringarna placerades i ett separat statlig bolag, Retriva. Tillgångarna och fordringarna i Retriva omstrukturerades för att på sikt kunna säljas av, och för att kunna återvinna en del av de medel som man varit tvungen att sätta in i bolaget. Verksamheten i Retriva fusionerades 1996 in i Securum, vilket var ett bolag som fyllde motsvarande funktion för Nordbankens osäkra fordringar.

Andra källor:
Vem äger Sverige?, SOU 1968:7
CH Hermansson, Monopol och storfinans – de 15 familjerna, 1971, tredje upplagan
Aktieägarens Uppslagsbok 1969, 1969
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963

Oscar Ekman

Oscar Ekman

Oscar Ekman. Foto från Hvar 8 dag nr. 12 1905.

Oscar Ekman (1812-1907) är förmodligen en av de mest inflytelserika männen som någonsin funnits i den svenska finanseliten och industrin. Han föddes som äldste son till Johan Jacob Ekman (1771-1814) och Sara Minten (1785-1842). Men då fadern dog när han var 2 år kom Oscar Ekman att växa upp med sin mor och hennes nye man, den ryske konsuln Fredrik Lang (1775-1850). Farfarsfar var Peter Ekman II (1704-1783), grundare av handelshuset Ekman. Handelshuset hade först tagits över av Oscar Ekman farfar Peter Ekman III och sedan av Johan Jacob Ekmans bror Gustaf Henrik Ekman (1774-1847).

Delägare i firman var från 1802 också Gustaf Rudolf Prytz och då kan man säga att nuvarande firma med namnet Ekman & Co faktiskt grundades. Sillexporten som Peter Ekman III ägnade sig år fortsatte som firma GH Ekman & Co. Gustav Henrik Ekman var gift med Gustava Törngren, dotter till Isak Törngren, i sin tur bror till direktören i Ostindiska Kompaniet, Martin Törngren (1735-1799). Johan Jacob Ekmans syster Hedvig Elisabeth Ekman var i sin tur gift med Baltzar von Platen d.ä, som byggde Göta kanal och grundade Motala verkstad. Ekman & Co ägs idag återigen av familjen Ekman efter att mellan 1965 och 1995 ägts av Säfveåns AB och Catena AB.

1845 blev Oscar Ekman chef för porterbryggeriet och sockerbruket D. Carnegie & Co och desutom 1851 blev han delägare med 1/7 då företaget onvandlades till handelsbolag. David Carnegie Jr ägde då 3/7, Morris Jacobson, Eduard Magnus och John Barclay 1/7 var. Företaget var då ett av Sverige största, 1850 hade man 400 anställda och lönsammaste industriföretag genom främst de stora profiter man kunde göra genom sockertillverkningen. Råvaran, rörsockret kunde nämligen köpas mycket billigt från slavplantager i Västindien och det färdiga raffinerade sockret säljas dyrt i Sverige.

1861 blev Oscar Ekmans bror Emil Ekman (1815-1900) verksam i företaget, 1865 ombildades D. Carnegie & Co till aktiebolag och 1867 efterträddes John Barclay av Alex. Barclay som delägare men han sålde sina aktier när han gick i konkurs år 1877. 1879 dog Eduard Magnus och deras andelar inlöstes. Från det året var Henning Frisell, Oscar Ekman, Emil Ekman och David Carnegie Jr ägare till bolaget. Efter David Carnegie Jr:s död år 1890 så blev firman kontrollerad av familjen Ekman. 1880 inträdde Emil Ekmans son Gustaf Ekman (1852-1930) i företaget. På 1880-talet hade sockerbetorna som en följd av slaveriets avskaffande i Sydamerika (ex. Brasilien 1888), Karibien (ex. Kuba 1886) och USA (1866) gjort sitt intåg i det svenska jordbruket och företaget investerade i olika råsockerbruk i Skåne. Carnegie hamnade i ett dåligt konkurrensläge på grudn av sleveriets avskaffande och sockerbtornas inträde. 1907 bildades därför Svenska Sockerfabriks AB på initiativ av främst Carl Tranchell, Gustaf Ekman och Oscar Ekman. Det nya företaget övertog sockerbruket i Göteborg. Oscar Ekman fick dock själv inte uppleva själva starten av det nya företaget då han dog samma år. Verksamheten vid firmans fabriker vid Klippan i Göteborg koncentrerades därefter på bryggeriverksamhet.

Oscar Ekman var också den viktigaste initiativtagaren till bildandet av Skandinaviska Kredit AB år 1864 och blev den nya bankens förste ordförande. En post han kom att behålla i 32 år. Bankens första kontor kom också att öppnas i Oscar Ekmans privata hus på Södra Hamngatan 11 och först 1885 fick banken egna lokaler vid Västra Hamngatan. Som VD i banken utsågs Theodor Mannheimer. 1865 öppnade den nya banken ett kontor i Stockholm med Henrik Davidson som chef och år 1868 också ett kontor i Norrköping under ledning av John Philipson. Banken blev snabbt Sveriges ledande bank och stod för stora krediter till bland annat textilföretaget Mölnlycke AB, Hellefors Bruk, massafabrikerna Edsvalla och Bergvik, järnvägsföretag som Bergslagernas Järnvägs AB, GBAJ och TGOJ (Grängesbergsbolaget). 1901 blev Oscar Ekmans svärson Karl Langenskiöld (1857-1925) chef för Stockholmskontoret. Karl Langenskiölds son grundade bankirfriman Langenskiöld, det företag som idag är Carnegie Investment Bank och ägd av Tigerschiöld och Altor.

Även när det gäller grundandet av Bergslagernas Järnvägs AB (BJ) var Oscar Ekman drivande och han ingick också i företagets interimsstyrelse. När bygget var färdigt år 1879 ingick han inte i styrelsen och det gjorde ingen annan ur familjen Ekman heller. Men år 1882 inträdde Janne Ekman i styrelsen för BJ. Janne Ekman var chef för och ägare till Ekman & Co och kusin till Oscar Ekman. Han lämnade styrelsen år 1895. 1901 var Oscar Ekman, tillsammans med andra prominenta göteborgsköpmän som C.A. Kjellberg, Robert Dickson, August Röhss, Chr. Carlander, Erik Wijk, Pontus Fürstenberg, August Carlson, Johan E. Ekman (1854-1919), Ivar Waern med flera, en av initiativtagarna till ett göteborgskonsortium som bildades för att köpa aktier i BJ. Dessa aktier överläts senare i praktiken till Göteborgs stad. För bildandet av GBAJ spelade Janne Ekman och Skandinaviska Kredit en viktig roll.

Samtidigt som Oscar Ekman var en ledande svensk bankman och desutom tillsammans med andra familjemedlemmar kontrollerande ägare av D. Carnegie & Co var som redan nämnts kusinen Janne Ekman chef för Ekman & Co. Det senare företaget övertogs vid Janne Ekmans död år 1909 av Johan E Ekman, son till Emil Ekman. Janne Ekmans bror Carl Ekman (1826-1903) var samtidigt ägare till Finspång (chef från 1845 och ägare från 1856) och brodern Gustaf Ekman (1804-76, inte att förväxla med Emil Ekmans son med samma namn) chef för Lesjöfors (köpt av Ekman & Co år 1813). 1871 grundade Carl Ekman också massa- och pappersföretaget Fiskeby AB och Johan Wilhelm Ekman (1842-1907), son till Gustaf Ekman gjorde från omkring 1870 satsningar på sulfitmassetillverkning vid Gustafsfors bruk i Dalsland. Sammantaget var förmodligen familjen Ekman det sena 1800-talets mäktigaste finansfamilj. Efter bildandet av Svensk Sockerfabriks AB var familjen via D. Carnegie & Co den största ägaren i sockerbolaget. En sonson till Johan Wilhelm Ekman, Wilhelm Ekman blev senare VD i Uddeholm.

Oscar Ekmans direkta ättlingar kom inte att engagera sig vidare inom näringslivet utan blev istället stora godsägare. Oscar Ekman hade själv köpt in Stora Torp i Göteborg från David Carnegie Jr som i sin tur köpt det från familjen Prytz. Oscar Ekman lät bygga ett nytt slott som sommarhus. Han köpte dessutom Bjärka-Säby i Östergötland år 1868. Sonsonen Harald Ekman övertog år 1960 godset Årnäs bruk från D. Carnegie och Co, hans ättlingar äger det än och andra ättlingar till Oscar Ekman äger Bjärka Säbys egendom. Fabriksverksamheten vid Årnäs köptes dock av Lesjöfors AB som 1926 köpts av Gerard de Geer vars dotter Louise De Geer var gift med Harald Ekman. Stora Torp övertogs å sin sida av D. Carnegie & Co och såldes sedan år 1946  till Göteborgs stad som år för i dagens penningsvärde 16,5 miljoner. Kommunen sålde det 1986 för 4,3 miljoner idagens penningsvärde. Nu är sommarslottet till salu igen för 59 miljoner. Idag är dock en del av Oscar Ekmans ättlingar engagerade i familjeföretaget Ekman & Co.

Utöver sina företagsintressen så hade Oscar Ekman också en lång rad förtroendeuppdrag i Göteborgs stad, däribland ledamot av stadfullmäktige 1865-80, ledamot i fabriksfullmäktige 1847-50 osv. Han var riksdagsledamot i 2:a kammaren 1879-80 och i 1:a kammaren 1882-87. Även andra medlemmar i familjen innehade förtroendeuppdrag inom politiken, Gustaf Ekman (Emil Ekmans son) liksom Janne Ekman hade många uppdrag i Göteborg stad, kusinen Carl Ekman var en av Sveriges ledande riksdagspolitiker.

Andra källor:
Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Olof & Birgitta Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Olof Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
CRA Fredberg, Det gamla Göteborg, 1919-23

Göteborgsfamiljen Ekman

Del 26 av 26 i serien Göteborgskapitalet

Familjen Ekman nämns inte i CH Hermanssons bok om storfinansen, Monopol och Storfinans – de 15 familjerna från 1962. Inte heller i senare upplagor av samma bok eller i den statliga koncentrationsutredningen från 1968. Familjen bör, genom sin delvisa kontroll av Sockerbolaget, en delkontroll som fortfarande borde ha existerat i början av 1960-talet genom familjens ägande och kontroll av det till först fastighetsbolag och sedan till investmentbolag ombildade D. Carnegie & Co. Vidare satt en medlem i släkten, Wilhelm Ekman som chef för Uddeholms AB, ett företag som kontrollerades av Göteborgsintressen kring Skandinaviska Banken och AB Custos.

Men familjens verksamhet började i handelsfirman Ekman & Co som startades redan år 1733 i Göteborg av Peter Ekman (1704-1783), 1902 blev namnet Ekman & Co då firman ombildades av Peters sonson Gustaf Henrik Ekman (1774-1847) och hans kompanjon G.Prytz. Från början en trävaruhandelsfirma utvecklades företaget till en betydande järnvaruexportör under deras ledning. 1813 köpte GH Ekman Lesjöfors bruk och 1833 lämnade Prytz firman varvid Johan Jacob Ekman (1771-1814), bror till Gustaf Henrik blev delägare. Vi Gustaf Henrik Ekmans död inträdde hans söner Gustaf Ekman (1804-1876) och Carl Ekman (1826-1903) i familjeföretaget som ägare. Gustaf Ekman blev ägare till Lesjöfors och köpte 1855 tillsammans med brodern Janne Ekman (1815-1908) Gustafsfors i Dalsland. Den sistnämnde övertog snart också ledningen i familjeföretaget i Göteborg. Utöver dessa tre bruk hade Ekman & Co också intressen i Hellefors, Rottneros och Willingsberg.

Carl Ekman

Carl Ekman (1826-1903)

Samtidigt som de olika sönerna till Gustaf Henrik Ekman tog över och utvecklade olika järnbruk och massaindustrier övertog Johan Jacobs Ekmans söner, Oscar Ekman (1812-1907) och Emil Ekman (1815-1900) ägarmajoriteten i det gamla sockerföretaget D. Carnegie & Co i Göteborg som under ekmansk ledning ombildades till aktiebolag år 1865. 1880 började Emil son Gustaf Ekman (1852-1930) på företaget och denna kom att tillsammans med Erik Frisell att bli drivande i bildandet av Svensk Sockerfabriks AB år 1907, bara några månader efter att den gamle Oscar Ekman dött. I sockerbolaget blev till en början de viktigaste ägarna familjerna Ekman, Tranchell och von Engeström med Gustaf Ekman som direktör.

Oscar Ekman var också drivande i bildandet av Skandinaviska Kredit år 1863, senare Skandinavbanken och Skandinaviska Banken, numera en del av SEB. Han kom att förbli dess styrelseordförande i 32 år. I Göteborgs Enskilda Bank, senare Göteborgs Bank blev Oscars brorson Johan Ekman vice ordförande i styrelsen år 1900. Janne Ekman var i sin tur en av initiavtagarna till Bergslagernas Järnväg. Karl Langenskiöld (1857-1925), gift med Oscar Ekmans dotter Alba inträdde som chef för Skandinaviska Kredits stockholmskontor år 1895. 1901 blev Langenskiöld chef för riksbanken och lämnade Skandinaviska Kredit. Karl Langenskiölds son Carl G Langenskiöld grundade år 1932 Bankirfirman Langenskiöld, det som idag är företaget Carnegie.

Porterbryggeriet liksom det 1868 inköpta Årnäs bruk med glasflasktillverkning drevs vidare av Carnegie & Co, men 1920 övertogs bryggeriet i Göteborg av Vin& Sprit för att 1929 säljas till Pripp & Lyckholm. Carnegie hade också på 1940-talet köpt Surte Glasbruk som dock såldes till PLM år 1960 då också glastillverkningen vid Årnäs nedlades. Metallindustrin i Årnäs övertogs av Lesjöfors AB (vi denna tid ägat av familjen De Geer, och själva bruksegendomen av Harald Ekman (1918-), sonson till ovan nämnde Oscar Ekman och son till en annan Oscar Ekman (1873-1949) samt gift med Louise De Geer.

När Janne Ekman drog sig tillbaka från familjeföretaget övertogs ledningen av släktingen Johan E Ekman (1854-1919), son till ovan nämnde Emil Ekman, och Henrik E. Ahrenberg, som varit delägare sen 1874. Vid Janne Ekmans död år 1908 avvecklades familjeföretagets intressen i järnexportbranschen och man koncenterade sig på avsättningen från massa- och pappersindustrin. 1901 hade man engagerat sig i Örebro pappersbruk och 1914 i Västerviks pappersbruk (Eds Bruk). Familjen var också delaktig i pappersbruket Fiskeby för en tid. Detta vid sidan av massatillverkningen vid Gustafsfors.

Johan Ekman köpte år 1913 också Orrefors Glasbruk för att komma åt bolagets stora skogar som råvara till Eds bruk. Men han och hans arvingar kom även att utveckla själva glasbruket som ju är i drift än idag och ägs av New Wave Group. 1966 får Eds Bruk norsk ägare och därefter följer en rad ägarbyten och konkurser, den slutgiltiga år 1991. Gustafsfors bruk var redan 1956 nedlagt sen länge, Örebro pappersbruk sålt. 1931 säljs Fiskeby till Munksjö AB, 1942 vidare till KF och 1985 köps Fiskeby AB av Holmens Bruk AB. En del av Fiskeby AB köps inte av Holmen och är bolaget Fiskeby Board AB idag. Örebro Pappersbruk hamnar först (1951?) hos Esselte AB, sen hos KF och därefter hos ASSI för att idag vara ett självständigt mindre företag.

Däremot fortsatte familjen att vara aktiv i järn- och stålindustrin, dels i Lesjöfors, men även senare i Uddeholms AB där sonsonsonen till Gustaf Ekman på Lesjöfors, Wilhelm Ekman (1912- ?) var bruksdisponent i många år. Uddeholm heter idag Uddeholm Tooling och är ett dotterbolag till en statskontrollerad österrikisk stålkoncern. Lesjöfors såldes dock till bruksdisponenten Gerard De Geer år 1923. Han rustade upp och utvecklade bruket. Hans dotter Louise gifte sig med Harald Ekman på Årnäs Bruk, som jag nämnt ovan, och hans son Lars De Geer (1922-2002) tog över ledningen för bruket år 1952. Idag ägs företaget av Beijer-Alma AB, ett företag som i sin tur kontrolleras av Anders Wall.

I Göteborgs Bank, var Gustaf Ekman (1872-1959), farbror till Wilhelm Ekman i Uddeholm, VD mellan 1925 och 1933 och ytterligare en ur denna gren av familjen var VD för Korsnäs-Marma AB under en period.

Verksamheten vid Finspång byggdes ut och utvecklades av Carl Ekman, men mot slutet av 1800-talet kom man efter i den tekniska utvecklingen, främst gentemot det av familjen Kjellberg kontrollerade AB Bofors. 1893 övertogs ledningen av Finspång av Carls son Axel Ekman (1869-1939). År 1900 ombildades hela Finspångs verksamhet och delades upp på olika bolag, krigsmaterialtillverkningen hamnade först i bolaget Nordisk Artilleriverstäderna och så småningom i händerna på Bofors som köpte företaget år 1908. För bruksverksamheten, som gick under namnet Stens Bruk, var vid denna tid Hugo Odelberg (Odelberg & Olsson) chef. Järnverket ombildades till Finspongs Metallverk AB år 1913 och lades ner. Dremto fortsatte företaget med annan metallindustri, det som idag är en del av företaget SAPA, ägt av den norska familjen Hagen. Lokalerna såldes till bröderna Ljungström som bildat det som idag är Stal-Laval.

Familjeföretaget Ekman & Co fick vid Johan Ekmans död år 1919 Carl Ekman som chef, ombildades till aktiebolag på 1920-talet, därefter Claes Ekman från 1954. I styrelsen var också Johan Ekmans måg Johannes Hellner aktiv liksom
Håkan Ekman och SKF:s chef Joel Larsson.

Ekman & Co fanns kvar familjens ägo intill 1965 då det såldes till Säfveåns AB. Ett företag som vid den tidpunkten kontrollerades av Skandinaviska Banken/Custos. Efter flera olika ägarbyten återköptes dock bolaget av släkten Ekman år 2006. I det andra företaget som kontrollerades av familjen Ekman vid mitten av 1960-talet, AB D Carnegie & Co, med sitt dotterbolag Bankirfirman Langenskiöld behöll dock familjen sitt ägande och även efter att Erik Penser tillskansat sig dominerande ägarintressen i Carnegie såväl som i Säfveån via Investmenbolaget Asken förblev familjen en stor ägare i Carnegie. I och med Pensers krasch och PK-bankens köp av Carnegie upphörde dock familjens ägande i början av 1990-talet. Bland makthavarna i Pensers ägargrupp fanns också Carl Langenskiöld, var farmor var dotter till Oscar Ekman i Carnegie & Co.

Familjen Ekman kom att bli en av Sveriges rikaste familjer och är så än idag. En del av förmögenheten satsades i godsegendomar. Årnäs Bruk, som köptes av Harald Ekman år 1960 är redan nämnt. Men redan 1868 köpte Oscar Ekman Bjärka-Säby i Östergötland. Godset, om än inte själva de gamla slottsbyggnaderna, är fortfarande i familjens ägo och den nuvarande Oscar Ekman (IV, sonsonson till han som köpte godset) sitter i, eller har suttit i, styrelsen för Jordägarföreningen, de svenska godsägarnas egen förening.

Idag återfinns såväl ättlingar till Karl Langenskiöld som flera olika medlemmar i familjen Ekman i de Ekmanska stiftelsernas ledning. I familjeföretaget Ekman & Co sitter tre medlemmar av familjen i styrelsen.

Läs mer: Ekonomisk historia, Finanshuset Ekman 1790-1860, PA, Newsdesk, Om Ekman & co hos Atle AB, SVD, Oscar Ekman III, Vi bilägare, KSLA, Släkten Langenskiöld, DI, Carnegieinstitutet, SDS, VA,

Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Olof & Birgitta Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Olof Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987