Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Göteborg

Grodmansrånet

Del 7 av 8 i serien Historiska brott

Rånet mot Skandinaviska Bankens kontor på Gamlestadsvägen i ett hus som tidigare fanns vid spårvagnshållplatsen Gamlestadstorget i Göteborg skedde torsdagen den 29 juli 1965 vid tvåtiden på eftermiddagen.

I banklokalen fanns nio banktjänstemän samt fyra eller fem kunder. En av rånarna som senare skulle visa sig vara Erich Nehyba bar kavaj, skjorta och byxor men had inga kläder mer än en undertröja under grodmansdräkten. Han var också maskerad för ansiktet. En annan rånare, Deszö Nahy, var utklädd till kvinna i sjalett, peruk, lösbröst, spetsblus med krus, ljusblå tröja, gröna långbyxor, beige poplinrock  och gymnastikskor för att försvåra igenkännandet. Nehyba var beväpnad med två pistoler av märket Beretta som han tidigare köpt i Italien. Nagy hoppade över disken och börjar rafsa pengar ur en kassalåda. Kassören gjorde motstånd och tryckte på larmknappen. Nehyba angreps dock av en kund och skjuter angriparen i låret. Kulan gick sedan vidare och fastnade i hälen på honom själv. Han kan ha gripits av panik då han avlossade sammanlagt fyra skott. Tumultet fick rånarna att avbryta. Bytet blev endast 17 655 kr av de 40 000 kr som finns i lådan.

Rånarna flydde längs med Gert Tommesens Gata ned till Säveån. Nagy stoppade pengarna i en blå plastpåse. Han hoppade i vattnet följd av Nehyba. Under simturen höll Nagy påsen ovanför vattenytan. En banktjänsteman som följde efter kastade stenar från bron. Nehyba sköt då ett skott mot honom.

Nagy tog av sig en del av sin kvinnoplagg De hittades senare flytande i Säveån. Rånarna gick sedan i land på andra sidan ån och försvann in i ett tätt snårområde. Det hela utspelar sig i det områden där trafikleden som kallas Röde Orm numera breder ut sig. De tog sig därefter tillbaka till ån. Nehyba tog av sig sina ytterkläder och satte på sig simfötter som låg gömda på platsen. Han kastade sig i vattnet med syrgastuberna i famnen. Nagy stod kvar och behölls sin kvarvarande kläder på.

Meningen var att de skulle de simma under vattnet fram till Säveåns mynning i Göta Älv där en tredje person, Peter Pinter, skulle vänta i en liten plastracerbåt. Han kommer emellertid att vänta längre upp med båten i Säveån. Nagy sprang dock istället landvägen längs strandkanten till båten, en sträcka på ca 50 meter, varefter han och Pinter drog iväg med båten. De lämnade Nehyba efter sig.

Med båten åkte de över till Hisingssidan av Göta älv. Nagy hoppade iland och bytte om till vanliga kläder som han tidigare gömt på platsen. Han tog sig därefter hem till sin lägenhet. Pengarna gömde i ett naturområde vid Tingstad mellan motorvägen och järnvägen.

Pinter fortsatte med båten till Kungälv där han lämnade den hos sin svåger. Han ringde efter skjuts och åkte med bil tillbaka till Göteborg. Bilen kördes av en man vid namn Sterba.

Vittnesuppgifter om mystiska båtar och bilar kom snart in till polisen. En båt som skall visa sig likna den aktuella observeras vid Göta Älvbron vid tiden för rånet. Nedströms i Säveån rapporteras också att en båt ligger och väntar. Bland bilarna noteras främst en Opel Rekord som misstänkt.

Nehyba grips kvart i fyra i vattnet i höjd med Waterloogatan, 50 meter från den plats där han sista gången hoppade i vattnet. Man har då hunnit avsöka den aktuella sträckan tre gånger. Vid gripandet vådaskjuter han sig ytterligare en gång i låret med den pistol han fortfarande har kvar. Den andra har han tappat i vattnet. Hans identitet är vid denna tid fortfarande okänd och polisen hade stora svårigheter att identifiera honom. De gick ut i tidningarna med bilder för att få hjälp. Till slut uppgav han själv att han hette Walter Müller och kom från DDR. Han påstod också att hans kompanjon vid rånet hette Hans Reithofter.

Efter att ha hämtat pengarna på lördagen och gett en del till Pinter greps Nagy av polisen på söndagen den 1 augusti. Han greps i sin lägenhet på Karl Gustavsgatan 32 i Landala. Större delen av bytet återfanns hos Nagy som planerade att försvinna till Köpenhamn eller Stockholm. Också Pinter grips under dagen. Pinter och Nagy erkänner men menar att de blivit tvingade av Nehyba att delta i rånet. Polisen menar att Pinter haft en mer ledande roll i trion vilket även Nagy påstå. Pinter tar senare tillbaka sina erkännanden.

Rånet mot Skandinaviska Bankens kontor i Gamlestaden är inte det enda rånet som de tre genomförde. Den 8 mars 1965 rånade Nehyba ensam Skandinaviska Banken på Stora Badhusgatan 16 på 50 000 kr. Han åkte dit tillsammans med Nagy i en bil som denne lånat av sin hyresvärd, Karcsics. Ett fingeravtryck från Nehyba hittades i banklokalen så han blev också fälld för detta rån. De misstänktes också för att ha rånat en pantbank i Centrumhuset vid Kungsportsplatsen i Göteborg samt ett par rån i Tyskland. De kunde inte knytas till dessa rån.

Den 28 oktober 1965 dömdes Nehyba till sex års fängelse och Pinter till tre och ett halvt år. Han frigavs 1969. Nagy var i så pass dålig kondition att han inte dömdes förrän den 4 april 1966. Han straffriförklarades och hamnade på mentalsjukhus. Ingen greps eller dömdes för medhjälp eller skyddande av brottsling trots att det var många andra personer inblandade i de olika rånen på olika sätt.

Alla tre rånarna flydde från Ungern i samband med oroligheterna 1956. Nehyba som föddes 1939 pratade ungerska, tyska, engelska och lite svenska. Nehyba vistades långa tider i andra länder än Sverige. Han hade en mängd olika namn och identiteter. Pinter som föddes 1926 var vid rånet svensk medborgare och den ende av de tre rånarna som hade familj, jobb och barn. De tre lärde känna varandra i början av 1960-talet och umgicks flitigt på Pinters restaurang Blå Donau på Linnégatan 70. Nagy föddes 1940.

Erich Nehyba bytte senare namn till Erich Trimmel och flyttade fån Göteborg. Han var en tid politiskt aktiv i Miljöpartiet. Nagy ändrade sitt förnamn. Peter Pinter bodde länge kvar i Göteborg men flyttade som äldre till Österrike.

Advertisements

Karl XII, Madagaskar, Göteborg och kapare

Del 12 av 12 i serien Kapare och pirater

Ett av de märkligaste utslagen av 1710-talets svenska kaparpolitik gentemot fientliga flottor var planen att dra in några av jordklotets mest fruktade sjörövare, piraterna på Madagaskar, i kriget på Sveriges sida.

I maj 1714 erbjöd sig över 1 400 sjörövare på den afrikanska ön att, mot ersättning, ställa en flotta bestående av 25 skepp till Sveriges förfogande. De erbjöd också möjligheten för Sverige att skapa en koloni på Madagaskar. Förmedlaren av erbjudandet, piraten Samuel S:t Léger, blev senare en av den västsvenske kaparredaren Lars Gathenhielms främsta kaptener. Piraterna var intresserade av statligt beskydd – de ville inte råka lika illa ut som sjörövarna nyligen gjort i Västindien, när de statliga flottorna blivit allt större och farligare – och uppfattade Sverige som en lämplig skyddsmakt. 1716, när de tröttnade på att vänta, erbjöd de istället sina tjänster till Danmark. Eftersom danskarna sade nej övergick erbjudandet än en gång till Sverige, som nu hade ett ypperligt tillfälle att dels få piratbosättningarna på Madagaskar som koloni, dels få en piratflotta till Göteborg, Marstrand eller Kungsbacka.

Vid nyåret 1717 började de svenska myndigheterna under baron von Görtz förhandla med en man som kallas William Walton i en del svenska framställningar om förhandlingarna och som också kallas piraternas ledare. Han verkar dock ha varit redare, köpman och slavhandlare i New York:

For more than a hundred years the Walton family of merchants held the first place among the shipping magnates of New York City. The Waltons were of English origin, and probably came from the County of Norfolk. Two families of the name appear at about the same period, the one in New York, the other in Richmond County, Staten Island.

In the New York branch of the family the name William was carried through a full century. The first William Walton of whom mention is made, was born in the latter part of the 17th century, about 1665. In 1698 he was admitted a Freeman of the City, and in the same year he married Mary Santford. In the census of 1703 he is recorded as the head of a family, composed of ”1 Male, 1 Female, 2 Children, and 1 Negro”. His name appears upon the list of subscriptions towards finishing the steeple of Trinity Church in 1711.

On October 13, 1712, Andrew Faneuil, Charles Crommelin, Abraham Van Hoorn and William Walton, merchants of New York and owners of the sloop Swallow, petitioned Governor Hunter for leave to convoy French prisoners to the French West Indies, under a flag of truce. In 1717 and 1721, Walton imported hundreds of slaves in partnership with Nathan Simson of New York and Richard Janeway of London.

Han tycks bland annat ha importerat av slavar från Madagaskar år 1717 och 1721. Det sistnämnda året med skeppet Crown Galley som han hade ihop med Richard Janeway. Slavar från Madagaskar arbetade både i New York och på fartyg då de ofta var erfarna sjömän som tagits av pirater i Indiska Oceanen med bas på Madagaskar. En av Waltons slavar i New York deltog i slavupproret i staden år 1712. Som affärsman i New York hade han troligen också ekonomiska intressen i piratverksamhet i  Indiska Oceanen.

På sommaren 1718 var det mycket nära att de svenska förhandlarna kommit överens om ett avtal med pirater på Madagaskar via två män vid namn William Morgan och Jean Monnery som kom till Strömstad i juni 1718. Det blev aldrig något avtal, sannolikt på grund av att Karl XII dog. De två männen hade i verkligheten inga kontakter på Madagaskar och hade aldrig satt sin fot där. De verkar inte heller ha haft nån koppling till de personer som det tidigare bedrivits förhandlingar med.

En av planerna gick ut på att bygga en helt ny sjörövarstadsdel i Göteborg, i Majorna (där Karl Johans kyrka ligger idag). I ytterligare ett decennium umgicks svenskarna med planer på att kolonisera Madagaskar, och inte förrän 1728 skrinlades planerna slutgiltigt. Då hade också en vädersåg anlagts på den mark där piratstaden eventuellt skulle ha anlagts.

En annan plan var att piraterna skulle få bosätta sig i Marstrand.

Madagaskarplanerna fortsatte dock under åren 1719-1722 med Ulrika Eleonora som regent och senare under Fredrik I.

William Morgan utsågs formellt till svensk guvernör på Madagaskar men han åkte aldrig dit utan uppehöll sig i Frankrike.  Han hade två fartyg i hamnstaden S:t Malo i Normandie, men fick problem med de franska myndigheterna, som till slut tvingade honom att sälja dem för underpris. Han sände då sin systerson Andrew Galloway till England för att köpa in två nya fartyg. Han lyckades komma över två bestyckade fregatter, den ena med 52 och den andra med 26 kanoner.

En stor finansiell katastrof inträffade dock i London då det så kallade Söderhavskompaniet visade sig vara en spekulationsbubbla och kollapsade. Hundratals förmögenheter försvann. En av dem som drabbades var Colin Campbell som senare skulle grunda det svenska Ostindiska Kompaniet. Morgan sade sig ha förlorat 800 000 pund i härvan och hade därför ingen möjlighet längre att satsa egna pengar i Madagaskarprojektet.

Två av kungliga flottans fartyg plockades ut och döptes till Snälle Löparen och Fortuna. Ny svensk chef för hela expeditionen blev generaladjutanten Carl Gustaf Ulrich. Med sig skulle han ha kommissarie Johan Friedrich Osthoff, överste Fredrik Christoffer Seebach, båda vänner till Morgan. Vidare medföljde generalguvernementsfiskal Lars Ljungfelt. Kapten på Fortuna var Anders Larsson.

Med Morgan kom ett skepp, som även det hette Fortuna och ett som hette Frederic och ägdes av Osthoff och just då låg i Amsterdam. Där blev det dock liggande, för Osthoff hade tvingats lämna fartyget som säkerhet för ett lån. Dessutom skulle de två fregatterna som Morgans systerson Galloway skaffat i England vara med. De hette Revolution och Lady Mary.

Väl i Cadiz på hösten 1721 där Ulrich sammanträffade med Galloway stod det klart att Morgan och Galloway saknade pengar och dessutom tillstötte en massa problem och det hela rann till slut ut i sanden. Mycket tyder också på att det hela bara var en täckmantel för svenskt deltagande i en jakobitisk invasion i Skottland som också den rann ut i sanden.

Andra källor:

  • Lars Ericson Wolke, Lasse i Gatan, kaparkriget och det svenska stormaktsväldets fall, 2006
  • Herman Lindqvist, Våra kolonier, de vi hade och de som aldrig blev av, 2015

Göteborgs järnexport 1730-1910 – företagen

Fram till mitten av 1700-talet så domineras järnexporten över Göteborg av ett antal brittiskägda familjefirmor med koppling till den brittiska hamnstaden Kingston-upon-Hull, normalt kallad Hull. Det handlar om familjer/firmor/företag som Grundy, Mowld (Mould), Ross, Jaraldt  och Maister där alla utom Ross är Hull-familjer. Flera av dessa familjer/firmor hade också verksamhet i Stockholm och Helsingör.

Järnexport år 1730 var (med exporten angiven i ton)

Grundi, 1 600, Göteborg
Mould, 1 400, Göteborg
Ström, 1 300, Göteborg
Herwegh (Hervig), 880, Göteborg

Järnexport år 1740 (med exporten angiven i skeppund)

Sahlgren, 9 200, 12%
Anderson & Hall
Nic. Matzen
Gustaf Cahman
Bagge & Schultz
Parkinson & Jaraldt
Vincent Beckman

Järnexport år 1750 (med exporten angiven i skeppund)

Peter Bagge
Chr. Arfvidsson & Söner
Vincent Beckman & Co
Jaraldt
Sahlgren, 5 500, 7%
Wilson & Pike
George Bellenden
Colin Campbell
Volrath von Öltken

Dessa brittiska handelsmän ersätts senare med en annan grupp exportörer som har koppling till Ostindiska kompaniet eller sillboomen på den svenska västkusten såsom Sahlgren & Alströmer, Abraham GrillMartin Holterman, John Wilson. John Hall, Peter Bagge, Christian Arfvidson och Vincent Beckman. På 1770-talet gick Sahlgren & Alströmer i konkurs och Chr. Arfvidson & Co fick problem. John Hall & Co var den firma som tog över deras affärer.  En del av järnet användes om ballast och täckmantel vid tesmugglingen till Storbritannien som var en mycket lönsam verksamhet.

Exportörer 1752-1800, namn, export i ton, andel av exporten

Exportör/År 1752   1760   1770   1777   1790   1800  
Peter Bagge 1300 14%
Chr. Arfvidsson & Söner 1200 13% 1900 16% 4000 39% 5500 41% 520 4%
Vincent Beckman & Co 1300 14% 2100 18% 1900 18% 1100 8%
Jaraldt 1300 14% 2000 17%
Cornelia Hall 1000 11%
Sahlgren & Alströmer 700 8% 310 3% 140 1% 15 0%
Abraham Grill 149 2% 180 2%
John Hall & Co 270 3% 4000 30% 10600 76% 5200 48%
Martin Holtermans Söner 370 3% 80 1% 90 1% 1000 7% 2200 20%
Totalt Göteborg 9200   11600   10300   13400   13900   10800

Källa: Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1951

John Hall & Co var i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet den helt dominerande firman men gick i konkurs 1807 vilket lämnade stort utrymme för nya exportörer. Framförallt var det Niclas Björnberg, Low & Smith samt D. Carnegie & Co som i det första skedet tjänade på konkursen då ägare av dessa firmor var konkursförvaltare i den Hallska konkursen.

Under kontinentalblockaden var det så ett antal handelsmän med goda förbindelser i USA som tog över, såsom den brittiskägda firman Low & Smith som tidigare var engagerad i sillnäringen vilket också Joseph & Olof Hall var. Nybildade firmor som Rob. Dickson & Co, Olof Wijk & Co och Alex. Barclay & Co växte sig också stora men fler av dem gick i konkurs när den exceptionella handeln under kontinentalblockaden tog slut.  Göteborg fungerade under den perioden som smuggelcentrum för varor till och från Storbritannien, däribland många varor till och från USA.

Exportörer 1803-1815, namn, export i skeppund, andel av exporten

Exportör/År 1803   1805   1808   1810   1813   1815  
John Hall & Co 34000 37% 31000 30%
D. Carnegie & Co 1000 1% 12000 13% 9000 7% 5000 6% 6000 4%
Martin Holterman & Söner * 16000 17% 16000 15% 8000 9% 31000 24% 21000 13%
Low & Smith 18000 19% 15000 14% 9000 10% 15000 12% 12000 16% 26000 17%
Ekman & Co 7000 8% 5000 5% 5000 5%
Kennedy & Åberg 7000 8% 7000 7% 5000 5%
Niclas Björnberg 13000 13% 6000 7% 35000 28% 10000 13% 5000 3%
Laurent Tarras 5000 5%
Malm & Söner 9000 10% 10000 6%
Rob. Dickson & Co 6000 8% 10000 6%
Olof Wijk & Co 10000 13% 18000 12%
Jos. & O. Hall 21000 13%
Göteborg totalt 93000   104000   92000   127000   77000   156000  
* Från 1811 AP Frödings Enka & Co

Efter kontinentalblockaden och på grund av konkurserna blev det återigen en ny grupp handelshus som blev ledande exportörer. Alex. Barclay & Co, Olof Wijk & Co, D. Carnegie & Co samt den gamla firman Martin Holtermans Söner  (bytte med nya ägare namn till A.P. Frödings Enka & Co) överlevde och frodades medan Ludendorff, Ungewitter & Co. C.A. Murray, Jam. Dickson & Co (tog över de affärer Rob. Dickson & Co hade) var nya.

Exportörer 1818-1830, namn, export i skeppund, andel av exporten

Exportör/År 1818   1820   1823   1825   1828   1830  
D. Carnegie & Co 7000 8% 6000 7% 3000 2% 18000 12% 12000 9% 9000 8%
A.P. Frödings Enka & Co 12000 13% 9000 10% 20000 16% 10000 7%
Jam. Dickson & Co 7000 8% 8000 9% 16000 13% 29000 20% 28000 21% 12000
Olof Wijk & Co 17000 19% 16000 17% 28000 22% 15000 10% 18000 13% 22000 19%
A. Barclay & Co 16000 18% 20000 22% 29000 23% 52000 36% 43000 32% 39000 35%
Willerding & Co 12000 13%
Ungewitter & Co 11000 12% 16000 13% 4000 3% 4000 3% 5000 4%
C.A. Murray 10000 11% 7000 5%
Fr. Nyström 7000 5% 9000 7% 7000 6%
Göteborg totalt 89000   92000   128000   145000   134000   113000

Under den först halvan av 1800-talet växte också en tudelning fram där vissa firmor kom att dominera mottagningen av järn från järnbruken. Två sådana företag var C. Fr. Waern & Co samt Sven Renström & Co. Exportörer förblev firmorna med kontakter i Storbritannien och USA såsom Alex. Barclay & Co, Olof Wijk & Co, D. Carnegie & Co men även nya exportörer som John West Wilson och Ekman & Co. Med tiden blev även mottagarfirmorna stora exportörer. Dessa firmor fungerade i de flesta fall som rena kommissionärer för järnbruken och inte längre som finansiärer på det sätt de äldre handelshusen gjorde genom förskott och lån.

Exportörer 1833-1845, namn, export i skeppund, andel av exporten

Exportör/År 1833   1835   1838   1840   1843   1845  
D. Carnegie & Co* 19000 15% 18000 10% 17000 8% 13000 8% 6000 6% 3000 2%
A.P. Frödings Enka & Co 7000 6% 6000 3%
Jam. Dickson & Co 16000 13% 10000 5% 20000 10% 22000 13% 9000 8% 8000 5%
Olof Wijk & Co 10000 8% 47000 26% 48000 24% 17000 10% 10000 9% 12000 7%
A. Barclay & Co 52000 41% 64000 35% 58000 29% 43000 25% 25000 23% 49000 30%
Ungewitter & Co 5000 4% 25000 12% 28000 16% 13000 12%
Fr. Nyström 4000 2%
W. Malm 5000 4% 21000 11%
Ekman & Co 5000 3% 5000 2% 5000 3% 5000 5% 10000 6%
James Sinclair 8000 4%
B.E. Dahlgren 10000 9% 23000 14%
C. Fr. Waern & Co 7000 6% 18000 11%
J.W. Wilson 11000 7%
Göteborg totalt 127000   183000   203000   170000   109000   165000
* Från 1846 Fr. Malm & Co

Alex. Barclay & Co slutade på 1860-talet med järnexport för att istället huvudsakligen importera bomull och ägna sig åt textilindustri. D. Carnegie & Co förvandlades vid mitten av 1800-talet  till ett sockerföretag med import av socker och sockerbruk. Järnexportverksamheten togs över av en tidigare anställd som startade firman Fr. Malm & Co.

Exportörer 1850-1875, namn, export i ton, andel av exporten

Exportör/År 1850   1855   1860   1865   1870   1875  
Olof Wijk & Co 1700 5% 200 1% 900 2%
Jam. Dickson & Co 400 1% 700 2%
Alex. Barclay & Co 2500 8% 3000 9% 1700 4%
C. Fr. Waern 4600 14% 3200 10% 4000 10% 4200 8% 4200 5% 1400 1%
Ekman & Co 5400 17% 5800 18% 10800 27% 9100 18% 10900 13% 11700 13%
Sven Renström & Co 1600 5% 2800 9% 5100 13% 7000 14% 13800 16% 9700 10%
B.E. Dahlgren 5200 16% 4500 14% 3100 8% 2300 5% 2800 3% 800 1%
Fr. Malm & Co 1000 3% 1300 4% 1600 4% 1800 4% 5800 7% 7200 8%
J.W. Wilson 1100 3% 1100 3%
L.G. Bratt & Co 2000 5% 1700 3% 5100 6% 9700 10%
A. Fröding & Co 10300 12% 12700 14%
J.A. Kjellberg & Söner 1000 2% 6300 7% 8800 9%
Carl Meyer 700 1% 5300 6%
Jonsson, Sternhagen & Co 2100 2%
Göteborg totalt 32600   32100   40500   50600   84600   93400

Källa: A. Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963

Mot slutet av 1800-talet växte exportörer som praktiken var rena speditionsfirmor fram som exempelvis Jonsson, Sternhagen & Co, Carl Meyer och Tycho Roberg. Som kommissionärsfirma blev L.G. Bratt & Co den största och familjen Fröding återkom som stor järnexportör igenom firma A. Fröding & Co.

Exportörer 1880-1910, namn, export i ton, andel av exporten

Exportör/År 1880   1885   1890   1895   1900   1905   1910  
C. Fr. Waern 600 1%
Fr. Malm & Co 6900 7% 4900 5% 8700 8%
Ekman & Co 16500 17% 5500 5% 3700 3% 2700 3% 1700 2% 2900 3% 4300 4%
Sven Renström & Co 8200 9% 6100 6% 10300 9% 8400 9% 7700 7% 2900 3%
J.W. Wilson 2400 3% 2100 2% 3200 3% 4400 5% 500 0% 1900  2% 4100 4%
L.G. Bratt & Co 18400 19% 14600 14% 22100 20% 20300 22% 19500 18% 14700 14% 13600 12%
A. Fröding & Co 15200 16% 12700 12% 10000 9% 10300 11% 7500 7% 5600 5%
J.A. Kjellberg & Söner 5000 5% 6700 6% 6300 6% 4000 4% 4000 4% 5400 5% 6500 6%
Carl Meyer 9200 10% 8400 8% 7700 7% 12400 13% 14800 13% 17700 17% 19200 17%
Jonsson, Sternhagen & Co 7900 8% 15800 15% 16500 15% 8600 9% 14700 13% 14000 13% 20500 18%
A. von Braun 2600 2% 4400 5% 5400 5% 4200 4% 3100 3%
Tycho Roberg 2300 2% 9700 9% 17700 17% 6300 6%
Göteborg totalt 95400   104500   112400   92200   110900   106800   114300

Källa: A. Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963

Underjordisk lokalbana genom Göteborg (1934)

”Det skulle kosta Göteborg 46 miljoner att lägga sig till med en underjordisk järnväg, men pengarna skulle vara väl placerade – det resultatet anser sig spårvägsstyrelsen ha kommit fram till vid utarbetandet av en framtidsplan för lokaltrafiken i staden som H.T. haft tillfälle att ta del av.

lokalbana1934

Planen, som är ganska detaljerad, har närmast kommit till stånd för att tillställas byggnadsnämnden, så att denna vid utarbetandet av sina stadsplaneförslag skall ha en överblick över det framtida behovet av utrymmen för trafiken och icke genom förbyggnad eller olämpliga dispositioner stänga möjligheterna att vid lämplig tidpunkt förverkliga en trafikplan enligt de nu uppgjorda linjerna. Därutöver har spårvägsstyrelsen också gjort upp en preliminär ekonomisk kalkyl, enligt vilken ekonomisk bärighet för ett omfattande lokalbanesystem med anslutning till Säröbanan, Långedragslinjen och Västra stambanan på sträckan Göteborg-Partille framställes som sannolik.

Restiderna reducerats till mindre än hälften.

I en stads utveckling nås småningom den punkt, vid vilken svårframkomligheten på huvudgatorna och anspråken på snabba och bekväma resor från förorterna till centrum växt i sådan grad, att lokaltrafiken i en eller annan riktning lämpligen ombesörjes genom en snabbtrafikbana, som framgår utan korsningar i plan med andra trafikleder, resonerar spårvägsstyrelsen. Denna bana blir då stommen till stadens under- och överjordsbana, tunnelbana, pelarbana, lokalbana eller vilket namn man nu vill ge den: styrelsen själv har i förbigående sagt stannat för namnet lokalbana.

En långsträckt bebyggd stad, med förorterna koncentrerade mot ändarna, måste kunna förränta en sådan snabbtrafikbana avsevärt tidigare än en mera cirkelformigt bebyggd stad med endast obetydliga förorter, även om invånarantalet i den förra är betydligt mindre än i den senare, heter det vidare i spårvägsstyrelsens utredning. Genom en dylik bana skulle restiderna minskas till ungefär hälften, i vissa fall tredjedelen, jämfört med nuvarande förhållanden.

Även om man för Göteborgs vidkommande ännu icke kan räkna med någon lokalbana på åtskilliga år, torde dock storleken av den öst-västliga trafiken eller kanske rättare den nordost-sydvästliga motivera att man redan nu undersöker möjligheterna för anläggning av en östvästlig lokal bana i Göteborg, till vilken då befintliga och tilltänkta förortsbanor skola anslutas, menar spårvägsstyrelsen.

De uppgjorda preliminära förslagen och räntabilitetskalkylerna visa enligt spårvägsstyrelsens mening, att full förräntning av ett lokalbanesystem ligger inom möjligheternas gräns även med den trafikstorlek som kan påräknas inom de närmaste åren, och därför förordas utarbetandet av noggrannare kostnadsberäkningar och kalkyler för banan somt upptagande av med banan sammanhängande stadsplanetekniska problem till behandling.

Elektrifierad Säröbana och tunnel under älven förutsättas.

Omfattningen av förslaget illustreras icke blott genom den inledningsvis nämnda ungefärliga kostnadssumman utan även genom följande resonemang: utan anslutning från förortstrafiken söderifrån (Askim, Särö), västerifrån (Långedrag), norrifrån (Lundby och österifrån (Partille, Lerum, ev. Floda) kan stadssträckan icke utnyttjas på ett ekonomiskt försvarligt sätt, och därför måste i banans första utbyggnadsstadium ingå vissa utgreningar dels till Frölundaborg, däre en elektrifierad Säröbana anslutes, dels till Sandarne, där Långedragslinjen anslutes, dels från Drottningtorget till Lundby med sträckning i tunnel under älven samt vidare på marken med skenfria korsningar till Bräcke, och dels slutligen till Vidkärr i Sävenäs, där S.J:s lokaltrafik är avsedd att införas i systemet.

Halva stadssträckan under jord.

Det nu uppgjorda preliminära förslaget, vars sträckning illustreras av kartskissen ovan, förutsätter en stadssträcka på 11,75 km:s längd, därav 2 km betongtunnel, 3,4 km tunnel i berg, 2,25 kom på viadukt och 4,1 km terrasserad sträcka. Byggnadskostnaderna minskas av att större delen av tunnelsträckorna föreslås förlagda i berg och av att c:a tredjedelen av stadssträckorna kunna utföras som terrasserad banvall. Något över hälften av stadssträckan skulle gå i dagen. Lundbylinjen L Bommen-Bräcke skulle bli 4,9 km därav 0,7 – 1,0 km älvtunnel, Långedragslinjen Sandarne-Saltholmen 5,1 km, och hela nätets längd skulle bli 21,75 km exklusive, c:a 60 km inklusive Särö och Lerumslinjerna. Utom på Långedrags- och Särölinjerna, där en genomgående ombyggnad skulle ställa sig alltför dyrbar, skulle alla gatu- och vägkorsningar göras skenfria.

Som vagntyp har man tänkt sig 18 m långa vagnar, som kunna sammansättas till tåg om högst 5 vagnar, dock skulle vid lågtrafik i allmänhet blott 2 vagnar och vid högtrafik 3-4 gå i varje tåg, för att tidsavstånden mellan tågen ej skulle bli för stora. Stadsvagnarna ha beräknats rymma 120 eller i nödfall upp till 145 passagerare, utan att trängseln blir större än på spårvagnarna.

Hög fart kompenserar tågens gleshet.

Stommen till en tidtabell har också gjorts upp. Den upptar ett tåg Bräcke – Sandarne var 10:de minut, och av dessa skulle under lågtrafik vartannat, under högtrafik alla fortsätta till Saltholmen. Var 10:de minut skulle ett tåg gå Frölundaborg-Härlanda; vart fjärde av dessa tåg beräknas fortsätta mot Lerum och Särö, vilket skulle ge 40-minuterstrafik, men under vissa tider på dagen 80- resp. 20 minuters. Under högtrafiken skulle dessutom var 10:de minut ett tåg gå Gröna Vallen- Lunden.

Denna tidsplan innebär att ytterområdena, inklusive Lundby, ha 10-minuterstrafik hela dagen, stationerna Gröna Vallen, Stampgatan och Lunde 4-6 min trafik under högtrafiktiden, sträckan Godhemsplatsen-Drottningtorget 5 min trafik under lågtryck och 3-4 min trafik under högtrafiktid. De längre bort från centrum belägna sträckorna få därmed glesare trafik än som är brukligt vid spårvägsdrift, men den därigenom uppkommande tidsförlusten skulle uppvägas ett par gånger om av tågens stora snabbhet. Maximihastigheten är satt till 60 km och resehastigheten inklusive stationsuppehåll till 30 km per timma, dvs dubbelt mot spårvägs- och busslinjernas nuvarande hastigheter. Tekniskt torde dock en höjning till 40 km per timma vara möjligt och den ekonomiska genomförbarheten härav skall undersökas.

De ungefärliga anläggningskostnaderna ha, säger spårvägsstyrelsen, tagits till i överkant för säkerhets skull. De ta sig ut på följande sätt: tunnlar och viadukter 28 milj kr., spår, ledningar och stationsinredningar 6,5 milj kr., vagnar och vagnhallar 9 milj. kr., säkerhetsmarginal och diverse 4 milj. kr. Summan blir 47,5 milj. kr., varav dock 1,5 milj. hänföra sig till redan utförda anläggningar. Det är att märka att kostnaden för tunnelbygget under älven icke ingår i dessa kalkyler. Motiveringen är att det ansetts principiellt oriktigt att ett trafikföretag, som används för exploatering av ett område, belastas med merkostnaden för övervinnande av större terränghinder, såvida denna merkostnad ej täckes genom tillägg i taxan; principen är den i Stockholm praktiserade.

Taxan beräknas bli den nuvarande.

Man har räknat med 33 milj. passagerare på banan per år, oberäknat övergångspassagerare från spårvägsnätet vilka beräknas få fri övergång. Bortåt hälften, eller 15,5 milj. passagerare, beräknas det att banan skulle ta från nuvarande stadslinjerna, som ha över 48 milj. passagerare för närvarande och alltså skulle förlora 32 proc. av sin trafik. Vidare beräknas att passagerarantalet med anledning av banans större snabbhet skall ökas med 10 proc. helt ny passagerare, dvs till 17 milj. resor. Slutligen anser man sig kunna räkna med 8 milj. resor om året från Lundby mot nuvarande 5, vidare 3 milj. från Långedragslinjen mot 2, från Säröbanan 2 milj. och från S.J: 3 – en beräkning som spårvägsstyrelsen betecknar såsom ”rätt försiktig”. Taxan är i kalkylerna satt till 15 öre på stadsnätet och för resa mellan stadsnätet och Lundbylinjen samt 30 öre för resa mellan stadsnätet och Långedragslinjen, med trafikinkomster på 5,4 milj. kr. per år. Då de rörliga kostnaderna anslås till 2,6 milj. kr. per år, skulle driftsöverskottet bli 2,8 milj., av vilka 1,1 milj kr skulle gå till förräntning och amortering av spår och vagnar och 1,6 milj. till förräntning av bananläggningen, efter 5 proc. Ett nettoöverskott på 100 000 kr. årligen skulle alltså uppstå.

Förklaringen till att det trots de stora anläggningskostnaderna sålunda skulle gå att driva banan utan förlust förklarar spårvägsstyrelsen så att banans hastigheter, vagnar och tåg bli dubbelt så stora som spårvagnarnas, varigenom de rörliga driftskostnaderna med undantag av kostnaden för elektrisk ström i hög grad reduceras.

Den reducering av spårvägs- och busstrafiken som genomförandet av snabbtrafikbanan skulle medföra, anser spårvägsstyrelsen skulle leda till samma eller t.o.m. något bättre räntabilitet än för nuvarande, utan att omläggningen skulle medföra några avsevärda olägenheter för trafikanterna.

Om det visar sig nödvändigt, skulle det vara möjligt att uppnå vissa besparingar, bl.a. genom att minska banans vagnkilomtertal, tillägger spårvägsstyrelsen. Därvid skulle på olika poster några hundra tusen kr. per år möjligen kunna sparas, vilket skulle medge förräntning även om trafikantantalet ej skulle bli högre än det nuvarande, d.v.s. 25 milj. resor per år.”

(Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 27:e oktober 1934)

Äldre är mer intresserade av historia

Åldersmässigt så är 28% av läsarna på denna sajt över 65 år gamla, 19% mellan 55 och 64 år, 16% 45-54 år, lika stor andel är mellan 35 och 44 år och 15% är 25-34 år. Sajten domineras av äldre läsare vilket är ovanligt på internet där det vanliga är att unga dominerar. Könsmässigt är det 50-50, dvs lika många kvinnor som män.

80 procent av läsarna har datorerna ställda på svenska som språk, 8% engelska och 1% norska. Geografiskt så kommer 91% av läsarna från Sverige och kring 1% vardera från USA, Storbritannien, Norge och Finland. Inom Sverige står Västra Götalands län för 49% av läsarna, Stockholms län för 26%, Skåne för 7%, Halland för 4% och Värmland för 3%. Det förefall rimligt med tanke på att det är en Göteborgs-fokuserad sajt.

Göteborg som stad står för 36% och Stockholm för 23%. Malmö bara för 2% av läsarna och på samma nivå hittar vi Kungsbacka och Mölndal. Det är mycket hög andel nya läsare så det finns stort utrymme för att öka antalet läsare och sidvisningar på sajten.  Andelen nya läsare är dock något lägre i Göteborgstrakten.

Vanligaste webbläsarna är Safari som används av 38% av läsarna och Chrome som används av 35%. Internet Explorer används av 13% och Firefox av 8%. Datorer med Windows används av 39% av läsarna, 33% av läsarna använder en platta eller en telefon från Apple med iOS, 14% Android-telefoner och plattor medan 11% använder Mac-datorer.

30 procent av läsarna har Telia som internetleverantör, 13% har Comhem, 6% Telenor och 4% använder Tre.

De flesta läsare kommer till bloggen via Google, hela 78% gör det. 8 procent går direkt till bloggen, dvs har den som bokmärke eller skriver in adressen manuellt. Från  facebook kommer 3% av läsarna, via sökmotorn Bing 2% och från Yahoo 1%. Andra webbsajter och tidningar står för cirka 4% av läsarna. De som kommer till bloggen direkt eller från facebook och Twitter är oftare återkommande läsare som läser lite färre sidor per session (gång) men de stannar genomsnittligt längre än andra på bloggen. Avvisningsfrekvensen (de som lämnar sajten snabbt från den sida de kom in på) är mycket låg, men lite högre för de som kommer direkt till bloggen.

Andelen unika läsare ligger för närvarande på ungefär 200 per dag och antalet besök på mellan 300 och 500 per dag. Avvisningsfrekvensen är låg, dvs få människor lämnar sajten från den sida de kom in på och varje besökare läser i snitt 4 sidor per besök. Antalet besökare har ökat stadigt sen sajten drogs igång och antalet sidvisningar har ökat kraftigt i år.

Förutom orienterinssidor, ingångssidor och likannde är de populäraste enskilda inläggen under den senaste 12-månadsperioden:

Broströms-koncernen (Tirfing)
Ferd. Lundquist & Co
Götaverken
Sverres varv
Ingemar Johansson som boxare
Porterbryggeriet D. Carnegie & Co
Svenska Orient Linjen
Rederi AB Transatlantic
Engelska kvarteret
Jakobsdal

Källa till alla uppgifterna är Google Analytics och WordPress egen statistik.

För den delen av sajten som tar upp släktskap mellan de olika göteborgsfamiljerna så har vi inga tillgängliga siffror för närvarande så sannolikt är det fler besökare än vad som redovisas ovan.

Grönlandskompaniet

Del 4 av 7 i serien 1700-talets kompanier

I Göteborg fanns det två olika Grönlandskompanier på 1700-talet. Även i Stockholm fanns ett Grönlandskompani. Inget av dem tycks ha varit nån större framgång.

Åren 1755-60 fanns det första Grönlandskompaniet i Göteborg. Det ägdes av Peter Samuelsson Bagge. Under denna tid tillverkade mellan 100 och 200 tunnor tran per år, dock inte alltid av val utan även från säl. Kompaniet lades ner då det var föga framgångsrikt.

Ett nytt kompani startade dock år 1774 i Göteborg. Delägare i detta Grönlandskompani som existerade mellan 1774 och 1787 var G.F. Beyer och Martin Törngren. Grönlandskompaniet arrenderade i början av 1770-talet Känsö i Göteborgs södra skärgård som nyttjades som utgångspunkt för valjakt i haven kring Grönland. Av valarna tillverkades bl.a. tran och valfiskben.

Grönlandskompaniets tillverkning av tran var i paritet med medelstora och stora sillbaserade trankokerier. Tillverkningen av tran varierade mellan cirka 100 fat och som mest över 1 100 fat med undantag av år 1782 då inget tran tillverkades och ingen val fångades. Minsta tillverkningen ägde rum 1786 och den största 1776. På 1770-talet utrustade kompaniet 4 eller 5 skepp varje år men på 1780-talet handlade det om 2 skepp per år. Antalet fångade valar varierade mellan 0 (1782), 1 (1785) ock så många som 15 (1777) och 24 (1776). Noterbart är också att det på 1700-talet var ganska vanligt med stora valar vid den bohuslänska kusten:

Beträffande sillvalar, som ansågs driva in sillen under land och alltså var högst nyttiga varelser, stadgades redan för sjuhundra år sedan, att den som dödade dylika skulle straffas med böter. Sill och valar hörde ihop. Men pålitliga uppgifter om valarnas förekomst vid kusten finns inte från tidigare fångstperioder än sjuttonhundratalets. Redan från periodens början omtalas att valar hade visat sig utanför Hisingen.

Och 1763 meddelades att en hel hop valar hade uppträtt i skären utanför Göteborg. Bland annat var det en vars längd uppskattades till trettio à trettiofem alnar, som hade låtet se sig utanför Älvsborgs fästning. Där gick han fram och tillbaka i fjorton dagars tid och sprutade vatten ända upp till trettio alnars höjd. Ett tiotal år senare berättade trovärdiga fiskare att de vid Gravarne hade sett två valar jaga ett stort sillstim in mot iskanten – det var sträng isvinter det året.

När stimmet kom fram till isen vände valarna tvärt, men den skräckslagna sillen fortsatte in under isen – som gick i vågor ända till den inte längre motstod trycket underifrån utan brast med ett brak så att sillen hoppade upp och blev liggande i stora högar. Från Ljungskile rapporterades 1792 att ett par, tre valar i över åtta dagars tid hade visat sig där. De uppskattades efter ögonmått till mellan trettio och fyrtio alnars längd, och allmogen såg dem inte utan onda aningar. Gammalt folk berättade nämligen att dylika vidunder alltid hade låtit se sig före ett krig och att ofred alltså kunde anses vara i faggorna igen.

De mera förståndiga nöjde sig emellertid med att betrakta valarna som ett förebud till rikt sillfiske. När den senaste sillperioden började i slutet av sjuttiotalet dök även valarna upp igen. Redan under första fiskesäsongen rände en val upp på ett skär vid Hällevikstrand. Den var visserligen inte mer än tio alnar lång men förorsakade i alla fall ett drygt arbete, då den skulle flottagas och bogseras bort. Den fördes in till Göteborg, där ett ombud för naturhistoriska riksmuseet uppträdde som spekulant på den. Fiskarna begärde femhundra kronor för den. Ett par år senare uppträdde en fyrtio alnar lång bjässe i Gullmaren. Han utsattes för beskjutning men klarade sig undan. En ångare som följde i hans kölvatten hade svårt att hålla sin kurs – så våldsamt rörde valen upp vattnet.

På Danafjorden och ända inne vid Stenungsund frustade stora valar omkring, och i Marstrand blev det en förfärlig uppståndelse när folket en söndag kom ut ur kyrkan och fann en tjugo alnars val piruettera mellan båtarna i hamnen. Kvinnorna skrek i himmelens sky, och karlarna var beredda på att få se båtarna vända kölen i vädret, men när valen hade roat sig med sina konster en stund stack han i väg ut genom inloppet och försvann. Från än den ena, än den andra platsen på kusten meddelades att valar hade plöjt omkring tillsammans med sillstimmen, men ingen bohusläning kom dock på idén att anställa särskild jakt på de långväga gästerna. Detta gjorde däremot en del företagsamma norrmän.

Grönlandskompaniet hade tillgång till Känsö för utrustning av fartygen och företaget hade dessutom tillgång till kajen vid Törngrens sillsalteri och trankokeri vid Färjenäs där Grönlandskompaniets fartyg kanske oftast låg och utrustades när de var i Göteborg.

Benjamin Bratt (1748-87) var direktör i Grönlandskompaniet det sista året. Innan dess tycks hans svåger Andreas (Anders) P Oterdahl (1726-1804) ha varit direktör. Benjamin Bratt var i sitt första äktenskap gift med Ingeborg Dorotea Matzen (-1776) och i sitt andra med Maria Lauterbach (1756-1835). Carl Bratt (1785-1838), son till Maria Lauterbach och Benjamin Bratt var handelsman. Andreas Oterdahl var gift med Dorotea Matzen (1731-63).

För källor utöver länkar se mitt första inlägg om sillperioden på 1700-talet och det första inlägget om handelsfamiljer i Göteborg på 1700-talet.

Yxmorden i Göteborg år 2001

Del 5 av 8 i serien Historiska brott

Roger Karlsson och Lars Hansson drev enligt uppgifter i media en restaurang i Halmstad ihop (Harleys). Den startades 1995 men gick dock inte så bra, fick ekonomiska problem och gick i konkurs. Lars Hansson var också delägare i Harleys i Göteborg fram till 1999 då han sålde sin andel och istället satsade pengar i Gamle Port. Något som tillsammans med andra ekonomiska problem som följde senare, missbruk och sjukdom ledde till att den knarkmissbrukande och instabile Roger Karlsson så småningom flippade ur och gick bärsärkagång med en yxa vid hörnet  Sten Sturegatan och Skånegatan:

Polisen fick larm klockan 8.36 om en yxman som löpte amok längs Skånegatan. Flera polisbilar skickades till platsen. En man hade brutalt huggits ned med yxa. Offret, en Göteborgskrögare i 50-årsåldern, hittades vid ett övergångsställe i korsningen Sten Sturegatan-Skånegatan, bara ett stenkast från Scandinavium och Liseberg.

Enligt uppgifter från poliser på plats var offret i sällskap med sin hustru när gärningsmannen gick till attack.

Polisen bekräftar att offret och gärningsmannen kände varandra. De uppges tidigare ha haft affärer ihop.

– Motivet är ekonomiska mellanhavanden emellan männen, och det är möjligt att också kvinnorna kan passa in i det sammanhanget, säger Carl Bergström.

[…]

Vittnen har uppgett för polisen att den misstänkte sprungit omkring och huggit vilt omkring sig – bland annat på bilar och skyltfönster.

Den misstänkte greps vid Burgårdens utbildningscentrum, bara ett par hundra meter från brottsplatsen.

Det var mycket folk i rörelse på platsen i morse, och polisen arbetade på förmiddagen med att förhöra alla vittnen till mordet.

När Karlsson greps så erkände han dessutom morden på två kvinnor. Det första mordet skedde redan ett par dagar innan gripandet:

Måndagen den 29 januari i år började som vanligt. 33-åringen och flickvännen åkte ut till köket tidigt och lagade sushi och körde ut beställningarna. Under dagen får han dock två tråkiga besked: dels säger miljö- och hälsoskyddsmyndigheterna nej till deras verksamhet och dels säger banken nej till en garanti på ett lån de begärt för den nya lokal som står färdig för dem att flytta in i.

En vän till dem lovar dock att låna dem pengarna för lokalen. Och hälsomyndigheterna tror 33-åringen att han skall kunna beveka. Han ringer några samtal under dagen, stöter av en händelse på sitt juridiska ombud i Brunnsparken och berättar detta. Ombudet tror också att det ska fixa sig. De skils åt, 33-åringen verkar glad och mamman kommer till Brunnsparken med 700 kronor som han lånar för att gå akut till tandläkaren.

[…]

Han ringer och bjuder ut den 29-åriga kvinna han periodvis haft ett förhållande med. Hon lämnar sin treårige son hos en vän. De åker ut till golfklubben på kvällen, efter att han under restaurangbesöket än en gång har pratat om sin fängelsevistelse, som alltså är lögn.

En vidoerekonstruktion visas upp i rättssalen.
– Min första minnesbild är att vi är här inne i köket. Vi har sex på bänken här. Sedan vet jag att jag ringer taxi och inte får någon bil.
De går ut till gräsmattan.
– Sedan vet jag att jag stryper henne så här. Detta blir absurt, säger han till kvinnan som är figurant och tar ett lätt tag om hennes hals.
– Sedan kastar jag stenen på henne här… nej, förresten här, säger han ł­ och jag tycker mig höra en ångestsuck för första gången.

Kvinnan hette Maria Domingues och hennes kropp gömdes ute på golfbanan Albatross. Dagen efter mordet på henne köpte mördaren en yxa. På onsdagskvällen for han hem till sin tidigare flickvän och sambo Cecilia Berglund i Gubbero (ligger bredvid Olskroken eller kan kanske sägas vara en del av Olskroken). På kvällen mördade han henne med yxan.

Dagen efter mordet på den tidigare sambon åkte sen Karlsson till Sten Sturegatan och väntade utanför krögaren Lars Hanssons port. När denne kom ut tillsammans med sin fru Nancy Karlsson angreps de av Roger Karlsson svingandes sin yxa. Frun undkom med porten som skydd mellan henne och mördaren samt genom att springa in på gården. Lars Hansson tog sig ut på gatan där Roger Karlsson sprang efter honom och högg honom med yxan inför ögonen på en mängd människor kring och i korsningen.

Mördaren dömdes senare till rättspsykiatrisk vård och hans vård kom att bli mycket omdebatterad då det bland annat ingick långa vistelser utanför vårdinrättningar. Många trodde därför att han släppts fri redan efter två år, men så var egentligen inte fallet.

Texten ursprungligen publicerad på Svensson-bloggen 2012.

Göteborgskan som föll offer för Jack the Ripper

Del 4 av 8 i serien Historiska brott

Elisabet Gustavsdotter föddes den 27 november 1843 i Torslanda församling,  växte upp på en bondgård i Stora Tumlehed och dog i London 30 september 1888 som en av de kvinnor som mördades av Jack The Ripper.

Hon var dotter till Gustav Eriksson och Beata Karlsdotter. Familjen var småbrukare i Torslanda och ägde inte marken de brukade. Hon hade tre syskon och kunde läsa. Hon började tidigt tjäna som piga i granngårdarna. 1860 flyttade hon till Majorna (Karl Johans församling) som piga hos Lars Frederick Olofsson, och 1862 till centrala Göteborg. Under tiden som piga tycks hon blivit gravid. Omständigheterna kring detta är inte kända.

Barnet föddes i april 1865, en dödfödd dotter. Hon levde då på Pilgatan i Haga. I mars samma år registerades Elisabeth Gustavsdotter som prostituerad i Göteborg men avregistreras i november samma år. Hon fick vid denna tid ett arv efter sin mor och kan också ha fått arbete som piga. På våren 1866 utvandrade hon till London där hon i juli registreras som medlem i den svenska församlingen och ogift. Det troliga är att hon den första tiden i London arbetade som piga åt en svensk man/familj. I London började hon stava sitt förnamn på brittiskt vis.

I mars 1869 gifte sig Elizabeth med John Thomas Stride, en tretton år äldre byggnadsarbetare i London. Paret drev därefter en kaffeaffär på tre olika adresser i Poplar fram till 1875. För sina bekanta skulle Stride senare uppge att hennes make och barn hade drunknat vid skeppet Princess Alice förlisning 1878, men paret hade inga barn, och John Stride avled 24 oktober 1884. I mars 1877 hade dock paret separerat på hennes initiativ, och efter ett nytt försök 1881 separerade makarna slutgiltigt samma år.

Efter sin slutgiltiga separation från maken 1881 levde Elizabeth Stride i Whitechapel, där hon livnärde sig på sömnad, städning, bidrag från den svenska församlingen i London, tiggeri och prostitution. Av allt att döma hade hon grava alkoholproblem. Hon bodde främst på ett inkvarteringshus på 32 Flower and Dean Street. Från 1885 hade hon till och från ett förhållande med arbetaren Michael Kidney. De verkar ha levt ur hand i mun på härbärgen och i billiga lägenheter och hade konstanta problem med polisen på grund av sitt alkoholmissbruk. Elizabeth anmälde Kidney för misshandel, men infann sig aldrig till rättegången.

Elizabeth Stride

Elizabeth Stride efter sin död

Mordet på Elisabeth Stride

Lördagen och söndagen 29-30 september 1888 hade Elizbeth Stride städat på det inkvarteringshus hon bodde. Klockan 18.30 söndagen 30 september mötte hon en av värdarna på sitt inkvarteringhus, Elizabeth Tanner, på krogen Queen’s Head Public House för en drink. Hon lämnade krogen ensam någon gång mellan 19.00 och 20.00.

Kl. 23.00 sågs hon komma ut från puben Bricklayer’s Arms på Settles street, mittemot Berner Street, i sällskap med en man. Paret ska ha omfamnat och kysst varandra, och de sågs gå tillsammans mot Berner Street. 23.45 sågs hon stå och tala med en annan man på Berner Street 64. Klockan 00.00 uppger en försäljare att han sålde vindruvor till Stride och en man. Detta vittnesmål har dock betvivlats.

00.35 sågs hon i sällskap med ännu en man på Berner Street mittemot International Working Men’s Educational Club. Cirka 00.45 passerade Israel Schwartz Berner Street. Han såg hur Elizabeth Stride talade med en man vid ingången till gränden. Mannen försökte sedan dra in henne i gränden, och vände henne sedan och kastade ned henne på marken. Stride skrek kvävt tre gånger. Ännu en man stod bredvid och tände sin pipa. När mannen som attackerade kvinnan lade märke till Schwartz, skrek han till mannen som stod bredvid: ”Lipski”. Schwartz gick då sin väg, och då han märkte att han var förföljd av den man som hade stått bredvid, sprang han tills han märkte att han inte längre var förföljd.

Louis Diemschutz kom ungefär kl 01:00 till Dutfield’s Yard vid Berner Street med sin ponny och kärra. Ponnyn stannade till och vägrade gå vidare, och Diemschutz steg av och upptäckte då kroppen. Han trodd först att det var en berusad person, och gick in till International Working Men’s Educational Club för att få hjälp, men då han återvände upptäckte han att kroppen var död. 01.16 anlände en läkare och dödförklarade Stride.

Hennes hals hade blivit avskuren men inga andra spår av hugg hade hittats på kroppen. Detta har fått vissa Jack Uppskäraren-teoretiker att tro att Stride egentligen inte var ett av Jacks offer. Troligast är dock att mördaren blivit avbruten av Diemschutz, och därför lämnat platsen innan han hade hunnit utföra några stympningar. Diemschutz uppgav själv att han trodde att Jack Uppskäraren fortfarande fanns i gränden när han upptäckte kroppen, på grund av ponnyns uppförande och att kroppen fortfarande var varm, men det hade varit för mörkt för att kunna se något.

Senare (inom en timma) mördades ännu en kvinna i närheten. Hon vanställdes på ett sätt som Uppskäraren gjorde. Vissa tror att Elizabeth Stride föll offer för Michael Kidney som ju av allt att döma regelbundet misshandlade henne.

Original-Odhner

Pehr Odhner (1790-1857) var präst. En av hans söner var Theophil Dynamiel Odhner (1816-1863) och denne var far till grundaren av företaget Original-Odhner, Willgodt Odhner (1845-1905). I sitt andra äktenskap fick Pehr Odhner sonen Aron Odhner (1833-1914) som blev en framgångsrik mindre affärsman i Stockholm. Hans son Valentin Odhner (1867-1956) blev ingenjör och arbetade vid Odhner-fabriken i S:t Petersburg. Utöver detta hade Pehr Odhner två söner till, Herrbed Odhner (1829-1891) och Ernst Odhner (1843-1869).

En av Pehr Odhners bröder var gift med en syster till uppfinnaren John Ericsson och järnvägsmannen Nils Ericsson. Ett av Pehr Odhners barnbarn var mor till en av SKF:s grundare, uppfinnaren Sven Wingquist (1876-1953). Sven Wingquists mor vara alltså kusin med Willgodt Odhner. Sven Wingquist och Willgodt Odhner var sysslingar.

Willgodt Odhner tog 1868 arbete som ingenjör vid Maskinfabriken Ludvig Nobel i S:t Petersburg efter att först ha arbetat på en mindre firma en kort tid. 1876 startade han med hjälp av kapital från Ludvig Nobel en fabrik för tillverkning av räknemaskiner. En räknemaskin han hade utvecklat under sin tid som anställd hos Nobel. Han var emellertid själv ägare till den nya fabriken och firman som drogs igång 1886 tillsammans med en brittisk investerare vid namn F.N. Hill och firmans namn var Odhner & Hill. Partnerskapet med Hill tycks ha upphört 1895.

Willgodt Odhner hade tre bröder, Hjalmar Odhner (1846-1936) som var i textilbranschen, Sannfrid Odhner (1849-1895) som blev mekaniker, småföretagare och poet samt Carl Theophil Odhner (1863-1918) som blev en ledande Swedenborgare i USA. De tre äldsta av bröderna Odhner drev för en tid ett mindre företag i den grafiska branschen i S:t Petersburg, men det var inte en lönsam verksamhet så den upphörde efter en tid.

Willgodt Odhner hade flera barn, däribland Alexander Odhner (1873-1919), Alma Odhner (1877-) gift med pappans kusin Valentin Odhner och Georg Odhner som dog redan 1910. Martha Siewert som var gift med Georg Odhner i sitt första äktenskap och med Alexander Odhner i sitt andra var syster till Karl Siewert, anställd i företaget från 1905 och VD de sista åren i S:t Petersburg, 1912-1917.  Efter ryska revolutionen flyttade företaget till Göteborg där en ny fabrik byggdes i Gamlestaden.

Original Odhner

Original Odhner på Gamlestadensvägen år 1965.

Det nya svenska företaget, AB Original-Odhner grundades av bland annat Alexander Odhner och andra medlemmar i familjen Odhner med stöd av Gamlestadens Fabriker och bröderna Sven Wingquist och Erik Wingquist. I styrelsen för det nya företaget ingick till en början Axel Carlander, Sigurd Larsson (Larsson, Seaton & Co), Erik Wingquist, Anders Hellström (Papyrus) och Bengt Fjellman (SKF). Till VD utsågs Hugo Schauman. Han avgick dock redan 1921 och efterträddes av Hans Herlitz. Denne kom att leda företaget i nästan 20 år i nära samarbete med representanter för SKF (Uno Forsberg) och Volvo (Assar Gabrielsson).

Företaget ägdes i huvudsak av familjerna Odhner och Wingquist intill 1942 då det efter Herlitz död såldes till familjen Ericssons AB Åtvidabergs Industrier (Facit). Vid den tidpunkten fanns ungefär 300 anställda. Vid mitten av 1940-talet fanns det 500 anställda och vid mitten av 1950-talet 800 i Göteborg. Totalt fanns det 1962 omkring 1 200 anställda inklusive anställda vid fabriken i Strömstad. Sixten Carle var VD från 1942 till 1956 då han efterträddes av Lennart von Kantzow. Tillverkningen av räknemaskiner flyttades 1965 till Lennartsfors i Värmland, men lades ner i början på 1970-talet. I Göteborg lades den sista tillverkningen ner 1978.

Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Bangt Jangfeldt, Svenska vägar till S:t Petersburg, 1998

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2010.

Påhlsson – Pååls

1878 startade Anders och Matilda Påhlsson A. Påhlssons bageri på Tallgatan i Malmö. Eftersom de inte fick lov att sälja bröd i de mjölkbutiker som fanns, startade de i början av 1900-talet ett antal egna mjölkbutiker runt om i Malmö för att på så sätt distribuera och sälja sitt bröd.

1895 anlade C.E. Segerdahl ett nytt bageri Majorna i Göteborg, Majornas Ångbageri. Detta bageri togs på 1920-talet över av Frans Påhlsson med familj som ju redan ägde ett bageri i Malmö. Frans Påhlsson var son till Anders Påhlsson.

1949 hade Majornas Ångbageri 200 anställda. 9 år senare, 1958, köptes göteborgs största bageri, Olof Asklunds bageri, och gjordes till dotterbolag till Majornas Ångbageri AB som nu fick namnet Pååls Bröd AB. Det sammanlagda antalet anställda var nu 450. På 1960-talet byggde Pååls sitt nya stora bageri i Högsbo i sydvästra Göteborg.

1965 fick bageriet i Malmö namnet Pågens Familjebageri AB, numera bara Pågens AB.

Vid Frans Påhlssons död övertogs Pågens Familjebageri AB i Malmö av sonen Tor Påhlsson och bageriet i Göteborg övertogs av den andre sonen Lars Påhlsson. De bägge bröderna omskrivs i Gustaf Olivecronas bok De nya miljonärerna från år 1970.

I början av 1970-talet sålde Lars Påhlsson sitt bageri i Göteborg till brodern Tor Påhlsson med familj i Malmö. Lars Påhlsson ville ägna sitt liv åt sin religiösa tro och bageriverksamheten var då inte så intressant. Han var medlem i Jehovas vittnen och många anställda på Pååls har genom året tillhört denna religiösa grupp. Därefter blev Pååls Bröd AB ett dotterbolag till Pågens Familjebageri AB. 1971 fanns ungefär 700 anställda i  koncernen. Andra företag som Pågens köpt upp under sin historia är Lockarps Bageri AB, Hägges, andra småbagerier och Lilla Harrie Valskvarns AB.

I slutet av 1970-talet övertogs ägandet i Pågens Familjebagerier AB (numera Pågengruppen AB) av ett holdingbolag i Nederländerna, Pogen International BV. Formellt tycks det bolaget ägas av en stiftelse i Schweiz som alltså i sin tur troligen kontrolleras av familjen Påhlsson, numera Finn Påhlsson. Konstruktionen gjordes för att minimera skatterna vid arvskiften och utdelningar och påminner en hel del om hur Ikea är organiserat. En del av Pågens och Pååls internationella dotterbolag överfördes till Pogens. I Tyskland startades ett nytt producerande bolag ägt av Pogens som övertog försäljningsbolaget i samma land.

Pogen International sysslar enligt uppgifter på nätet med frysta och djupfrysta livsmedel. Men enligt vad jag förstod på den tid jag arbetade fackligt i företaget så sköttes också en del av Pågens export via detta företag och koncernens varumärken ägs i många länder av det nederländska moderbolaget. Hur många anställda det eventuellt kan finnas i utländska företag som kontrolleras av familjen Påhlsson är okänt. Fram till 1992 ägde man i alla fall ett bageri i USA som bakade och sålde Pågensprodukter under namnet Pogen om vilket Frank Zappa har skrivit i en låt.

När koncernen omorganiserades år 2003 övertogs flera av småbagerierna av Håkan Sigvant. Lockarps, Växjöbagarn och Kullens bröd var tre bagerier som togs över av honom.

År 2000 fusionerades Pågens med dotterbolaget Pååls. Varumärket Pååls gick över tlll de småbagerier som tidigare gått under namnet Brödmästarna men försvann helt några år senare.

Numera står det alltså Pågens på bageriet ute i Högsbo där jag arbetade från 1991 till 1997. Under den perioden hann jag vara facklig förtroendeman, styrelsemedlem i bolaget (suppleant egentligen) som representant för de anställda och skyddsombud. 1994 fick jag sparken för att jag var obekväm. Senare samma år fick jag tillbaka jobbet och två chefer som ville få bort mig fick i sin tur sluta. Jag fick också skadestånd. Jag hann också med att delta i möten i Malmö med koncernens ägare Finn Påhlsson som övertagit kontrollen i företaget från sin far Tor Påhlsson.

Tydligen påstår Håkan Hellström i en låttext att han ska ha arbetat på Pååls under 1994, men det har jag inget minne av. Det behöver ju inte heller vara sant. Däremot så arbetade Louis Herrey på bageriet under 1996 och 1997 (tror jag det var) och kanske efter det också men då hade ju jag slutat. Andra kända personer som arbetat där är Ulf Ekberg i Ace of Base samt ishockeyspelaren Patrik Carnbäck (vi har spelat korpfotboll ihop, bland annat den match där mitt korsband gick av, fast då arbetade han förstås inte längre på Pååls).

Finn Påhlsson hörde år 2006 till Sveriges 100 rikaste personer men är naturligtvis inte lika rik som en del av de andra arvingar till de som omnämns eller personer som omämns i Gustav Olivecronas tidigare nämnda bok. Inte lika rik som Erling Perssons ättlingar eller Ingvar Kamprad och hans familj alltså.

Pågenskoncernen har idag omkring 1 400 anställda. I en del av bolagen i familjekoncernen är också Finn Påhlssons syster Anne-Elise Påhlsson aktiv.

Läs mer: SDS1, 2, 3, 4, 5, 6, Arkitekt, Motvallsbloggen, Newsdesk1, 2, EA, Mål & medel1, 2, UID Future Map, TA, AB, Konkurrensverket,

Andra källor:
Gustav Olivecrona, De nya miljonärerna, 1970
Sveriges 1000 största företag, 1972
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i Svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i Svenskt näringsliv, 1976
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963

Ursprungligen publicerat på Svenssonbloggen 2010

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,, , , , , , ,, , , , , , ,, ,