Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Gideå

Olof Wijk & Co

Del 1 av 21 i serien 1800-talets handelshus

Firman bildades 1806 av den då tjugoårige Olof Wijk d.ä. (1786-1856), som gjort sina lärospån på engelsmannen Christies kontor. Den inregistrerades 1807 och 1808 erhöll Wijk burskap. I praktiken tog Olof Wijk & Co över de affärer som Christie tidigare bedrivit. Genom mycket vidsträckta resor inledde han allt större affärsförbindelser och skaffade sig allt vidlyftigare sakkunskap och detaljkännedom.

Firmans affärsverksamhet riktade sig ursprungligen på järnexport i förening med skeppsrederi, såsom den tiden var vanligt; sedermera övergick den allt mer till trävaruutförsel från Norrland, men med huvudkontoret fortfarande förlagt till Göteborg. Från 1813 var firman en av större järnexportörerna i Göteborg, nästan lika stor som Alex. Barclay & Co.

Liksom fallet var för Alex. Barclay & Co gick en  stor del av firmans järnexport gick till USA och därifrån importerade företaget också en hel del varor. 1812-14 fungerade firman också som bulvan för flera större US-amerikanska handelsföretag. De kontakter som skapades då och den handel med USA som det innebar var en starkt bidragande orsak till att firman inte gick under åren 1816-20 då en stor mängd handelsföretag i Göteborg gick omkull efter att kontinentalblockaden tagit slut, sillen försvunnit och den ostindiska handeln helt upphört.

Vidare bedrevs handel med Ostasien. Företaget hade också en betydande rederiverksamhet. Kontoret i Göteborg låg efter 1853 vid Lilla Torget, i det hus som fortfarande finns kvar och innehåller bland annat Fiskekrogen. Huset var också bostad för Olof Wijk d.ä. och Olof Wijk d.y.

Wijska huset

Wijska huset Foto: Alicia Fagerving. Licens: CC BY-SA 3.0

Efter att Olof Wijk d.ä. dog 1856 lades järnexportverksamheten ner och istället kom företaget att inrikta sig på trävaruexport och sågverksrörelse. Ledande i bolaget blev nu hans söner, först Olof Wijk d.y. (1833-1901) men senare också Erik Wijk (1836-1910) och Carl Wijk (1839-1907). Företagets export av trävaror tycks i huvudsak ha gått direkt från Norrlandshamnarna och något större trävaruupplag tycks bolaget inte ha haft i Göteborg.

Under ledning av Olof Wijk d.y. blev firman återförsäljare för flera sågverk i Norrland och i början av 1870-talet köptes ett av dessa, Långrörs ångsåg vid Ljusnan. 1874 köptes Gideå såg och Husums lastageplats från James Dickson & Co av bolaget Gideå-Husum AB i vilket Olof Wijk & Co var dominerande ägare. Carl Wijk blev disponent för Gideå-Husum AB och dess sågverksverksamhet. Han lämnade Olof Wijk & Co år 1895 och istället inträdde hans son Carl O. Wijk i firman. Gideå-Husum AB såldes 1903 till familjen Kempe.

I slutet av 1880-talet var produktionen vis De sågverk som ägdes av eller kontrollerades av Olof Wijk & co ungefär 14 000 standards per år. Företaget hörde inte till de allra största sågverksföretagen i Sverige

1896 bildades Långrörs AB för att äga sågverket i Långrör och även firman Olof Wijk & Co omvandlades till ett aktiebolag efter Olof Wijk.d.y.:s död. När han dog år 1901 ägde familjefirman en stor mängd aktier i olika svenska företag, däribland Långrörs AB, Gideå-Husum AB, AB Bofors, Trafik AB Grängesberg-Oxelösund, Skandinaviska Kredit AB, Göteborgs Mekaniska Verkstads AB, Bergslagernas Järnväg AB, Göteborgs-Borås Järnvägs AB och Göteborg-Alvesta Järnvägs AB och Brand- och Livförsäkrings AB Svea.

1914 inköpte Långrör AB även Marma Sågverks AB med sågverk i Marma och Edefors samt brädgårdar i Söderhamn. 1920 var koncernen en av Sveriges 20 största sågverksföretag och en av de 20 största tillverkarna av sulfitmassa. Långrörs AB hade 250 anställda och Marma Sågverks AB 400. Totalt 650 anställda i koncernen. i styrelsen för moderbolaget Långrörs AB satt Hjalmar Wijk (ordf. och VD), Bertil Wijk och C.G. von Platen, Disponent i Långrör var E.G. Thunberg och i Marma C.L. Dyberg.

På 1920-talet hamnade Marma-Långrör i ekonomisk kris vilken också drog med sig Olof Wijk & Co AB. Skandinaviska Banken tog över aktierna i Marma-Långrörs AB som moderbolaget nu hette. Familjen Wijk hade slutligt lämnat skogsindustrin.

Källor:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
Leos Müller, Consul, Corsairs and Commerce 1720-1815, 2009

Advertisements

James Dickson & Co

Del 18 av 21 i serien 1800-talets handelshus

James Dickson & Co grundades 1816 av James Dickson (1784-1855) och hans äldre bror Robert Dickson (1782-1858). Redan från start kom firman att inrikta sig på trävaruexport även om firman genom övertagande av den järnexportverksamhet som tidigare bedrevs i Robert Dickson & Co under 1820- och 1830-talen var en av de större järnexportörerna i Göteborg. Kring 1850 upphörde firmans järnexportverksamhet.

1820 förvärvades andelar i DejeforsForshaga vattensågar vid Klarälven i Värmland och en såg i Trollhättan arrenderades. 1844 inköptes Edsvalla bruk med vidsträckta skogar vid Norsälven varefter vattensågarna byggdes ut.

Förutom uppköpen i Värmland köpte firman snart också skogar och sågar i Norrland. 1826 köptes Matfors såg och 1832 lastagpelatsen Svartvik vid Ljungan, 1838 Baggböle såg och lastageplatsen Holmsund vid Ume älv, Gideå såg och Husum lastageplats vid Gideälven 1846. De byggdes därefter ut kraftigt.  Slutligen anlades lastageplatsen Sandarne och ångsågen Askesta vid Ljusnan år 1852. Bolaget byggde också en 8,9 km lång normalspårig järnväg mellan Askesta och Sandarne, Marma-Sandarne Järnväg (MaSJ). Stickspår och industrispår utgjorde ytterligare 6,7 km. Järnvägen hade fram till 1923 ingen koppling till någon annan järnväg.

I Göteborg hade företaget en brädgård, mellanlager och omlastningplats vid Majviken i Majorna där det sågade virket väntade på att exporteras. Allt virke märktes efter 1832 med märket Svartvik oavsett var det sågats. Företaget hade också kontor i Atlanticahuset i centrala Göteborg. Förutom att vara ett sågverksföretag var James Dickson & Co också ett av Göteborgs större rederier, kanske det största i konkurrens med J.G. Grönvall & Co.

Vid mitten av 1800-talet hade firman skeppen Robert Dickson, Kronprinsen, Oscar I, Caroline, Elisabeth, Charlotte, Cecilia, Ocean, Danube, Miltiades och Bloomer samt briggarna Prinsessan Louise och Eleonore. rederiverksamheten avvecklades på 1860-talet.

Rederiverksamheten och järnexporten sköttes främst av Robert Dickson medan James Dickson främst var ansvarig för trävaruhandeln vid kontoret i Göteborg. James Robertson Dickson, son till den äldre brodern, var ansvarig på plats för sågverken i Norrland. Kontorshuset i Majviken finns kvar där än idag.

Dicksons kontor i Majviken

Dicksons kontor i Majviken

Efter brödernas död övertog James Dicksons två söner, James Jamesson Dickson (1815-1885) och Oscar Dickson (1823-97), ledningen för firman medan James Robertson Dickson (1810-73) lämnade firman när hans far dog 1855. Ansvarig för att anlägga företagets anläggningar vid Ljusnan var Oscar Dickson.

1856 såldes de värmländska sågarna Dejefors, Forshaga och Edsvalla med stor förtjänst. På 1870-talet anlades en ångsåg vid Svartvik varvid Matfors vattensåg lades ner. Firman sålde också anläggningarna i Gideå och Husum till en grupp företagare med göteborgsfirman Olof Wijk & Co i spetsen. Dickson var trots dessa försäljningar fortfarande Sverige största sågverks- och trävaruföretag med en skeppning av 45 000 standards per år på 1880-talet. Näst störst var Stora Kopparbergs Bergslags AB med 33 standards.

1877 ombildades företagets sågverksverksamhet i Sundsvallsområdet till ett aktiebolag, Svartviks AB. Från 1883 ägdes anläggningarna i Hälsingland och järnvägen MaSJ av Sandarne AB som ägdes av Dicksons.

1891 såldes Svartvik AB  till ett konsortium lett av G.P. Braathen. 1896 såldes Baggböle-Holmsund till ett konsortium med bl.a. G.P. Braathen samt bröderna Frans Kempe och Seth M. Kempe som därefter lade ner sågverket i Baggböle. 1897 såldes Sandarne AB till brittiskägda  Bergvik och Ala AB genom förmedling av Louis Fraenckel och Stockholms Handelsbank. Dickson hade därmed avvecklat hela sin sågverksverksamhet och firman nedlades också därefter. G.P. Braathen hade också intressen i Trävaru AB Dalarne i Göteborg.

Källor:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
Hallén, Olsson, Rosengren & Sandberg, Majornas historia, 2007
Jan Kuuse, Ekman – ett handelshus 1802-96, 1996

Oscar Dickson

Del 17 av 21 i serien Lazarus: Svenska miljonärer 1-2
Endast för medlemmar

Firman James Dickson & C:o

Endast för medlemmar

Dickson – baggböleri och arbetarbostäder

Del 3 av 26 i serien Göteborgskapitalet

Till Göteborg flyttade i början av 1800-talet, 1802 respektive 1809, två bröder, Robert Dickson (1782-1858) och James Dickson (1784-1855). Bägge grundade var sin exportfirma, Robert Dicksons firma var snart en av de största järnexportfirmorna i Göteborg, men gick i konkurs år 1816. Verksamheten övertogs då av broderns firma James Dickson & Co som blev ett stort handelshus med export av trävaror och järn. Robert Dickson var den som grundade Robert Dickson stiftelse. Idag en av Göteborgs bättre och större hyresvärdar med lägenheter i Landala, Annedal, Haga och Majorna.

Brodern James skänkte pengar till grundandet av Dicksonska Folkbiblioteket som senare slogs ihop med det mindre folkliga Göteborgs Stadsbibliotek. Han var också en av grundarna av Trädgårdsföreningen. Han gifte sig med en dotter, Margareta Eleonora Bagge (1795-1857) till kommerserådet Carl Bagge (1754-1818) och de övertog den senares fastighet på Södra Hamngatan 5.

Familjeföretaget, James Dickson & Co inriktade sig snart på trävaruexport och startade en integration bakåt genom att 1820 köpa del i Dejefors-Forshaga vattensågar och 1844 Edsvalla Järnbruk med stora skogsegendomar I Värmland. 1826 resp. 1832 förvärvades Matfors och Svartviks sågar vid Ljungan i Norrland och uppköpen i Norrland fortsatte med sågarna Baggböle och Holmsund vid Ume älv år 1828, 1846 Husums såg och 1852 Sandarne och Askesta vid Ljusnan. Genom dessa satsningar blev firman den största trävaruexportfirman i Göteborg och förblev så intill 1850-talet. Firman blev inte bara känd för sin framgångsrika affärsverkamhet utan också känd för sina tvivelaktiga affärsmetoder i den norrländska skogarna, så kallat baggböleri.

James Robertson Dickson

James Robertson Dickson

Ansvarig för verksamheten i Norrland var åren 1836-1849, James Robertson Dickson (1810-1873). Han blev delägare i firman James Dickson & Co 1840 och utträde 1858. Han var även politiskt aktiv lokalt och i landstinget. Hans far Robert Dickson var ansvarig för rederiverksamheten intill sin dö 1858, samma år som sonen alltså lämnade firman. Rederiverksamheten var vid denna tid en av Sveriges större. James Robertson Dickson ägde egendomen Billdal.

Brodern till James Robertson Dickson, Edward Dickson (1812-1883) var under en tid affärsman i USA och sedan i Liverpool. När familjeföretagets rederiverksamhet avvecklades och såldes till norska rederier flyttade han 1846 hem till Göteborg. Med sin hustru Isobel Gordon fick han 13 barn. En dotter, Mary (1854-1911) gifte sig med Ivar Wijk (1841-1911), en annan, Emily (1849-1943) med dennes bror Erik Wijk (1836-1910) en annan, Wilhelmina (1846-1883) gifte sig med George Barclay (1841-1921).

Ytterligare en bror, Charles Dickson (1814-1902), var läkare och politiker och hans son Robert Dickson (1843-1924) blev jurist, politiker och statstjänsteman. Totalt hade Charles 8 barn.

Samma år som James Robertson Dickson inträdde i familjefirman, 1840, inträdde också kusinen James (Jameson) Dickson (1815-1885) som delägare i familjeföretaget och med ansvar för en filial i London. Efter faderns död 1855, farbroderns död 1858 och kusinens utträde ur företaget blev han den dominerande gestalten i verksamheten, chef blev han dock redan 1851. Han lät 1865 bygga det flotta Överås i Örgryte. James Dickson efterlämnade 8 miljoner kronor vid sin tid och var då en extremt förmögen person. han var gift med Eleonore Willerding (1821-1900), dotter till en annan rik göteborgsköpman, Ch. Fredrik Willerding. James Jameson Dickson satt också i styrelserna för en del storföretag såsom bl.a. Bergslagernas Järnväg.

Av James Dicksons barn var James Fredrik Dickson (1844-1898) aktiv i familjeföretaget och lät bygga Tjolöholms slott. Han var gift med kusinen Blanche Dickson (1852-1906), dotter till godsägaren (Kyleberg och Skeppsta) och politikern Axel Dickson (1826-1899). Axel Dickson hade också han mängder med barn.

Axel Edvin Dickson (1850-1927), bror till James Fredrik Dickson ägde godset Vikaryd och var far till politikern James Dickson (1899-1980). De två bröderna syster Beatrice Dickson (1852-1941) var känd nykterhetskämpe.

James Dicksons bror Oscar Dickson (1823-1897) var chef för Londonkontoret 1846-47 och därefter chef för Norrlandsverksamheten vilket han var till 1855 då han blev hela familjefirmans chef. När Oscar Dickson dog efterlämnade han en förmögenhet på 10 miljoner kronor och han är en av de allra rikaste svenskar som funnits. Hans privatbostad (palats) som han uppförde år 1861 finns att beskåda längst ner på Södra Vägen, mittemot busshållplatsen på Heden. 1923 sålde hans son Osborn Dickson byggnaden som då blev skola. Oscar Dickson donerade stora summor pengar till vetenskapliga projekt och välgörenhet och blev adlad. Han var också politiker. Dessutom investerade han i gods och jordbruksfastigheter, som Almnäs utanför Hjo och Skeppsta i Sörmland. Även Oscar Dickson hade många barn, något som tycks ha varit typiskt för den andra generationen Dickson i Sverige.

Både Oscar Dickson och bröderna James och Robert Dickson deltog också i bildandet av Göteborgs Handelskompani år 1871, ett företag som vi idag kanske skulle kalla investmentbank eller möjligtvis Private Equity-bolag. Oscar Dickson satt också styrlesen för bolaget, som dock gick i konkurs 1879 efter spekulationsaffärer av företagets främste representant D.O. Francke. Andra som var aktiva i bolaget var Erik Wijk, Ivar Waern och Wilhelm Röhss.

1856 såldes Värmlandsegendomarna, dvs Dejefors, Forshaga och Edsvalla och järnexportverkamheten nedlades totalt ungefär vid denna tid. På 1870-talet avvecklades rederiverksamheten och 1874 såldes Gideå-Husum till familjen Wijk (Olof Wijk & Co). 1880 var Dicksons fortfarande det största sågverksföretaget i Sverige med sågare i Askesta-Sandarne, Svartvik och Holmsund. 1883 ombildades Svartviks såg till aktiebolag med James Dickson & Co som huvudägare.

Oscar Dickson valde i slutet av sitt liv att avveckla familjens företag då han ansåg att det inte fanns någon som kunde ta över. 1891 såldes Svartvik till ett konsortium lett av norrmannen G.P. Braathen och 1896 köpte ett annat konsortium lett av Braathen upp Holmsund. 1897 dog Oscar Dickson och året efter såldes Sandarne till engelskägda Bergvik & Ala. James Dickson & Co upphörde att existera som företag och familjen Dickson försvann från den svenska storfinansen.

Oscar Dicksons son George Dickson (1874-1940) var dock, med start 1905, under lång tid direktör för Göteborgs Bank. En annan son, Walter Dickson (1879-1909) deltog i bildandet av Rederi AB Nike år 1900, vilket var ett av de rederier som senare bildade grunden till Transatlantic.

Idag finns det en mängd levande ättlingar i familjen Dickson och man har en släktförening där det finns mängder med material att läsa. Om exempelvis skådespelarna Chelsie Bell Dickson, Crispin Dickson Wendenius och James Dickson.

Läs mer: Svartviks herrgård, Familjehistorik1, Familjehistorik2, Baggböle, SVD, Offensiv, MIAB,

Andra källor:
C.R.A. Fredberg, Det gamla Göteborg
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige, 1963