Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Gideå-Husum AB

Olof Wijk & Co

Del 1 av 21 i serien 1800-talets handelshus

Firman bildades 1806 av den då tjugoårige Olof Wijk d.ä. (1786-1856), som gjort sina lärospån på engelsmannen Christies kontor. Den inregistrerades 1807 och 1808 erhöll Wijk burskap. I praktiken tog Olof Wijk & Co över de affärer som Christie tidigare bedrivit. Genom mycket vidsträckta resor inledde han allt större affärsförbindelser och skaffade sig allt vidlyftigare sakkunskap och detaljkännedom.

Firmans affärsverksamhet riktade sig ursprungligen på järnexport i förening med skeppsrederi, såsom den tiden var vanligt; sedermera övergick den allt mer till trävaruutförsel från Norrland, men med huvudkontoret fortfarande förlagt till Göteborg. Från 1813 var firman en av större järnexportörerna i Göteborg, nästan lika stor som Alex. Barclay & Co.

Liksom fallet var för Alex. Barclay & Co gick en  stor del av firmans järnexport gick till USA och därifrån importerade företaget också en hel del varor. 1812-14 fungerade firman också som bulvan för flera större US-amerikanska handelsföretag. De kontakter som skapades då och den handel med USA som det innebar var en starkt bidragande orsak till att firman inte gick under åren 1816-20 då en stor mängd handelsföretag i Göteborg gick omkull efter att kontinentalblockaden tagit slut, sillen försvunnit och den ostindiska handeln helt upphört.

Vidare bedrevs handel med Ostasien. Företaget hade också en betydande rederiverksamhet. Kontoret i Göteborg låg efter 1853 vid Lilla Torget, i det hus som fortfarande finns kvar och innehåller bland annat Fiskekrogen. Huset var också bostad för Olof Wijk d.ä. och Olof Wijk d.y.

Wijska huset

Wijska huset Foto: Alicia Fagerving. Licens: CC BY-SA 3.0

Efter att Olof Wijk d.ä. dog 1856 lades järnexportverksamheten ner och istället kom företaget att inrikta sig på trävaruexport och sågverksrörelse. Ledande i bolaget blev nu hans söner, först Olof Wijk d.y. (1833-1901) men senare också Erik Wijk (1836-1910) och Carl Wijk (1839-1907). Företagets export av trävaror tycks i huvudsak ha gått direkt från Norrlandshamnarna och något större trävaruupplag tycks bolaget inte ha haft i Göteborg.

Under ledning av Olof Wijk d.y. blev firman återförsäljare för flera sågverk i Norrland och i början av 1870-talet köptes ett av dessa, Långrörs ångsåg vid Ljusnan. 1874 köptes Gideå såg och Husums lastageplats från James Dickson & Co av bolaget Gideå-Husum AB i vilket Olof Wijk & Co var dominerande ägare. Carl Wijk blev disponent för Gideå-Husum AB och dess sågverksverksamhet. Han lämnade Olof Wijk & Co år 1895 och istället inträdde hans son Carl O. Wijk i firman. Gideå-Husum AB såldes 1903 till familjen Kempe.

I slutet av 1880-talet var produktionen vis De sågverk som ägdes av eller kontrollerades av Olof Wijk & co ungefär 14 000 standards per år. Företaget hörde inte till de allra största sågverksföretagen i Sverige

1896 bildades Långrörs AB för att äga sågverket i Långrör och även firman Olof Wijk & Co omvandlades till ett aktiebolag efter Olof Wijk.d.y.:s död. När han dog år 1901 ägde familjefirman en stor mängd aktier i olika svenska företag, däribland Långrörs AB, Gideå-Husum AB, AB Bofors, Trafik AB Grängesberg-Oxelösund, Skandinaviska Kredit AB, Göteborgs Mekaniska Verkstads AB, Bergslagernas Järnväg AB, Göteborgs-Borås Järnvägs AB och Göteborg-Alvesta Järnvägs AB och Brand- och Livförsäkrings AB Svea.

1914 inköpte Långrör AB även Marma Sågverks AB med sågverk i Marma och Edefors samt brädgårdar i Söderhamn. 1920 var koncernen en av Sveriges 20 största sågverksföretag och en av de 20 största tillverkarna av sulfitmassa. Långrörs AB hade 250 anställda och Marma Sågverks AB 400. Totalt 650 anställda i koncernen. i styrelsen för moderbolaget Långrörs AB satt Hjalmar Wijk (ordf. och VD), Bertil Wijk och C.G. von Platen, Disponent i Långrör var E.G. Thunberg och i Marma C.L. Dyberg.

På 1920-talet hamnade Marma-Långrör i ekonomisk kris vilken också drog med sig Olof Wijk & Co AB. Skandinaviska Banken tog över aktierna i Marma-Långrörs AB som moderbolaget nu hette. Familjen Wijk hade slutligt lämnat skogsindustrin.

Källor:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
Leos Müller, Consul, Corsairs and Commerce 1720-1815, 2009

Advertisements

Olof Wijk d.y.

Olof Wijk d.y.Olof Wijk d.y., född 21 juli 1833 i Göteborg, död 17 september 1901, affärsman, donator (Olof och Caroline Wijks fond) och politiker (moderat-liberal); riksdagsledamot (andra kammaren) 1867–1890, talman 1880–1890. Den 24 oktober 1890 blev han den näst siste som adlades i Sverige och introducerades på Riddarhuset 1891 med nr. 2342. Hans släkt härstammar från Wiken Mellangården, Björlanda socken på Hisingen. Hans adliga gren av släkten utslocknade med sonen Hjalmar Wijk år 1965.

Olof Wijk var son till grosshandlare Olof Wijk d.ä. och Hilda Virginia Prytz. Han gifte sig den 8 september 1870 i Örgryte med Caroline Dickson, född 17 oktober 1846 i London, död 28 februari 1918 i Stockholm, dotter till grosshandlare James J:son Dickson och Eleonore Willerding. De hade tre barn: Olof (28 december 1874—24 mars 1896), grosshandlaren och riksdagsmannen Hjalmar Wijk (1877-1965) samt Eleonora ”Ella” (1880-1970), gift 1:o med legationsrådet greve Eugén von Rosen på Örbyhus och 2:o 1927 med professor Johan Henning Waldenström.

Wijk tog studentexamen i Uppsala 1850 och kameralexamen där 1851. Han var anställd i firma Olof Wijk & Co. i Göteborg 1851-56, blev delägare efter sin fars död 1856 och fick burskap som grosshandlande i Göteborg 1856. Wijk var ledamot av styrelsen för Skandinaviska Kredit AB 1864-1901, varav som ordförande 1896-1901, av Livförsäkrings AB Svea, av Bergslagernas Järnvägars AB 1887-1901, varav som vice ordförande 1889-95 och ordförande 1896-1901, av Göteborgs Mek. Verkstads AB, av Göteborgs sparbank, av Göteborg-Borås Järnvägs AB och av Göteborg-Hallands Järnvägs AB. Han var vidare ledamot av riksdagens andra kammare 1867-90, varav som vice talman 1875 vid hans tionde riksdag och till 1880 samt talman 1880-89, ledamot av konstitutionsutskottet 1870-71 och av bevillningsutskottet 1873-80, ledamot av tullkommittén 1876-82, statsrevisor 1865 samt ledamot av Göteborgs stadsfullmäktige 1863-97, varav som ordförande 1888-97.

Olof Wijk d.y. utvecklade den Wijkska handelsfirman Olof Wijk & Co. till ett företag med omfattande industriella intressen. Företagets anläggningstillgångar i form av fastigheter samt aktier och obligationer utgjorde år 1860 cirka 100 000 kronor av en balansomslutning på 1 miljon kronor och år 1874 cirka 1 miljon kronor av en omslutning på 3,9 miljoner.

Vid bouppteckningen efter hans död 1901 uppgick behållningen till över 7 miljoner kronor, i huvudsak placerade i aktier och obligationer, såsom aktier i Långrörs AB, Gideå & Husums AB, Bofors, Trafik AB Grängesberg-Oxelösund, Skandinaviska Kredit AB, Göteborgs Mekaniska Verkstad, Bergslagernas Järnväg, Göteborg-Borås och Borås-Alvesta Järnvägar, Brand- och Livförsäkrings AB Svea med flera. Den stora förmögenheten var framför allt skapad av den norrländska sågverkshanteringen och trävaruexporten.

Olof Wijk var ledamot av och kassaförvaltare för allmänna folkskolestyrelsen 1863-71, ledamot av gatu- och vägförvaltningen 1864-66, av direktionen för Allmänna och Sahlgrenska sjukhuset 1864, av fullmäktige för handelsföreningen i Göteborg 1872-83, av handels- och sjöfartsnämnden 1873-83, av styrelsen för Göteborgs undervisningsfond 1886-93, av styrelsen för Göteborgs högskola 1887-1901, av hamnstyrelsen 1898-99. Han var ledamot av kommittén för gatornas underhåll och belysning 1860-65, av beredningen för undersökning av grundläggningen av tull- och packhuset 1863, av beredningen för dränering av trakten mellan Kvarnberget och Lilla Berget 1864, av valkommitten 1868-69, av beredningarna för upprättandet av förslag till utdelningar ur Renströmska fonden 1870, 1878, 1885 och 1894, av beredningar för förslag om hamnens utvidgning 1874-75 och 1886-87.

Wijk var ledamot av beredningen för uppförande av nya folkskolehus 1875-76, av beredningen för förvärv åt staden av hamnegendomar i Majorna 1886-87, av budgetberedningen 1887-97, ledamot av festkommittén för konungen 1864, av festkommittén för firandet av 50-årsdagen av Norges och Sveriges förening 1864, av festkommittén för firande av konungens namnsdag 1866, av festkommittéerna vid konungens besök 1869 och 1871, av festkommittén vid kronprinsens besök 1878, av festkommittén vid kronprinsens och kronprinsessans besök 1881, av deputationen vid konungens och drottningens silverbröllop 1882, av kommittén för högtidlighållande av 250-årsdagen av Gustav II Adolfs död 1882, av festkommittén vid konungens och drottningens besök 1886, av festkommittén för högtidlighållande av 300-årsdagen av Gustav II Adolfs födelse 1894 och av deputationen vid uppvaktningen för konungen vid regeringsjubileet 1897.

Huvuddelen av texten från Wikipedia

Oscar Dickson

Del 17 av 21 i serien Lazarus: Svenska miljonärer 1-2
Endast för medlemmar

Francke – riskkapitalister

Del 16 av 26 i serien Göteborgskapitalet

Bröderna Francke var två svenska riskkapitalister i slutet av 1800-talet. En, David Otto Francke (1825-1892) var verksam i Göteborg och den andre, Johan Edvard Francke (1824-1891), verksam i Stockholm.

Deras far, Johan Francke bosatte sig 1812 i Göteborg och grundade handelsfirman Francke & Braune tillsammans med Josua Braune. Av sönerna blev J.E. Francke främst engagerad i utbyggnaden av norra Sveriges skogsindustri och D.O. Francke förblev verksam i Göteborg där han också var lokalpolitiker.

1847 köpte den senare Rosendahls Spinneri och Färgeri av G.F. Hennig som grundat verksamheten 1832 vid Mölndalsåns fall i det som vi idag kallar Kvarnbyn. Samma år brann dock spinneriet och Francke lät då istället bygga ett sockerbruk på platsen. 1854 byggdes dock ett nytt spinneri som togs i bruk år 1856. Senare byggdes också ett bomullsväveri och så köptes Mariedahls Spinneri år 1861. Verksamheten drevs i det 1856 bildade Rosendahls Fabrikers AB och delägare var D.O. Francke, J.E. Francke, Josua Braune, Jac.Elliot, C.G. Prytz och J.P. Vallentin. Samma år köpte bolaget också Korndals pappersbruk vid Mölndalsfallen. Vid övertagandet var Korndal Sveriges största pappersbruk och 1870 stod det för hälften av Sveriges pappersproduktion. Huvuddelen av detta gick på export och såldes till en början av firman Francke & Braune för att senare övertas av J.W. Wilson.

D.O. Francke kom också att bli pionjär då han lät uppföra en pappersmassefabrik på en ö i Trollhättefallen, Önan. Tillverkning av slipmassa för användning i Korndals pappersbruk påböjades där år 1858. Korndals Pappersbruk hade grundats redan 1763 och ägdes mellan 1849 och 1856 av Aron Kjellberg (50%), Röhss & Brusewitz (25%) och J.F. Lundström (25%.

Francke stora problem var dock att han och hans företag hade brist på kapital och var överbelånade. Något som förvärrades av att reservfonden i bolaget enbart bestod av egna aktier. När företaget fick problem kunde dessa inte säljas på marknaden och kapital alltså inte frigöras. 1877 var företaget ställning akut, men genom lån i Handelskompaniet och dess Londonfilial kunde bolaget tillfälligt räddas. 1879 gick dock Rosendahls Fabriker i konkurs tillsammans med andra företag D.O. Francke var engagerad i som exempelvis Francke & Braune och Göteborgs Handelskompani. Han var även delägare i firma Francke, Beckman & Co 1849-50 och därefter firma D.O. Francke 1850-79. Genom personlig borgen från brodern J.E. Francke räddades dock D.O. Francke personligen från konkursen.

Göteborgs Handelskompani bildades 1871, då konjunkturen var bra, på D.O. Franckes initiativ som ett verkligt riskkapitalbolag (då kallat créditmobilierinstitut). Bolaget startade också en filial i London (det liknar ju faktiskt mycket hur man fortfarande än idag gör), The Gothenburg Commercial Company Ltd, till största delen ägt av Göteborgs Handelskompani. Styrelse i bolaget blev D.O. Francke, Oscar Dickson (utträdde dock tidigt ur styrelsen och ersattes av P. Malmberg), August Röhss, Erik Wijk och Ivar Waern, dvs gräddan av finansfamiljerna i Göteborg fanns med.

Handelskompaniet kom att vara mycket aktivt i upptagande av lån för finansiering till järnvägsbolag. Sålunda stod man för en mycket stor del av finansieringen för Bergslagernas Järnväg (BJ) och Halmstad-Jönköpings Järnvägs AB (senare Halmstad-Nässjö Järnvägs AB, HNJ). Handelskompaniet fick dock mycket svårt att klara bägge åtagandena och de två stora obligationslånen blev förlustaffärer för bolaget. Andra engamenag som i deltagandet i finansiering av olika industrier (som Stora Kopparbergs Bergslag när de byggde Domnarvets Järnverk) var mer lönsamma.

Handelskompaniet var dock okså engagerad i utbygganden av den finska sågverksindustrin och i exploatering av finska skogar genom lån till det norskägda Kemi Ångsågs AB och till Sunila Sågverks AB. Bägge sågverksbolagen gjorde konkurs i slutet av 1870-talet och orakade stora föluster för Handelskompaniet.

D.O. Francke

D.O. Francke

Men de verkligt stora problemen för Handelskompaniet orsakades av D.O. Francke själv. I slutet av 1870-talet fick det av honom kontrollerade bolaget Rosendahls Fabriker stora problem och upptog då enorma krediter i Londonbolaget, långt utöver vad styrelsen i Göteborgs Handelskompani hade godkänt. Rosendahl och Francke hade lämnat otillfredsställande säkerheter för lånen och kunde inte betala. En del krediter som Handelskompaniet upptagit uppsades i samma veva och bolaget gick därför i konkurs tillsammans med företaget i London. Bland de som förlorade pengar i konkursen märktes en lång rad handelsfirmor och enskilda affärsmän i Göteborg samt finansfirmor och banker i London. Det fantastiska är dock att Handelskompaniet fortfarande inte kan sägas ha avvecklats helt, trots konkursen. Pengar avsattes vid konkursen för inlösen av utelöpande delaktighetsbevis. Fortfarande har ett antal bevis inte lösts in.

Rosendahls Fabriker rekonsturerades dock 1880 och ett nytt ägarbolag skapades, Korndals AB, dock fortfarande med D.O Francke som huvudägare. Textilverksamheten drevs därefter i liten skala tillsammans med pappersbruket. 1881 byggdes en sulfitmassefabrik vid Korndals bruk efter att man redan1874 börjat exprimentera med detta vid bruket i Mölndal. Sulfitmassefabriken, den andra i Sverige, kom dock först till stånd efter kontakter med Daniel Ekman vid Bergvik i Hälsingland. Sockertillverkningen nedlades dock. Bolaget förblev Sverige största papperstillverkare fram till slutet av 1880-talet. Önan blev eget bolag 1886. Företagen var dock fortsatt underkapitaliserade och D.O. Francke var i händerna på Stockholms Ensilda Bank och Wallenberg som lät honom fortsätta som företagets huvudägare och ledare.

1892 dog emellertid D.O. Francke och hans dödsbo fick förklaras i konkurs. Hans företag övertogs då av familjen Wallenberg och Stockholms Enskilda Bank. Ett nytt företag, Götafors AB, bildades för att driva textilverksamheten och det blev i familjen Wallenbergs ägo tills det 1916 såldes till Sveriges Förenade Trikåfabriker AB (senare Eiser). Ett nybildat företag, AB Papyrus, övertog år 1895 pappersbruket och massafabriken. Huvudägare var familjen Wallenberg. Den sista verksamheten vid fallen i Mölndal nedlades så sent som år 2006.

Den äldre  J.E. Francke kom i motsats till brodern, men i likhet med många andra göteborgsfamiljer, som ex.vis Dickson, Wijk, Kjellberg och Röhss, att engagera sig i utbyggnaden av skogsindustrin i Norrland. Han flyttade dock till Stockholm där han grundade en trävaruhandelsfirma. På 1860-talet investerade han i Hudiksvalls Trävaru AB (köpte senare Iggesunds Bruk och bytte namn till Iggesunds Bruk AB) och 1886 sammanförde han sina egendomar i Härnösandsområdet-Ådalen till Kungsgården-Mariebergs AB och när Umeå ägde han Hörneå AB samt var delägare i det av familjen Wijk kontrollerade Gideå-Husum AB. Delägare i Kungsården-Marieberg AB var gävleköpmannen Aug. Valley.

När andra företag allteftersom byggde upp pappersbruk och pappersmassafabiker i Norrland förblev Kungsgården-Marieberg AB ett sågverksföretag som fortsatt var i familjen Franckes ägo. Trots försök från Kreugers sida att införliva företaget i SCA år 1929 och från Handelsbanken på 1930-talet misslyckades detta och först 1955 köptes bolaget av SCA. Kungsgården-Marieberg var också delägare i olika kraftverk, exempelvis genom dotterbolaget Blåsjöfallets Kraft AB.

Läs mer: Villa Papyrus, Pappershistoria, GP,

Andra källor:
C.R.A. Fredberg, Det gamla Göteborg, 1919-23
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige, 1963