Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

George Dickson

Ramm om Göteborgs Enskilda Bank

Del 1 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

År 1824 hade en riksbanksfilial inrättats i Göteborg. Men då handelsomsättningen från början af 1840-talet blef allt större och då man liksom kände i luften, att en tid af utveckling stundade, började under slutet af år 1846 en del framstående medlemmar af Göteborgs samhälle att öfverlägga om behofvet af en enskild bankinrättning härstädes. Förut hade på grund af 1824 års lag tillkommit sex enskilda banker, Skånes, Värmlands, Kopparbergs, Östergötlands, Smålands och Örebro (Mälareprovinsernas oktrojerades 7 dagar senare än Göteborgs, men började sin verksamhet förr) och det väcker någon förvåning, att en privatbank icke förut inrättats i vår stad.  Men när den nu kom till stånd, tog man steget fullt ut och byggde banken på en kapitalstarkare grund än någon af de förutvarande.

Den 24 november 1846, vid sammanträde å Borgerskapets Äldstes sessionsrum å rådhuset, företeddes en lista, utvisande att af 111 personer, i belopp från 100,000 till 5,000 rdr banko, tecknats icke mindre än 2 millioner rdr banko eller 3 millioner kronor, en för den tiden mycket betydande summa.

Vid samma tillfälle uppdrogs åt en kommitté af sju personer att söka oktroj för banken. Dessa voro postdirektören, R.W.O.A. Gjers, rådmannen (sedermera borgmästaren) A. W. Björck samt grosshandlarne Rob:t Dickson, C. F. Kjellberg, Ed. Magnus, Isaac Leman och W:m Barkow. Deras den 11 december 1846 undertecknade oktrojansökan är ett i och för sig synnerligen märkligt dokument.

Redan den 12 januari 1847 beviljade Kgl. Maj :t den sökta oktrojen för 10 år, räknadt från den dag, då anmälan om bankens öppnande gjorts hos Konungens Befallningshafvande. Men banken trädde ändock icke i verksamhet förrän den 2 februari 1848, hvilket emellertid berodde därpå, att myntproberaren Broling i Stockholm, som åtagit sig tryckningen af sedelblanketterna, icke förrän under januari 1848 fullgjorde detta uppdrag.

Till första ledamöter af direktionen för Götheborgs Privat Bank utsågos: konsuln F. Willerding och grosshandlarne W:m Barkow, Isaac Leman, And:s Fröding och Ed. Magnus samt till suppleanter hrr J. E. Geijer och James Dickson Jr.

Banken började sin verksamhet i huset n:o 11 Västra Hamngatan, emedan den inköpta fastigheten n 😮 43 och 44 i 4:de roten, vid Drottninggatan, då ej hunnit blifva färdig. Redan i april 1848 flyttades emellertid banken till Drottninggatan, där den förblef till den 28 januari 1889, då bankrörelsen började i hörnhuset vid Lilla torget och Västra Hamngatan, hvilken fastighet inköpts år 1886 och å hvars tomt under åren 1887 och 1888 af byggmästaren A. Krüger efter ritning af arkitekten Georg Krüger uppfördes ett ståtligt bankpalats. Genom inköp af närliggande hus vid Lilla Torget och uppförande å dess tomt af en tillbyggnad, som blir fullt färdig hösten 1903, har banken ytterligare förstorat detta palats, som numera är en af de största byggnaderna i vår stad.

De sunda principer, som uttalades i oktrojansökan, kunna sägas hafva varit grundläggande icke blott vid bankens bildande utan för hela dess kommande utveckling. Liksom tecknarne utgjorde eliten af Göteborgs samhälle och handelskår, så har banken alltid intagit ett hedervärdt rum bland landets bankinstitut; och liksom Göteborg såsom handelsstad innehaft och innehar ett förnämligt rum inom vårt land, likaså dröjde det icke länge, förrän den nya privatbanken blef en af våra allra största.

Bankens räkenskaper under första oktrojen visa, att “upp- och afskrifningsräkning eller s. k. Giro-conto“ — som det heter i det af K. Maj :t fastställda reglementet — icke var synnerligen mycket använd, hvilket möjligen berodde därpå, att räkningshafvarne fingo erlägga en särskild afgift, som bestämdes af direktionen. Det å detta konto innestående belopp utgjorde år 1849 endast 53,700 kr., steg undantagsvis år 1857 till 1.263,000 kr., men höll sig vanligen vid ett belopp af 125,000 kr. Depositioner mot ränta, hvilka kunde beviljas “i den mån Directionen finner sådant för Banken fördelaktigt“, voro ännu mindre omtyckta, — under de tre åren 1852—4 uppgingo de endast till 750 kr. och stego 1855 undantagsvis till 525,750 kr. Kassakreditiv, som beviljades på högst ett års tid mot en bokföringsafgift af högst 1 % af kreditivbeloppet och mot en ränta, som “å ömse sidor beräknas efter öfverenskommelse, dock ej öfver hvad lag medgifver“, voro mera begärliga och belöpte sig under år 1848 till 312,000 kr. samt voro år 1855 redan uppe i en million kr., hvilket belopp sedermera underskridits endast år 1857 (999,600 kr).

Diskontering af växlar förekom icke alls och man har sökt anledningen till detta märkvärdiga förhållande däri, att dylika papper endast mottogos som hypotek för lån utan ansvar för banken vid underlåten protest. Likaså föreskref reglementet, att intecknade skuldebref icke finge belånas. Oaktadt dessa restriktiva bestämmelser uppgick kontot lånefordringar redan år 1848 till 2,2 mill. kr. samt steg 1855 till öfver 2,9 mill. kr. Hvad i oktrojansökningen yttrats om behofvet af en sedelutgifvande bank visade sig vara sanning, ty redan under första året hade banken sedlar utelöpande för nära 2,1 mill., hvilken summa under 1855 steg till öfver 4,8 mill. — ett belopp, som sedermera endast några gånger förekommit.

Bankens grundkapital var, som sagdt, från början mill. kronor, hvaraf endast 40 procent voro kontant inbetalta, medan återstoden deponerades i löpande förbindelser, åtföljda af fullgoda hypotek. Vid bolagsstämma 1856 beslöts, i sammanhang medansökan om förnyad oktroj, att höja teckningssumman till 5 millioner kronor, däraf 30 procent borde kontant inbetalas. Vid bolagsstämma 1866 fastställdes grundfonden till 5 mill. kronor, hvilken summa skulle tillfullo inbetalas inom den 1 december 1867. Härvid förblef det ända till år 1896, då grundfonden höjdes till 5 mill. kronor. År 1857, vid förnyelse af bankens första oktroj, ändrades namnet till Göteborgs Enskilda Bank. Vid bolagsstämma i december 1857 kunde direktionen såsom anmärkningsvärdt framhålla, att under hela första oktrojen ingen enda gång lagliga åtgärder behöft vidtagas för att utfå fordringar och att hela förlusten på grund af konkurser inskränkt sig till några hundra riksdaler.

Under andra oktrojen 1858—67 började f. o. m. år 1862 växeldiskontering, dock övervägande af inrikes växlar, — år 1867 nära 3 mill. kr. Rubriken utrikes växlar var år 1863 uppe i nära 1,1 mill., men uppgick år 1866 icke till 6,000 kronor. Depositionsräkningen ökades snart sagdt för hvarje år och äfven upp- och afskrifningsräkningen användes flitigare. För att åstadkomma lättade affärsförbindelser träffades af tal om ömsesidigt infriande af utställda postremissväxlar med Värmlands Enskilda Bank från 1861 års början, med Stockholms och Hallands Enskilda Banker från år 1862 och med de flesta öfriga banker under följande år. De utlemnade lånen stego under år 1861 till nära 6,1 mill. kr., men nedgingo 1868 till icke fullt 1,7 mill. kr.

Sedan denna tid har banken utvecklats å alla områden. Dess utveckling har, yttrar en skriftställare, i alla tider varit sällsynt jämn och stadig, förtroendet till banken har aldrig varit rubbadt och den har aldrig varit utsatt för förluster i den omfattning, att de lemnat spår efter sig i årets utdelning, långt mindre under följande år. Förvaltningen har under alla år präglats af en synnerlig försigtighet och utdelningen till lottägarne har under de sista 50 åren endast för 9 år understigit 9 procent, men om man inräknar utdelningen af reserverade medel vid oktrojperiodernas slut 1858, 1868, och 1878 i
genomsnitt uppgått till något öfver 11 procent årligen. Till följd af denna stadga ha bankens lotter visserligen icke inneburit mycken lockelse för spekulationen, men däremot varit omtyckta placeringspapper.

Ett märkesår i bankens historia är 1897, då som sagdt grundfonden ökades till 5 mill. kronor, hvarjämte samtidigt till reservfonden öfverfördes 1 % mill. kr. i öfverkurs å de nya lotterna, hvarigenom banken sattes i stånd att under den samtidigt infallande uppsvingsperioden i ökad omfattning främja handel och industri, jämte det banken genom tidsenliga reformer lämpade sig efter det moderna affärslifvets ökade kraf.

I början af 1898 öppnades ett afdelningskontor i Stockholm. De under 1869 och 1870 inrättade filialerna i Göteborgs grannstäder hafva sedermera indragits, utom den år 1874 i Strömstad öppnade.

Inom riksdagen hade det varit ett gammalt önskemål att indraga de enskilda bankernas sedelutgifning och förbehålla denna åt riksbanken ensam; detta sträfvande fördes omsider till seger genom den nya riksbankslagen af 1897. I enlighet med denna lag afstod äfven Göteborgs Enskilda Bank från och med den 15 okt. 1901 från vidare utgifvande af egna sedlar, efter aftal med riksbanken om åtnjutande af de fördelar, som lagen under form af lån och rediskontering hos riksbanken på billiga villkor tillerkänt de enskilda bankerna under en öfvergångstid af 8 —10 år. Härmed hade emellertid det viktigaste skälet för bibehållande af lottägarnes solidariska ansvar för bankens förbindelser bortfallit. Och bankens styrelse hyste så mycket mindre betänklighet vid att redan i januari 1903 i cirkulär till lottägarne föreslå bankens ombildning till aktiebank, som styrelsen med hänsyn till bankens oafbrutna utveckling sedan år 1896, då grundfonden senast ökades, fann en samtidig ökning af de egna fonderna af behofvet påkallad för att fullt tillgodose handelns och industriens växande kraf.

Denna utveckling synes bäst af följande siffror:

Styrelsens förslag blef också vid bolagsstämma den 4 mars 1903 enhälligt antaget; beslut fattades då om enskilda bankens upplösning och öfverlåtande af alla dess tillgångar och förbindelser på ett bankaktiebolag, för hvilket föreslagits namnet ’’Göteborgs Bank Aktiebolag.’’ (Ordet enskild kan nämligen efter solidaritetens upphörande ej vidare användas i namnet). Aktiebanken kommer att hafva ett tillfullo inbetaldt aktiekapital af kr. 7.500,000, fördeladt i 30.000 aktier å 250 kr. stycket, samt reserv- och dispositionsfonder å kr. 4.500,000, eller tillhopa 12 millioner kronor. De nya 10,000 aktierna, som emitterades till ett pris af 400 kronor stycket, öfvertogos genast af de gamla lottägarne med företrädesrätt.

Härigenom har Göteborgs bank aktiebolag, hvars föregångare Göteborgs Enskilda Bank hört till de ledande bankinstituten, ställt sig i främsta ledet bland våra banker.

För sina tjänstemän har banken inrättat en understödsfond, som numera benämnes donationsfonden och uppgår till kr. 160,000.

Liksom bankens utveckling varit jämn, har ock en ringa omsättning ägt rum bland styrelseledamöterna, i det att under dess 55-åriga verksamhet endast 25 styrelsemedlemmar förekommit, hvaraf en i icke mindre än 29 år haft detta förtroende. I och med bankens ombildning till aktiebolag afgick ur styrelsen direktören V. Sörensen, hvilken från år 1889 tjänstgjort som verkställande direktör.

Den första styrelsen för Göteborgs privatbank har of van uppräknats; den första styrelsen för Göteborgs bank aktiebolag, utgöres af följande personer:

Ordförande: konsul Carl Aug. Kjellberg, vice Ordförande: konsul Johan E. Ekman, samt konsul Maximilian Leman, grosshandlarne Herman Peterson, W. T. Ewert och Peder C. Waern och bankdirektören J. Lilliehöök.

Suppleanter: bankdirektören George Dickson och grossh. C. O. Kjellberg.

Såsom bolagets verkst. direktörer fungera konsul Kjellberg och bankdirektör Lilliehöök.

Bankens ställning den 28 Februari 1903 var följande:

Axel Ramm

Advertisements

Svenska familjer från Ystad till Haparanda: Dickson

Artikel om familjen Dickson från Aftonbladet 1911. Digitaliserad av Dicksonska släktföreningen, Maud Dickson-Dulik.

Dickson

”Mellan Ystad och Haparanda” ligger ju hufvud- och residensstaden Stockholm och därför kan det ju anses mycket lämpligt att låta det här lilla släktgalleriet inledas med den mans familj, som f.n. ”styr” staden från den förste öfverståthållaren salig Klas Flemings stol: Robert Dickson (hvilkens fru, född Sigrid Sparre, inom parentes sagdt, är en ättling af sin gemåls nyssnämnde företrädare Fleming.)

Vi antydde redan förra gången, att det äfven ur en annan synpunkt kunde anses lämpligt att göra början med familjen Dickson. Nämligen ur den synpunkten att denna släkt under den jämförelsevis korta tid af nätt och jämnt ett sekel, som har förflutit sedan dess svenska naturalisering, på ett nära nog enastående sätt utbredt sig och på olika områden gjort sig gällande, ingalunda blott … eller ens företrädesvis…. inom hufvudstaden, utan nära nog i bokstaflig mening ”från Ystad till Haparanda”.

Det behöves ju t.e. blott att erinra om öfverståthållaren själf, som i ett årtionde såsom landshöfding styrt det län dit Ystad hör (och dessförinnan nära fyra år Jönköpings län), medan han i nästa månad begynner sitt 10:e öfverståthållareår. Född är han –liksom fadern och modern voro- i rikets andra stad, dit farfadern, efter hvilken han är uppkallad, inflyttade från Skottland för 109 år sedan (1802), och där morfadern (Peter Ulrik Ekström) var justitieborgmästare. Han är vidare brorson till den James Robertsson Dickson som på sin tid lade grund till de Dicksonska skogsdomänerna i Norrland: Svartvik, Matfors, Sandarne, Gideå, Husum, Holmsund osv. – ända upp till grannskapet af Haparanda.

På det gamla Bonde-godset Seckestad i Västergötland sitter öfverståthållarens broder fil.dr. William Dickson (gift med en grefvinna Hamilton) ; på det gamla Sparre-godset Almnäs i samma landskap änkan efter hans fars kusin, änkefriherrinnan Dickson, f. grefvinna v. Rosen; på Tjolöholm slott i Halland hans syssling stallmästare James Fredrik Dicksons dotter grefvinnan Blanche Bonde, maka till fideikommissarien å Hörningsholm, Säfstaholm, Visbyholm osv.: på Sparreholm i Södermanland en syssling Emil Dickson gift med en grefvinna Lewenhaupt; på Gammalstorp i Västergötland en annan syssling, gift med en Löwenhielm. Slottsfrun på Örbyhus, grefvinnan Ella v. Rosen, f. Wijk, har till mor en Dickson, som var syster till den nämnde stallmästaren och syssling till öfverståthållaren. Och andra gamla herresäten, hvilkas namn varit förbundna med familjens släktkrönika, äro Kyleberg i Östergötland (där frih. Oscar Dicksons yngre bror, Första-kammarledamoten Axel Dickson i många år residerade), Skeppsta i Närike, Fimmerstad i Västergötland (som länge ägdes af Oscar Dicksons äldre broder Robert Dickson den rikaste av alla Dicksönerna) osv.

Dessa små antydningar afse blott att visa, huru familjen redan i så att säga ”lokalt” hänseende införlifvat sig med det land, som den tillhört nu i fyra släktled; och då ha vi ändock ej berört dess mer än halfsekellånga ledande ställning inom staden Göteborgs börsvärld. Men om släkten genom praktisk duglighet och klokt begagnande af tidsomständigheter och konjunkturer lyckats förvärfva sin del af ”det feta i landet”, så ha också dess flesta medlemmar visat sig till fullo sentera den gamla regeln: Richesse obligé. Så redan den först inflyttade af de båda äldre svenska bröderna Dickson, som bl.a. donerade 40.000 riksdaler till stipendier vid rikets båda universitet samt 330.000 riksdaler till uppförande af arbetarbostäder i Göteborg (Robert Dicksons stiftelse), hvilken fond nu uppgår till ca en million, – och hvartill hans yngre bror James skänkte ytterligare 100.000 kr. Vidare brorsönerna James Jameson Dickson (630.000 kr i olika donationer till Chalmerska läroverket, Göteborgs vetenskaps- och vitterhetssamhälle, Praktiska hushållsskolan i Göteborg, Sjukhemmet för obotliga därstädes osv.) och frih. Oscar Dickson, hvilkens millionanslag till Vega-expeditionen, Andrées ballongfärder, Nathorsts och andras polarfärder osv., äfvensom hans donation af grundkapitalet till Hazelii nordiska museum gifvit honom en gång för alla en af de främsta hedersposterna bland svenska mecenater. Och ej få vi heller förgäta att de båda sistnämndas brorson stallmästarens änka – tillika deras brorsdotter – testamenterade 1 million (James Fredriks Minnesfond) hvarav räntan skall användas till underhåll af ett konvalescenthem för obemedlade.

Herrarna Dickson hafva emellertid ingalunda gjort sig gällande blott i och genom sin ställning som ”rikmän”, – de ha ingalunda blott genom frikostiga donationer och storartadt mecenatskap gjort insatser i det nya fosterlandets utveckling. Äfven på många andra områden än de rent ekonomiska samt mecenatskapets ha de visat sig ha vuxit samman med den nation, hvarur också de bägge i början af 1800- talet inflyttade bröderna togo sig sina hustrur, så att släkten tidigt tillfördes svenskt blod.

Oscar Dickson var en af dem som varmast stödde representations-reformen och lär, enligt en uppgift, ej ha varit utan inflytande på Karl XV:s slutliga ställning till den frågan. Efter reformens genomförande insattes också ej mindre än två Dicksöner i första kammarens första uppsättning: nämligen med. Doktor Charles Dickson (nuv. öfverståthållarens fader) och hans kusin Axel Dickson på Kyleberg (frih. Oscar Dicksons yngste broder). De voro bägge frihandelsvänner sans pour et sans reproche. Axel Dickson lämnade riksdagen redan efter tre år, men kusinen Charles kvarstod däremot nästan i en ”mansålder”, eller i 28 år: I Första kammaren 1867-72, i den andra 1873-86, samt därpå ånyo i Första 1887-95. Och under sina sista år i nämnda kammare hade han där ännu en anförvandt, nämligen sin egen son, nuv. öfverståthållaren, som där representerade Jönköpings län 1891-94 samt därpå Malmö stad 1895-1903.

Allt som allt torde af ofvanstående små antydningar framgå, att den svenska familjen Dickson såväl genom sin sociala ställning som på grund af dess medlemmars betydande insats i mer än ett århundrades svenska utvecklingshistoria förvisso är värd mera intresse än flertalet af dessa ”frälseätter”, som man blott behöfver slå upp i adelskalendern för att få tillräckliga upplysningar om, – medan samma bekväma utväg icke står till buds i fråga om den talrika familjen Dickson .. med undantag för dess fåtaliga friherrliga gren.

Familjen räknar f.n. inemot ett 60-tal medlemmar i lifvet, af dem ungefär en tredjedel manliga, tolf i familjen ingifta medlemmar från andra familjer (Gibson, Sparre, Hamilton, Hedengren, Bratt, Quensel, Lewenhaupt, Parr, von Rosen, Damkier, Austin och Löwenhielm) samt de öfriga döttrar af familjen i andra bemärkta familjer: tre inom familjen Wijk, Faxe, Löwenhielm, Schale, Mörner, Thesen, Bonde, två inom familjen von Essen, Quensel, Cervin, Fries, Tottie och Yngström.

Att som hastigast söka lämna en öfverblick öfver familjen ”just nu” blir vår närmaste uppgift.

”Jämförelsen” mellan just nu och 100 år sedan är för familjen Dicksons del lätt gjord. Ty då – i början af 1800-talet – representerades den i Sverige allenast av de båda bröderna Robert och James – födda 1782 resp. 1784 – af hvilka den förre inflyttat till Göteborg från Skottland vid tjugo års ålder, 1802, – den senare vid 25 års ålder, 1809. De voro födda i den skotska staden Montrose, där fadern uppges ha varit köpman; mormodern bar det historiska namnet Bruce.

Robert Dickson blef inom mindre än tio år rik på den under Napoleons ”kontinentalsystem” florerande transitohandeln genom Göteborg till kontinenten, men drogs med i den stora handelskrisen efter krigens upphörande. Brodern James däremot hade icke gjort så stora affärer, utan nöjt sig med att importera engelska bomullstyger åt den tidens ”gårdfarihandel.”

Men då efter några år mera stabila både ekonomiska och politiska förhållanden inträtt så i Sverige som i utlandet, associerade sig bröderna Dickson dels med hvarandra och dels med en tredje broder Peter Dickson, som etablerade sig i London, där han förvärfade en rikedom, som vida öfversteg de bägge brödernas i Sverige, men som emellertid också kom att hamna här, i det han insatte till huvudarfvinge sin bror James son Robert (se nedan), som på så sätt fick på ett bräde cirka 9 millioner i svenskt mynt.

Bröderna Robert och James voro mycket olika. Båda voro öfverlägset skickliga affärsmän, men den egendomliga motsättning mellan ”varma” och ”kalla” karaktärer, som går igenom hela släktens historia, kom till synes redan hos de två första svenska stamfäderna. Robert var strängt religiös och mycket välgörande – min i tysthet; James däremot var en kallare natur, om än också han kunde öppna på pungen, då det gällde. Han hade också i motsats till brodern en storväxt och ståtlig figur samt uppbar med mycket värdighet den titel af ”kommerseråd”, hvarmed han hugnats af Karl Johan 1838, men som brodern försmådde att mottaga. Deras donationer äro redan i det föregående omnämnda.

Vi ha också redan antecknat , att båda äktat infödda svenskor och göteborgskor: Robert en Bratt, – James en Bagge; en slump ville, att de båda svägerskorna voro hvarandras blodsfränder såsom båda härstammade (i 4:e led) från den i Heidenstams ”Karolinerna” tecknade svenske patrioten prosten Fredrik Bagge i Marstrand. Och kanske kan man förklara något af den storvulenhet, som ofta röjts hos de svenska herrarna Dickson såsom ”atevistiska” drag, nedärfda från den nämnda svenska stamfadern.

Af de båda bröderna dog kommerserådet James först, 1855, – grosshandlare Robert 1858. Den senares bouppteckning slöt på 3,5 millioner, hvarjämte han tio år före sin död afvittrat sina barn med en halv million. Kommerserådets bouppteckning åter slöt visserligen blott 2,75 millioner; men därtill torde böra läggas minst 3 millioner som tidigare skänkts med varm hand till barnen.

Med de både brödernas bortgång förgrenar sig familjekrönikan på två grenar. Äldste sonen i hvardera kullen James Robertsson Dickson (vanligen kallad James Dickson j:r ) och James Jamesson Dickson, blefvo successivt firmans chef. Den förre afled emellertid ogift 1873, efterlämnade en förmögenhet af öfver 3,5 millioner. Däraf afsattes ett kapital af en halv million till den s.k. Dicksonska fonden, afsedd till understöd åt Dicksöner, som af någon anledning råkat i obestånd.

Den äldre grenen utgöres f.n. af denne James (Robertsson) Dicksons brorssöner: George Dickson i Göteborg – numera, sedan frih. Osborn Dickson upplöst den Dicksonska firman nästan den ende som representerar familjens merkantila traditioner i fädernestaden, – samt öfverståthållaren och hans båda yngre bröder: godsägaren fil.dr. William Dickson å Seckestad i Västergötland och godsägaren James Henry ”Harry” å Värnsta i Närke.

George Dickson – som är gift med en Gibson och därigenom befryndad med Göteborgsfamiljen Kjellberg – är son till James j:rs bror Edward (kallad den fattige Dickson), känd för sin originalitet och efterlämnade ”blott” 2,25 millioner. – Öfverståthållaren åter och hans båda bröder äro söner af den ofvan nämnde framstående politikern och filantropen med.dr. Charles Dickson.

Öfverståthållaren är som bekant gift med en Sparre och har två barn: en son och en dotter, gift friherrinna Barnekow. Doktor Dickson på Seckestad har med sin fru, född grefvinna Hamilton, två söner och två döttrar, af de sistnämnda en gift med en kusin inom grefliga ätten Hamilton. Och inom J. H. Dicksons familj på Värnsta åter (han är måg till den bekante politikern och bruksägaren Olof Gabriel Hedengren på Riseberga) finns både en son och en dotter, – så att denna gren af familjen tyckes icke löpa fara att dö ut.

Betydligt talrikare är emellertid familjens yngre gren, ”kommerse-rådets” afkomlingar. Dessa nedstamma från de fyra sönerna James Jamesson, Robert, frih. Oscar och Axel, – hvarjämte den enda dottern, änkefriherrinnan Pontus von Rosen, är mor till grefinnorna Eleonora och Jeanne von Rosen samt mormor till bl.a. friherrinnan Otto Ramel.

James Jamesson, som afled 1885 och som var en af familjens störste donatorer (se ovan), var far till framl. riksdagstalmannen Olof Wijks fru (och morfar till riksdagsmannen Hjalmar Wijk och grefvinnan Ella von Rosen på Örbyhus). – samt till stallmästaren James Fredrik, godsägaren Axel Dickson på Ellendal vid Alingsås och den för sin storartade välgörenhet i hela Göteborg kända fröken Beatrice Dickson.

Stallmästaren en av familjens skarpaste affärshuvuden men beryktad för sin oberäkneliga excentritet – har efterlämnat blott en dotter, grefvinnan Bonde på Tjolöholm, som bekant tillhörande créme de la crème inom vår société. Hans bror Axel – på sin tid känd som varm nykterhetsagitator – är gift med en Bratt och far till två söner.

Af kommerserådets två yngre söner var Robert (på Fimmerstad) den rikaste af alla Dicksöner – på grund af den engelske onkelns testamente (se ovan). Det är hans porträtt som icke kommit med i den stora inramade porträttgruppen till föreliggande artikel, utan måst placeras för sig själf). Af hans båda söner bor den äldre, Emil, på Sparreholm (gift med en Lewenhaupt, – medan den yngre är den genom sin cession för några år sedan bekante yngste Robert Dickson. Systrar till dem äro friherrinnorna Alfred och Hans Henrik von Essen i Västergötland (brorsöner till riksmarskalken).

Kammarrådets näst yngste son var friherre Oscar, hvilkens friherrliga värdighet, som bekant, nu innehafvdes af hans äldste, ogifte son Osborn. Ogift är också den mellerste sonen Douglas – medan den yngste, Walther, för ett par år sedan på grund av misslyckade spekulationer förlorade sin förmögenhet och kort därpå afled. Hans danskfödda änka har emellertid en liten son, som heter Oscar efter farfadern, den förste baronen, och på hvilken den friherrliga ättens framtid beror. Komma vi så till kommerserådets yngdste son, patrioten och politikern Axel Dickson, först på Kyleberg i Östergötland, sedan disponent på brodern Oscars Skeppsta. Han blef svärfar till sin brorson stallmästaren, till professor Quensel, till bankir Carl Cervin härstädes, till K. F. U. M.-mannen dr. Karl Fries, majorskan Tottie och fru Olof Yngström. Axel Dicksons båda söner flyttade öfver till Ceylon, där de blefvo ägare af stora teplantager, men den yngre af dem har återbördats till fäderneslandet, är gift med en Löwenhielm och äger det historiska herresätet Gammalstorp i Västergötland.

Aftonbladet 1911: Dickson

Digitaliserad av Dicksonska släktföreningen, Maud Dickson-Dulik.

Göteborgs Enskilda Bank (Götabanken)

1848 grundades Göteborgs Privat Bank i Göteborg av en skara göteborgska köpmän och särskilt var familjerna Dickson och Kjellberg väl företrädda. I den första styrelsen ingick Isaac Leman, F. Willerding, W. Barkow, A.Fröding och Elias Magnus. Redan 1850 var Göteborgs Privat Bank Sveriges största bank om utlåningen beaktas. Denna position behöll banken en tid. Banken hade i likhet med andra Enskilda Banker liten inlåning, men desto större utlåning och förstås sedelutgivning. 1858 ändrades namnet till Göteborgs Enskilda Bank.

1860 hade Stockholms Enskilda Bank blivit Sveriges största bank mätt i omslutning och 1865 var Skånes Enskilda Bank störst, vilket den förblev till 1910 då den köptes upp av Skandinvaiska Kredit AB. Göteborgs Enskilda Bank var Sveriges fjärde eller tredje, Carl största bank mellan 1865 och 1915.

1868 omorganiserades Göteborgs Enskilda Bank och en ny styrelse utsågs med Jonas Kjellberg, C.G. Prytz, Wilh. Röhss, Jac. Elliot, J.E. Levisson och H. Berggren. Den sistnämnde var också VD. 1872 ersattes J. Kjellberg av Th. Berger och 1881 ersattes Jac. Elliot av Carl Aug. Kjellberg. Sedelutgivningen fortsatte till 1902 men fick allt mindre betydelse. Istället ökade inlåningen och dess betydelse för bankens möjligheter till utlåniing.

1896 blev Carl Aug. Kjellberg VD i banken och 1900 efterträdde han också Wilh. Röhss som ordförande i styrelsen. Johan Ekman utsågs till vice ordförande. Under Kjellbergs ledning utvecklades banken snabbt och var en av huvudlångivarna till konsortiet bakom Bergslagernas Järnvägs AB. Omslutningen i banken växte från 24 miljoner år 1895 till 70 miljoner kronor år 1904. Efter att sedelutgivningen upphört bytte banken också namn till Göteborgs Bank år 1903. 1904 fusionerade man med Hallands Enskilda Bank i Halmstad och Bohusläns Enskilda Bank i Uddevalla. Omslutningen steg till 104 miljoner kronor år 1905.

Sistnämnda år avgick Carl Aug. Kjellberg som VD i banken, men kvarstod som ordförande. Ny VD blev Johan Lilliehöök som i sin tur 1911 följdes av Ernst von Sydow. Ordinarie direktör i banken blev 1905 George Dickson.

Göteborgs Bank förblev landets fjärde affärsbank till omkring 1950 för att strax därefter bli förbiväxt av Jordbrukarbanken/Sveriges Kreditbank. 1917 övertog Göteborgs Bank den 1891 grundade Stockholms Diskontobank som hade en värdefull kundkrets i Stockholm, däribland AB Separator. Samma år övertogs även Marks Bank. När Ernst von Sydow 1919 avled blev George Dickson chef i Göteborg och Knut Bovin i Stockholm. Man hade under lång tid två i praktiken oberoende organisationer.

Bankens uppköp av andra banker fortsatte dock, 1920 delar av Nya Banken, 1921 övertogs Örebro Läns Bank och 1922 Marstrands Sparbank samt Kopparbergs Enskilda Bank (grundad 1835) som kommit i problem på grund av riskfylld kreditgivning till emissions- och industribolag. Emissionsbolag var den tidens riskkapitalbolag. 1924 övertogs AB Övre Västerdalarnas bank.

Göteborgs Bank hade innan övertagandet av dessa banker stora fordringar mot säkerhet i aktier i bl.a. Lindholmen-Motala, Billingsfors-Långed, Ahlafors Nya Spinneri AB, Skandiaverken i Lysekil och emissionsinstitutet Mercator. Med Kopparbergsbanken följde engagemang i bl.a. Finspongs Metallverk. Dessa engagemang kom att resultera i stora förluster för Göteborgs Bank.

1922 avgick Carl Aug. Kjellberg som ordförande och efterföljdes av George Dickson. VD blev Gustaf Ekman och Knut Bovin. Vid den senares död 1925 fortsatte Ekman som ensam chef. Banken kom i allt värre svårigheter under 1920-talet och 1930-talet. Något som ledde till en palatsrevolution ledd av apotekaren Gustaf Bernström, grundare av Kronans Droghandel, som blev styrelsen ordförande efter George Dickson som dog 1933. Gustaf Ekman lämnade posten som VD samma år och efterträddes av Erik Bengtson. Banken tappade sina kontakter med många storkunder och stora finansfamiljer i och med detta. Kunder som Separator, Billerud och Bratt-koncernen försvann.

Även under 1930-talet och senare övertogs andra banker och kreditinstitut. 1932 övertogs Sparbanken i Vimmerby, 1939 Kristdala Kreditkassa, 1955 Örebro Intecknings KB P. Eriksson & Co, 1965 Malmö Kreditförening och 1967 Bankirfirman Fristedt & Co KB.

Banken kom inte heller att i likhet med andra banker att bilda ett investmentbolag för att ta över de av banken kontrollerade krisbolagen från 1920-talet. Istället såldes dessa intressen ut till intressenter som inte hade med banken att göra. Under 1940-talet såldes exempelvis Lindholmens Varv och Motala Verkstad till Johnsonkoncernen, Finspong till Svenska Metallverken och Billingsfors-Långed till Bonnierägda Dagens Nyheter.

Göteborgs Bank blev därefter en i huvudsak lokal bank i västra och mellersta Sverige med lite mindre företg bland sina kunder, som exempelvis Gustaf Werners koncern, Alingsås Bomullsväveri,  Pellerins Margarinfabrik och Dorch, Bäcksin & co.

Gustaf Bernström kvarstod som ordförande i styrelsen till 1954 då han efterträddes av Thorsten Bengtsson som i sin tur efterträddes som VD av Sven Raab. 1969 hade Sven Raab blivit styrelsen ordförande och Bert Lindström var VD. Andra personer i styrelsen sistnämnda år var bl.a. Christian Ameln (från ägarfamiljen till Nife-Jungner), Kristian von Sydow från Broströms-koncernen, byggmästaren Arne Henriksson, David Sandén (Frans A. Sandén AB) och Lennart Parkfelt (Transoil, ett tidigare Transatlantickontrollerat rederi, vid denna tid Salénägt).

1972 övertogs Smålands Bank och banken bytte namn till Götabanken. Banken hade ett spritt ägande men under 1980-talet kom bankens aktier att successivt köpas upp av Robert Weils Proventus och blev 1987 en del av Gota Group där också B & B Invest med dotterbolaget Hägglöfs och Jacobson & Ponsbach ingick. 1990 fusionerades banken med Wermlandsbanken och Skaraborgsbanken till Gota Bank. Proventus sålde den också samma år till Trygg-Hansa. Därefter kom banken att hamna i finansiella bekymmer på grund av finans- och fastighetskrisen i Sverige:

Det sammanslagna Gota Bank var för en kort tid en av de fem största affärsbankerna i Sverige, men nästan omedelbart efter bildandet fick man stora problem i samband med den finanskris som utvecklade sig under början av 1990-talet, och problemen accentuerades efter hand. När Bankstödsnämnden bildades 1993 hade ägarna, försäkringsbolagen Trygg-Hansa och SPP, genom det gemensamma holdingbolaget kommit till vägs ände och kunde inte skjuta till mer kapital utan såg sig tvungna att ansöka om statligt stöd. Man gav då upp ägandet och överlät detta på Bankstödsnämnden, vilket var ett nödvändigt villkor för att få tillgång till stödmedel och den första åtgärden blev att separara tillgångarna i en livskraftig del och en sjuk del med osäkra fordringar.Den livskraftiga delen av Gota Bank slogs samman med Nordbanken, det vill säga den tidigare PK-Banken, vilken också erhöll statligt bankstöd, medan de osäkra fordringarna placerades i ett separat statlig bolag, Retriva. Tillgångarna och fordringarna i Retriva omstrukturerades för att på sikt kunna säljas av, och för att kunna återvinna en del av de medel som man varit tvungen att sätta in i bolaget. Verksamheten i Retriva fusionerades 1996 in i Securum, vilket var ett bolag som fyllde motsvarande funktion för Nordbankens osäkra fordringar.

Andra källor:
Vem äger Sverige?, SOU 1968:7
CH Hermansson, Monopol och storfinans – de 15 familjerna, 1971, tredje upplagan
Aktieägarens Uppslagsbok 1969, 1969
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963

Dickson – baggböleri och arbetarbostäder

Del 3 av 26 i serien Göteborgskapitalet

Till Göteborg flyttade i början av 1800-talet, 1802 respektive 1809, två bröder, Robert Dickson (1782-1858) och James Dickson (1784-1855). Bägge grundade var sin exportfirma, Robert Dicksons firma var snart en av de största järnexportfirmorna i Göteborg, men gick i konkurs år 1816. Verksamheten övertogs då av broderns firma James Dickson & Co som blev ett stort handelshus med export av trävaror och järn. Robert Dickson var den som grundade Robert Dickson stiftelse. Idag en av Göteborgs bättre och större hyresvärdar med lägenheter i Landala, Annedal, Haga och Majorna.

Brodern James skänkte pengar till grundandet av Dicksonska Folkbiblioteket som senare slogs ihop med det mindre folkliga Göteborgs Stadsbibliotek. Han var också en av grundarna av Trädgårdsföreningen. Han gifte sig med en dotter, Margareta Eleonora Bagge (1795-1857) till kommerserådet Carl Bagge (1754-1818) och de övertog den senares fastighet på Södra Hamngatan 5.

Familjeföretaget, James Dickson & Co inriktade sig snart på trävaruexport och startade en integration bakåt genom att 1820 köpa del i Dejefors-Forshaga vattensågar och 1844 Edsvalla Järnbruk med stora skogsegendomar I Värmland. 1826 resp. 1832 förvärvades Matfors och Svartviks sågar vid Ljungan i Norrland och uppköpen i Norrland fortsatte med sågarna Baggböle och Holmsund vid Ume älv år 1828, 1846 Husums såg och 1852 Sandarne och Askesta vid Ljusnan. Genom dessa satsningar blev firman den största trävaruexportfirman i Göteborg och förblev så intill 1850-talet. Firman blev inte bara känd för sin framgångsrika affärsverkamhet utan också känd för sina tvivelaktiga affärsmetoder i den norrländska skogarna, så kallat baggböleri.

James Robertson Dickson

James Robertson Dickson

Ansvarig för verksamheten i Norrland var åren 1836-1849, James Robertson Dickson (1810-1873). Han blev delägare i firman James Dickson & Co 1840 och utträde 1858. Han var även politiskt aktiv lokalt och i landstinget. Hans far Robert Dickson var ansvarig för rederiverksamheten intill sin dö 1858, samma år som sonen alltså lämnade firman. Rederiverksamheten var vid denna tid en av Sveriges större. James Robertson Dickson ägde egendomen Billdal.

Brodern till James Robertson Dickson, Edward Dickson (1812-1883) var under en tid affärsman i USA och sedan i Liverpool. När familjeföretagets rederiverksamhet avvecklades och såldes till norska rederier flyttade han 1846 hem till Göteborg. Med sin hustru Isobel Gordon fick han 13 barn. En dotter, Mary (1854-1911) gifte sig med Ivar Wijk (1841-1911), en annan, Emily (1849-1943) med dennes bror Erik Wijk (1836-1910) en annan, Wilhelmina (1846-1883) gifte sig med George Barclay (1841-1921).

Ytterligare en bror, Charles Dickson (1814-1902), var läkare och politiker och hans son Robert Dickson (1843-1924) blev jurist, politiker och statstjänsteman. Totalt hade Charles 8 barn.

Samma år som James Robertson Dickson inträdde i familjefirman, 1840, inträdde också kusinen James (Jameson) Dickson (1815-1885) som delägare i familjeföretaget och med ansvar för en filial i London. Efter faderns död 1855, farbroderns död 1858 och kusinens utträde ur företaget blev han den dominerande gestalten i verksamheten, chef blev han dock redan 1851. Han lät 1865 bygga det flotta Överås i Örgryte. James Dickson efterlämnade 8 miljoner kronor vid sin tid och var då en extremt förmögen person. han var gift med Eleonore Willerding (1821-1900), dotter till en annan rik göteborgsköpman, Ch. Fredrik Willerding. James Jameson Dickson satt också i styrelserna för en del storföretag såsom bl.a. Bergslagernas Järnväg.

Av James Dicksons barn var James Fredrik Dickson (1844-1898) aktiv i familjeföretaget och lät bygga Tjolöholms slott. Han var gift med kusinen Blanche Dickson (1852-1906), dotter till godsägaren (Kyleberg och Skeppsta) och politikern Axel Dickson (1826-1899). Axel Dickson hade också han mängder med barn.

Axel Edvin Dickson (1850-1927), bror till James Fredrik Dickson ägde godset Vikaryd och var far till politikern James Dickson (1899-1980). De två bröderna syster Beatrice Dickson (1852-1941) var känd nykterhetskämpe.

James Dicksons bror Oscar Dickson (1823-1897) var chef för Londonkontoret 1846-47 och därefter chef för Norrlandsverksamheten vilket han var till 1855 då han blev hela familjefirmans chef. När Oscar Dickson dog efterlämnade han en förmögenhet på 10 miljoner kronor och han är en av de allra rikaste svenskar som funnits. Hans privatbostad (palats) som han uppförde år 1861 finns att beskåda längst ner på Södra Vägen, mittemot busshållplatsen på Heden. 1923 sålde hans son Osborn Dickson byggnaden som då blev skola. Oscar Dickson donerade stora summor pengar till vetenskapliga projekt och välgörenhet och blev adlad. Han var också politiker. Dessutom investerade han i gods och jordbruksfastigheter, som Almnäs utanför Hjo och Skeppsta i Sörmland. Även Oscar Dickson hade många barn, något som tycks ha varit typiskt för den andra generationen Dickson i Sverige.

Både Oscar Dickson och bröderna James och Robert Dickson deltog också i bildandet av Göteborgs Handelskompani år 1871, ett företag som vi idag kanske skulle kalla investmentbank eller möjligtvis Private Equity-bolag. Oscar Dickson satt också styrlesen för bolaget, som dock gick i konkurs 1879 efter spekulationsaffärer av företagets främste representant D.O. Francke. Andra som var aktiva i bolaget var Erik Wijk, Ivar Waern och Wilhelm Röhss.

1856 såldes Värmlandsegendomarna, dvs Dejefors, Forshaga och Edsvalla och järnexportverkamheten nedlades totalt ungefär vid denna tid. På 1870-talet avvecklades rederiverksamheten och 1874 såldes Gideå-Husum till familjen Wijk (Olof Wijk & Co). 1880 var Dicksons fortfarande det största sågverksföretaget i Sverige med sågare i Askesta-Sandarne, Svartvik och Holmsund. 1883 ombildades Svartviks såg till aktiebolag med James Dickson & Co som huvudägare.

Oscar Dickson valde i slutet av sitt liv att avveckla familjens företag då han ansåg att det inte fanns någon som kunde ta över. 1891 såldes Svartvik till ett konsortium lett av norrmannen G.P. Braathen och 1896 köpte ett annat konsortium lett av Braathen upp Holmsund. 1897 dog Oscar Dickson och året efter såldes Sandarne till engelskägda Bergvik & Ala. James Dickson & Co upphörde att existera som företag och familjen Dickson försvann från den svenska storfinansen.

Oscar Dicksons son George Dickson (1874-1940) var dock, med start 1905, under lång tid direktör för Göteborgs Bank. En annan son, Walter Dickson (1879-1909) deltog i bildandet av Rederi AB Nike år 1900, vilket var ett av de rederier som senare bildade grunden till Transatlantic.

Idag finns det en mängd levande ättlingar i familjen Dickson och man har en släktförening där det finns mängder med material att läsa. Om exempelvis skådespelarna Chelsie Bell Dickson, Crispin Dickson Wendenius och James Dickson.

Läs mer: Svartviks herrgård, Familjehistorik1, Familjehistorik2, Baggböle, SVD, Offensiv, MIAB,

Andra källor:
C.R.A. Fredberg, Det gamla Göteborg
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige, 1963