Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

George Bellenden

George Bellenden

George Bellenden (1718-1770) föddes troligen i Aberdeen i Skottland. Vilak som var hans föräldrar är inte känt. Han utbildade sig där till fältskär (läkare) och tjänstgjorde på tre ostindiefarare som fälstkär. 1742-44 var han 1:e fältskär på Drottningen av Swerige och 1745 var han det igen på den resa när skeppet förliste vid Shetland på utresan. 1746-47 var han 1:e fältskär på Cronprinsessan Lovisa Ulrica. Därefter blev han istället brittisk expedit (handlande utan burskap).

Bellenden var från 1747 gift med Sara Chambers (1724-85), dotter till John Chambers d.ä. (1695-1735) och Sara Pintzou (Pinkau) (-1740). Sara Chambers gifte om sig med Martin Törngren vid George Bellendens död. Paret Bellenden fick tre barn, Johan Wilhelm Bellenden (1751-1779), Sara Bellenden (1754-1811) och Maria Bellenden (1755-?)

Han fick burskap 1752 och grundade en firma ihop med Martin Törngren och Jonas Malm, George Bellenden & Co. Firman var en av sin tids största handelshus i Göteborg och inriktad främst på trävaruexport men ägde även silsalterier och trankokerier.

George Bellenden som hörde till de större köparna av te på Ostindiska Kompaniets auktioner var också verksam med smuggling av te till England vilket en stor del av de brittiska och skotska handelsmännen i Göteborg under Ostindiska kompaniets tid var.

Advertisements

1700-talets trävaruexport

Del 4 av 7 i serien Export på 1700-talet

Trävaror var på 1700-talet en av Sveriges viktigare exportvaror, dock inte på något sätt så viktigt som det skulle bli på 1800-talet. Exempelvis motsvarade hela den årliga utförseln av trävaror under ett år på 1730-talet vad ett enda sågverk producerade år 1920. Expansionen för trävaruexporten var enorm under 1800-talet, men ökningen startade i mindre utsträckning redan i slutet av 1700-talet. Jämförelser över tid vad det gäller brädexporten från Sverige under 1700-talet och första halvan av 1800-talet är svår då det mått man använde var ett längdmått, tolfter, som inte tog hänsyn till dimensioner på virket och vilken typ av virke det var.

Trävaruexporten präglades av en långsam förändringstakt under 1700-talet, vissa städer och firmor var specialiserade på export av vissa bestämda varor till vissa bestämda länder under lång tid. Enda större förändringen tyck ha kommit under Napoleonkrigen då exporten från Stockholm förändrade inriktning och destination från halvbottenbrädor till helbottenbrädor och från Sydeuropa till Storbritannien.

Stockholm var den största utskeppningshamnen för trävaror. Alla trävaror från Norrland och städerna i Norrland exporterade exempelvis via Stockholm då det var förbjudet att exportera direkt från Norrlandsstäderna. Exporten av bräder hade ett visst samband med järnexporten då bräder användes för att skydda bordläggning mot järnet och även på andra sätt för att stabilisera järnlaster och fylla ut fartygen med lite lättare varor så att de inte blev för tungt lastade. Denna typ av export svarade dock bara för en liten del av brädexporten. Brädexport var också behäftad med en rad regler och inskränkningar för att skydda inhemska affärsmän och redare. Det var från 1744 formellt förbjudet för utlänningar att exportera brädor och för utländska fartyg att transportera svenska brädor. Förbudet kunde inte upprätthållas, varken i Stockholm eller Göteborg, de två stora exporthamnarna.

Stockholm tillfördes mycket stora mängder bräder från Småland, Bergslagen, Norrland och Finland. Det mesta av detta förbrukades inom staden och endast en mindre del exporterades. Stockholm växte under denna tid starkt och behovet av byggnadsvirke var stort. Stockholm exporterade främst halvbottenbräder och helbottenbräder, dvs lite grövre bräder, medan andra stora exportstäder som Göteborg, Uddevalla, Kalmar, Västervik och Visby främst exporterade enkla bräder. De enkla bräder som producerades i Norrland användes i stor utsträckning i staden Stockholm och exporterades inte. Exporten från Stockholm var under 1670-talets senare hälft omkring 5 000 tolfter årligen för att vid 1700-talets mitt ligga på ungefär 10 000 tolfter per år. I slutet av 1730-talet var den årliga brädexporten från Stockholm omkring 25 000 tolfter men på 1740-talet minskade den igen till cirka 15 000 tolfter per år.

På grund av stadsbränderna i Stockholm år 1751 och 1759 minskade därefter exporten ytterligare och 1751 exporterades enbart 7 000 tolfter. Under 1760-talet ökade exporten kraftigt för att kulminera med en export av 49 000 tolfter år 1773. Därefter minskade exporten till omkring 30 000 tolfter under åren fram till 1778.  Under krigsåren därefter var exporten ännu mindre från Stockholm medan exporten från Göteborg under samma tid ökade. Vid mitten av 1780-talet ökade exporten från Stockholm kraftigt till omkring 38 000 tolfter årligen i genomsnitt som en följd av att den ryska exporten från Fredrikshamn och Viborg drabbades av problem på grund av krig men sedan minskade exporten på 1790-talet igen, från 50 000 tolfter år 1789 till 18 000 tolfter år 1794. Därefter steg exporten klart igen med en markant ökning i början av 1800-talet till 56 000 tolfter år 1803 och 69 000 tolfter år 1806.

Huvuddelen av exporten från Stockholm gick i början av 1700-talet till Sydeuropa, 1724 gick över hälften till Portugal, 1731-35 gick 37% tillPortugal och totalt 51% till Sydeuropa som helhet (Portugal, Spanien, Frankrike och Medelhavsområdet). Även senare under 1700-talet var Portugal och resten av Sydeuropa den viktigaste exportmarknaden, 1751-55 gick 76% av exporten till Syeuropa och 1781-85 78%. Den näst viktigaste marknaden för brädexporten från Stockholm var Storbritannien med en andel på 30% åren 1731-35, 16% 1751-55 och 15% 1781-85. Östersjömrådet och Nederländerna spelade en obetydlig roll som mottagare av svenska bräder. De firmor som exporterade stora mängder trävaror var i allmänhet också de handelshus som var stora redare. Ett samband med saltimporten är också sannolikt då salt importerades från Portugal och Sydeuropa.

Viktiga exportörer av bräder bland Stockholms handelshus var handelshuset Grill åren vissa år på 1740-talet, handelshuset Jennings under perioden från 1730-talet till 1760-talet, Lefebure under 1740-, 150- och 1760-talen, Tottie & Arfwedson från 1770-talet och framåt, Bohman, Hassel & Görges liksom Wahrendorff under samma period som Tottie & Arfwedson. Även Björkman var en viktig exportör från Stockholm under de sista årtiondena på 1700-talet. Av dessa var Tottie & Arfwedson, Wahrendorff, Bohman, Hassel & Görges och Lefebure stora redare. De tre sistnämnda var också stora importörer av salt.

Fredrikshamn i Finland var under 1700-talets början Sveriges näst största exporthamn för bräder, främst enkla bräder. Exporten omfattade 8 000 tolfter per år åren 1726-30 för att ha ökat till 17 000 tolfter per år 1731-35 och 28 000 tolfter 1736-40. Huvuddelen av exporten från Fredrikshamn gick till Amsterdam (57% åren 1738-40) och till Cadiz, Lissabon och olika franska hamnar (33% under nämnda period). 1743 blev Fredrikshamn ryskt och staden försvann som svensk exportstad. Svenskarna byggde en ny stad i Finland, Lovisa, som skulle ersätta Fredrikshamn, men Lovisa blev aldrig någon större träexporthamn förutom under 1780-talet då den ryska exporten på olika sätt förhindrades. Även Helsingfors var under 1780-talet en större exporthamn för trävaror. Genom att Fredrikshamn försvann som exporthamn försvann också Nederländerna som betydande mottagare av den svenska brädexporten. Ryssland tog över på den marknaden, bland annat genom export från Fredrikshamn.

Efter att Fredrikshamn blivit ryskt så var Göteborg den största brädexporthamnen vid sidan av Stockholm. från slutet av 1740-talet till och med 1760-talet till och med den största exporthamnen. Exporten från Göteborg genomgick ingen ökning under 1700-talet på det sätt som var fallet i Stockholm och i slutet av århundradet var Kalmars export av samma storleksordning som Göteborgs. Exporten från Göteborg gick i huvudsak till Storbritannien, åren 1745- till 1775 gick mellan 75 och 90 % av exporten dit, innan dess på 1740-talet omkring 60% och under åren 1780-1800 omkring 70%.  Exporten såg därmed också lite annorlunda ut då det i Storbritannien efterfrågades bräder som var kortare och smalare än i andra länder. Medan bräder i Stockholm till stor del utfördes på svenska fartyg utfördes bräderna från Göteborg främst på brittiska fartyg. Till viss del berodde detta på att brittiska fartyg som anlöpte Göteborg var undantagna från förbudet mot brädtransport på utländska fartyg.

Medan Stockholm till stor del fick sina bräder från sågverk i Norrland kom bräderna som exporterades från Göteborg främst från sågverk längs med Göta älv, i Trollhättan och Lilla Edet, men även från Dalsland och Värmland liksom från lokala sågverk i Göteborgstrakten.

I början av 1700-talet låg exporten från Göteborg på omkring 10 000 tolfter per år med toppar på omkring 20 000 tolfter vissa år. Från 1725 och ti år gframåt var exporten omkring 20 000 tolfter per år för att i sluett av 1730-talet och på 1740-talet varier mellan 15 00 tolfter och 30 000 tolfter med de flesta år närmare den sneare siffran. Exporten fortsatte ligga på 25 000 till 40 000 tolfter per år under resten av 1700-talet med en msinkning på 1790-talet (17 200 tolfter år 1797) följt av en stark ökning i början av 1800-talet emd en topp  år 1809 med en export av 91 100 tolfter. Därefter minskade exporten till Storbritannien kraftigt på grund av ökad brittisk import från Kanada inklusive skyddstullar för kanadensiskt virke.

Vid sidan av Göteborg fanns ockå en annan betydande brädexportstad i Västsverige, nämligen Uddevalla. Uddevalla brädexport skedde inte huvudsakligen från staden i sig, utan från lastageplatsen i Saltkällan som ligger vid mynningen av Örekilsälven där flertalet av Uddevallaborgarnas sågbruk låg. Under 1740-talet exporterades årligen omkring 11 000 tolfter från Uddevalla men från 1750-talet låg utförseln betydligt lägre. Först på 1780-talet låg exporten återigen på över 10 000 tolfter per år. Från Uddevalla gick exporten främst till Frankrike och andra delar av Sydeuropa och med Uddevallaredares fartyg. I början av 1700-talet var Peter Ekman (II) en stor exportör från Göteborg, senare blev Christian Arfvidsson den störste under åren från 1740-talet till mitten av 1770-talet. Vid den senare tidpunkten tog John Hall över som den störste exportören. Andra stora exportörer var Vincent Beckman, John Jaraldt, och George Bellenden.

Som redan nämnts var Kalmar också en viktig exporthamn för bräder. Exporten från Kalmar var i början av 1700-talet omkring 11 000 – 12 000 tolfter per år. På 1760-talet låg exporten på 25 000 tolfter per år och från senare delen av 1770-talet och framåt på över 30 000 tolfter per år. Västervik var i början av 1700-talet en lika stor trävaruexporthamn som Kalmar men exporten därifrån ökade inte i samma takt som i Kalmar. På 1790-talet låg exporten från Västervik på omkring 15 000 tolfter per år. Karlshamn exporterade vid sekelskiftet 1700/1800 omkring 9 000 tolfter per år och Karlskrona 4 000. I början av 1700-talet exporterade mer från Karlskrona än från Karlshamn.

Den sista stora brädexporthamnen i Sverige var Visby. Exporten skedde dock inte från staden utan från en mängd hamnar runtomkring på ön. Vid 1730-talets slut exporterade Visby (Gotland) 8 000 tolfter per år, på 1760-talet 17 000 och i slutet av 1770-talet 16 000 tolfter per år. Exporten från Gotland var föremål för en omfattande reglering då man var orolig för att skogen på ön skulle ta slut. Förutom i fallet Karlskrona gick huvuddelen av exporten från hamnarna i Småland och Blekinge samt på Gotland till Östersjöområdet. Från Visby gick endast 5% åren 1751-55 och 3% 1781-85 genom Öresund. För Kalmar var motsvarande siffror 10 och 3%. För Västerviks och Kalmars del utfördes på 1750-talet cirka 25 procent av bräderna till hamnar utanför Östersjön och under perioden 1781-85 16%.

Karlskrona var undantaget bland de sydsvenska städerna för därifrån exporterades huvuddelen av bräderna till Sydeuropa Sannolikt berodde det på att det till staden importerades stora mängder salt från Sydeuropa, åren 1740-1805 införde årligen 3 700 tunnor salt. Dett ska jämföras med 2 700 tunnor per år till Kalmar, 2 900 till Västervik och 600 till Visby. Sannolikt finns också ett samband med spannmålsimporten. och I Klmars och Visbys fall också med exporten av kalksten som var en skrymmande och tung produkt som främst exporterades till närliggande hamnar.

Inom Östersjöområdet gick exporten främst till danska städer i Slesvig som Flensburg, Kiel, Åbenrå, Eckernförde och Sönderborg samt till norra Tyskland som exempelvis Wismar i svenska Pommern och Lübeck.

Andra källor:
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969
Kurt Samuelsson, Det stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1851
Ivan Lind, Göteborgs Handel & Sjöfart 1637-1920, 1923

Brittiska handelshus och handelsmän i 1700-talets Göteborg

Detta är främst om mer kortvariga brittiska handelshus och mindre kända handelsfamiljer om vilka jag tidigare inte skrivit några egentliga inlägg i mina serier om 1700-talet Sverige med speciellt fokus på Göteborg. Britterna James Christie (-1806), David Low (1739-1823), Thomas Erskine (1744-1824), David Mitchell (1764-1803) och John Smith (1744-1813) spelade alla en roll för grundläggandet av flera av Göteborgs handelshus på 1700- och 1800-talen. Andra som också spelade roll och som jag har skrivit om på annan plats innefattar familjerna Campbell, Chambers, Carnegie, HallBarclay, Chalmers, Kennedy, och Seaton. Utöver det fanns det förstås en rad andra familjer också som Maule, Williamsson, Robertson, Thornton, Kinnaird, Spalding, Wilson med flera.

En del personer och familjer fungerade som förmedlare och vägvisare i det nya landet för andra. En sådan var James Christie. Han hade invandrat från Skottland till Göteborg där det dock sen länge fanns invandrade skotska familjer, en del som kom när eller strax efter att staden byggdes (ex. Hans el. John Spalding, Johan Macklier), andra för att arbeta som kapare, ytterligare andra för att arbeta i eller driva Ostindiska kompaniet (ex James Maule och Colin Campbell), en del som flyktingar undan inbördesstridigheter i Skottland (ex George Carnegie) och andra åter bara för äventyret och åter andra handelns skull. En del skotska familjer fanns till och med i Nya Lödöse som exempelvis, Bursie, Stewart, Sinclair och Merser.

James Christie (-1806) som etablerade sig som handelsman och skeppshandlare i Masthugget hade kontakter med segelmakaren William Gibson i Arbroath i Skottland. Den sistnämnde sände sin son, William Gibson jr (1783-1857) till Göteborg och James Christie när denne var bara 14 år, dvs år 1797. Han fick redan då anställning i Christies firma som grundats året innan. Anledningen till detta kan ha varit för att undvika att sonen blev shanghajad (kidnappad och tvångsvärvad) eller värvad till den brittiska flottan. James Christie och William Gibson sr kände varandra därför att den familj som James Christies fru Helena Shanks kom från stod nära familjen Gibson. 1805 slutade William Gibson i James Christies firma och 1809 bildade han eget, Gibson & Co. Olof Wijk d.ä. (1786-1856) var också från tidig ålder anställd i James Christies firma, närmare bestämt från 1798. 1805, ett år innan James Christies död, övertog Olof Wijk firman från James Christie och bildade år 1807 en egen firma, Olof Wijk & Co.

William Gibson jr hade redan innan avresan  till Göteborg arbetat för James Keiller i Dundee och därför var det till William Gibson Alexander Keiller (1804-73), son till James Keiller, sökte sig när han åket till Göteborg som 20-åring. fadern James Keiller och hans släkting James Cabel hade dessutom affärskontakter med William Gibson jr. Alexander Keiller kan dock inte, så som nämns i en del böcker, ha arbetat för James Christie då Alexander Keiller först kom till Göteborg långt efter James Christies död.

1746 grundade George Carnegie (1726-99) som kom till Göteborg som flykting efter slaget vid Culloden år 1745 en handelsfirma i Göteborg. 1764 hade han som anställda en rad skottar och engelsmän i sin firma, däribland Thomas Erskine (1744-1824, senare Earl of Kellie, John Hall (skulle bli en av sin tids rikaste män i Sverige) och James Carnegie Arbuthnott (1740-1810). Firman exporterade ståmgjärn och trävaror till Storbritannien. Den sistnämnde bildade sedan en egen firma i vilken han bland annat hade William Shepherd (1741-72) anställd.

1767 började Thomas Erskine arbeta i John Hall & Co där han blev delägare och förblev så tills han lämnade Göteborg. Genom detta kom han att bli en mycket förmögen man.

1769 återvände George Carnegie till Skottland. Enligt en del uppgifter ska Thomas Erskine då ha tagit över verksamheten som då ska ha blivit Th. Erskine & Co. I denna firma drev Erskine bland annat rederiverksamhet, ägde sillsalterier och trankokerier som exempelvis Gamla slottets salteri vid Klippan som köptes från J.C. Böker år 1798 och Landersberg på Tjörn som övertagits från Anders Landin, samt bedrev handel med dessa varor.

Thomas Erskine tillhörde visserligen en familj som stödde huset Stuart men kom inte till Göteborg som flykting utan för att lära sig affärer. Han var gift med Anne Gordon. De hade inga barn. En dotter som var född utanför äktenskapet vid namn Harriet gifte sig med en medicinprofessor i Lund, Johan Henrik Engelhart (1763-?). 4 av deras barn växte upp hos morfadern i Skottland och en son till en dessa, David Engelhart adlades och bytte namn till Erskine. Harriet Engelhart, syster till David Engelhart gifte sig med en kusin som också hette David Erskine. Han flyttade till Stockholm och blev handelsman där. Han är inte nära släkt med arkitekten Ralph Erskine.

Totalt ska minst 45 flyktingar efter Culloden, i likhet med George Carnegie, ha kommit till Göteborg i ett par omgångar. Några av dem var lord David Ogilvy, general John Gordon of Glenbucket, William Campbell, Robert Fletcher, David Gardyne, James Ogilvy, Thomas Blair, Thomas & David Fotheringham, Hunter of Burnside, Alexander Johnston, James Carnegie (kusin med George Carnegie, kallad the rebel laird), Henry Patullo och Bartholomew Sandilands. De flesta av dessa flyktingar fortsatte dock senare till Paris med hjälp av bland annat Colin Campbell, direktör i Ostindiska kompaniet. James Carnegie tycks dock ha stannat i Göteborg tillsammans med sin kusin och hans son James Carnegie Arbuthnot arbetade alltså i George Carnegies firma ett tag och hade därefter en egen firma. Hur länge James Carnegie den äldre stannade i Göteborg är oklart, men han tycks ha varit skriven i staden till 1758.

1786 kom David Carnegie d.ä. (1772-1837) till Göteborg och fick anställning hos Thomas Erskine året efter. Han arbetade för Erskine till 1792 för att året efter börja arbeta för John Hall & Co. 1798 tog Thomas Erskine in David Mitchell (född i Montrose, Skottland) som delägare och 1799 blev denne ensam ägare av firman. Thomas Erskine återvände då  till Skottland då han fått titeln Earl of Kellie. Vid Mitchells död 1803 så övertog David Carnegie d.ä. och Jan Lamberg verksamheten i Mitchells firma. Firman fick då namnet D.Carnegie & Co. Jan Lamberg tycks ha varit anställd som bokhållare hos Mitchell. David Mitchell (1764-1803) var gift med Catarina Maurice som tidigare varit gift med superkargören i ostindiska kompaniet, Carl von Heland. Innan han blev egen affärsman i Göteborg och medlem i Handelssocieteten år 1794 hade David Mitchell arbetat i 16 år för David Lyall (1734-?) och Thomas Erskine.

Engelsmännen David Low (1739-1823) och John Smith (1744-1813) drev en handelsfirma under namnet Low & Smith. Från början av 1800-talet till David Lows död år 1823 var firman en av de största järnexportörerna i Göteborg. John Smith var utöver sin verksamhet som grosshandlare brittisk konsul i Göteborg. Innan han startade egen firma var han anställd i James Christies firma. Enligt en del uppgifter skulle Thomas Erskine ha varit brittisk konsul innan John Smith. Det brittiska konsulatet öppnade 1757 eller 1775. Genom ett skrivfel nån stans förekommer bägge uppgifterna. Mellan 1807 och 1818 var David Low en av sysslomännen i konkursen i Hall & Co. I likhet med de andra sysslomännen David Carnegie och Niklas Björnberg tycks firman ha övertagit en del av affärerna som drevs i John Hall & Co. David Low var ogift och ägare till Gullringsbo i Lerum åren 1802-03. Low & Smith ägde också sillsalterier och trankokerier som Krossholmens sillsalteri och trankokeri på Hisingen, Flatholmen skärgårdsverk (trankokeri och salteri) utanför Tjörn, Käbbe nabbe trankokeri vid Kyrkesund och Margaretaholmens stora trankokeri invid Gullholmen samt exporterade sill och tran.  Ägare till sistnämnda verk innan Low & Smith övertog det var Robert Crosswall.

Vid mitten av 1700-talet flyttade en Thomas Clancey (-1761) till Göteborg, tidpunkten kan tyda på att han var flykting. Han nämns första gången år 1746, året efter slaget vid Culloden. I sitt första äktenskap var han gift med Maria Parkins och i sitt andra med Maria Östergren (1735-63). Thomas Morgan Clancey (1756-1830), gift med Christian Johanna Bagge (1755-1820) bör ha varit den förste Thomas Clanceys son. De ägde Hede egendom i Lerum. Thomas Morgan Clancey och hans fru fick sönerna Thomas Clancey (1789-1859) och Erland Petter Clancey (1796-1879). Thomas Clancey var militär och slutade som överstelöjtnant.

Senare var John Norrie (1784-1864) ägare till Gullringsbo. Han var gift med Margareta (Mary) Gavin (1787-1862). De hade tre barn, Elisa Maria ”Betsy” Norrie (1823-), Johan Alexander Norrie (1818-) och Sara Margareta Norrie (1812-). Margareta Gavin var troligen dotter till Adam Gavin och Sara Culbert. Hon hade i så fall tre bröder, alla handlande, Adam Gavin Jr, James Gavin (1783-1828) och Thomas Gavin (1784-1853). Adam Gavin Jr ägde ett sillsalteri tillsammans med William Gibson. Men redan Adam Gavin Sr ägde ett sillsalteri på Känsö från 1785 ihop med Robert Smitt. 1795 fick han ett 50-årigt kontrakt med Brännöborna om att hyra marken. 1803 lades sillsalteriet ner. Byggnader och kontrakt med Brännöborna övertogs av staten. I Göteborg fanns också en Gordon Norrie ungefär samtidigt som John Norrie, han kanske var en bror. De tre bröderna Gavin var delägare i flera kaparskeppp under kontinentalblockaden då även Olof Wijk d.ä. ägde kaparfartyg.

John Scott d.ä. fick burskap i Göteborg år 1756 och han var eventuellt far till John Scott jr (1741-81) som fick burskap 1771 och var gift med Petronella Johanna Wetterberg (-1770). John Scott d.ä. tycks ha bedrivit affärer i kompanjonskap med Robert MacFarland. Susan Scott (1744-1821), gift med George Carnegie d.ä., var förmodligen en släkting. En tredje generation i familjen Scott skulle kunna vara David James Scott (1776-1861) som först var anställd i James Christies firma i likhet med John Smith men som sen förmodligen drev en firma, Scott & Gordon, tillsammans med William Gordon (1781-1846). Den sistnämnde var son till Patrik Gordon och Inga Maria Holmberg. Isobel Gordon (1822-96), gift med Edvard Dickson (1812-83) var dotter till en annan William Gordon född 1784 som aldrig bodde i Göteborg. Thomas Erskines fru Anne Gordon var dotter till en Adam Gordon. Om någon av dessa Gordon är närmare släkt med den John Gordon of Glenbucket som kom som flykting från Culloden är okänt.

John Tarras (1732-90) invandrade till Göteborg från Banff i Skottland år 1752 eller 1758 och blev handlande.  Även John Tarras två halvbröder Robert Innes (1744 el 45-) och Alexander Innes (1748 el. -49) invandrade till Göteborg. John Tarras son Laurens (Laurent, Lorentz, Lawrence) Tarras (1759-1814) var direktör i Ostindiska Kompaniet. Detta var under den 4:e oktrojen mellan 1799 och 1806. Han var också ägare av flera sillsalterier och trankokerier, däribland en stor anläggning på ön Rammen innanför Rörö liksom en vid Kovikshamn ihop med brodern Robert Innes. Tillsammans ägde de två bröderna också ett trankokeri i Skärhamn. Båda de sistnämnda anläggningarna övertogs i början av 1790-talet. En kort tid var han även en järnexportör av viss rang. Hans firma tycks i alla fall en tid ha burit namnet Laur. Tarras, Blaurock & Co. Partner i firman var bland annat Charles Blaurock (1767-1818). Charles Blaurocks son Charles Blaurock (Blaurock & Co) drev mellan 1817 och 1820 ett sockerbruk vid Vallgatan tillsammans med John N. Milow (Milow & Co) och Fr. Willerding (Willerding & Co). Från 1821 drevs det av Milow och Willerding för att från 1827 enbart ägas av Willerding.

Laurens Tarras var gift med Sofia Jacobina Beckman (1771-1844). Deras dotter Laura Tarras (1805-65) gifte sig med Carl Silfverschiöld (1797-1836). John Tarras (1760-1805), bror till Laurens Tarras, tycks ha blivit köpman i London. Laurens Tarras ägde också landeriet Gamlestaden och del av landeriet Kviberg. Sonen John Tarras (1795-1845) övertog faderns handelsfirma men den avvecklades 1820.

Alexander Innes tycks ha varit gift i Skottland redan innan han kom till Sverige, men det hindrade inte att han fick tre barn i Sverige med Ulrica Dorotea Lundberg (1766-1828). Alla barnen tog senare namnet Innes. Barnen var Margareta Ulrika Innes (1801-44) som var gift med Abelard Kellmodin, Sara Eufemia Innes (1805-84) och Robert Alexander Innes (1809-?).

Utöver dessa tre bröder tycks ytterligare en bror, William Innes, och en syster Margaret Innes ha hamnat i Göteborg. Margaret Innes var gift med William Reid. De två tycks ha haft fyra barn, Euphemia Reid, James Reid (1777-1813), Margaret Reid och Robert Reid. James Reid var grosshandlare i Göteborg.

De flesta av de här nämnda brittiska handelsmännen var medlemmar i Royal Bachelors Club (RBC) som grundades 1769. Till grundarna hörde Thomas Erskine, David Low, John Smith, Robert Innes, William Chalmers, David Lyall, Martin Williamson och John Scott.

Medlemsskap i RBC gäller dock inte George Bellenden (-1770) då han var verksam innan klubben fanns. Han var från början läkare och arbetade som sådan på fler av Ostindiska kompaniets skepp. Han fick burskap 1752 och grundade en firma ihop med Martin Törngren och Jonas Malm, George Bellenden & Co. Firman var en av sin tids största handelshus i Göteborg och inriktad främst på trävaruexport men ägde även silsalterier och trankokerier. Bellenden var gift med Sara Chambers (1724-85), dotter till John Chambers d.ä. (1695-1735) och Sara Pintzou (Pinkau) (-1740). Sara Chambers gifte om sig med Martin Törngren. George Bellenden var också verksam med smuggling av te till England vilket en stor del av de brittiska och skotska handelsmännen i Göteborg under Ostindiska kompaniets tid var. Sannolikt gällde detta också Colin Campbell, familjen Chambers, Maule, Pike, Törngren och många andra. Smugglingen organiserades ofta via Oostende vilket också ger en koppling bakåt i tiden till Oostendekompaniet, till pirater i Indiska oceanen och kapare i Sverige.

Charles Pike och hans son John Pike var samtida med George Bellenden och kom till Göteborg för att arbeta i Ostindiska Kompaniet tillsammans med många andra skottar och engelsmän, exempelvis Colin Campbell, Hugh Campbell, Hugh Ross, Thomas Mawld, Charles Morford, Charles Graham, Dougald Campbell, Charles Irvine, Charles Barrington, John Metcalfe, John Young, John Widdrington, Pastan Griers, Thomas Thomson, Gerrard Barry, James Moir, Fothringham, Dornier Cumming, John Loriol, John Williams, George Kitchin, Arthur Abercrombie, Gustaf Ross (?), H. Turloen, Walter Campbell, Alexander Ross (?), Stephen Kniper, James Adam Coppinger, William Elliot, John Chambers med flera. De nämnda var alla superkargörer i Ostindiska kompaniet och de flest hade troligen arbetat i Oostendekompaniet innan och en del hade sannolikt varit pirater i  Indiska oceanen och/eller kapare i Frankrike.

Under det Svenska Ostindiska kompaniets första oktroj så var majoriteten av superkargörerna britter och många andra var fransmän, holländare och tyskar. Bland kaptenerna var det inte utländsk dominas men där fanns Thomas Neilson och James Maule. Om ovanstående Fothringham i Ostindiska var släkt med någon av de två bröder Fotheringham som kom till Göteborg efter slaget vid Culloden är inte känt.

Anna Elisabeth Pike (1725-1804), gift med Jacob Jeansson von Utfall (1715-1791) var dotter till John Pike. Han var superkargör i Ostindiska kompaniet och en av dem som följde med Colin Campbell från Oostendekompaniet. John Pike var son eller bror till Charles Pike (-1741), direktör i Ostindiska kompaniet 1737-41. En tid drev någon i familjen Pike en handelsfirma ihop med Peter Samuelsson Bagge och John Wilson.

Familjen Ross kom till Sverige (och Finland) redan på 1600-talet från Skottland, troligen som flyktingar, och kom att breda ut sig rejält. Gustaf Ross (1706-41) var en av de tidiga superkargörerna i ostindiska kompaniet. Han genomförde tre resor som superkargör, en på Fredericius Rex Sueciae 1735-36 och två ombord på Stockholm åren 1737-42. På den sista resan dog han i Kanton. Han syster Maria Elisabeth Ross (1703-38) var gift med Frans Bedoire. De var barn till skepparen Niklas Ross (-1705) i Norrköping.

Samtida med honom var också Alexander Ross som genomförde två resor som superkargör 1741-45. Första resan på Calmar 1741-43 och den andra på Drottningen av Sverige som gick under vid Shetland redan på utresan år 1745. Därefter var han köpman i Göteborg med starkt jakobitiskt engagemang. Hugh Ross, en av investerarna såväl som en av de anställda i Ostindiska kompaniet, var bror till Alexander Ross. Från 1745 var han verksam i London där han hade firman Hugh Ross & Co. Bröderna Ross kom till Göteborg från Skottland eller England. I Göteborg fanns också en George Ross som bodde tillsammans med och gjorde affärer ihop med Hugh Ross och alltså sannolikt var bror eller son till Hugh Ross. 1745 fick en George Ross burskap i Göteborg som mäklare och skeppsklarerare. Det är oklart om detta är samme man. 1740 arbetade en Walter Ross (-1744) som matros i Ostindiska kompaniet. På resan med Calmar till Kanton 1744 arbetade han som assistent och dog under resan.

Utöver de redan nämnda personerna med efternamnet Ross fanns det en Johan Philip Ross (-1727) i Göteborg som var far till Johan Henrik Ross (-1761), assistent i Ostindiska kompaniet. Om John Philip Ross kom till Göteborg själv eller om han är född i Sverige är okänt liksom hans eventuella släktskap med de andra med namnet Ross. I sitt äktenskap med Anna Grundell (-1776) fick Johan Henrik Ross sonen Gustaf Ross något som troligen betyder att man är släkt med den äldre Gustaf Ross som nämns ovan. Johan Henrik Ross dog när skeppet Prins Friedrich Adolph strandade i Kinesiska sjön år 1761.

De ovan var dock inte de första britterna att komma till Göteborg. Redan i början av 1700-talet kom en mängd britter (och även tyskar, fransmän, holländare och danskar)  för att arbeta inom kaperiverksamheten, ofta arbetade då på familjen Gathenhielms olika fartyg. Även i detta fall gäller att flera av dem förmodligen varit pirater och kapare tidigare, i Indiska oceanen, i Frankrike och på andra platser. Några britter var John Norcross, Michael Gore, John Edwards och M. Wood. Som redan nämnts fanns det dessutom skottar redan i Nylöse, staden som låg där Gamlestaden ligger idag.

Andra källor förutom de som länkats och de som nämns i första inlägget:

Ostindiska Compagniet – affärer och föremål, 2000

Campbell – äventyrare, opiumhandlare och investerare

Del 5 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Colin Campbell föddes 1686 i Edinburgh i Skottland. Han var en av de viktiga aktörerna, som investerare och kanske som superkargör, i Oostendekompaniet. 1726 kom exempelvis både han och hans bror Hugh Campbell till Kanton som superkargörer på ett skepp fört av Timothy Tullie, en britt engagerad i lokal handel i Asien. Lokal handel mellan Bengalen och Kanton betyder bland annat handel med opium.

Oostendekompaniet bildades i Oostende år 1720 i den del av Nederländerna som kontrollerades av de österrikiska kejsarna, habsburgarna. Oostendekompaniet hann genomföra 13 expeditioner till Kanton där man hade ett faktori bredvid danskarnas. Bland de verksamma i Oostendekompaniet märktes, förutom Colin Campbell också Charles Morford, Charles Pike och George Kitchin. I Oostendekompaniet  engagerade sig Colin Campbell sen han ruinerats genom spekulationer i aktier i The South Sea Company, den så kallade South Sea Bubble som påminner om IT-bubblan i nutid.

Historien om Oostendekompaniet börjar med pirater på Madagaskar (som opererade i samma vatten som dagens somaliska pirater) som enligt Börje Lundberg utgjorde ett allt större problem för britternas sjöfart på Indien:

England och dess koloni Indien har under början av 1700-talet problem med pirater baserade på främst ön Madagaskar. England svarar med att i lag förbjuda deras verksamhet år 1717. För att få en legal ram för bl.a. sin opiumhandel på Kina nalkas dessa stormakten Sveriges kung Karl XII som mot mycket stora ekonomiska löften år 1718 utfärdar ett privilegium om ett ostindiskt kompani för dem.

Kungens död i Norge och stormakten Sveriges fall samma år omöjliggör dock svensk militärt beskydd för piraternas tilltänkta handelsföretag i sydostasien och dessa börjar i stället verka genom Ostende-kompaniet. Redan år 1720 är de framgångsrikt etablerade i opiumstaten Bengal med en enligt Keay ”hänsynslöst framgångsrik” handel på Kina med hemförsel av vinsterna från det insmugglade opiumet i form av teimport i stor skala.

År 1723 auktoriseras deras företag legalt av dåvarande stormakten Österrikes regent Kejsar Karl VI och deras företag beskyddas från militära ingrepp av Holland och England av Bengals indiske härskare genom inte minst de betydande belopp Ostendekompaniet kan betala till denne tack vare den omfattande handel som möjliggörs av Österrikes beskydd och sponsring. Till följd av minskande handelsvolym efter att Karl VI suspenderar Ostendekompaniets licens år 1727 minskar emellertid dess förmåga att köpa sig beskydd av Bengal´s Nawab, vilket år 1730 leder till att denne för en summa om 325,000 rupier medger England att militärt ingripa mot OstendeKompaniet, varefter det inte längre kan utmana BEIC.

[…]

Flera andra embryon till ”ostindiska kompanier” uppstår som en konsekvens härur, bl.a. ett år 1729 i Altona (Hamburg) samt ”Asiatisk Compagni” i Danmark och slutligen också det Svenska Ostindiska Kompaniet – fortsättningsvis förkortat ”SOK” – vars första ansökan om av Sverige licensierad verksamhet inlämnas år 1729 av Heinrich König.

Denna ansökan hade föregåtts i slutet av 1720-talet av ett avslag till ett förslag från förre guvernören på Bahamas, Rogger, om att bilda nytt svenskt kompani med säte i Göteborg varvid en handelsstation särskilt skulle byggas på Madagaskar. Involverade i detta projekt var bl.a. Niklas Sahlgren och Colin Campbell samt flera andra från det beryktade Ostende-Kompaniet.

Troligen hade flera av de män som bildade eller arbetade i Oostendekompaniet ett förflutet inom sjöröveriet på Madagaskar.

En stor mängd britter var engagerade inom Svensk Ostindiska Kompaniet de första åren. Många av dessa hade som redan nämnts också varit verksamma i Oostendekompaniet, som pirater på Madagaskar och inom opiumhandeln med Kina. En av dem var Charles Barrington, superkargör på Ulrika Eleonoras första resa 1734-1735 tillsammans med Thomas Thomson, Charles Irvine, John Widdrington och Pastan Griers. Ulrika Eleonora stoppades av engelsmännen i Porto Novo i Indien och fick senare återvända till Sverige. 17 av männen från fartyget avrättades i Indien efter fördrivning från Porto Novo. En del av dessa män med förflutet i Indiska Oceanen, Asien och Oostendekompaniet kom att bli framträdande göteborgsköpmän, exempelvis Colin Campbell, Hugh Campbell, Hugh Ross, Thomas Mawld, George Bellenden, Charles Pike, John Pike (sannolikt son, eventuellt bror, till Charles Pike) och James Maule.

Piratkontakter mellan Göteborg och Madagaskar var dessutom redan upparbetade som länge. En av de pirater (kapare) som på 1710-talet arbetade ihop med den kände Lars Gathenhielm var engelsmannen John Norcross. Denne hade goda kontakter med pirater i Indiska oceanen och rekryterade erfarna pirater därifrån till svenska kaparfartyg. Att Campbell vände sig till svenskar, mer specifikt göteborgare när han var ute efter en ny bas för ett Ostindiskt kompani var förmodligen inte en slump.

Colin Campbell

Colin Campbell

Efter att Oostendekompaniet upplösts 1731 tog Colin Campbell tillsammans med Niclas Sahlgren (1701-76) från Göteborg initiativet till att bilda det Svenska Ostasiatiska Kompaniet. Ursprungliga direktörer vid sidan av Colin Campbell var Henrik König (1686-1736) och Frans Bedoire (1690-1742),  1732 ersattes Frans Bedoire som direktör av Volrath Tham (1687-1737) och året efter blev Niclas Sahlgren en av direktörerna. När Henrik König dog inträdde Colin Campbells bror Hugh Campbell, Charles Pike (-1741) och Theodor Christopher Ankarcrona (1687-1750) som direktörer i Ostindiska kompaniet. Förutom nämnda svenskar och britter så var även flera tidigare holländska investerare i Oostendekompaniet också investerare i Svenska Ostindiska Kompaniet:

Under första oktrojen skapades företaget i första hand med kapital som tidigare hade engagerats i OstendeKompaniet. T.ex. stod Cogels, Henssens, Arnold och Rottiers gemensamt för nära 40% av finansieringen av skeppen ”Drottning af Swerige” och ”Stockholm” år 1745. Alla dessa investerare var kända från Antwerpens finansiella etablissemang och inblandade med Ostende-kompaniet. De investerade vid denna tidpunkt i SOK:s historia mer än de svenska familjerna som t.ex. familjen Grill och Sahlgren. Rottiers och Henssens var också tidigare aktieägare i Ostendekompaniet och dess opiumaffärer.

Vidare nyttjades Ostendekompaniets gamla kontakter även på annat sätt. T.e.x. fick skeppen sin silverlast oftast från firman James Gough & Co. i Cadiz. som var kända från sina tidigare kontakter med en av direktörerna i OstendeKompaniet, Jacomo de Pret. Thomas Rima som var sekreterare i Ostendekompaniet tillvaratog nu i stället änkan de Prol´s intressen i SOK. De Prol var en av SOK:s stora finansiärer också med ett förflutet visavi OstendeKompaniet och därmed opiumaffärer.

På den första resan till Kanton med skeppet Friedericius Rex Sueciae var Colin Campbell själv superkargör tillsammans med Charles Graham (Brown), Charles Morford och John Pike. De var alla veteraner från Oostendekompaniet. Andra britter som var med på resan var George Kitchin som andrekapten, Daniel Campbell och James Moir.

Resorna gick ofta via holländska Batavia (Djakarta) istället för via Bengalen. Batavia var ett centrum för opiumhandel i Sydostasien. Den huvudsakliga och viktigaste varan som köptes i Kina var te. Efter lossning i Göteborg exporterades tet igen. Större delen smugglades in i England med stor profit.

Campbell inträdde också som delägare i Henrik Königs firma som därefter kom att bära namnet König, Tham, Campbell & Co. I likhet med Niclas Sahlgren kvarstod han som direktör i Ostindiska även under den så kallade andra oktrojen från 1746. 1757 ersattes Colin Campbell av Gustaf Kierman  som direktör i Ostindiska kompaniet.

1732 flyttade Colin Campbell till Göteborg efter en kort tid i Stockholm. Han blev där ägare till egendomen Sävenäs. Han dog 1757.

Hugh Campbell var yngre bror till Colin Campbell och han lämnade Göteborg 1745 för att resa tillbaks till fru och barn i England. Han avgick då som direktör i Ostindiska kompaniet. Hugh Campbell var en av de största investerarna i det andra fartyget som kompaniet skickade, ovan nämnda Drottning Ulrica Eleonora. Han förmedlade dessutom kontakterna i England för köpte av fartyget som innan des hette Heathcote. Även i expeditionen med Drottningen av Sverige 1742-44 var han en av de största investerarna. Dessutom en av de största inköparna av gods från den första expeditionen med Fredericus Rex Sueciae. Hugh Campbell var också politiskt aktiv för att påverka svenska makthavare och politiker att förändra politiken till att vara mer pro-brittisk istället för pro-fransk.

Källor utöver länkade källor anges i det första inlägget om Ostindiska kompaniet.