Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Garnisonsförsamlingen

Kvarteret Kronhuset

Kvarteret Kronhuset utgör området Smedjegatan-Kronhusgatan-N.Kvarnbergsgatan-Postgatan och upptas idag av Kronhuset, Kronhusbodarna, ett äldre kontorshus och en liten park.

Kronhuskvarteret 1928

Kronhuskvarteret 1928

Göteborgs tomtägare berör inte kvarteret men det gör C.R.A Fredberg som skriver:

NEDANFÖR KVARNBERGETS brant åt söder möta oss några intressanta minnen från stadens ungdomstid. Där finna vi vår äldsta byggnad, det gigantiska Kronhuset, antagligen fullbordat i 1640-talets första år. Där skönjas ett par av fortifikationens äldsta hus. Där låg troligen den första kyrkan och där, i väster mellan Kronhuset och Smedjegatan, fanns stadens första kyrkogård, där de döde jordades ända till 1645.

Hit ledde och leder än i dag några av de äldsta gatorna, såsom Smedjegatan, Sillegatan eller Heringsgatan, som den tidigare benämndes, Kronhusgatan eller Vintergatan, enligt den första beteckningen, och slutligen Kyrkogårdsgränden eller nuvarande Torggatan, vilken stod i förbindelse med den äldsta kyrkogården.

Vi skola nu dröja vid Kronhuset. Det är en av Göteborgs få verkligt historiska byggnader. Uppfört, som det antages, för att tjäna som magasin för kronans här lagrade spannmål, av vilken anledning det i förstone benämndes Provianthuset, blev det emellertid rätt snart taget i bruk för militära ändamål. Generalkvartermästaren Wärnschiöld berättar också i ett memorial om stadens fortifikationsarbeten bl. a. följande: “Sammaledes är ock uti Göteborgs fästning ett Tyghus, 80 aln. långt och 24 aln. bredt, uppmuradt, varandes 2 1/2 våningar högt, med två vindher uti taket, utantill förstärkt med 28 kontreforter; hvad derhos är till att påminna det dess nedersta våning anno 1660 är till rikssal förbygd vorden, uti vilken tvenne kamrar med tre skorstenar och en stor kakelugn äro uppmurade”.

Kronhuset på Tyggården förråder ock till hela sin exteriör en hög ålder. Murat av rött tegel är det försett med ett ofantligt högt och brant tak, vilket jämte strävpelarna ge en egendomlig prägel åt byggnaden.

Detta gamla hus spelade en betydande roll i de tilldragelser, som timade här i Carl X Gustafs sista och Carl XI:s första levnadsår. Det var skickelsedigra tider. Roskildefreden hade slutits, Carl X Gustaf hade samma år varit i Göteborg för att rådslå med ett utskott av ständerna och här firats under stora högtidligheter. Året därefter, 1659, hade han — såsom jag i kapitlet om landshövdingresidenset  berättat — åter kommit hit för att möta rikets ständer. Och till plats för den år 1660 den 4 januari öppnade riksdagen vart Kronhuset bestämt. Om dess inredning till rikssal, om ständernas möte med konungen, om de olika ståndens enskilda möteslokaler har jag även i ovannämnda kapitel berättat.

Vid det första högtidliga mötet i rikssalen satt nära vid konungens sida den då femårige tronföljaren. Såsom lantmarskalk eller adelns talman fungerade friherre Gustaf Posse, som under riksdagens lopp intogs i rådet och därefter ersattes med Per Sparre. Prästeståndets talman var biskopen i Linköping Samuel Enander, borgmästaren i Stockholm Johan Prytz borgarståndets och bonden Per Erikson från Tuna i Uppland bondeståndets.

Huru händelserna sedan utvecklades, veta vi. Konungen insjuknade och kunde icke mottaga den deputation från ständerna, som skulle begära att tronföljarens arvsrätt skulle genom en formlig hyllning stadfästas.

Efter konungens död började överläggningarna om hans testamente och den blivande förmyndareregeringen. Stadens portar hade, som vi veta, omedelbart efter konungens död stängts. Enligt dennes testamentariska bestämmelser skulle riket under tronföljarens minderårighet styras av änkedrottningen, hertig Adolf Johan, grevarna Per Brahe, Karl Gustaf Wrangel och M. G. de la Gardie samt friherre H. Fleming. I kraft härav ansåg sig hertigen äga rätt att av stadens kommendant Sjöblad begära stadens nycklar och då denne, under förebärande att han först i denna sak ansåg sig böra rådgöra med drottningen och rådet, vägrade, kom det till häftiga uppträden. I förbittringen över kommendantens vägran drog hertigen, enligt en version, sin värja, men då Sjöblad också drog sin, lugnade han sig.

Detta uppträde lär ha stärkt adelns misstroende till hertigen, vilken genom sitt häftiga lynne skaffat sig en mängd fiender och i vilken de fruktade en ny Carl den nionde, ifall han kom till makten. Adelsmännen strävade därför att utesluta hertigen ur regeringen och i den delen kullkasta konungens testamente. De ofrälse stånden önskade däremot vidmakthålla detsamma. Rådet hotade nu att avgå och inför utsikten till ett borgerligt krig gåvo de ofrälse stånden efter. Den 16 februari fattade riksdagen vid sammanträde i Tyska kyrkan det beslutet, att konungens testamente skulle ouppbrutet vila till begravningen var över och regeringen föras av änkedrottningen och rådet. Alltså uteslöts hertigen.

De ofrälse ståndens eftergifter lära i viss mån ha förorsakats av hertigens ovan anförda våldsamma uppträdande.

Den 1 mars 1660 avslutades riksdagen i Kronhuset med justering av riksdagsbeslutet. Vid samma tillfälle hyllades Carl den elvte och erkändes såsom Sveriges konung. Den femårige fursten bars på riksrådet Ribbings arm fram till tronen, varefter åtta nyutnämnda riksråd knäföllo inför honom och avlade trohetseden. Därpå framförde riksråden och ståndens talmän sina trohetsförsäkringar och lyckönskningar. Slutligen “gingo een af hwart Ståndh fram och kyste K. M:ts hand, och gjorde dher med afträde till deras rum igen”.

Detta är den gamla byggnadens största minne. Tjugo år därefter, eller år 1680, inreddes emellertid undra våningen till kyrka för garnisonsförsamlingen, och under mer än tvenne sekler var Kronhuset ett helgat rum, där de i Göteborg garnisonerade trupperna samlades till gudstjänst.

Militären hade ända till 1675 haft gemensam gudstjänst med Domkyrkoförsamlingen, dels i Domkyrkan, dels i gymnasiehuset, men fick 1680 bilda självständig församling. Hela tiden ända till 1883 fick emellertid såsom medlemmar räknas även till garnisonen icke hörande personer.

Den gamla kyrksalen var mycket oansenlig ifråga om utstyrseln och rymde cirka 600 personer. Predikstolen var ganska vacker. I fyra av dess nischer stodo i trä uthuggna bilder av de fyra evangelisterna, och över altaret, som till fonddekoration hade ett förgyllt kors på blå grund, syntes en förgylld sol med inskriften Jehovah.

Det enda verkligt dekorativa var i övrigt en gammal väggmålning visande Jesu nedtagning från korset samt en altarhimmel av blått siden. Minnena tillvaratogos, när Kronhuset upphörde att vara kyrka. En del bortfördes till Kviberg. Predikstolen hamnade på museum. Orgeln, som insatts 1832, bortfördes också.

Den sista gudstjänsten i Kronhuskyrkan hölls den 25 mars 1898. Templet var till trängsel fyllt och en god del av Andra Göta var där med sin chef i spetsen. Musikkåren spelade psalmerna. Kronhusets siste präst, regementspastor L. A. Melander predikade.

“När denna byggning, i vilken vi nu äro samlade, uppfördes, vet man ej med visshet, sade han. Men vad man vet är, att hon icke från början varit ämnad till kyrka. Hon har sålunda från början tjänat andra ändamål, som hon ock hädanefter skall göra. Här stod en gång svenska folket sörjande vid Carl X Gustafs bår. Här samlades den svenska riksdagen, som hölls efter nämnde konungs död 1660, och här hyllades Carl XI som konung. Jämt tjugo år därefter eller 1680 bestämdes hon till det ändamål, vartill hon hittills tjänat. Hon har sålunda under den ansenliga tidrymden av 218 år varit ett helgat rum, i vilket de i Göteborg garnisonerade trupperna hava samlats till gudstjänst. Tiderna sedan dess hava växlat både i yttre och inre, både i politiskt och kyrkligt hänseende. Hon invigdes till sitt ändamål, då Sverige var en stormakt både i det förra och senare avseendet, och då ännu svenska folket betraktade förhållandet till Gud ej blott såsom den enskildes utan ock såsom hela samfundets sak. Släkten efter släkten hava här fått höra budskapet om den människoblivne Guds Son“.

Till de samlade soldaterna riktade predikanten följande maning: “Söken bland människorna på den nya plats, till vilken I kommen, bibehålla det goda anseende, som edert livskraftiga regemente i denna stad lyckats förvärva! Uppfören eder alltid som goda svenska soldater anstår i lydnad, plikttrohet, i kärlek och vördnad för konung och lagar! En god kåranda råde alltid bland eder! Det vare föreningsbandet, icke kärleken till det onda utan till det goda och sköna, till rätt och sanning, klokhet och avhållsamhet!“

Därmed var Kronhuskyrkans saga all. Hela byggnaden togs därefter i anspråk för militära ändamål, till förvaring av redskap, vapen och ammunition.

Man kan tryggt påstå att denna kyrka var ganska populär, mest naturligtvis för den militära apparatens skull. Vid högtidligare tillfällen spelade regementsmusiken koralerna, likaså vid de militära jordfästningarna, då musiken alltid företrädde liktåget, spelande en sorgmarsch. Och vaktavlösningarna på Tyggården hade ju sitt nöje för traktens ungdom.

Med själva andakten inne i kyrkan kunde vara si och så ibland. Knektarna, som sutto i kyrkans mörkaste del, osynliga för predikanten, lade sig raklånga på golvet mellan bänkarna för en tupplur, som varade till predikans slut. Och skolpojkarna i Nordstaden, som på grund av pedagogisk sedvänja nödgades gå i kyrkan om söndagarna, hade sina hyss och spektakel på den lilla skumma läktaren bakom altaret.

Bland de många predikanterna var en och annan mycket populär. Från 1710 räknat ha följande prästmän tjänstgjort i Kronhuskyrkan och Garnisonsförsamlingen:

Doktor Niclas Hvalberg, doktor Anders Runnewall, Peter Lyth, Lars Ahlman, doktor Magnus Wallenstedt, David Hummel, doktor Olof Boman, Petrus Strömbom, Anton Grimbeck, Fredrik Adolf Silvander, Hans Chr. Hummel, doktor Jonas Mellander, Jonas Norlander, Johan Thun, Anders Bjursten, Lars Adolf Billqvist, Adolf Johan Broman, doktor Gunnar Peterson, doktor Gustaf Theodor Ljunggren, Johan Fredrik Ljunggren, Johan Magnus Kindberg, doktor August Wilhelm Ekman, Frans August Lönegren och L. A. Melander.

Minnet av Kronhuskyrkan har redan hunnit förblekna. Flera spår har hon emellertid lämnat efter sig i stadens kyrkliga historia, något som däremot icke är fallet med stadens första kyrka, vilken, liten och dåligt uppförd av trävirke, antages ha legat här invid den första begravningsplatsen på Kronhusområdet. Att den ovannämnda kyrkogården funnits här, därför har man bl. a. det bevis, att vid grundgrävningarna för den äldsta materialboden påträffades flera likkistor och benrangel.

Själva tyggårdsområdet är, som förut antytts, ett av de äldsta och mest intressanta inom den gamla staden. Redan i stadens första årtionden byggdes i samband med Kronhuset en del byggnader till militärens tjänst, såsom magasiner och ett vakthus, allt av trä. Det första vakthuset var ganska litet, men 1696 uppfördes ett större i två våningar, avsett dels för tygförvaltaren, dels för vaktens befäl och
manskap.

Längre fram byggdes emellertid en del mindre tyghus och verkstäder av sten, däribland det av Bengt Carlberg år 1734 uppförda envåningshuset, men det mesta strök åt vid 1746 års eldsvåda, då Kronhuset med knapp nöd räddades.

Efter branden uppfördes under hand de större och mindre byggnader, verkstadshus, fortifikationskontor och militära bostäder, vilka omsluta Kronhuset och bilda en lika vidsträckt som pittoresk gård. Här fanns i den större byggnaden ett fortifikationskontor, innan det flyttades från staden, och här bodde fortifikationskassören eller tygförvaltaren, vilken tillika hade vården om stadens spruthus, åtminstone i de äldre tiderna.

Det är att hoppas att denna gamla historiskt märkliga byggnad, som bildar ett av de få kvarvarande arkitektoniska minnesmärkena från storhetstidens Göteborg, må för all framtid bevaras och att den, när det en gång kommer att rödjas på tomten, måtte få en densamma värdig inramning. Det må bli en hederssak för staden att bevara och hägna densamma i framtiden, om kronan tilläventyrs icke
skulle vilja bevara den.

Härmed lämna vi Kronhusområdet och gå förbi magasinerna vid bergväggen, i vars sluttning fanns en grottliknande fördjupning, där Nordstadens pöbel höll till både natt och dag. Av denna anledning fick sluttningen heta Rövarsidan. Huruvida vegetationen här kan ge vittnesbörd om en i dessa trakter fordom gängse sägen, att drottning Kristina ägt en trädgård vid bergets fot, därpå vill jag inte inlåta mig,
utan dröjer istället vid de mera bekanta minnesmärkena nedanför Kvarnbergets östra sida.

C.R.A. Fredberg

Advertisements

Kronhuset

Kronhuset uppfördes under åren 1643-1654 och är Göteborgs näst äldsta helt bevarade profana byggnad efter residenset. Möjligen är de ursprungliga ritningarna gjorda av den kungliga arkitekten Simon de la Vallée.

Kronhuset

Kronhuset. Bild: Rolf Broberg  Licens: CC BY-SA 3.0

Kronhuset användes först som tyghus, det vill säga som lager för garnisonens tygmateriel såsom kanoner och andra vapen, men även som matförråd för spannmål. På platsen för huset låg tidigare stadens äldsta kyrkogård.

Innan Kronhuset byggdes förvarades de kanoner och annan materiel som staden behövde till sitt försvar i förrådshus på bastionerna längs stadsfästningarna. Fästningarnas utbyggnad under 1640-talet krävde dock ett ökat utrymme för materielen. Genom 1634 års regeringsform hade Krigskollegiet och Rikstygmästarämbetet inrättats och Sveriges försvar fick därmed en fastare administration. Beslut om byggandet av Kronhuset eller ”ett artilleri- och spannmålshus” togs av Krigskollegiet i februari 1640, och i maj 1642 utgick ordern om att påbörja byggandet så snart det beställda teglet från Holland hade anlänt.

Bygget leddes av chefen för fortifikationen, generalkvartermästaren och borgmästarsonen från Lödöse, Olof Hansson Swart, senare adlad Örnehufvud. År 1643 hade huset uppförts till en vånings höjd, och bygget avstannade därefter i brist på pengar. Kring 1648 återupptogs byggandet, då med svenskt tegel och med generalkvartermästare Johan Wärnschiöld som ansvarig för bygget. Kronhuset stod klart 1654.

Riksdagen sammankallades i Göteborg den 4 januari år 1660 av Karl X Gustav, och kronhuset fick då fungera som rikssal. Del av bottenvåningen hade inretts med bänkar, klädda i svart tyg liksom även väggarna. Kung Karl X Gustav avled därefter hastigt i det Torstenssonska palatset och den då fyraårige arvprinsen utropades den 1 mars som Sveriges konung efter ett riksdagsbeslut.

Kronhusområdet brann 1746 och 1758, då alla byggnader förstördes, utom just Kronhuset.

År 1669 fick Tyska församlingen, sedan Kristine kyrka brunnit ner, sin gudstjänstlokal i Kronhusets rikssal till dess att man 1672 åter kunde flytta in under eget tak. År 1680 inreddes nedersta våningen av Kronhuset till kyrka, Kronhuskyrkan, för Garnisonsförsamlingen, en icke-territoriell församling. Militären hade ända till 1675 haft gemensam gudstjänst med Domkyrkoförsamlingen, dels i Domkyrkan, dels i gymnasiehuset, men fick 1680 bilda självständig församling som alltså fick namnet Garnisonsförsamlingen (även kallad för Kronhusförsamlingen). Ända till 1883 fick emellertid såsom medlemmar räknas även till garnisonen icke hörande personer. År 1835 bestod församlingen av 6 422 personer, där två tredjedelar utgjorde militär personal.

År 1895 flyttade Första Göta Artilleriregemente till nyuppförda kaserner i Kviberg och Andra Göta Artilleriregemente flyttade 1898 till Jönköping. Den 25 mars 1898 hölls den sista gudstjänsten i Kronhuskyrkan. Garnisonsförsamlingen upplöstes 1927. Begravningsplatsen för församlingen låg länge där nuvarande polishuset står i Göteborg, mittemot Nya Ullevi över Skånegatan.

Den 9 december 1927 övergick ägandet av Kronhuset från staten till Göteborgs stad, för att användas som museum. Hela kvarteret köptes av Göteborgs stad 1929, och ända fram till 1954 fungerade huset som förråd för kronan och staden.

Efter en omfattande restaurering återinvigdes Rikssalen i Kronhuset av kung Gustav VI Adolf den 17 maj 1957. Restaureringen kostade en miljon kronor och bekostades av donationsmedel.

För att högtidlighålla 300-årsminnet av Karl X:s dödsdag, öppnade Göteborgs historiska museum den 12 februari 1960 en utställning i stora rikssalen i Kronhuset, som pågick i 14 dagar.

Fram till 1996 var bottenvåningen i Kronhuset därefter ett stadshistoriskt museum som berättade om Göteborg och dess föregångare

Kronhuset är byggnadsminne sedan den 24 oktober 1968.

Källa: Wikipedia.

Kronhuset mot Kronhusgatan

Kronhuset mot Kronhusgatan Bild: Harri Blomberg Licens: CC BY-SA 3.0

Göteborgs virtuella församlingar

Historiskt har Göteborg haft en folkbokföring där människor inte alltid tillhört den geografiska församling där de bott. Det kan uttryckas som att Göteborg haft virtuella församlingar. Det handlar del som speciell trossamfund och etniska tillhörigheter såsom Mosaiska församlingen, Tyska församlingen och Engelska församlingen, dels om militära församlingar som Garnisonsförsamlingen och Amiralitetsförsamlingen. Utanför staden låg också Nya Älvsborg, på en ö i hamninloppet som tidigare tillhört Lundby socken och 1872 åter införlivades med denna. Dessutom fanns Göteborgs hospitalsförsamling, en Fattighusförsamling och en Spinnhusförsamling, vilka sammanslogs omkring 1825. Totalt 9 virtuella församlingar alltså. Någon katolsk församling tyck aldrig ha fungerat som en folkbokföringsmässig enhet och har därför inte varit vad jag här benämner för virtuella församlingar.

Djurgårdskyrkogården

Djurgårdskyrkogården

Amiralitetsförsamligen som bildades år 1700 vållar ofta stor förvirring. Den bröts ut ur Örgryte församling men var inte en territoriella församling. De flesta som tillhörde den församlingen bodde i Majorna och var först verksamma vid Gamla varvet nedanför Stigberget. Senare var de verksamma vid Nya Varvet istället. Dessutom tillhörde flottans personal denna församling om de var stationerade i Göteborg. Den lilla Djurgårdskyrkogården vid södra änden av Bangatan och Djurgårdsgatan är en begravningsplats som tillhörde denna församling. Församlingen är dock egentligen inte föregångaren till Karl Johans församling som det står på bland annat Wikipedia.

Föregångaren till Karl Johans församling är snarare Mariebergs församling, en annexförsamling till Örgryte församling. Den fanns till för att det var svårt för folk i Majorna att ta sig till Örgryte kyrka varje söndag. Den lilla Mariebergskyrkogården på vägen upp mot Gråberget var denna församlings begravningsplats. Både Mariebergs- och Amiralitetsförsamlingen tillhörde Örgryte pastorat.

Mariebergs församling bildades 11 maj 1786 genom en utbrytning ur Örgryte församling. Församlingen kallades även Majförsamlingen eller Majornas församling. Det förblev en annexförsamling till 1820 och därefter en egen församling.

Först 1824 bildades Karl Johans församling (mellan 1824 och 1828 Förenade Kustförsamlingen) och då som en sammanslagning av Mariebergs församling och Amiralitetsförsamlingen. 1827 återskapades dock Amiralitetsförsamlingen såsom Nya Varvets församling. Fram till 1876 var det en virtuell församling och därefter en territoriell. 1931 införlivades Nya Varvets församling återigen med Karl Johans församling. Från Karl Johans församling och till Masthuggs församling överfördes 1951 delar av Majornas II:a rote och merparten av Majornas III:e rote samt 1967 stadsdelen Nya Varvet till Älvsborgs församling

Fram till 1883 hörde Karl Johans församling till Örgryte pastorat, men därefter var det en del av Göteborg. Majorna hade dock redan 1863 införlivats i staden Göteborg så det vara bara den kyrkliga tillhörigheten som ändrades år 1883. Personer födda, bosatta eller döda i Majorna/Marieberg innan 1863 föddes, levde och dog inte i Göteborg.

Örgryte församling blev en del av Göteborgs stad 1923 men kyrkligt först 1938. Men Göteborgs svenska församling (senare Domkyrkoförsamlingen eller Göteborgs Gustavi församling) bröts ut ur Örgryte församling år 1619, Amiralitetsförsamlingen år 1700 och Mariebergsförsamlingen 1786. Stadsdelen Sävenäs överfördes 1951 till den nybildade Härlanda församling och delar av stadsdelen Lunden överfördes 1969 till S:t Pauli församling.

Under århundradena har Örgryte församling ingått i olika pastoratsvarianter med en lång rad olika församlingar i närheten. Församlingen ingick till 1712 som annexförsamling i pastorat med Nylöse församling som moderförsamling åtminstone från 1528 till 1544 och från 1571 till 1619, med Partille församling som moderförsamling från 1546 till 1571 och med Göteborgs Gustavi församling (Domkyrko) från 1619 till 1712. Efter sammanslagning med Hospitalsförsamlingen 1712 (beslut av rådsregeringen den 21 maj 1712, efter att konungen bifallit den 30 oktober 1711) blev Örgryte på nytt ett eget pastorat. Vid 1700-talets slut kom Örgryte, tillsammans med Råda och Styrsö att räknas som annex till Fässberg. Fram till 1 maj 1883 var församling moderförsamling i pastoratet Örgryte och Göteborgs hospitalsförsamling (Nylöse) som även omfattade Mariebergs församling mellan 1786 och 1820 och Amiralitetsförsamlingen/Karl Johans församling från 1805. Från 1 maj 1883 utgör församlingen ånyo ett eget pastorat.

Göteborgs hospitalsförsamling hette från början Götaholms församling och grundades som en utbrytning ur Utby församling år 1473 med anledning av anläggandet av staden Nya Lödöse. Församlingens namn var till 5 augusti 1474 Götaholms församling, därefter till 1543 Nya Lödöse (Nylöse) församling, därefter till 1571 Älvsborgs församling, därefter till 1627 Nylöse församling. Från 1627 till 1 maj 1883 Göteborgs hospitalsförsamling (eller Kronohospitalsförsamlingen), därefter till 1968 Göteborgs Gamlestads församling för att 1969 återfå namnet Nylöse församling. Församlingen införlivade 1528 Härlanda församling som sedan utbröts 1951 (Kålltorp och del av Bagaregården). 1928 överfördes från Partille församling den del som före 1571 utgjort Utby församling. 1960 utbröts Kortedala församling, 1969 Göteborgs Sankt Pauli församling och 1971 Bergsjöns församling. Församlingen var mellan 1951 och 1971 uppdelad i olika kyrkobokföringsdistrikt: Gamlestads kbfd (till 1969), Nylöse kbfd, Kortedala kbfd (från 1955 till 1960), Bergsjöns kfdb (från 1968 till 1971). 1930 överfördes områden från Angereds församling i dåvarande Älvsborgs län till Nylöse församling.

Församlingen utgjorde till 1528 ett eget pastorat, för att därefter till 1544 vara moderförsamling i pastoratet Nylöse, Partille, Utby och Örgryte. Från 1571 till 1619 eget pastorat för att därefter till 1619 vara moderförsamling i pastoratet Nylöse och Orgryte. Från 1619 till 1712 i pastorat med Göteborgs Gustavi församling (Domkyrko) som moderförsamling. Från 1712 till 1 maj 1883 var församling annexförsamling i pastoratet Örgryte och Göteborgs hospitalsförsamling (Nylöse) som även omfattade Mariebergs församling mellan 1786 och 1820 och Amiralitetsförsamlingen från 1805. Från 1 maj 1883 utgör församlingen ett eget pastorat.

Till Hospitalsförsamlingen hörde Hospitalskyrkogården som ligger vid Gamlestadsvägen. Den kallas i folkmun oftast för kolerakyrkogården i Gamlestaden.

Den nuvarande Domkyrkoförsamligen i Göteborg bildades 1619 genom en utbrytning ur Örgryte församling. 1623 utbröts Göteborgs Tyska församling vars territoriella område Göteborgs Kristine församling, återgick 1974. 1 maj 1883 utbröts Göteborgs Haga församling och Göteborgs Masthuggs församling. 1908 utbröts Göteborgs Vasa församling. Namnet var till 1633 Göteborgs svenska församling, för att därefter till 1974 bära namnen Gustavi församling, senare Gustavi domkyrkoförsamling, sedan Göteborgs Gustavi församling eller Göteborgs domkyrkoförsamling. 1974 namnändrades till nuvarande namn.

Tyska församlingen (också Christinae församling) som skapades 1623 som en utrbytning ut Göteborgs svenska församling existerar än idag och är en av fem kvarvarande icke-territoriella församlingar inom Svenska Kyrkan. 1 maj 1883 utbröts Göteborgs Kristine församling som en territoriuella församlig och den ursprungliga församlingen blev enbart en virtuell församling och har så förblivit. Den 1 januari 1969 överfördes från Göteborgs Kristine församling till den då bildade Göteborgs S:t Pauli församling. Kristine församling uppgick år 1974 i Domkyrkoförsamlingen.

Från 1691 fanns i praktiken en engelsk församling i Göteborg som från 1741 fick rätten att bygga en egen kyrka och religionsfrihet. Formellt tycks församlingen dock ha bildats 1754. Församlingen samlades från 1759 ett trevåningshus vid Östra Hamngatan 19 som en period Johan Hall d.ä. Engelska präster var anställda fram till 1785 varefter gudstjänster fram till 1822 förrättades av präster som tillfälligt befann sig i staden. Först därefter fick församlingen en egen pastor. En egen kyrka byggdes först 1857 på initiativ av Robert Dickson, då en ledande medlem i föreningen British Factory.

Redan 1 mars 1699 hade grundats en verksamhet, kallad British Poorbox, av brittiska medborgare i Göteborg som tillhörde föreningen British Factory. Föreningen hade till uppgift att ”… inbördes stödja varandra och utöva välgörenhet samt lämna bistånd åt landsmän , vilka av en eller annan orsak vore i behov av hjälp.” Deras verksamhet utvecklade sig mer och mer till att upprätthålla den engelska gudstjänsten samt förvaltning av befintliga donationsfonder. 1926 antogs stadgarna för ”Engelska församlingen i Göteborg”, vilka därmed fastställde det inbördes förhållandet mellan BP och församlingen. Denna församling är den som idag är St. Andrews församling.

Den engelska församlingen var och är i motsats till Tyska församlingen inte lutheransk och har aldrig varit del av Svenska Kyrkan. Den har dock varit virtuella församlingar som folk varit folkbokförda i.  När detta upphörde är för mig oklart. Sannolikt omkring 1930.

Göteborgs synagoga

Göteborgs synagoga

Judiska församlingen, som tidigare alltså hette Mosaiska församlingen var också länge en virtuell församling i Göteborg. När detta upphörde är oklart, en sannolikt skedde det väl omkring 1930. Den Mosaiska församlingen startades någon gång på 1780-talet och den nuvarande stora synagogan byggdes 1855. Församlingen finns dock än, men har förstås inte längre något med folkbokföringen att göra. Till församlingen hörde i gamla tider och än idag den Gamla mosaiska begravningsplatsen vid Svingeln.

År 1680 erhöll Göteborg ett ständigt garnisonsregemente, på vars stat även upptogs en regementspastor. Åt den nya församlingen uppläts det så kallade Kronhuset till gudstjänstlokal, därför kallas församlingen ibland Kronhusförsamlingen. Garnisonen själv låg i huvudsak på nuvarande Kungshöjd och Otterhällan där det från 1801 fanns en borgliknande struktur med kaserner och andra byggnader.

Förutom garnisonen (militära avdelningen) räknade församlingen även en allmän del (civila avdelningen), vars medlemmar varken genom stånd eller ämbeten stod i förbindelse med garnisonens personal.  1833-1885 delad i en militär och en civil avdelning. Garnisonsförsamlingen upplöstes den 30 april 1927.

Nya Älvsborg var en egen församling från 1640-talet till 1842. Både före och fter tiden som egen församling var det en del av Lundby församling.

Fattighusförsamlingen bildades 1726 i anslutning till Fattighuset på Stampen. Sammanslogs med Spinnhusförsamlingen år 1825 och uppgick i Kristine församling 1885. Spinnhusförsamlingen hade grundats omkring år 1770 och hängde ihop med spinnhuset (senare kvinnofängelset) vid Svingeln.