Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Gamlestaden

En guide till Göteborgs stadsdelar – Gamlestaden och Marieholm

Gamlestaden heter så för där låg den gamla staden, Göteborgs föregångare, Nya Lödöse (Nylödöse, Nylöse).

Nya Lödöse grundades den 17 augusti 1473. Befolkningen i Lödöse (Gamla Lödöse) flyttades successivt till området kring Säveholmen vid Säveåns utlopp i Göta älv (kring nuvarande hållplatsen Gamlestadstorget) för att undgå den norska kontrollen och beskattningen vid Kungälv. Någon ny försvarsanläggning behövde inte byggas i Nya Lödöse, eftersom borgen Älvsborg fanns vid älvmynningen.

I december 1507 brändes staden av danskarna under Henrik Krummedige vilket föranledde diskussioner om att befästa staden. I början av fastan år 1526 besökte Gustav Vasa Nylöse och utfärdade i samband med detta ett privilegiebrev som bland annat betonade vikten av detta. För att stärka Nylöses ställning upphävde kungen samtidigt Gamla Lödöses stadsprivilegier. I maj 1542 var kungen och borgarna överens om att staden skulle flyttas ut till Älvsborgs slott, men Dackefejden kom emellan. Efter upprorets slut, tog kungen i augusti 1543 upp ämnet på nytt med både ståthållaren på Älvsborg och med nylösingarna själva. Fram till sommaren 1545 var borgarnas motstånd mot en flytt fortfarande betydande, då de började oroa sig för stadens säkerhet vid ett fientligt anfall. Även Lindholmen diskuterades som en alternativ plats för den nya staden.

En flytt till Älvsborgs slott kom också till stånd och en liten stad, Älvsborgsstaden, växte från 1547 fram i det nuvarande Klippan. Sedan Älvsborgsstaden 1563 förstörts av danskarna i samband med det Nordiska sjuårskriget, fick stadsborna återvända till Nya Lödöse.

Kvibergs by med åker, äng, skog blev så småningom stadens egendom liksom vissa rättigheter fiske i älven. I samband med att rikets råd beviljade namnbytet till Nylöse fick staden dessutom Härlanda by i förläningen, eftersom staden ansågs behöva mer mark.

1599 hade Nylöse 155 borgare ”nordan ån” och 108 borgare ”sunnan ån”, vilket motsvarade en befolkning på 1 300-1 600 invånare. I storlek var detta jämförbart med dåtidens Kalmar och Söderköping Vi samma tid bodde det kring 200 personer i en liten stad vid Älvsborgs slott.

Trots upprepade befallningar om befästningars uppförande kom borgerskapet i Nylöse inte långt med den enkla jordvall, som de började anlägga kring staden. År 1611 uppförde Jesper Mattsson Krus en skans utanför Nya Lödöse söder om ån, och sedan fullbordades äntligen graven omkring staden, varefter ett danskt anfall framgångsrikt slogs tillbaka. Allert von Sittman var borgmästare i Nya Lödöse vid tiden för anfallet.

I januari 1612 intogs dock Nya Lödöse av kung Kristian IV:s trupper och befästes, men återtogs 27 februari av Krus och brändes. Efter freden fick inte borgarna återuppbygga sina hus; de skulle flytta till Brätte eller Alingsås eller ”annorstädes hvar de kunde”. 1619, då Älvsborg återlämnats till Sverige av danskarna, börjades dock återuppbyggandet, men 24 februari 1624 beslöt Kungliga Majestät, att Nya Lödöses borgare genast skulle flytta till det nyanlagda Göteborg och platsen där den forna staden hade legat kom med tiden att kallas och heta Gamlestaden.

Från 1624 blev Härlanda och Kvibergs byar därför delar av den nya staden Göteborg. Platsen för Nya Lödöse blev landerimark och på stadens områden söder och norr om Säveån fanns landerier som Mariedal (Gamlestaden), Marieholm, Waterloo samt Kristinedal och Ånäs söder om ån. Öster om, i Kviberg, låg Bellevue, Kvibergsnäs och Kviberg.

nya_lodose

Detalj ur karta från 1880, Regionarkivet GIV 74b. På kartan syns exempelvis landerierna Ånäs, Marieholm, Kristinedal och Waterloo samt resterna av Ny Lödöses vallgrav vilken löper i en halvcirkel kring Gamlestaden.

Kristinedals landeri och Ånäs landeri (vars ägor låg väster om Kristinedals) kom att bli ett tidigt centrum för Göteborgs industrialisering. Kristinedals ägor tycks ha omfattat höjderna i Bagargården som en del kallar Strömmensberg.

Landerierna Ånäs och Kristinedal hamnade i familjen Sahlgrens ägo på 1930-talet på marken som tillhörde Ånäs anlades ett sockerbruk år 1730 efter att bröderna Jacob Sahlgren och Niclas Sahlgren året innan fått ett privilegium för att driva ett sockerbruk. Sockerbruket var en av Göteborgs första stora industrier och fortsatte med produktionen fram till och med 1835. Efter Jacob Sahlgrens död övertog hans änka Birgitta Sahlgren rörelsen och från 1771 drevs företaget av hennes arvingar. Åren 1822-1828 ägdes sockerbruket av N. Björnberg och därefter till 1832 av hans arvingar. Under åren 1833-35 innehades bruket av firman Dimberg & C:o. Därefter upphörde verksamheten.

Familjen Sahlgren med ättlingar ägde landeriet ända till 1843, då de anhöll om att få dela landeriegendomen i två lotter. Den första av dessa, bestående av sockerbruksbyggnaden och trädgården avyttrades 1843 till A. Barclay & Co. Sedan besittningsrätten under de följande årtiondena ofta skiftat, inlöste staden landeriet år 1874. Sockerbruksbyggnaden från 1729, vid Säveåns södra strand, övertogs 1854 av Rosenlunds spinneri, i vilket A. Barclay & Co var delägare, och inreddes till bomullsspinneri, Gamlestadens fabriker, som först var en filial till fabriken vid Rosenlund.

Textilfabriken kom att ge upphov till Svenska Kullagerfabriken AB (SKF) som anlade en stor fabrik i Gamlestaden. I samband med att Gamlestadens fabriker och SKF växte byggdes bostäder i närområdet, såväl trähus som landshövdingehus. SKF:s fabrik byggdes på mark som hörde till Mariedals landeri.

Norr om det gamla stadsområdet låg Hospitalet fram från 1528 då det flyttade dit från Lödöse. Hospitalet fick år 1540 Skräppekärr i förläning. Skräppekärr motsvarar ungefär det vi idag kallar Alelyckan. 1872 flyttade hospitalet till Lillhagen på Hisingen och blev S:t Jörgens sjukhus. Hospitalet låg på mark som tillhörde Göteborg men det drevs inte av staden. Det var en egen kyrkoförsamling mellan 1627 till 1883. Det enda synliga som finns kvar idag är resterna av hospitalskyrkogården i utkanten av Gamlestaden på vägen mot Alelyckan.

Det som idag är Marieholms industriområde och järnvägsområdet mellan Gamlestaden var fram till järnvägens byggande en holme, Gamlestadsholmen, vassar och vattendrag. Fastlandet gick inte längre än till där järnvägen väster om Gamlestaden går idag.

Göteborgsområdet 1809

Göteborgsområdet 1809

Väster om järnvägen så byggdes den första industrin, Göteborgs slakthus, år 1905. Allteftersom byggdes det fler lagerlokaler och industrier i Marieholms industriområde som när motorvägen mellan Göteborg och Angered byggdes kom att bli en isolerad industristadsdel i väster skild från Gamlestaden av motorvägen. I väster är Göta Älv gräns, i söder Säveån, i öster motorvägen och i norr Lärjeåns mynning. Öster om motovägen och järnvögen och norr om berget vid Hopsitalskyrkogården kallas det idag Alelyckan, men huvuddelen av det området tillhörde ursprungligen Skräppekärr och Hospitalet.

Gamlestaden är söder om Alelyckan, öster om motorvägen, norr om Säveån förutom kvarteren på båda sidor om Gamlestadsvägen där Gamlestades Fabriker och andra industrier ligger på marker som tidigare var Ånäs och Kristinedals landerier. Officiellt hör det senare området dock till primärområdet Sävenäs. I norr utgör Kvibergs kyrkogård den sista delen av Gamlestaden innan Kortedala och i öster sträcker sig Gamlestaden till Bellevue där stadsdelen Kviberg tar vid.

I de västra delarna av Gamlestaden dominerar industrier följt av landshövdingehus till berget öster om Brahegatan. Öster och norr om berget samt kring Bellevue är det främst barnrikehus (solgårdar, funkisbebyggelse, lamellhus)) byggda från 1930-talet och framåt. Barnrikehusen betraktas i allmänhet som delar av Gamlestaden men kallas av en del istället för Nylöse och av andra Bellevue.

Den moderna bebyggelsen mellan Kvibergsvägen och Säveån öster om Bellevue samt de stora miljonprogramshusen och andra hus norr om Regementsvägen och öster om Kortedalavägen betraktas i allmänhet som delar av Kviberg ihop med den gamla militärförläggningen och inte som delar av Gamlestaden. Kanske en del också kallar husen mellan Kvibergsvägen och Säveån för Bellevue.

Marieholm, Alelyckan, Gamlestaden och Kviberg ligger i  primärområde Gamlestaden. Lärjeholms gård som en gång låg i Angereds socken räknas nog som en del av Alelyckan av de flesta även om gården ligger norr om Lärjeån. Formellt ligger den därmed i Hjällbo primärområde. Lärjeholm inköptes 1895 av Göteborgs stad för att där anlägga ett nytt vattenverk. Gårdens marker omfattade såväl huvuddelen av dagens Hjällbo som de nordliga delarna av dagens Alelyckan, en del den mark söder om Lärjeån som idag är Kortedala. Dessutom delar av Rösered, huvuddelen av dagens Gårdsten, Lövgärdet och Rannebergen. 1928 inkorporerades delar av Utby från Partille landskommun. 1930 inkorporerades Lärjeholm ägor plus några mindre gårdar söder om Lärjeån från Angereds landskommun och dessutom införlivades ytterligare delar av Utby med Göteborg, däribland det som idag är Bergsjön och delar av det som är Kortedala.

Gamlestadens primärområde 301

Kyrkligt har Gamlestadsområdet en komplicerad historia på grund av Hospitalsförsamlingen och Nya Lödöse. Idag hör hela området till Nylöse församling som grundades den 17 augusti 1473 genom en utbrytning ur Utby församling. Församlingens namn var till 5 augusti 1474 Götaholms församling, därefter till 1543 Nya Lödöse (Nylöse) församling, därefter till 1571 Älvsborgs församling, därefter till 1627 Nylöse församling. Från 1627 till 1 maj 1883 Göteborgs hospitalsförsamling (eller Kronohospitalsförsamlingen), därefter till 1968 Gamlestads församling för att 1969 återfå namnet Nylöse. Församlingen införlivade 1528 Härlanda församling som sedan utbröts 1951 (Kålltorp och del av Bagaregården). 1928 överfördes från Partille församling den del som före 1571 utgjort Utby församling. 1960 utbröts Kortedala församling, 1969 Sankt Pauli församling och 1971 Bergsjöns församling.

Advertisements

Grodmansrånet

Del 7 av 9 i serien Historiska brott

Rånet mot Skandinaviska Bankens kontor på Gamlestadsvägen i ett hus som tidigare fanns vid spårvagnshållplatsen Gamlestadstorget i Göteborg skedde torsdagen den 29 juli 1965 vid tvåtiden på eftermiddagen.

I banklokalen fanns nio banktjänstemän samt fyra eller fem kunder. En av rånarna som senare skulle visa sig vara Erich Nehyba bar kavaj, skjorta och byxor men had inga kläder mer än en undertröja under grodmansdräkten. Han var också maskerad för ansiktet. En annan rånare, Deszö Nahy, var utklädd till kvinna i sjalett, peruk, lösbröst, spetsblus med krus, ljusblå tröja, gröna långbyxor, beige poplinrock  och gymnastikskor för att försvåra igenkännandet. Nehyba var beväpnad med två pistoler av märket Beretta som han tidigare köpt i Italien. Nagy hoppade över disken och börjar rafsa pengar ur en kassalåda. Kassören gjorde motstånd och tryckte på larmknappen. Nehyba angreps dock av en kund och skjuter angriparen i låret. Kulan gick sedan vidare och fastnade i hälen på honom själv. Han kan ha gripits av panik då han avlossade sammanlagt fyra skott. Tumultet fick rånarna att avbryta. Bytet blev endast 17 655 kr av de 40 000 kr som finns i lådan.

Rånarna flydde längs med Gert Tommesens Gata ned till Säveån. Nagy stoppade pengarna i en blå plastpåse. Han hoppade i vattnet följd av Nehyba. Under simturen höll Nagy påsen ovanför vattenytan. En banktjänsteman som följde efter kastade stenar från bron. Nehyba sköt då ett skott mot honom.

Nagy tog av sig en del av sin kvinnoplagg De hittades senare flytande i Säveån. Rånarna gick sedan i land på andra sidan ån och försvann in i ett tätt snårområde. Det hela utspelar sig i det områden där trafikleden som kallas Röde Orm numera breder ut sig. De tog sig därefter tillbaka till ån. Nehyba tog av sig sina ytterkläder och satte på sig simfötter som låg gömda på platsen. Han kastade sig i vattnet med syrgastuberna i famnen. Nagy stod kvar och behölls sin kvarvarande kläder på.

Meningen var att de skulle de simma under vattnet fram till Säveåns mynning i Göta Älv där en tredje person, Peter Pinter, skulle vänta i en liten plastracerbåt. Han kommer emellertid att vänta längre upp med båten i Säveån. Nagy sprang dock istället landvägen längs strandkanten till båten, en sträcka på ca 50 meter, varefter han och Pinter drog iväg med båten. De lämnade Nehyba efter sig.

Med båten åkte de över till Hisingssidan av Göta älv. Nagy hoppade iland och bytte om till vanliga kläder som han tidigare gömt på platsen. Han tog sig därefter hem till sin lägenhet. Pengarna gömde i ett naturområde vid Tingstad mellan motorvägen och järnvägen.

Pinter fortsatte med båten till Kungälv där han lämnade den hos sin svåger. Han ringde efter skjuts och åkte med bil tillbaka till Göteborg. Bilen kördes av en man vid namn Sterba.

Vittnesuppgifter om mystiska båtar och bilar kom snart in till polisen. En båt som skall visa sig likna den aktuella observeras vid Göta Älvbron vid tiden för rånet. Nedströms i Säveån rapporteras också att en båt ligger och väntar. Bland bilarna noteras främst en Opel Rekord som misstänkt.

Nehyba grips kvart i fyra i vattnet i höjd med Waterloogatan, 50 meter från den plats där han sista gången hoppade i vattnet. Man har då hunnit avsöka den aktuella sträckan tre gånger. Vid gripandet vådaskjuter han sig ytterligare en gång i låret med den pistol han fortfarande har kvar. Den andra har han tappat i vattnet. Hans identitet är vid denna tid fortfarande okänd och polisen hade stora svårigheter att identifiera honom. De gick ut i tidningarna med bilder för att få hjälp. Till slut uppgav han själv att han hette Walter Müller och kom från DDR. Han påstod också att hans kompanjon vid rånet hette Hans Reithofter.

Efter att ha hämtat pengarna på lördagen och gett en del till Pinter greps Nagy av polisen på söndagen den 1 augusti. Han greps i sin lägenhet på Karl Gustavsgatan 32 i Landala. Större delen av bytet återfanns hos Nagy som planerade att försvinna till Köpenhamn eller Stockholm. Också Pinter grips under dagen. Pinter och Nagy erkänner men menar att de blivit tvingade av Nehyba att delta i rånet. Polisen menar att Pinter haft en mer ledande roll i trion vilket även Nagy påstå. Pinter tar senare tillbaka sina erkännanden.

Rånet mot Skandinaviska Bankens kontor i Gamlestaden är inte det enda rånet som de tre genomförde. Den 8 mars 1965 rånade Nehyba ensam Skandinaviska Banken på Stora Badhusgatan 16 på 50 000 kr. Han åkte dit tillsammans med Nagy i en bil som denne lånat av sin hyresvärd, Karcsics. Ett fingeravtryck från Nehyba hittades i banklokalen så han blev också fälld för detta rån. De misstänktes också för att ha rånat en pantbank i Centrumhuset vid Kungsportsplatsen i Göteborg samt ett par rån i Tyskland. De kunde inte knytas till dessa rån.

Den 28 oktober 1965 dömdes Nehyba till sex års fängelse och Pinter till tre och ett halvt år. Han frigavs 1969. Nagy var i så pass dålig kondition att han inte dömdes förrän den 4 april 1966. Han straffriförklarades och hamnade på mentalsjukhus. Ingen greps eller dömdes för medhjälp eller skyddande av brottsling trots att det var många andra personer inblandade i de olika rånen på olika sätt.

Alla tre rånarna flydde från Ungern i samband med oroligheterna 1956. Nehyba som föddes 1939 pratade ungerska, tyska, engelska och lite svenska. Nehyba vistades långa tider i andra länder än Sverige. Han hade en mängd olika namn och identiteter. Pinter som föddes 1926 var vid rånet svensk medborgare och den ende av de tre rånarna som hade familj, jobb och barn. De tre lärde känna varandra i början av 1960-talet och umgicks flitigt på Pinters restaurang Blå Donau på Linnégatan 70. Nagy föddes 1940.

Erich Nehyba bytte senare namn till Erich Trimmel och flyttade fån Göteborg. Han var en tid politiskt aktiv i Miljöpartiet. Nagy ändrade sitt förnamn. Peter Pinter bodde länge kvar i Göteborg men flyttade som äldre till Österrike.

Rosenlunds Spinneri AB

Del 1 av 4 i serien Textilföretag

1846 grundade Carl David Lundström , då anställd i Alex. Barclay & Co, tillsammans med Alex. Barclay & Co  samt Röhss & Brusewitz (senare övertogs aktieposten av firma Wilhelm Röhss) Rosenlunds Spinneri AB som åren 1847-48 uppförde ett stort bomullspinneri vid  i Göteborg, i det område som idag har namn efter fabriken. C.D. Lundström blev disponent för det nya företaget.

1854 anlade Rosenlunds Spinneri AB en filial i Gamlestaden i de byggnader som tillhört de gamla nedlagda Sahlgrenska sockerbruket. Där anlades såväl bomullsspinneri som väveri. 1855 hade Rosenlund 500 anställda och var  ett av de största företagen i Göteborg. Under 1860-talets krisår för bomullsindustrin låg produktionen i Gamlestaden dock nere.

På 1870-talet expanderade Rosenlunds-företaget kraftigt med investeringar från både C.D. Lundström och år 1873 byggde en ny spinneribyggnad i Gamlestaden. Samma år köptes också  Anderstorps spinneri i Lindome vilket innebar att företaget nu hade fyra spinnerier. 1875 hade Rosenlunds Spinneri AB över 1000 arbetare i sina fabriker, varav hälften i Gamlestaden.

Rosenlunds Fabriker

Rosenlunds Fabriker

Emellertid fick firman problem på grund av spekulationerna i bomull som den ena huvudägaren, Alex. Barclay & Co ägnade sig åt. Alex. Barclay & Co gick i konkurs år 1877. Under trycket från denna konkurs tvingades Rosenlundsföretag avveckla filialverksamheterna.

C.D. Lundström dog 1879. Gamlestadsanläggningen med 500 anställda såldes 1880 till firman Johansson & Carlander.  Sedan övergick aktiemajoriteten i Rosenlunds Spinneri AB istället till engelsmannen Charles Hill. Vid denna tidpunkt hade Rosenlund cirka 360 anställda totalt. Hill innehade Rosenlunds Spinneri AB intill 1883 när verksamheten överläts på en nytt bolag ägt av hans son Edmund Hill och G. Rettig från Stockholm. 1894 rekonstruerades detta företag med Edmund Hill, D.G. Restadius och Gustaf Werner i styrelsen. 1902 brann fabriken ner och företaget avvecklades.

Idag finns en enda byggnad från Rosenlunds Fabriker kvar. Den enda byggnad som finns kvar är den byggnad med adress Esperantoplatsen 7-9 som på 1970-talet innehöll Renströmska jazzklubben, senare lokal för gayklubben Touch och numera med bl.a. Språkcafét. Byggnaden uppfördes på 1850-talet.

Alex. Barclay & Co

Del 3 av 21 i serien 1800-talets handelshus

1807 kom Alexander Barclay d.ä. till Sverige efter några år i Hamburg. Till en början drev han affärer i eget namn men grundade 1815 en handelsfirma med namnet Alex. Barclay & Co. En trolig partner var hans bror James Barclay. 1826 registrerades Alexander Barclay d.ä., John Åhman och Lars Bergman som delägare. 1832 togs John Barclay, brorson till Alexander Barclay d.ä. och son till James Barclay in i firman. 1833 dog Alex. Barclay men firman fortsatte oförändrad med de tre andra delägarna. Alexander Barclay d.y, (1817-1885) bror till John Barclay blev senare delägare i företaget.

Firman satsade till en början på import av kolonialvaror som tobak, socker och bomull från USA. Något som låg i tiden med tanke på att Göteborg under kontintentalblockaden i början av 1800-talet var smuggelcentrum för sådan varor från USA till Storbritannien. Bomullsimporten ledde till att bolaget blev den viktigaste leverantören till flera textilindustrier och på liknande sätt var det inom sockerindustrin. Som en följd av det kom firman också att i sockerbruk och textilindustrier i Göteborg.

Firman blev också den största järnexportören i Göteborg under 1820-, 1830- och 1840-talen på grund av de goda kontakterna i USA men därefter minskade firmans betydelse som järnexportör. I likhet med Olof Wijk & Co gick en stor del av järnexporten till USA och Alex. Barclay & co överlevde krisen vid kontinentalperiodens slut i motsats till många andra handelshus.

John Barclay

John Barclay

1827 investerade John Barclay (1810-67) tillsammans med Fredrich Willerding i sockerbruket Idogheten som de ägde fram till 1849. John Barclay blev därefter istället ägare av 1/7 i D. Carnegie & Co som drev Göteborgs största sockerbruk. Hans svärfar Jan Lamberg var en av grundarna av D.Carnegie & Co år 1803. Denna andel tycks sedan ha övergått ill Alex. Barclay & C0.

Från 1840-talet och farm till början av 1870-tale drev Alex. Barclay & Co också rederiverksamhet. Bolaget var inget av de större rederiföretagen men hade rederiverksamhet en ganska lång period

Firman investerade åren 1847-48 stora summor i bygget av Rosenlunds Spinneri. De andra delägarna Rosenlunds Spinneri AB var initiativtagaren Carl David Lundström (1809-79, svärson till Lars Bergman) och Röhss & Brusewitz. Den senare posten övertogs senare av firma Wilhelm Röhss (Wilhelm Röhss & Co). 1854 anlade Rosenlunds Spinneri AB en filial i Gamlestaden i de byggnader som tillhört de gamla nedlagda Sahlgrenska sockerbruket. Där anlades såväl bomullsspinneri som väveri. 1855 hade Rosenlund 500 anställda och var  ett av de största företagen i Göteborg. Under 1860-talets krisår för bomullsindustrin låg produktionen i Gamlestaden dock nere.

På 1860-talet upphörde firmans järnexport och det viktigaste verksamhetsområdet vid sidan av textilindustrin blev bomullsimporten.

På 1870-talet expanderade Rosenlunds-företaget kraftigt med investeringar från både C.D. Lundström och år 1873 byggde en ny spinneribyggnad i Gamlestaden. Samma år köptes också  Anderstorps spinneri i Lindome vilket innebar att företaget nu hade fyra spinnerier. 1875 hade Rosenlunds Spinneri AB över 1000 arbetare i sina fabriker, varav hälften i Gamlestaden.

Rosenlunds Fabriker

Rosenlunds Fabriker

Samtidigt började dock Alex. Barclay & Co få ekonomiska problem på grund av misslyckad spekulationshandel i bomull. På tre år, 1874, 1875 och 1876 förlorade firman 1,2 miljoner kronor. Det egna kapitalet hade innan spekulationsförlusterna varit 563 000 kronor och Alex. Barclay & Co  gick i konkurs år 1877 med 3,8 miljoner i tillgångar och 5,4 miljoner i skulder. Av tillgångarna var 2,3 miljoner fordringar hos Rosenlunds Spinneri AB som därefter belånats av Alex. Barclay & Co. Även aktierna i Rosenlunds Spinneri AB (lite över en tredjedel av aktiekapitalet) hade belånats. Konkursen innebar att aktierna i D.Carnegie & Co såldes.

Även Rosenlunds Spinneri AB drabbades av konkursen i Alex. Barclay & Co men överlevde. C.D. Lundström dog 1879. Gamlestadsanläggningen med 500 anställda såldes 1880 till firman Johansson & Carlander.  Sedan övergick aktiemajoriteten i Rosenlunds Spinneri AB istället till engelsmannen Charles Hill. Vid denna tidpunkt hade Rosenlund cirka 360 anställda totalt.

Segelfartyg för vilka Alex. Barclay & Co var huvudredare

  • Alexander, skepp på 717 ton (303 läster). Byggt 1855 i Bath. Troligen inköpt 1867. 1876 sålt till Rederi AB Örnen. Befälhavare C.J. Axberg, A.T. Ahrenberg och O.F. Almfeldt.
  • Carl Gustaf, skonert på 50 läster.  Troligen inskaffad 1844 och såld 1849. Befälhavare O.P. Eklund, A. Pettersson och L.A. Andersson.
  • Clara, brigg på 99 läster. Byggd 1845 i Karlshamn. Såld till O.W Lindqvist, troligen 1857 och 1859 troligen vidaresåld till L.M. Corin. Befälhavare G.L. Bergman och L.A. Andersson.
  • Fortuna, galeas på 50 läster. Troligen inskaffad 1844 och sedan såld 1849 till Wennerblad & Svensson. Befälhavare P. Hillerström och C.G. Arfvidsson.
  • Mentor, brigg på 153 läster. Troligen inskaffat 1849 och troligen avyttrat 1855. Befälhavare G.L. Bergman och L.O. Abelin.
  • Mentor, skepp på 173 läster, senare 209 läster. Byggt 1839. Troligen köpt 1857 och avyttrat 1867. Befälhavare L.A. Andersson, J.M Tegnander och C.A. Jacobsson.
  • Montrose, skepp på 386 läster. Ägd 1856 och kanske också året innan och efter. Befälhavare L.O. Abelin.
  • Rapid, brigg på 124 eller 125 läster. Byggd 1848. Reparerad 1857. Troligen avyttrad 1865. Befälhavare A.P. Pettersson, C.J. Axberg och C.A. Jacobsson.

Källor:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Jan Kuuse, Ekman – ett handelshus 1802-96, 1996
Sveriges Skeppslista 1837-1885

Original-Odhner

Pehr Odhner (1790-1857) var präst. En av hans söner var Theophil Dynamiel Odhner (1816-1863) och denne var far till grundaren av företaget Original-Odhner, Willgodt Odhner (1845-1905). I sitt andra äktenskap fick Pehr Odhner sonen Aron Odhner (1833-1914) som blev en framgångsrik mindre affärsman i Stockholm. Hans son Valentin Odhner (1867-1956) blev ingenjör och arbetade vid Odhner-fabriken i S:t Petersburg. Utöver detta hade Pehr Odhner två söner till, Herrbed Odhner (1829-1891) och Ernst Odhner (1843-1869).

En av Pehr Odhners bröder var gift med en syster till uppfinnaren John Ericsson och järnvägsmannen Nils Ericsson. Ett av Pehr Odhners barnbarn var mor till en av SKF:s grundare, uppfinnaren Sven Wingquist (1876-1953). Sven Wingquists mor vara alltså kusin med Willgodt Odhner. Sven Wingquist och Willgodt Odhner var sysslingar.

Willgodt Odhner tog 1868 arbete som ingenjör vid Maskinfabriken Ludvig Nobel i S:t Petersburg efter att först ha arbetat på en mindre firma en kort tid. 1876 startade han med hjälp av kapital från Ludvig Nobel en fabrik för tillverkning av räknemaskiner. En räknemaskin han hade utvecklat under sin tid som anställd hos Nobel. Han var emellertid själv ägare till den nya fabriken och firman som drogs igång 1886 tillsammans med en brittisk investerare vid namn F.N. Hill och firmans namn var Odhner & Hill. Partnerskapet med Hill tycks ha upphört 1895.

Willgodt Odhner hade tre bröder, Hjalmar Odhner (1846-1936) som var i textilbranschen, Sannfrid Odhner (1849-1895) som blev mekaniker, småföretagare och poet samt Carl Theophil Odhner (1863-1918) som blev en ledande Swedenborgare i USA. De tre äldsta av bröderna Odhner drev för en tid ett mindre företag i den grafiska branschen i S:t Petersburg, men det var inte en lönsam verksamhet så den upphörde efter en tid.

Willgodt Odhner hade flera barn, däribland Alexander Odhner (1873-1919), Alma Odhner (1877-) gift med pappans kusin Valentin Odhner och Georg Odhner som dog redan 1910. Martha Siewert som var gift med Georg Odhner i sitt första äktenskap och med Alexander Odhner i sitt andra var syster till Karl Siewert, anställd i företaget från 1905 och VD de sista åren i S:t Petersburg, 1912-1917.  Efter ryska revolutionen flyttade företaget till Göteborg där en ny fabrik byggdes i Gamlestaden.

Original Odhner

Original Odhner på Gamlestadensvägen år 1965.

Det nya svenska företaget, AB Original-Odhner grundades av bland annat Alexander Odhner och andra medlemmar i familjen Odhner med stöd av Gamlestadens Fabriker och bröderna Sven Wingquist och Erik Wingquist. I styrelsen för det nya företaget ingick till en början Axel Carlander, Sigurd Larsson (Larsson, Seaton & Co), Erik Wingquist, Anders Hellström (Papyrus) och Bengt Fjellman (SKF). Till VD utsågs Hugo Schauman. Han avgick dock redan 1921 och efterträddes av Hans Herlitz. Denne kom att leda företaget i nästan 20 år i nära samarbete med representanter för SKF (Uno Forsberg) och Volvo (Assar Gabrielsson).

Företaget ägdes i huvudsak av familjerna Odhner och Wingquist intill 1942 då det efter Herlitz död såldes till familjen Ericssons AB Åtvidabergs Industrier (Facit). Vid den tidpunkten fanns ungefär 300 anställda. Vid mitten av 1940-talet fanns det 500 anställda och vid mitten av 1950-talet 800 i Göteborg. Totalt fanns det 1962 omkring 1 200 anställda inklusive anställda vid fabriken i Strömstad. Sixten Carle var VD från 1942 till 1956 då han efterträddes av Lennart von Kantzow. Tillverkningen av räknemaskiner flyttades 1965 till Lennartsfors i Värmland, men lades ner i början på 1970-talet. I Göteborg lades den sista tillverkningen ner 1978.

Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Bangt Jangfeldt, Svenska vägar till S:t Petersburg, 1998

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2010.

Investment AB Asken

Ursprunget till Investment AB Asken är egentligen det av Röhss, Barclay och Lundström ägda textilföretaget Rosenlund. Detta företags huvudfabrik låg i det område av Göteborg som idag heter just Rosenlund. Fabriken uppfördes åren 1847-48. 1854 anlades en filial i Gamlestaden i en fastighet som Alex. Barclay & Co inköpt, det gamla nedlagda Sahlgrenska sockerbruket. Det gamla sockerbruket byggdes om till spinneri och det gjorde stora investeringar i fabriken. På 1860-talet låg produktionen nere på grund av en ekonomisk kris. 1873-74 uppfördes ytterligare en byggnad för ett nytt spinneri i Gamlestaden och företaget inköpte också Anderstorps spinneri i Lindome.

På grund av spekulationsaffärer i bomull kom emellertid huvudägaren i företaget, firman Alex. Barclay & Co på obestånd och gick i konkurs 1877. Detta drabbade Rosenlund hårt.

Rosenlund övergick i Charles Hills ägo år 1880 och Gamlestadsfabrikerna såldes till firman Johansson & Carlander (grundad 1865). Fabriken i Gamlestaden expanderade under Johannes Johanssons och Christopher Carlanders ledning. 1893 togs ett nybyggt väveri i bruk. 1891 blev företaget ett aktiebolag, Gamlestadens Fabriker AB med Johansson & Carlander som ägare. 1899 blev Christopher Carlander VD vilket han förblev till 1920 då Knut J:son Mark tog över.

Gamlestadens Fabriker var ett lönsamt företag med nästan 1 200 anställda år 1912 och en del av vinsterna användes för att starta AB Svenska Kullagerfabriken (SKF). Gamlestaden blev en av de stora aktieägarna i SKF. Fram till 1929 utgjordes styrelsen i Gamlestadens Fabriker av Axel Carlander och Knut J:son Mark, men 1930 utvidgades den med Ragnar Andréen, Uno Forsberg och Hakon Leffler.  1935 blev Hakon Leffler VD efter Knut Mark som dock fortsatte som styrelseordförande. 1939 dog Axel Carlander och Bertil Carlander inträdde i styrelsen istället för honom. 1941 ersattes Uno Forsberg av Gösta Blum och 1945 kom Ragnar Bökman istället för Andréen.

1954 avgick Knut Mark som ordförande och ersattes av Hakon Leffler som nåt år tidigare ersatts av sonen Jan Leffler på VD-stolen. Knut Mark ersttes i styrelsen av sin son, Peter K:son Mark.

Antalet anställda i Gamlestadens fabriker i Göteborg år 1960 var 1 000 personer. 1961 köpte företaget sin konkurrent i Norrköping, Norrköpings Bomullsväveri (Tuppen) och 1962 övertogs den av Holmens bruk bedrivna bomullstextilrörelsen i Norrköping. Samma år ombildades moderbolaget i koncernen genom fusion med ett dotterbolag (Asken) till investmentbolag, Investment AB Asken. Textilverksamheten lade i ett separat dotterbolag som fick namnet Gamlestadens AB. 1966 köptes Mölnlyckes hemtextiltillverkning som fusionerades med Tuppens till Mölnlycke-Tuppen AB. Ett år senare såldes denna verksamhet till Borås Wäfveri AB (familjen Bergengren). 1969 köpte företaget in aktiemajoriteten i ett annat investmentbolag, Förvaltnings AB Sanna, tidigare ägt av familjen Kempe.

Fortfarande 1972 kan man säga att familjerna Mark och Carlander kontrollerade Investment AB Asken och 1976 gjorde familjerna Mark och Broström det. Därefter tappade grundarfamiljerna kontrollen över bolagen och genom korsägande i de två investmentbolagen hamnade kontrollen av Asken i praktiken hos företagsledningen med Bengt Karlson i spetsen. Under dennes ledning och i samarbete med Erik Penser köptes aktier i Bofors och i Transatlantic samt i företag associerade med Transatlantic. Erik Penser köpte samtidigt aktier i Asken tillsammans med ett par kompanjoner och 1980 hade han kontrollen över företaget. Därefter började en spekulationskarusell som slutade med att bolaget gick under:

Penser skaffade sig under 1970-talet och 80-talet kontrollen i Investment AB Asken, ett bolag med ursprung i familjerna Mark och Carlanders Gamlestadens Fabrikers AB som 1962 bytte namn till just Investment AB Asken. Kring 1980 hade han skaffat sig kontroll av 20% av rösterna i Asken. Vid denna tid var också familjen Ekmans Carnegie stor ägare i Asken. 1984 hade Penser skaffat sig kontroll av 38% av rösterna i Asken, bland annat via sitt personliga holdingbolag Yggdrasil AB. Carnegie ägde 14% av aktierna i Asken och Asken ägde nu 37% av aktierna i Carnegie. Asken var ett investmentbolag med stora intressen i framförallt SKF, men även i andra företag.

Samtidigt skaffade sig Erik Penser dominerande intressen i AB Bofors, delvis via bulvaner som Göran Adielsson via dennes bolag Trochanter och Carotis och Lars Thulin (senare VD i Yggdrasil), delvis själv och från 1981 via egna bolaget Yggdrasil och via Investment AB Asken. Adielssons bolag köpte också aktier i Asken och Carnegie under samma tid som Penser köpte. 1983 övertog Penser via bolaget Yggdrasil de aktier som Carotis och Trochanter ägde. Därefter ägde han 17% av aktierna i Carnegie, 38% i Asken som redan nämnts och 41% i Bofors.

[…]

1984 bildades Nobel Industrier genom fusion av KemaNobel och Bofors och 1988 blev Asken dotterbolag till Nobel Industrier och bytte namn till Finans AB Gamlestaden 1989 när det börsnoterades separat och blev ett bolag som lånade ut till fastighetspekulation på samma sätt som Anders Walls Nyckeln. Även här byggde verksamheten på ständigt stigande priser, fastighetspriser istället för aktiekurser. Största ägare i Gamlestaden var nu Nobel Industrier och Yggdrasil som hade 38 % av aktierna. I Nobel ägde Yggdrasil 70 %. 1991 så sprack bubblan för Gamlestaden som hade Yggdrasil och Nobel Industrier som huvudägare. Finans AB Gamlestaden redovisade ett negativt kapital på 1,5 miljarder, huvudsakligen på grund av att man lånat till fastigheter, en marknad som precis totalkollapsat.

[…]

Gamlestadens problem innebar också problem för Nobel Industrier och Yggdrasil. Nordbanken tog över aktierna i Nobel Industrier, Yggdrasil räddades och Gamlestaden gick omkull. Penser förlorade sitt inflytande i svenskt näringsliv.

Asken drev fram till fusionen med Nobel Industrier och en industrirörelse, 1983 i dotterbolaget Asken-Gamlestaden AB och en finansrörelse i bolaget Förvaltnings AB Gamlestaden. I industriröselsn fann främst möbelföretag (Ulferts, Örsjö) och textilindustri (Gustaf Werner, Jakobsdals Kamgarnsspinneri). Ulferts såldes 1984 (75% av aktierna) och resterande aktier året efter. Köpare var Ekornes. Örsjö heter numera Åry Stålmöbler och köptes av Asken år 1983 för att säljas igen några år senare. Gustaf Werner AB, ett gammalt anrikt textilföretag i Göteborg plus dettas dotterbolag som exempelvis Strömma-Sweden AB, Aug. Werner AB och Marks Pelle Vävare AB köptes in i mitten av 1970-talet. Jakobsdals köptes 1978. Jakobsdal var det sista textilförtaget som lades ner i Göteborg textilindustridistrikt längs med Mölndalsån. Numera (sen 1997) är fabriksbyggnaden en del av Liseberg. Även Aug. Werners färgeri i Lindome var en av de sista existerande textilindustrierna i Göteborgsområdet.

Investment AB Asken finns ej längre, men fabriksbyggnaderna ute i Gamlestaden finns fortfarande kvar.

Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Aktieägarens Uppslagsbok 1969
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1986
Årsredovisning Investment AB Asken 1983

Säfveåns AB – ett klassiskt investmentbolag

Ursprungligen grundades Säfveåns AB som ett sågverksbolag. Sågverksbolaget skaffade sig stora markinnehav i östra Göteborg. Den som startade bolaget var norrmannen Niels Georg Sörensen, tidigare engagerad i Norrlands skogsindustri tillsammans med H.R. Astrup. De båda hade en trävaruimportfirma i Barcelona tillsammans, Astrup & Sörensen. När denna firma upplöstes 1869 anlade de båda kompanjonerna Skutskärs sågverk tillsammans.

1872 upplöstes kompanjonskapet och Sörensen köpte egendomar i Småland och Östergötland. Han köpte också Sävenäs egendom vid Säveåns mynning och anlade där ett sågverk år 1874, Säfveåns AB. Delägare i bolaget var också hans två bröder Abraham Sörensen och Johan Sörensen samt Nils Parelius. I början av 1900-talet var Säfveåns AB en av Sveriges största exportörer av sågade och hyvlade trävaror. Från start hade bolaget 100 anställda, för att år 1900 vara över 600. 1910 var det över 800 anställda i föetaget. Bolaget drev utöver sågen i Göteborg också en ångsåg i Karlstad vid denna tid. Nils Parelius lämnade företaget år 1905 och startade eget sågverk på Hisingen.

På 1920-talet kom Säfveåns AB i ekonomiska problem på grund av hög upplåning som hade finansierat expansionen. Skandinaviska Kredit övertog företaget och 1932 nedsattes aktiekapitalet rejält. Sågningen i företaget höll sig bra till slutet av 1920-talet men därefter minskade produktionen successivt för att slutligen läggas ner vid mitten av 1940-talet. 1944 såldes stora delar av företagets mark kring Säveån till SKF. Säfveåns AB blev ett vilande bolag under Skandinaviska Kredits kontroll.

Säfveåns AB förvandlades år 1959 till ett investmentbolag och fick då överta Skandinaviska Bankens aktier i Boliden och i AB Custos. Säfveåns AB kontrollerades av tre stiftelser som styrdes av Skandinaviska Banken i Göteborg och blev en central pelare i ägargruppen Skandinaviska Banken/Custos. Säfveåns AB var ett av de klassiska bankanknutna investmentbolagen tillsammans med Investor, Providentia, Industrivärden och Custos.

Med start 1963 och långt in på 1980-talet köpte Säfveåns AB på sig en mängd olika bolag, som exempelvis Ekman & Co som köptes från familjen Ekman, Fastighets AB Bohus, Gustaf Fagerbergs AB, Knivman, Jacobson & Ponsbach (1983) och Victor Hasselblad AB. 1985 såldes Hasselblad vidare till Incentive AB (idag Gambro AB). 1983 bildades också finansbolaget Probo AB ur Jacobson & Ponsbach som ett separat dotterbolag till Säfveåns AB. Utvecklingsbolaget Investment AB Gothia var ett dotterbolag till Säfveåns AB från nån gång på 1970-talet.

Säfveåns AB kom senare (1986) senare troligen fusionera med AB Catena, det bolag som idag är bilhandelsbolaget Bilia AB. Probo, Ekman & Co, Fastighets AB Bohus samt Fagerberg var fortfarande dotterbolag till Catena år 1992. Samma år var också Catena en av de större ägarna i Bilspedition (numera Schenker) som då också ägde kylrederiet Cool Carriers (tidigare Saléns, idag NYK Cool) och Atlantic Container Line (ACL, idag ägt av Grimaldi Group).

AB Catena men bytte 1997 namn till Bilia efter att de rörelsdrivande dotterbolagen sålts eller avvecklats. Andelen i Bilspedition, som nu hette BTL såldes till Finnlines Oy samma år. Fastighetsdelen knoppades av under namnet Catena år 2006. Det dotterbolag till Bilia AB som idag heter Säfveån AB var förut finansföretaget Probo AB. Huvudägare i Bilia blev senare Hagströmer och Qvibergs bolag Investment AB Öresund. Huvudägare i Catena är Erik Selin och Endicott Sweden AB. Det senare bolaget är dotterbolag till Sten Mörtstedts londonbaserade fastighetsbolag CLS Holdings.

Läs mer: AV1, SVD1, 2, E24, VA, DN, TV,

Andra källor:
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Aktieägarens Uppslagsbok 1969
C-H Hermansson, Monopol och storfinans – de 15 familjerna, 3.e uppl, 1971
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Årsredovisning Säfveån 1983
Årsredovisning Catena 1992
Årsredovisning Bilia 1997
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963

Beckman – från segelmakare till konsuler

Gregorius Beckman var gift med Catharina Wohlfahrt (1701-65) från en annan betydande göteborgssläkt under 1700-talet. Han var segelmakarmästare och paret hade minst två söner och en dotter, Christian Beckman (1732-1798), Margareta Beckman (1733-82), gift med kofferdikapten Anders Siögård, och Hans Jacob Beckman (1736-1811).

Christian Beckman var segelmakaremästare precis som fadern och ägde Katrinelund. Hans dotter Catharina Margareta Beckman (1770-95) var gift med rådmannen och assessorn Hans Edvard Pettersson (1756-1822).

Hans Jacob Beckman blev en framgångsrik handelsman och fick en rad barn med två fruar. I sitt första gifte var han gift med Christina Eleonora Åhman och de fick tre söner och fyra döttrar. I andra äktenskapet med Anna Christina Petersson föddes en dotter. Alla döttrarna gifte sig med betydande göteborgsköpmän. Äldsta dottern Catharina Elisabeth (Elise) Beckman (1766-1840) var gift med kommerserådet Carl Bagge (1754-1818), dottern Sofia Jacobina Beckman (1771-1844), var först gift med Laurens Tarras (1760-1814), direktör i Ostindiska kompaniet och i andra giftet med landshövdingen i Örebro län, Carl Didrik Hamilton af Hageby (1766-1848). Hans Jacob Beckman ägde såväl Underås som Överås. Landerierna såldes dock innan han dog. Dottern Gustava Charlotta Beckman (1773-1813) var gift med Johan Fredrik August Sanne, konsul i Stettin, Anna Christina Beckman (1778-1840) med David Carnegie Sr, och Christina Eleonora Beckman (1797-1849) med grosshandlaren Christian Wilhelm Damm (1782-1848).

Laurens (Laurent, Lorentz) Tarras var som sagt direktör i Ostindiska Kompaniet. Detta var under den 4:e oktrojen mellan 1799 och 1806. Han var också ägare av flera sillsalterier och trankokerier, däribland en stor anläggning på ön Rammen innanför Rörö. En kort tid var han även en järnexportör av viss rang. Hans far var John Tarras (1732-90) som invandrade till Göteborg från Banff i Skottland år 1752 och blev handlande. Även John Tarras två halvbröder Robert Innes och Alexander Innes invandrade till Göteborg. Laurens Tarras dotter Laura Tarras (1805-65) gifte sig med Carl Silfverschiöld (1797-1836). John Tarras (1760-1805), bror till Laurens Tarras tycks ha blivit köpman i London. Laurens Tarras ägde också landeriet Gamlestaden och del av landeriet Kviberg. Sonen John Tarras (1795-1845) övertog faderns handelsfirma men den avvecklades 1820.

Av sönerna blev Olov Beckman (1767-1837) preussisk konsul i Göteborg. Hans son Edvard Beckman (1805-?) gav ut en skrift ”Göteborgs grädde” år 1851 som enligt överklassen i den tidens Göteborg smutskastade och smädade dem. Edvard Beckman var gift med Christina Hall (1807-?), dotter till John Hall d.ä. och syster till John Hall d.y.. Den andre sonen till Olov Beckman, Alfred Beckman (1815-1893) var advokat och gift med Anna Christina Strindberg (1841-?), kusin till August Strindberg.

Hans Jacob Beckmans son Gregorius Beckman (175-1835) var bokhållare och sonen Christian Beckman (1779-1843) som gifte sig med Anna Margareta Björnberg (1783-1843), dotter till den svinrike Niclas Björnberg, blev brukspatron.

Om det finns någon släktskap mellan denna familj Beckman och den på 1700-talet mycket framgångsrike handelsmannen Vincent Beckman (-1772), en av Göteborgs större järn och brädexportörer under åren 1750 till 1770 är okänt, men det verkar osannolikt. Handelsmannen Vincent Beckman tycks ha varit son till en handelsman med samma namn, Vincent Beckman (II) som dog 1706 och han i sin tur var son till Vincent Beckman (I) som tycks ha invandrat från Holland innan 1634. Den förste Vincent Beckman var skeppare.