Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Frimurare

Christian Fredrik Ewert

christianfredrikewertChristian Fredrik Ewert, född den 20 juli 1804 i Göteborg och död i samma stad den 6 december 1881. Son till Christian Heinrich Ewert (1759-1831) och Christina Elisabeth Malm (1778-1854). Bror till Carl Henrik Ewert (1802-1882)

Han var gift med Christina Mathilda Elisabeth Heinrich (1812-1889). De hade barnen Albert Fredrik Ewert (1836-1924), Wilhelm Theodor Ewert (1842-1924) och Emil Reinhold Ewert (1852-79)

Student i Uppsala 1821, med. kand. 1826, med. lic. 27 och med. doktor s. år. Kir. mag. 1830. Praktiserande läkare i Göteborg från 1828, andre stadsläkare på samma ort 1835—60 och badläkare på Särö 1857. Läkare vid Allm. arbets- och korrektionsinrättningen från 1835 och förste stadsläkare i Göteborg 1860—75. Ledamot i styrelsen för Chalmerska slöjdskolan i Göteborg från 1856, ledamot i Vetenskaps och Vitterhets Samhället i Göteborg från 1830 samt styrelseledamot i Nya theater AB i Göteborg 1856—71 och för Göteborgs museum 1861—64. CRA Fredberg skriver om honom:

Ifrågavarande doktor Christian Fr. Ewert föddes 1804 och dog 1881. Här i staden var han läkare vid fattigvården och regementet och tjänstgjorde jämväl som provinsialläkare. Han var en nobel och välvillig man, ägnade sig med iver åt förenings- och sällskapslivet och var en högt uppburen styresman såväl i Frimurareorden som i Par Bricole.

Advertisements

Smedberg

Johan Adolf Smedberg (1753-1793) föddes i Klara församling i Stockholm som son till rådmannen Anders Smedberg (1695-1763) och Helena Charlotta Schmeer (1708-?). Fadern var svåger till Gerhard Willemoth 1680-1764), borgmästare i Nyköping, Mikael Nilsson Grubb, engagerad i Ostindiska kompaniet och Anders Dahlström, framgångsrik handelsman i Stockholm. Johan Adolf Smedberg hade minst tre bröder, Israel Smedberg, Carl Fredrik Smedberg och Olof Smedberg samt en syster, Maria Charlotta Smedberg.

Han var anställd i Ostindiska Kompaniet och gjorde 4 resor som superkargör, 1781-82 på Drottning Sophia Magdalena, 1784-86 på Gustaf Adolph samt på Drottning Sophia Magdalena igen åren 1787-88 och 1792-94. På den sistnämnda resan dog han under vistelsen i Kanton år 1793. Smedberg var frimurare och den förste ordförandemästaren i Frimurarordens loge i Kanton.

Även brodern Israel Smedberg var anställd i Ostindiska Kompaniet, som matros på Götha Leijon 1750-52. Han dog 1754 i Ostindien.

Flera kusiner på faderns sida var även de anställda i Ostindiska Kompaniet. Den ene, som också hette Israel Smedberg (född cirka 1737), var son till källarmästare Johan Smedberg (1706-44) i Göteborg och Margareta Wising (-1750), arbetade som jungman på Prinsessan Sophia Albertina 1755-56. Margareta Wising gifte om sig med Johan Rundsten, också anställd i Ostindiska Kompaniet.

Även en tredje person  med förnamnet Israel och också han kusin, Israel Jöransson Smedberg (1720-91) var anställd i Ostindiska Kompaniet. Han var son till rådmannen Jöran Smedberg (1696-1761) i Uppsala och Margareta von Langenberg (1705-1764) samt gift med Elisabeth Waldenström (1730-1804).  Den första resan till Ostindien gjorde han som volontär på Götheborg 1743-45 och sedan vara han hovmästare på Calmar 1746-48. Därefter var han buteljör på Hoppet 1752-54, Prinsessan Sophia Albertina 1758-59 och Finland 1762-63.

Flera av döttrarna till Helena Charlotta Schmeers bror Johan Henrik Schmeer, dvs kusiner till Johan Adolf Smedberg, var gifta med personer som hade kopplingar till Ostindiska kompaniet. Christina Charlotta Schmeer (1735-84) var gift med Daniel Pettersson i dennes första äktenskap. Hans bror Johan Fredrik Pettersson (1725-?), var superkargör i Ostindiska kompaniet och gift med Sara Maria Liedberg, och Anna Maria Schmeer (1733-84) var gift med direktören i Ostindiska kompaniet, Jacob Schutz (1709-72), i dennes andra äktenskap.

I nederländska Ostindiska Kompaniet, VOC, arbetade en Emanuel Smedberg som lättmatros på skeppet Eik en Linde, på en resa till Batavia 1787. Han reste tillbaka med Goede trouw år 1789. Sannolikt också på den resan som matros. Om han är släkt med här beskrivna Smedberg-familj är okänt.

Frimurarna och Ostindiska kompaniet

Frimurarlogen i Göteborg som startade 1755 hade redan år 1759 102 medlemmar. Av dessa var 25 anställda inom Ostindiska Kompaniet. En annan större medlemsgrupp var officerare i det militära, 28 personer. Det var dyrt att vara med så det krävde goda inkomster. Totalt finns det 27 superkargörer som var frimurare. Av dem var 2o stycken medlemmar i göteborgslogen. Av Ostindiska kompaniets direktörer var det 22 stycken som var frimurare. Det finns källor som hävdar att det var 20, men det är fel. De missar att vissa direktörer står listade som styrmän och annat och medlemmar i nån frimurarorden.

Superkargörerna Friedrich Habicht, grundare av frimurarlogen i Göteborg tillsammans med John Pike d.y. och 5 andra personer. Bägge superkargörerna hade redan tidigare blivit frimurare och var medlemmar i loger i andra länder:

I Göteborg skedde en motsvarande utveckling. Efter viss förberedelse träffades åtta personer den 27 juni 1755 och bildade en loge som fick namnet ”Salomoniska Logen af trenne lås”. Namnet ändrades år 1757 till ”Salomoniska Logen”.

Åtminstone två av stiftarna hade stark anknytning till Ostindiska kompaniet. Den ene var superkargören Friedrich Habicht, som blivit frimurare år 1749 i ”Prins Clermonts Loge” i Paris. Han hade nyss, den 1 juli 1754, kommit hem från sin första resa till Kanton. Den andre var John Pike d.y. 28 år, son till superkargören i SOIC John Pike d.ä.och sedermera själv superkargör. Han hade själv blivit frimurare omkring år 1747 i ”Stora logen” i Amsterdam.

Andra superkargörer som var frimurare inkluderar Anders Gadd, Johan Adolf Smedberg och Jacob Hahr var frimurare. Det var också kaptenerna Carl Gustaf Lehman (1714-1777) och Carl Gustav Ekeberg (1716-1784). Ekeberg och Lehman var kompaniets flitigaste kaptener. Ekeberg gjorde 10 resor varav 7 som kapten och Lehman gjorde 6 resor som kapten. Totalt var omkring 40 av Ostindiska kompaniets superkargörer och ungefär hälften av kaptenerna frimurare.

Logen i Göteborg hade först namnet Salomoniska logen av trenne lås, men fick 1757 det förkortat till Salomoniska logen. En kort tid efter att logen i Göteborg bildats ville ett antal medlemmar som arbetade för Ostindiska kompaniet ha tillstånd att ha möten ombord eller utomlands. ett var år 1759 och anledningen var att sju frimurare skulle resa till Kina samtidigt. Ombord på skeppet Stockholms Slott fanns kapten Carl Gustaf Lehman som befälhavare. På Prins Frederic Adolph med var Carl Gustav Ekeberg kapten. Tre av superkargörerna var också frimurare, nämligen Friedrich Habicht,  Andreas Gadd och Jacob Hahr. Ombord fanns dessutom ytterligare två frimurare, nämligen löjtnanten Herman Celsing och styrmannen Levinius Olbers (Livinius Olberg). De hade möte i Cadiz där också skeppet Prins Carl på hemväg befann sig. Även på Prins Carl fanns det frimurare.

St-JohanneslogenOstindiska kompaniets personal kom så småningom att grunda en frimurarloge i Kanton år 1788:

Vid ett möte ombord på skeppet ”Adolph Frederic” den 14 oktober 1785 i Frimurare Sällskapet var 17 frimurare från Göteborg närvarande och alla deltog i insamlingen till barnhuset. Totalt befann sig detta år inte mindre än 21 frimurare i Kanton, och dessa gemensamt kan ha beslutat att söka tillstånd att få bilda en riktig loge i Kanton. Om man räknar med skeppets återfärd till Sverige, så stämmer tiden ganska väl med det beslut som hertig Karl – Frimurare Ordens högste styresman – fattade i mars 1787, nämligen att en loge skulle bildas i Kanton och att den skulle kallas ”Elisabeth” efter hans gemål. Logen skulle liksom alla andra loger i Sverige lyda under Stora Landslogen i Stockholm, men ordförandemästaren skulle vara en superkargör vid Ostindiska kompaniet. Den där näst högste i logen skulle vara en kapten från en svensk ostindiefarare. Medlemmarna kunde vara av vilken nationalitet som helst och ordförandemästaren hade rätt att använda det språk som han fann lämpligast. Den loge som nu kom att bildas i Kanton installerades i egen lokal på det svenska faktoriets område den 20 september 1788. Namnet blev ”S:t Johanneslogen Elisabeth i Kanton”. Logens förste ordförandemästare var superkargören Johan Adolf Smedberg.

På ordens andra möte som ägde rum samma dag som den bildades, dvs den 20 september 1788 valdes till logemästare. När Smedberg avled 1793 minskade verksamheten i logen avsevärt. Den siste logemästaren i Kanton var James Chalmers, bror till William Chalmers, som utnämndes år 1801. 2006 återskapades S:t Johanneslogen Elisabeth, men i Göteborg.

Logen i Göteborg verkar numera återigen heta Salomoniska logen av trenne lås, fast på franska, S:t Johannes logen Salomon à trois Serrures. En känd ordensmästare från logens historia är Patrik Alströmer som var ordförandemästare tiden 1779 – 1802. Han var under samma tid även ordförandemästare för Andreaslogen i Göteborg och från år 1788 provinsialmästare för den det året grundade Göta Provinsialloge. En annan känd person var förste stadsläkare Christian Fredric Ewert som var ordförandemästare 1860-81.  Ivar Constantin Fallenius var ordförandemästare en lång tid 1917 – 1943 och hade innan dess även andra uppdrag inom Frimurareorden. Andra kända göteborgare som var frimurare inkluderar Pehr DubbOlof Wijk d.ä. Dan Broström och Johan Albrecht Pripp.

De direktörer i Ostindiska som var frimurare var: Patrick Alströmer, Anders (Andreas) Andersson, Abraham Grill, Gustaf Tham, David Sandberg, William Chalmers, Olof Lindahl, Jonas Tranchell, Niclas Björnberg, Georg Conradi, Robert Finlay, Johan Abraham Grill, Michael Grubb, Martin Holterman, Herman Petersen, Johan Fredric Pettersson, Lars Reimers, Sven Rosenberg, Carl Fredric Scheffer, Johan Fredric Ström, David von Schinkel och Samuel af Ugglas.

Andra anställda i Ostindiska som var frimurare inkluderar G.F. Beyer, Jacob Boethius, Carl Bratt, Johan Adolph Burtz, D. Campbell, Herman Celsing, James Chalmers, John Chambers, Charles Chapman, Hans Henric Claesson, Johan Dassau, H.H. Dittmer, Carl Gustaf Ekeberg, Georg Elphinstone, John Fenwick, Carl Henrik Forss, Anders Gadd, Lars Gotheen, Baltzar Grubb, Fredrik (Friedrich) Habicht, Jacob Habicht, Nils Habicht, J. Carl Hackson, Carl Henrik von der Hagen, Henrik Wilhelm Hahr, Jacob Hahr, Olof Hanqvist, Niclas Heeggh, Johan von Heland, Carl Fredric Hjertstedt, Abraham J. Hülphers, Jacob Kjerrmansköld, Mauritz von Krusenstjerna, Fredrik W. König, Henrik König, Claes Laurant, Carl Gustaf Lehman, Anders Ljungstedt, Gustaf Gabriel Lood, Carl Eriksson Malm, Petter Maurice, Eric Nissen, Axel Norberg, Levinius Olbers, Gustaf Palm, Lorentz Petersen, J. Fredrik Pettersson, Fredric Ulric Peyron, Olof Reinicke, A. Fredric Ritterberg, Isaac Ritterberg, Paul Roland von Schoting, Anders Siberg, Gustaf Laurents Siwertsson, J. Adolph Smedberg, Eric Stockenström, Gabriel Ström, J. Leonard Törngren, Frans Walter, Ulrik M. Valtinsson (Adlerstam).

Hahr – frimurare i Ostindiska kompaniets tjänst

Del 29 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Hinrich Hahr (1693-1747) föddes i Tyskland och flyttade till Sverige där han gick under namnet Henrik Hahr. Han gifte sig med en dotter, Anna Christina Küsel,till den förmögne grosshandlaren Simon Fredrik Küsel (1669-1742).

Två av Henrik Hahrs söner blev aktiva i Ostindiska kompaniet som superkargörer, Jacob Hahr (1727-85) och Henrik Wilhelm Hahr (1724-94). Henrik Wilhelm Hahr genomförde fem resor som superkargör ombord på olika fartyg. Jacob Hahr samarbetade mycket med Michael Grubb (1728-1808) och Jean Abraham Grill(1736-92) när han var superkargör i Kanton 1769-1775. Precis som Jean Abraham Grill handlade han både för egen del och för kompaniets del. Han deltog också i opiumhandeln i likhet med Jean Abraham Grill, men han handlade också för sin frimurarloges del. Något som Grill inte gjorde. Opium inköptes i Bengalen där odlingen av opiumvallmo var omfattande. Ostindiska Kompaniet och dess superkargörer köpte opium i Bengalen för försäljning i Kina. Som ett exempel ska Jacob Hahr, som periodvis vistades länge i Indien, år 1767 ha sänt 10 ton opium till Jean Abraham Grill i Kanton.

Överhuvudtaget hade frimurarna en ganska stark ställning inom Ostindiska Kompaniet. Frimurarlogen i Göteborg som startade 1755 hade redan år 1759 102 medlemmar. Av dessa var 25 anställda inom Ostindiska Kompaniet. Det var dyrt att vara med så det krävde goda inkomster

Superkargörerna Friedrich Habicht, grundare av frimurarlogen i Göteborg, John Pike d.y. (son till John Pike d.ä.), Anders Gadd, Johan Adolf Smedberg och som redan nämnts Jacob Hahr var frimurare. Det var också kaptenerna Carl Gustaf Lehman (1714-1777) och Carl Gustav Ekeberg (1716-1784). Ekeberg och Lehman var kompaniets flitigaste kaptener. Ekeberg gjorde 10 resor varav 7 som kapten och Lehman gjorde 6 resor som kapten. Totalt var omkring 40 av Ostindiska kompaniets superkargörer och ungefär hälften av kaptenerna frimurare. Ostindiska kompaniets personal grundade en frimurarloge i Kanton.

Henrik Wilhelm Hahr var gift med Catharina Magdalena Rothstein (1742-1820), dotter till Anders Rothstein, rådman i Stockholm. En av hennes systrar var gift med den framgångsrike grosshandlaren Joachim Daniel Wahrendorff. Denne kom att bli en av Sveriges största gods- och bruksägare och var affärspartner med Carl Gottfried Küsel (1729-1795), bror till Henrik Hahrs fru Anna Christina Küsel och därmed morbror till Hans Wilhelm Hahr. Carl Gottfried Küsel var direktör i Ostindiska kompaniet 1770-1786. Henrik Wilhelm Hahr var kusin med Christian Hebbe (1698-1762) och  Jan Christopher Pauli. Christian Hebbe investerade i Ostindiska kompaniet och sonen Simon Bernhard Hebbe (1726-1803) var direktör i Ostindiska mellan 1799 och 1803. Henrik Wilhelm Hahr var ägare till egendomen Graneberg i Södermanland. Graneberg ärvdes av sonen Henrik Wilhelm Hahr (1769-1802). Denne dog barnlös och egendomen övertogs av brodern Jacob Hahr (1774-1809).

En tredje bror till Jacob Hahr och Hans Wilhelm Hahr var Gottfrid Hahr, apotekare och innehavare av Apoteket Hjorten fram till 1778. Anna Elisabeth Arfvidsson (1753-1831), dotter till Christian Arfvidsson i första äktenskapet  var gift med Isaac Hahr (1732-1813), ytterligare en son till Hinrich Hahr.

Gothéen och Gadd – flitiga superkargörer

Del 12 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Anders (Andreas) Gothéen (1719-1794) är den person som genomförde absolut flest resor som superkargör till Ostindien och Kina med Ostindiska kompaniets skepp. Totalt genomförde han 11 resor som superkargör mellan 1743 och 1781, plus ett antal andra. Han var bland annat med på Götheborg 1743-45 som fjärde superkargör när den förliste i Göteborgs hamninlopp. På samma resa var flera andra personer som senare skulle bli både kaptener och superkargörer med som besättningsmän av olika slag. Exempelvis Fredrik Wilhelm König, Magnus BorgmanJohan Rundsten (som styrman), Simon Gustaf Ruuth, Isaac Selle och Gustav Gabriel Lood (1726-79). Han arbetade ofta tillsammans med George Kitchin under de tidiga åren och senare flera resor med J.C. Osterman och Carl von Heland. Han var gift med Margaretha Elisabeth Gadd som troligtvis var syster till en annan superkargör, Andreas (Anders) Gadd (c:a 1725-1767).

Övriga resor för Anders Gothéen var som andre assistent på Götheborg 1739-40 och 1741-42, andre superkargör på Calmar 1746-48, Götha Leijon 1750-52 och på Prins Friederic Adolph 1756-57. Därefter var han förste superkargör på Prinsessan Sophia Albertina 1760-61, Finland 1764-66, Adolph Friederic 1768-70, Lovisa Ulrica 1772-73 och slutligen på Adolph Friederic 1776-77 och 1780-81. Christopher Henric Braad som reste tillsammans med Anders Gotheen på Götha Leijon tyckte att han var en ouppfostrad uppkomling som spred mycket skitsnack.

Anders Gothéen var son till kassören vid Stora Sjötullen, Lars Gothéen d.ä.. Brodern Lars Gothéen d.y. var kämnär (en slags domare). Denne dog 1766 varefter sterbhuset sattes i konkurs.

Anders Gadd var gift med Magdalena Beijer (1734-1803). Hon var dotter till Gabriel Fredrik Beyer (1705-82)  och Fredrika Dorotea Cock (1713-1744). Gabriel Fredrik Beyer var också superkargör i Ostindiska kompaniet med 5 resor mellan 1745 och 1754. Hans son (och Magdalena Beyers bror) hette också Gabriel Fredrik Beyer (1731-1788) och var gift med Clara Schutz (1738-95), dotter till direktören i Ostindiska, Jacob Schutz (1709-72) och Christina Olbers. Efter Anders Gadds död gifte Magdalena Beijer om sig med Peter Petersson Bagge (1743-1819).

Anders Gadd genomförde 2 resor som assistent och 5 resor som superkargör mellan 1741 och 1765, assistent på Göteborg 1741-42, andre assistent på Riddarhuset 1743-45, femte superkargör på Calmar 1746-48, andre superkargör på Enigheten 1748-51, Cronprinsen Adolph Friederic 1752-54 och på Prins Friederic Adolph 1752-54. Han var sen förste superkargör på Stockholms slott 1762-63 och 1765-67. Ofta arbetade han tillsammans med andra frimurare som kapten C.G. Ekeberg:

Frimurarlogen i Göteborg fick en anmärkningsvärt snabb utveckling efter starten 1755, och redan 1759 hade logen inte mindre än 102 medlemmar. Av dessa var 25 anställda i olika befattningar i Ostindiska kompaniet. En annan större grupp var officerare – 28 personer. Bland dessa fanns en del sjöofficerare som kom i beröring med eller till och med deltog i Ostindiska kompaniets resor. Det var inte billigt att bli frimurare på den tiden. Det krävdes goda inkomster, och det hade personalen i kompaniet. Receptionsavgiften vid inträde i Frimurare Orden var 100 daler silvermynt, som skulle erläggas i förskott. Härtill kom en årsavgift på 16 daler silvermynt. Vidare förväntade man sig att medlemmarna skulle bidraga till speciella insamlingar. En kapten i Ostindiska kompaniet tjänade 100 daler silvermynt i månaden och hade ytterligare 8 000 daler silvermynt i ”privilegiepengar” (bonus) för varje resa. Dessutom hade han rätt att ta med sig varor som han kunde sälja för egen räkning. Superkargörerna hade vare sig månadslön eller privilegiepengar men i stället del i vinsten vid lastens försäljning. Denna vinst var under större delen av 1700-talet utomordentligt stor och superkargörerna gjorde sig ansenliga inkomster.

Ar 1759, bara fyra år efter logens tillkomst, skulle sju frimurare avresa till Kina och begärde då tillstånd att få hålla loge på utrikes ort. Färden företogs med två fartyg. Det ena var ”Stockholms Slott” med kapten Carl Gustaf Lehman som befälhavare. Det andra var ”Frederic Adolph” med kapten Carl Gustav Ekeberg som befälhavare. Dessa var båda frimurare. Tre av superkargörerna var också frimurare, nämligen Friedrich Habicht – en av Göteborgslogens grundare – Andreas Gadd och Jacob Hahr. Bland officerarna ombord fanns ytterligare två frimurare, nämligen löjtnanten Herman Celsing och styrmannen Livinius Olberg [Levinius Olbers, min anm.]. Det var säkert Friedrich Habicht som med sina erfarenheter från en tidigare resa funnit det lämpligt att kunna hålla det frimureriska intresset levande och tagit initiativet till att söka tillstånd att hålla loge under resan. Detta beviljades av Logen i Göteborg.

Det första tillfället till logemöte kom ganska snart, nämligen när skeppen anlände till Cadiz, dit de flesta ostindiefararna seglade för att sälja den last som medtagits från Sverige i form av järn mm. i utbyte mot silverpiastrar som kineserna föredrog framför all annan valuta. Även de hemgående skeppen angjorde ibland Cadiz. Sålunda råkade ”Prins Carl”, som var på hemväg och hade flera frimurare ombord, befinna sig i Cadiz samtidigt med de båda ovan nämnda utgående skeppen. Nu begagnade sig de utseglande frimurarna av sitt tillstånd att hålla loge, vilket skedde ombord på ”Prins Carl”. Logen i Göteborg fick en rapport om händelsen i form av ett protokoll. Av detta framgår att man erhållit ansökningar om inträde av fyra personer som tillhörde de konvojerande svenska krigsfartygen som även de låg i hamnen i Cadiz. Av dessa blev tre efter fartygets hemkomst på hösten samma år invalda i ”Salomoniska Logen” i Göteborg.

I Kanton hyrde Ostindiska kompaniet ett faktori, men dess väggar var tunna och för att inte logehandlingarna skulle kunna avlyssnas hölls alla sammankomster ombord på ett av skeppen. Efter ”Stockholms Slotts” och ”Frederic Adolphs” avresa upphörde logearbetet i Kanton, eftersom de personer som innehade logetillståndet inte längre befann sig där. Detta hindrade emellertid inte frimurarna i Kanton att träffas.

Varje svenskt skepp som kom dit hade frimurare ombord. Inte mindre än 40 av superkargörerna var frimurare, och bland kaptenerna rörde det sig om ungefär halva antalet. Vissa superkargörer var s.k. kvarliggare, dvs. de stannade i Kanton och for hem med något senare ankommet skepp. En del blev kvar där i upp till 9 år. Även ombord på de andra nationernas skepp fanns frimurare. Man kan utgå från att alla frimurare, oavsett nationalitet, kände en viss samhörighet. De ville gärna hålla sina frimurarkunskaper vid liv och utbyta tankar med personer som de kunde lita på och anförtro sig åt. Någon formell loge kunde givetvis inte hållas, men de svenska frimurarna brukade träffas ombord på något skepp vid sammankomster som gick under namnet Frimurare Sällskapet.

[…]

Vid ett möte ombord på skeppet ”Adolph Frederic” den 14 oktober 1785 i Frimurare Sällskapet var 17 frimurare från Göteborg närvarande och alla deltog i insamlingen till barnhuset. Totalt befann sig detta år inte mindre än 21 frimurare i Kanton, och dessa gemensamt kan ha beslutat att söka tillstånd att få bilda en riktig loge i Kanton. Om man räknar med skeppets återfärd till Sverige, så stämmer tiden ganska väl med det beslut som hertig Karl – Frimurare Ordens högste styresman – fattade i mars 1787, nämligen att en loge skulle bildas i Kanton och att den skulle kallas ”Elisabeth” efter hans gemål. Logen skulle liksom alla andra loger i Sverige lyda under Stora Landslogen i Stockholm, men ordförandemästaren skulle vara en superkargör vid Ostindiska kompaniet. Den där näst högste i logen skulle vara en kapten från en svensk ostindiefarare. Medlemmarna kunde vara av vilken nationalitet som helst och ordförandemästaren hade rätt att använda det språk som han fann lämpligast. Den loge som nu kom att bildas i Kanton installerades i egen lokal på det svenska faktoriets område den 20 september 1788. Namnet blev ”S:t Johanneslogen Elisabeth i Kanton”. Logens förste ordförandemästare var superkargören Johan Adolf Smedberg.

Fadern till syskonen (om de nu är syskon) Gadd hette troligen Carl Christian Gadd. En Gabriel Gadd genomförde 3 resor som kapten under åren 1799-1806. Kanske var han son till Anders Gadd.

Med all sannolikhet så deltog både Anders Gothéen och Anders Gadd i den lönsamma opiumhandeln med Kina, eller rättare sagt smugglingen av opium till Kina via Ostindiska kompaniets fartyg och Kanton.

Utöver att vara handelsmän, affärsmän, sjömän och smugglare var många på de Ostindiska fartygen också intresserade av natur och botanik. En del var amatörlärjungar till Linné, som som exempelvis Clas Alströmer och kapten C.G. Ekeberg. Många hemförde intressant dokumentation och intressant fynd från resorna till Ostasien och Kina. Andra var mera proffessionella.

Christina Hall (f. Gothén)

Christina Hall (f. Gothén)

Lars Gothéen (1750-?), son till Anders Gothéen, genomförde två resor som superkargör tiden 1782-1786 och ett antal andra resor. Han var skeppsskrivare på Adolph Friederic 1771-72, tredje assistent på Finland 1773-74 och på Terra Nova 1775-76, andre assistent på Drottning Sophia Magdalena 1777-78, förste assistent på Lovisa Ulrica 1779-80. Därefter var han fjärde superkargör på Terra Nova 1782-83 och tredje superkargör på Adolph Friederic 1785-86.

En annan son var handelsmannen Jacob Gothéen (1762-1828) som var delägare i firman Brandt & Gothéen. Anders Gothéens dotter Christina Gothéen  (1749-1825) gifte sig med den rike John Hall d.ä. (1735-1802) och förde förmodligen med sig en hel del rikedom från sin far med i boet. Christina Hall var föremål för den sydamerikanske frihetskämpen Francisco de Mirandas kärlek och uppvaktning. Han besökte paret Hall på Gunnebo år 1787 under en resa i Norge och Sverige för att söka stöd för frihetskampen i Sydamerika.

Anders Björnberg (1716-1783), far till Niclas Björnberg (1758-1829) som var direktör i Ostindiska under den 5 oktrojen 1806-1813, arbetade åren 1742-48 åt Anders Gothéen och 1748-51 åt Anders Gadd. 1756 fick Anders Björnberg burskap och blev handlande med egen firma.

Chalmers – Ostindiska, opiumsmuggling och slöjdskola

Del 11 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

William Chalmers d.ä. invandrade till Sverige redan 1722 och gifte sig med Inga Orre (1711-65). Sonen William Chalmers föddes 1748 och dog 1811. I unga år bildade William Chalmers den yngre ett handelsbolag tillsammans med L. Kåhre. När han 1782 reste utomlands på väg till Kanton så övertog brodern James Chalmers andelen i firman.

William Chalmers blev superkargör för Ostindiska Kompaniet i Kanton år 1783 och stannade i 10 år. I kanton gjorde han sig en förmögenhet på egen handel, sannolikt handlade han till stor del till stor del med opium som smugglades in till Kina. Denna opiumhandel och – smuggling gav mycket stora förtjänster. Opiet inköptes ofta i Batavia eller i Indien där det odlades. Det senare var dock problematiskt då Storbritannien beslutat att opiumhandel var deras monopol och export från det främsta produktionsområdet Bengalen kontrollerades av dem. En hel del smugglades dock ut och Batavia (nuvarande Djakarta) fungerade ofta som transithamn. Vid hemkomsten från Kanton blev han direktör i Ostindiska kompaniet och det förblev han intill 1806 då den fjärde oktrojen i Ostindiska kompaniet upphörde. Det är intressant att en dåtida knarksmugglare kallas för entreprenör, jag har då aldrig hört att någon i Naserligan har fått samma epitet.

Tillsammans med köpmannen Peter Bagge (1743-1819) initiativtagare till Trollhätte sluss och kanal och blev medlem av Trollhätte-kanalbolags direktion 1793-1800. Han erhöll kansliråds titel år 1809.

Tillsammans med handelsmännen Henry Greig (1740-98) och A F Ritterberg (1752-1824) startade William Chalmers Sveriges första mekaniska bomullsspinneri, den 10 april 1795. AF Ritterberg hade även han kopplingar till Ostindiska kompaniet. Fadern var B. F. Ritterberg, superkargör och Isaac Ritterberg, förmodligen en bror var kapten. Verksamheten förlades vid Gamlebokullen utanför Lerum. Man sysselsatte som mest 120 årsarbetare. Den 22 juni 1846 drabbades anläggningen av en svår brand, vilket tillsammans med konkurrensen från Rosendahls spinnerier i Mölndal, gjorde att fabriken aldrig byggdes upp igen.

William Chalmers

William Chalmers

I sitt testamente bestämde William Chalmers, att en gåva på 8 333 riksdaler skulle gå till dövstuminstitutet på Manilla, samt att hälften av hans återstående egendom skulle tillfalla Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och den återstående hälften till Frimurarebarnhusdirektionen för att användas till industriskola för fattiga barn. De av Chalmers för sistnämnda ändamål donerade medlen hade 1829 vuxit till något över 109 000 riksdaler banco, när kapitalet efter en längre process överlämnades till Frimurarbarnhusdirektionen. Chalmerska slöjdskolan, som senare  skulle bli Chalmers Tekniska Högskola startades sistnämnda år. Många andra rika göteborgare donerade också pengar till skolan, superkargören i Ostindiska kompanietAnders Siberg (1768-1846) var en och Anders Björnberg (1716-1783), far till Niclas Björnberg (1758-1829) som var direktör i Ostindiska under den 5 oktrojen 1806-1813, en annan. Senare har en rad medlemmar ur göteborgssocieteten donerat pengar.

William Chalmers var likt många andra i Ostindiska kompaniet frimurare och var en nära vän med Frimurareordens högste, Pehr Dubb (1750-1834). Denne var också chef för Sahlgrenska sjukhuset.

William Chalmers hade tre bröder. James Chalmers (1751-1817), superkargör i Ostindiska och likt brodern placerad i Kanton en tid, närmare bestämt 1806 och på en del resor. Ytterligare en av bröderna levde till vuxen ålder, Charles Chalmers (1754-1814).

Alströmer – potatis, får, Ostindiska och manufakturer

Del 10 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Jonas Alström (1685-1761) var son till stadsborgaren Tore Karlsson i Alingsås och Annika Gislesdotter. Alströms föräldrar var fattiga, så han var tvungen att lämna hemmet tidigt och försörja sig själv. Han fick därför mycket lite skolundervisning. Han arbetade som bodgosse i Eksjö och som renskrivare. År 1707 följde han med sin vän Alberg till London för att hjälpa denne att starta en firma. 1710 övertog han verksamheten och skötte den framgångsrikt. 1715 återvände han till Sverige och begav sig till Göteborg men reste redan 1719 till England igen.

1723 återvände han till Sverige via Frankrike. Nu startade han ett manufakturverk i Alingsås. De första väveriarbetarna lejdes i Frankrike och Nederländerna. Utförsel av maskiner, redskap och råmaterial var strängt förbjudet där, så han smugglade ut dem ur landet. Efter stora svårigheter med myndigheter och fabrikanter, som försökte hindra exporten, lyckades han skaffa maskiner även från England. Finansieringen kom huvudsakligen från värmländska bruksägare, vilket ju troligen betydde också göteborgska handelsmän  lyckades han 1725 bilda ett bolag.

Vid 1726 års riksdag togs flera beslut som var viktiga för att företaget skulle kunna verka. Kung Fredrik gick själv in som delägare i företaget. I Alingsås startades därefter en rad väverier, spinnerier, kattuntrycker med mera. Alingsås manufatkturverk var fött. Genom intresse för jordbruk och vilja att använda svenska råvarror i manufakturverket deltog Jonas Alströmer i utvecklingen för att popularisera potatis och tobak i Sverige såväl som med utveckling av fårskötseln då han från 1735 arrenderade kungsgården Höjentorp och där inrättade ettschäferi. Han var också en av grundarna av Kungliga Vetenskapsakademien år 1739.

Utöver nämnda verksamheter så var också Jonas Alström delägare i kaparfartyg i början av 1700-talet. Bland annat inköpte han en kaparfregatt i England där han hade goda förbindelser. Under hans ägo bar skeppet namnet Prinsessan Ulrica Eleonora. Bland annat var fartyget direkt inblandat i en sjöstrid med Peter Wessel (Tordenskiold) under kapten Sam Blackmans befäl. Fartyget övertogs 1716 av Lars Gathenhielm och bytte då nman till Svenska Islandsfararen.

I sitt första gifte var han gift med Margareta Clason, dotter till brukspatronen Johan Clason, och fick fem barn med henne. Han gifte som sig 1741 med Hedvig Elisabeth Paulin, dotter till handlanden Elias Paulin, och fick tre barn i det äktenskapet. 1751 adlades Jonas Alström med efternamnet Alströmer och det är med det namnet han blivit känd.

Flera av Jonas Alströmers söner kom att bli lika framgångsrika som fadern och förmodligen betydligt rikare. Den äldste sonen Patrik Alströmer (1733-1804) övertog ansvaret för industrierna i Alingsås. Vis riksdagen 1765 blev manufakturen i Alingsås av med sina privilegier och 1779 tvingades han till en nedläggning av verket efter att stora delar brunnit ner. 1776 blev han kompanjon med brodern Claes Alströmer i dennes firma, 1770 hade han blivit kommerseråd, 1774 vice landshövding i Älvsborgs län och 1777 direktör i Ostindiska kompaniet. Den sistnämnda posten behöll han till sin död. 1778 blev han friherre (baron) i likhet med sin bror Clas Alströmer. Patrik (Patrick) Alströmer var gift med Kristina Maria Ollonberg i sitt första gifte och sitt andra med Christina Maria Silfverschiöld. Patrik Alströmer bebodde för en tid Gåsevadholm och var vän med David af Sandeberg och familjen Hall på Gunnebo. År 1778-79 ägde Patrik Alströmer också Främmestads säteri. I likhet med många andra i det Ostindiska kompanietvar Patrik Alströmer frimurare.

En dotter till Patrik Alströmer var konstnären och sångerskan Margareta Alströmer(1763-1816). Som gift hette on Margareta Cronstedt af Fullerö. Hon var medlem i Konstakademin och Musikaliska akademin från 1795.

Sonen August Alströmer (1735-1773) var gift med Anna Margareta Sahlgren (1747-67), dotter till den rike Niclas Sahlgren (1701-76), direktör i Ostindiska kompaniet. Deras dotter Anna Margareta Alströmer (1766-92) ärvde de stora gods som Niclas Sahlgren skaffat sig. Hon gifte sig med Nils Silfverschiöld (1753-1813) och i den släkten återfinns godsen Koberg och Gåsevadholm än idag. De övertog också ägandet av Virsbo bruk. 1772 omvandlade Niclas Sahlgren de två godsen till fideikommiss. Andra gods som ärvdes av henne hamnade senare i familjen Klingspor genom arv. Gåsevadholm tillhörde dock aldrig August Alströmer utan istället hans bror Clas Alströmer (1736-1794) som var gift med Niclas Sahlgrens andra dotter Sara Catharina Sahlgren (1748-1818). Men då dessa inte hade några arvingar övergick godset vid hennes död till Nils August Silfverschiöld, som till Nils Silfverschiöld och Anna Margareta Alströmer. August Alströmer reste en del  utomlands och bosatte sig senare i Stockholm dä han blev handlande.

Clas Alströmer

Clas Alströmer

Clas (Claes) Alströmer som ju också var gift med en dotter till Niclas Sahlgren i likhet med brodern August Alströmer övertog vid 18 års ålder ansvaret för familjens egendomar Berga, Nolhaga och arrendegården Höjentorp med schäferier (fårfarmer). 1761 blev han utnämnd till kommissarie i Kommerskollegium, med uppgift att ansvara för tillsynen av den svenska schäferistaten. Efter att denna tjänst dragits in år 1765 stannade Alströmer kvar några år i Stockholm.

1770 flyttade Clas Alströmer till Göteborg och blev delägare i ett bolag med sin svärfar, Niclas Sahlgren. Förutom att de skötte ett av de största handelskontoren i Sverige, med tillhörande bergverk såsom Virsbo bruk, Dömble och Gräsbosiö (det senare hade övertagits från familjen Rappholt vid en konkurs 1776)  och lantegendomar, så främjade de också allmännyttiga och vetenskapliga företag. Den så kallade Alströmerska vägen vid sjön Aspen, mellan Alingsås och Göteborg, är ett minne av Alströmers verksamhet. Alströmer satsade även stora summor på att införskaffa jordbruksredskap, modeller, boskap och nyttiga växter från utlandet. Hans stödde även flera svenska vetenskapsmän, såsom Torbern BergmanAdam AfzeliusCarl Peter Thunberg, med flera. Clas Alströmer och hans fru Sara Catharina Sahlgren var också ägare till Gåsevadholm som sedan ärvdes av brodern August Alströmers dotterson Nils August Silfverschiöld. 1778 blev Clas Alströmer friherre (baron) i likhet med sin bror Patrik Alströmer. Clas Alströmer och hans fru ägde också Kristinedals landeri i Gamlestaden i Göteborg.

När Niclas Sahlgren dog 1776 upptogs Clas Alströmers bröder Patrik Alströmer och Johan Alströmer i handelsfirman istället liksom Clas Alströmers fru Sara C Alströmer (född Sahlgren) och Nils Silfverschiöld. Strax efter detta fick emellertid firman problem och gick vid mitten av 1780-talet i konkurs med stora skulder till utländska långivare och svenska bruk, som exempelvis Olof Wengren som sålt Thorskog till Carl Söderström och CJ Jöransson med säkerhet i firman Sahlgren & Alströmer. Andra stora fordringsägare var Martin Törngren vars svåger Lars Kåhre övertog Kristinedal i Gamlestaden vid konkursen och Berendt (Bernhard) Wohlfahrt. Därefter ägnade sig de båda bröderna Alströmer åt sina gods.

Clas Alströmer spelade stor roll för Niclas Sahlgrens olika donationer, exempelvis Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Han var också engagerad i den uppenbart tvivelaktiga verksamheten Dals Bergssocietet tillsammans med svärfadern Niclas Sahlgren, bruksägaren Samuel af Ugglas och en lång rad av män från de så kallade skeppsbroadeln, Carlos Grill, Anthoni Grill, Axel Sparre (gift med en dotter till Jacob Sahlgren, bror till Niclas Sahlgren) och Johan Henrik Lefebure och hans far. De flesta av dessa personer var också involverade i Ostindiska kompaniet. Andra som var engagerade i Dals Bergssocietet var Samuel Gustaf Hermelin, John Hall d.ä, Peter Bagge, Christian Arfvidsson, Jean Abraham Grill och Samuel Sandels (svärfar till Hermelin i dennes första gifte). Flera av de i Bergsocieteten engagerade var intresserade av alkemi.

Niclas Sahlgren ägde även Östads säteri utanför Alingsås. Han donerade detta till en barnhusstiftelse som drev ett barnhus från 1774 fram till 1945. Därefter har man bedrivit annan verksamhet. Den förste föreståndaren för stiftelsen blev svärsonen Clas Alströmer. Sedan dess har det suttit någon ur familjen Alströmer i stiftelsens ledning som så kallad styresman. Idag heter styresmannen Patrik Alströmer (1950-). Han är också styrelseledamot i Skogssällskapet, en av Sveriges större privata markägare och markförvaltare. Övriga ledamöter kommer från andra traditionella överklassfamiljer som EkmanWaern och Silfverschiöld. Denne Patrik Alströmers mor var född Kjellberg, hans faster Christina Alströmer (1914-) var gift med Stig Dahlbäck (1913-?), fastern Elisabeth Alströmer (1916-?) med Sven Dahlbäck (1907-?) och mor till Wallenbergmannen Claes Dahlbäck.

Jonas Alströmers fjärde son Johan Alströmer (1742-86) tog tillsammans med brodern Patrik Alströmer ansvar för manufakturerna i Alingsås då hans bröder lämnat för andra verksamheter. Då Johan Alströmer stannade kvar i Alingsås blev det han som skötte det mesta på plats. Patrik Alströmer hade ju även en mängd andra uppdrag att sköta, vilket Johan Alströmer inte hade. Jonas Alströmer hade endast en dotter och samtliga personer med namnet Alströmer som lever idag härstammar alltså från Jonas Alströmers son Patrik Alströmer (de är inte så många, endast en spalt i adelskalendern).

Läs mer: StarbyATVästarvetAlingsås idagGbgnonstopSHGTSVDSTM,

Habicht – handel, kaperi och ostindiska

Del 7 av 12 i serien Kapare och pirater

Claes Habicht (-1744) var handlare i Göteborg och en av stadens viktigare järnexportörer. Han var gift med Anna Sofia Schröder, dotter till Johan Schröder (-1698) och Clara Matzen (-1709). Clara Matzen var i sitt andra äktenskap gift med Mattias Schildt som följaktligen var Anna Sofia Schröders styvfar.

I början av 1700-talet var Claes Habicht också delägare i fler kaparfartyg, däribland La Bonne Espérance från 1771 tillsammans med Cornelius Thorsson, Magnus Månsson och Olof Häger och från 1710 kaparbrigantinen Siöblad som förliste hösten 1711. Detta skepp ägde han tillsammans med Rolof Rooth, Jons Hägg, Nils Greiff, Söfring Barck, Olof Häger och Petter Wennerström. Vidare ägde han andel i Stövaren från 1710. Kaptener på detta skepp var Olof Bruce, Al. Lund, Erik Andersson, Daniel Ström, Arvid Persson, Arvid Sijk och Lars Collin. Stövaren var verksam inom kaperiet fram till och med 1718 då Erik Rönquist begärde kaparbrev för det. Ensam ägde Claes Habicht från 1711 också kaparsnauen Vita Falken. Bland kända kaptener på Vita Falken märks Anders Hurtig.

Claes Habicht hade av allt att döma tre söner. En var Carl Habicht (-1791) som var gift med Hedvig Burgman (Bergman), dotter till Johan Larsson Burgman (Burman) (-1730) och dennes tredje fru Christina Strömberg (-1765). Han tycks ha övertagit faderns redarverksamhet och en del egendom i staden. Carl Habicht var rådman i Göteborg 1765-91.

En annan son var Friedrich Habicht, med tre resor som superkargör i Ostindiska kompaniet under åren 1752-68. Han var gift med Maria Charlotta Schildt, av allt att döma en kusin. Friedrich Habicht var en av många frimurare inom det Ostindiska kompaniet. 1749 blev han frimurare i ”Prins Clermonts Loge” i Paris. Han var 1755 en av grundarmna av den första frimurarlogen i Göteborg som fick namnet ”Salomoniska Logen af trenne lås”. Namnet ändrades år 1757 till ”Salomoniska Logen”. Den andra grundaren av logen i Göteborg var John Pike d.y., också superkargör i Ostindiska. John Pike d.y. hade själv blivit frimurare omkring år 1747 i ”Stora logen” i Amsterdam. Frimurarlogen i Göteborg växte sig snabbt stor:

Frimurarlogen i Göteborg fick en anmärkningsvärt snabb utveckling efter starten 1755, och redan 1759 hade logen inte mindre än 102 medlemmar. Av dessa var 25 anställda i olika befattningar i Ostindiska kompaniet. En annan större grupp var officerare – 28 personer. Bland dessa fanns en del sjöofficerare som kom i beröring med eller till och med deltog i Ostindiska kompaniets resor. Det var inte billigt att bli frimurare på den tiden. Det krävdes goda inkomster, och det hade personalen i kompaniet. Receptionsavgiften vid inträde i Frimurare Orden var 100 daler silvermynt, som skulle erläggas i förskott. Härtill kom en årsavgift på 16 daler silvermynt. Vidare förväntade man sig att medlemmarna skulle bidraga till speciella insamlingar. En kapten i Ostindiska kompaniet tjänade 100 daler silvermynt i månaden och hade ytterligare 8 000 daler silvermynt i ”privilegiepengar” (bonus) för varje resa. Dessutom hade han rätt att ta med sig varor som han kunde sälja för egen räkning. Superkargörerna hade vare sig månadslön eller privilegiepengar men i stället del i vinsten vid lastens försäljning. Denna vinst var under större delen av 1700-talet utomordentligt stor och superkargörerna gjorde sig ansenliga inkomster.

Ostindiska kompaniet var det mycket vanligt att ledande personer var frimurare. Hela 40 stycken av dess superkargörer (totalt är en bit över 130 stycken kända) liksom många av dess kaptener.

En tredje son till Claes Habicht bör Jacob Habicht, kapten i Ostindiska kompaniet med två resor som detta åren 1765-70, ha varit. Jacob Habicht hade två söner enligt uppgifter i Personhistorisk tidskrift som återger en text av Hans Peter Wennerberg, en person som tjänstgjorde som fartygspräst i Ostindiska kompaniet.

Ytterligare en ur familjen Habicht förekommer som anställd i Ostindiska kompaniet, Niclas Habicht.

Efraim Habicht (-1718), farbror till Claes Habicht, hade en son med samma namn. Denne Claes Habicht dog dock redan 1713. Efraim Habicht var gift med Rangela Horn i hennes tredje gifte. Hon hade tidigare varit gift med Claes Corneliusson Bihl och Olof Biörnsson.