Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Författare

Amanda Leffler

Amanda Magdalena Benedikta Leffler, författare, född 26 april 1851 i Göteborg, död 11 mars 1927, biograferad i Vem är det? 1927 och i Svenska kvinnor i offentlig verksamhet, 1924. Dotter till  Magnus Fredrik Leffler och Tekla Amanda Andersson.

Hon studerade 1887-1888 vid Tärna och Askovs folkhögskola och var verksam inom KFUK och Majornas blåbandsförening. Hon utgav broschyrer och novellsamlingar och bidrog i tidningarna Idun, Göteborgs Handelstidning, Göteborgs Aftonblad.

Advertisements

Anderz Harning

Anderz Harning (Karl Anders Harning), född 4 april 1938 i Stocka i Harmångers socken norr om Hudiksvall i Hälsingland, död 23 april 1992 i Landvetter i Härryda kommun i Västra Götalands län, var en svensk samhällsdebattör, journalist, litteraturkritiker och författare, känd från radio och TV, bland annat som sommarpratare:

…Författaren visste verkligen vad han talade om. Han satt inte bara på krogen som man ibland kan få intrycket av. I början av sjuttiotalet bodde han i Beirut och har berättat om sturska och helsvenska ”revolutionärer” som kom dit per charter men som blev mycket bleka när kulorna började vina.

Anderz Harning var också den enda västjournalisten som fanns på plats när ryssarna gick in i Prag 1968. Han klättrade upp på tanksen och tog fotografier som sedan såldes till de stora tidningarna i världen. Han var alltså ingen feg stackare som gömde sig bakom morsans kjolar. Han gav sig in i striden hur än oddsen såg ut och red ut de flesta stormar. Ändå var styvmodern Greta Harnings kommentar (i samtal med Jonas Sima 1982 och publicerat i bl.a. Ordfronts Magasin 5/91) till Anderz Harnings äventyr i Prag: ”Anderz har alltid varit vanvettigt feg och rädd för fysisk smärta… Han var pjoltig helt enkelt. Det värsta är Anderz’ feghet. Jag skrattade högt när jag läst om hans heroiska närvaro när Prag ockuperades. Jag tror han var så rädd att han sket i byxan, så det så!

Harning debuterade med romanen Fridagar år 1961. I sina självbiografiska romaner Stålbadet och Asfåglarna speglade han sin uppväxt i ett nazistiskt hem i Stocka, som son till skeppsmäklaren Hjalmar Harning (1903–1985), och med en sadistisk styvmor. Dessa romaner gav stoffet till TV-filmen Ondskans år (1987).

Den bästa kända av Harnings böcker kanske ändå är Tidningslorden som handlar om familjen Hjörne och Göteborgs-Posten:

Tidningslorden från 1977 är ett försök till uppgörelse och attack mot Hjörnekoncernen, som under 70-talet skapade ett västsvenskt mediemonopol. Det är journalisten Torberg som för kampen mot koncernen. Han verkar flera år som kåsör på en uppköpt tidning, men nu dras snaran åt och friheten att skriva kritiskt beskärs.

Torberg är Harnings alter ego intill förblandning. Torberg presenteras i Tidningslorden som svårt alkoholberoende. Han plågas av ständiga bakfyllor, kroppsliga besvär inklusive tilltagande fetma, apati och oförmåga att samla ihop sig arbetsmässigt ett samt paralyserande självförakt. I de här skildringarna är Torberg-Harning mycket skoningslös mot sig själv och självutlämnande på ett helt ogarderat sätt.

Ja, Harning är verkligen illa ute och han duckar inte för insikten. Boken handlar om hur han skall avslöja den korrumperade och manipulerande tidningskoncernen i en skrift som skall krossa alla eländiga makthavare i branschen och deras odugliga omoraliska lakejer.

Arbetet med boken ska bli samtidigt bli den hävstång som hjälper Torberg-Harning upp ur det djupa och hala alkohålet. Sådant har hänt förr förstår man, arbete med mening är en beprövad väg till en nykter period.

Ryktet om boken sprider sig och koncernen är oroad. Torberg kan man aldrig lita på. Han kan hitta på att skriva vad fan som helst, Torberg är så elak och opålitlig att man inte ens kan lita på att hans välkända och svåra alkoholproblem skall lägga hinder i vägen.

Nu finns ju boken Tidningslorden så Torberg-Harning lyckades mot dåliga odds att samla ihop och genomföra projektet – eller gjorde han det? På ett viktigt plan tyvärr inte.

Harning har totalt skrivit 15 romaner, hundratals noveller och tusentals artiklar.

Ove Allansson

Ove Allansson, född 13 juni 1932 i Lidköping, död 9 januari 2016 i Göteborg,var en svensk författare och sjöman. Han växte upp i Kvänum i Västergötland:

Allansson växte upp på Västgötaslätten. Pappa var elektriker och uppfinnare medan mamma var sömmerska. Under åren som yngling intresserade han sig för science fiction, fotboll och jazz. Han jobbade som elektrikerlärling, lärde sig svarva och svetsa. Hans uppväxt återfinns i självbiografiska romanerna Kapten orädd och jag och De haltande åren. Ove längtade ut på havet och en tillvaro präglad av äventyr. Enligt egen utsago motsvarade hans göromål ombord en fastighetsskötares.

Mest omtalade verk ur ymniga kategorin sjöfartslitteratur är utan tvekan Ombordarna; dels gav den upphov till flera riksdagsmotioner, dels förbättrades villkoren för manskapet på bullriga båtar. Bokens sprängstoff kan jämföras med Ivar Lo och hans kamp för att få slut på statarsystemet. Mest underhållande är definitivt romanen Här seglar Manfred Nilsson, vars huvudperson ständigt avbryter berättarjaget på ett dråpligt vis. Ett oerhört stort antal noveller och dikter med sjöfartsmotiv har publicerats som böcker, i tidskrifter och antologier.

År 1984 flyttade han till Göteborg där han levde tillsammans med hustrun. De fick två barn.

Författardebuten skedde med dikter i Sjömannen 1963 och med en novell i Metallarbetaren samma år. Efter det var han medarbetare i en rad tidningar och tidskrifter. Han har skrivit ett trettiotal böcker och deltagit i ungefär lika många antologier. Har har också varit redaktör för tre antologiböcker med sjöberättelser. Den första boken i romanform, ”Resan till Honduras”, gavs ut år 1967 och år 1969 blev han författare på heltid.

Den dokumentära romanen ”Sjömän” och debattromanen ”Ombordarna” som tar upp arbetsmiljö, bostäder och sjölagstiftning ledde till flera års debatt och tre riksdagsmotioner om sjöfolkets villkor.

Ove Allansson fick ett flertal priser bland dem Ivar Lo-priset 1988, Ivar Lo-Johanssons personliga pris 2003 och Stig Sjödinpriset 2008.

Hösten 2015 instiftade fackförbundet Seko, som numera organiserar sjöfolket, ett litteraturpris i Ove Allanssons namn. Priset delas ut nästa gång 2017, prissumman är 100 000 kronor.

Sophie Elkan

Sophie Elkan

Sophie Elkan

Sophie Elkan, född Salomon den 3 januari 1853 i Göteborg, död där 5 april 1921, var en svensk författare och översättare. Kring sekelskiftet 1900 var hon en framgångsrik och populär författare, känd främst för sina historiska romaner. Debuterade, under pseudonymen Rust Roest, med novellsamlingen Dur och moll år 1889.

Hon föddes som dotter till grosshandlaren Alexander Salomon och modern Henriette Abrahamson. Hon hade två syskon, den blivande ”slöjdens fader” Otto Salomon och Elise Salomon. Hon fick sin utbildning på fru Bruenechs privatskola i Göteborg och gifte sig 1872 med musikbokhandlaren Nathan Elkan (Elkan & Schildknecht) i Stockholm. De fick en dotter, Kerstin Elkan som dog inte överlevde till vuxen ålder

Sophie Salomon växte upp i ett burget köpmanshem vid Östra Hamngatan i Göteborg, dit fadern, som var född i Stockholm sannolikt flyttade när han var i 40-års ålder. Hans far, Benjamin Salomon (t. 1821), var född i Goldberg och hans mor, Sophia Nissen, i Stralsund.

År 1879 drabbades hon av en stor personlig tragedi, då hennes man och tvååriga dotter avled i tuberkulos med en dags mellanrum under ett besök i Nice som syftade till att kurerar mannen från sin lungsjukdom. Sophie elkan var inte med i Nice. Nyårsdagen 1880 miste Sophie även sin far, Alexander Salomon.
De händelserna präglade Elkan för resten av livet och hon bar därefter alltid svarta klänningar.

Efterhand började Elkan att intressera sig för författande. Det första arbetet hon tog sig an var översättningar av brodern Otto Salomons Skrifter av uppfostringskonstens stormän. Efterhand utgav hon egna texter, 1889 publicerades berättelsen En liten historia utan namn i Göteborgs handels- och sjöfartstidning under pseudonymen Rust Roest. Berättelsen ingick i novellsamlingen Dur och moll som utkom samma år. Under de följande åren utgav hon ett flertal novellsamlingar.

1894 träffade hon Selma Lagerlöf för första gången. Elkan stod till en början mycket främmande inför Lagerlöfs romantiska författarskap, men ur deras bekantskap sprang snart en nära vänskap. Då Selma Lagerlöf 1895 reste till Italien var Sophie Elkan hennes reskamrat.

Med John Hall – en historia från det gamla Göteborg gjorde Elkan stor succé 1899 och i slutet på året begav hon och Selma Lagerlöf sig ut på en resa till Egypten och Palestina. Den resan kom att bli välkänd eftersom den utgjorde underlag för Selma Lagerlöfs roman Jerusalem. Paret hade tidigare rest tillsammans i Italien, Frankrike, Belgien och Holland.

Elkan begravdes på judiska begravningsplatsen i Göteborg. Hennes tillhörigheter var testamenterade till Selma Lagerlöf, som lät inreda ett rum på Mårbackas övervåning med Elkans tavlor och möbler, det s.k. Elkanrummet. Elkan har även fått en gata uppkallad efter sig, Sophie Elkans gata, som ligger på Hisingen i Göteborg

Texten delvis från Wikipedia.

Carin Mannheimer

Carin Mannheimer

Carin Mannheimer 2013. Bild: Hendrik Zeitler. Licens: CC BY-SA 3.0

Carin Mannheimer, folkbokförd Karin Birgitta Mannheimer, född som Karin Jacobson den 17 augusti 1934 i Osby församling i dåvarande Kristianstads län, död 11 juli 2014 i Göteborg, var en svensk regissör, manusförfattare och författare. Hon var känd för TV-serier som Svenska hjärtan, Solbacken och Saltön.

Carin Mannheimer var 1957–1977 gift med politikern Sören Mannheimer (1934–2016) och fick med honom två barn, sonen Joakim Mannheimer (1959–2006) och dottern Anna Mannheimer (född 1963). Därefter var hon 1980–1990 gift med civilekonom Gunnar Hanson (född 1951).

Carin Mannheimer var dotter till inköpschefen Robert Jacobson och Ruth, ogift Forsberg. Efter akademiska studier i Lund blev hon filosofie kandidat 1955 och filosofie magister 1957. Hon var litteraturkritiker vid Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1963–1967, litteratur- och teaterkritiker för Arbetet 1967–1969, redaktör och TV-producent vid Sveriges radio från 1967, regissör från 1971 och chef för teateravdelningen på Sveriges Television i Göteborg 1979–1982.

Carin Mannheimer fick stor uppmärksamhet för sin bok Rapport om kvinnor (1969, ny upplaga 1974). Hon tilldelades ABF:s litteraturpris 1973. Därefter gjorde hon sig mest känd som skapare av samhällsrealistiska TV-serier. Hon skildrade bland annat skolan i Lära för livet (1977), för vilken hon fick Stora journalistpriset, och äldrevården i Solbacken: Avd. E (2003). En annan TV-klassiker som Mannheimer både skrev och regisserade är TV-serien Svenska hjärtan, som sändes i fyra säsonger mellan 1987 och 1998 och utspelade sig i ett idylliskt radhusområde utanför Göteborg.

Under vinjetten ”Mamma Carins boktips” medverkade hon under flera år i radioprogrammet Mannheimer & Tengby om söndagsmorgnarna där dottern Anna Mannheimer var programledare tillsammans med Tomas Tengby. År 2010 fick hon Piratenpriset och 2011 utsågs hon till hedersdoktor vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet för att hon ”visat på kunskapen om den åldrande människan och uppmärksammat vikten av en god vård där individen är i fokus”.

Text från Wikipeda

Marianne Fredriksson

Marianne FredrikssonMarianne Fredriksson, född Persson 28 mars 1927 i Göteborg, död 11 februari 2007 i Österskär, var en svensk författare och journalist.

Marianne Fredriksson började sin journalistkarriär på Göteborgstidningen (GT). 1962–1974 arbetade hon på Åhlén & Åkerlunds förlag, blev chefredaktör för Allt i hemmet och startade tidningar:

Marianne Fredriksson växte upp i Göte­borg, och glömde aldrig de socialdemokratiska värderingar hon fick i sig med modersmjölken. På kvällstidningen GT blev hon under sextiotalet journalist och när ryktet om vilken nyfiken och orädd reporter hon var nådde Stockholm rekryterades hon blixtsnabbt av Åhlén & Åkerlund. Hon skulle rycka upp specialtidningen Allt i Hemmet. Precis som Adamo visste hon vad som låg i tiden och vad som sålde, och kunde därför skissa fram Vi Föräldrar, den nyskapande tidning som profiterade på den unga generationens osäkerhet inför barnafödande och föräldraskap.

1974 kom hon till Svenska Dagbladet där hon startade I dag-sidan, banbrytande för sin tid genom en journalistik om psykologi, känslor och existentiella frågor:

När legendaren Buster von Platen skulle ge nytt liv åt Svenska Dagbladet 1974, ville han ha med sig Fredriksson. På den tiden tyckte hon, enligt mångårige kollegan Erik Sidenbladh, att nyhetsjournalistik var det tråkigaste som fanns. Så Marianne Fredriksson blev tvungen att uppfinna en alldeles egen genre. Idag-sidan såg dagens ljus. Så där väldigt många efterföljare fick den inte på studs, men nu efteråt ser vi att den har förändrat redaktionernas sätt att tänka och fungera. Journalistik om psykologi och existentiella frågor som tidigare fanns ute i marginalen, får plötsligt hela uppslag.

Efter pensioneringen 1987 ägnade hon sig enbart åt sitt författarskap; hon skrev femton romaner och finns översatt till 47 språk. Efter hennes död resulterade det faktum att hon nyligen ändrat i sitt testamente i en uppmärksammad arvstvist:

Ett år innan hon avled 2007, ändrade Marianne Fredriksson sitt testamente. Enligt den nya versionen skulle Samuel Reyes, hennes trädgårdsmästare och assistent, få all kvarlåtenskap, sånär som på en donation om 100.000 kronor till organisationen Läkare utan gränser.

[…]

Efter hennes död försökte Marianne Fredrikssons två döttrar få testamentet ogiltigförklarat i tingsrätten, grundat på att ett av testamentets vittnen inte varit medveten om vilken typ av handling som skrevs under. Men tingsrätten gick emot döttrarna och på fredagen fastställdes alltså domen i hovrätten, som går helt på tingsrättens linje.

[…]

Författarens samlade förmögenhet uppgår till minst 108 miljoner kronor, rapporterar Aftonbladet.

Men som bröstarvingar har döttrarna fortfarande rätt till sin laglott. Enligt Ralph Strandberg är det troliga att döttrarna nu får dela på hälften av Marianne Fredrikssons förmögenhet, medan Samuel Reyes får den andra halvan; förutsatt att hovrättens dom står fast. Några summor vill han dock inte spekulera i, eftersom bouppteckningen ännu inte är färdig.

Fredriksson var en bästsäljande författare som uppskattades av läsarna men som sågs med njugghet bland svenska kritiker.

Med utgångspunkt från romanen Simon och ekarna gjordes en film år 2011 som rönte framgång

Erik Johansson

Erik JohanssonErik Valdemar Johansson, född 25 juli 1914 i Fogdö församling, Södermanlands län, död 7 juni 2013 i Göteborg,var en svensk arbetarförfattare.

Johansson föddes i ett statarhem i Södermanland. Som tonåring och dräng flyttade Erik med familjen till ett järnbruk på fastlandet. Där började han på sågverk.

Under arbetslösheten på 1930-talet gav sig Erik ut i livet på egen hand och tog tillfälliga påhugg hos bönder och i fabriker. Detta luffarliv längs vägarna tog honom till ett par vinterkurser på en folkhögskola i Småland. Där blev amatörteater en av många höjdpunkter.

I slutet av 1930-talet gick Erik till sjöss, som kökspojk, på Svenska Amerika Liniens kryssningsfartyg M/S Gripsholm. Han mönstrade av för gott i Göteborg. Han var då 32 år gammal och tog anställning på en fabrik där han blev kvar till 1970-talet. 1946 gifte han sig med Svea Augusta Evelina Johansson (1920–2000) och fick barn.

Först efter att han blivit förtidspensionerad debuterade han som författare år 1976 med Fabriksmänniskan. Samma år fick han Eckersteinska litteraturpriset. 1978 utkom Bakom fabriksmurarna. 1981 blev de båda böckerna en teaterpjäs, Tok Alfred av Lennart Hjulström på Folkteatern i Göteborg. Johansson har sammanlagt publicerat tolv böcker.

Avled 2013 i Göteborg, 98 år gammal.

Walter Dickson

Walter Dickson

Walter Dickson 1971

Den svenske författaren och kulturskribenten Walter Dickson föddes i New Haven, Connecticut, USA år 1916. Fadern var byggmästare. Familjen återvände till Sverige 1921. Walter Dickson blev student i Halmstad 1936 och tog sedan en fil. kand. i Göteborg men bosatte sig senare i Halland. Han tillhör inte den från Göteborg välkända storkapitalistfamiljen Dickson.

Han gjorde sin debut 1942 med Perspektiv från Stigberget. I hans stora produktion märks en romansvit om svenska amerikaemigranter med Storbasens saga (1951) Carmania (1952) och Amerika (1954) samt flera böcker om Halland. Just emigrationen till Amerika är ett viktig tema i hans skrivande.

Han dog i Falkenberg 1990.

Erik S. Alexandersson

Eric S. AlexanderssonEric Sigvard Alexandersson, född 4 februari 1922 i Masthuggets församling, Göteborg, död 13 april 1999 på Hönö, var en svensk arbetarförfattare, journalist och sjöman. Han växte upp på Klamparegatan i Masthugget. Familjen, som bestod av föräldrarna, fyra bröder och tre systrar, bodde i en lägenhet på ett rum och kök. Föräldrarna var ursprungligen från Jörlanda i Bohuslän. Fadern Albin var stuveriarbetare i Göteborgs hamn.

Redan som tolvåring visade Alexandersson prov på skrivartalang genom att sälja egna dikter och verser till boende i Masthugget. Efter folkskolan gick Alexandersson till sjöss och levde ett farofyllt liv, eftersom han seglade i svensk och allierad lejdtrafik under andra världskriget. De åren skildras i den romantrilogi som inleds med boken Fri lejd (1974).

Då han återkom till Göteborg efter åren som sjöman, hade han olika grovarbetaryrken innan han blev anställd på Göteborgs-Posten som litteraturrecensent och korrekturläsare och inledde sin författargärning.

Sin proletära uppväxt skildrade Alexandersson i fyra starkt självbiografiska romaner om 1930-talets Masthugget, som inleds med boken Heja Masthugget (1969).

År 1997 kom en dramadokumentär film av Maj Wechselmann, Hitler och vi på Klamparegatan, med självbiografiskt stoff från Masthuggetromanerna:

Det var en hård och ruggig tid och det närmade sig ofärstider. Det var inte lätt att växa upp och få hela andra världskriget rakt i huvudet.

Hitler och vi på Klamparegatan bygger på Göteborgsförfattaren Eric S Alexanderssons självbiografiska romaner om en pojkes uppväxt i Masthugget på trettiotalet. Eric jobbar som tidningspojke och följer ivrigt med i världsbegivenheterna som just i början av 1933 är koncentrerade till en viss ny rikskansler i Berlin.

Under inspelningen använde filmarna och folket runt dem ofta min systers dåvarande kafé som lunch- och fikalokal.

Cecilia Waern

Cecilia WaernCecilia (Lilly) Waern föddes 1853 i Göteborg och dog 1926 i Florens. Dotter till Morten E. Waern och Emma Margareta Catarina Nerman.

Hon studerade under mångåriga resor i utlandet konsthistoria och kultur. Var författare och dessutom flitig som föreläsare vid institut och högskolor har bl. a. i New York 1892—99 och sedermera i England.

Hon medverkade som essäist i ”Nordisk tidskrift”, ”Ord och bild” m. fl. svenska tidskrifter. I bokform har hon utgett Konsten att se och njuta. Försök till en praktisk konstteori (1904), Italiensk mat (2:a uppl. 1915) och på engelska Medieval Sicily (1910).

Udner sin tid i Paris umgicks hon bl.a. med författaren Victoria Benedictsson.