Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Författare

Harry Martinson och hans tid i Göteborg

En dag i början av maj 1918 närmar sig en fjortonårig föräldralös luffare staden Göteborg. Han har vandrat från Blekinge med en dröm om att bli sjöman. Att han drygt femtio år senare skulle få mottaga Nobelpriset i litteratur var det nog ingen som skulle gissat.

Harry Martinson tillhör en av svensk litteraturs allra största, en språkkonstnär som tillsammans med Eyvind Johnson fick mottaga Nobelpriset i litteratur 1974. Bland hans stora verk återfinns den självbiografiska romanen Nässlorna blomma, diktsamlingen Passad och det smått unika rymdeposet Aniara. Vägen till framgången var emellertid kantrad av många motgångar, vilket även gäller för den sista tiden av hans liv. Efter en längre tids sjukdom och depression begick författaren harakiri med en sax på Karolinska sjukhuset i Stockholm, den 11 februari 1978.

Harry Martinson har som naturskildrare få likar. Hans tankelyrik är djupt originell och konsekvent, och hans okonventionella språkkonst har inneburit en oskattbar stimulans i senare svensk poesi. /Nationalencyklopedin

Ett föräldralöst fattighjon

Harry Martinson förknippas främst med Jämshög och Blekinge där han föddes, den 6 maj 1904. Av de sju syskonenvar han enda pojken och den femte i ordningen. Fadern Martin Olofsson var en stökig, nedsupen, före detta sjöman. Han hade övergått till affärsverksamhet, men var periodvis borta från hemmet och satt även i fängelse i Kristianstad under en tid. Harry var bara sex år gammal när han 1910 miste sin far i lungtuberkulos.

Situationen blev för modern övermäktig och året efter lämnar hon barnen och emigrerar till Amerika där hon bosätter sig i Portland som kokerska. Hon brevväxlar med sin syster Hilda och lyckas ganska omgående spara ihop till biljetter åt de två äldsta döttrarna, men sedan upphör mer eller mindre kontakten med släkten och Sverige. När hon gifter om sig i Amerika 1920 är den helt borta.

För de kvarvarande barnen väntade en tuff uppväxt. Den lille Harry omhändertogs av Jämshögs socken som föräldralöst fattighjon och ackorderades ut som fosterbarn. Han går sex år i folkskola i Blekinge, men tvingas också arbeta hårt på de olika gårdar där han hamnar. Det var ett system som många utnyttjade hänsynslöst, där man för en billig peng skaffade sig arbetskraft. En form av barnarbete helt enkelt. Två av hans systrar blir utsatta för grov vanvård, den yngsta så illa att hon blir invalid.

För Harrys del är situationen inte mycket bättre och 1916 far han så illa att han flyttas från sin husbo till Jämshögs ålderdomshem. Här avslutar han sin skolgång innan han som trettonåring blir utskickad som dräng på Gillaruna gård i hemsocknen. Den stora gården var speciellt utvald av fattigvårdsstyrelsens orförande och det var antagligen ett av de bättre ställena Harry varit på. Tanken var att han samtidigt med drängsysslan skulle läsa för prästen och konfirmeras innan han på egen hand skulle gå vidare i livet.

Harry stannade en dryg månad, sedan rymde han mot Vakö i Småland där han fått reda på att hans syster befann sig. Här får han jobb som kökspojke under en tid. Vakö och dess torvproduktion var delvis en ny värld för den unge bonddrängen som fascineras av maskinerna vid fabriken. Här kommer han också för första gången i kontakt med fackförbunden, inte minst syndikalisterna.

På luffen mot Göteborg och sjön

Harry blir under hela sin uppväxt inte särskilt långvarig på någon gård och rymmer vid flera tillfällen. Det är en tystlåten yngling som håller sig för sig själv. Han gillar att läsa och tar till vara på varje sådan möjlighet.

Under hösten 1917 plockar han betor i Skåne för att i november samma år få en tjänst som dräng en bit norr om Kristianstad. Det görs en överenskommelse med hans hemsocken att han skall läsa hos prästen i Oppmanna för att på så vis konfirmeras där i stället för hemma i Jämshög.

Det blir dock inte så. Harry drömmer om att bli sjöman och rastlösheten får honom åter att rymma. Fjorton år gammal ger han sig ut på luffen, denna gång med med siktet inställt på Göteborg och havet. I början av maj 1918 närmar sig den föräldralöse pojken den väldiga staden och dess hamnar.

Majornas barnhem

Göteborg hade vid denna tid en dominerande ställning inom svensk sjöfart och det var en stad långt mycket större än något Harry Martinson tidigare sett. Vilka intryck, vad han kände och vilka förväntningar han hade är förstås svårt att veta. Men att han skulle bli gripen redan första natten ingick nog inte i planerna. Det var en tjänsteman från barnavårdsnämnden som hittade honom på en pråm där han tagit skydd under en presenning. Han blir omgående placerad på Majornas barnhem på Timmermansplatsen.

Timmermansplatsen var beläget ungefär där Chapmans torg numera ligger, hela området, inklusive barnhemmet, revs i samband med en stor sanering av Majorna i början av 1960-talet. I folkmun kallades platsen för Bracketorget och barnen på hemmet för Brackeungar. Här fick han precis som övriga barn klä sig i anstaltens blåvitrandiga fattigkläder.

Barnen hade inte tillåtelse att röra sig fritt, men hamnen och älven låg nära och när chansen gavs beger han sig dit för att se fartygen passera förbi. Det gick också att se delar av hamnen och båtarna från barnhemmets högsta våning där de äldsta pojkarna bodde. Ute i världen rasade fortfarande första världskriget som Martinson läst flitigt om i tidningarna. Genom sina besök i hamnen fick han nu bevittna det på närmare håll, där krigsmålade konvojer kom och gick.

Ganska snart blir Harry Martinson utackorderad över sommaren till lantbrukare Justus Adolfsson på Hisingen. Redan dagen efter rymmer han tillbaka till barnhemmet och klagar över att han fått äta rester efter sin husbo. Den 7 juli 1918 rymmer han även från barnhemmet. Via Halland hamnar han i Gislaved där han ännu en gång grips och skickas med tåg tillbaka till barnhemmet i Majorna. Här har man emellertid tröttnat på pojken som får återvända hem till ålderdomshemmet i Jämshög där han även fortsättningsvis försvinner i omgångar.

I juni 1919 skickas Harry till skeppsgossekåren i Karlskrona. Detta var efterlängtat, men visar sig vara en rejäl besvikelse. Det dröjer bara en månad innan han åter är på flykt mot Göteborg och längtan mot sjön. Förmodligen fanns Amerika och den förlorade modern med i bilden, en förhoppning om att få återse henne.

Vinstlott i Jonsered

Under vandringen mot Göteborg stannade Harry Martinson åter till i Vakö i Småland, denna gång arbetade han med att kupa torv på en myr. Hos en rik fabrikör hjälpte han till med att bära rör i samband med en täckdikning. Säkerligen dök det upp fler ströjobb under vägen, men till stor del handlade tillvaron om att tigga sig fram.

En kall och regnig oktoberkväll når han fram till Jonsered, strax utanför Göteborg. Det är en frusen, smutsig och hungrig yngling. Den här gången har Harry emellertid turen på sin sida. I väntsalen på järnvägsstationen i Jonsered tar han till ett gammalt luffarknep och låtsas vänta på sista tåget för att på så vis kunna värma sig en stund.

Salen är till en början folktom innan Margaret Kjellberg stiger in. Margaret var bankdirektörsdotter i en familj med stora intressen i Jonsereds fabriker. Hennes kusin var chef över firmans bomullsspinneri och hennes morfars far var ingen annan än den legendariske skotten William Gibson*, en av Göteborgs främsta entreprenörer och fabrikens grundare. De båda hamnar i samspråk och han berättar att han ämnar att gå till sjöss. Hon råder honom att vänta tills efter vintern och erbjuder honom i stället ett arbete på Jonsereds fabriker. Harry lyder rådet och blir inackorderad hos änkefru Josefina Brink och börjar snart arbeta som fällbärare i kardsalen på bomullsspinneriet.

Sjöfartsstaden Göteborg

Sannolikt hade Harry Martinson fått stanna på Jonsereds fabriker om han önskat, men i april 1920 lämnade han Jonsered för att förverkliga sin dröm om att bli sjöman. Det skulle dock ta ytterligare några månader innan han fick ge sig ut på sjön. Tillvaron är hård för en föräldralös tonåring, med hungern ständigt lurande runt hörnet. Han lyckas få ett tillfälligt arbete som nitpojk på Götaverkens varv, men tvingas ofta ut på gatorna för att tigga.

För att få mönstra på någon båt krävdes en så kallad sjömansbok, en form av ”pass” för sjömän där mönstrad tid ombord registreras. Sedan 1854 låg Göteborgs sjömanshus beläget i Stigbergsliden dit Martinson beger sig och får hjälp med att få ut en sjömansbok. Huset, vars äldsta delar uppfördes 1831, finns kvar idag och används sedan 1995 som vandrarhem åt Svenska Turistföreningen.

Han besökte också sjömanshemmet på Masthuggstorget, vars lokaler var avsedda för att ge sjömän i land logi mot en billig peng. Det var en ganska pampig fastighet, uppförd 1886 med hjälp av bidrag från stadens invånare. Huset revs i början på 1940-talet och ersattes med en ny stor byggnad som fortfarande står kvar.

Sjömannen Martinson

Vid Klippans varv i Majorna mönstrade Martinson till sist på som obefaren ljungman på den tremastade skonerten Willy från Anchérs rederi i Stockholm. Det var en så kallad kanalbåt som gick till Skottland och Irland via Frankrike. Resan varade i två månader, sedan mönstrade Martinsson av i Stockholm då han saknade kläder för en vinterresa på Nordsjön. En månad senare förliste Willy i Säludden utanför Gotska Sandön.

Drömmen om sjömanslivet hade slagit in och världen väntade på den fattige luffarpojken från Blekinge. Nästa båt han fick ”hyra” på var S/S Gerda som gick till Reykjavik över Cork och Holland.

Efter att ha arbetat som jungman, skyfflar han senare kol som lämpare innan han avancerar till eldare. Vid någon resa arbetar han även som kock. Med tiden blir resorna allt längre och han färdas till både Syd- och Nordamerika och Indien.

Arbetarstadsdelen Haga

Under sjömansåren är det Göteborg som är Martinsons hemmahamn, det är här han främst uppehåller sig under väntan mellan de olika resorna.

Framförallt håller han till i stadsdelen Haga där han bor på olika härbärgen och ungkarlshotel till och från i runt tio år. Många nätter har han ingen bostad alls och driver runt staden i väntan på att något morgonfik ska öppna. I och runt Haga låg flera matsaler och kaféer för sjömän som Café Grand, Café Libanon, Café Allé och Ölstugan Japan.

Den sistnämnda låg där Restaurang Solrosen idag är belägen och fanns kvar ända in på 1970-talet. Mest sågs han emellertid på Café Grand på Landsvägsgatan i Haga, kanske för att det var billigast, kanske för att det öppnade tidigast. Fikets ägare var syndikalist med kopplingar till nykterhetsrörelsen, så till skillnad från de flesta andra ställena såldes här ingen öl.

Grand var något av en samlingsplats för bohemer av alla slag. Martinson och hans kamrat Isidor Knöös brukade alltid sitta på samma plats, så nära kaminen som möjligt och röka Havanna 2 om ekonomin tillät. Bland annat dikten ”Fem eldar” lär för övrigt vara skriven här.

När det var riktigt knapert hände det att han begav sig ut till Ringön som var ett gammalt tillhåll för uteliggare. Det var en ruffig och smutsig miljö, men pråmarna gav i alla fall ett visst skydd när vädret var dåligt.

Det råder svåra tider i början av 1920-talet och det är periodvis mycket svårt för sjömännen att få jobb. Ibland dyker det upp tillfälliga arbeten i staden, ibland är han på sjön. Emellanåt tröttnar han dock på staden och arbetslösheten och ger sig ut på luffen. Landsvägarna var fulla av tiggare vid den här tiden och tillvaron allt annan än enkel. Vid något tillfälle går han hela vägen till Stockholm. Vid ett annat tar han vägen via hembygden i Jämshög. Mager och trasigt klädd hälsar han på släkt och gamla bekanta.

Sommaren 1921 dyker han upp i Lund. Här anhålls han av en detektivkonstapel för bettleri, en gammal juridisk term för att tigga. Även om luffarlivet var en hård och fattig tillvaro så innebar den stora skönhetsvärden. Han fick se mer natur än de flesta i hans samtid, inte bara i Sverige. Han luffade också i Sydamerika och Norge. Miljöer som senare skulle komma att sätta avtryck i hans skrivande.

En starkt rödfärgad ton

Järntorget tillhörde Göteborgs mer livliga platser under 1920-talet och torget och dess omgivning hade en central roll för många av stadens sjömän och hamnarbetare. Här samlades man och i dessa kvarter fanns flera viktiga organisationer, inte minst fackföreningarna.

Högkvarteret framför andra var Arbetareföreningens hus, där både socialdemokraternas partiexpedition och fackförening var belägna. I huset fanns också café, restaurang, teatrar och möteslokaler där det hölls stora politiska debatter och träffar. Teatersalongen rymde närmare 900 platser.

Arbetarrörelsens hus invigdes 1874 men fick sin slutliga utformning först 1909 efter att ha byggts till för att tillgodose den ökade verksamheten. Bland annat gjordes det plats för Arbetarinstitutet och tidningen Ny tid. I slutet av 1940-talet flyttade arbetarrörelsen verksamheten till det nyuppförda Folkets hus. 1955 revs sorgligt nog den gamla högborgen och ett stycke politisk Göteborgshistoria försvann.

Även den röda pressen var koncentrerad till området runt Järntorget. Förutom nämnda socialdemokratiska Ny tid hade kommunistiska Minareten sina lokaler vid Husargatan i Haga och på Första långgatan fanns den radikala, syndikalistiska veckotidningen Arbetare-kuriren. På Fjärde långgatan återfanns de fackliga tidningarna Eldaren och Sjömannen.

Harry Martinson rörde sig mitt bland allt detta och tog förstås mycket intryck av stämningarna. Och det var i dessa tidningar han fick sina första alster publicerade.

Böckernas värld

Böckerna spelade och kom att spela en allt viktigare roll i Harry Martinsons värld. På sjön där tillgången var begränsad saknade han litteraturen, men hemma i Haga fanns ABF´s bibliotek på Pustervik och inte minst Dicksonska folkbiblioteket. Det var ett för sin tid ganska stort bibliotek där Harry ofta syntes. Hit gick han inte bara för att läsa, utan också för att vila ut och värma sig när bostad saknades.

Han hade också tillträde till det pampiga stadsbiblioteket vid Hagaplan, detta skattade han mycket högt och ansåg det vara av samma dignitet som Kungliga biblioteket i Stockholm. Biblioteket, senare mer känt som KTB, invigdes den 6 oktober 1900 och drevs fram till sommaren 1954 då det flyttades till en ny fastighet bakom Götaplatsen.

I Haga fanns också Eckersteins bokhandel, en stor och välsorterad sådan. Pengar var emellertid en ständig bristvara, och man kan anta att Harry sneglade avundsamt på många av de böcker som fanns här. Vid några tillfälle körde bokhandlaren bort den blivande nobelpristagaren i litteratur, trots att han bara stod i skyltfönstret och hängde. Så här i efterhand, är det ju en händelse som milt uttryckt känns lite tragikomisk. Bokhandeln låg kvar ända till 1975 då den flyttades till Grönsakstorget.

Det var inte bara böckernas värld som erbjöd en flykt från verkligheten. På det nybyggda, ståtliga konstmuseet vid Götaplatsen drev Harry Martinson ofta omkring och tog intryck från konsten. Efteråt har han berättat att framförallt Olof Sager-Nelson och Ivar Arosenius gjorde starka intryck på honom. Och precis som i fallet med biblioteken var det ett bra sätt att komma innanför väggar och tak för att värma sig.

Något senare kom Göteborgskoloristerna att imponera stort på honom och i hans krets fanns en hel del konstnärer, bland annat göteborgarna Inge Schiöler och Ragnar Sandberg. Precis som Harry var de fattiga, skapande människor som stod i samma soppköksköer som honom själv. Andra konstnärer i hans närhet var stockholmarna Sven X:et Erixon och Bror Hjort.

Det hände att Harry själv fattade penseln eller skisspennan, speciellt i de yngre åren när han höll till i Göteborg. Första gången han prövade på att måla var i syndikalisten, konstnären och författaren Axel Henrikssons ateljé i Landala. Han övade sig med akvarellfärger men någon större framgång som konstnär gjorde han dock aldrig.

De första trevande dikterna

I mitten på 1920-talet skall det dyka upp ett nytt sätt för Martinson att komplettera de magra inkomsterna. Hans skrivande började när han låg sömnlös en natt och funderade på ett av ungkarlshotellen. Möjligen på natthärbärget på Skanstorget eller på ungkarlshotellet Labor på Mellangatan i Haga. En dikt växte fram inom honom och i mörkret ligger han och formulerar och rabblar orden tills han memorerat den. På morgonen skriver han ner dikten på ett papper och beger sig ut för att försöka sälja den till någon av de närliggande tidningarna. Han misslyckas, men blir uppmuntrad att fortsätta skriva. Året är 1925. En ny värld är på väg att öppnas.

En diktare träder fram

Det finns förstås inte något riktigt svar på hur det kom sig att Harry Martinson började skriva. Men av allt att döma har han långt innan han började skriva dikter på skrynkliga papper varit en god berättare med ett bra och utvecklat språk. Trots sin brist på skolgång och uppmuntrande miljöer.

Till en början skriver Martinson antagligen i stor utsträckning med den ständiga hungern som morot, men ambitionerna växer snabbt och hans färdigheter likaså. Dikterna var också ett sätt att stärka hans identitet och få lite mål i den annars så flackiga tillvaron.

Framförallt är det i fackpressen som Harry Martinsons verk publiceras, i tidningar som Eldaren och Sjömannen. Men också den röda pressen med Ny tid och de båda radikala tidningarna Brand och Arbetare-tidningen visade intresse. Några alster nådde Stockholms-tidningens söndagsbilaga, vilket var viktigt då detta höjde statusen på författareskapet ett snäpp.

Dikterna har till en början främst stoff och innehåll som är hämtat från hans liv och intryck till sjöss. Detsamma gäller för hans teckningar och målningar, där livet på sjön är främsta motivet. Någon större ekonomisk ersättningen är inte på tal, i bland får han en liten slant men många gånger får han nöja sig med ett mål mat eller två. Bäst betalt fick han i regel av Ny tid, här kunde han få upp mot en femma för en bra dikt om den var renskriven med skrivmaskin. Från oktober 1927 till maj 1928 publicerades sammanlagt 69 olika dikter.

Influenser i Stockholm

Vid flera tillfällen besöker Harry Martinson Stockholm. Oftast var det inga längre vistelser, men vintern 1926/1927 uppehöll han sig en längre tid i staden. Främst rörde han sig på söder och i Gamla stan. Sjömanshemmet var beläget på Södermalmstorg och Sjömanshuset där lediga båtar annonserades och ropades upp fanns vid Skeppsbron. Precis som i Göteborg bodde han på natthärbärgen, både i Gamla stan och på Söder. Det berättas också att han vid något av besöken brukade släpa runt på ett tält som hade för vana att slå upp i en park.

Det råder en viss kontrast mellan Harry Martinson i Göteborg och Harry Martinson i Stockholm. Framförallt under 1920-talets senare hälft då han allt mer börjar röra sig i litterära och konstnärliga kretsar. I Stockholm fanns mer influenser och fler likasinnade. Det är här som han 1927 träffar en annan ung poet som snart skulle komma att bli ett stort litterärt namn, Arthur Lundqvist. Lundqvist var en självsäker och radikal modernist, en ledartyp fast beluten att bli författare. Senare samma år lär Martinson också känna Olle Wedholm och flera andra litterära och konstnärsinriktade människor.

Det är inte helt enkelt att få sin litterära röst höjd för de unga begåvningarna. Under ledning av Arthur Lundqvist sammanställer sex unga författare därför 1928 en antologi med hopp om att kunna nå ut. Förutom Arthur och Harry medverkar Gustav Sandgren, de båda södermalmspojkarna Josef Kjellgren och Erik Asklund samt nämnda Olle Wedholm. Boken refuseras av Bonniers men släpps under namnet 5 unga i en omarbetad version utan Wedholms medverkan året efter. Någon större respons fick boken inte, men satte ändå visst avtryck inte minst genom att de utmanade de rådande litterära konventionerna med sina fria versformer.

Även innehållsmässigt skiljde den ut sig från sin samtid genom att gestalta det moderna stadslivet med maskiner, kroppsarbete och erotik. Som kollektiv blev ”5 unga” ganska kortlivat, men för de enskilda författarna gav det en skjuts på vägen och de blev lite av symboler för den nya radikala litteraturen. Boken hjälpte även till att bana väg för kommande arbetarförfattare.

Martinson mönstrar av

Arbetet till sjöss var hårt och slitsamt, med långa arbetstider och dålig kost. Att arbeta som eldare tillhörde dessutom de mer krävande sysslorna. Harrys hälsa var inte den bästa och framförallt lungsjukdomen han ådraget sig som ung ställde till besvär för honom.

Efter att ha skyfflat kol på lastfartyget Monica i hettan på Gambiafloden i Västafrika blev det till sist för mycket för kroppen. Vid ankomsten till Göteborg i juni 1927 var han i uselt skick och togs omgående in på Kålltorps sanatorium. Han hade känningar av tuberkulos och hade efter åren på sjön dessutom fått så kallad stenkolslunga av allt eldande. Att han också drabbats av en malariainfektion gjorde inte saken bättre. Sjöfartsepoken och livet på sjön var över för Harry Martinson.

Moa Martinson

1927 reser en kvinna vid namn Helga Johansson till Göteborg för att göra ett besök på Arbetar-kurirens redaktion vid Järntorget, för eftervärlden är hon mer känd som Moa Martinson. Här träffar hon Harry Martinson för första gången. Hon får syn på honom när han och och hans kamrat Isidor Knöös står och värmer sig vid en kamin. Han är blek i ansiktet och trasigt klädd. De båda kommer snart i samspråk. Hon är bekant med några av hans dikter från tidningen Brand och citerar från dem, vilket glädjer honom. Harry känner till henne väl, Helga var ett stort namn inom den syndikalistiska pressen och politiskt aktiv sedan många år tillbaka.

Dagen efter blir Harry, Moa och Isidor bjudna på middag hos tidningens redaktör, Per Welinder. De äter ”får i kål” och samtalar. Uppenbarligen kommer de bra överens för när det är dags att gå, ger Moa honom sin sista tvåkrona så han ska ha råd med boende för natten. Hon lovar också att skriva till honom hemma från sitt torp i Södermanland. Moa är fjorton år äldre än Harry, gift och mor till fem barn.

Harry Martinson lämnar Göteborg

Harry och Moa håller kontakten genom brev. Ganska snart efter deras möte, stoppar Moas alkoholiserade man munnen full med dynamit och spränger sig till döds i närheten av hemmet. Hon erbjuder honom att komma och bo i torpet för att få lite lugn och till att skriva. I maj 1928 knackar han på hennes dörr, hon har då fått hjälpa honom med pengar till tågbiljetten. Det är tänkt att han ska stanna en vecka men dagarna gick och blev till snart till både veckor och månader. Torpet blev något av hans första riktiga hem sedan hans mor lämnade landet 1912.

Diktboken han skrev klart på torpet var Spökskepp och utkom i september 1929. Harry hade då bott hos Moa i ett och ett halvt år och några dagar efteråt gifter han och Moa sig. De bestämmer sig för att flytta till Göteborg över vintern för att få ett miljöombyte och slippa det dragiga torpet.

Paret får tag på ett boende i en vindskammare vid Ekebäck, alldeles i närheten av buss- och spårvagnshållplatsen i Kungssten. Huset finns kvar idag och är beläget på Piongatan 5, vindsvåningen är dock obebodd.

Under den här perioden brukar Harry ofta ses i Majorna där han bland annat handlade sin mat. Hans tid som Göteborgare går emellertid mot sitt slut. När paret efter sju månader lämnar staden 1930 är det sista gången han bor här. De är utblottade och tvingas söka upp Margaret Kjellberg från Jonsereds fabriker för att be om ett nödlån.

En av sveriges största författare

Både Harry och Moa fortsätter att skriva flitigt och 1932 slår Harry Martinson igenom med diktsamlingen Nomad och sjömansromanen Resor utan mål. Året därpå släpper han även uppföljaren Kap Farväl!. Dessa båda böcker samt Vägen till klockrike och Vägen ut bygger till stor del på upplevelser från åren i Göteborg. I ett struket avsnitt ur Vägen till klockrike hyllar han Hängmattan i Majorna som”en av världens vackraste vertikala gatkurvor, en skönhetsupplevelse även när man stolpade brandvakt”.

Harry Martinson etablerade inte bara sig som en stor författare, han var i flera hänseende en ledande gestalt i den svenska litteraturens utveckling. Mest berömd och ihågkommen är han för barndomsskildringen Nässlorna blomma från 1935 och det magiska rymdeposet Aniara från 1956.

Som ett kvitto på sin sällsynta förmåga blir han invald i Svenska akademin och som krona på verket mottager han 1974 nobelpriset i litteratur. Vid den här tiden var det emellertid en märkt författare. Han hade under ganska upprivande förhållande skiljt sig från Moa, kritikerna hade för länge sedan svikit honom och hälsan hade blivit allt sämre. Sjuk, bitter och utan kraft att gå vidare tar han sitt liv genom att begå harakiri med en sax på Karolinska sjukhuset i Stockholm 1978. Hans gravplats ligger på Silverdals griftegård i Sollentuna.

Trots att Harry Martinson bodde i Göteborg under en relativt begränsad tid, så är det en stad som kom att få en mycket stor inverkan på författarens liv. Som ett litet minne från hans tid i Göteborg, har han hedrats med en promenadväg vid Röda sten, ”Harry Martinsons Väg”.

Text: H. Johan Lundin | 2013-06-29
Majorna.nu

Licens: CC-by-NC-SA

Artiklen är något redigerat

Advertisements

Amanda Leffler

Amanda Magdalena Benedikta Leffler, författare, född 26 april 1851 i Göteborg, död 11 mars 1927, biograferad i Vem är det? 1927 och i Svenska kvinnor i offentlig verksamhet, 1924. Dotter till  Magnus Fredrik Leffler och Tekla Amanda Andersson.

Hon studerade 1887-1888 vid Tärna och Askovs folkhögskola och var verksam inom KFUK och Majornas blåbandsförening. Hon utgav broschyrer och novellsamlingar och bidrog i tidningarna Idun, Göteborgs Handelstidning, Göteborgs Aftonblad.

Anderz Harning

Anderz Harning (Karl Anders Harning), född 4 april 1938 i Stocka i Harmångers socken norr om Hudiksvall i Hälsingland, död 23 april 1992 i Landvetter i Härryda kommun i Västra Götalands län, var en svensk samhällsdebattör, journalist, litteraturkritiker och författare, känd från radio och TV, bland annat som sommarpratare:

…Författaren visste verkligen vad han talade om. Han satt inte bara på krogen som man ibland kan få intrycket av. I början av sjuttiotalet bodde han i Beirut och har berättat om sturska och helsvenska ”revolutionärer” som kom dit per charter men som blev mycket bleka när kulorna började vina.

Anderz Harning var också den enda västjournalisten som fanns på plats när ryssarna gick in i Prag 1968. Han klättrade upp på tanksen och tog fotografier som sedan såldes till de stora tidningarna i världen. Han var alltså ingen feg stackare som gömde sig bakom morsans kjolar. Han gav sig in i striden hur än oddsen såg ut och red ut de flesta stormar. Ändå var styvmodern Greta Harnings kommentar (i samtal med Jonas Sima 1982 och publicerat i bl.a. Ordfronts Magasin 5/91) till Anderz Harnings äventyr i Prag: ”Anderz har alltid varit vanvettigt feg och rädd för fysisk smärta… Han var pjoltig helt enkelt. Det värsta är Anderz’ feghet. Jag skrattade högt när jag läst om hans heroiska närvaro när Prag ockuperades. Jag tror han var så rädd att han sket i byxan, så det så!

Harning debuterade med romanen Fridagar år 1961. I sina självbiografiska romaner Stålbadet och Asfåglarna speglade han sin uppväxt i ett nazistiskt hem i Stocka, som son till skeppsmäklaren Hjalmar Harning (1903–1985), och med en sadistisk styvmor. Dessa romaner gav stoffet till TV-filmen Ondskans år (1987).

Den bästa kända av Harnings böcker kanske ändå är Tidningslorden som handlar om familjen Hjörne och Göteborgs-Posten:

Tidningslorden från 1977 är ett försök till uppgörelse och attack mot Hjörnekoncernen, som under 70-talet skapade ett västsvenskt mediemonopol. Det är journalisten Torberg som för kampen mot koncernen. Han verkar flera år som kåsör på en uppköpt tidning, men nu dras snaran åt och friheten att skriva kritiskt beskärs.

Torberg är Harnings alter ego intill förblandning. Torberg presenteras i Tidningslorden som svårt alkoholberoende. Han plågas av ständiga bakfyllor, kroppsliga besvär inklusive tilltagande fetma, apati och oförmåga att samla ihop sig arbetsmässigt ett samt paralyserande självförakt. I de här skildringarna är Torberg-Harning mycket skoningslös mot sig själv och självutlämnande på ett helt ogarderat sätt.

Ja, Harning är verkligen illa ute och han duckar inte för insikten. Boken handlar om hur han skall avslöja den korrumperade och manipulerande tidningskoncernen i en skrift som skall krossa alla eländiga makthavare i branschen och deras odugliga omoraliska lakejer.

Arbetet med boken ska bli samtidigt bli den hävstång som hjälper Torberg-Harning upp ur det djupa och hala alkohålet. Sådant har hänt förr förstår man, arbete med mening är en beprövad väg till en nykter period.

Ryktet om boken sprider sig och koncernen är oroad. Torberg kan man aldrig lita på. Han kan hitta på att skriva vad fan som helst, Torberg är så elak och opålitlig att man inte ens kan lita på att hans välkända och svåra alkoholproblem skall lägga hinder i vägen.

Nu finns ju boken Tidningslorden så Torberg-Harning lyckades mot dåliga odds att samla ihop och genomföra projektet – eller gjorde han det? På ett viktigt plan tyvärr inte.

Harning har totalt skrivit 15 romaner, hundratals noveller och tusentals artiklar.

Ove Allansson

Ove Allansson, född 13 juni 1932 i Lidköping, död 9 januari 2016 i Göteborg,var en svensk författare och sjöman. Han växte upp i Kvänum i Västergötland:

Allansson växte upp på Västgötaslätten. Pappa var elektriker och uppfinnare medan mamma var sömmerska. Under åren som yngling intresserade han sig för science fiction, fotboll och jazz. Han jobbade som elektrikerlärling, lärde sig svarva och svetsa. Hans uppväxt återfinns i självbiografiska romanerna Kapten orädd och jag och De haltande åren. Ove längtade ut på havet och en tillvaro präglad av äventyr. Enligt egen utsago motsvarade hans göromål ombord en fastighetsskötares.

Mest omtalade verk ur ymniga kategorin sjöfartslitteratur är utan tvekan Ombordarna; dels gav den upphov till flera riksdagsmotioner, dels förbättrades villkoren för manskapet på bullriga båtar. Bokens sprängstoff kan jämföras med Ivar Lo och hans kamp för att få slut på statarsystemet. Mest underhållande är definitivt romanen Här seglar Manfred Nilsson, vars huvudperson ständigt avbryter berättarjaget på ett dråpligt vis. Ett oerhört stort antal noveller och dikter med sjöfartsmotiv har publicerats som böcker, i tidskrifter och antologier.

År 1984 flyttade han till Göteborg där han levde tillsammans med hustrun. De fick två barn.

Författardebuten skedde med dikter i Sjömannen 1963 och med en novell i Metallarbetaren samma år. Efter det var han medarbetare i en rad tidningar och tidskrifter. Han har skrivit ett trettiotal böcker och deltagit i ungefär lika många antologier. Har har också varit redaktör för tre antologiböcker med sjöberättelser. Den första boken i romanform, ”Resan till Honduras”, gavs ut år 1967 och år 1969 blev han författare på heltid.

Den dokumentära romanen ”Sjömän” och debattromanen ”Ombordarna” som tar upp arbetsmiljö, bostäder och sjölagstiftning ledde till flera års debatt och tre riksdagsmotioner om sjöfolkets villkor.

Ove Allansson fick ett flertal priser bland dem Ivar Lo-priset 1988, Ivar Lo-Johanssons personliga pris 2003 och Stig Sjödinpriset 2008.

Hösten 2015 instiftade fackförbundet Seko, som numera organiserar sjöfolket, ett litteraturpris i Ove Allanssons namn. Priset delas ut nästa gång 2017, prissumman är 100 000 kronor.

Sophie Elkan

Sophie Elkan

Sophie Elkan

Sophie Elkan, född Salomon den 3 januari 1853 i Göteborg, död där 5 april 1921, var en svensk författare och översättare. Kring sekelskiftet 1900 var hon en framgångsrik och populär författare, känd främst för sina historiska romaner. Debuterade, under pseudonymen Rust Roest, med novellsamlingen Dur och moll år 1889.

Hon föddes som dotter till grosshandlaren Alexander Salomon och modern Henriette Abrahamson. Hon hade två syskon, den blivande ”slöjdens fader” Otto Salomon och Elise Salomon. Hon fick sin utbildning på fru Bruenechs privatskola i Göteborg och gifte sig 1872 med musikbokhandlaren Nathan Elkan (Elkan & Schildknecht) i Stockholm. De fick en dotter, Kerstin Elkan som dog inte överlevde till vuxen ålder

Sophie Salomon växte upp i ett burget köpmanshem vid Östra Hamngatan i Göteborg, dit fadern, som var född i Stockholm sannolikt flyttade när han var i 40-års ålder. Hans far, Benjamin Salomon (t. 1821), var född i Goldberg och hans mor, Sophia Nissen, i Stralsund.

År 1879 drabbades hon av en stor personlig tragedi, då hennes man och tvååriga dotter avled i tuberkulos med en dags mellanrum under ett besök i Nice som syftade till att kurerar mannen från sin lungsjukdom. Sophie elkan var inte med i Nice. Nyårsdagen 1880 miste Sophie även sin far, Alexander Salomon.
De händelserna präglade Elkan för resten av livet och hon bar därefter alltid svarta klänningar.

Efterhand började Elkan att intressera sig för författande. Det första arbetet hon tog sig an var översättningar av brodern Otto Salomons Skrifter av uppfostringskonstens stormän. Efterhand utgav hon egna texter, 1889 publicerades berättelsen En liten historia utan namn i Göteborgs handels- och sjöfartstidning under pseudonymen Rust Roest. Berättelsen ingick i novellsamlingen Dur och moll som utkom samma år. Under de följande åren utgav hon ett flertal novellsamlingar.

1894 träffade hon Selma Lagerlöf för första gången. Elkan stod till en början mycket främmande inför Lagerlöfs romantiska författarskap, men ur deras bekantskap sprang snart en nära vänskap. Då Selma Lagerlöf 1895 reste till Italien var Sophie Elkan hennes reskamrat.

Med John Hall – en historia från det gamla Göteborg gjorde Elkan stor succé 1899 och i slutet på året begav hon och Selma Lagerlöf sig ut på en resa till Egypten och Palestina. Den resan kom att bli välkänd eftersom den utgjorde underlag för Selma Lagerlöfs roman Jerusalem. Paret hade tidigare rest tillsammans i Italien, Frankrike, Belgien och Holland.

Elkan begravdes på judiska begravningsplatsen i Göteborg. Hennes tillhörigheter var testamenterade till Selma Lagerlöf, som lät inreda ett rum på Mårbackas övervåning med Elkans tavlor och möbler, det s.k. Elkanrummet. Elkan har även fått en gata uppkallad efter sig, Sophie Elkans gata, som ligger på Hisingen i Göteborg

Texten delvis från Wikipedia.

Carin Mannheimer

Carin Mannheimer

Carin Mannheimer 2013. Bild: Hendrik Zeitler. Licens: CC BY-SA 3.0

Carin Mannheimer, folkbokförd Karin Birgitta Mannheimer, född som Karin Jacobson den 17 augusti 1934 i Osby församling i dåvarande Kristianstads län, död 11 juli 2014 i Göteborg, var en svensk regissör, manusförfattare och författare. Hon var känd för TV-serier som Svenska hjärtan, Solbacken och Saltön.

Carin Mannheimer var 1957–1977 gift med politikern Sören Mannheimer (1934–2016) och fick med honom två barn, sonen Joakim Mannheimer (1959–2006) och dottern Anna Mannheimer (född 1963). Därefter var hon 1980–1990 gift med civilekonom Gunnar Hanson (född 1951).

Carin Mannheimer var dotter till inköpschefen Robert Jacobson och Ruth, ogift Forsberg. Efter akademiska studier i Lund blev hon filosofie kandidat 1955 och filosofie magister 1957. Hon var litteraturkritiker vid Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1963–1967, litteratur- och teaterkritiker för Arbetet 1967–1969, redaktör och TV-producent vid Sveriges radio från 1967, regissör från 1971 och chef för teateravdelningen på Sveriges Television i Göteborg 1979–1982.

Carin Mannheimer fick stor uppmärksamhet för sin bok Rapport om kvinnor (1969, ny upplaga 1974). Hon tilldelades ABF:s litteraturpris 1973. Därefter gjorde hon sig mest känd som skapare av samhällsrealistiska TV-serier. Hon skildrade bland annat skolan i Lära för livet (1977), för vilken hon fick Stora journalistpriset, och äldrevården i Solbacken: Avd. E (2003). En annan TV-klassiker som Mannheimer både skrev och regisserade är TV-serien Svenska hjärtan, som sändes i fyra säsonger mellan 1987 och 1998 och utspelade sig i ett idylliskt radhusområde utanför Göteborg.

Under vinjetten ”Mamma Carins boktips” medverkade hon under flera år i radioprogrammet Mannheimer & Tengby om söndagsmorgnarna där dottern Anna Mannheimer var programledare tillsammans med Tomas Tengby. År 2010 fick hon Piratenpriset och 2011 utsågs hon till hedersdoktor vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet för att hon ”visat på kunskapen om den åldrande människan och uppmärksammat vikten av en god vård där individen är i fokus”.

Text från Wikipeda

Marianne Fredriksson

Marianne FredrikssonMarianne Fredriksson, född Persson 28 mars 1927 i Göteborg, död 11 februari 2007 i Österskär, var en svensk författare och journalist.

Marianne Fredriksson började sin journalistkarriär på Göteborgstidningen (GT). 1962–1974 arbetade hon på Åhlén & Åkerlunds förlag, blev chefredaktör för Allt i hemmet och startade tidningar:

Marianne Fredriksson växte upp i Göte­borg, och glömde aldrig de socialdemokratiska värderingar hon fick i sig med modersmjölken. På kvällstidningen GT blev hon under sextiotalet journalist och när ryktet om vilken nyfiken och orädd reporter hon var nådde Stockholm rekryterades hon blixtsnabbt av Åhlén & Åkerlund. Hon skulle rycka upp specialtidningen Allt i Hemmet. Precis som Adamo visste hon vad som låg i tiden och vad som sålde, och kunde därför skissa fram Vi Föräldrar, den nyskapande tidning som profiterade på den unga generationens osäkerhet inför barnafödande och föräldraskap.

1974 kom hon till Svenska Dagbladet där hon startade I dag-sidan, banbrytande för sin tid genom en journalistik om psykologi, känslor och existentiella frågor:

När legendaren Buster von Platen skulle ge nytt liv åt Svenska Dagbladet 1974, ville han ha med sig Fredriksson. På den tiden tyckte hon, enligt mångårige kollegan Erik Sidenbladh, att nyhetsjournalistik var det tråkigaste som fanns. Så Marianne Fredriksson blev tvungen att uppfinna en alldeles egen genre. Idag-sidan såg dagens ljus. Så där väldigt många efterföljare fick den inte på studs, men nu efteråt ser vi att den har förändrat redaktionernas sätt att tänka och fungera. Journalistik om psykologi och existentiella frågor som tidigare fanns ute i marginalen, får plötsligt hela uppslag.

Efter pensioneringen 1987 ägnade hon sig enbart åt sitt författarskap; hon skrev femton romaner och finns översatt till 47 språk. Efter hennes död resulterade det faktum att hon nyligen ändrat i sitt testamente i en uppmärksammad arvstvist:

Ett år innan hon avled 2007, ändrade Marianne Fredriksson sitt testamente. Enligt den nya versionen skulle Samuel Reyes, hennes trädgårdsmästare och assistent, få all kvarlåtenskap, sånär som på en donation om 100.000 kronor till organisationen Läkare utan gränser.

[…]

Efter hennes död försökte Marianne Fredrikssons två döttrar få testamentet ogiltigförklarat i tingsrätten, grundat på att ett av testamentets vittnen inte varit medveten om vilken typ av handling som skrevs under. Men tingsrätten gick emot döttrarna och på fredagen fastställdes alltså domen i hovrätten, som går helt på tingsrättens linje.

[…]

Författarens samlade förmögenhet uppgår till minst 108 miljoner kronor, rapporterar Aftonbladet.

Men som bröstarvingar har döttrarna fortfarande rätt till sin laglott. Enligt Ralph Strandberg är det troliga att döttrarna nu får dela på hälften av Marianne Fredrikssons förmögenhet, medan Samuel Reyes får den andra halvan; förutsatt att hovrättens dom står fast. Några summor vill han dock inte spekulera i, eftersom bouppteckningen ännu inte är färdig.

Fredriksson var en bästsäljande författare som uppskattades av läsarna men som sågs med njugghet bland svenska kritiker.

Med utgångspunkt från romanen Simon och ekarna gjordes en film år 2011 som rönte framgång

Erik Johansson

Erik JohanssonErik Valdemar Johansson, född 25 juli 1914 i Fogdö församling, Södermanlands län, död 7 juni 2013 i Göteborg,var en svensk arbetarförfattare.

Johansson föddes i ett statarhem i Södermanland. Som tonåring och dräng flyttade Erik med familjen till ett järnbruk på fastlandet. Där började han på sågverk.

Under arbetslösheten på 1930-talet gav sig Erik ut i livet på egen hand och tog tillfälliga påhugg hos bönder och i fabriker. Detta luffarliv längs vägarna tog honom till ett par vinterkurser på en folkhögskola i Småland. Där blev amatörteater en av många höjdpunkter.

I slutet av 1930-talet gick Erik till sjöss, som kökspojk, på Svenska Amerika Liniens kryssningsfartyg M/S Gripsholm. Han mönstrade av för gott i Göteborg. Han var då 32 år gammal och tog anställning på en fabrik där han blev kvar till 1970-talet. 1946 gifte han sig med Svea Augusta Evelina Johansson (1920–2000) och fick barn.

Först efter att han blivit förtidspensionerad debuterade han som författare år 1976 med Fabriksmänniskan. Samma år fick han Eckersteinska litteraturpriset. 1978 utkom Bakom fabriksmurarna. 1981 blev de båda böckerna en teaterpjäs, Tok Alfred av Lennart Hjulström på Folkteatern i Göteborg. Johansson har sammanlagt publicerat tolv böcker.

Avled 2013 i Göteborg, 98 år gammal.

Walter Dickson

Walter Dickson

Walter Dickson 1971

Den svenske författaren och kulturskribenten Walter Dickson föddes i New Haven, Connecticut, USA år 1916. Fadern var byggmästare. Familjen återvände till Sverige 1921. Walter Dickson blev student i Halmstad 1936 och tog sedan en fil. kand. i Göteborg men bosatte sig senare i Halland. Han tillhör inte den från Göteborg välkända storkapitalistfamiljen Dickson.

Han gjorde sin debut 1942 med Perspektiv från Stigberget. I hans stora produktion märks en romansvit om svenska amerikaemigranter med Storbasens saga (1951) Carmania (1952) och Amerika (1954) samt flera böcker om Halland. Just emigrationen till Amerika är ett viktig tema i hans skrivande.

Han dog i Falkenberg 1990.

Erik S. Alexandersson

Eric S. AlexanderssonEric Sigvard Alexandersson, född 4 februari 1922 i Masthuggets församling, Göteborg, död 13 april 1999 på Hönö, var en svensk arbetarförfattare, journalist och sjöman. Han växte upp på Klamparegatan i Masthugget. Familjen, som bestod av föräldrarna, fyra bröder och tre systrar, bodde i en lägenhet på ett rum och kök. Föräldrarna var ursprungligen från Jörlanda i Bohuslän. Fadern Albin var stuveriarbetare i Göteborgs hamn.

Redan som tolvåring visade Alexandersson prov på skrivartalang genom att sälja egna dikter och verser till boende i Masthugget. Efter folkskolan gick Alexandersson till sjöss och levde ett farofyllt liv, eftersom han seglade i svensk och allierad lejdtrafik under andra världskriget. De åren skildras i den romantrilogi som inleds med boken Fri lejd (1974).

Då han återkom till Göteborg efter åren som sjöman, hade han olika grovarbetaryrken innan han blev anställd på Göteborgs-Posten som litteraturrecensent och korrekturläsare och inledde sin författargärning.

Sin proletära uppväxt skildrade Alexandersson i fyra starkt självbiografiska romaner om 1930-talets Masthugget, som inleds med boken Heja Masthugget (1969).

År 1997 kom en dramadokumentär film av Maj Wechselmann, Hitler och vi på Klamparegatan, med självbiografiskt stoff från Masthuggetromanerna:

Det var en hård och ruggig tid och det närmade sig ofärstider. Det var inte lätt att växa upp och få hela andra världskriget rakt i huvudet.

Hitler och vi på Klamparegatan bygger på Göteborgsförfattaren Eric S Alexanderssons självbiografiska romaner om en pojkes uppväxt i Masthugget på trettiotalet. Eric jobbar som tidningspojke och följer ivrigt med i världsbegivenheterna som just i början av 1933 är koncentrerade till en viss ny rikskansler i Berlin.

Under inspelningen använde filmarna och folket runt dem ofta min systers dåvarande kafé som lunch- och fikalokal.