Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Fastighets AB D. Carnegie & Co

Surte glasbruk

Nuvarande Surte samhälle bestod i äldre tider av gårdarna Södra Surte och Norra Surte. På ägorna fanns från medeltiden två kronokvarnar som drevs med vattenkraft från Surte kvarnström. Den 13 mars 1850 köpte kommerserådet Olof Wijk i Göteborg 751/1416 mtl av kronoskattehemmanet Norra Surte och erhöll lagfart därpå i mars 1851. I köpet ingick hela Norra Surte kvarnström med tillhörande jordområde, kvarn och ekonomibyggnader. Syftet med köpet var sannolikt planerna på att anlägga ett spinneri på platsen.

Olof Wijk lät riva ner de gamla kronokvarnarna i Surte kvarnström en ny kvarnbyggnad (det nuvarande glasbruksmuseet), som fick namnet Surte kvarnar. Wijk lät modernisera det redan befintliga kvarnverket för turbindrift och lägga in nya kvarnstenar. Kvarndriften var relativt omfattande. Wijks svåger, skotten Alexander Keiller koncentrerade vattnet i Surtesjöarna till ett enda uppsamlingsställe, varigenom vattenkraften kunde utnyttjas maximalt. Vattenturbinen med sina 20 hästkrafter lämnade tillräcklig energi för drivandet av den stora kvarnen.

Wijk påbörjade av allt att döma också bygget av en spinneribyggnad. Han införskaffade bl.a. spinnstolar. På grund av Wijks död år 1856 förverkligades aldrig hans planer.

Wijks änka sålde enligt ett köpebrev 14 mars 1862 till brukspatron Gustaf Santesson, som inköpte området med kvarnar, Forsbäcks glasbruk och två tegelbruk och allt inklusive 756/1416 mantal kronoskattehemmanet Norra Surte, 9/64 mantal kronoskattehemmanet Södra Surte Uppegården och 1/8 mantal ödeshemmanet Stora Skogen för Eda glasbruks räkning. Bolaget inköpte i mitten av 1860-talet även Surte Postgård 1/8 mantal kronoskatte.

Åren 1866 och 1867 fanns två vattenturbiner om 27 hästkrafter, av vilka den ena var placerad i glashyttan. Bolaget drev även kvarnrörelse. Det nya bolaget Norra Surte AB, som bilades 1868, fortsatte den tidigare kvarnrörelsen.

När Surte AB bildades 1894 var bolagets ändamål att inköpa Surte bruksegendomar och fortsätta glasbruks- och kvarnverksamheten. Bolaget hade två kvarnbyggnader, Surte kvarnar och Forsbäck. Verksamheten vid Surte kvarnar lades ner 1901-1902 och 1905 inrättades en elektrisk kraftstation i den gamla kvarnbyggnaden. Den andra kvarnen vid Forsbäck utarrenderades tidvis men användes under åtskilliga år av bolaget. Från 1911 använde bolaget uteslutande kraft från Trollhätteverken, varvid kraftstationen vid Surte enbart användes som reservkraft.

I samband med en flytt till nya lokaler och ombildning av företaget 1868 så påbörjades, förutom fönsterglas, även tillverkning av buteljer. Då ugnen för tillverkning av fönsterglas 1883 var så utbränd att förstklassigt glas inte kunde tillverkas, lades tillverkningen av produkten ner och buteljer blev därefter huvudprodukt. Trots export av flaskor till England och Skottland hade bruket dålig lönsamhet och gick 1885 i konkurs.

Bruket köptes in på exekutiv auktion 1886 av tidigare chefen för Elfsborgs regemente, överste Paul Melin, och företaget rekonstruerades.Efter några goda år med ökad produktion var Surte glasbruk 1890 det största glasbruket i Sverige.

År 1894 ombildades företaget till Surte AB med Melins anförvant Martin Werner Rhedin som VD. Två år senare förvärvades Liljedahls glasbruk i Värmland, och 1906 fusionerades bolagen till AB Surte-Liljedahl. Brukspatron M W Rhedin sålde samma år aktierna till firman Johnsen & Jörgensen Ltd i London. Liljendahls glasbruk, som hade tillverkning liknande den i Surte, lades ned 1917. Ytterligare ett företagsförvärv skedde 1913 genom Kongelfs glasbruk i Kungälv (nedlagt 1956).

År 1911 effektiviserades tillverkningen genom att den första helautomatiska glastillverkningsmaskinen, Owensmaskinen, inköptes från USA. Ännu nyare metoder infördes 1922 genom ett antal s.k Lynchmaskiner, och handblåsning av flaskor slutade definitivt 1926.

Surte glasbruk

1943 övertog Fastighets AB Carnegie aktiemajoriteten  och bolagsnamnet ändrades till AB Surte Glasbruk. Carnegie sålde sina aktier 1960 till förpackningsföretaget AB Plåtmanufaktur (PLM) i Malmö, som placerade divisionsledningen för koncernens glasbruk i Surte. 1975 beslutades om nedläggning och överförande av produktionen i Surte till det kvarvarande glasbruket i Limmared. Nedläggningen var verkställd 1978.

Advertisements

Investment AB D. Carnegie & Co

Bolaget grundades ursprungligen som firma Erskine & Mitchell år 1798. Firman övertogs 1803 av David Carnegie Sr tillsammans med Jan Lamberg och bytte då namn till D.Carnegie & Co. Firman sysslade då med sill- och tranhandel, sillsalterier, trankokerier och rederiverksamhet. Konkursen för firma John Hall & Co år 1807 innebar att Carnegie & Co kunde börja med järnhandel.

1836 lämnade Jan Lamberg firman och delägare blev istället David Carnegie Jr, brorson till David Carnegie Sr. Samma år köptes också de Lorentska socker- och porterbruken i Klippan upp. 1837 dog David Carnegie Sr och exportverksamheten såldes 1845 till Fredrik Malm och företaget blev nu huvudsakligen ett industriföretag. Som chef för sockerbruket behölls vid köpet bröderna Lorents kusin John Nonnen intill 1845 och därefter blev Oscar Ekman det.

När man köpte upp de lorentska bruken var det William Robertson, kusin till David Carnegie Jr, som stod för huvuddelen av kapitalinsatsen (55%). Men 1850 köptes hans arvingar ut ur företaget som 1851 förvandlades till ett handelsbolag med David Carnegie Jr som ägare till 3/7 och Oscar Ekman, Eduard Magnus, Morris Jacobson och John Barclay som ägare till 1/7 var. 1865 ombildades företaget till ett aktiebolag, 1877 köptes familjen Barclay ut ur bolaget och 1879 familjen Magnus och Morris Jacobson. Från 1890 övertogs även David Carnegies andel av bolaget av familjen Ekman som nu var helägare av företaget.

1880 började Emil Ekmans son Gustaf Ekman (1852-1930) på företaget och denne kom att tillsammans med Erik Frisell att bli drivande i bildandet av Svensk Sockerfabriks AB (SSA) år 1907, bara några månader efter att den gamle Oscar Ekman dött. SSA övertog sockerbruket i Göteborg. I sockerbolaget blev till en början de viktigaste ägarna familjerna Ekman, Tranchell och von Engeström med Gustaf Ekman som direktör. I samband med bildandet av Svenska Sockerfabriks AB ombildades Carnegie & Co till Fastighets AB Carnegie & Co. Sockerbruket lades slutligen ner 1957. Porterbruket såldes 13 år senare, 1920, till Vin & Spricentralen, men såldes 1929 vidare till Pripp & Lyckholm.

Fastighets AB Carnegie behöll dock glasbruket i Årnäs i sin ägo och köpte 1943 också aktiemajoriteten i glasbruket i Surte, AB Surte-Liljedahl. Glasbruket bytte namn till AB Surte Glasbruk. VD för Surte Glasbruk blev Per Hemberg och stora investeringar gjorde så att produktionen kunde ökas. 1960 såldes AB Surte Glasbruk till AB Plåtmanufaktur (PLM) och Årnäs glasbruk las ner.

1962 renodlades verksamheten i Fastighets AB D.Carnegie & Co, fastigheterna lyftes ut och in i ett dotterbolag som fick namnet Fastighets AB D.Carnegie & Co. Moderbolaget tog namnet Investment AB D.Carnegie & Co. Två år senare blev Bankirfirman Langenskiöld dotterbolag till Carnegie & Co. 1955 blev Carl Langenskiöld VD i företaget. 1972 var fortfarande familjen Ekamn/Langenskiöld största ägare i företaget men 1976 hade Investment AB Asken skaffat sig ägarkontroll med en tredjedel av aktiekapitalet och rösterna. I Asken var de största ägarna vid denna tid familjen Mark, Investment AB D. Carnegie & Co, Skandinaviska Banken, Broströms och Svenska Handelsbanken. Bolaget kan sägas ha kontrollerats av familjerna Mark och Broström som ju hade giftermålsband. 1971 kontrollerades såväl Asken som Carnegie av företagsledningen i Asken då korsägandet mellan bolagen gjorde att ingen utomstående kunde utöva makt.

Några år senare, 1980-81, var såväl Asken som Carnegie i Erik Pensers händer. Hans ägarbolag Yggdrasil och andra honom närstående bolag kontrollerade år 1981 32,6% av rösterna i Asken. Carnegie ägde 13,6%. I Carnegie kontrollerade Penser 10,8% av aktiekapitalet och rösterna och Asken kontrollerade 32,8%.

1980 bytte den Langenskiöldska fondkommissionärsfirman namn till Carnegie Fondkommission. Under Pensers tid flyttades ägandet av Carnegie runt bland olika Penserkontrollerade bolag i Erik Pensers spekulationskarusell. 1988 såldes Carnegie Fondkommission till PK-banken (senare Nordbanken, numera Nordea) och under bankens ägartid expanderade företaget, som nu inte var ett investmentbolag utan en finanskoncern, utomlands. Moderbolaget blev dotterbolag till Nobel Industrier och fusionerades med Investment AB Asken. 1994 såldes fondkomissionsbolaget vidare till ett holdingbolag, Carnegie Holding AB, till 55 procent ägt av Singer & Friedlander och till 45 procent ägt av Carnegies personal. 2001 blev D. Carnegie & Co AB (tidigare Carnegie Holding AB) moderbolag i Carnegiekoncernen och aktierna i Carnegie noterades på Stockholmsbörsen.

Finanskrisen 2008 ledde till problem för Carnegie i efterspelet av en utredning från Finansinspektionen tog Riksgälden över ägandet i dotterbolaget Carnegie Investment Bank (tidigare bankirfirman Langenskiöld och Carnegie Fondkommission). Carnegie Investment Bank genomgick en snabb riskreducering och fick ett kraftigt kapitaltillskott och såldes 2009 till riskkapitalbolaget Altor och investmentbolaget Bure. Idag existerar det 1994 startade D. Carnegie & Co AB fortfarande som fastighetsbolag. Bolaget var under många år i rättslig konflikt med staten.

Läs mer: AV1, 2, 3, 4, 5, 6, VA1, 2, 3, 4, 5, 6, RT1, 2, 3, 4, 5, 6, DN1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, SVD1, 2, 3, 4, 5, 6, GP1, 2, 3, 4, 5,

Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Aktieägarens Uppslagsbok 1969
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1986
Veckans affärer, 1978, 1982