Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Erik von Stockenström

Stockenström, Ostindien och Sydafrika

Erik Stockenström (1749–1788) föddes i Grythytte socken Örebro län. Studerade i Uppsala. Auskultant i bergskollegium 1766-03-10. Han var son till brukspatron Salomon Stockenström (1711-1783) och Catahrina Kalmeter (1713-?).

stockenströmKadett på Svenska Ostindiska Kompaniets (inte i det nederländska som det hävdas på en del internetsajter) expedition till Kina 1769. Skeppsskrivare på en resa med start 1772. Tredje assistent hos kompaniet 1774 och förste assistent 1776. Superkargör 1780 på Cron Prins Gustaf men bara på utresan då han därefter stannade i Kanton som fast superkargör för Ostindiska Kompaniet. Adlades 1784 som von Stockenström tillsammans med sin äldre bror Lars Stockenström. Han dog i Göteborg strax efter hemkomsten från Kanton.

Brodern Lars von Stockenström (1748-1803) blev brukspatron. Han var direktör för Avesta Koppar och järnbruk. År 1796 förvärvade han också Fagersta bruk. Även den yngre brodern Salomon Stockenström (1751-1811) adlades (1776) och blev brukspatron.

En syssling (inte kusin) till dem med samma efternamn kom också att ta arbete på ostindiefarare. Dock inte i det Svenska Ostindiska Kompaniet. Hans namn var Anders (Andries) Stockenström (1757-1811). Han reste från Sverige under våren 1781 och senare, 1782, återfinns han som ”quarter-gunner”, alltså ansvarig för 4 kanoner  på VOC-skeppet ‘t Zeepaard på väg till Batavia (nuvarande Djakarta i Indonesiem).

Han arbetade nio år på sjön med VOC (Holländska Ostindiska Kompaniet) på resor i Indisk Oceanen vilket inkluderade slavhandel, frakt och handel mellan Kapstaden, Madagaskar och Ostindien:

In September 1781 Anders Stockenström sailed from Texel as a quarter-gunner aboard a VOC ship, ’t Zeepaard. Scurvy broke out in the fleet when it reached the Equator, and when it reached Table Bay in December 1782, 1 202 of the 2 753 passengers and crew had died, and 915 were ill. Four of the most heavily armed ships, including ’t Zeepaard, sailed for Batavia, after four weeks, to assist in the war against the British. It is not known whether Anders sailed with the fleet, but two years later he was working as an assistant in the goods office in Cape Town, where he remained for some years.

Stockenström blev därefter bokhållare  för VOC i Kapstaden fram till 1793 då han slutade. 1796 blev han anställd som sekreterare till landdrosten i Graaff-Reinet i östra Kap och åtta år senare blev han själv landdrost. Under hans tid som landdrost uppstod en blodig och allvarlig konflikt mellan Xhosa-folket och boerbosättarna. De ledde till militära sammanstötningar och 1811 dödades Anders Stockenström:

During his eight years as landdrost – under Batavian rule until 1806, and then under British rule – the district experienced Bushman raids in the north and north-west, and an unsettled frontier with the amaXhosa. Public buildings were in need of restoration following the Khoikhoi/Xhosa invasion of 1802-03 (the Third Frontier War). While commandos were sent against the Bushmen, Anders also tried to reconcile the Bushmen by having game shot for them, and periodically giving them cattle.

When steps were eventually taken against the Xhosa in December 1811, Anders, in command of the burghers of Graaff-Reinet, occupied Bruintjieshoogte to protect the area north of the Zuurberg. The commandos of George, Uitenhage and Swellendam, together with the Cape Regiment, gathered at the Sundays River mouth and after Christmas, crossed the river to drive the Xhosa from the Addo bush.

On 27 December Col John Graham of Fintry sent orders to Stockenström to join the rest of the force at Coerney, where Col J G Cuyler (landdrost of Uitenhage) was in charge. Realising that this would leave the area north of the Zuurberg vulnerable to Xhosa attack, Anders went to discuss the matter with Graham.

He set out at sunset on 29 December 1811 with 24 men. About five hours later he encountered a number of Xhosa of the Imidange clan under Kasa on Doringnek, the watershed between the White and Coerney rivers, on the Zuurberg.

Relying on his popularity as the friend and benefactor of both colonists and indigenous peoples, Anders dismounted and went to meet the war party unarmed. He spent at least half an hour endeavouring to persuade Kasa to return to their country without bloodshed. But when he returned to mount his horse, the Imidange had surrounded his party and attacked, killing eight burghers and an interpreter. Four were wounded but managed to escape.

Han gifte sig där med Maria Geertruyda Broeders, dotter till Peter Caspar Brodersen från Rantrum i Slesvig som flyttat till Kap och hans fru Elsabe Cornelia Colijn. Anders Stockenström och hans fru fick fyra döttrar och fyra söner. Den som mest utmärkte sig var sonen Anders som på afrikaans kallades Andries Stockenström (1792 – 1864).

Advertisements

Bedoire – rik flykting och köpmannafamilj

Del 33 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Jean Bedoire d.ä. (-1721) invandrade, som flykting, från Saintonge i västra Frankrike till Stockholm och vann burskap som perukmakare 1672. Han kom snart att syssla med import av franska varor, huvudsakligen viner och textilier, samt med export av koppar och mässing. Sonen Jean Bedoire d.y. (1683–1753) övertogs faderns rörelse och startade också bankirverksamhet. Han var också stor fastighetsägare, drev ett sockerbruk och blev en av Sverige  rikaste personer på 1700-talet. Kvarlåtenskapen efter honom uppgick till 5 689 053 dlr kmt.

Jean Bedoire den äldres dotter Maria Bedoire (1685-1725) var gift med gift med Henri Lefebure (1663-1714), mor till Johan Henrik Lefebure (1708-1767). Den senare inköpte mässingsbruket i Norrköping och 1764 även Gimo bruk Uppland där han lät uppföra en ny herrgårdsbyggnad. Han var också direktör i Ostindiska kompaniet 1760-66. Johan Henrik Lefebure var gift med sin kusin Charlotta Bedoire (1712-73), dotter till Jean Bedoire d.y. En annan av dennes döttrar,  Magdalena Bedoire (1713-1751) var gift med Herman Petersen, direktör i Ostindiska kompaniet. Efter hennes död gifte Herman Petersen om sig med hennes kusin Charlotta Bedoire (1725-1808), tidigare gift med Magdalena Bedoires bror Frederic Bedoire (1715-1748). Denne var också kompanjon med Herman Petersen i firman Petersen & Bedoire.

En tredje dotter till Jean Bedoire d.y., Maria Christian Bedoire (1711-1742) var gift med Frans Jennings. Deras son var bruksägaren och köpmannen John Jennings (1729-1773). Denne var dock först militär och började först därefter med affärer i vilka han lärdes upp av svärfadern Thomas Plomgren (1702-54). Hans hustru hette Hedvig Sofia Plomgren. Genom stora lån i riksbanken kunde John Jennings köpa och anlägga en mängd järnbruk, bland annat Robertsfors bruk och Olofsfors bruk i Västerbotten. Hans goda kunskaper på området gjorde att affärerna gick bra och ledde till hans inval såväl som fullmäktig i Järnkontoret som till hans inval i Vetenskapsakademin år 1756. Thomas Plomgrens bror Anders Plomgren (1700-66) var direktör iOstindiska kompaniet från 1746 till 1766.

Johan Henrik (Jean Henri) Lefebure blev förmögen på sina bruk, men han tjänade än mer pengar på affärer via de så kallade Växelkontoren. Växelkontoren hade till ansvar att hålla ordning på valutan och hålla växelkursen nere. När mössorna kom till makten vid riksdagen 1765-66 så ledde det till att deltagarna i växelkontoren dömdes till hårda straff. Herman Petersen (1713-65)  dog under processens gång och fick inget straff.  Andra delägare som Claes Grill fick böter på 1 000 d smt och dömdes till förlust av borgerlig näring i tre år,  Johan Abraham Grill dömdes till 500 d smt i böter. Andra delägare som Gustaf Kierman (1702-66) och Jean Henri Lefebure  fick ännu hårdare straff. Herman Petersen (1713-65)  dog under processens gång och fick inget straff och Thomas Plomgren (1702-54) som var en drivande kraft i starten av Växelkontoren var redan död sen länge.

Jean Frederic Bedoire (1747-1830), son till Frederic Bedoire, inköpte Västanfors bruk år 1768. Han var en av de större investerarna i Strömsholms kanal och flyttade hela Västanfors bruk år 1783 för att kanalen skulle kunna byggas. Ägde också Gysinge bruk. Det senare såldes dock 1820 av sonen Jean Henric Bedoire (1786-1841) och köpte istället Molnebo. Hade även sonenCarl Fredric Bedoire (1785-1839) som övertog Västanfors och Bjurfors bruk från fadern.

Frans (Francois) Bedoire (1690–1742), också son till Jean Bedoire d.ä., var även han köpman. Han var en av tre ursprungliga direktör vid Svenska Ostindiska kompaniet som startade år 1731. Likt brodern var han stor fastighetsägare och dessutom bildade han Sveriges första sjöförsäkringsbolag. Redan 1732 avgick han dock. Frans Bedoires dotter Charlotta Bedoire gifte sig först, som redan nämnts, med sin kusin Frederic Bedoire och sen med Herman Petersen.

En annan dotter till Frans Bedoire, Johanna Bedoire (1729-1808) gifte sig med Erik von Stockenström (1703-90). En släkting till denne, också med namnet Erik von Stockenström var superkargör i  Ostindiska kompaniet, bland annat placerad i Kanton åren 1781-86. En post som garanterade stora privata förtjänster genom egen handel, både med kolonialvaror (te, kryddor med mera) till Europa och med opiumimport till Kina.

En tredje dotter till Frans Bedoire, Maria Elisabeth Bedoire (-1783) var gift med Engelbert Gother vars ena dotter var gift med den mycket rike Lars Reimers. Den yngsta dottern Ulrica Bedoire var för sin del gift med Johan Rosir.

Jean Bedoire (1728-1800), son till Frans Bedoire,  var för sin del en framstående handelsman som reste mycket i utlandet och bland annat under 20 år var konsul i Portugal. Han adlades som Jean de Bedoire och var en ledande medlem i frimurarorden liksom också hans släktingar som Herman Petersen, Jean Lefebure och Lars Reimers med flera. Jean de Bedoire ägde vid sin död andelar i Trollhättans kanal- och slussverk och aktier i Ostindiska kompanie