Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Ekonomi

Conradi och Koschell

Del 34 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Släkten Conradi är ursprungligen från Danzig men Daniel Conrad Conradi flyttade vid mitten av 1600-talet till Riga. Hans son Georg Johan Conradi flyttade senare till Stockholm där han var präst. Senare flyttade han till Köpenhamn och till Slesvig år 1728. Han var gift med Maria Eleonora König, dotter till Henrik König (I) (1642-1720) var gift med Helena Dauer (1653-1756). Hennes bror var Jacob Dauer (1649-1713). Hans dotter Catharina Elisabeth Dauer var gift med Johan Arndt Bellman d.ä. och därmed farmor till Carl Michael Bellman (1740-1795). Maria Eleonora Königs bror Henrik König (II) (1686-1736) var en av intiativtagarna till Ostindiska kompaniet och direktör från starten 1731 till sin död. Tre av dennes söner blev superkargörer i Ostindiska kompaniet. En av dessa var Fredrik Wilhelm König (1721-64). Denne var gift med Anna Maria Groen (1728-1812), dotter till handelsmannen Werner (Warner) Gertsson Groen (1680-1743) och Margareta Höwet (1705-1783).

En syster till Anna Maria Groen, Elisabeth Groen (1723-99) var gift med Georg Henrik Conradi(1718-95), son till ovan nämnde Georg Johan Conradi. En tredje syster, Margareta Groen (1721-1756), var gift med Johan Gabriel Koschell (1707-1766). Georg Henrik Conradi och Johan Gabriel Koschell hade handelsfirman Koschell & Conradi tillsammans och tillhörde den så kallade skeppsbroadeln. GH Conradi var en av de ursprungliga investerarna och direktörerna i Ostindiska kompaniets 3:e oktroj tillsammans med Michael Grubb (1728-1808), Robert Finlay (1719-85) ochFabian Löwen (1699-1733), alla tillhörande skeppsbroadeln. GH Conradi anlade eller var med om att anlägga Södertälje strumpfabrik, Säters kattunstryckeri, sidenfabriken vid Norrmalms surbrunn och Mariebergs porslinsfabrik. 1768 fick han titeln kommerseråd och 1769 adlades han.

Systrarna Groens bror Werner Groen (II) (1724-1811) var gift med en dotterdotter till Abraham Grill (d.ä.) (1674-1725). Denne var i sitt andra äktenskap gift med Johanna Catharina Groen (-1713). De fick inga barn. Men i det första äktenskapet föddes Anna Maria Grill (1709-?), som var gift med Anthony Henrik Gemnich (1708-1766) och mor till Anna Maria Gemnich (1748-1801) som var gift med Werner Groen (II). Systern till Abraham Grills första fru, Helena Wittmack, var gift med med A. Gemnich, far till Anthony Henrik Gemnich. Alla är släkt med alla på både korsen och tvärsen inom skeppsbroadeln tycks det. Men i släkterna Conradi och Koschell utvecklades det hela ett steg till.

Georg Henrik Conradis två döttrar gifte sig med varsin son till Johan Gabriel Koschell, Maria Elisabeth Conradi (1751-1822) med Gabriel Christian Koschell (1743-1810) och Charlotta Amalia Conradi (1756-1814) med Samuel Fredrik Koschell (1750-96). De både bröderna Koschell var ju på mödernet kusiner med systrarna Conradi. Det första parets dotter Eleonora Elisabeth Koschell (1777-1838) gifte sig med sin morbror Gustav Vilhelm Conradi (1761-1846) i dennes andra gifte, något som väl är att betrakta som incest och som, vad jag förstår, var mot svensk lag. Giftermålet registrerades i Köpenhamn (kanske var det inte olagligt i Danmark eller mer troligt, det var ingen där som visste om deras nära släktskap). De fick två barn, Maria Eleonora Eugenia Conradi (1813-78) och Sara Vilhelmina Charlotta Conradi (1815-68). Den sistnämnda var gift med Carl Ulrik von Christensson.

Samuel Fredrik Koschell var anställd i Ostindiska kompaniet och blev superkargör med två resor som detta åren 1778-1782. Georg Johan Conradi, förmodligen ytterligare en son till Georg Henrik Conradi, var också superkargör och genomförde 3 resor som detta. Han var också fast placerad i Kanton mellan 1779 och 1786. En position som möjliggjorde stora förtjänster genom egen handel, bland annat med opium. Efter hemkomsten från Kanton investerade han i egendomar (ex.Skattmansö bruk) och fastigheter liksom många andra superkargörer och direktörer i Ostindiska kompaniet som exempelvis Niclas Sahlgren och Patrick Alströmer.

Advertisements

Bedoire – rik flykting och köpmannafamilj

Del 33 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Jean Bedoire d.ä. (-1721) invandrade, som flykting, från Saintonge i västra Frankrike till Stockholm och vann burskap som perukmakare 1672. Han kom snart att syssla med import av franska varor, huvudsakligen viner och textilier, samt med export av koppar och mässing. Sonen Jean Bedoire d.y. (1683–1753) övertogs faderns rörelse och startade också bankirverksamhet. Han var också stor fastighetsägare, drev ett sockerbruk och blev en av Sverige  rikaste personer på 1700-talet. Kvarlåtenskapen efter honom uppgick till 5 689 053 dlr kmt.

Jean Bedoire den äldres dotter Maria Bedoire (1685-1725) var gift med gift med Henri Lefebure (1663-1714), mor till Johan Henrik Lefebure (1708-1767). Den senare inköpte mässingsbruket i Norrköping och 1764 även Gimo bruk Uppland där han lät uppföra en ny herrgårdsbyggnad. Han var också direktör i Ostindiska kompaniet 1760-66. Johan Henrik Lefebure var gift med sin kusin Charlotta Bedoire (1712-73), dotter till Jean Bedoire d.y. En annan av dennes döttrar,  Magdalena Bedoire (1713-1751) var gift med Herman Petersen, direktör i Ostindiska kompaniet. Efter hennes död gifte Herman Petersen om sig med hennes kusin Charlotta Bedoire (1725-1808), tidigare gift med Magdalena Bedoires bror Frederic Bedoire (1715-1748). Denne var också kompanjon med Herman Petersen i firman Petersen & Bedoire.

En tredje dotter till Jean Bedoire d.y., Maria Christian Bedoire (1711-1742) var gift med Frans Jennings. Deras son var bruksägaren och köpmannen John Jennings (1729-1773). Denne var dock först militär och började först därefter med affärer i vilka han lärdes upp av svärfadern Thomas Plomgren (1702-54). Hans hustru hette Hedvig Sofia Plomgren. Genom stora lån i riksbanken kunde John Jennings köpa och anlägga en mängd järnbruk, bland annat Robertsfors bruk och Olofsfors bruk i Västerbotten. Hans goda kunskaper på området gjorde att affärerna gick bra och ledde till hans inval såväl som fullmäktig i Järnkontoret som till hans inval i Vetenskapsakademin år 1756. Thomas Plomgrens bror Anders Plomgren (1700-66) var direktör iOstindiska kompaniet från 1746 till 1766.

Johan Henrik (Jean Henri) Lefebure blev förmögen på sina bruk, men han tjänade än mer pengar på affärer via de så kallade Växelkontoren. Växelkontoren hade till ansvar att hålla ordning på valutan och hålla växelkursen nere. När mössorna kom till makten vid riksdagen 1765-66 så ledde det till att deltagarna i växelkontoren dömdes till hårda straff. Herman Petersen (1713-65)  dog under processens gång och fick inget straff.  Andra delägare som Claes Grill fick böter på 1 000 d smt och dömdes till förlust av borgerlig näring i tre år,  Johan Abraham Grill dömdes till 500 d smt i böter. Andra delägare som Gustaf Kierman (1702-66) och Jean Henri Lefebure  fick ännu hårdare straff. Herman Petersen (1713-65)  dog under processens gång och fick inget straff och Thomas Plomgren (1702-54) som var en drivande kraft i starten av Växelkontoren var redan död sen länge.

Jean Frederic Bedoire (1747-1830), son till Frederic Bedoire, inköpte Västanfors bruk år 1768. Han var en av de större investerarna i Strömsholms kanal och flyttade hela Västanfors bruk år 1783 för att kanalen skulle kunna byggas. Ägde också Gysinge bruk. Det senare såldes dock 1820 av sonen Jean Henric Bedoire (1786-1841) och köpte istället Molnebo. Hade även sonenCarl Fredric Bedoire (1785-1839) som övertog Västanfors och Bjurfors bruk från fadern.

Frans (Francois) Bedoire (1690–1742), också son till Jean Bedoire d.ä., var även han köpman. Han var en av tre ursprungliga direktör vid Svenska Ostindiska kompaniet som startade år 1731. Likt brodern var han stor fastighetsägare och dessutom bildade han Sveriges första sjöförsäkringsbolag. Redan 1732 avgick han dock. Frans Bedoires dotter Charlotta Bedoire gifte sig först, som redan nämnts, med sin kusin Frederic Bedoire och sen med Herman Petersen.

En annan dotter till Frans Bedoire, Johanna Bedoire (1729-1808) gifte sig med Erik von Stockenström (1703-90). En släkting till denne, också med namnet Erik von Stockenström var superkargör i  Ostindiska kompaniet, bland annat placerad i Kanton åren 1781-86. En post som garanterade stora privata förtjänster genom egen handel, både med kolonialvaror (te, kryddor med mera) till Europa och med opiumimport till Kina.

En tredje dotter till Frans Bedoire, Maria Elisabeth Bedoire (-1783) var gift med Engelbert Gother vars ena dotter var gift med den mycket rike Lars Reimers. Den yngsta dottern Ulrica Bedoire var för sin del gift med Johan Rosir.

Jean Bedoire (1728-1800), son till Frans Bedoire,  var för sin del en framstående handelsman som reste mycket i utlandet och bland annat under 20 år var konsul i Portugal. Han adlades som Jean de Bedoire och var en ledande medlem i frimurarorden liksom också hans släktingar som Herman Petersen, Jean Lefebure och Lars Reimers med flera. Jean de Bedoire ägde vid sin död andelar i Trollhättans kanal- och slussverk och aktier i Ostindiska kompanie

Hahr – frimurare i Ostindiska kompaniets tjänst

Del 29 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Hinrich Hahr (1693-1747) föddes i Tyskland och flyttade till Sverige där han gick under namnet Henrik Hahr. Han gifte sig med en dotter, Anna Christina Küsel,till den förmögne grosshandlaren Simon Fredrik Küsel (1669-1742).

Två av Henrik Hahrs söner blev aktiva i Ostindiska kompaniet som superkargörer, Jacob Hahr (1727-85) och Henrik Wilhelm Hahr (1724-94). Henrik Wilhelm Hahr genomförde fem resor som superkargör ombord på olika fartyg. Jacob Hahr samarbetade mycket med Michael Grubb (1728-1808) och Jean Abraham Grill(1736-92) när han var superkargör i Kanton 1769-1775. Precis som Jean Abraham Grill handlade han både för egen del och för kompaniets del. Han deltog också i opiumhandeln i likhet med Jean Abraham Grill, men han handlade också för sin frimurarloges del. Något som Grill inte gjorde. Opium inköptes i Bengalen där odlingen av opiumvallmo var omfattande. Ostindiska Kompaniet och dess superkargörer köpte opium i Bengalen för försäljning i Kina. Som ett exempel ska Jacob Hahr, som periodvis vistades länge i Indien, år 1767 ha sänt 10 ton opium till Jean Abraham Grill i Kanton.

Överhuvudtaget hade frimurarna en ganska stark ställning inom Ostindiska Kompaniet. Frimurarlogen i Göteborg som startade 1755 hade redan år 1759 102 medlemmar. Av dessa var 25 anställda inom Ostindiska Kompaniet. Det var dyrt att vara med så det krävde goda inkomster

Superkargörerna Friedrich Habicht, grundare av frimurarlogen i Göteborg, John Pike d.y. (son till John Pike d.ä.), Anders Gadd, Johan Adolf Smedberg och som redan nämnts Jacob Hahr var frimurare. Det var också kaptenerna Carl Gustaf Lehman (1714-1777) och Carl Gustav Ekeberg (1716-1784). Ekeberg och Lehman var kompaniets flitigaste kaptener. Ekeberg gjorde 10 resor varav 7 som kapten och Lehman gjorde 6 resor som kapten. Totalt var omkring 40 av Ostindiska kompaniets superkargörer och ungefär hälften av kaptenerna frimurare. Ostindiska kompaniets personal grundade en frimurarloge i Kanton.

Henrik Wilhelm Hahr var gift med Catharina Magdalena Rothstein (1742-1820), dotter till Anders Rothstein, rådman i Stockholm. En av hennes systrar var gift med den framgångsrike grosshandlaren Joachim Daniel Wahrendorff. Denne kom att bli en av Sveriges största gods- och bruksägare och var affärspartner med Carl Gottfried Küsel (1729-1795), bror till Henrik Hahrs fru Anna Christina Küsel och därmed morbror till Hans Wilhelm Hahr. Carl Gottfried Küsel var direktör i Ostindiska kompaniet 1770-1786. Henrik Wilhelm Hahr var kusin med Christian Hebbe (1698-1762) och  Jan Christopher Pauli. Christian Hebbe investerade i Ostindiska kompaniet och sonen Simon Bernhard Hebbe (1726-1803) var direktör i Ostindiska mellan 1799 och 1803. Henrik Wilhelm Hahr var ägare till egendomen Graneberg i Södermanland. Graneberg ärvdes av sonen Henrik Wilhelm Hahr (1769-1802). Denne dog barnlös och egendomen övertogs av brodern Jacob Hahr (1774-1809).

En tredje bror till Jacob Hahr och Hans Wilhelm Hahr var Gottfrid Hahr, apotekare och innehavare av Apoteket Hjorten fram till 1778. Anna Elisabeth Arfvidsson (1753-1831), dotter till Christian Arfvidsson i första äktenskapet  var gift med Isaac Hahr (1732-1813), ytterligare en son till Hinrich Hahr.

Grönlandskompaniet

Del 5 av 8 i serien 1700-talets kompanier

I Göteborg fanns det två olika Grönlandskompanier på 1700-talet. Även i Stockholm fanns ett Grönlandskompani. Inget av dem tycks ha varit nån större framgång.

Åren 1755-60 fanns det första Grönlandskompaniet i Göteborg. Det ägdes av Peter Samuelsson Bagge. Under denna tid tillverkade mellan 100 och 200 tunnor tran per år, dock inte alltid av val utan även från säl. Kompaniet lades ner då det var föga framgångsrikt.

Ett nytt kompani startade dock år 1774 i Göteborg. Delägare i detta Grönlandskompani som existerade mellan 1774 och 1787 var G.F. Beyer och Martin Törngren. Grönlandskompaniet arrenderade i början av 1770-talet Känsö i Göteborgs södra skärgård som nyttjades som utgångspunkt för valjakt i haven kring Grönland. Av valarna tillverkades bl.a. tran och valfiskben.

Grönlandskompaniets tillverkning av tran var i paritet med medelstora och stora sillbaserade trankokerier. Tillverkningen av tran varierade mellan cirka 100 fat och som mest över 1 100 fat med undantag av år 1782 då inget tran tillverkades och ingen val fångades. Minsta tillverkningen ägde rum 1786 och den största 1776. På 1770-talet utrustade kompaniet 4 eller 5 skepp varje år men på 1780-talet handlade det om 2 skepp per år. Antalet fångade valar varierade mellan 0 (1782), 1 (1785) ock så många som 15 (1777) och 24 (1776). Noterbart är också att det på 1700-talet var ganska vanligt med stora valar vid den bohuslänska kusten:

Beträffande sillvalar, som ansågs driva in sillen under land och alltså var högst nyttiga varelser, stadgades redan för sjuhundra år sedan, att den som dödade dylika skulle straffas med böter. Sill och valar hörde ihop. Men pålitliga uppgifter om valarnas förekomst vid kusten finns inte från tidigare fångstperioder än sjuttonhundratalets. Redan från periodens början omtalas att valar hade visat sig utanför Hisingen.

Och 1763 meddelades att en hel hop valar hade uppträtt i skären utanför Göteborg. Bland annat var det en vars längd uppskattades till trettio à trettiofem alnar, som hade låtet se sig utanför Älvsborgs fästning. Där gick han fram och tillbaka i fjorton dagars tid och sprutade vatten ända upp till trettio alnars höjd. Ett tiotal år senare berättade trovärdiga fiskare att de vid Gravarne hade sett två valar jaga ett stort sillstim in mot iskanten – det var sträng isvinter det året.

När stimmet kom fram till isen vände valarna tvärt, men den skräckslagna sillen fortsatte in under isen – som gick i vågor ända till den inte längre motstod trycket underifrån utan brast med ett brak så att sillen hoppade upp och blev liggande i stora högar. Från Ljungskile rapporterades 1792 att ett par, tre valar i över åtta dagars tid hade visat sig där. De uppskattades efter ögonmått till mellan trettio och fyrtio alnars längd, och allmogen såg dem inte utan onda aningar. Gammalt folk berättade nämligen att dylika vidunder alltid hade låtit se sig före ett krig och att ofred alltså kunde anses vara i faggorna igen.

De mera förståndiga nöjde sig emellertid med att betrakta valarna som ett förebud till rikt sillfiske. När den senaste sillperioden började i slutet av sjuttiotalet dök även valarna upp igen. Redan under första fiskesäsongen rände en val upp på ett skär vid Hällevikstrand. Den var visserligen inte mer än tio alnar lång men förorsakade i alla fall ett drygt arbete, då den skulle flottagas och bogseras bort. Den fördes in till Göteborg, där ett ombud för naturhistoriska riksmuseet uppträdde som spekulant på den. Fiskarna begärde femhundra kronor för den. Ett par år senare uppträdde en fyrtio alnar lång bjässe i Gullmaren. Han utsattes för beskjutning men klarade sig undan. En ångare som följde i hans kölvatten hade svårt att hålla sin kurs – så våldsamt rörde valen upp vattnet.

På Danafjorden och ända inne vid Stenungsund frustade stora valar omkring, och i Marstrand blev det en förfärlig uppståndelse när folket en söndag kom ut ur kyrkan och fann en tjugo alnars val piruettera mellan båtarna i hamnen. Kvinnorna skrek i himmelens sky, och karlarna var beredda på att få se båtarna vända kölen i vädret, men när valen hade roat sig med sina konster en stund stack han i väg ut genom inloppet och försvann. Från än den ena, än den andra platsen på kusten meddelades att valar hade plöjt omkring tillsammans med sillstimmen, men ingen bohusläning kom dock på idén att anställa särskild jakt på de långväga gästerna. Detta gjorde däremot en del företagsamma norrmän.

Grönlandskompaniet hade tillgång till Känsö för utrustning av fartygen och företaget hade dessutom tillgång till kajen vid Törngrens sillsalteri och trankokeri vid Färjenäs där Grönlandskompaniets fartyg kanske oftast låg och utrustades när de var i Göteborg.

Benjamin Bratt (1748-87) var direktör i Grönlandskompaniet det sista året. Innan dess tycks hans svåger Andreas (Anders) P Oterdahl (1726-1804) ha varit direktör. Benjamin Bratt var i sitt första äktenskap gift med Ingeborg Dorotea Matzen (-1776) och i sitt andra med Maria Lauterbach (1756-1835). Carl Bratt (1785-1838), son till Maria Lauterbach och Benjamin Bratt var handelsman. Andreas Oterdahl var gift med Dorotea Matzen (1731-63).

För källor utöver länkar se mitt första inlägg om sillperioden på 1700-talet och det första inlägget om handelsfamiljer i Göteborg på 1700-talet.

Emden Company

Del 4 av 8 i serien 1700-talets kompanier

Emden Company var ett kortvarigt men mycket lönsamt ostindiskt kompani hemmahörande i Preussen, närmare bestämt i staden Emden vid den tyska nordsjökusten. Emden inklusive hela Ostfriesland annekterades av Preussen år 1744. Bolaget vars fulla namn var Königlich Preußische Asiatische Compagnie in Emden nach Canton und China (KPAC)  fick sitt privilegium år 1750, utfärdat till handlaren Heinrich Thomas Stuart i Amsterdam. Bolaget grundades 1751 och påbörjade sin verksamhet 1752

Precis som när det gällde Oostendekompaniet, Svenska Ostindiska Kompaniet, Asiatisk Kompagni i Danmark och Triestekompaniet så var handelshus i Antwerpen stora investerare. I Emden Company ägde nederländska och flamländska handelsmän ungefär 50% av kapitalet och aktierna. Allra mest ägde Emmanuel van Ertborn (1716-91) från Antwerpen (men född i Mechelen) som innehade 705 av totalt 1 722 aktier. En annan investerare var Jean François Michel (1697 – 1772) från Mechelen.

Kompaniet i Emden existerade bara i 5 år då Ostfriesland år 1757 invaderades och ockuperades av franska trupper under sjuårskriget. Sammanlagt hade kompaniet 4 fartyg som han åka på 6 resor till Kanton. Inget fartyg gick under och alla resor gick med stor vinst. Sista resan avslutades 1757 i Plymouth i England istället för i Emden. 1758 intogs staden av brittiska trupper som använde den som en bas för kriget i Westfalen.

Vid den franska ocksupationen av Emden flyttade direktören för kompaniet, Johann Gottfried Teegel, till nederländska Delfzijl. 1765 upplöstes kompaniet slutgiltigt.

Det innebar dock inte att handeln på Ostindien upphörde i Tyskland. Det fanns nämligen också en privat handel utanför kompanierna. Denna handel finansierades främst av köpmän i Hamburg. Redan på 1730-talet deltog dock hamburgköpmän i Ostindienhandeln genom att finansiera och utrusta fartyg som seglade för Oostendekompaniet. Hamburgköpmännen utrustade och finansierade också fartyg från danska hamnar som inte seglade för det danska Asiatiska Kompaniet. Dessa seglade främst från hamnar i de danska hertigdömena Slesvig och Holstein som Åbenrå, Slesvig och Altona.

Oostendekompaniet

Del 1 av 8 i serien 1700-talets kompanier

Oostendekompaniet kan sägas ha varit en föregångare till Svenska Ostindiska Kompaniet på så sätt att många av de som investerade i Oostendekompaniet också investerade i det svenska kompaniet.

Oostendekompaniet existerade mellan 1722 och 1731, men handeln började redan 1713 med privata fartyg. En mycket kort tid alltså, men kompaniet hann sända iväg 21 resor med kompaniägda fartyg 1724-31 och 34 resor med 23 privatägda fartyg åren 1713-23. Det avser var resor under bolagets och Österrikes flagg. Utöver det skickade kompaniet också iväg fartyg under falsk flagg, som exempelvis skeppet Apollo 1730-31 som utrustades av britten Thomas Combes och seglade under preussisk flagg med start av resan i Hamburg.  Vid denna tid var Henrik Königs (1686-1736) bror Johan Fredrik König (1690-1759) verksam i Hamburg. Henrik König var en av grundarna av det Svenska Ostindiska Kompaniet och man kan anta att König-bröderna därför redan tidigare haft kontakter involverade i Ostindisk handel.

Huvuddelen av de fartyg som Oostendekompaniet använde var byggda i Storbritannien, men många av de största byggdes i Hamburg eller Oostende. De var i allmänhet större än de fartyg som senare användes av det svenska Ostindiska kompaniet.

Thomas Combes var en av många med erfarenhet från Oostendekompaniet som kom att engagera sig i det svenska kompaniet. Andra var bröderna Charles Pike och John Pike, Alexander Graham (Alexander Brown, Charles Brown) James Adam, Thomas Coppinger (eventuellt är Addams och Coppinger samma person, täcknamn, pseudonymer var vanliga), George Kitchin d.ä, George Kitchin d.y., Charles Morford och naturligtvis bröderna Colin Campbell och Hugh Campbell. Säkerligen var det fler av de 100-tals skottar och engelsmän som var anställda i det svenska kompaniet som tidigare hade varit anställda eller inblandade på något sätt i Oostendekompaniet. Många britter var superkargörer och kaptener ombord på fartyg i Oostendekompaniets tjänst och dessutom var de ofta engagerade i den inomasiatiska handeln i vilken opium hörde till de mer profitabla, vinstgivande handelsvarorna. Produktionsområde för opium på denna tid var främst Bengalen och den stora marknaden fanns i Kina. Kanton fungerade som transferort.

Oostendekompaniet var ett bolag med privilegium från en österrikiske kejsaren då södra Nederländerna (nuvarande Belgien), också kallade Spanska Nederländerna, tillhörde den österrikriska kronan vid denna tid. Investerare var främst stora handelshus och handelsmän i Antwerpen men även många britter. Bolagets kapital var 6 miljoner gulden fördelade på 6 000 aktier om 1 000 gulden var.  Framförallt kom bolaget att bedriva en framgångsrik handel på Kanton som var inriktad på te. Men det anlades även faktorier på olika platser i Indien som exempelvis Bankipur i Bengalen och Cabelon på Koromandelkusten.

Bland superkargörer och direktörer var det många britter och skottar. Några av dem har redan nämnts då de senare var intressenter i det svenska Ostindiska kompaniet. En annan var irländaren Thomas Ray, katolik och gift med en belgiska. Han hade redan 1715 organiserat en handelsresa till Indien med fartyget S:t Matthew och var en av de 7 ursprungliga direktörerna i Oostendekompaniet tillsammans med 5 köpmän från Antwerpen och Jacques Maelcamp från Gent och firman Craywinckel & Maelcamp. Även Jacques Maelcamp var en av de som investerade i det svenska kompaniet och han var en av de som finansierade resan med S.t Matthew och Prince Evgenes år 1715. Detta tillsammans med en annan köpman i Gent, Joseph Ghesale.

Det brittiska East India Company, holländska VOC och det franska Compagnie des Indes var missnöjda med konkurrensen och genom politiska påtryckningar tvingades den österrikiske kejsaren upplösa bolaget. Detta skedde 1727, men kompaniet fortsatte sin verksamhet intill 1731.

En av de allra största investerarna i Oostendekompaniet var Joannes Jacobus Moretus (1690-1757) från boktryckarfamiljen Moretus) i Antwerpen. Andra större investerare var Ferdinand Anthoin Baron de Veecquemans, också från Antwerpen som innehade 100 aktier och familjen de Proli i samma stad. Andra investerare var Melchior Breton (Antwerpen), sannolikt Thomas Hall i London och andra handelsmän i Antwerpen.

Familjen Moretus drev även handelsverksamhet och hade många förbindelser med Sverige. Bland annat köpte man långt senare in stora delar av det te som Svenska Ostindiska Kompaniet förde hem från Kina. Mycket av detta smugglades till Storbritannien. Firman var också en stor investerare i det Svenska Ostindiska Kompaniet under de första två oktrojerna, dvs 1731-46 och 1746-66. Exempelvis investerade man i resorna 1743 (Götheborg och Riddarhuset) och 1746 (Calmar, Cronprinsessan Lovisa Ulrica, Cronprinsen Adolph Friederic och Freeden). Investeringarna förmedlades bland annat av superkargören Arthur Abercromby.

Även handelshuset Proli var en stor investerare i det svenska Ostindiska kompaniets tidiga resor och oktrojer. När det svenska kompaniet blev alltmer dominerat av svenska intressen så vände sig handelshuset de Proli återigen till Österrrike och i samarbete med William Bolt, ursprungligen en tysk född i Antwerpen och med flera års tjänstgöring i British East India Company, startade man upp ett nytt kompani baserat i Trieste som existerade mellan 1771 och 1785. Det blev ingen kommersiell framgång och gick i konkurs 1785. En av dem som var verksamma i Triestekompaniet var John Reid som grundade det företag, Cox, Beale & Read som senare blev Jardine & Matheson.

En del kapital från investerare i Spanska Nederländerna (nuvarande Belgien) förmedlades också av Niclas Sahlgren, bland annat för Louis Walwain, Melchior Remy (1705-39) och Charle le Poivre.

En del av de som var investerare i Oostendekompaniet investerade även i danska Asiatisk Kompagni. Bland dessa märktes Frederick de Coninck (med en släkting som hade varit direktör i Oostendekompaniet), Pieter van Hurck (superkargör i Oostendekompaniet) och John Brown. I Asiatisk Kompagni tycks handelsmän från Hull ha deltagit som investerare. Sannolikt var dessa handelshus i Hull intressenter i Oostendekompaniet på samma sätt som skotska investerare var det.

Ett fjärde bolag som de tidigare intressenterna i Oostendekompaniet investerade i var det så kallade Emden Company som existerade mellan 1750 och 1756. En som arbetade i Emdenkompaniet var Peter Dens som arbetat både i Oostendekompaniet och det svneksa Kompaniet.

Många av de flamländska affärsmännen som var involverade i Oostendekompaniet engagerade sig efter kompaniets upplösning också i enskilda resor till Ostindein. Bröderna Maelcamp organiserade sådana resor tillsammans med svågern Jean-Baptiste Soenens. Det gjorde även den tidigare nämnde Thomas Ray som regelbundet engagerade firmor i London, Antwerpen, Gent och Oostende att investera i de fartyg han organiserade. Bland Londonköpmän som investerade i märktes John Walker, John Tyssen och Francis Acton. Francois de Schonamille som varit engagerad i Oostendekompaniet stannade för sin del kvar i Bankibazar (Bankipur) till 1944 och drev framgångsrikt det tidigare faktoriet till dess. Oostende som hamnstad fortsatte också att fungera som en centralpunkt för smugglingen till Storbritannien.

Original-Odhner

Pehr Odhner (1790-1857) var präst. En av hans söner var Theophil Dynamiel Odhner (1816-1863) och denne var far till grundaren av företaget Original-Odhner, Willgodt Odhner (1845-1905). I sitt andra äktenskap fick Pehr Odhner sonen Aron Odhner (1833-1914) som blev en framgångsrik mindre affärsman i Stockholm. Hans son Valentin Odhner (1867-1956) blev ingenjör och arbetade vid Odhner-fabriken i S:t Petersburg. Utöver detta hade Pehr Odhner två söner till, Herrbed Odhner (1829-1891) och Ernst Odhner (1843-1869).

En av Pehr Odhners bröder var gift med en syster till uppfinnaren John Ericsson och järnvägsmannen Nils Ericsson. Ett av Pehr Odhners barnbarn var mor till en av SKF:s grundare, uppfinnaren Sven Wingquist (1876-1953). Sven Wingquists mor vara alltså kusin med Willgodt Odhner. Sven Wingquist och Willgodt Odhner var sysslingar.

Willgodt Odhner tog 1868 arbete som ingenjör vid Maskinfabriken Ludvig Nobel i S:t Petersburg efter att först ha arbetat på en mindre firma en kort tid. 1876 startade han med hjälp av kapital från Ludvig Nobel en fabrik för tillverkning av räknemaskiner. En räknemaskin han hade utvecklat under sin tid som anställd hos Nobel. Han var emellertid själv ägare till den nya fabriken och firman som drogs igång 1886 tillsammans med en brittisk investerare vid namn F.N. Hill och firmans namn var Odhner & Hill. Partnerskapet med Hill tycks ha upphört 1895.

Willgodt Odhner hade tre bröder, Hjalmar Odhner (1846-1936) som var i textilbranschen, Sannfrid Odhner (1849-1895) som blev mekaniker, småföretagare och poet samt Carl Theophil Odhner (1863-1918) som blev en ledande Swedenborgare i USA. De tre äldsta av bröderna Odhner drev för en tid ett mindre företag i den grafiska branschen i S:t Petersburg, men det var inte en lönsam verksamhet så den upphörde efter en tid.

Willgodt Odhner hade flera barn, däribland Alexander Odhner (1873-1919), Alma Odhner (1877-) gift med pappans kusin Valentin Odhner och Georg Odhner som dog redan 1910. Martha Siewert som var gift med Georg Odhner i sitt första äktenskap och med Alexander Odhner i sitt andra var syster till Karl Siewert, anställd i företaget från 1905 och VD de sista åren i S:t Petersburg, 1912-1917.  Efter ryska revolutionen flyttade företaget till Göteborg där en ny fabrik byggdes i Gamlestaden.

Original Odhner

Original Odhner på Gamlestadensvägen år 1965.

Det nya svenska företaget, AB Original-Odhner grundades av bland annat Alexander Odhner och andra medlemmar i familjen Odhner med stöd av Gamlestadens Fabriker och bröderna Sven Wingquist och Erik Wingquist. I styrelsen för det nya företaget ingick till en början Axel Carlander, Sigurd Larsson (Larsson, Seaton & Co), Erik Wingquist, Anders Hellström (Papyrus) och Bengt Fjellman (SKF). Till VD utsågs Hugo Schauman. Han avgick dock redan 1921 och efterträddes av Hans Herlitz. Denne kom att leda företaget i nästan 20 år i nära samarbete med representanter för SKF (Uno Forsberg) och Volvo (Assar Gabrielsson).

Företaget ägdes i huvudsak av familjerna Odhner och Wingquist intill 1942 då det efter Herlitz död såldes till familjen Ericssons AB Åtvidabergs Industrier (Facit). Vid den tidpunkten fanns ungefär 300 anställda. Vid mitten av 1940-talet fanns det 500 anställda och vid mitten av 1950-talet 800 i Göteborg. Totalt fanns det 1962 omkring 1 200 anställda inklusive anställda vid fabriken i Strömstad. Sixten Carle var VD från 1942 till 1956 då han efterträddes av Lennart von Kantzow. Tillverkningen av räknemaskiner flyttades 1965 till Lennartsfors i Värmland, men lades ner i början på 1970-talet. I Göteborg lades den sista tillverkningen ner 1978.

Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Bangt Jangfeldt, Svenska vägar till S:t Petersburg, 1998

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2010.

Påhlsson – Pååls

1878 startade Anders och Matilda Påhlsson A. Påhlssons bageri på Tallgatan i Malmö. Eftersom de inte fick lov att sälja bröd i de mjölkbutiker som fanns, startade de i början av 1900-talet ett antal egna mjölkbutiker runt om i Malmö för att på så sätt distribuera och sälja sitt bröd.

1895 anlade C.E. Segerdahl ett nytt bageri Majorna i Göteborg, Majornas Ångbageri. Detta bageri togs på 1920-talet över av Frans Påhlsson med familj som ju redan ägde ett bageri i Malmö. Frans Påhlsson var son till Anders Påhlsson.

1949 hade Majornas Ångbageri 200 anställda. 9 år senare, 1958, köptes göteborgs största bageri, Olof Asklunds bageri, och gjordes till dotterbolag till Majornas Ångbageri AB som nu fick namnet Pååls Bröd AB. Det sammanlagda antalet anställda var nu 450. På 1960-talet byggde Pååls sitt nya stora bageri i Högsbo i sydvästra Göteborg.

1965 fick bageriet i Malmö namnet Pågens Familjebageri AB, numera bara Pågens AB.

Vid Frans Påhlssons död övertogs Pågens Familjebageri AB i Malmö av sonen Tor Påhlsson och bageriet i Göteborg övertogs av den andre sonen Lars Påhlsson. De bägge bröderna omskrivs i Gustaf Olivecronas bok De nya miljonärerna från år 1970.

I början av 1970-talet sålde Lars Påhlsson sitt bageri i Göteborg till brodern Tor Påhlsson med familj i Malmö. Lars Påhlsson ville ägna sitt liv åt sin religiösa tro och bageriverksamheten var då inte så intressant. Han var medlem i Jehovas vittnen och många anställda på Pååls har genom året tillhört denna religiösa grupp. Därefter blev Pååls Bröd AB ett dotterbolag till Pågens Familjebageri AB. 1971 fanns ungefär 700 anställda i  koncernen. Andra företag som Pågens köpt upp under sin historia är Lockarps Bageri AB, Hägges, andra småbagerier och Lilla Harrie Valskvarns AB.

I slutet av 1970-talet övertogs ägandet i Pågens Familjebagerier AB (numera Pågengruppen AB) av ett holdingbolag i Nederländerna, Pogen International BV. Formellt tycks det bolaget ägas av en stiftelse i Schweiz som alltså i sin tur troligen kontrolleras av familjen Påhlsson, numera Finn Påhlsson. Konstruktionen gjordes för att minimera skatterna vid arvskiften och utdelningar och påminner en hel del om hur Ikea är organiserat. En del av Pågens och Pååls internationella dotterbolag överfördes till Pogens. I Tyskland startades ett nytt producerande bolag ägt av Pogens som övertog försäljningsbolaget i samma land.

Pogen International sysslar enligt uppgifter på nätet med frysta och djupfrysta livsmedel. Men enligt vad jag förstod på den tid jag arbetade fackligt i företaget så sköttes också en del av Pågens export via detta företag och koncernens varumärken ägs i många länder av det nederländska moderbolaget. Hur många anställda det eventuellt kan finnas i utländska företag som kontrolleras av familjen Påhlsson är okänt. Fram till 1992 ägde man i alla fall ett bageri i USA som bakade och sålde Pågensprodukter under namnet Pogen om vilket Frank Zappa har skrivit i en låt.

När koncernen omorganiserades år 2003 övertogs flera av småbagerierna av Håkan Sigvant. Lockarps, Växjöbagarn och Kullens bröd var tre bagerier som togs över av honom.

År 2000 fusionerades Pågens med dotterbolaget Pååls. Varumärket Pååls gick över tlll de småbagerier som tidigare gått under namnet Brödmästarna men försvann helt några år senare.

Numera står det alltså Pågens på bageriet ute i Högsbo där jag arbetade från 1991 till 1997. Under den perioden hann jag vara facklig förtroendeman, styrelsemedlem i bolaget (suppleant egentligen) som representant för de anställda och skyddsombud. 1994 fick jag sparken för att jag var obekväm. Senare samma år fick jag tillbaka jobbet och två chefer som ville få bort mig fick i sin tur sluta. Jag fick också skadestånd. Jag hann också med att delta i möten i Malmö med koncernens ägare Finn Påhlsson som övertagit kontrollen i företaget från sin far Tor Påhlsson.

Tydligen påstår Håkan Hellström i en låttext att han ska ha arbetat på Pååls under 1994, men det har jag inget minne av. Det behöver ju inte heller vara sant. Däremot så arbetade Louis Herrey på bageriet under 1996 och 1997 (tror jag det var) och kanske efter det också men då hade ju jag slutat. Andra kända personer som arbetat där är Ulf Ekberg i Ace of Base samt ishockeyspelaren Patrik Carnbäck (vi har spelat korpfotboll ihop, bland annat den match där mitt korsband gick av, fast då arbetade han förstås inte längre på Pååls).

Finn Påhlsson hörde år 2006 till Sveriges 100 rikaste personer men är naturligtvis inte lika rik som en del av de andra arvingar till de som omnämns eller personer som omämns i Gustav Olivecronas tidigare nämnda bok. Inte lika rik som Erling Perssons ättlingar eller Ingvar Kamprad och hans familj alltså.

Pågenskoncernen har idag omkring 1 400 anställda. I en del av bolagen i familjekoncernen är också Finn Påhlssons syster Anne-Elise Påhlsson aktiv.

Läs mer: SDS1, 2, 3, 4, 5, 6, Arkitekt, Motvallsbloggen, Newsdesk1, 2, EA, Mål & medel1, 2, UID Future Map, TA, AB, Konkurrensverket,

Andra källor:
Gustav Olivecrona, De nya miljonärerna, 1970
Sveriges 1000 största företag, 1972
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i Svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i Svenskt näringsliv, 1976
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963

Ursprungligen publicerat på Svenssonbloggen 2010

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,, , , , , , ,, , , , , , ,, ,

Silfverschiöld – arvtagare till Niclas Sahlgren

Silfverschiöld och Silfverskiöld är två svenska adelsätter med samma ursprung som de utslocknade ätterna Silfvercrantz och von Hylthéen. Ätternas stamfader är torparen Jöns i Hylta i Småland som levde under senare delen av 1500-talet. Hans son Andreas Jonae (1598-1666) blev kyrkoherde i Ölmstad och riksdagsman. Han tog sig namnet Hyltenius, vilket hans söner ändrade till Hylthén och Hyltén. Andreas Hyltenius var gift med Anna Jönsdotter Gahm, och fick tre söner med henne, Johan (Silfvercrantz), Lars (von Hylthéen) och Nils Hyltenius. Den senare adlades 1686 med namnet Silfverskiöld. Hans första hustru var Abela von Kempten och den andra hustrun Juliana Gripenflycht var dotter till Peter Gripenflycht. Äldsta dottern gifte sig med Richard Ehrenborg. Ätten delades i första generationen i två grenar, utgående från en son ur vardera äktenskapet.

Äldsta grenen härstammar från Nils Silfverskiöld d.y. som var landshövding i Kristianstads län, och gift med friherrinnan Lilliecreutz. Deras tredje son, Arvid Silfverskiöld var landshövding och president i Göta hovrätt, samt gift med grevinnan Ulrika Magdalena von Seth, vars mor var född Gripenstedt. Han upphöjdes till friherrlig värdighet 1771 med namnet Silfverschiöld. En äldre bror till Arvid Silfverskiöld, Peter Silfverskiöld är stamfar till huvudmannagrenen av den adliga ätten. Den friherrliga grenen är den gren som kom att bli rik då de fick ärva Niclas Sahlgren (1701-1776), direktör i Ostindiska Kompaniet.

Detta eftersom Niclas Sahlgrens döttrar Anna Margareta Sahlgren (1747-67) och Sara Catharina Sahlgren (1748-1818) gifte sig med varsin Alströmer, August Alströmer (1735-73) resp. Claes Alströmer (1736-94). Det förstnämnda parets dotter Anna Margareta Alströmer (1766-92) gifte sig med Nils Silfverschiöld (1753-1813) och fick de bägge egendomarna Koberg och Gåsevadholm med sig i boet. Egendomar som Niclas Sahlgren inköpte 1758 och som blev fideikommiss för honom och hans familj år 1772. En annan Silfverschiöld, Carl Silfverschiöld -(1836) gifte sig med en annan arvtagare till en förmögenhet från Ostindiska Kompaniet, Laura Tarras (1805-1865).

Koberg och Gåsevadholm tillhör fortfarande familjen Silfverschiöld och nuvarande fidekommissarie är Niclas Silfverschiöld (1934-) gift med prinsessan Desirée (1938-). Hans syster Ulla Silfverschiöld (1932-) är (var?) gift med Carl Swartz (1920-), från den rika Norrköpingsfamiljen och hans brorsöner Nils Silfverschiöld (1961-) och Jonas Silfverschiöld (1963-) är ägare till Klågerups gods på 1 000 ha i Skåne. Klågerup inköptes av brödernas far Otto Silfverschiöld år 1964. Niclas Silfverschiölds faster Margareta Silfverschiöld (1904-?) var gift med Sven Allard (1896-?), känd svensk diplomat.

Kobergs Fideikommiss och Gåsevadsholms Fideikomiss AB (sen 1999) omfattar totalt omkring 11 500 ha i Sverige och äger dessutom 5 000 ha mark i Lettland, huvudsakligen skogsmark. Jordbruket på Gåsevadholm, strax söder om Kungsbacka är utarrenderat men jordbruket på Koberg i Västergötland sköts av driftbolaget Bjärke Jordbruks AB som ägs tillsammans med Uplo Egendom (Sven Anders Dicander). Bjärke Jordbruks AB odlar främst spannmål. Niclas Silfverschiöld är ökänd för sitt snåla och ogina sätt mot sina arrendatorer som har mycket dåliga villkor på fideikomisset.

Den tidigare Investordirektören Claes Dahlbäcks (1947-) mor var född Alströmer och uppväxt på det av en stiftelse ägda Östads Säteri utanför Alingsås. Sen starten av stiftelsen har huvdmannen i stiftelsen alltid burit namnet Alströmer, idag heter han Patrik Alströmer. Övriga styrelsemedlemmar är från andra prominenta familjer med ursprung i Göteborg, sålunda sitter Gustaf Ekman på Årnäs bruk (Årnäs AB, på 1950-talet omkring 1 000 ha, förmodligen mindre idag) i styrelsen liksom Fredrik Waern (Vänersnäs) och Carl Silfverschiöld (1965-), son till Niclas Silfverschiöld. Östads säteri är på totalt 5 000 ha och är också en del av arvet efter Niclas Sahlgren. Claes Dahlbäck själv äger Räfsnäs (Räfsnäs Kungsgårds AB) i Södermanland med en totalareal på cirka 1 600 ha.

Läs mer: GT, DPS,

Andra källor:
Adelskalendern
Björn af Kleen, Jorden de ärvde, 2009

Adlerbertska stiftelserna

De Adlerbertska stiftelserna är 9 stycken till antalet. Två är mindre och knutna till Chalmers respektive Göteborgs Universitet och en har som ändamål att ge sin avkastning till en av de 6 ännu ej nämnda stiftelserna. Stödstiftelsen och de sex andra stiftelserna förvaltas av SEB och de har ett förvaltat kapital på 1,9 miljarder SEK. De sex allmännyttiga och mer offentliga stiftelserna är:

Störst är Adlerbertska Stipendiestiftelsen som förvaltar ett kapital som för närvarande har ett värde på cirka 790 miljoner SEK. I styrelsen för denna sitter Göran Bengtsson som ordförande, Lars Åhrman som vice ordförande, Bengt-Ove Boström, Anders Carlsson och Axel Adler som är verkställande direktör. De två förstnämnda är ordförande och vice ordförande i samtliga sex mer offentliga stiftelser, men de andra tre kan vara lite olika i de olika stiftelserna. I styrelsen för Adlerbertska Hospitiestiftelsen är det Mats Viberg, Helena Lindholm Schulz och Axel Adler (också här VD) som kompletterar styrelsen, i Adlerbertska Studentbostadsstiftelsen har Axel Adler ersatts av Eva Rinnan Berg och i Adlerbertska Premiestiftelsen är Erik Adlerbert VD och Viberg har ersatts av Mikael O Karlsson medan Susan Ernest är VD i Adlerbertska Elevbostadsstiftelsen och istället för Viberg eller Karlsson hittar vi Torbjörn Claesson i styrelsen. Slutligen har vi styrelsen i Alderbertska Fastighetsstiftelsen i vilken, förutom Bengtsson och Århman, vi hittar Beata Agrell, Martin Fritz och Erikka Adler som VD.

Samtliga personer som innehar VD-poster är släktingar till donatorn.

Donatorn var Axel Adler (1878-1966) och pengarna kommer ursprungligen från mjölkförsäljning och mjölkdistribution. Företaget han byggde upp till dominerande företag i Göteborgstrakten hade namnet Arla. Idag är det namnet på Jordbrukskooperationens företag som en gång i tiden köpte Adlers skapelse:

Axel Ivar Bonde Adler, senare Adlerbert, föddes 1878 och dog 1966. Axel var äldst av fem syskon.

Han studerade vid Göteborgs privata gymnasium och anställdes 1893 som kontorist i föräldrarnas mejeriföretag. Det växte snabbt och kom att omfatta många mejerier och mjölkbutiker. Axel Adler blev direktör för firman när han var 24 år, men lämnade posten och reste runt i Europa. Han återvände till Sverige och tog agronomexamen vid Alnarps lantbruksinstitut. Där träffade han sin blivande hustru Rut. De bosatte sig 1909 på gården Ekered i Dvärred, Lindome. Paret utvecklade gården till ett idécentrum och informell folkhögskola.

1910 blev Axel Adler åter direktör för familjeföretaget. Han köpte ut sina syskon och utvidgade verksamheten, köpte fler mejerier, mjölkbutiker och ett ångbageri. Hela verksamheten samlades under bolagsnamnet Arla, som fick monopol på mjölkdistributionen i Göteborgsområdet.
Adler valde att studera vidare på Göteborgs handelshögskola och diplomerades1929. Han blev med tiden även handelshögskolas hedersdoktor.

1935 sålde Adler sitt bolag till Lantbrukarnas Mjölkcentral och intäkterna investerades bland annat i Rederi AB Transatlantic och i Göteborgs Handelsbank. Axel Adler beundrade den socialdemokratiske finansministern och ideologen Ernst Wigforss. Det var dennes idéer som inspirerade Adler att donera pengar och aktier, som ledde till bildandet av de sex stiftelserna. Namnet Adlerbert hade tidigare förekommit i släkten och Axel Adler bytte efternamn sent i livet.

Axel Adlerbert ägde en kort tid i början av 1900-talet också gården Sämsholm som han övertog efter fadern Jöns Adler Andersson genom att köpa ut syskonen.

I motsats till många stiftelser av familjekaraktär så fungerar inte de Adlerbertska stiftelserna som maktbas för en familj och deras finansintressen. Däremot är stiftelserna viktiga finansiärer av forskning och studenter vid Göteborg Universitet och Chalmers Tekniska Högskola.