Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Ekman

Släktsajter som kan ge lite historiska kunskaper om Göteborg

Ett stort antal av de gamla välkända göteborgska handels- ochg patricierfamiljern har släktsajter som kan ge en hel del historisk information om Göteborg och handelshusens historia i Göteborg. De flest av sidorna är inte så professionellt gjorda, men de innehåller en hel del intressant ändå.

En sådan sida är Dicksonska släktföreningen som innehåller mängder med information om olika personer i släkten och andra saker som har med familjen att göra. Andra sidor är Släktföreningen Adlerberth Adler Adlerbert, Släktföreningen GrauersSläktföreningen Tham & TammWaernska släktföreningen, Kjellbergska släktföreningen, Hammarska släktföreningen och Mühlenbockska Släktföreningen

Åter andra släktföreningar står endast att finna på facebook, däribland Ekmanska släktföreningen och Brusewitzka släktföreningen.

En släktförening som inte kan sägas handla om en Göteborgsfamilj är Grillska släktföreningen. Men flera i familjen var aktiva i Göteborg med handelshus och Ostindiska kompaniet. Därför är föreningen intressant i detta sammanhang. Samma sak gäller den Almqvistska släktföreningen.

På denna sajt har vi också en lång rad artiklar om medlemmar i de familjer och släkter vars släktföreningar nämnts ovan.

Adlerbert (Adler)

Dickson

Ekman

Kjellberg

Tham / Tamm

Waern

Advertisements

Sillimport och sillexport på 1700-talet

Del 5 av 7 i serien Export på 1700-talet

I början av 1700-talet var det sillperiod i Norge med en kraftig ökning av fisket och exporten av sill:

Det norska sillfisket utvecklades kraftigt under första delen av 1700-talet och mängde sill som exporterades från norska hamnar ökade. Den största delen av sillen exporterades från Bergen och en kraftig ökning av den utskeppade sillen kan märkas. På 1690-talet låg exporten från Bergen på ungefär 15 000 tunnor årligen. Motsvarande siffror för 1720-talet var knappt 20 000 tunnor. På 1730-talet ökade exporten rejält med en topp år 1732 på 56 000 tunnor. På 1740- och 1750-talen upplevde det norska sillfisket goda tider. Toppnoteringar under de båda decennierna för Bergen var 143 000 tunnor år 1749 och 157 000 tunnor år 1756. Den näst största exporthamnen var Kristiansand med en högsta volym år 1756 om 75 000 tunnor. Exporten gick huvudsakligen till Medelhavsländerna och Östersjön. Viktiga destinationshamnar var Livorno, Marseille, Barcelona, Königsberg, Riga, Reval och Stockholm. Även till Amsterdam gick en hel del export när det holländska sillfisket vid denna tid hade sin höjdpunkt långt bakom sig.

Den helt avgörande betydelsen för framgångarna i det norska sillfisket var att vårsillen hade börjat komma in till kusten igen. Precis som i Bohusläns historia har det norska sillfisket på Vestlandet upplevt rika sillfiskeperioder. Den norska vårsillen försvann dock plötsligt i slutet av 1750-talet när sillperioden upphörde. Detta resulterade givetvis i minskade exportsiffror.

När den norska sillperioden upphörde började den bohuslänska sillperioden som kom att vara intill 1809. Svensk sillimport ersattes av sillexport från mitten av 1750-talet. Som mest uppgick importen av sill till omkring 50 000 tunnor sill per år på 1730- och 1740-talen. Medeltalet per år på 1740-talet var 34 000 tunnor och på 1750-talest första hälft fortfarande 33 000 tunnor salt sill. 1757 importerades enbart 2 000 tunnor.

Importen av sill kom på 1720-talet kanske främst från Nederländerna, 50% av all sill som transporterades genom Öresund kom därifrån med Norge stod för cirka 6% och Skottland för 29%. Därefter minskade Nederländernas betydelse medan Norges ökade. Av sillen som gick genom Öresund kom 44% från Nederländerna på 1730-talet, 12% på 1740-talet, 9% 1750-talet, 5% 1760-talet, 20% 1770-talet och 5% på 1780-talet. Motsvarande siffror för Norge var 32%, 75%, 55%, 12%, 6% och 2% medan Skottland stod för 15% på 1730-talet, 7% på 1740-talet, 2% på 1750-talet och därefter ingenting.

Svensk sill stod för ingenting fram till och med 1740-talet för att på 1750-talet utgöra 32% av all sill som transporterades genom Öresund, hela 81% på 1760-talet, 72% på 1770-talet och 90% på 1780-talet. Svensk sill tog alltså totalt över markanden för salt sill i Östersjöområdet i slutet av 1700-talet.

Den svenska exporten berörde enbart Göteborg och de bohuslänska städerna Kungälv, Marstrand, Uddevalla och Strömstad medan svenska hamnar i Östersjön blev stora mottagningshamnar av svensk sill i likhet med andra länders Östersjöhamnar. 1754 transporterades 2 000 tunnor av den svenska sillen genom Öresund till svenska hamnar, 1755 16 000 tunnor och 1756 20 000 tunnor. Udner 1760-talet gick omrkign 60 000 tunnor per år till inhemsk konsumtion medan det på 1770-talet handlar om ända upp till 100 000 tunnor vissa år, 1787 handlade det om 130 000 tunnor och i början av 1800-talet om cirka 100 000 tunnor per år. Udner 1770-tale öakde dock inte transporterna genom Öresund till svensk hamnar, istället tycks sill ha förts direkt till Bergslagen från Göteborg som också tog över mer av järnexporten vid denna tid.

Från 1758 ökade exporten av svensk sill mycket snabbt, år 1764 utfördes 228 000 tunnor men under 1770-teltskedde en viss minskning så att endast omkring 150 000 tunnor exporterades per år. På 1780-talet ökade exporten igen med en topp 1783 på 303 000 tunnor. Därefter minskade sillexporten till endast 38 000 tunnor år 1800 och efter 1808 upphörde exporten i princip helt. 1809 var sillperioden över och Sverige blev därefter ånyo ett sillimporterande land. Tranexporten (tran kokades på sillrens från salterierna och sill som inte fick användning i salterierna) kom igång rejält lite senare än exporten av salt sill och var som största på 1790-talet med en topp på 61 000 fat år 1796. Därefter minskade exporten kraftigt och efter år 1800 förekom nämnvärd export endast enstaka år. 1809 var det definitivt slut även för tranexporten.

Exporten av sill förklarar hela den ökning av sjöfarten på Sverige som kan ses i slutet av 1700-talet och många av de stora sillexportörerna blev också stora redare och delägare i varv och annat. Dessutom var de i många fall också stora saltimportörer. Värdemässigt var tranexporten och sillexporten ungefär jämbördiga på 1790-talet medan sillexporten dessförinnan var värdemässigt viktigare. 1795-96 var tran värdemässigt viktigare.Ii stort sett allt tran som producerades exporterades vilket inte gällde den salta sillen som vi sett ovan.

Göteborg stod för större delen av sillexporten, åren 1766–70 för 64% (i medeltal 89 000 tunnor per år)  medan Marstrand och Uddevalla dessa år stod för cirka 16 000 tunnor vardera per år.  Senare ökade de bohuslänska städernas andel av exporten i takt med att sillfisket flyttade norrut och med det också sillsalterierna:

År 1794, då de bohuslänska städernas export var som störst, stod Marstrand, Kungälv, Uddevalla och Strömstad tillsammans för 43,6 procent av länets export. Marstrand var den bohuslänska stad som hade störst sillexport, vilket till största delen beror på att många salterianläggningar låg inom dess tulldistrikt i skärgården norr om staden. 1790 hade Marstrand t ex med sina 71.950 tunnor 26,3 procent av länets export.

Göteborgs export gick under perioden 1766-70 till i huvudsak till Östersjöområdet (68% av exporten), med 20% av exporten till Storbritannien ( i stort sett bara till staden Cork på Irland), 5% till Madeira, 3% till Medelhavet och 4% till Väsindien. I Uddevalla och Marstrand dominerade Östersjöområdet än mer med 96% och 89% av exporten.

I Östersjöområdet var Danzig (inklusive Elbing) viktigast som mottagare med 21 % av exporten från Göteborg, 31% av Uddevallas och 30% av exporten från Marstrand.  Ryssland inklusive Baltikum spelade en större roll för exporten från Uddevalla (28%) och Marstrand (27%) än från Göteborg (13%). Preussen med hamnar som Königsberg, Memel och Stettin var mottagare av 23% av exporten från Uddevalla, 18% av exporten från Göteborg och 14% av exporten från Marstrand, Hamburg för 12% av Göteborgs export, 10% av Marstrands och 9% av Uddevallas.

Den sistnämnda staden hade mycket liten export till Storbritannien men 4% av exporten gick till Västindien. För Marstrands del gick 6% av exporten till Storbritannien medan 3% gick till Västindien. Exporten till Cork på Irland (del av Storbritannien på den tiden) lastades om för vidare befordran till Västindien. Totalt gick alltså omkring 30% av exporten från Göteborg, 9% av Marstrands och 5% av Uddevallas export under perioden 1766-70  till föda på slavplantager i Västindien och Madeira. Slavplantager för sockerproduktion.

Under 1770-talets sista hälft tycks endast 25% av Göteborgs export ha gått till Östersjön (inkluderar även Hamburg och Bremen) och en större andel alltså till slavplantager. 1789-1805 var andelen ungefär 60%.

Under vissa årtionden på 1700-talet var sill den efter järn största exportvaran rent viktmässigt och den värdemässigt tredje största exportvaran efter te och järn fram till första halvan av 1780-talet då sillen och tranet blev viktigare än tesmugglingen till Storbritannien.

Tranexporten gick i större utsträckning än sillen västerut, först halvan av 1760-talet gick 17% västerut, 1770-talets första halva 67%, 1781-85 36%, 1791-95 37%, 1801-05 3%. Precis som för sillen avviker 1770-talet då huvuddelen av exporten går västerut. För Göteborgs andel av exporten gäller en liknande fördelning av vart den gick. Tranet gick dock till delvis andra hamnar i de olika områden, i öst främst till Stettin, Stralsund och Hamburg, i väst främst till Amsterdam, Bilbao och Frankrike.

Sill-  och tranexportfirmorna var delvis de samma i olika städer längs med kusten och därför underskattas den export som firmorna stod för oftast eftersom nästan all forskning bara utgår från exporten från Göteborg.

Men man kan säkerligen utgå från att de största producenterna oftast också var de största exportörerna, Det handlar om sådana handelshus och firmor som Koch i Uddevalla, Ekman i Göteborg (med export från Göteborg och Uddevalla), Arfvidsson & Söner (Göteborg), Oterdahl (Göteborg och Marstrand), Peter Svalin (Göteborg, Marstrand, Uddevalla), Andersson & Wohlfahrt (Göteborg), Jonas Kjellberg (Göteborg, Marstrand), Wetterling (Göteborg), Busck i Uddevalla, Schutz (Göteborg, Marstrand), Olof Westerling (Göteborg, Marstrand). De flesta ovan de ovan nämnda var också tranexportörer men det fanns också firmor som hade liten export av sill , men stor export av tran som exempelvis C.H. Åkerman (Marstrand, Göteborg), Anders Lesse (Marstrand), Sven Linhult (Marstrand). Holterman & Böker och Lars Kåhre för att nämna några. Andra viktiga firmor var Low & Smith, Robert Crosswall och Gavin, sannolikt med sin huvudsakliga export till Storbritannien och Cork.

Arfvidsson & Söner var länge störst när det gäller sillexporten västerut från Göteborg, 1770 stod firman för 14% av hela exporten från Göteborg och ungefär 25 % av stadens export till Cork samt lite mer än 10% av direktexporten till Västindien. Under 1790-talet stod Peter Ekman för 5-10% av Göteborgs export av salt sill beroende på år samt för mellan 8 och 17% av tranexporten under samma tid.

Andra källor:
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969
Kurt Samuelsson, Det stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1851
Ivan Lind, Göteborgs Handel & Sjöfart 1637-1920, 1923

Ekman, del 1 – järn och trä

Daniel Joensson Ekman inköpte familjen Ekmans första såg i Trollhättan. Detta som ett komplement till familjens järnhandel där man inköpte järn från bruken i Värmland och sedan sålde dem till handlare i Göteborg.  När Daniel Joensson Ekman dog övertogs denna såg av änkan Elisabeth Marcus.  Sönerna, främst Peter Ekman (I, 1663-1716), satsade än mer på sågverkverksamhet och trähandel. 1698 ägde han 3 sågar vid Trollhättefallen. Brodern Anders Ekman innehade tillsammans med Gabriel Beijer (Beyer) två sågar som ursprungligen ägts och byggts av Hans Belfrage.  Peter Ekman (I) fick därtill år 1698 tillstånd att uppföra ytterligare två sågar.

1714 ägde Elisabeth Marcus en såg i Trollhättan, Anders Ekman (-1714) en såg, och Peter Ekman (I) tre sågar. Totalt fanns vid denna tid 22 sågar i Trollhättan, varav en var öde och övergiven. Bräderna såldes i stor utsträckning till handelsmannen Johan Zander i Göteborg. Denne var gift med en dotter till Maccabeus Thornton och var svåger till Johan von Minden, vars dotter senare gifte sig med Peter Ekman (II), son till Peter Ekman (I). Huvudverksamheten för Peter Ekman (I) var dock järnhandel. Han fungerade som faktor i Vänersborg, köpte från bruk i Värmland och Dalsland och sålde järnet vidare till exportörer i Göteborg. Även bröderna Anders Ekman och Christopher Ekman såväl som svågern Bengt Haller, gift med Anna Ekman, ägnade sig åt  järnhandel.

Av familjen Ekman transiterat järn i Vänersborg

1705

Elisabeth Marcus 7 514 skeppund
Anders Ekman 3 563 skeppund
Peter Ekman 1 080 skeppund
Bengt Haller 1 151 skeppund

1715

Elisabeth Marcus 7 660 skeppund
Ingield (Engel) Bretman 4 587 skeppund
Peter Ekman 1 998 skeppund
Christopher Ekman 1 108 skeppund
Anna Ekman 1 151 skeppund

Elisabeth Marcus var änka efter Daniel Joensson Ekman, Engel Bretman efter Anders Ekman och Anna Ekman efter Bengt Haller. Total förmedlade familjen Ekman 13 308 skeppund år 1705, vilket var 23,8% av allt järn som transiterades genom Vänersborg. 1715 var motsvarande siffror 16 622 skeppund och 22,9%.

Peter Ekman (II, 1704-83), son till Peter Ekman (I)  föddes i Vänersborg och ägnade sig huvudsakligen åt handel med bräder och andra sågade trävaror under sitt yrkesverksamma liv.. 1727 fick han sin första anställning, som bokhållare på familjen Alströmers manufakturverk i Alingsås. Redan 1728 började han dock med egen affärsverksamhet, somf öräljare av produkter från de alströmerska verken och tobak som han också köpte från Alströmers som importerade detsamma via sin firman Sahlgren & Alströmer. Handel med timmer och trävaror började han med år 1730. 1731 flyttade han till Göteborg och inköpte också sitt först fartyg. rederirörelse kom sedn att föbli viktigt inom det ekmanska handelshuset för lång tid framöver.

Peter Ekman (II) köpte en stor del av sina bräder och andra trävaror från sin bror Carl Ekman som köpte upp timmer och trävaror i Värmland och Dalsland samt ägde ett antal sågar. Peter Ekman (II) sålde sen vidare till exportörerna i Göteborg, däribland främst Niclas Sahlgren, Volrath Tham och Thomas Mould. 1733 fick Peter Ekman (II) burskap i Göteborg med borgen från Niclas Sahlgren och Hans Olofsson Ström. Från 1736 var Peter Ekman II gift med Johanna von  Minden, dotter till Johan von Minden och Anna Maria Thornton.

1738 köpte Peter Ekman och hans bror Carl Ekman (1701-) sina första två sågar i Lilla Edet. Sedan tidigare ägde familjen Ekman också 5 sågar i Trollhättan. Köpet finansierades genom lån från svågern Abraham Wirgman, guldsmed. Ett av sågverken byggdes om med modern teknik och det var det första vattensågverket med finbladiga sågar i Sverige. Endast von Utfalls vädersåg i Göteborg hade den typen av sågblad tidigare.  Sågbladen köptes från Anthoni & Johannes Grill i Amsterdam. Sen byggdes även den andra sågen om av brodern Carl Ekman.

Den äldste brodern till Carl Ekman och Peter Ekman (II), Daniel Ekman (1696-1721) var soldat och slutade som fänrik, brodern Erik Ekman (1699-1752) blev för sin del löjtnant. Den senares son Johan Georg Ekman (1731-?) kom att ägna sig åt samma bransch som kusinen Peter Ekman (III), nämligen sillen.

Läs också: Ekman, del 2 – sill och järn

Investment AB Skansen Lejonet

Investment AB Skansen Lejonet grundades i syfte att medverka i strukturrationaliseringar inom västsveriges näringsliv. Bolaget grundades i Göteborg av kapitalintressen som återfanns inom kretsen kring Skandinaviska Banken.

Ingen dominerande ägare fanns i bolaget utan innehavet av röststarka aktier fanns band flera av de göteborgska finansfamiljerna. Ägare år 1972 var familjen Broström som via rederiet (Tirfing) och direkt kontrollerade 8,5% av rösterna plus att en makthavare i Tirfing tillika VD i Skansen Lejonet som inte tillhörde familjen, Stig Danielson, kontrollerade 3,8%, familjerna Mark/Carlander 7%, familjen Thorburn 4%, familjen Mannheimer 3,3%, familjen Ekman 3,3% och Göteborgs kommun via fonder och bolag 6,6%.

Bolaget hade framförallt ägarintressen i den bohuslänska stenindustrin men även en portfölj av aktier i börsnoterade företag. Bland dotterbolagen märktes AK Fernströms Granitindustrier AB med stenbrott i Småland, Blekinge och Skåne, Kullgrens Enka AB (tidigare Granit AB Kullgrens Enka) med stenbrott i Bohuslän, AB Asfaltbeläggningar, AB Karlshälls Granitindustri (grundat 1909) och Svenska Granitindustri AB (grundat 1898).

Kullgrens Enka grundades år 1842 av köpmannen och redaren Carl August Kullgren tillsammans med ingenjören och kanalbyggaren Nils Ericson. Bolaget skulle bryta sten för Nils Ericsons fästningsbygge på Marstrand och kanalbygge i Trollhättan. Stenbrytningen startade, efter geologiska undersökningar av Ericson, på ön Bohus-Malmön i nuvarande Sotenäs kommun, utanför Brofjorden. Redan 1844 lämnade Ericson bolaget. Med tiden blev bolaget Nordens största stenindustriföretag. Det mesta av den bearbetade stenen såldes på export, bland annat till Köpenhamns sjöbefästning samt till Hamburg och England.

Efter Carl August Kullgrens död övertogs firman av hustrun Ulrika Kullgren. Enligt den tidens sed ändrades företagets namn till C.A. Kullgrens Enka. Ledare för företaget blev Ivar Kullgren, son till C.A. Kullgren, och efter honom blev hans son Viktor Kullgren chef. På 1960-talet övertogs Kullgrens Enka av Investment AB Skansen Lejonet. 1977 las Kullgrens Enka ner. Stenbrotten i Krokstrand, på Rixö och Malmön stängdes.

Alfred Kofoed Fernström grundade 1885 firman AK Fernströms Granitindustrier (AKF) i Karlshamn och startar ett flertal stenbrott i denna trakt. Verksamheten gick bra och kring sekelskiftet ledde granitexporten främst till Tyskland till att man skaffade egna fartyg för transporterna.

Under tiden fram till första världskriget växte flottan stadigt, men i efterkrigstidens depression avvecklades större delen av fartygsflottan. Under tiden fram till andra världskriget drev rederiet bara ett fåtal fartyg och 1946 såldes det sista fartyget i bolagets flotta. Bolaget drev dock stenhuggeriverksamheten vidare.

Under ledning av Eric K Fernström så satsade bolaget år 1951 på att bedriva tanksjöfart. Det första företaget levererades 1954. 1968 sålde Eric K Fernström sitt bolag till Investmentbolaget Skansen Lejonet i Göteborg. Bolaget behöll trots detta sitt namn och under en kort tid kvarstod Eric K Fernström i bolagets ledning. Rederirörelsen var helt inriktad på tank- och OBO fartyg, vilket visade sig vara en olycklig kombination när 1970-talets oljekris slog till. Bolagets sista fartygsbygge gick direkt till upplag där hon förenades med bolagets andra upplagda fartyg.

En sådan verksamhet gick naturligtvis inte att driva vidare, så bolaget sålde under 1970-talet ut sin fartyg. 1977 såldes det sista fartyget, som året efter formellt övertogs av köparen Broströms. Skansen Lejonet kraschade som bolag som en konsekvens av de misslyckade fartygssatsningarna under 1970-talet och de olika dotterbolagen såldes av konkursboet:

Den fullständigt dominerande kunden på Sparbanken i Karlshamn var vid den här tiden miljardären Ingemar Petersson, en stor och bullrig värmlänning, klädd i sjabbiga kostymer, som rökte kopiöst mycket och drack ännu mer.

Han hade rullat in i Karlshamn i en stor Mercedes en sommardag 1978 efter att ha köpt stadens gamla granitexportfirma, AKF Granit, av investmentbolaget Skansen Lejonet som hade kraschat på grund av en jättesatsning på oljetankers när marknaden för dessa gick i kvav under 1970-talet. Vd:n Stig Danielsson hade skjutit sig och Ingemar Petersson, som hade börjat som brädgårdsarbetare för att några år senare äga ett helt sågverk, hade kommit åt hela AKF Granit för bara 5 miljoner kronor. I bolaget fanns nästan all stenexport i Sverige, Finland och Norge samlad. AKF Granit hade enorma övervärden, och en kort tid efter det att Ingemar Petersson hade köpt bolaget, sålde han ett stycke mark i Småland för nästan lika mycket som han hade köpt hela koncernen för.

Ingemar Petersson installerade sig i den gamla granitfirmans kontorshus i Karlshamn, ett imponerande sekelskifteshus i hamnen. Här kunde han ibland ställa sig korridoren och ropa: ”Brännvin, pojkar!” En av de anställda skickades iväg till systemet och en annan för att köpa falukorv, och sedan var det fest. ”Nu ska vi supa!” sa Petersson och
hällde upp i glasen.

Både AB Karlshälls Granitindustri och Svenska Granitindustri AB finns som bolag än idag. Det sistnämnda bolaget ägs av ovan nämnde Ingemar Petersson.

Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Aktieägarens Uppslagsbok 1969
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Lars Ohlson, Skambankerna (citatet ovan)

Skandinaviska Banken / Custos – göteborgskapitalets bank

Del 7 av 12 i serien Finansfamiljer i Göteborg

En gång i tiden hade Sverige tre stora affärsbanker, ja egentligen två stora och Wallenbergs Stockholms Enskilda Bank. Den ena finns än idag och är centrum för en finansgrupp. Det är Handelsbanken. Den andra stora affärsbanken var Skandinaviska Banken, innan 1939 Skandinaviska Kredit.

Skandinaviska Kredit grundades av det så kallade Göteborgskapitalet, dvs de olika handelsfamiljer som dominerade den tidiga svenska kapitalismen. Det handlar om familjer som Ekman, Dickson, Wijk, Waern, Mannheimer med flera. Andra familjer från det göteborgska handelskapitalet var istället inblandade i starten av Göteborgs Enskilds Bank, långt senare Götabanken, sedan Gota och konkurs i samband med bankkrisen i början av 1990-talet. Men även i denna bank intog familjen Ekman en viktig position, tillsammans Kjellberg, Röhss, Elliot och andra.

Men åter till Skandinaviska Kredit som alltså bildades 1863 och snabbt kom att bli en viktig bank för att finansiera nya företag och stora investeringar i befintliga företag. På kort tid blev banken en av Sveriges största och efter fusionen med Skånes Enskilda Bank år 1910 var banken Sveriges allra största. Bland viktigare bolag som banken var inblandad i startandet av, märks Bergslagernas Järnvägar och Trafik AB Grängesberg-Oxelösund inklusive järnmalmsbrytningen.

Utlåningen till mängder med bolag resulterade i att banken efter finanskraschen 1929 och den ekonomiska krisen i slutet av 20-talet och på 1930-talet fick överta en mängd olika företag och banken blev en Sveriges största företagsägare. Kreugerkraschen innebar dock ett besvär för Skandinaviska Kredit som kom i en likviditetskris och fick söka hjälp hos staten.

Bankernas ägande kom dock att avvecklas under 1940- och 1950-talet under stark press från Bankinspektionen. Skandinaviska Banken grundade därför AB Custos år 1937 för att ta hand om ägandet i de företag som banken kontrollerat. Sålunda överfördes de flesta av bankens aktieposter till AB Custos under 1940- och 1950-talen. På samma sätt bildade Handelsbanken investmentbolaget Industrivärden år 1944 och Stockholms Enskilda Bank (familjen Wallenberg) år 1946 Förvaltnings AB Providentia (numera fusionerat med AB Investor).

Bland de företag som AB Custos övertog ägandet av märktes Fastighets AB Hufvudstaden, Riddarhytte AB, Oxelösunds Järnverk AB, Marma-Långrörs AB, AB Arvika-Verken och AB Kvarnintressenter. 1959 ombildades dessutom det av banken ägda Säfveåns AB, förut ett såg- och trävaruföretag, till investmentbolag och övertog bankens ägande i Boliden AB. 1966 kvarstod bara textilföretaget AB JA Wettergren som direktägt av Skandinaviska Banken.

De tre företagen Custos, Skandinaviska Banken och Säfveån var intimt sammanknutna genom korsägande och personalunioner. Bolagen ägde delvis varandra och hade i huvudsak samma aktiägare utan att någon extren gruppp kunde anses kontrollera bolagen. Totalt fanns 1963 ungefär 61 000 anställda i företag som Custos/Skandinaviska Banken kontrollerade och gruppen var enligt Koncentrationsutredningen Sveriges tredje största finansgrupp. Detta skulle dock komma att ändras.

1972 fusionerades Skandinaviska Banken och Stockholms Enskilda Bank. Wallenbergs kom därmed att få ett kontrollerande intresse i banken. AB Custos blev därefter en egen ägargrupp tillsammans med Säfveåns AB, utan bankkoppling och utan familjekoppling. Gruppens betydelse minskade därefter ganska snabbt och i kontrollerade bolag (självt eller tillsammans med annan ägargrupp) fanns år 1977 endast 32 000 anställda (SIND 1980:5). De flesta av dessa anställda fanns i bolag som gruppen kontrollerade tillsammans med annan ägare, som Svenska Cellulosa AB (SCA) och Svenska Tändsticks AB (STAB). De största bolagen som gruppen kontrollerade själv var Höganäs AB och AB Cardo, fortsättningen på den sockerindustritrust som familjen Ekman bidragit till att starta år 1907. Ett av de centrala bolagen i gruppen var hela tiden också Investment AB Öresund.

1964 startade AB Custos ytterligare ett investmentbolag, AB Företagsfinans över vilket man släppte kontrollen efter 1972. 1977 kontrolleras detta bolag av tre lika stora ägare, Dunkergruppen vi AB Hevea, familjen Linander (Åkermans) och Custos-gruppen via AB Cardo och betraktas som en egen företagsgrupp kring byggbolaget ABV. En bit in på 1980-talet drogs bolagen Custos, Cardo och Öresund in i finansgruppen som bildades kring AB Volvo.

1986 köpte AB Volvo hela AB Cardo och införlivade livsmedelsverksamheten i den man redan köpt från staten. Numera ingår denna verksamhet i familjen Hagens bolag Orkla. Samma år köpte Volvo även Wilh. Sonesson AB och bildar av detta bolag Investment AB Cardo.

1995 blev Investment AB Öresund huvudägare i AB Custos och 2004 fusionerades bolagen och tog namnet Öresund. Dominerande ägare vid denna tid är Hagströmer och Qviberg.

I och med AB Custos, AB Cardo och Investment AB Öresund hamnade i finansgruppen kring Volvo upphörde Custos/Säfveån som egen finansgrupp. Säfveåns AB kom dessutom att bli ett dotterbolag till AB Bilia (senare AB Catena och sen AB Bilia igen), på den tiden ett dotterbolag till AB Volvo.

Läs mer: AV1, AV2, AV3, AV4, VA1, VA2, SEB1, Chalmerska huset, SEB2, Historiska Värdepapper, Theodor Mannheimer, Populär Historia, Företagsamheten,

Ekman, del 2 – sill och järn

Peter Ekman (III, 1740-1807) inträdde 1761 i fadern Peter Ekmans (II) handelsfirma som var fokuserad på trävaru- och järnhandel. Innan dess hade han varit praktikant på ett handelshus i Amsterdam och arbetat på Christian Arfvidssons firma. Han grundade också en egen affärsverksamhet som främst fokuserade på sillsaltning, export av sill och import av salt och spannmål. Det första sillsalteri han övertog var Ängholmen invid Bovik på Björkö som han köpte år 1762.

Kort efter att han inköpt Ängholmens salteri arrenderade han en tomt på intilliggande Björkholmen där han planerade att bygga ett trankokeri. Han överenskom snart att släktingen Magnus Thornton skulle flytta sitt trankokeri som låg utanför Gamle port (Kungsporten). Peter Ekman (III) exporterade sin först saltade sill 1764 men lät också andra exportera sill från Ängholmen, exempelvis stockholmsfirman And. Joh. Tenggren. 1768 blev Peter Ekman III medlem av Handelssocieteten i Göteborg med stöd av fadern och Gustaf B. Santesson som båda gick i borgen.

Peter Ekman (III) var också svåger till Asmund Svan i Varberg, en annan handelsman med intressen i sillnäringen, oftast tillsamman med Kalmarköpmannen Hans Anders Svebilius. Peter Ekman samarbetade också nära med Gustaf B. Santesson och Lars Kåhre som bägge hade anläggningar för sillförädling vid Bovik och dessutom var herrnhutare. Även med släktingarna Arvid Wallerius och Asmund Svan samt dennes kompanjon Svebilius samarbetade han regelbundet.

Under 1760-talet övertog Peter Ekman sin fars trävaruhandel och -export vid sidan av sin egen sillexport men omfattningen av denna minskade efterhand och på 1770-talet handlade det om små volymer. På 1760-talet importerade Peter Ekman en del salt, 1762 och 1764 ingenting, men resterande år i allmänhet mellan 600 och 1 200 tunnor (1765 enbart 185 tunnor och 1769 hela 1 501). Saltet användes i sillsalterierna.

På 1770-talet upphörde saltimporten i egen regi för att återigen upptas på 1780-talet. Orsaken till att han slutade med saltimport var troligen att han inte längre exporterade trävaror. För att slippa gå barlastade till salthamnarna brukade man nämligen skeppa ut trävaror. Lars Kåhre levererade sannolikt huvuddelen av det salt Ekman behövde under 1770-talet eftersom denne var Göteborgs störste saltimportör under perioden. 1778 köpte Peter Ekman (III) exempelvis 800 tunnor salt av Kåhre. Han köpte dock även av andra, år 1777 av firman Joh. Ad. Moll i Stockholm. På 1780-talet hade Peter Ekman stora egna intressen i rederinäringen och kunde återuppta saltimporten i egen regi.

Huvuddelen av Peter Ekmans sillproduktion gick på export till hamnar i Östersjön men han sålde också en del till handelsmän i andra delar av Sverige som Johan Lidin och Charles Toutin i Stockholm, C.H. Lange i Visby, John Johnson i Karlskona, Lorentz Faxe i Malmö och Nils A. Ennes i Landskrona.

Viktigaste mottagarhamnar för exporten under 1770-talet var Stettin, främst firma Christ. Jac. Witte men även J.C. Helm och Joh. G. Simons änka, Riga (Stresov & Rolof), Danzig (Elliot, Barlov & Ellliot). Mindre delar av exporten gick vissa år till Cork och Bilbao. Toppåret för sillexporten på 1760-talet var 1769 med en export av 1 760 tunnor salt sill. Sillexporten varierade ganska kraftigt mellan olika år men trenden under perioden 1764-177 var stigande, från 1 350 tunnor 1764 till 2 973 tunnor 1777. Under denna period ägde Ekman enbart en anläggning vid Bovik på Björkö (Ängholmen/Björkholmen). 1773 gick 1 771 tunnor av en total export på 2 530 tunnor till Stettin.

Den tran som tillverkades vid trankokeriet på Ängholmen/Björkholmen tycks till en början i huvudsak ha sålts till såpfabriker, exempelvis den såpfabrik vid Magasinsgatan som ägdes av Hans Busck och Jacob Busck, men som på 1780-talet i praktiken drevs med kapital från Sahlgren & Alströmer. Vid konkursen i den sistnämnda firman köptes såpfabriken år 1785 av Lars Kåhre som sedan året däretter sålde den till Peter Ekman som drev fabriken tills den brann ner tillsammans med stora delar av Göteborg år 1804. En del tran såldes uppenbarligen också till Lars Kåhre som sannolikt exporterade det. Vid mitten av 1770-talet upptog även Peter Ekman en egen export av tran däribland också en mindre mängd valtran som han köpte från Grönlandskompaniet.

Peter Ekman (III) kom därmed med tiden att bli en av Göteborgs största spannmålsimportörer. 1776-1775 handlade det som små kvantiteter, men från 1776 skedde en kraftig ökning av Peter Ekmans import. Han började nu troligen fungera som kommissionär för firman B.P. Vahl i Greifswald som var en stor spannmålsexportör. Senare blev firmor som B.P Vahl, Homeyer, Sonnenschmidt och Gottfrid Vahl hans viktigaste handelspartners i östersjöstäderna i nuvarande Polen (ex. Danzig) och dåvarande svenska Pommern (Stettin, Greifswald, Wolgast etc). Huvuddelen av den spannmål som Peter Ekman III importerade gick till bagerier i Göteborg.

Kring 1780 började Peter Ekman (III) att investera i fler salterier och trankokerier, han blev på några år en av de största ägarna av sillsalterier och trankokerier. Det betydde också att han var en av de största exportörerna av salt sill och tran.

Investeringarna och uppköpen av fler salterier och trankokerier innebar en stark ökning av Ekmans produktion av salt sill och tran samt en lika stark ökning av exporten. Från en export av 3 145 tunnor sill och 54 fat tran år 1778 ökade exporten till 10 176 tunnor sill och 2 055 fat tran år 1788. Toppåret för export av salt sill var för Peter Ekmans del år 1790 då han exporterade 15 092 tunnor medan den största tranexporten ägde rum 1794 med 5 866 fat. Mellan 1787 och 1799 varierade exporten mellan cirka 9 000 tunnor och 15 000 tunnor salt sill per år medan tranexporten under samma tid varierade mellan 1 500 fat och nästan 6 000 fat.

Av Peter Ekman helägda eller delägda skärgårdsverk (sillsalterier och trankokerier)

Ängholmen 1762-1802
Stensholmen 1780-1784
Stenung 1782-1784
Barlastkajen 1780-1802
Kungsholmen 1785-1802
Starrkärrsstrand 1785-1797
Varholmsvik 1787-1793
Manneviken 1787-1802
Majnabbe 1787-1791
Flyberget 1790-1802
Frederikskile 1790-1802
Hälleviksstrand 1795-1802

Peter Ekmans andel av sillexporten från Göteborg under 1790-talet varierade mellan 5 och 10%, med topparna på 10% år 1791 och 1799 och den lägsta andelen på 5% år 1798. När det gäller tranexporten så stod Peter Ekman för mellan 7 och 17% under samma period, med toppnotering år 1794 och den lägsta andelen år 1795. Ekman var ensam aldrig den störste producenten av salt sill under något år på 1790-talet, men räknas Flyberget in i sin helhet så blir Ekman den största producenten.

Huvuddelen av sillexporten fortsatte gå till tyska Östersjöhamnar som Greifswald, Wolgast och Stettin medan huvuddelen av tranexporten gick till Västersjön, dvs hamnar i Västeuropa som Amsterdam, Hamburg, Bremen, Le Havre, Bilbao men en del exporterades också till östersjöstäderna. Returlast från Västerhavet var i huvudsak salt och från Östersjön spannmål. Ekmans saltimport ökade under perioden men han stod trots det endast för en liten del av saltimporten, mellan 1 och 5% under hela 1790-talet. En del av sillen såldes också inom Sverige, den fördes till Bergslagen, ibland i utbyte mot varor därifrån, och på fartyg till Stockholm och kanske även andra städer invid Östersjön. Genom den stora sill- och tranexporten blev Ekman även, vilket redan nämnts, en stor redare samt en stor importör av salt och spannmål.

Balansomslutning för ett urval av Ekmans handelspartners 1793

Gerhard Hinrich Walcke, Hamburg, 25 590
Homeyer, Wolgast, 20 033
Sonnenschmidts enka, Wolgast, 19 135
Gottfrid Vahl, Greifswald, 11 537
Sebert & Wilnach, Stettin, 6 057
BP Vahl, Greifswald, 5 437
CF Pogge, Greifswald, 1 255
Friedrich Rütze, Wolgast, 963
Todd & Mitchell, Riga, 438
Claes Grill, London, 413

Walcke (som kom från Uddevalla) var Ekmans viktigaste kreditgivare och handelspartner när det gällde både sill- och tranexport, firmorna i Greifswald, Wolgast, Stettin och Riga var viktiga handelspartners för sillexport och spannmålsimport.

Som spannmålshandlare var en av de största i Göteborg, många år den allra störste spannmåslimportören. Udner 1790-talet stod Peter Ekman för mellan 20 och 38% av rågimporten, för mellan 24 och 50% av veteimporten och för mellan 7 och 33% av maltimporten förutom de två sista åren då han stod för under 10% av rågimporten och mellan 4 och 11% av maltimporten. För veteimporten förligger inga siffror för de åren. Den övervägande delen av importen var råg. Spannmålen importerades i huvudsak från Östersjöområdet, Danzig, Riga och svenska Pommern.

Av de totala importvärden i Göteborg stod Ekman för cirka 5% (22 900 rdr) år 1777. Större var endast Birgitta Sahlgren som dock enbart importerade socker. Efter Ekman följde Lars Kåhre med 17 300, Christian Arfvidsson och John D. Bestman med 17 000 rdr var samt Olof Westerling och Martin Holterman med resp. 14700 och 14000 rdr. Även Bestman importerade enbart socker medan de andra främst importerade salt (Kåhre var den störste importören av salt vid denna tid) och spannmål men även en del andra kolonialvaror  och socker.

1790 var Peter P. Ekman störst med 18600 rdr (knappt 4 procent av stadens), följd av Olof Westerling med 18 100, N. Björnberg med 14 900, Samuel Schutz (Schütz) med 13 900 och Henrik Greig med 10 300 rdr. 1800 var Peter P. Ekman åter den främste importören med 25200 rdr (drygt 5 procent av stadens totala importvärde ) närmast följd av G. B. Santesson med 15 800 och Birgitta Sahlgren med 15400 rdr. Björnberg var stor spannmålsimportör, Greig importerade spannmål, socker och salt, Santesson i huvudsak socker, Westerling och Schutz sannolikt i huvudsak salt och spannmål.

Gustaf Henric EkmanPeter Ekman avvecklade sin affärsverksamhet 1802-03 och flertalet av verksamheterna övertogs av firman Ekman & Co vars delägare var sonen Gustaf Henrik Ekman (1774-1847)) och Gustaf Rudolf Prytz (1776-1861). Sonen hade dock redan tidigare, samtidigt som han arbetade i faderns firma starta egen handelsverksamhet. Han ägde själv sillsalterier under firmanamnet Gustaf Ekman & Co samt handlade med sill, tran, salt och spannmål. Även i denna firma var G.R. Prytz delägare. G.R. Prytz hade startat som  kontorist och bokhållare hos Martin Holterman år 1793.

I firman Ekman & Co som sysslade med järnexport, en verksamhet som Peter Ekman inte ägnat sig åt fanns en tredje delägare, förutom Prytz och Ekman, nämligen Nils Fredrik Wahlberg (1763-1819). Denne var född i Linköping men fick först arbete i ett handelshus i Stockholm och sedan hos Sahlgren & Alströmer. 1790 blev han medlem i handelssocieteten i Göteborg och startade en egen firma med inriktning på järn- och träexport. Denna verksamhet fortsatet från 1802 i kompanjonskap med G.H. Ekman och G.R. Prytz, men redan  1807 lämande Wahlberg firman. Nils Fredrik Wahlberg var gift med en syster till Gustaf Henrik Ekman.

Järnhandelsverksamheten och sillverksamheten drevs från 1809 i samma företag och på grund av sillperiodens slut så blev järnexport företagets viktigaste verksamhet och det som gjorde att firman överlevde. 1802 stod Ekman & Co för cirka 5% av järnexporten från Göteborg och var 1805 den sjätte största exportören av järn, fortfarande med 55 av den totala exporten från Göteborg. Järnexporten sköttes i huvudsak av Prytz och Wahlberg, därför minskade den kraftigt fter Wahlbergs sorti ur firman och upphörde helt när Prytz lämnade 1817 för att strata ett eget handelshus.

Ekman exporterade järn från  en lång rad bruk där Lesjöfors, Rämen-Liljendahl, Förskefors (ägt av Uddeholmsbolaget), Ransäter, Älgå, Stömne, Torsby, Fredros och Saxå i Värlmland var stadiga leverantörer liksom Gravendal i Dalarna, Lagerfors i Västergötland och Nissafors samt Gyllenfors i Småland. Ekman järnexport gick i huvudsak till Skottland och man hade via Prytz övertagit en del av Holtermans gamla kontakter i den delen av Storbritannien. Parallellt sålde Ekman också tjära och trävaror från sågarna i Lilla Edet och Trollhättan i Storbritannien.

Lesjöfors bruk inköptes år 1813 av Ekman & Co, men från 1817 stod Gustaf Rudolf Prytz för detta bruks export intill år 1833 då han sålde sin andel i bruket till Ekman & Co. Ekman & Co tog inte del i den ökning av järnexporten till USA som ägde rum under kontinentalsystemets dagar på 1810-talet.

Spanmålsimporten hade också fortsatt stor betydelse för Ekman. Under åren 1802-1808 svarade keman för ungefär 30% av spannmålsimporten till Göteborg tillsammans med firman Andersson & Wohlfahrt. Den mesta spannmålen gick fortsatt till bagare i Göteborg, men en del såldes vidare till Stockholm och till bruksägare i Bergslagen. efter 1814 minskade även Ekmans spannmålsimport drastiskt och blev obetydlig.

Den Ekmanska handelsverksamheten minskade kraftigt under 1810-talet och Gustaf Henrik ekman engagerade sig istället i två olika kanalföretag, Göta Kanal och Trollhätte kanal. I det senare var han direktör från 1818 till 1838.G.H. Ekman ägnade sig också åt sitt säteri i Kilanda, den såg han ägde i Lilla Edet och bruket i Lesjöfors.

Ekman & Co existerar än idag och familjen spelade en stor roll under Sveriges industrialisering på 1800-talet. Det gjorde även familjen Prytz.

Läs också: Ekman, del 1- järn och trä

Peter Samuelsson Bagge

Peter Samuelsson Bagge (1710-79) kom antagligen till Göteborg i början av 1730-talet och sökte burskap som handelsman 1735. Han var gift med Anna Christina Thorsson (1711-79), dotter till kaparkaptenen Anders Thorsson och Anna Thalena Gathe. Peter Samuelsson Bagges styvmor hette Catharina Olofsdotter Ström (1694-1763). Hon var syster till de stora järnhandlarna Hans Olofsson Ström och Berge Olofsson Ström. På det sättet var han även indirekt släkt med John Hall d.ä. vars styvfar hette Ström i efternamn och var brorsbarn till Bagges styvmor.

Tillsammans med Samuel Schutz, en annan framgångsrik handelsman i Göteborg drev han också handelsfirman Peter Bagge & Samuel Schutz mellan 1735 och 1743. Sistnämnda år kom Peter Bagge på obestånd och rymde till Köpenhamn. Han kom tillbaka till Göteborg några år senare. 1749 bildade han en handelsfirma ihop med John Wilson och en Pike, senare med John Hall den äldre istället för med Pike. I denna firma handlade man bland annat med järn.

1752 var Peter Bagge som delägare i firman P. Bagge, Wilson & Pike en av Göteborgs största järnexportörer med 1 300 ton. Snart därefter byttes Pike ut mot John Hall och firman blev Bagge, Wilson & Hall. Samma år var Peter Samuelsson Bagge också medintressent i ett detta år grundat garveri och han också arrendator av och verksamheten vid och direktör för spinnhuset i Göteborg. 1755 bildade Peter Samuelsson Bagge det första Grönlandskompaniet i Göteborg. Verksamheten vi spinnhuset missköttes grovt under Bagges tid som direktör. Fångarna var i uselt skick, fick arbeta för mycket utan att ha möjlighet att hålla sig rena:

Peter Bagges förvaltning var inte den bästa. Vid en statlig besiktning 1771 fann man Spinnhuset i ett bedrövligt skick. De intagna hanterades på ett omänskligt sätt. Det stank ohyggligt både från de intagna och från latrinen. Stanken kunde kanske förklaras med att badstugan ännu ej hade blivit nyttjad! Det var ohyggligt kallt och ett av sovrummen kunde inte användas på grund av kylan trots att kakelugnar hade installerats. Året därpå tog Göteborgs stad åter igen över ansvaret för Spinnhuset, trots Bagges protester. Samma år utfärdade Gustav III en förordning om hur spinnhusen skulle skötas, vilket ledde till att sängar, halmmadrasser, kuddar och lakan införskaffades. Dock var det inte en säng per person utan flera fick dela en säng. Samma förordning sa tydligt att fångarna enbart skulle skrubbla, karda och spinna ull och inte väva. Göteborgs stad hade som målsättning att driva Spinnhuset som ett vinstgivande företag därför ökade man för andra gången tvångsintagningen av personer till huset.

Peter Samuelsson Bagge

Peter Samuelsson Bagge

Peter Samuelsson Bagge delägde även ett brännvinsbränneri utanför Drottningporten med Vollrath von Öltken. I slutet av 1775 tvingades man dock sälja detta för 20000 daler silvermynt till kronan. Vidare ägde tobaksplantager utanför staden, en väderkvarn, ett tegelbruk och en kalkugn. Peter S Bagge arrenderade från 1752 Gamla varvet som låg nedanför Stigberget. Arrendet gällde fram till 1767. Tillsammans med Chapman startade han år 1749 Vikens varv i Majorna, där diverse ostindiefarare byggdes. I varvets närhet ägde Bagge en gård, Bellevue, sedermera kallad Höglunds gård, som revs i början av 1930-talet. Varvet Viken och Gamla varvet drevs under arrendeåren som en enhet.

Peter Pettersson Bagge (1743-1819), son till Peter Samuelsson Bagge, kom att ta initiativet till Varvet Kusten omkring år 1778 och var en av de som deltog i bildandet av bolaget Varvet Kusten år 1784. De andra intressenterna var G.F. Beyer, Martin Törngren, A.P Oterdahl, Olof Westerling, G.B. Santesson, Johan G. Ekmans änka, Nic. Matzens änka, P.P Ekman, Jonas Kjellberg, Andreas Andersson, Anders Lesse och Philip Oterdahl. Från 1773 var han delägare i det nya Grönlandskompaniet tillsammans med bland annat G.F. Beyer och Martin Törngren. Detta bolag upplöstes 1787.

Peter P Bagge ägde en lång rad sillsalterier, rökerier och trankokerier. Han anlade ett skeppsvarv på Marstrand 1776, men dess verksamhet flyttades snart till Varvet Kusten i Göteborg. Han var en stor sillexportör men blev allt mer intresserad av jordbruk. Han köpte därför upp gårdar i Västergötland, nämligen Lund 1778, Såtenäs 1784 och Öne (Önafors) 1782 samt Nygård 1790.

G.B. Santesson & Söner

Gustaf Bernhard Santesson (1739-1790) grundade firman G.B. Santesson, senare G.B. Santesson & Söner. Firman var en av de största redarna i Göteborg samt ägde sillsalterier och trankokerier. Han var gift med Dorothea Elisabeth Matzen (1746-1829), dotter till grosshandlaren Harder Matzen (1715-1806).

Paret Santesson var herrnhutare och sände därför sin son Berndt Harder Santesson (1776-1862) uppfostringsanstalten Kristiansfeld i Slesvig (Danmark). År 1789 sändes han till Uppsala universitet, men måste redan 1791, efter faderns död, avbryta sina studier och endast 15 år gammal hjälpa mamman att sköta den stora firman. Modern ägde då firman, som drevs vidare under samma namn, tillsammans med en man vid namn Bredberg. Senare tog sonen över firman tillsammans med Anders Magnus Prytz (1775-1837).

Berndt Harder Santesson1773 fick John Daniel Bestman som tidigare troligen arbetat på Niclas von Jacobsons sockerbruk ett eget privilegium. Han anlade ett sockerbruk på Liseberg. Under lite olika ägare, 1783-95 ägdes det av Samuel Schutz, och därefter av J. D:son Wetterling tillsammans med Peter Ekman (III) och G.B. Santesson & Söner, producerade detta bruk socker fram till 1808 då det brann ner, firman fortsatte dock produktionen i Jacobsons nerlagda bruk vid Brunnsparken (som brunnit ner 1792) och mellan åren 1813 och 1817 tillverkades ånyo socker på Liseberg, nu med Peter Wilhelm Berg som ägare vid sdian av Santesson & Söner. 1805 var Lisebergs sockerbruk det största i Göteborg med 52% av produktionen och det ägdes då liksom vid branden 1808 enbart av G.B. Santesson & Söner. År 1810 har bruket återigen den största produktionen av alla Göteborgs sockerbruk. 1817 lades sockerbruket ner. Som en följd av ägandet i sockerbruket var också den Santessonska firman en av Göteborgs största importörer år 1800 med en import till ett värde av 15 800 dsm.

Firman G.B. Santesson & Söner var som nämnts också stor ägare av sillsalterier och trankokerier, 1806 köptes Arfvidssons (tidigare Cahmans) anläggningar vid Röda Sten (inklusive grytgjuteri). Dessutom ägde firman sen tidigare ett skärgårdsverk, Ängholms udde, vid Bovik på Björkö, Röskärs skärgårdsverk invid Hälsö (ägdes av B.H. Santesson tillsammans med A.M. Prytz) och dessutom två större trankokerier på Tjörn som ägdes tillsammans med grosshandlaren Johan Bäck, Låka på Tjörn och Dannestan på Stora Askerön. Grytgjuteriet vid Klippan utvidgades väsentligt under tiden G.B. Santesson & Söner ägde det. Men 1815 såldes anläggningen till A.M. Prytz och 1823 lades verksamheten ner.

1802 grundade B.H. Santesson Årnäs bruk, ett glasbruk en bit norr om Kinnekulle. Detta bruk köptes senare av D. Carnegie & Co och egendomen (som inte är ett bruk sen länge) ägs idag av familjen Ekman. 1805 organiserade Santesson också Sveriges första sparkassa för arbetarna på Årnäs bruk. Förutom Årnäs bruk anlade han också Karlsfors alunbruk i närheten av nuvarande Skövde.

Oscar Ekman

Oscar Ekman

Oscar Ekman. Foto från Hvar 8 dag nr. 12 1905.

Oscar Ekman (1812-1907) är förmodligen en av de mest inflytelserika männen som någonsin funnits i den svenska finanseliten och industrin. Han föddes som äldste son till Johan Jacob Ekman (1771-1814) och Sara Minten (1785-1842). Men då fadern dog när han var 2 år kom Oscar Ekman att växa upp med sin mor och hennes nye man, den ryske konsuln Fredrik Lang (1775-1850). Farfarsfar var Peter Ekman II (1704-1783), grundare av handelshuset Ekman. Handelshuset hade först tagits över av Oscar Ekman farfar Peter Ekman III och sedan av Johan Jacob Ekmans bror Gustaf Henrik Ekman (1774-1847).

Delägare i firman var från 1802 också Gustaf Rudolf Prytz och då kan man säga att nuvarande firma med namnet Ekman & Co faktiskt grundades. Sillexporten som Peter Ekman III ägnade sig år fortsatte som firma GH Ekman & Co. Gustav Henrik Ekman var gift med Gustava Törngren, dotter till Isak Törngren, i sin tur bror till direktören i Ostindiska Kompaniet, Martin Törngren (1735-1799). Johan Jacob Ekmans syster Hedvig Elisabeth Ekman var i sin tur gift med Baltzar von Platen d.ä, som byggde Göta kanal och grundade Motala verkstad. Ekman & Co ägs idag återigen av familjen Ekman efter att mellan 1965 och 1995 ägts av Säfveåns AB och Catena AB.

1845 blev Oscar Ekman chef för porterbryggeriet och sockerbruket D. Carnegie & Co och desutom 1851 blev han delägare med 1/7 då företaget onvandlades till handelsbolag. David Carnegie Jr ägde då 3/7, Morris Jacobson, Eduard Magnus och John Barclay 1/7 var. Företaget var då ett av Sverige största, 1850 hade man 400 anställda och lönsammaste industriföretag genom främst de stora profiter man kunde göra genom sockertillverkningen. Råvaran, rörsockret kunde nämligen köpas mycket billigt från slavplantager i Västindien och det färdiga raffinerade sockret säljas dyrt i Sverige.

1861 blev Oscar Ekmans bror Emil Ekman (1815-1900) verksam i företaget, 1865 ombildades D. Carnegie & Co till aktiebolag och 1867 efterträddes John Barclay av Alex. Barclay som delägare men han sålde sina aktier när han gick i konkurs år 1877. 1879 dog Eduard Magnus och deras andelar inlöstes. Från det året var Henning Frisell, Oscar Ekman, Emil Ekman och David Carnegie Jr ägare till bolaget. Efter David Carnegie Jr:s död år 1890 så blev firman kontrollerad av familjen Ekman. 1880 inträdde Emil Ekmans son Gustaf Ekman (1852-1930) i företaget. På 1880-talet hade sockerbetorna som en följd av slaveriets avskaffande i Sydamerika (ex. Brasilien 1888), Karibien (ex. Kuba 1886) och USA (1866) gjort sitt intåg i det svenska jordbruket och företaget investerade i olika råsockerbruk i Skåne. Carnegie hamnade i ett dåligt konkurrensläge på grudn av sleveriets avskaffande och sockerbtornas inträde. 1907 bildades därför Svenska Sockerfabriks AB på initiativ av främst Carl Tranchell, Gustaf Ekman och Oscar Ekman. Det nya företaget övertog sockerbruket i Göteborg. Oscar Ekman fick dock själv inte uppleva själva starten av det nya företaget då han dog samma år. Verksamheten vid firmans fabriker vid Klippan i Göteborg koncentrerades därefter på bryggeriverksamhet.

Oscar Ekman var också den viktigaste initiativtagaren till bildandet av Skandinaviska Kredit AB år 1864 och blev den nya bankens förste ordförande. En post han kom att behålla i 32 år. Bankens första kontor kom också att öppnas i Oscar Ekmans privata hus på Södra Hamngatan 11 och först 1885 fick banken egna lokaler vid Västra Hamngatan. Som VD i banken utsågs Theodor Mannheimer. 1865 öppnade den nya banken ett kontor i Stockholm med Henrik Davidson som chef och år 1868 också ett kontor i Norrköping under ledning av John Philipson. Banken blev snabbt Sveriges ledande bank och stod för stora krediter till bland annat textilföretaget Mölnlycke AB, Hellefors Bruk, massafabrikerna Edsvalla och Bergvik, järnvägsföretag som Bergslagernas Järnvägs AB, GBAJ och TGOJ (Grängesbergsbolaget). 1901 blev Oscar Ekmans svärson Karl Langenskiöld (1857-1925) chef för Stockholmskontoret. Karl Langenskiölds son grundade bankirfriman Langenskiöld, det företag som idag är Carnegie Investment Bank och ägd av Tigerschiöld och Altor.

Även när det gäller grundandet av Bergslagernas Järnvägs AB (BJ) var Oscar Ekman drivande och han ingick också i företagets interimsstyrelse. När bygget var färdigt år 1879 ingick han inte i styrelsen och det gjorde ingen annan ur familjen Ekman heller. Men år 1882 inträdde Janne Ekman i styrelsen för BJ. Janne Ekman var chef för och ägare till Ekman & Co och kusin till Oscar Ekman. Han lämnade styrelsen år 1895. 1901 var Oscar Ekman, tillsammans med andra prominenta göteborgsköpmän som C.A. Kjellberg, Robert Dickson, August Röhss, Chr. Carlander, Erik Wijk, Pontus Fürstenberg, August Carlson, Johan E. Ekman (1854-1919), Ivar Waern med flera, en av initiativtagarna till ett göteborgskonsortium som bildades för att köpa aktier i BJ. Dessa aktier överläts senare i praktiken till Göteborgs stad. För bildandet av GBAJ spelade Janne Ekman och Skandinaviska Kredit en viktig roll.

Samtidigt som Oscar Ekman var en ledande svensk bankman och desutom tillsammans med andra familjemedlemmar kontrollerande ägare av D. Carnegie & Co var som redan nämnts kusinen Janne Ekman chef för Ekman & Co. Det senare företaget övertogs vid Janne Ekmans död år 1909 av Johan E Ekman, son till Emil Ekman. Janne Ekmans bror Carl Ekman (1826-1903) var samtidigt ägare till Finspång (chef från 1845 och ägare från 1856) och brodern Gustaf Ekman (1804-76, inte att förväxla med Emil Ekmans son med samma namn) chef för Lesjöfors (köpt av Ekman & Co år 1813). 1871 grundade Carl Ekman också massa- och pappersföretaget Fiskeby AB och Johan Wilhelm Ekman (1842-1907), son till Gustaf Ekman gjorde från omkring 1870 satsningar på sulfitmassetillverkning vid Gustafsfors bruk i Dalsland. Sammantaget var förmodligen familjen Ekman det sena 1800-talets mäktigaste finansfamilj. Efter bildandet av Svensk Sockerfabriks AB var familjen via D. Carnegie & Co den största ägaren i sockerbolaget. En sonson till Johan Wilhelm Ekman, Wilhelm Ekman blev senare VD i Uddeholm.

Oscar Ekmans direkta ättlingar kom inte att engagera sig vidare inom näringslivet utan blev istället stora godsägare. Oscar Ekman hade själv köpt in Stora Torp i Göteborg från David Carnegie Jr som i sin tur köpt det från familjen Prytz. Oscar Ekman lät bygga ett nytt slott som sommarhus. Han köpte dessutom Bjärka-Säby i Östergötland år 1868. Sonsonen Harald Ekman övertog år 1960 godset Årnäs bruk från D. Carnegie och Co, hans ättlingar äger det än och andra ättlingar till Oscar Ekman äger Bjärka Säbys egendom. Fabriksverksamheten vid Årnäs köptes dock av Lesjöfors AB som 1926 köpts av Gerard de Geer vars dotter Louise De Geer var gift med Harald Ekman. Stora Torp övertogs å sin sida av D. Carnegie & Co och såldes sedan år 1946  till Göteborgs stad som år för i dagens penningsvärde 16,5 miljoner. Kommunen sålde det 1986 för 4,3 miljoner idagens penningsvärde. Nu är sommarslottet till salu igen för 59 miljoner. Idag är dock en del av Oscar Ekmans ättlingar engagerade i familjeföretaget Ekman & Co.

Utöver sina företagsintressen så hade Oscar Ekman också en lång rad förtroendeuppdrag i Göteborgs stad, däribland ledamot av stadfullmäktige 1865-80, ledamot i fabriksfullmäktige 1847-50 osv. Han var riksdagsledamot i 2:a kammaren 1879-80 och i 1:a kammaren 1882-87. Även andra medlemmar i familjen innehade förtroendeuppdrag inom politiken, Gustaf Ekman (Emil Ekmans son) liksom Janne Ekman hade många uppdrag i Göteborg stad, kusinen Carl Ekman var en av Sveriges ledande riksdagspolitiker.

Andra källor:
Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Olof & Birgitta Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Olof Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
CRA Fredberg, Det gamla Göteborg, 1919-23

Göteborgsfamiljen Ekman

Del 26 av 26 i serien Göteborgskapitalet

Familjen Ekman nämns inte i CH Hermanssons bok om storfinansen, Monopol och Storfinans – de 15 familjerna från 1962. Inte heller i senare upplagor av samma bok eller i den statliga koncentrationsutredningen från 1968. Familjen bör, genom sin delvisa kontroll av Sockerbolaget, en delkontroll som fortfarande borde ha existerat i början av 1960-talet genom familjens ägande och kontroll av det till först fastighetsbolag och sedan till investmentbolag ombildade D. Carnegie & Co. Vidare satt en medlem i släkten, Wilhelm Ekman som chef för Uddeholms AB, ett företag som kontrollerades av Göteborgsintressen kring Skandinaviska Banken och AB Custos.

Men familjens verksamhet började i handelsfirman Ekman & Co som startades redan år 1733 i Göteborg av Peter Ekman (1704-1783), 1902 blev namnet Ekman & Co då firman ombildades av Peters sonson Gustaf Henrik Ekman (1774-1847) och hans kompanjon G.Prytz. Från början en trävaruhandelsfirma utvecklades företaget till en betydande järnvaruexportör under deras ledning. 1813 köpte GH Ekman Lesjöfors bruk och 1833 lämnade Prytz firman varvid Johan Jacob Ekman (1771-1814), bror till Gustaf Henrik blev delägare. Vi Gustaf Henrik Ekmans död inträdde hans söner Gustaf Ekman (1804-1876) och Carl Ekman (1826-1903) i familjeföretaget som ägare. Gustaf Ekman blev ägare till Lesjöfors och köpte 1855 tillsammans med brodern Janne Ekman (1815-1908) Gustafsfors i Dalsland. Den sistnämnde övertog snart också ledningen i familjeföretaget i Göteborg. Utöver dessa tre bruk hade Ekman & Co också intressen i Hellefors, Rottneros och Willingsberg.

Carl Ekman

Carl Ekman (1826-1903)

Samtidigt som de olika sönerna till Gustaf Henrik Ekman tog över och utvecklade olika järnbruk och massaindustrier övertog Johan Jacobs Ekmans söner, Oscar Ekman (1812-1907) och Emil Ekman (1815-1900) ägarmajoriteten i det gamla sockerföretaget D. Carnegie & Co i Göteborg som under ekmansk ledning ombildades till aktiebolag år 1865. 1880 började Emil son Gustaf Ekman (1852-1930) på företaget och denna kom att tillsammans med Erik Frisell att bli drivande i bildandet av Svensk Sockerfabriks AB år 1907, bara några månader efter att den gamle Oscar Ekman dött. I sockerbolaget blev till en början de viktigaste ägarna familjerna Ekman, Tranchell och von Engeström med Gustaf Ekman som direktör.

Oscar Ekman var också drivande i bildandet av Skandinaviska Kredit år 1863, senare Skandinavbanken och Skandinaviska Banken, numera en del av SEB. Han kom att förbli dess styrelseordförande i 32 år. I Göteborgs Enskilda Bank, senare Göteborgs Bank blev Oscars brorson Johan Ekman vice ordförande i styrelsen år 1900. Janne Ekman var i sin tur en av initiavtagarna till Bergslagernas Järnväg. Karl Langenskiöld (1857-1925), gift med Oscar Ekmans dotter Alba inträdde som chef för Skandinaviska Kredits stockholmskontor år 1895. 1901 blev Langenskiöld chef för riksbanken och lämnade Skandinaviska Kredit. Karl Langenskiölds son Carl G Langenskiöld grundade år 1932 Bankirfirman Langenskiöld, det som idag är företaget Carnegie.

Porterbryggeriet liksom det 1868 inköpta Årnäs bruk med glasflasktillverkning drevs vidare av Carnegie & Co, men 1920 övertogs bryggeriet i Göteborg av Vin& Sprit för att 1929 säljas till Pripp & Lyckholm. Carnegie hade också på 1940-talet köpt Surte Glasbruk som dock såldes till PLM år 1960 då också glastillverkningen vid Årnäs nedlades. Metallindustrin i Årnäs övertogs av Lesjöfors AB (vi denna tid ägat av familjen De Geer, och själva bruksegendomen av Harald Ekman (1918-), sonson till ovan nämnde Oscar Ekman och son till en annan Oscar Ekman (1873-1949) samt gift med Louise De Geer.

När Janne Ekman drog sig tillbaka från familjeföretaget övertogs ledningen av släktingen Johan E Ekman (1854-1919), son till ovan nämnde Emil Ekman, och Henrik E. Ahrenberg, som varit delägare sen 1874. Vid Janne Ekmans död år 1908 avvecklades familjeföretagets intressen i järnexportbranschen och man koncenterade sig på avsättningen från massa- och pappersindustrin. 1901 hade man engagerat sig i Örebro pappersbruk och 1914 i Västerviks pappersbruk (Eds Bruk). Familjen var också delaktig i pappersbruket Fiskeby för en tid. Detta vid sidan av massatillverkningen vid Gustafsfors.

Johan Ekman köpte år 1913 också Orrefors Glasbruk för att komma åt bolagets stora skogar som råvara till Eds bruk. Men han och hans arvingar kom även att utveckla själva glasbruket som ju är i drift än idag och ägs av New Wave Group. 1966 får Eds Bruk norsk ägare och därefter följer en rad ägarbyten och konkurser, den slutgiltiga år 1991. Gustafsfors bruk var redan 1956 nedlagt sen länge, Örebro pappersbruk sålt. 1931 säljs Fiskeby till Munksjö AB, 1942 vidare till KF och 1985 köps Fiskeby AB av Holmens Bruk AB. En del av Fiskeby AB köps inte av Holmen och är bolaget Fiskeby Board AB idag. Örebro Pappersbruk hamnar först (1951?) hos Esselte AB, sen hos KF och därefter hos ASSI för att idag vara ett självständigt mindre företag.

Däremot fortsatte familjen att vara aktiv i järn- och stålindustrin, dels i Lesjöfors, men även senare i Uddeholms AB där sonsonsonen till Gustaf Ekman på Lesjöfors, Wilhelm Ekman (1912- ?) var bruksdisponent i många år. Uddeholm heter idag Uddeholm Tooling och är ett dotterbolag till en statskontrollerad österrikisk stålkoncern. Lesjöfors såldes dock till bruksdisponenten Gerard De Geer år 1923. Han rustade upp och utvecklade bruket. Hans dotter Louise gifte sig med Harald Ekman på Årnäs Bruk, som jag nämnt ovan, och hans son Lars De Geer (1922-2002) tog över ledningen för bruket år 1952. Idag ägs företaget av Beijer-Alma AB, ett företag som i sin tur kontrolleras av Anders Wall.

I Göteborgs Bank, var Gustaf Ekman (1872-1959), farbror till Wilhelm Ekman i Uddeholm, VD mellan 1925 och 1933 och ytterligare en ur denna gren av familjen var VD för Korsnäs-Marma AB under en period.

Verksamheten vid Finspång byggdes ut och utvecklades av Carl Ekman, men mot slutet av 1800-talet kom man efter i den tekniska utvecklingen, främst gentemot det av familjen Kjellberg kontrollerade AB Bofors. 1893 övertogs ledningen av Finspång av Carls son Axel Ekman (1869-1939). År 1900 ombildades hela Finspångs verksamhet och delades upp på olika bolag, krigsmaterialtillverkningen hamnade först i bolaget Nordisk Artilleriverstäderna och så småningom i händerna på Bofors som köpte företaget år 1908. För bruksverksamheten, som gick under namnet Stens Bruk, var vid denna tid Hugo Odelberg (Odelberg & Olsson) chef. Järnverket ombildades till Finspongs Metallverk AB år 1913 och lades ner. Dremto fortsatte företaget med annan metallindustri, det som idag är en del av företaget SAPA, ägt av den norska familjen Hagen. Lokalerna såldes till bröderna Ljungström som bildat det som idag är Stal-Laval.

Familjeföretaget Ekman & Co fick vid Johan Ekmans död år 1919 Carl Ekman som chef, ombildades till aktiebolag på 1920-talet, därefter Claes Ekman från 1954. I styrelsen var också Johan Ekmans måg Johannes Hellner aktiv liksom
Håkan Ekman och SKF:s chef Joel Larsson.

Ekman & Co fanns kvar familjens ägo intill 1965 då det såldes till Säfveåns AB. Ett företag som vid den tidpunkten kontrollerades av Skandinaviska Banken/Custos. Efter flera olika ägarbyten återköptes dock bolaget av släkten Ekman år 2006. I det andra företaget som kontrollerades av familjen Ekman vid mitten av 1960-talet, AB D Carnegie & Co, med sitt dotterbolag Bankirfirman Langenskiöld behöll dock familjen sitt ägande och även efter att Erik Penser tillskansat sig dominerande ägarintressen i Carnegie såväl som i Säfveån via Investmenbolaget Asken förblev familjen en stor ägare i Carnegie. I och med Pensers krasch och PK-bankens köp av Carnegie upphörde dock familjens ägande i början av 1990-talet. Bland makthavarna i Pensers ägargrupp fanns också Carl Langenskiöld, var farmor var dotter till Oscar Ekman i Carnegie & Co.

Familjen Ekman kom att bli en av Sveriges rikaste familjer och är så än idag. En del av förmögenheten satsades i godsegendomar. Årnäs Bruk, som köptes av Harald Ekman år 1960 är redan nämnt. Men redan 1868 köpte Oscar Ekman Bjärka-Säby i Östergötland. Godset, om än inte själva de gamla slottsbyggnaderna, är fortfarande i familjens ägo och den nuvarande Oscar Ekman (IV, sonsonson till han som köpte godset) sitter i, eller har suttit i, styrelsen för Jordägarföreningen, de svenska godsägarnas egen förening.

Idag återfinns såväl ättlingar till Karl Langenskiöld som flera olika medlemmar i familjen Ekman i de Ekmanska stiftelsernas ledning. I familjeföretaget Ekman & Co sitter tre medlemmar av familjen i styrelsen.

Läs mer: Ekonomisk historia, Finanshuset Ekman 1790-1860, PA, Newsdesk, Om Ekman & co hos Atle AB, SVD, Oscar Ekman III, Vi bilägare, KSLA, Släkten Langenskiöld, DI, Carnegieinstitutet, SDS, VA,

Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Olof & Birgitta Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Olof Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987