Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Ekman & Co

Göteborgs största segelfartygsrederier 1869-1885

Under denna period på 1800-talet böjar ångfartygens segertåg på riktigt. J.G. Grönvall & Co (inklusive efterföljaren Rederi AB Göteborg) och James Dickson & Co som dominerade rederiverksamheten i Göteborg under tidigare delar av 1800-talet avvecklade helt sin verksamhet, inte bara rederiverksamheten utan allt. Detsamma gäller Gustaf Melin, G.H. Hegardt & Co och andra stora segelfartygsredare.

Istället ser vi ett uppsving för tidigare kaptener som redare. Exempelvis Anton Clase, Benjamin Olsson, Theodor Nilsson, Charles Åhmansson, Z. Dannberg med flera. Ofta var de hemmahörande på Onsalahalvön eller i Majorna. Dessutom är det uppenbart att ägarna av träfartygsvarven såsom Rederi AB Örnen (Kustens Varv) och G.D. Kennedy (Gamla Varvet) blir stora redare. Kanske som ett led i försök att få varven att överleva.

I Örnens fall är det tidigare segelfartygsrederier, delägare i Kustens Varv samt tidigare sjökaptener som satsar pengar. Några av dem är Gustaf Melin, familjen Kjellberg, familjen Gibson och J.F. Strömberg. Det handlar till stor del om människor som tror att segelfartygen har en framtid. En viktig finansiär av Rederi AB Örnen var stadsmäklaren J.M. Möller som också bygger upp en egen segelfartygsflotta. Han satsningar slutar med ekonomiska bedrägerier och konkurs.

För de tidigare segelfartygskaptenerna är det etts ätt att kunna fortsätta arbeta i egen regi med hjälp av mycket billigt inköpt tonnage. En del av dem och en del andra är i praktiken rena spekulanter i billiga gamla skräpfartyg som de tjänar pengar på så länge det går, exempelvis förefaller E. Abrahamsson, J.F. Olsson, P.A. Lindberg, O.N. Liljegren, August Leffler och Th. Ahrenberg vara sådana. De flesta av dem satsar också hårt på ångfartyg under samma period och byter med tiden ut segelfartygen mot ångfartyg.

Största segelfartygsrederier, namn, nyläster 1869, 1873

Göteborgs Rederi AB, 1 197, 198
Gustaf Melin, 1 082, 893
Ekman & Co, 936, 1 092
J.A. Kjellberg & Söner, 700, 698
A.F. Landgren/Landgrens Enka, 674, 190
G.H. Hegardt & Co, 628, 181
Anton Clase, 592, 956
Björck & Engström, 468, 432
W. Gibson & Söner, 448, 171
Charles Åhmansson, 439, 220
Aug. Leffler & Co, 420, 434
Jam. Dickson & Co, 416, –
P.A. Lindberg, 387, 1 034
A.B. Elfversson, – , 618

Största segelfartygsrederier, namn, bruttotonnage i ton 1877, 1879, 1881

Rederi AB Örnen 9 778, 11 192, 11 070
Th. Ahrenberg, 5 136, 3 880, 3 253
P.A. Lindberg, 4 699, 3 513, 3 895
Gustaf Melin, 4 341, -, –
Ekman & Co, 3 768, 2 976, 1 764
Anton Clase, 2 957, 2 050, –
Benjamin Olsson, 2 320, 1 166, 748
Theodor Nilsson, 2 146, 1 752, 1 752
Rederi AB Atlanten, 2 129, -, –
A.B. Elfversson, 2 127, 2 338, 1 685
C. Barchmann, 2 069, -, –
A.G. Johansen, 1 825, 1 599, 1 130
J.F. Olsson, 1 627, 1 342, 1 182
Björck & Engström, 1 435, 1 182, 1 182
A. Landgrens Enka/G.D. Kennedy 1 205, 2 375, 2 466
Alfred Svensson, 1 113, 707, 919
J.A. Kjellberg & Söner, 1 087, 958, 958
J.M. Möller, 769, 2 904, 3 564
O.N. Liljegren, – , 1 527, 1 611
A. Liljeqvist, 688, 1 320, 1 320
E. Abrahamsson, – , 1 319, 1 345
P. Leffler, 228, 160, 1 531
Zacharias Dannberg, -, -, 1 494
O.B. Jönsson, – , – , 1 206

Största segelfartygsrederier, namn, bruttotonnage i ton 1883, 1885

Rederi AB Örnen, 11 486, 9 981
P.A. Lindberg, 3 854, 3 833
J.M. Möller, 3 556, 3 222
G.D. Kennedy, 2 862, 3 181
A.B. Elfversson, 2 432, 2 750
Ekman & Co, 1 764, 1 795
J.E. Olson, 1 729, 1 504
P. Leffler, 1 514, 1 492
Zacharias Dannberg, 1 470, 1 464
A. Liljeqvist, 1 349, 1 349
O.N. Liljegren, 1 341, 592
J.F. Olsson, 1 172, 1 513
E. Abrahamsson, 1 153, 185
Th. Ahrenberg, 1 121, 799
A.G. Johansen, 1 013, 1 007
Charles Åhmansson, 1 013, –
F.R. Hullström, -, 1 058

En liten not om A.G Johansen. I skeppslistorna förekommer A.G. Johansson, A.G. Johansen och A.G. Johansén. De äger samma fartyg men olika år. Jag har därför utgått från att det är samma person.

Rederi AB Örnen avvecklades sedan successivt i slutet av 1880-talet och början av 1890-talet. Flera av deras fartyg köptes av J.E. Olson och G.D. Kennedy med Olson som huvudredare och Kennedy som huvudägare. J.E. Olson är den överlägset största segelfartygsredaren i slutet av 1800-talet och 1900-talet.

Källa: Sveriges Skeppslista 1837-1885

Advertisements

Göteborgs största segelfartygsrederier 1854-1866

Under denna period domineras rederiverksamheten i Göteborg av två företag, James Dickson & Co och J.G. Grönvall & Co. Medan J.G. Grönvall & Co i praktiken var ett renodlat rederiföretag så var James Dickson & Co framförallt ett handelshus och trävaruexportföretag med sågverk i Norrland och brädgård i Göteborg. De två företagen är i en klass för sig själva med andra stora redare en bra bit efter vad det gäller tonnage och antal fartyg. Segelfartygen dominerade fortfarande i Sverige, framförallt på de längre rutterna, men på kortare trader och för kortare transporter blev ångfartyg snart dominerande.

Wilhelm Röhss lämnade för sin del J.G. Grönvall & Co år 1853 och blev därefter stor redare i egen regi, först själv och sedan via Wilh. Röhss & Co. Ekman & Co som i början av 1800-talet var en av de större redarna i Göteborg återkom bland de större redarna och växte kraftigt som redare under perioden medan Olof Wijk istället minskade sin rederiverksamhet. Flera tidigare sjökaptener såsom Theodor Nilsson och Anton Clase med flera blev själva stora redare.

Flera företag som satsade på ångfartyg avvecklade sin segelfartygsverksamhet såsom exempelvis Ungewitter & Co samt Mattsson & Braune. Gerhard Emanuel Braune som var delägare i sistnämnda bolag hade sonen Josua Braune som ägde del i ett annat företag med stort tonnage, Francke & Braune.

Största rederier, antal läster, 1854, 1856, 1858

James Dickson & Co, 2 977, 3 702, 3 273
J.G. Grönvall & Co, 2 490, 2 537, 2 700
J.A. Kjellberg & Söner, 1 202, 1 461, 691
Gustaf Melin, 1 033, 943, 847
Olof Wijk, 896, 961, 249
I. Lilljequist & Son, 569, -, –
C.G. Lindberg, 522, 522, 466
Leopold Gibson, 488, 593, 882
Mattsson & Braune, 415, 414, 327
Corin, Lindhult & Co, 415, 195, –
E. Rundberg, 405, 241, 95
A. Barclay & Co, 376, 608, 297
G.H. Hegardt & Co, 317, 534, 534
O.P. Dahlin, 303, 303, 302
C.C. Barchmann, 300, 496, 733
Ungewitter & Co, 131, 693, 681
J. Wennerberg & Co, 255, 334, 473
Wilh. Röhss, 252, 401, 931
G.W. Friberger, 114, 302, 212
Otto Lindberg, – , 334, 333
Francke & Braune, -, – , 485
A. Oterdahl, 299, 235, 389

Största rederier, antal läster, 1860, 1862, 1864, 1866

James Dickson & Co, 3 224, 2 974, 2 787, 2 733
J.G. Grönvall & Co, 2 874, 2 660, 2 930, 2 755
Gustaf Melin, 1 048, 1 458, 1 233, 943
Wilh. Röhss, 1 001, 926, 878, 606
G.H. Hegardt & Co, 856, 566, 710, 697
C.C. Barchmann, 734, 318, 318, –
J.A. Kjellberg & Söner, 691, 543, 748, 858
L. Gibson/W. Gibson & Söner, 662, 662, 655, 479
J.L. Broddelius, 559, 312, 552, 545
Francke & Braune, 485, 485, 485, –
C.G. Lindberg, 466, 310, 218, 214
A. Oterdahl, 389, -, -, –
J. Wennerberg & Co, 382, 297, 308, 308
Ungewitter & Co, 350, -, -, –
A. Barclay & Co, 333, 333, 637, 590
Otto Lindberg, 333, 333, -, -,
Ekman & Co, 319, 500, 560, 911
Mattsson & Braune, 318, 318, 318, 318
O.P. Dahlins sterbhus, 302, 193, -, –
A.F. Landgren/A. Landgrens Enka, -, 363, 286, 495
P.A. Lindberg, -, -, 600, 654
Björck & Engström, 271, 273, 499, 478
Olof Wijk, – , -, 373, 373
Anton Clase, -, -, -, 462
Theodor Nilsson, -, -, -, 326
C.O. Lundberg, 222, 108, 206, 317

Ekman & Co som rederi

I slutet av 1700-talet var Peter Ekman en av det största företagarna i sillbranschen. Det innebar också att drev rederirörelse. Från 1802 togs denna verksamhet över av G.H. Ekman som sen också tog med G.R. Prytz i verksamheten och bildade Ekman & Co.

Företaget blev snabbt ett större rederiföretag som hörde till de 10 största under de två första årtiondena på 1800-talet. Företaget var huvudredare (kallas också korrespondensredare) för tre fartyg 1802 som tidigare ägts av G.H. Ekman själv respektive G.R. Prytz själv.

1806 var de delägare i 8 fartyg varav huvudredare för 6. I skeppslistorna står G.H. Ekman själv som huvudredare fram till och med 1807- och inte firman. Den största andelen Ekman & Co hade i ett fartyg på denna tid 3/4 och den minsta 1/15.

1802-17 svarade rederirörelsen för 7-8% av omsättningen i Ekman & Co. Verksamheten hade som främsta syfte att transporterar firmans egna export- och importvaror. Trafiken bedrevs främst i Östersjön med export av sill, till Storbritannien med export av järn och på Portugal, Spanien och Italien med import av salt. Rederirörelsen i sig lönade sig inte.

Under kontinentalperioden 1810-13 expanderar rederiverksamheten såväl som firmans handelsverksamhet kraftigt. sjöfart inleddes på USA och Västindien med import av kolonialvaror och vidarefrakt av dessa till Storbritannien liksom frakt av spannmål, tjära, beck, lin och hampa från östersjöområdet vi Göteborg till Storbritannien och olika medelhavshamnar.

Flest fartyg under den första rederiperioden för Ekman & Co hade företaget 1814 då de var delägare i 10 fartyg. 1815 hade de 6 fartyg med ett sammanlagt lästetal på 577 läster.

Efter 1814 försvann handeln med och transporterna av kolonialvaror från verksamheten. 1817 lämnade G.R. Prytz firman för att starta en egen, men behöll andelar i fartygen.

Mellan 1832 och 1841 ägde företaget bara andelar i ett fartyg och mellan 1842 och 1846 hade de ingen rederiverksamhet alls.

På 1850-talet och 1860-talet växte rederiverksamheten igen så att Ekman & Co på på 1870-talet återigen tillhörde de större rederiföretagen i Göteborg men bara med segelfartyg. De köpte för en billig penning upp segelfartyg som tidigare storrederier som James Dickson & Co avvecklade. Rederiverksamheten avvecklades dock sedan mycket snabbt på 1880-talet och 1890-talet.

1877 var företaget huvudredare för 7 fartyg om sammanlagt 3 768 ton och var därmed Göteborgs femte största segelfartygsrederi efter Gustaf Melin, P.A. Lindberg, Th. Ahrenberg och Rederi AB Örnen. Flertalet av fartygen står i skeppslistan med J.J. (Janne) Ekman som huvudredare och inte Ekman & Co. Några ägs av AB Viking med J.J. Ekman som huvudredare.

Segelfartyg i vilka företaget eller de enskilda delägarna var delägare

  • Hedvig, brigg, -1807
  • Neptune, -1819
  • Hedvig, jakt, -1820
  • Aurora, 1801-29
  • Maria Charlotta, 1803-08
  • Christina Wilhelmina, 1803-10
  • Penelope, 1807-33
  • Friheten, 1809-21
  • Margaretha, 1809-24
  • Anna Christina, 1810-22
  • Två Vänner, 1813-15
  • Hebe, 1813-20
  • Fortuna, 1815-32
  • Rosen,  brigg på 105 läster. Ägd åren 1824-41. Befälhavare Z. Kollinius och A. Linders.
  • Alfred, skonert på 78 läster. Ägt 1839. Befälhavare Z. Folcker.
  • Maria Mathilda, skepp på 197 läster. Delägare åren 1844-64 men inte huvudredare, det var Ungewitter & Co. Befälhavare J. Elfversson och A.B. Elfversson.
  • Columbus, brigg på 112 läster. Delägare 1847-55 men inte huvudredare, det var J.O. Grén. Befälhavare C.G.G Stuart, O. Lagerberg och E. Morin.
  • Lucie, brigg på 53 läster, senare skonert på 53 läster. Ägd 1847-55. Befälhavare B. Olsson och R.W. Edel.
  • Amazon, skepp på 330 läster, senare 319 läster. Byggt 1846 i St. Johns, Kanada. Reparerat 1861. Delägare 1857-75 och huvudredare från 1859 eller 1860. Innan dess var Ungewitter & Co huvudredare. Befälhavare O.P. Öfvergaard och G.A.R. Svinhufvud.
  • Penelope, skepp på 181 läster. Byggt 1842 i Vegesack. Delägare och huvudredare  1862-76. Befälhavare J. Mölbach, O. Öfvergaard Jr och N.O.F. Thulin.
Barken Oskar I

Barken Oskar I

  • Oscar I. Tremastad bark på 317 läster, från 1866 351 läster. Byggd 1851 på Svartviks varv. Reparerad 1859. Förvärvad från Jam. Dickson & Co 1866 och såld till Norge 1887. Befälhavare O. Öfvergaard Sr och O.P. Åsberg.
  • Alcedo, skepp på 175 läster. Byggt 1864 i New Brunswick. Ägt 1867-80. Befälhavare O. Öfvergaard och M.P. Härström.
  • Gauthiod, tremastad fullriggare på 210 läster. Byggd 1869 i Gävle. Förlist på resa mellan New Orleans och Dunkerque i maj 1880 utanför Havanna på Cuba. sannolikt på ett rev som går under namnet Colorado Reef. Alla i besättningen överlevde. Befälhavare N.A.S. Landergren och Carl Maximilian Losman.
  • Elin, skepp på 130 läster. Byggt 1860 i Gamlakarleby. Köpt 1873 och sålt 1887. Befälhavare H.G. Öfvergaard och Carl Maximilian Losman.
  • Marietta, skepp på 706 ton. Byggt 1856 i Livorno. Köpt 1875 och sålt 1887. Befälhavare H.G. Öfvergaard och G. Borrman.
  • Ugglan, galeas på 40 läster. Byggd 1877 och hade Gustavsfors som hemmahamn. Troligen såld 1884. Befälhavare J. Lamm.
  • Fidele, skonert på 67 läster. Ägd 1877, sannolikt också 176. Köpt från G.A. Hafström som köpt fartyget från Björck & Engström. J.J. Ekman var huvudredare men båten ägdes av AB Viking.
Barken Gauthiod

Barken Gauthiod

Grunden  till listan är hämtad från Jan Kuuse, Ekman – ett handelshus, 1996. Fartyg från källan som ej kunnat hittas i skeppslistorna gällande åren 1837-1885 (de år som är tillgängliga på nätet) och sådana som jag bara hittat med andra ägare har strukits. Fartyg som finns i skeppslistorna med Ekman & Co eller nån medlem i familjen Ekman som inte nämns av Kuuse har jag lagt till.

Fartyg som finns hos Kuuse men inte i Sveriges skeppslista. Antingen har fartyget aldrig funnits eller så är de för lite för att tas upp i Skeppslistan.

  • Columba, delägare 1874-78, detta fartyg finns inte i skeppslistan.

Källor: Jan Kuuse, Ekman – ett handelshus, 1996, Per Forsberg, Större skeppsägare i Göteborg 1782-1820, 2016, och Sveriges Skeppslista 1837-1885

Göteborgs största rederier – 1800-talets början

1880-talets början inkluderar slutet på Ostindiska kompaniets 4:e oktroj, Ostindiska kompaniets 5:e oktroj, slutet på sillperioden samt Göteborgs gyllene period, kontinentalblockaden. De stora rederierna/redarna har med undantag av Ostindiska Kompaniet och enstaka andra företag i allmänhet en koppling till sillhanteringen och/eller handeln med USA och Storbritannien under Napoleons så kallade kontinentalblockad. I början av 1800-talet fanns också en kort period med kaperiverksamhet.

Fram till 1805 var Ostindiska Kompaniet det i särklass största rederiföretaget. Detta beroende på att deras fartyg i genomsnitt var betydligt större än andra fartyg vid denna tid. För saltimport, spannmålsimport, sillverksamhet, sillexport, järnexport, kaperi och smugglingstrafik till Storbritannien behövdes och användes  mindre fartyg och det var sådana som andra redare i första hand hade.

Handelshus med intressen i sillhanteringen är bl.a. G.B. Santesson & Söner, Andersson & Wohlfahrt, Jonas A. Sernström, J.G. Ekmans Enka & Son och Carl Bagge. De flesta av dessa företag försvann som stora redare kring innan 1810.

Niclas Björnberg var Göteborgs rikaste man under denna tid, han var stor spannmålshandlare, störste delägare i Ostindiska kompaniets lönsamma 5:e oktroj och hade sillsalterier och trankokerier. Efter att den 5:e oktrojen avvecklats köpte han Ostindiska Kompaniets byggnad, det nuvarande Stadsmuseet. Han ägde också en lång rad järnbruk och sågar i Värmland och Dalsland och handlade med järn och trävaror. Anders Björnberg var hans bror och Carl Björnberg hans son.

A.P. Oterdahl och J.O. Oterdahl var bröder och efter A.P. Oterdahls död 1804 drevs hans företag vidare av sonen Niclas Oterdahl.

Sillperioden tog slut 1809, Ostindiska Kompaniets verksamhet upphörde helt 1813 och kontinentalblockaden varade formellt 1806-1814, dock delvis redan från 1803 och med i praktiken slut redan 1812.

Största rederier, antal läster, 1800, 1801, 1805, 

Ostindiska Kompaniet 4:e, 1 992, 2 534, 1 824
G.B. Santesson & Söner, 837, 988, 696
Andersson & Wohlfahrt, 609, 645, 686
Jonas A. Sernström, 545, 235, –
Carl Bagge, 506, 507, –
David Mitchell, 500, 449, –
Laurens Tarras, 492, 509, 563
Niclas Björnberg, 459, 461, 1 093
Olof Beckman, 421, 610, 314
Jonas Malm (Malm & Son), 392, 529, 236
Carl A. Iggelström, 359, 457, –
M. Holterman & Söner, 334, 284, –
Pehr Backman, 330, -, –
Bernhard Wohlfahrt, 311, 406, 411
J.G. Ekmans Enka & Son, 299, 299, 311
A.P. Oterdahl & Son, 283, 283, 293
J.O. Oterdahl, 276, 276, –
J.D. Wetterling & Son, 272, 272, 278
Jonas Kjellberg, 251, 251, 237
Em. B. Bahrman, 227, 265, –
Carl Brändström, -, 344, 343
D. Carnegie & Co, – , – , 409
Low & Smith, -, -, 344
David Airth, -, -, 275
G.H. Ekman (Ekman & Co), -, -, 256
Hedman & Arfvidsson, -, -, 219
Scott & Gordon, -, -, 212
Gabriel Gren, -, -, 124

Ett antal handelsföretag växte snabbt med export till och import från USA under kontinentalepoken. Vidarebefordran av varorna från Göteborg skedde i allmänhet med svenska fartyg medan transporten från USA till Göteborg eller omvänt skedde på US-amerikanska skepp. Några av de företag som tjänade mycket på denna handel mellan främst Storbritannien och USA via Göteborg var bland annat D. Carnegie & Co, Laurens Tarras, Ekman & Co, Olof Wijk, Scott & Gordon, Low & Smith, Kennedy & Åberg, Joseph & Olof Hall, Robert Dickson, J.F. Homeyer, Almfelt & Fehrnström och J.A. Andrén. Dessa företag blev som vi kan se också stora redare.

Olof Wijk och familjen Gavin hörde till de som också var kaparredare.

C.E Brändström tillhörde en av Gävles rikaste familjer och hade en bror som var grosshandlare i Kingston-upon-Hull i England. I likhet med de brittiska affärsmännen och firmorna hade han goda kontakter i Storbritannien som vid sidan av USA var några av Sverige viktigaste handelspartner på denna tid vad det gäller export av järn och trävaror. För Göteborg var dessa två länder helt dominerande.

Största rederier, antal läster, 1807, 1809, 1811, 1813

Niclas Björnberg, 1 094, 1094, 909, 882
Andersson & Wohlfahrt, 673, 585, 462, –
D. Carnegie & Co, 601, 394, 630, 840
G.B. Santessons Söner, 586, 531, 616, –
L. Tarras (Tarras & Blaurock), 563, 375, 1 312, 1 166
Bernhard Wohlfahrt, 416, -, -, –
G.H. Ekman (Ekman & Co), 378, 287, -, 480
Scott & Gordon, 336, 383, 534, 1 101
Malm & Son, 318, -, -, -,
Wetterling & Son, 318, 191, 142, –
J.G. Ekmans Enka & Son, 311, 192, -, –
A.P. Oterdahl & Son, 293, 191, -, –
Olof Beckman, 275, 230, 454, 284
Adam Gavin, 220, -, -, –
C.E.Brändström, 219, 219, -, 299
David Airth, 201, -, -, –
Low & Smith, 197, 399, 409, 534
Grill & Pettersson, 183, -, -, –
Jonas Kjellberg, 177, -, -, –
Gabriel Gren, 125, -, -, –
Willerding & Co, -, 419, -, –
Kennedy & Åberg, -, 185, 394, 437
Carl Bagge, -, 178, -, –
Hedman & Arfvidsson, -, 177, 214, –
S.A. Andrén, -, 100, -, –
Alec. Barclay & Co, -, -, 655, 426
J.M. Lundberg, -, -, 648, –
J.H. Gradman, -, -, 355, –
J.A. Andrén, -, -, 338, 140
Olof Wijk, -, -, 285, 381
Robert Dickson, -, -, 282, 409
Heyman & Co, -, -, 225, 204
A.M. Prytz, -, -, -, 629
A.R. Lorent, -, -, -, 501
Anders Björnberg, -, -, -, 355
J.F. Homeyer, -, -, -, 341
Samuel Arfwidsson, -, -, -, 320
Wahlgren & Wenster, -, -, -, 232
N.P. Bolmér, -, -, -, 196
F.M. Åkerman, -, -, -, 196
Thomas Gavin, , -, -, -, 182
Almfelt & Fehrnström, -, -, -, 174
Wm Gibson & Co, -, -, -, 173
C.H. Bäck, -, -, -, 116

Flera av företagen som växte snabbt genom transitaffärererna under kontinentalperioden slutade med en krasch när den konstlade högkonjunkturen för Göteborg var över. Scott & Gordon, Low & Smith, Joseph & Olof Hall, Andersson & Wohlfahrt samt Robert Dickson gick alla i konkurs. Alex. Barclay & Co, Olof Wijk med flera överlevde även om de ofta fick minska sin verksamhet. Detta fick betydelse också på rederiverksamheten som minskade i de företag som överlevde.

Största rederier, antal läster, 1815, 1817, 1819, 1820

Scott & Gordon, 1 346, 1 184, 317, –
Niclas Björnberg, 1 087, 1 069, 1 337, 1 307
A.M. Prytz, 986, 907, 981, 746
Olof Wijk, 888, 666, 520, 439
Alex. Barclay & Co, 808, -, 246, –
D. Carnegie & Co, 725, 633, 661, 772
Robert Dickson, 705, 325, -, –
Tarras & Blaurock (Tarras & Son), 606, 512, 288, –
Ekman & Co, 577, 457, 240, 240
Kennedy & Åberg, 554, 462, -, –
Olof Beckman & Co, 530, -, -, –
Low, Smith & Co, 528, 425, 242, –
A.R. Lorent, 493, 300, 274, 234
Thomas Gavin, 440, 120, 312, 361
J.H. Andrén, 429, 316, -, -,
James Dickson, 414, -, 316, 456,
J.F. Homeyer, 378, 378, -, -,
Joseph & Olof Hall, 376, -, -, -,
Almfelt & Fehrnström (B. Almfelt), 353, 339, -, –
A.P. Oterdahl & Son, 323, 332, -, –
Levin Jacobsson, 302, 348, 612, 466
C.E. Brändströms Enka & Son, 287, 307, -, –
N.P. Bolmér, 256, -, -, –
Samuel Arfwidsson, 251, 197, -, –
Malm & Söner (Peter Malm), 216, 304, 276, 377
Wahlgren & Wenster, 216, -, -, –
J.A. Lundwik, 180, -, -, –
James Gavin, 153, -, -, –
Lor. Swensson, 105, 205, -, –
Gust. Melin & Co, 104, -, -, –
Pet. Dahl & Co, -, 377, -, –
F.M. Åkermans Söner, -, 298, 298, 298
Jonas Kjellberg & Co, -, 144, -, –
G.R. Prytz, -, -, 365, 365
Carl Björnberg, -, -, 300, 809

Flera av de stora redarna i början av 1800-talet kom att höra till de största redarna under en stor del av 1800-talet. Detta gäller framförallt de som överlevde kontinentalblockadens slut och de som startade sin verksamhet efter denna. Detta gäller exempelvis Andrén (blev ägare till G.H. Hegardt & Co) D. Carnegie & Co, Olof Wijk, James Dickson, Alex. Barclay & Co och Ekman & Co.

Skeppet Minerva ur två perspektiv. Målning av Guiseppi Fedi, troligen vid ett hamnbesök i Istanbul år 1817. Ägare av den tremastade fullriggaren (fregattskepp) var Low, Smith & Co. Minerva var byggd 1807 och på 140 läster.

Källa till sifferuppgifterna: Per Forsberg, Större skeppsägare i Göteborg 1782-1820, 2016

Ramm om Ekman & Co

Del 2 av 18 i serien Sveriges handel och industri 2
Endast för medlemmar

Ekman & Co

Del 16 av 21 i serien 1800-talets handelshus

Firma som grundades 1802 av Gustaf Henrik Ekman, Nils-Fredrik Wahlberg och Gustaf Rudolf Prytz för att exportera järn. Den förstnämnde var vid tillfället också ägare av faderns, Peter Ekman III, gamla firma som främst exporterade sill och importerade salt och spannmål. Järnexporten dominerades vid denna tid totalt av John Hall & Co som år 1800 stod för över hälften av järnexporten. 1809 upphörde den äldre separata sillfirman. Järnuppköpen från bruken sköttes av Nils-Fredrik Wahlberg som dock lämnade firman 1807.

Samma år gick John Hall & Co i konkurs vilket lämnade utrymme för nya järnexportörer. Kontinentalblockaden innebar kraftigt minskad järnexport och samtidigt en koncentration på Storbritannien där Gustaf Rudolf Prytz hade goda kontakter. En ny marknad skapades dock, USA, och den skulle få allt större betydelse för den svenska järnexporten, dock inte för Ekman & Co, däremot för Joseph & Olof Hall, Alex. Barclay & Co, Olof Wijk & Co och Robert Dickson & Co. Ekman & Co kom istället att börja importera kolonialvaror som bomull, socker, kaffe och tobak.

Under den nya firmans först tid övertogs kontakterna med bruken av denna, också fortsättningsvis via Nils-Fredrik Wahlberg. Bland viktiga leverantörer kan nämnas Lesjöfors, Rämen-Liljendahl, Föskefors (ägt av Uddeholmsbolaget), Ransäter, Älgå och Gravendal. 1813 blev Ekman & Co ägare av Lesjöfors bruk.

Gustaf Rudolf Prytz var vid bildandet av firman också en stor redare. Det blev också Ekman & Co. och under perioden 1802-17 stod rederiverksamheten för 7-8% av firman omsättning. Företaget ägde bland annat fartygen Neptune, Hedvig, Aurora, Margaretha, Friheten, Penelope, Fortuna och Rosen. Men mellan 1817 och 1831 avvecklades rederiverksamheten successivt. Kanske som en följd av att Gustaf Rudolf Prytz lämnade firman år 1817 för att bilda en egen firma som senare blev Prytz & Wiencken. Gustaf Rudolf Prytz behöll dock hälften av Lesjöfors bruk men sålde år 1833 denna del till Gustaf Henrik Ekman. Vi den tiden var Lesjöfors bruk en lönsammare affär än firmans handelsverksamhet,

Under årtiondena fram till och med 1830-talet var Ekman & Co en marginell exportör av järn, verksamheten var i början främst fokuserad på företagets såg i Lilla Edet, bruket i Lesjöfors och egendomarna i Kilanda och Kviberg.

Det skedde också en uppdelning av järnhandeln så att vissa bolag tog hand om uppköpen från burken, ledande bland dem var Björnberg, Dickson, Barclay (men med en mycket mindre andel än vad som gällde själva exporten) och Renström. Carnegie tog emot ungefär lika mycket från bruken som de exporterade. På exportsidan dominerade Barclay, Wijk och Dickson.

Vid mitten av 1800-talet upphörde Wijk, Dickson, Barclay och Carnegie med järnhandeln och de ledande firmorna blev istället Ekman & Co, Sven Renström & Co, B.E. Dahlgren och C.Fr. Waern. Tudelningen av järnhandeln upphörde men istället fungerade flera handelshus bara som kommissionärer och/eller speditionsfirmor. Det senare gällde dock inte Ekman & Co.

När Gustaf Henrik Ekman lämnade affärerna år 1843 övertogs firman helt av sonen Janne Ekman som från 1837 hade varit delägare. Han började arbeta i firman 1831. Vid faderns död ärvde de tre sönerna, Janne Ekman, Gustaf Ekman och Carl Ekman Lesjöfors bruk.

Gustafsfors kom Gustaf Ekman, son till Gustaf Henrik Ekman, att leda den tekniska utvecklingen i svensk järnbruksrörelse genom att tidigt bidra till introduktionen och utvecklingen av lancashire-smidet i Sverige. 1838 köpte han också hälften av Gustafsfors bruk som samtidigt köpte Lennartsfors bruk. I slutet av 1830-talet behövde Lesjöfors utvidga sin råvarubas som dittills bestått av brukets egna egendomar samt Dalskarlsjöhyttans masugn, skogar och gruvor. Andelar köptes i gruvfälten i Långban, Persberg och Nordmark och dessutom köptes Långbanshyttans masugn. Från mitten av 1800-talet ökade produktionen av järn i Lesjöfors kraftigt och som ett resultat ökade också järnexporten i Ekman & Co.

Den tredje brodern, Carl Ekman, anställdes 1848 som förvaltare vid Finspångs bruk. 1851 köpte han sina första andelar i bruket och 1856 blev han ensamägare. Såväl Ekman & Co som Oscar Ekman i sockerbruksfirman D. Carnegie & Co stödde moderniseringen och rekonstruktionen av Finspångs bruk.

Viktiga leverantörer av järn till Ekman & Co blev vid sidan av de av familjen ägda bruken Finspång, Lesjöfors, Gustafsfors och Lennartsfors också många andra bruk och kring 1850 var de omkring 15 stycken, däribland Storfors, Svaneholm, Gammalkroppa, Ransäter, Fredriksberg, Hellefors, och Hofors med flera. Handelshuset ökade också exporten till USA från 1840-talet. 1850-1880 var Ekman den största järnexportören i Göteborg med undantag av enstaka år.

Från mitten av 1800-talet byggde firman återigen upp en rederiverksamhet genom segelfartyg och partrederier. Bland de fartyg de ägde dessa år fanns bland annat Amazon, Penelope, Oscar 1, Gauthiod och Marietta.

Efter 1880-talet minskade Ekmans järnexport, många mindre bruk lades ner och de stora företagen exporterade allt oftare sitt järn själva eller anlitade företag som mera var speditionsfirmor som Tycho Roberg, Carl Meyer, Jonsson Sternhagen & Co och A von Braun. 1911 sålde familjen Ekman också sina aktier i Lesjöfors AB och 1912 övertog familjen De Geer ägandet. Finspångs fick stark konkurrens från AB Bofors och verksamheten minskade

Finspång hade år 1880 mer än 5 000 anställda och var ett av Sveriges absolut största företag, Carl Ekman lämnade positionen som chef år 1893.

Vid Gustafsfors kom utvecklingen att bli en annan. År 1869 blev Johan W. Ekman, son till Gustaf Ekman, chef på Gustafsfors. 1871 beslutade ägarna Janne och Gustaf Ekman att lägga ner järnbruket och istället starta tillverkning av pappersmassa. 1873 bildades Gustafsfors Fabriks AB  med Janne Ekman som ägare av 2/3 och Gustaf Ekman samt Johan W. Ekman som ägare av resten. I företaget ingick Gustafsfors, Lennartsfors samt Krokfors sågverk. Massafabriken i Gustafsfors stod klar 1874, Skåpafors sågverk köptes från Baldersnäs AB år 1882 och Lennartsfors såldes 1885. Först 1881 var företaget lönsamt vilket ansträngde finanserns hos Ekman & Co som stod för kapitalet till massafabriken. I början av 1890-talet påbörjades också papperstillverkning vid Gustafsfors i mindre skala. Ekman & Co började i samband med detta att exportera massa och papper. 1908 sålde familjen Ekman Gustafsfors Fabriks AB till familjen de Verdier. Försäljningen av pappersmassan ombesörjdes dock även i fortsättningen av Ekman & Co.

1870 började Henrik E. Ahrenberg att arbeta i Ekman & Co och 1874 blev han delägare. 1873 anställdes Johan E Ekman, kusinbarn till Janne Ekman och 1891 då Janne Ekman lämnade firman blev han delägare. 1901 bildades en särskild avdelning för massa – och pappersförsäljning i firman. Ansvarig för denna blev Olof Kjellström, Senare skiljdes pappersförsäljning ut i en egen avdelning med Nathan Kaiser som ansvarig. Ahrenberg lämnade firman år 1908. Samma år flyttade kontoret till Västra Hamngatan 7.

Västra Hamngatan 7

Västra Hamngatan 7. Foto: Ankara. Licens: CC BY-SA 3.0

Åren 1901-16 deltog Ekman & Co i start eller förvärv av 16 olika massa- och pappersbruk. 1901 deltog de med 7,5% av aktiekapitalet i starten av Örebro pappersbruk. De fick också försäljningsansvaret för brukets produkter. Övriga delägare var  bl.a. Knut Bohnstedt, Carl Sahlin (Laxå bruk) och Gustaf Melin. 1916 blev Johan E Ekman styrelsordförande i AB Örebro Pappersbruk vars kapital också ökades. Därefter tecknade Ekman & Co 8% av aktiekapitalet i Öhrvikens Sulfit som startade 1906 och 30% i Nyhamns Sulfit AB som startade 1907. Johan E. Ekman blev styrelseordförande i bägge bolagen. 1911 deltog firman i bildandet av Lungaskog AB som anlade en massafabrik i Svenljunga. Denna såldes dock till AB Papyrus år 1916.

1910 övertog firman Eds Cellulosafabrik i  Gamleby i Småland, 1913 köptes Orrefors Bruks AB för skogens skull. Johan E Ekman ville egentligen inte ha glashyttorna men bestämde ändå att de skulle stats på kvalitetsglas. Glasbruket kom genom att anställa goda konstnärer och hantverkare att utvecklas till Nordens ledande konstglasbruk under 1920-talet. Några år efter köpet övergick ägandet i Orrefors från Ekman & Co till Johan E Ekman personligen. Vid hans död 1919 övergick ägandet och ledningen som det verkar till svärsonen Johannes Hellner.

År 1914 deltog firman i starten av Westerviks Pappersbruk som dock blev en dålig affär och gick i konkurs 1919. 1916 köpte firman sulfitfabriken i Bengtsfors var ägare Uddevalla Sulfit AB gått i konkurs året innan Ett nytt bolag, Bengtsfors Sulfit AB bildades med Ekman & Co som hälftenägare och familjen Lindstedt (Göta sulfitfabrik) som ägare av den andra hälften. Familjen moderniserades och byggdes ut 1919 vilket ledde till att Ekman & Co blev ägare av hela bolaget.

Bengtsfors Sulfitfabrik

Bengtsfors Sulfitfabrik

Förutom försäljningen för de massafabriker och pappersbruk som Ekman & Co var delägare i sålde de även för massafabrikerna Brusafors/Hällefors i Småland, Bäckhammar , Katrinefors, Konga, Rydö bruk, Hellefors (Västmanland) och Fredriksberg. De två sista ägdes av Hellefors Bruks AB. Vidare hade de hand om pappersförsäljningen från  Göteborgs pappersbruk, Munkedal, Frövifors, Klippan och ett stort antal mindre bruk. Det handlade främst om företag i södra Sverige. Ekman & Co engagerade sig därmed i skogsindustrin under en period när andra handelshus i Göteborg som Dickson, Röhss och Wijk lämnade den.

Firman deltog också i bildandet av flera rederier med trafik på avlägsna delar av världen.

1918 blev Oscar Kjellström delägare i firman som byggde upp en stor exportorganisation utomlands med dotterbolag i flera europeiska länder som Storbritannien och Frankrike. I Japan började Ekman sälja via handelsföretaget Mitsui & Co år 1906. 1913 tog en dansk affärsman, Thomas Berthelsen, i Japan hand om agenturen där och 1935 ombildades hans bolag till dotterbolaget Ekman & Co (Japan) Ltd. 1932 köptes Lindelöf & Co i Argentina som döptes om till Cia Comercial Suceo-Argentina. Två år senare etablerades ett dotterbolag i Kina genom övertagande av en filial till Olof Wijk & Co som de gjorde till dotterbolag till det i Sverige samma år bildade Ekman Foreign Agencies AB. I Kina hade detta dotterbolag den lönsamma agenturen för SKF ända till 1942.

På 1920-talet hamnade handelshuset i svåra ekonomiska problem, till stor del beroende på att inga reserver för dåliga år var undanlagda utan alla vinster hade tagits ut. 1923 ombildades firman Ekman & Co till aktiebolag, Ekman & Co AB. Detta skedd med hjälp av släktingen Oscar Ekman. Den första styrelsen bestod av  Johannes Hellner, Carl Ekman och Olof Kjellström som alla var delägare i företaget. Därefter såldes alla ägarandelar i massafabriker och pappersbruk och bolaget beslutade att sluta ge förskott till tillverkare. Företaget blev från nu en ren kommissionär och inte längre en finansiär.

De norrländska intressena avvecklades ganska snabbt och enkelt, engagemanget i Bengtsfors kunde dock avvecklas först 1933-34 och med stora kostnader för Ekman & Co. Stora förluster gjordes också på delägandet i AB Pumpindustri och Klosters järnbruk. Vid samma tid såldes också ägarandelarna i Örebro Pappersbruk, AB Billingsfors-Långed och Eds Cellulosafabrik. Ekman & Co stagnerade som exportföretag och ett nytt handelshus, Elof Hansson, växte förbi.

Olof Kjellström dog 1930, Carl Ekman fortsatte som VD och kontrollerade fortfarande 1935 aktiemajoriteten. En kusin, Håkan Ekman, köpte dock sakteligen på sig en betydande mängd aktier. 1936 hade han köpt 75% av aktierna och blev styrelseordförande. Dessa uppköp skedde utan Carl Ekman vetskap och de två tycks haft vissa motsättningar. Carl Ekman förblev dock VD.

På 1940-talet växte Italien till en största exportmarknaden för pappersmassa från Ekman & Co, främst viskosmassa för tillverkning av konstsilke. Italien upphörde som kund när de allierade invaderade landet och därefter var Tyskland den viktigaste kunden till 1945 då exporten dit upphörde. De viktigaste leverantörerna av pappersmassa till Ekman & Co var Bengtsfors och Uddeholm som under andra världskriget stod för 80%. Massa stod för 70-75% av företagets omsättning och papper för resten. Pappersaffärerna var dock lönsammare.

1945-65 expanderade Ekman & Co kraftigt samtidigt som de specialiserade sig alltmer på vissa bestämda massa- och papperskvaliteter. Unde denna period växte Ekman & Co snabbare än Elof Hansson. 1946 var Ekman & Co en del av ett konsortium som köpte Bengtsfors Sulfit AB, Ekman ägde hälften av bolagets aktier och resten ägdes av  släktingarna i familjen Ekman-Langenskiöd och deras bolag Fastighets AB Carnegie (det tidigare sockerbruket, senare Investment AB Carnegie).

Företagets export av massa dominerades av produkter från Bengtsfors, Uddeholms AB, Hellefors Bruks AB och Bure AB. Senare tillkom Katrinefors AB, Munksjö AB, Marma-Långrör AB, Bergvik & Ala AB, Forss AB, Svanö AB och Eds Cellulosafabrik.  På papperssidan var leverantörena Uddeholms AB, AB Billingsfors-Långed,  Örebro Pappersbruk, Holmens Pappersbruks AB och Wargöns AB. Senare tillkom även norska företag som leverantörer.

I utlandet bildades allt fler dotterbolag men 1962 avvecklades verksamheten i Shanghai och den flyttades istället till Hong Kong.

1955 blev Claes Ekman, kusin till Carl Ekman och Håkan Ekman,  VD i Ekman & Co AB och företaget började försöka sälja Bengtsfors Sulfit AB då verksamheten hade dålig lönsamhet.  Claes Ekman var också svåger till Håkan Ekman då den senare var gift med Brita Ekman, syster till Claes Ekman. Det lyckades inte och 1964 lades fabriken ner. Carl Ekman fortsatte i styrelsen till sin död 1957. Claes Ekman var kvar som VD och styrelseledamot till 1965. 1960 valdes Gustaf Henrik Ekman in i styrelsen. Han var son till Håkan Ekman. Kontoret för företaget flyttades 1956 till den Schröderska fastigheten på St. Nygatan 27-29.

Stora Nygatan 27-29

Stora Nygatan 27-29 Foto: Novi Real Estate

1965 köptes Ekman & Co av investmentbolaget Säfveåns AB. 1984 hoppade två ledande personer i företaget, Håkan Björnhage som var chef för massaavdelningen och Per Hultengren som var chef för pappersavdelningen. De tog med sig 19 personer och bildade ett nytt handelshus, Cellmark AB. Framförallt kom avhoppen att påverka massaexporten till Fjärran Östern. Företaget började också med en omfattande försäljning av verkstadsprodukter i slutet av 1960-talet och byggde också upp en importverksamhet  baserad på konfektion, klockor och elektronik från Asien. Importverksamheten blev aldrig speciellt lönsam.

1976 omorganiserades bolaget och moderbolaget bytte namn till Ekman International AB. Ekman & Co AB blev namnet på ett nytt dotterbolag. Företaget hade vid denna tid 800 anställd varav mer än 500 i Asien.

1982 såldes dock hela importverksamheten till Datatronic AB. 1982 såldes all dotterbolag i Ostasien med totalt 400 anställda. Dessa bolag hade 1975 samlats under ett gemensamt moderbolag i Hong Kong, Ekman Pacific Ltd. Bolaget i Hong Kong köptes av två chefer, Leif Sjöholm och Björn Willumsen. 1983 såldes därefter det brittisk dotterbolaget. Ekman & Co behöll dock massarörelsen i Asien. Ekman & Co AB blev därefter åter moderbolag i företaget som nu bara sysslade med export av skogsprodukter och hade mindre än 200 anställda. 1986 köptes Säfveåns AB av Catena AB. Samma år förvärvade Catena AB också Jan Liebig AB, en annan exportör av skogsprodukter. 1987 fusionerades de två bolagen till Ekman Liebig AB.

Ekman-Liebig AB var efter samgåendet ett av världens största handelshus för skogsprodukter. med Liebig fick företaget ens tor marknad i Nordamerika vilket hade saknats innan och Asiens betydelse minskade. 1993 slöt företaget också kontrakt med en stor massaleverantör i Ryssland, Bratsky LPK. Leverantörerna i USA och Kanada blev fler och en stor konkurrent i USA, ICS, köptes upp 1992 vilket ledde till en kraftigt ökad verksamhet i landet.

1995 sålde Catena AB aktierna i Ekman Liebig till en grupp bestående av familjen Ekman, anställda, MVI Ltd och Skandia Investment och ett år senare ändrades namnet till Ekman & Co AB. 1998 sålde MVI Ltd sina aktier till Atle AB som blev största ägare.

2006 köpte familjen Ekman tillsammans med några anställda alla aktier i Ekman & Co AB. Från detta år är Ekman & Co AB ett dotterbolag till Ekman Invest Holding AB. I styrelsen sitter Matts Ekman (ordf), Claes Ekman, Oscar Ekman, Jan Svensson (VD), Michael Olsson och Frank Graves som ordinarie ledamöter tillsammans med personalföreträdaren Jessica Bodin. Suppleanter är Carolin Ekman och Nils Liljeberg. Kontoret finns idag på adressen Lilla Bommen 1, vilket är den så kallade Skanskaskrapan vid Götaälvbron och det är återigen familjen Ekman som styr över företaget:

– Det är en speciell organisation i familjeföretag. Vi har ett familje­råd som tillsätter representanterna i styrelsen. Ovanpå det finns ägarfamiljen och stiftelserna. Och ovanpå det har vi den Ekmanska släktföreningen, så det är en del att hålla ordning på. Men det funkar väldigt bra. Vi är otroligt samstämmiga. Dessutom har vi inget exittänkande över huvud taget och det underlättar naturligtvis.

Antalet anställda är idag ungefär 270 och företaget handlar med pappersmassa, papper, återvunnet material och bioenergi.

Källor:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Jan Kuuse, Ekman – ett handelshus 1802-96, 1996

Henrik E. Ahrenberg

Henrik E AhrenbergHenrik Elis Ahrenberg, född 10 september 1835 i Göteborg, död 23 april 1915, var en svensk grosshandlare och riksdagspolitiker. Fadern var vågmästaren Elias Ahrenberg (1795-1874) och modern Charlotta Maria Göök (1800-1850), dotter till borgmästaren Lars Göök (1768-1825). Han hade fem syskon, fyra bröder och en syster.

1864 gifte han sig för första gången, med Mathilda Albertina Bourn (1842-1892). Han blev genom giftermålet svåger med Christopher Carlander och Johannes Johansson (familjen Mark). I sitt andra äktenskap som ingicks år 1900 var han gift med Anna Lindhult (1861-1948). Inte i något av äktenskapen föddes det några barn.

Vid mitten av 1880-talet flyttade Henrik Ahrenberg till Fogelbergsgatan 5, nuvarande Lilla Samskolan. När han flyttade in blev han granne med svågern Christopher Carlander. Anna Ahrenberg (Lindhult) kom att bo kvar i huset tills hon dog 1948 och bodde därmed granne med Torgny Segerstedt som 1927 köpte Carlanders hus från den senares dödsbo (sterbhus).

Ahrenberg arbetade i sin ungdom i stadens tjänst som vågskrivare på järnvågen med fadern som chef, som stadsrevisor och t.f. stadskassör. 1871 började han på kontoret hos handelshuset Ekman & Co som då ägdes av Janne Ekman (1815-1908), 1874 blev han delägare och 1892 dess chef. 1870 var Ekman ett eldande företag när det gällde järnexport och dessutom hade de en större rederirörelse. Firman var delägare i bruken i Lesjöfors, Hellefors, Uddeholm och Gustafsfors samt finansiär till bruken i Rottneros och Finspång. Samtidigt som Henrik Ahrenberg blev delägare i firman blev Johan E. Ekman (1854-1919) anställd. 1892 blev Johan E. Ekman delägare istället för Janne Ekman. Han kom att inneha en tredjedel av firman medan Ahrenberg hade 2/3. Järnexporten minskade dock efter hand och ersattes istället med export av pappersmassa och papper.

Ahrenberg var under mandatperioden 1894–1896 ledamot av riksdagens andra kammare, invald i Göteborgs stads valkrets. Han delade med sig av sina förtjänster genom donationer, bl.a. till stipendiefonder vid Göteborgs Högskola.

Han var också ordförande i KFUM, styrelseledamot i Sjömanskyrkan, Johanneskyrkan och Vanföreskolan.

Henrik Ahrenberg var trots namnet inte nära släkt med redarfamiljen Ahrenberg.

Övriga källor: Martin Fritz, Göteborgsdonatorerna Anna & Henrik Ahrenberg, 2007

Håkan Ekman

Född 10/8 1889 i Göteborg, son av fil.dr Fredrik Gustaf Ekman och Gerda Elisabeth Gödecke. Student i Göteborg 1909, stud. i Uppsala 1909-1912, utexaminerad vid Göteborgs Handelsinstitut 1914.

Innehavare av handelsfirma Håkan Ekman & Co, Göteborg, från 1919. Verkställande direktör för Göteborgs Kemiska Fabriks AB från 1921. Ordförande och ledamot i ett flertal bolagsstyrelser och föreningar, t ex ordförande i styrelsen för AB Ekman & Co, Göteborg, från 1935, för Göteborgs Sparbank från 1942 och i Göteborgs Kungl. Segelsällskap (GKSS) 1938-1942.

Håkan Ekman gifte sig 1918 med sin kusin Brita Ekman.

Gustaf Ekman

Gustaf EkmanFredrik Gustaf Ekman, född 29 augusti 1852 i Stockholm, död 26 februari 1930 i Göteborg, var en svensk kemist, hydrograf och industriman. Han var son till kommendörkapten Jakob Emil Ekman (1815-1900) och friherrinnan Sophia Kurck (1823-1907) och tillhörde göteborgssläkten Ekman.

Han gifte sig den 4 januari 1885 i Växjö med Gerda Elisabet Gödecke (1861-1927), dotter till disponent August Gödecke och Anna Fredrika Gödecke, född Bohlin. Barn: Ingegärd Ekman (född 1885), Signhild Ekman (född 1887), Håkan Ekman (1889-1961), Leif Ekman (1893-1967), Sigurd Ekman (född 1894), Astrid Ekman (född 1901), samtliga födda i Carl Johans församling i Göteborg. Leif Ekman deltog i sommar-OS 1912 som höjdhoppare.

Ekman studerade vid Göteborgs realgymnasium 1866-70, vid Chalmerska institutet 1870-72 och vid Fresenius laboratorium i Wiesbaden (analytisk kemi) 1873-74. Han var amanuens vid kemiska laboratoriet vid Uppsala universitet 1877-78, deltog i undersökningen av havsströmmar i Kattegatt, Skagerack och Öresund 1876, i Vetenskapsakademiens Östersjöexpedition 1877 samt i vinterexpeditioner i Skagerack och Kattegatt 1878 och 1879.

Gustaf Ekman var en betydelsefull person för svensk havsforskning i början av 1900-talet. Han arbetade tätt tillsammans med Otto Pettersson och var med och grundade Bornö hydrografiska fältstation samt gjorde egna vetenskapliga arbeten. Han blev 1907 den första hedersdoktorn vid Göteborgs högskola (numera Göteborgs universitet). Den 15 maj 1914 donerade han 100 000 kronor till inrättande av en oceanografisk institution vid högskolan, samt medel för undervisning.

Gustaf Ekman blev 1880 teknisk chef för D. Carnegie & Co AB, och avancerade 1899 till verkställande direktör i samma bolag. Gustaf Ekman fick ett avgörande inflytande på Carnegiebolagets engagemang i den skånska och svenska betsockerindustrien, genom dess starke man Carl Tranchell. Efter Oscar Ekmans död 1907 bildades för portertillverkningen ett särskilt bolag, Porterbryggeri AB D. Carnegie & Co – från 1938 dotterbolag till AB Pripp & Lyckholm. Sockerverksamheten såldes 1907 till Svenska Sockerfabriks AB. Chefskapet för sockerbruket i Göteborg övertogs av Gustaf Ekman. Han kvarstod som direktör för sockerbruket intill sin död 1930. Från 1907 var Ekman ordförande i styrelsen för det då nybildade Svenska Sockerfabriks AB, för vilkets bildande han spelade en avgörande roll. Genom det så kallade Malmökontraktet den 27 augusti 1900 lades grunden till det fusionsarbete, som kom att bli Svenska Sockerfabriks AB. Han var dessutom initiativtagare till Trelleborgs Sockerfabriks AB 1887, samt ledamot av styrelsen för Jordberga Sockerfabrik från 1890, Hököpinge Råsockerfabrik från 1891 samt Sockerfabriks AB Union från 1897.

Utöver det som redan nämts var han dessutom styrelseledamot i flera av landets största bank- och industriföretag, såsom ledamot av styrelsen för Skandinaviska Kredit AB 1909-30, AB Svenska Kullagerfabriken, Fastighets AB D. Carnegie & Co., Sjöförsäkrings AB Gauthiod, AB Bofors, AB Bofors Nobelkrut och AB Kväveindustri samt huvudman i Göteborg Sparbank 1925-30.

Dessutom hade han en tad politiska uppdrag och uppdrag i olika organisationer. Han var ledamot av Göteborgs stadsfullmäktige 1899-1910, ledamot i hälsovårdsnämnden 1897-1902, ledamot i styrelsen för Renströmska badanstalten i Majorna 1892-93 och 1896-97, av folkskolestyrelsen 1898-99, av styrelsen för Majornas sjukhus 1898-1909, av styrelsen för Majornas elementarläroverk för flickor 1899-1905, av styrelsen för Göteborgs högskola 1901-30, varav som kassaförvaltare 1908-30 och vice ordförande 1928-30, av styrelsen för Allmänna och Sahlgrenska sjukhuset 1906-07, av styrelsen för AB Göteborgs Frihamn 1908-13 samt för Västra begravningsplatsen.

Gustaf Ekman var ledamot av styrelsen för Statens meteorologiskhydrografiska anstalt 1918-30 och av styrelsen för Sveriges industriförbund, och vidare medlem av Svenska Hydrografisk-Biologiska kommissionen 1894 och av internationella rådet för havsforskning 1902.

Han var ledamot av Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg (1900), av Ingenjörsvetenskapsakademien (1919), där han blev preses, av Kungliga Fysiografiska Sällskapet i Lund och av Kungliga Vetenskapsakademien (1926).

Han köpte vid sekelskiftet 1900 Råda säteri, tio kilometer utanför Göteborg, där familjen främst tillbringade somrarna. Albert Einstein besökte Ekman på säteriet i samband med Nobelprisutdelningen 1923. I Göteborg bodde familjen från 1916 i det så kallade Chalmerska huset vid Södra Hamngatan 11, fram till Ekmans död 1930 då Skandinaviska Kredit AB tog över fastigheten (man hade redan 1864 varit inhyrda i en mindre lokal i huset).

Texten i huvudsak från Wikipedia, men felaktigheter borttagna och saker tillagda.

Carl Ekman

Carl Johan Jacob Emil Ekman, född 19 oktober 1883 i Göteborg, död 14 juni 1957 i Göteborg, var en svensk affärsman och konsul. Han tillhörde göteborgssläkten Ekman och var verksam i handelshuset Ekman & Co.

Han var son till konsul Johan E Ekman och Hedvig Sophia Richert. År 1914 gifte han sig med (Bertha Carola) Eina Pripp, dotter till ingenjör Henrik Pripp och Alice Lyon.

Carl Ekman tog studentexamen 1903, studerade vidare på Tekniska högskolan och Bergshögskolan mellan åren 1903-05 och i utlandet mellan 1907-08. Därefter blev han delägare i firman Ekman & Co och VD i Ekman & Co:s AB. Han hade flertalet styrelseuppdrag, exempelvis i Handelshögskolan i Göteborg, Jubileumsutställningen i Göteborg 1923, i Göteborgs Bank, Svenska Ostasiatiska Kompaniet, Sjöförsäkrings AB Gauthiod, Orrefors, Eds Cellulosafabriks AB.

1923 blev han italiensk konsul och 1918 invaldes han i Göteborgs stadsfullmäktige.

Text från Wikipedia