Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Ekman & Co

Ramm om Ekman & Co

Del 3 av 9 i serien Sveriges handel och industri 2
Endast för medlemmar

Ekman & Co

Del 16 av 19 i serien 1800-talets handelshus

Firma som grundades 1802 av Gustaf Henrik Ekman, Nils-Fredrik Wahlberg och Gustaf Rudolf Prytz för att exportera järn. Den förstnämnde var vid tillfället också ägare av faderns, Peter Ekman III, gamla firma som främst exporterade sill och importerade salt och spannmål. Järnexporten dominerades vid denna tid totalt av John Hall & Co som år 1800 stod för över hälften av järnexporten. 1809 upphörde den äldre separata sillfirman. Järnuppköpen från bruken sköttes av Nils-Fredrik Wahlberg som dock lämnade firman 1807.

Samma år gick John Hall & Co i konkurs vilket lämnade utrymme för nya järnexportörer. Kontinentalblockaden innebar kraftigt minskad järnexport och samtidigt en koncentration på Storbritannien där Gustaf Rudolf Prytz hade goda kontakter. En ny marknad skapades dock, USA, och den skulle få allt större betydelse för den svenska järnexporten, dock inte för Ekman & Co, däremot för Joseph & Olof Hall, Alex. Barclay & Co, Olof Wijk & Co och Robert Dickson & Co. Ekman & Co kom istället att börja importera kolonialvaror som bomull, socker, kaffe och tobak.

Under den nya firmans först tid övertogs kontakterna med bruken av denna, också fortsättningsvis via Nils-Fredrik Wahlberg. Bland viktiga leverantörer kan nämnas Lesjöfors, Rämen-Liljendahl, Föskefors (ägt av Uddeholmsbolaget), Ransäter, Älgå och Gravendal. 1813 blev Ekman & Co ägare av Lesjöfors bruk.

Gustaf Rudolf Prytz var vid bildandet av firman också en stor redare. Det blev också Ekman & Co. och under perioden 1802-17 stod rederiverksamheten för 7-8% av firman omsättning. Företaget ägde bland annat fartygen Neptune, Hedvig, Aurora, Margaretha, Friheten, Penelope, Fortuna och Rosen. Men mellan 1817 och 1831 avvecklades rederiverksamheten successivt. Kanske som en följd av att Gustaf Rudolf Prytz lämnade firman år 1817 för att bilda en egen firma som senare blev Prytz & Wiencken. Gustaf Rudolf Prytz behöll dock hälften av Lesjöfors bruk men sålde år 1833 denna del till Gustaf Henrik Ekman. Vi den tiden var Lesjöfors bruk en lönsammare affär än firmans handelsverksamhet,

Under årtiondena fram till och med 1830-talet var Ekman & Co en marginell exportör av järn, verksamheten var i början främst fokuserad på företagets såg i Lilla Edet, bruket i Lesjöfors och egendomarna i Kilanda och Kviberg.

Det skedde också en uppdelning av järnhandeln så att vissa bolag tog hand om uppköpen från burken, ledande bland dem var Björnberg, Dickson, Barclay (men med en mycket mindre andel än vad som gällde själva exporten) och Renström. Carnegie tog emot ungefär lika mycket från bruken som de exporterade. På exportsidan dominerade Barclay, Wijk och Dickson.

Vid mitten av 1800-talet upphörde Wijk, Dickson, Barclay och Carnegie med järnhandeln och de ledande firmorna blev istället Ekman & Co, Sven Renström & Co, B.E. Dahlgren och C.Fr. Waern. Tudelningen av järnhandeln upphörde men istället fungerade flera handelshus bara som kommissionärer och/eller speditionsfirmor. Det senare gällde dock inte Ekman & Co.

När Gustaf Henrik Ekman lämnade affärerna år 1843 övertogs firman helt av sonen Janne Ekman som från 1837 hade varit delägare. Han började arbeta i firman 1831. Vid faderns död ärvde de tre sönerna, Janne Ekman, Gustaf Ekman och Carl Ekman Lesjöfors bruk.

Gustafsfors kom Gustaf Ekman, son till Gustaf Henrik Ekman, att leda den tekniska utvecklingen i svensk järnbruksrörelse genom att tidigt bidra till introduktionen och utvecklingen av lancashire-smidet i Sverige. 1838 köpte han också hälften av Gustafsfors bruk som samtidigt köpte Lennartsfors bruk. I slutet av 1830-talet behövde Lesjöfors utvidga sin råvarubas som dittills bestått av brukets egna egendomar samt Dalskarlsjöhyttans masugn, skogar och gruvor. Andelar köptes i gruvfälten i Långban, Persberg och Nordmark och dessutom köptes Långbanshyttans masugn. Från mitten av 1800-talet ökade produktionen av järn i Lesjöfors kraftigt och som ett resultat ökade också järnexporten i Ekman & Co.

Den tredje brodern, Carl Ekman, anställdes 1848 som förvaltare vid Finspångs bruk. 1851 köpte han sina första andelar i bruket och 1856 blev han ensamägare. Såväl Ekman & Co som Oscar Ekman i sockerbruksfirman D. Carnegie & Co stödde moderniseringen och rekonstruktionen av Finspångs bruk.

Viktiga leverantörer av järn till Ekman & Co blev vid sidan av de av familjen ägda bruken Finspång, Lesjöfors, Gustafsfors och Lennartsfors också många andra bruk och kring 1850 var de omkring 15 stycken, däribland Storfors, Svaneholm, Gammalkroppa, Ransäter, Fredriksberg, Hellefors, och Hofors med flera. Handelshuset ökade också exporten till USA från 1840-talet. 1850-1880 var Ekman den största järnexportören i Göteborg med undantag av enstaka år.

Från mitten av 1800-talet byggde firman återigen upp en rederiverksamhet genom segelfartyg och partrederier. Bland de fartyg de ägde dessa år fanns bland annat Amazon, Penelope, Oscar 1, Gauthiod och Marietta.

Efter 1880-talet minskade Ekmans järnexport, många mindre bruk lades ner och de stora företagen exporterade allt oftare sitt järn själva eller anlitade företag som mera var speditionsfirmor som Tycho Roberg, Carl Meyer, Jonsson Sternhagen & Co och A von Braun. 1911 sålde familjen Ekman också sina aktier i Lesjöfors AB och 1912 övertog familjen De Geer ägandet. Finspångs fick stark konkurrens från AB Bofors och verksamheten minskade

Finspång hade år 1880 mer än 5 000 anställda och var ett av Sveriges absolut största företag, Carl Ekman lämnade positionen som chef år 1893.

Vid Gustafsfors kom utvecklingen att bli en annan. År 1869 blev Johan W. Ekman, son till Gustaf Ekman, chef på Gustafsfors. 1871 beslutade ägarna Janne och Gustaf Ekman att lägga ner järnbruket och istället starta tillverkning av pappersmassa. 1873 bildades Gustafsfors Fabriks AB  med Janne Ekman som ägare av 2/3 och Gustaf Ekman samt Johan W. Ekman som ägare av resten. I företaget ingick Gustafsfors, Lennartsfors samt Krokfors sågverk. Massafabriken i Gustafsfors stod klar 1874, Skåpafors sågverk köptes från Baldersnäs AB år 1882 och Lennartsfors såldes 1885. Först 1881 var företaget lönsamt vilket ansträngde finanserns hos Ekman & Co som stod för kapitalet till massafabriken. I början av 1890-talet påbörjades också papperstillverkning vid Gustafsfors i mindre skala. Ekman & Co började i samband med detta att exportera massa och papper. 1908 sålde familjen Ekman Gustafsfors Fabriks AB till familjen de Verdier. Försäljningen av pappersmassan ombesörjdes dock även i fortsättningen av Ekman & Co.

1870 började Henrik E. Ahrenberg att arbeta i Ekman & Co och 1874 blev han delägare. 1873 anställdes Johan E Ekman, kusinbarn till Janne Ekman och 1891 då Janne Ekman lämnade firman blev han delägare. 1901 bildades en särskild avdelning för massa – och pappersförsäljning i firman. Ansvarig för denna blev Olof Kjellström, Senare skiljdes pappersförsäljning ut i en egen avdelning med Nathan Kaiser som ansvarig. Ahrenberg lämnade firman år 1908. Samma år flyttade kontoret till Västra Hamngatan 7.

Västra Hamngatan 7

Västra Hamngatan 7. Foto: Ankara. Licens: CC BY-SA 3.0

Åren 1901-16 deltog Ekman & Co i start eller förvärv av 16 olika massa- och pappersbruk. 1901 deltog de med 7,5% av aktiekapitalet i starten av Örebro pappersbruk. De fick också försäljningsansvaret för brukets produkter. Övriga delägare var  bl.a. Knut Bohnstedt, Carl Sahlin (Laxå bruk) och Gustaf Melin. 1916 blev Johan E Ekman styrelsordförande i AB Örebro Pappersbruk vars kapital också ökades. Därefter tecknade Ekman & Co 8% av aktiekapitalet i Öhrvikens Sulfit som startade 1906 och 30% i Nyhamns Sulfit AB som startade 1907. Johan E. Ekman blev styrelseordförande i bägge bolagen. 1911 deltog firman i bildandet av Lungaskog AB som anlade en massafabrik i Svenljunga. Denna såldes dock till AB Papyrus år 1916.

1910 övertog firman Eds Cellulosafabrik i  Gamleby i Småland, 1913 köptes Orrefors Bruks AB för skogens skull. Johan E Ekman ville egentligen inte ha glashyttorna men bestämde ändå att de skulle stats på kvalitetsglas. Glasbruket kom genom att anställa goda konstnärer och hantverkare att utvecklas till Nordens ledande konstglasbruk under 1920-talet. Några år efter köpet övergick ägandet i Orrefors från Ekman & Co till Johan E Ekman personligen. Vid hans död 1919 övergick ägandet och ledningen som det verkar till svärsonen Johannes Hellner.

År 1914 deltog firman i starten av Westerviks Pappersbruk som dock blev en dålig affär och gick i konkurs 1919. 1916 köpte firman sulfitfabriken i Bengtsfors var ägare Uddevalla Sulfit AB gått i konkurs året innan Ett nytt bolag, Bengtsfors Sulfit AB bildades med Ekman & Co som hälftenägare och familjen Lindstedt (Göta sulfitfabrik) som ägare av den andra hälften. Familjen moderniserades och byggdes ut 1919 vilket ledde till att Ekman & Co blev ägare av hela bolaget.

Bengtsfors Sulfitfabrik

Bengtsfors Sulfitfabrik

Förutom försäljningen för de massafabriker och pappersbruk som Ekman & Co var delägare i sålde de även för massafabrikerna Brusafors/Hällefors i Småland, Bäckhammar , Katrinefors, Konga, Rydö bruk, Hellefors (Västmanland) och Fredriksberg. De två sista ägdes av Hellefors Bruks AB. Vidare hade de hand om pappersförsäljningen från  Göteborgs pappersbruk, Munkedal, Frövifors, Klippan och ett stort antal mindre bruk. Det handlade främst om företag i södra Sverige. Ekman & Co engagerade sig därmed i skogsindustrin under en period när andra handelshus i Göteborg som Dickson, Röhss och Wijk lämnade den.

Firman deltog också i bildandet av flera rederier med trafik på avlägsna delar av världen.

1918 blev Oscar Kjellström delägare i firman som byggde upp en stor exportorganisation utomlands med dotterbolag i flera europeiska länder som Storbritannien och Frankrike. I Japan började Ekman sälja via handelsföretaget Mitsui & Co år 1906. 1913 tog en dansk affärsman, Thomas Berthelsen, i Japan hand om agenturen där och 1935 ombildades hans bolag till dotterbolaget Ekman & Co (Japan) Ltd. 1932 köptes Lindelöf & Co i Argentina som döptes om till Cia Comercial Suceo-Argentina. Två år senare etablerades ett dotterbolag i Kina genom övertagande av en filial till Olof Wijk & Co som de gjorde till dotterbolag till det i Sverige samma år bildade Ekman Foreign Agencies AB. I Kina hade detta dotterbolag den lönsamma agenturen för SKF ända till 1942.

På 1920-talet hamnade handelshuset i svåra ekonomiska problem, till stor del beroende på att inga reserver för dåliga år var undanlagda utan alla vinster hade tagits ut. 1923 ombildades firman Ekman & Co till aktiebolag, Ekman & Co AB. Detta skedd med hjälp av släktingen Oscar Ekman. Den första styrelsen bestod av  Johannes Hellner, Carl Ekman och Olof Kjellström som alla var delägare i företaget. Därefter såldes alla ägarandelar i massafabriker och pappersbruk och bolaget beslutade att sluta ge förskott till tillverkare. Företaget blev från nu en ren kommissionär och inte längre en finansiär.

De norrländska intressena avvecklades ganska snabbt och enkelt, engagemanget i Bengtsfors kunde dock avvecklas först 1933-34 och med stora kostnader för Ekman & Co. Stora förluster gjordes också på delägandet i AB Pumpindustri och Klosters järnbruk. Vid samma tid såldes också ägarandelarna i Örebro Pappersbruk, AB Billingsfors-Långed och Eds Cellulosafabrik. Ekman & Co stagnerade som exportföretag och ett nytt handelshus, Elof Hansson, växte förbi.

Olof Kjellström dog 1930, Carl Ekman fortsatte som VD och kontrollerade fortfarande 1935 aktiemajoriteten. En kusin, Håkan Ekman, köpte dock sakteligen på sig en betydande mängd aktier. 1936 hade han köpt 75% av aktierna och blev styrelseordförande. Dessa uppköp skedde utan Carl Ekman vetskap och de två tycks haft vissa motsättningar. Carl Ekman förblev dock VD.

På 1940-talet växte Italien till en största exportmarknaden för pappersmassa från Ekman & Co, främst viskosmassa för tillverkning av konstsilke. Italien upphörde som kund när de allierade invaderade landet och därefter var Tyskland den viktigaste kunden till 1945 då exporten dit upphörde. De viktigaste leverantörerna av pappersmassa till Ekman & Co var Bengtsfors och Uddeholm som under andra världskriget stod för 80%. Massa stod för 70-75% av företagets omsättning och papper för resten. Pappersaffärerna var dock lönsammare.

1945-65 expanderade Ekman & Co kraftigt samtidigt som de specialiserade sig alltmer på vissa bestämda massa- och papperskvaliteter. Unde denna period växte Ekman & Co snabbare än Elof Hansson. 1946 var Ekman & Co en del av ett konsortium som köpte Bengtsfors Sulfit AB, Ekman ägde hälften av bolagets aktier och resten ägdes av  släktingarna i familjen Ekman-Langenskiöd och deras bolag Fastighets AB Carnegie (det tidigare sockerbruket, senare Investment AB Carnegie).

Företagets export av massa dominerades av produkter från Bengtsfors, Uddeholms AB, Hellefors Bruks AB och Bure AB. Senare tillkom Katrinefors AB, Munksjö AB, Marma-Långrör AB, Bergvik & Ala AB, Forss AB, Svanö AB och Eds Cellulosafabrik.  På papperssidan var leverantörena Uddeholms AB, AB Billingsfors-Långed,  Örebro Pappersbruk, Holmens Pappersbruks AB och Wargöns AB. Senare tillkom även norska företag som leverantörer.

I utlandet bildades allt fler dotterbolag men 1962 avvecklades verksamheten i Shanghai och den flyttades istället till Hong Kong.

1955 blev Claes Ekman, kusin till Carl Ekman och Håkan Ekman,  VD i Ekman & Co AB och företaget började försöka sälja Bengtsfors Sulfit AB då verksamheten hade dålig lönsamhet.  Claes Ekman var också svåger till Håkan Ekman då den senare var gift med Brita Ekman, syster till Claes Ekman. Det lyckades inte och 1964 lades fabriken ner. Carl Ekman fortsatte i styrelsen till sin död 1957. Claes Ekman var kvar som VD och styrelseledamot till 1965. 1960 valdes Gustaf Henrik Ekman in i styrelsen. Han var son till Håkan Ekman. Kontoret för företaget flyttades 1956 till den Schröderska fastigheten på St. Nygatan 27-29.

Stora Nygatan 27-29

Stora Nygatan 27-29 Foto: Novi Real Estate

1965 köptes Ekman & Co av investmentbolaget Säfveåns AB. 1984 hoppade två ledande personer i företaget, Håkan Björnhage som var chef för massaavdelningen och Per Hultengren som var chef för pappersavdelningen. De tog med sig 19 personer och bildade ett nytt handelshus, Cellmark AB. Framförallt kom avhoppen att påverka massaexporten till Fjärran Östern. Företaget började också med en omfattande försäljning av verkstadsprodukter i slutet av 1960-talet och byggde också upp en importverksamhet  baserad på konfektion, klockor och elektronik från Asien. Importverksamheten blev aldrig speciellt lönsam.

1976 omorganiserades bolaget och moderbolaget bytte namn till Ekman International AB. Ekman & Co AB blev namnet på ett nytt dotterbolag. Företaget hade vid denna tid 800 anställd varav mer än 500 i Asien.

1982 såldes dock hela importverksamheten till Datatronic AB. 1982 såldes all dotterbolag i Ostasien med totalt 400 anställda. Dessa bolag hade 1975 samlats under ett gemensamt moderbolag i Hong Kong, Ekman Pacific Ltd. Bolaget i Hong Kong köptes av två chefer, Leif Sjöholm och Björn Willumsen. 1983 såldes därefter det brittisk dotterbolaget. Ekman & Co behöll dock massarörelsen i Asien. Ekman & Co AB blev därefter åter moderbolag i företaget som nu bara sysslade med export av skogsprodukter och hade mindre än 200 anställda. 1986 köptes Säfveåns AB av Catena AB. Samma år förvärvade Catena AB också Jan Liebig AB, en annan exportör av skogsprodukter. 1987 fusionerades de två bolagen till Ekman Liebig AB.

Ekman-Liebig AB var efter samgåendet ett av världens största handelshus för skogsprodukter. med Liebig fick företaget ens tor marknad i Nordamerika vilket hade saknats innan och Asiens betydelse minskade. 1993 slöt företaget också kontrakt med en stor massaleverantör i Ryssland, Bratsky LPK. Leverantörerna i USA och Kanada blev fler och en stor konkurrent i USA, ICS, köptes upp 1992 vilket ledde till en kraftigt ökad verksamhet i landet.

1995 sålde Catena AB aktierna i Ekman Liebig till en grupp bestående av familjen Ekman, anställda, MVI Ltd och Skandia Investment och ett år senare ändrades namnet till Ekman & Co AB. 1998 sålde MVI Ltd sina aktier till Atle AB som blev största ägare.

2006 köpte familjen Ekman tillsammans med några anställda alla aktier i Ekman & Co AB. Från detta år är Ekman & Co AB ett dotterbolag till Ekman Invest Holding AB. I styrelsen sitter Matts Ekman (ordf), Claes Ekman, Oscar Ekman, Jan Svensson (VD), Michael Olsson och Frank Graves som ordinarie ledamöter tillsammans med personalföreträdaren Jessica Bodin. Suppleanter är Carolin Ekman och Nils Liljeberg. Kontoret finns idag på adressen Lilla Bommen 1, vilket är den så kallade Skanskaskrapan vid Götaälvbron och det är återigen familjen Ekman som styr över företaget:

– Det är en speciell organisation i familjeföretag. Vi har ett familje­råd som tillsätter representanterna i styrelsen. Ovanpå det finns ägarfamiljen och stiftelserna. Och ovanpå det har vi den Ekmanska släktföreningen, så det är en del att hålla ordning på. Men det funkar väldigt bra. Vi är otroligt samstämmiga. Dessutom har vi inget exittänkande över huvud taget och det underlättar naturligtvis.

Antalet anställda är idag ungefär 270 och företaget handlar med pappersmassa, papper, återvunnet material och bioenergi.

Källor:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Jan Kuuse, Ekman – ett handelshus 1802-96, 1996

Henrik E. Ahrenberg

Henrik E AhrenbergHenrik Elis Ahrenberg, född 10 september 1835 i Göteborg, död 23 april 1915, var en svensk grosshandlare och riksdagspolitiker. Fadern var vågmästaren Elias Ahrenberg (1795-1874) och modern Charlotta Maria Göök (1800-1850), dotter till borgmästaren Lars Göök (1768-1825). Han hade fem syskon, fyra bröder och en syster.

1864 gifte han sig för första gången, med Mathilda Albertina Bourn (1842-1892). Han blev genom giftermålet svåger med Christopher Carlander och Johannes Johansson (familjen Mark). I sitt andra äktenskap som ingicks år 1900 var han gift med Anna Lindhult (1861-1948). Inte i något av äktenskapen föddes det några barn.

Vid mitten av 1880-talet flyttade Henrik Ahrenberg till Fogelbergsgatan 5, nuvarande Lilla Samskolan. När han flyttade in blev han granne med svågern Christopher Carlander. Anna Ahrenberg (Lindhult) kom att bo kvar i huset tills hon dog 1948 och bodde därmed granne med Torgny Segerstedt som 1927 köpte Carlanders hus från den senares dödsbo (sterbhus).

Ahrenberg arbetade i sin ungdom i stadens tjänst som vågskrivare på järnvågen med fadern som chef, som stadsrevisor och t.f. stadskassör. 1871 började han på kontoret hos handelshuset Ekman & Co som då ägdes av Janne Ekman (1815-1908), 1874 blev han delägare och 1892 dess chef. 1870 var Ekman ett eldande företag när det gällde järnexport och dessutom hade de en större rederirörelse. Firman var delägare i bruken i Lesjöfors, Hellefors, Uddeholm och Gustafsfors samt finansiär till bruken i Rottneros och Finspång. Samtidigt som Henrik Ahrenberg blev delägare i firman blev Johan E. Ekman (1854-1919) anställd. 1892 blev Johan E. Ekman delägare istället för Janne Ekman. Han kom att inneha en tredjedel av firman medan Ahrenberg hade 2/3. Järnexporten minskade dock efter hand och ersattes istället med export av pappersmassa och papper.

Ahrenberg var under mandatperioden 1894–1896 ledamot av riksdagens andra kammare, invald i Göteborgs stads valkrets. Han delade med sig av sina förtjänster genom donationer, bl.a. till stipendiefonder vid Göteborgs Högskola.

Han var också ordförande i KFUM, styrelseledamot i Sjömanskyrkan, Johanneskyrkan och Vanföreskolan.

Henrik Ahrenberg var trots namnet inte nära släkt med redarfamiljen Ahrenberg.

Övriga källor: Martin Fritz, Göteborgsdonatorerna Anna & Henrik Ahrenberg, 2007

Håkan Ekman

Född 10/8 1889 i Göteborg, son av fil.dr Fredrik Gustaf Ekman och Gerda Elisabeth Gödecke. Student i Göteborg 1909, stud. i Uppsala 1909-1912, utexaminerad vid Göteborgs Handelsinstitut 1914.

Innehavare av handelsfirma Håkan Ekman & Co, Göteborg, från 1919. Verkställande direktör för Göteborgs Kemiska Fabriks AB från 1921. Ordförande och ledamot i ett flertal bolagsstyrelser och föreningar, t ex ordförande i styrelsen för AB Ekman & Co, Göteborg, från 1935, för Göteborgs Sparbank från 1942 och i Göteborgs Kungl. Segelsällskap (GKSS) 1938-1942.

Håkan Ekman gifte sig 1918 med sin kusin Brita Ekman.

Gustaf Ekman

Gustaf EkmanFredrik Gustaf Ekman, född 29 augusti 1852 i Stockholm, död 26 februari 1930 i Göteborg, var en svensk kemist, hydrograf och industriman. Han var son till kommendörkapten Jakob Emil Ekman (1815-1900) och friherrinnan Sophia Kurck (1823-1907) och tillhörde göteborgssläkten Ekman.

Han gifte sig den 4 januari 1885 i Växjö med Gerda Elisabet Gödecke (1861-1927), dotter till disponent August Gödecke och Anna Fredrika Gödecke, född Bohlin. Barn: Ingegärd Ekman (född 1885), Signhild Ekman (född 1887), Håkan Ekman (1889-1961), Leif Ekman (1893-1967), Sigurd Ekman (född 1894), Astrid Ekman (född 1901), samtliga födda i Carl Johans församling i Göteborg. Leif Ekman deltog i sommar-OS 1912 som höjdhoppare.

Ekman studerade vid Göteborgs realgymnasium 1866-70, vid Chalmerska institutet 1870-72 och vid Fresenius laboratorium i Wiesbaden (analytisk kemi) 1873-74. Han var amanuens vid kemiska laboratoriet vid Uppsala universitet 1877-78, deltog i undersökningen av havsströmmar i Kattegatt, Skagerack och Öresund 1876, i Vetenskapsakademiens Östersjöexpedition 1877 samt i vinterexpeditioner i Skagerack och Kattegatt 1878 och 1879.

Gustaf Ekman var en betydelsefull person för svensk havsforskning i början av 1900-talet. Han arbetade tätt tillsammans med Otto Pettersson och var med och grundade Bornö hydrografiska fältstation samt gjorde egna vetenskapliga arbeten. Han blev 1907 den första hedersdoktorn vid Göteborgs högskola (numera Göteborgs universitet). Den 15 maj 1914 donerade han 100 000 kronor till inrättande av en oceanografisk institution vid högskolan, samt medel för undervisning.

Gustaf Ekman blev 1880 teknisk chef för D. Carnegie & Co AB, och avancerade 1899 till verkställande direktör i samma bolag. Gustaf Ekman fick ett avgörande inflytande på Carnegiebolagets engagemang i den skånska och svenska betsockerindustrien, genom dess starke man Carl Tranchell. Efter Oscar Ekmans död 1907 bildades för portertillverkningen ett särskilt bolag, Porterbryggeri AB D. Carnegie & Co – från 1938 dotterbolag till AB Pripp & Lyckholm. Sockerverksamheten såldes 1907 till Svenska Sockerfabriks AB. Chefskapet för sockerbruket i Göteborg övertogs av Gustaf Ekman. Han kvarstod som direktör för sockerbruket intill sin död 1930. Från 1907 var Ekman ordförande i styrelsen för det då nybildade Svenska Sockerfabriks AB, för vilkets bildande han spelade en avgörande roll. Genom det så kallade Malmökontraktet den 27 augusti 1900 lades grunden till det fusionsarbete, som kom att bli Svenska Sockerfabriks AB. Han var dessutom initiativtagare till Trelleborgs Sockerfabriks AB 1887, samt ledamot av styrelsen för Jordberga Sockerfabrik från 1890, Hököpinge Råsockerfabrik från 1891 samt Sockerfabriks AB Union från 1897.

Utöver det som redan nämts var han dessutom styrelseledamot i flera av landets största bank- och industriföretag, såsom ledamot av styrelsen för Skandinaviska Kredit AB 1909-30, AB Svenska Kullagerfabriken, Fastighets AB D. Carnegie & Co., Sjöförsäkrings AB Gauthiod, AB Bofors, AB Bofors Nobelkrut och AB Kväveindustri samt huvudman i Göteborg Sparbank 1925-30.

Dessutom hade han en tad politiska uppdrag och uppdrag i olika organisationer. Han var ledamot av Göteborgs stadsfullmäktige 1899-1910, ledamot i hälsovårdsnämnden 1897-1902, ledamot i styrelsen för Renströmska badanstalten i Majorna 1892-93 och 1896-97, av folkskolestyrelsen 1898-99, av styrelsen för Majornas sjukhus 1898-1909, av styrelsen för Majornas elementarläroverk för flickor 1899-1905, av styrelsen för Göteborgs högskola 1901-30, varav som kassaförvaltare 1908-30 och vice ordförande 1928-30, av styrelsen för Allmänna och Sahlgrenska sjukhuset 1906-07, av styrelsen för AB Göteborgs Frihamn 1908-13 samt för Västra begravningsplatsen.

Gustaf Ekman var ledamot av styrelsen för Statens meteorologiskhydrografiska anstalt 1918-30 och av styrelsen för Sveriges industriförbund, och vidare medlem av Svenska Hydrografisk-Biologiska kommissionen 1894 och av internationella rådet för havsforskning 1902.

Han var ledamot av Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg (1900), av Ingenjörsvetenskapsakademien (1919), där han blev preses, av Kungliga Fysiografiska Sällskapet i Lund och av Kungliga Vetenskapsakademien (1926).

Han köpte vid sekelskiftet 1900 Råda säteri, tio kilometer utanför Göteborg, där familjen främst tillbringade somrarna. Albert Einstein besökte Ekman på säteriet i samband med Nobelprisutdelningen 1923. I Göteborg bodde familjen från 1916 i det så kallade Chalmerska huset vid Södra Hamngatan 11, fram till Ekmans död 1930 då Skandinaviska Kredit AB tog över fastigheten (man hade redan 1864 varit inhyrda i en mindre lokal i huset).

Texten i huvudsak från Wikipedia, men felaktigheter borttagna och saker tillagda.

Carl Ekman

Carl Johan Jacob Emil Ekman, född 19 oktober 1883 i Göteborg, död 14 juni 1957 i Göteborg, var en svensk affärsman och konsul. Han tillhörde göteborgssläkten Ekman och var verksam i handelshuset Ekman & Co.

Han var son till konsul Johan E Ekman och Hedvig Sophia Richert. År 1914 gifte han sig med (Bertha Carola) Eina Pripp, dotter till ingenjör Henrik Pripp och Alice Lyon.

Carl Ekman tog studentexamen 1903, studerade vidare på Tekniska högskolan och Bergshögskolan mellan åren 1903-05 och i utlandet mellan 1907-08. Därefter blev han delägare i firman Ekman & Co och VD i Ekman & Co:s AB. Han hade flertalet styrelseuppdrag, exempelvis i Handelshögskolan i Göteborg, Jubileumsutställningen i Göteborg 1923, i Göteborgs Bank, Svenska Ostasiatiska Kompaniet, Sjöförsäkrings AB Gauthiod, Orrefors, Eds Cellulosafabriks AB.

1923 blev han italiensk konsul och 1918 invaldes han i Göteborgs stadsfullmäktige.

Text från Wikipedia

Folke Ramström

Nils Gustaf Folke Ramström, född 15 mars 1897 i Eskilstuna, död 27 maj 1971 i Göteborg, var en svensk militär (generalmajor).

Ramström utnämndes till sjöofficer 1918 och kommenderades till marinens flygväsende 1921. Efter studier vid Kungliga Sjökrigshögskolan (KSHS) 1920-1931 utnämndes han till kapten i Flygvapnet 1931. Han var flottiljchef vid F 7 Såtenäs 1940-1945 samt chef för Tredje flygeskadern 1945 och Andra flygeskadern 1947. Folke Ramström var också styrelseledamot i Orrefors skogar och handelshuset Ekman & Co i Göteborg.

Folke Ramström gifte sig med Birgit Ekman, dotter till Johan E Ekman och Hedda Ekman.

Folke Ramström, Såtenäs

Folke Ramström välkomnar flygvapenchefen Bengt G:son Nordenskiöld till Såtenäs 1 juli 1942.

Text från Wikipedia

Johan E Ekman

Johan E EkmanJohan Emilson Ekman (i riksdagen kallad Ekman i Göteborg, skrev sig själv Johan E Ekman), född 11 mars 1854 i Stockholm, död 18 februari 1919 i Göteborg, var en svensk grosshandlare och politiker (liberal). Han tillhörde göteborgssläkten Ekman och var verksam i handelshuset Ekman & Co.

Johan Ekman var son till kommendörkapten Jakob Emil Ekman (1815-1900) och friherrinnan Sophia Kurck (1823-1907). Han tillhörde Göteborgssläkten Ekman. Modern var dotter till presidenten i Kammarrätten friherre Claës Arvid Kurck och friherrinnan Hedvig Liljencrantz, och dotterdotter till Johan Wilhelm Liljencrantz. Ekman gifte sig 1881 med Hedda (Hedvig) Richert (född 1861), dotter till överste J. G. Richert och Magdalena Richert, född Netzel. Han var far till konsul Carl Ekman (1883-1957), Birgit Ekman och Agnes Ekman. Den sistnämnda var gift med riksdagsmannen och utrikesministern Johannes Hellner medan Birgit Ekman var gift med generalmajor Folke Ramström.

Johan Ekman började 1873 arbeta i familjens handelshus Ekman & Co och blev delägare i företaget 1891:

Som souschef satt ända sedan 1874 Henrik Ahrenberg. Då Janne Ekman emellertid ville bevara firmans ledning hos släkten, upptog han fränden Johan E. E. som delägare och chef vid sitt eget tillbakaträdande 1891, med Ahrenberg som meddelägare. Från 1908 var E. emellertid ensam ägare till 1917, då sonen konsul Carl J. J. E. och O. Kjellström upptogos som delägare i firman. Den redan förut ansedda och solida handelsfirman Ekman & Co. utvecklades under Johan E:s framsynta och skickliga ledning till ett av Göteborgs då största affärshus och en av Sveriges främsta transmarina exportorganisationer, med egna kontor i London, Manchester, Paris,. Shanghai, Tokio, Osaka och Buenos Aires. Firmans gamla järn- och stålexport fortsattes, men cellulosautförseln utvidgades i hög grad av E., som förvärvade cellulosafabriken i Ed i norra Småland. Han medverkade även vid grundandet av de norrländska sulfitfabrikerna Öhrviken och Nyhamn samt deltog 1901 i startandet av Örebro pappersbruk. Därefter ökades firmans pappersexport avsevärt. E. var tillika en av grundarna av a.-b. Svenska ostasiatiska kompaniet, Rederi a.-b. Sverige—Nordamerika (nu Svenska Amerika Linien) samt a.-b. Svenska Amerika Mexico Linien. På det kommunala fältet nedlade E. ett särskilt stort arbete inom Göteborgs drätselkammare. Samtidigt ägnade han mycken tid också åt olika bank- och försäkringsföretag, särskilt Göteborgs bank, liksom han överhopades med förtroendeuppdrag i hemstaden och detta både på de praktiska områdena och inom Göteborgs kulturorganisationer. Han var kassaförvaltare i Slottsskogsstyrelsen och gjorde ej minst som vice ordf. i styrelsen för Göteborgs museum en stor insats.

Han var en av stadens ledande affärsmän med inflytelserika poster i ett stort antal företag:AB Göteborgssystemet (till 1909), Sjöförsäkrings AB Gauthiod (1914),  Örebro pappersbruks AB., Eds cellulosafabriks AB, Nyhamns Cellulosafabriks AB, Öhrvikens AB, Sveriges förenade konservfabriker, AB Finspongs styckebruk, Jernverksföreningen (vice ordf.), Rederi AB Sverige—Nordamerika (senare Svenska Amerika Linien), Svenska Amerika Mexico Linien, AB. Labor, Göteborgs sjömannasällskap, Göteborgs och Bohus läns sparbank (styrelseledamot 1892-1918, ordförande 1915), Lindholmens verkstad (1906-1910), Brand- och livsförsäkrings AB Svea (ordförande 1916-1919), Svenska Ostasiatiska Kompaniet (styrelseledamot 1907-1918, ordförande 1916), D. Carnegie & Co (olika företagsgrenar), Orrefors bruks AB med mera.

Ekman var riksdagsledamot i andra kammaren 1906–1911 för Göteborgs stads valkrets och i första kammaren från 1912 till sin död för Älvsborgs läns valkrets. I riksdagen tillhörde han, som liberal politiker, liberala samlingspartiet. Han var ledamot i bankoutskottet 1910–1919 och engagerade sig bland annat i olika näringslivsrelaterade frågor.

Johan Ekman var Riksföreningens för svenskhetens bevarande i utlandet första ordförande mellan 1908-1918. Han var konsul för Italien i Göteborg från 1890.

Janne Ekman

Johan Jacob (Janne) Ekman, född 25 oktober 1815 i Göteborg, död 14 januari 1908 i Göteborg, var en svensk grosshandlare och politiker. Han var son till grosshandlaren Gustaf Henric Ekman och dennes hustru Gustafva, född Törngren. Hans bröder var Gustaf Ekman (1804–1876), Peter Wilhelm Ekman (1806–1863) och Carl Edvard Ekman (1826–1903). Han gifte sig 2 juni 1853 i Bäve med Martina Fredrika von Heideman (1826–1894), dotter till överste Georg Gillis von Heideman och Anna Beata Helena, född Runqvist. Äktenskapet var barnlöst.

Ekman bedrev studier vid Göteborgs handelsinstitut 1829–31, och utexaminerades vid Chalmerska slöjdskolan 1832. Han anställdes 1831 som handelsbetjänt på faderns kontor, fick burskap som grosshandlare 1837 och blev samma år delägare i firman Ekman & Co. År 1843 övertog han ledningen av firman, som vid denna tid omfattade Sveriges största järnexport. Han kvarstod i firman till 1891.

Ekman var samtidigt en framträdande person i det kommunala livet i Göteborg. Han var ordförande i Göteborgs handelsinstituts styrelse, i Handelssocietetens, sedermera Handelsföreningens styrelse (en tid vice ordförande), ordförande i Willinska fattigfriskolans styrelse, en skola som stiftats av hans farfars lärare J. Willin, vidare i direktionen för stadens hamn- och älvstyrelse 1856–63, i direktionen för segelfartens förbättrande på Vänern och i Göteborgs allmänna folkskolestyrelse 1860-98 samt bidrog till folkskoleväsendets utveckling. Sedan 1866 var han i 25 år vice ordförande i Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap.

Vid den nya kommunalrepresentationens införande invaldes Ekman i Göteborgs stadsfullmäktige, vilka vid sitt första sammanträde (1863) valde honom till sin vice ordförande; 1870 blev han ordförande, en post, som han innehade till slutet av 1887. Likaledes blev Ekman vid inrättandet av Göteborgs kyrkofullmäktige dess ordförande 1883–94.

Ekman deltog även i det politiska livet på riksnivå. Han var vid riksdagen 1856-58 medlem av borgarståndet. I den rörelse till förmån för det De Geerska förslaget om förändring av riksdagen som pågick 1864–65, tog Ekman del och var ordförande för de deputationer från skilda håll i landet, som före frågans avgörande infann sig hos De Geer för att uttrycka sympatier för förslaget.

Efter reformens genomförande invaldes Ekman 1866 av Älvsborgs läns landsting (Älvsborgs läns valkrets) till första kammaren och satt där även 1874–82, vald av Göteborgs stadsfullmäktige (Göteborgs stads valkrets). 1867 valdes han till ledamot av konstitutionsutskottet och 1868 av bankoutskottet, vars ordförande han var 1876–82. År 1874 erbjöds Ekman att inträda som finansminister efter Carl Waerns avgång, men av oklara anledningar tackade han nej.

Någon utpräglad partitillhörighet intog Ekman ej under sina riksdagsår, men tillhörde närmast brodern Carl Edvard Ekmans grupp. Han var medlem av 1869 års myntkommitté och 1872 års nordiska myntkommission. Under en följd av år var Ekman ordförande i de stora enskilda järnvägsbolag, som berörde Göteborg (Bergslagsbanan, Göteborg-Borås och Göteborg-Hallands järnvägsbolag). Ekman var hedersledamot av Vet. o. vitt. samh. i Göteborg (1900; han blev ledamot 1863), var arbetande ledamot av Lantbruksakademien (1884), var kommendör av första klassen av Nordstjärneorden (30 november 1883); kommendör av första klassen av Vasaorden (2 augusti 1871); riddare av S:t Olafsorden; riddare av första klassen av Badiska Zähringer Löwenorden.

Janne Ekman var bland annat ordförande för styrelsen för pensionsinrättnigen för ålderstigna eller sjukliga tjänstehjon 1863–65, ledamot av direktionen för Allmänna och Sahlgrenska sjukhuset 1864, av styrelsen för Louise Ekmans (född von Düben) donationsfond för behövande sjuka 1889–99 och av nämnden för fjärde dövstumsdistriktet 1890–96. Han var ledamot av kommittén för uppdelning av skattemedel 1845, av kommittén för upprättande av förslag till taxa för vägavgifter inom Sävedals härad 1849, av stadsfullmäktiges arbetsutskott 1863, av kommittén för upprättande av skrivelse till Kungl. Maj:t rörande våg- och stämpelpenningar 1863, av beredningen för inrättande av metallvåg 1863, av beredningen för redaktion av ny hamnordning 1864-67, av valkommittén 1863-65 och 1879-81, av beredningen för yttrande över förslag till arbetsordning för tulltjänstemänuen och dessas ersättning av bro- och kajavgifter 1864, av beredningen för stadgande av vite för brott mot ordningsföreskrifterna för revieret 1865, av kommittén för hamnbanan 1866, av delegationerna för upptagande av amorteringslån 1868, 1875, 1881, 1882-84 samt 1886.

Ekman var också ledamot av beredningarna för nya taxor vid järnvågen 1869 och 1875, av beredningarna för upprättande av förslag till utdelningar ur Renströmska fonden 1870, 1878 och 1885, av budgetsberedningen 1870-86, av beredningen för inrättande av fiskhall 1872–74, av beredningen för yttrande över förslag till flyttning av Göta artilleriregementes stallar och ridhus med mera 1872–73, av deputationen för uppvaktning av änkedrottningen 1873, samt av beredningarna för hamnens utvidgning 1874–75 och 1886–87. Han var ledamot av beredningen för flyttning av tullposteringen vid Sänkverket till Barlastkajen 1875, av beredningen för upptagande av lån för uppförande av folkskolebyggnader 1875, av beredningen för inlösen av Marieholm och Gamlestadsholmen 1876–79, av beredningen för ordnande av förvaltningen vid järnvågen 1878, av festkommittén för kronprinsens besök i staden 1878, av beredningen för förbindelsen mellan hamnen och havet vintertid vid isläggning 1878, av festkommittén för invigningen av järnvägen Göteborg-Falun 1879.

Janne Ekman var ledamot av beredningen för upprättande av förslag rörande stadens kassörsbefattningar 1879–83, av beredningen för förklaring rörande besvär över rådmansval 1879, av festkommittén i anledning av konungens namnsdag 1879, av beredningen för ändrad organisation av poliskammaren 1880, av festkommittén för kronprinsparets besök i staden 1881, av beredningen för utfärdande av förordning om mantals- och skattskrivning 1882, av deputationen för uppvaktning vid kungaparets silverbröllop 1882. Han var ledamot av beredningen för avsättning av köpeskillingar för tomter till en särskild fond 1883, av beredningen för inköp av egendomen Lunden i Örgryte 1883, av beredningen för utarbetande av föreskrifter för bestämmande av gatuhöjder 1884, av beredningen för förvärv av hamnegendomarna i Majorna 1886-87 och av beredningen för revision av föreskrifterna om folkskoleväsendets ordnande 1890-91. Ekman var vice ordförande i Göteborgs och Bohusläns landsting 1866-91, ordförande i trettonde allmänna svenska lantbruksmötet i Göteborg 1871, ledamot av kyrkomötet 1873.

Text från Wikipedia

Gustaf Rudolf Prytz

gustaf_prytzGustaf Rudolf Prytz (Gustaf Prytz), född 25 maj 1776, död 26 november 1861, var en svensk grosshandlare och riksdagsledamot. Han var son till landskamrer Magnus Prytz på Stora Torp. Från 1806 var han gift med Catharina Elisabeth Broms, dotter till Erik Adolf Broms och Maria Ulrika Ekman. Han var far till August Prytz (1867‐1939), Adolph Prytz (1813-1870), Carl Gustaf Prytz (1819‐1907), Carin Prytz (1822‐1922), gift med Gustaf Friedrich Krafft (1806‐1902), och Vilhelmina ”Mina” Prytz (1814‐92), gift med Johan Anders Falck (1792‐1852).

Gustaf Prytz (1776-1861), ägare till Wilhelmsberg, deltog 1802 i bildandet av firma Ekman & Co tillsammans med Gustaf Henrik Ekman. 1818 lämnade dock Gustaf Prytz firman och fortsatte med aktiviteterna i sin egen grosshandelsfirma som grundades 1817. Denna eller en annan firma grundad av sonen August Prytz 1838 fick år 1848 fick namnet Prytz & Wiencken då Conrad Wiencken intogs som ägare i firman 1847 vid sidan av August Prytz (-1844). När August dog 1844 inträdde istället brodern Adolph Prytz (1813-1870) i firman. Företaget blev snabbt Göteborgs största tobaksföretag och med 158 anställda år 1860. Från 1870-talet och framåt minskade firman stadigt sin omsättning.

År 1806 blev han medlem i handelssocieteten och var 1818-24 dess ordförande. År 1823 blev han riksdagsman.

Efter 1802 års brand uppfördes fastigheten Västra Hamngatan 8 för Gustaf Rudolf Prytz.