Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Eduard Magnus

L.E. Magnus & Co

L. E. Magnus fick skyddsbrev för handelsidkande i öppen bod i Göteborg år 1795 och kom i samband med detta att starta handelsrörelsen L. E. Magnus & Co. År 1804 ändrades namnet till Magnus Associés. Firman drev handel med kolonialvaror och textiler samt ägnade sig åt en viss bankirverksamhet. Med tiden utvecklades företaget till en omfattande handelsrörelse där socker, tobak och kaffe utgjorde hörnstenarna.

År 1806 startade L. E. Magnus ett sockerbruk, Katrinedal. Sockerbruket blev ett av stadens största. 1840 stod . D. Carnegie & Co för 24,7% av den svenska sockerproduktionen medan L.E. Magnus & Co stod för 12,1%. 1849 brann fabriken ner och istället blev delägarna Magnus och Morris Jacobson delägare i D. Carnegie & Co med 1/7 var. 1851 dog L.E. Magnus och Eduard Magnus övertog hans del i firman såväl som i D. Carnegie & Co. Övriga delägare i D. Carnegie & Co var David Carnegie d.y med 3/7, Oscar Ekman 1/7 och John Barclay 1/7. Jacobssons andel  i D. Carnegie & Co såldes 1875 och Magnus andel år 1879.

Vid sidan av sockerbruket startade L. E. Magnus år 1812 en tobaksfabrik. Företaget blev år 1815 troligen det första i Sverige som tillverkade cigarrer. I likhet med socker utgjorde tobak en av de konsumtionsvaror som ökade kraftigt och övergick från att betraktas som en lyxvara till att ses som en nödvändighetsvara. Cigarrfabrikationen upphörde redan 1820 på grund av dålig avsättning. Magnus övriga tobaksfabrikation avtog också rätt snart och produktionen upphörde 1837, då andra handels- och fabriksfrågor fick större prioritet.

Firman L. E. Magnus & Co hade också intressen i andra judiska företag. När handlanden Levi Fürstenberg anlade sin textilindustri Oscarsdal 1832–33 gick firman L. E. Magnus & Co in som förläggare och finansiär. Familjerna Fürstenberg och Magnus kom senare att knytas närmare varandra genom äktenskapsförbindelser. Från 1851 var Eduard Magnus och Morris Jacobsson delägare i L.E. Magnus & Co.

Ett ytterligare exempel är att Magnus var med och finansierade det kattuntryckeri som drevs av Isaac Pineus änka, Betty.

Förutom att detta visar på ett samarbete inom den judiska gruppen är det ett intressant exempel på änkors möjlighet att driva familjens företag vidare efter makens död. Betty kom dessutom att bli mer framgångsrik än sin man.

Familjen Magnus var inte enbart engagerad i företag drivna i judisk regi. D. Carnegie & Co har redan nämnts. Eduard Magnus och Morris Jacobson gick dessutom in som finansiärer och delägare i Holmens bruk i Norrköping.

L. E. Magnus & Co spelade också en betydande roll på Göteborgs kreditmarknad. De var både inblandade i Göteborgs första sparbank och Göteborgs Privat Bank (senare Göteborgs enskilda bank, Göteborgs bank och Götabanken).

Advertisements

Ramm om Göteborgs Enskilda Bank

Del 1 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

År 1824 hade en riksbanksfilial inrättats i Göteborg. Men då handelsomsättningen från början af 1840-talet blef allt större och då man liksom kände i luften, att en tid af utveckling stundade, började under slutet af år 1846 en del framstående medlemmar af Göteborgs samhälle att öfverlägga om behofvet af en enskild bankinrättning härstädes. Förut hade på grund af 1824 års lag tillkommit sex enskilda banker, Skånes, Värmlands, Kopparbergs, Östergötlands, Smålands och Örebro (Mälareprovinsernas oktrojerades 7 dagar senare än Göteborgs, men började sin verksamhet förr) och det väcker någon förvåning, att en privatbank icke förut inrättats i vår stad.  Men när den nu kom till stånd, tog man steget fullt ut och byggde banken på en kapitalstarkare grund än någon af de förutvarande.

Den 24 november 1846, vid sammanträde å Borgerskapets Äldstes sessionsrum å rådhuset, företeddes en lista, utvisande att af 111 personer, i belopp från 100,000 till 5,000 rdr banko, tecknats icke mindre än 2 millioner rdr banko eller 3 millioner kronor, en för den tiden mycket betydande summa.

Vid samma tillfälle uppdrogs åt en kommitté af sju personer att söka oktroj för banken. Dessa voro postdirektören, R.W.O.A. Gjers, rådmannen (sedermera borgmästaren) A. W. Björck samt grosshandlarne Rob:t Dickson, C. F. Kjellberg, Ed. Magnus, Isaac Leman och W:m Barkow. Deras den 11 december 1846 undertecknade oktrojansökan är ett i och för sig synnerligen märkligt dokument.

Redan den 12 januari 1847 beviljade Kgl. Maj :t den sökta oktrojen för 10 år, räknadt från den dag, då anmälan om bankens öppnande gjorts hos Konungens Befallningshafvande. Men banken trädde ändock icke i verksamhet förrän den 2 februari 1848, hvilket emellertid berodde därpå, att myntproberaren Broling i Stockholm, som åtagit sig tryckningen af sedelblanketterna, icke förrän under januari 1848 fullgjorde detta uppdrag.

Till första ledamöter af direktionen för Götheborgs Privat Bank utsågos: konsuln F. Willerding och grosshandlarne W:m Barkow, Isaac Leman, And:s Fröding och Ed. Magnus samt till suppleanter hrr J. E. Geijer och James Dickson Jr.

Banken började sin verksamhet i huset n:o 11 Västra Hamngatan, emedan den inköpta fastigheten n 😮 43 och 44 i 4:de roten, vid Drottninggatan, då ej hunnit blifva färdig. Redan i april 1848 flyttades emellertid banken till Drottninggatan, där den förblef till den 28 januari 1889, då bankrörelsen började i hörnhuset vid Lilla torget och Västra Hamngatan, hvilken fastighet inköpts år 1886 och å hvars tomt under åren 1887 och 1888 af byggmästaren A. Krüger efter ritning af arkitekten Georg Krüger uppfördes ett ståtligt bankpalats. Genom inköp af närliggande hus vid Lilla Torget och uppförande å dess tomt af en tillbyggnad, som blir fullt färdig hösten 1903, har banken ytterligare förstorat detta palats, som numera är en af de största byggnaderna i vår stad.

De sunda principer, som uttalades i oktrojansökan, kunna sägas hafva varit grundläggande icke blott vid bankens bildande utan för hela dess kommande utveckling. Liksom tecknarne utgjorde eliten af Göteborgs samhälle och handelskår, så har banken alltid intagit ett hedervärdt rum bland landets bankinstitut; och liksom Göteborg såsom handelsstad innehaft och innehar ett förnämligt rum inom vårt land, likaså dröjde det icke länge, förrän den nya privatbanken blef en af våra allra största.

Bankens räkenskaper under första oktrojen visa, att “upp- och afskrifningsräkning eller s. k. Giro-conto“ — som det heter i det af K. Maj :t fastställda reglementet — icke var synnerligen mycket använd, hvilket möjligen berodde därpå, att räkningshafvarne fingo erlägga en särskild afgift, som bestämdes af direktionen. Det å detta konto innestående belopp utgjorde år 1849 endast 53,700 kr., steg undantagsvis år 1857 till 1.263,000 kr., men höll sig vanligen vid ett belopp af 125,000 kr. Depositioner mot ränta, hvilka kunde beviljas “i den mån Directionen finner sådant för Banken fördelaktigt“, voro ännu mindre omtyckta, — under de tre åren 1852—4 uppgingo de endast till 750 kr. och stego 1855 undantagsvis till 525,750 kr. Kassakreditiv, som beviljades på högst ett års tid mot en bokföringsafgift af högst 1 % af kreditivbeloppet och mot en ränta, som “å ömse sidor beräknas efter öfverenskommelse, dock ej öfver hvad lag medgifver“, voro mera begärliga och belöpte sig under år 1848 till 312,000 kr. samt voro år 1855 redan uppe i en million kr., hvilket belopp sedermera underskridits endast år 1857 (999,600 kr).

Diskontering af växlar förekom icke alls och man har sökt anledningen till detta märkvärdiga förhållande däri, att dylika papper endast mottogos som hypotek för lån utan ansvar för banken vid underlåten protest. Likaså föreskref reglementet, att intecknade skuldebref icke finge belånas. Oaktadt dessa restriktiva bestämmelser uppgick kontot lånefordringar redan år 1848 till 2,2 mill. kr. samt steg 1855 till öfver 2,9 mill. kr. Hvad i oktrojansökningen yttrats om behofvet af en sedelutgifvande bank visade sig vara sanning, ty redan under första året hade banken sedlar utelöpande för nära 2,1 mill., hvilken summa under 1855 steg till öfver 4,8 mill. — ett belopp, som sedermera endast några gånger förekommit.

Bankens grundkapital var, som sagdt, från början mill. kronor, hvaraf endast 40 procent voro kontant inbetalta, medan återstoden deponerades i löpande förbindelser, åtföljda af fullgoda hypotek. Vid bolagsstämma 1856 beslöts, i sammanhang medansökan om förnyad oktroj, att höja teckningssumman till 5 millioner kronor, däraf 30 procent borde kontant inbetalas. Vid bolagsstämma 1866 fastställdes grundfonden till 5 mill. kronor, hvilken summa skulle tillfullo inbetalas inom den 1 december 1867. Härvid förblef det ända till år 1896, då grundfonden höjdes till 5 mill. kronor. År 1857, vid förnyelse af bankens första oktroj, ändrades namnet till Göteborgs Enskilda Bank. Vid bolagsstämma i december 1857 kunde direktionen såsom anmärkningsvärdt framhålla, att under hela första oktrojen ingen enda gång lagliga åtgärder behöft vidtagas för att utfå fordringar och att hela förlusten på grund af konkurser inskränkt sig till några hundra riksdaler.

Under andra oktrojen 1858—67 började f. o. m. år 1862 växeldiskontering, dock övervägande af inrikes växlar, — år 1867 nära 3 mill. kr. Rubriken utrikes växlar var år 1863 uppe i nära 1,1 mill., men uppgick år 1866 icke till 6,000 kronor. Depositionsräkningen ökades snart sagdt för hvarje år och äfven upp- och afskrifningsräkningen användes flitigare. För att åstadkomma lättade affärsförbindelser träffades af tal om ömsesidigt infriande af utställda postremissväxlar med Värmlands Enskilda Bank från 1861 års början, med Stockholms och Hallands Enskilda Banker från år 1862 och med de flesta öfriga banker under följande år. De utlemnade lånen stego under år 1861 till nära 6,1 mill. kr., men nedgingo 1868 till icke fullt 1,7 mill. kr.

Sedan denna tid har banken utvecklats å alla områden. Dess utveckling har, yttrar en skriftställare, i alla tider varit sällsynt jämn och stadig, förtroendet till banken har aldrig varit rubbadt och den har aldrig varit utsatt för förluster i den omfattning, att de lemnat spår efter sig i årets utdelning, långt mindre under följande år. Förvaltningen har under alla år präglats af en synnerlig försigtighet och utdelningen till lottägarne har under de sista 50 åren endast för 9 år understigit 9 procent, men om man inräknar utdelningen af reserverade medel vid oktrojperiodernas slut 1858, 1868, och 1878 i
genomsnitt uppgått till något öfver 11 procent årligen. Till följd af denna stadga ha bankens lotter visserligen icke inneburit mycken lockelse för spekulationen, men däremot varit omtyckta placeringspapper.

Ett märkesår i bankens historia är 1897, då som sagdt grundfonden ökades till 5 mill. kronor, hvarjämte samtidigt till reservfonden öfverfördes 1 % mill. kr. i öfverkurs å de nya lotterna, hvarigenom banken sattes i stånd att under den samtidigt infallande uppsvingsperioden i ökad omfattning främja handel och industri, jämte det banken genom tidsenliga reformer lämpade sig efter det moderna affärslifvets ökade kraf.

I början af 1898 öppnades ett afdelningskontor i Stockholm. De under 1869 och 1870 inrättade filialerna i Göteborgs grannstäder hafva sedermera indragits, utom den år 1874 i Strömstad öppnade.

Inom riksdagen hade det varit ett gammalt önskemål att indraga de enskilda bankernas sedelutgifning och förbehålla denna åt riksbanken ensam; detta sträfvande fördes omsider till seger genom den nya riksbankslagen af 1897. I enlighet med denna lag afstod äfven Göteborgs Enskilda Bank från och med den 15 okt. 1901 från vidare utgifvande af egna sedlar, efter aftal med riksbanken om åtnjutande af de fördelar, som lagen under form af lån och rediskontering hos riksbanken på billiga villkor tillerkänt de enskilda bankerna under en öfvergångstid af 8 —10 år. Härmed hade emellertid det viktigaste skälet för bibehållande af lottägarnes solidariska ansvar för bankens förbindelser bortfallit. Och bankens styrelse hyste så mycket mindre betänklighet vid att redan i januari 1903 i cirkulär till lottägarne föreslå bankens ombildning till aktiebank, som styrelsen med hänsyn till bankens oafbrutna utveckling sedan år 1896, då grundfonden senast ökades, fann en samtidig ökning af de egna fonderna af behofvet påkallad för att fullt tillgodose handelns och industriens växande kraf.

Denna utveckling synes bäst af följande siffror:

Styrelsens förslag blef också vid bolagsstämma den 4 mars 1903 enhälligt antaget; beslut fattades då om enskilda bankens upplösning och öfverlåtande af alla dess tillgångar och förbindelser på ett bankaktiebolag, för hvilket föreslagits namnet ’’Göteborgs Bank Aktiebolag.’’ (Ordet enskild kan nämligen efter solidaritetens upphörande ej vidare användas i namnet). Aktiebanken kommer att hafva ett tillfullo inbetaldt aktiekapital af kr. 7.500,000, fördeladt i 30.000 aktier å 250 kr. stycket, samt reserv- och dispositionsfonder å kr. 4.500,000, eller tillhopa 12 millioner kronor. De nya 10,000 aktierna, som emitterades till ett pris af 400 kronor stycket, öfvertogos genast af de gamla lottägarne med företrädesrätt.

Härigenom har Göteborgs bank aktiebolag, hvars föregångare Göteborgs Enskilda Bank hört till de ledande bankinstituten, ställt sig i främsta ledet bland våra banker.

För sina tjänstemän har banken inrättat en understödsfond, som numera benämnes donationsfonden och uppgår till kr. 160,000.

Liksom bankens utveckling varit jämn, har ock en ringa omsättning ägt rum bland styrelseledamöterna, i det att under dess 55-åriga verksamhet endast 25 styrelsemedlemmar förekommit, hvaraf en i icke mindre än 29 år haft detta förtroende. I och med bankens ombildning till aktiebolag afgick ur styrelsen direktören V. Sörensen, hvilken från år 1889 tjänstgjort som verkställande direktör.

Den första styrelsen för Göteborgs privatbank har of van uppräknats; den första styrelsen för Göteborgs bank aktiebolag, utgöres af följande personer:

Ordförande: konsul Carl Aug. Kjellberg, vice Ordförande: konsul Johan E. Ekman, samt konsul Maximilian Leman, grosshandlarne Herman Peterson, W. T. Ewert och Peder C. Waern och bankdirektören J. Lilliehöök.

Suppleanter: bankdirektören George Dickson och grossh. C. O. Kjellberg.

Såsom bolagets verkst. direktörer fungera konsul Kjellberg och bankdirektör Lilliehöök.

Bankens ställning den 28 Februari 1903 var följande:

Axel Ramm

Eduard Magnus

Eduard MagnusEduard Magnus, född 27 oktober 1800 i Göteborg, död 5 februari 1879 i Göteborg, var en svensk grosshandlare och politiker. Han var son till Lazarus Elias Magnus och Göthilda Henriques. År 1825 gifte han sig med sin kusin Rachel Jacobson, dotter till Jacob Moses Jacobsson och Rebecca Magnus. Hans enda dotter, Göthilda Magnus (1837-1901), var gift med Pontus Fürstenberg (1827-1902).

År 1833 erhöll Magnus burskap som grosshandlare i Göteborg efter att arbetat några år som bokhållare. Mellan 1832-70 var han delägare i firma L.E. Magnus & Co, 1870-79 stod han som ensam ägare. Under åren 1851-79 var han också delägare i D. Carnegie & Co.

Han utvecklade en omfattande diskonteringsrörelse, varigenom han tillsammans med sin svåger Morris Jacobson behärskade en stor del av stadens kreditmarknad. Magnus deltog även i grundandet av Göteborgs privatbank och var även verksam i andra företag:

I faderns firma fick M kontakt med textilindustrin genom de ekonomiska kontakterna med handlanden L Fürstenberg och det av denne anlagda Oscarsdals bomullsväven. Dessa intressen utvecklades vidare, när firman L E Magnus & co ingick som grundare och delägare i Holmens bruks och fabriks ab i Norrköping, vars bolagsregler fastställdes av regeringen 14 juni 1854. Målsättningen var att vidareutveckla de i Norrköping befintliga anläggningarna för järnförädling och papperstillverkning samt att anlägga ett större bomullsspinneri. För Holmens bruk spelade M:s goda internationella förbindelser en viktig roll. Av betydelse för hans engagemang i Norrköping synes, utöver de ekonomiska intressena, ha varit de intima förbindelserna mellan de judiska släkterna Magnus i Gbg och Jeremias och Philipson i Norrköping.

Magnus var ledamot av Göteborgs stadsfullmäktige 1863-78. Vidare hade han olika styrelseuppdrag, exempelvis för Göteborgs museum och Renströmska fonden. Han donerade också medel till Göteborgs högskola samt understödde konstnären Johan Peter Molin.

Huvuddelen av texten från Wikipedia

Släkten Magnus

Endast för medlemmar

Katrinedal

Sockerbruk som uppfördes 1804 av Lazarus Elias Magnus. Det låg på Levgrenska ängen där Ullevi idag står och invid Mölndalsån. Produktionen startade 1809 och pågick till 1849 då fabriken brann ner. Inget nytt sockerbruk uppfördes på marken. Istället uppförde Eduard Magnus, son till Lazarus Elias Magnus, ett större hus på tomten år 1871.

Huset som också kom att kallas Stora Katrinedal var främst en sommarbostad för familjen Magnus och efter det för Pontus Fürstenberg. När denne avled inlöste kommunen fastigheten, som kanske inte var något regelrätt landeri även om så ofta sägs. Huset hyrdes sedan ut av kommunen fram till mitten av 1950-talet. 1956 brändes det ner för att ge plats åt Nya Ullevi.

Bredvid låg en en annan större fastighet, Lilla Katrinedal.

Stora Katrinedal

Stora Katrinedal

Andra källor: CRA Fredberg, Det gamla Göteborg,

Götilda Fürstenberg

Del 12 av 22 i serien Lazarus: Svenska miljonärer 5-8
Endast för medlemmar

Lazarus om Eduard Magnus

Del 14 av 21 i serien Lazarus: Svenska miljonärer 1-2
Endast för medlemmar

Morris Jacobson

Del 12 av 21 i serien Lazarus: Svenska miljonärer 1-2
Endast för medlemmar

Willerding – Wilson & Co

Del 19 av 26 i serien Göteborgskapitalet

När Göteborgs Enskilda Bank (långt senare Götabanken) bildades år 1848 som Göteborgs Privat Bank var Fredrik Willerding av av grundarna tillsammans med Isaac Leman, W. Barkow, A. Fröding och E. Magnus. Dessa satt i den första styrelsen och bland aktieägarna återfanns även familjerna Kjellberg och Dickson. Mellan 1833 och 55 var Fredrik Willerding ordförande i Göteborgs sparbank. Han var också preussisk konsul i Göteborg.

Fredrik Willerding (1781-1869) var gift med Carolina Elisabeth Bagge (1791-1863). Tå av deras söner var Theodor Willerding (1814-1885) och Edwin Willerding (1819-94). Den sistnämnde var gift med Cecilia Scarth (1829-79). Eleonore Willerding (1821-1900), dotter till Fredrik Willerding, var gift med sin kusin, grosshandlaren James J:son Dickson (1815-1885). Deras dotter Caroline Dickson (1846-1918) var gift med Olof Wijk d.y (1833-1901)

Edwin Willerding anlade Ahlafors Spinneri tillsammans med Alexander Keiller och 1851 grundade han en mekanisk fönsterfabrik i Göteborg tillsammans med T.F.Hj. von Gegerfelt, Viktor von Gegerfelt och C. Kruse. Han började som anställd i James Dickson & Co 1836, men lämnade den firman 1844 och grundade en egen firma, Willerding & Co samma år. Firman blev aldrig nån större aktör. Mellan 1852 och 1870 var han ensam ägare av firman som sistnämnda år nedlades varvid han blev anställd som kontorschef i firma J.W. Wilson.

Den wilsonska firman, grundad av John West Wilson (1816-89) år 1843, var betydligt framgångsrikare, framförallt som speditör och som redare, men även som handelshus och var under någar år en av de tio största järnexportörerna i Göteborg, tillika en av de större spannmålshandlarna, exempelvis stor exportör av havre. 1889 lämnade Edwin Willerding Wilson & Co som firman då hette. Wilson & Co avvecklade under 1890-talet sin spannmålsverksamhet men blev en av de största exportörerna av papper och pappersmassa genom att man blev återförsäljare för de stora Rosendahlsfabrikerna i Mölndal som ägdes av D.O. Francke. Vid Rosendahls konkurs 1879 så försvann dessa affärer. Kring 1880 började firman också importera kol och blev en av de större importörerna.

Men framförallt tjänade firman J.W. Wilson, senare Wilson & Co, pengar på den svenska emigrationen. Wilson & Co var finansiell säkerhet för agenterna för de stora rederierna Cunard Stam Ships Co, White Star Line, Allan & State Lines, Anchor Line, Dominion Line, American Line och Canadian Pacific Railway. Wilsons fartyg stod också för transporten av emigranterna till England. Passageratrafiken, som startade 1850,  drevs som Wilson Line i samarbete med John West Wilsons fars firma Thos. Wilson Sons & Co i Hull i England. 1865 var John West Wilson också en av grundarna till Ångfartygs AB Göteborg-London, från 1882 en del av Ångfartygs AB Thule i vilket bolag J.W. Wilson också ägde aktier.

Theodor James Willerding (1854-1929) var en svensk grosshandlare, son till Edwin Willerding och Cecilia Scarth. Han var gift med Helfrid Anderson, dotter till Carl August Anderson och Alida Sofia Lindgren. Theodor J Willerding var delägare i Wilson & Co 1890-1918 tillsammans med A.O. (Andersson) Wilson.  Han var även VD för Ångfartygs AB Thule 1906-1916 och för Ångfartygs AB S:t George 1912-1918. Efter första världskriget och när Theodor J Willerding slutat på företaget avvecklade Wilson & Co rederiverksamheten och kolhandeln. 1923 gick William Gibson Kjellberg in som delägare i Wilson & Co och från 1930 var han ensam ägare av företaget som nu var en rent speditionsföretag.

Helfrid Willerding (1889-?), dotter till Theodor J Willerding var gift med industrimannen George Seaton d.y. (1881-1954) i sitt andra gifte. I första giftet var hon gift med Folke C:son Weijdling (1886-1971) och fick tre barn, Tord Weijdling (1911-?), Sture Weijdling (1913-?) och Hilla-Britta Weijdling (1915-?). Helfrid Willerdings yngre syster Ellen Willerding (1894-1971) gifte sig andra gången med generalmajor Sture Gadd. Hennes äldre syster Florence Willerding (1885-1962) var gift med Carl Kule Palmstierna (1887-1932).

Dottern till Edwin Willerding, Eliza Willerding (1852-1935) var gift med Sten Helling (1839-1921). I hans tidigare äktenskap med Thekla Krafft (1848-1869) hade han en son, Sten Helling jr (1869-1949).

Carnegie – flyktingfamilj

Del 15 av 26 i serien Göteborgskapitalet

Den förste ur familjen Carnegie som kom till Sverige från Skottland var George Carnegie (1726-99). Han kom som flykting precis på samma sätt som många människor kommer än idag. För George Carnegie var en av de skottar som stödde familjen Stuarts uppror mot den brittiska kronan. Ett uppror som slutligt krossades i slaget vid Culloden. Han var inte ensam om att vara skotsk flykting i Göteborg utan staden var nerlusad med dem och andra skotska invandrare.

George Carnegie grundade 1746 en firma som exporterade järn och trävaror samt importerade stenkol, smör och korn i vilken han som anställd bokhållare hade John Hall d.ä. (1735-1802). Denne fortsatte verksamheten i en egen firma när George Carnegie lade ner sin firma år 1766. John Hall var engelsman och skulle senare bli en av Göteborgs rikaste män. I hans firma var den engelske konsuln Thomas Erskine delägare mellan 1772 och 1794. Firman hette då Hall & Erskine. George Carnegie återvände till Skottland 1769 när det politiska läget lugnat ner sig.

Sonen till George, David Carnegie (1772-1837), som brukar kallas senior för att skilja honom från brorsonen med samma namn åkte till Göteborg 1786 för att förkovra sig i handelsyrket. Han fick då arbete i Erskine & Hall hos faderns tidigare bokhållare. 1803 övertog han, tillsammans med Jan Lamberg, istället den av Thomas Erskine och David Mitchell år 1798 grundade firman Erskine & Mitchell. Denna firma ägdes sen 1799 av David Mitchell ensam och sysslade med sill och tran liksom med rederiverksamhet. När David Carnegie Sr tog över firman bytte den namn till D. Carnegie & Co. Det är denna firma som utgör grunden till det som idag är det skandalomsusade företaget Carnegie.

David Carnegie Sr var gift med Anna Christina Beckman (1778-1840), från en rik göteborgsk grosshandelsfamilj. En syster till henne var gift med Laurent Tarras som var verksam i Ostindiska Kompaniet och en annan syster var gift med Christian Wilhelm Damm, från en annan betydande göteborgsfamilj. David Carnegie Sr ägde också gården Fräntorp.

David Carnegie var den som 1807 begärde John Hall & Co i konkurs och det blev inledningen till en rättsprocess mellan John Hall d.y. och David Carnegie Sr som kom att pågå till 1826. Den hallska firmans konkurs innebar att järnexporten som tidgare dominerats av denna firma kunde upptas av fler firmor. D.Carnegie & Co blev ett av dessa företag, liksom Olof Wijk & Co, Alex. Barclay & Co. Low & Smith och Jam. Dickson & Co.

David Carnegie Jr

David Carnegie Jr

1836 kom David Carnegie Jr (1813-1890), brorson till David Carnegie Sr till Göteborg och blev delägare i firman istället för Jan Lamberg. Samma år köptes också de Lorentska socker- och porterbruken i Klippan upp. 1837 dog David Carnegie Sr och exportverksamheten såldes 1845 till Fredrik Malm och företaget blev nu huvudsakligen ett industriföretag. Samma år gifte sig David Carnegie jr för andra gången, nu med sin kusin Mary Ann Carnegie, dotter till David Carnegie Sr. Första gången han gifte sig var 1839, men hans första fru plus ett litet barn dog 1841. Något som föranledde David Carnegie Jr att flytta till Skottland där han förblev till sin död. Som chef för sockerbruket behölls vid köpet bröderna Lorents kusin John Nonnen intill 1845 och därefter blev Oscar Ekman det.

När man köpte upp de lorentska bruken var det William Robertson, kusin till David Carnegie Jr, som stod för huvuddelen av kapitalinsatsen (55%). Men 1850 köptes hans arvingar ut ur företaget som 1851 förvandlades till ett handelsbolag med David Carnegie Jr som ägare till 3/7 och Oscar Ekman, Eduard Magnus, Morris Jacobson och John Barclay som ägare till 1/7 var. 1865 ombildades företaget till ett aktiebolag, 1877 köptes familjen Barclay ut ur bolaget och 1879 familjen Magnus och Morris Jacobson. Från 1890 övertogs även David Carnegies andel av bolaget av familjen Ekman som nu var helägare av företaget.

Det av Carnegie grundade företaget har genom årens lopp utgjort centrum eller delar av centrum för flera svenska finansgrupper och finansfamiljer. Exempelvis familjen Ekman, Penser och Custos. Dessutom finns det en rad familjer som gjort sig en förmögenhet utifrån ägande och verksamhet i D.Carnegie & Co. Förutom de redan nämnda också Langenskiöld (släkt med Ekmans), Magnus och Jacobson. Idag ingår delar av företaget (Carnegie Investment Bank) bland de företag som riskkapitalbolaget Altor Equity Partners kontrollerar.

Läs också om familjerna Tranchell och Herslow.

Läs mer: Ny Teknik intervjuar David Carnegie jr, Skottar i Västsverige, AV, RT, DN, Lorentska bruken,