Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Eduard Boye

Malmsjöhuset

Hus som låg på Södra Hamngatan 29 (5 roten nr 24) i kvarteret Frimuraren fram till 1980. Vid stadsbranden 1721 skadades den dåvarande stenbyggnaden svårt, men den renoverades året därpå. Omkring år 1750 köptes fastigheten av direktören vid Svenska Ostindiska Companiet, Abraham Grill d.y. Under åren 1755–1760 hyrdes trähuset på gården ut till Svenska Frimurare Orden Göta Provinsialloge.

I början av 1800-talet brann trähuset ner och stenhuset skadades svårt. Det brandskadade huset köptes av Anders Pettersson Fröding, som lät uppföra en ny byggnad år 1806, ritat av Carl Wilhelm Carlberg. År 1837 byggdes det om med butikslokal i nedervåningen. År 1841 öppnade urmakaren Carl Ludvig Malmsjö en butik i den västligaste butikslokalen. Firman kom att finnas kvar där i över hundra år.

Fröding sålde det år 1856 till konsuln och verkställande direktören vid Brand- och lifförsäkrings AB SveaEduard Boye, som bodde där fram till sin död 1891. Boye lät inreda fler butikslokaler.

1980 revs huset, även fasaden som ursprungligen var  tänkt att bevaras. Ett nytt hus byggdes för Göteborgs och Bohus Läns Stadshypoteksförening.

C.L. Malmsjö & Co 1919

C.L. Malmsjö & Co 1919

Södra Hamngatan 29, 31, 33

Södra Hamngatan 29 (Malmsjöhuset), 31 (Frimurarlogen), 33 (Silvanderska huset) [nr från höger], 1902.

Källa: Wikipedia

Advertisements

Brand- och Lifförsäkringsaktiebolaget Svea

Del 4 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

Man frågar sig, huru det var möjligt att under de många stora eldsvådorna i Göteborg under slutet af 1700-och början af 1800- talet skaffa möjligheter till återuppförande af nya byggnader m. m. Härpå kan endast svaras, att de förnämligare firmorna hade sina egendomar och lösören försäkrade i utländska bolag, som betäckte sig genom betydande premier, hvarjämte man på så sätt sökte förekomma svårare eldsolyckor, att brandordningen för snart sagdt hvarje eldsvåda gjordes strängare; en regelbunden företeelse är ock den ansökan om tullfri införsel af mur- och byggnadsmaterialier, som åtföljer hvarje större brandskada.

Städernas allmänna brandstodsbolag, grundadt 1828, och städernas bolag till försäkring af lösegendom, grundadt 1842, verkade ännu efter ålderdomliga plägseder. Först i och med genomförandet af aktiebolagsformen, — Skandia i Stockholm stiftades 1855, — kommo nyare moderna åsikter till synes inom svensk försäkringsverksamhet och samtidigt infördes lifförsäkringen, hvilken, — om man frånser civilstatens enke- och pupillkassa (1743), allmänna enke- och pupillkassan 1784 m. fl. — i Sverige allmännare kom på tal först genom motioner till riksdagen i början af 1840-talet. Ursprungligen tyckes man hafva påtänkt att anordna dessa samt ränteförsäkrings- och lifränte-anstalterna såsom rena riksförsäkringsanstalter, men resultatet af öfverläggningarna blef endast
Sveriges första ”ränte- och kapitalförsäkringsanstalt” (1850).

Den betänksamhet, som icke sällan är ett utmärkande drag i Göteborgs merkantila lif, gjorde väl sitt till, att man icke genast följde det i Stockholm gifna exemplet, oaktadt det flere gånger var fråga om att bilda en göteborgsk försäkringsanstalt. När man emellertid beslöt sig därför, följde man ett annat bruk i vår stad, att icke nöja sig med halfva åtgärder, utan göra grunden för företaget så fast och säker som möjligt.

I februari 1866 utfärdades en inbjudan till bildande af ett brand- och
lifförsäkrings-bolag i Göteborg, hvilket sedermera erhöll namnet Svea. Såsom inbjudare underskrefvo: James Dickson & Co., D. Carnegie & Co., Olof Wijk & Co., J. W. Wilson, D. O. Francke, Th. Mannheimer, Moritz L. Magnus & J. Hartvig, J. A. Kjellberg & Söner, Ekman & Co., G. H. Hegardt & Co., C. F. Waern & Co. och Wilh. Röhss & Co. Det utbjudna kapitalet
öfvertecknades med 50 procent, hvilket var en för den tiden högst ovanlig företeelse. Sedan bolagsordning den 17 april antagits och interimsstyrelse valts, hölls konstituerande stämma den 3 juli 1866, hvarvid till styrelseledamöter utsågos herrar J. W. Wilson, D. O. Francke, Charles Dickson, Jac. Elliot, Olof Wijk och C. O. Kjellberg samt till suppleanter herrar Aug. Röhss, J. Ed. Levisson och E. Delbanco. Ordförande blef med. doktorn Charles Dickson, som med den för honom utmärkande sakkunskapen och intresset för socialpolitiska förbättringar lifligt deltog i organisationsarbetet.

Det nya bolaget hade en farlig fiende i den konkurrens, som från början sträfvade att undertrycka den nytillkomne. Bolagets styrelse fann snart, att ytterligare sakkunskap och energi var behöflig i denna till en början ojämna strid och kallade därför dåvarande direktören för Mölnlycke fabriksaktiebolag, konsuln E. Boye till verkställande direktör. Denne hade sedan 1844 varit verksam som agent först för ett tyskt bolag och sedermera för ”Sun” samt särskildt varmt intresserat sig för lifförsäkringsväsendets utbredande i Sverige.

Trots den ihärdiga konkurrensen gick bolaget, hvars brand- och lifförsäkringsrörelser alltid hållits strängt åtskilda, snabbt framåt. År 1867 utgjorde brandförsäkringsbeloppet 83.3 millioner kronor, år 1882, efter femton års verksamhet, var det redan uppe i öfver en milliard (1051.2 mill.) kronor och utgör numera 1.6 milliard kronor; premieinkomsten har ökats från 276.725 kronor år 1867 till nära 8.6 millioner kronor år 1902. De ersättningsbelopp för brandskador, som bolaget under sin verksamhetstid utbetalt, uppgå till icke mindre än öfver 111 millioner kronor.

Bolagets lifförsäkringsrörelse visade år 1867 ett försäkringsbelopp af 273.300 kronor. År 1889 var man uppe öfver 50 millioner, för år 1902 är summan 77.390.215 kronor med en premieinkomst af öfver 2 millioner kronor. Under de år bolaget verkat hafva utbetalts sammanlagdt omkring 18 millioner kronor i lifförsäkringsbelopp.

Bolagets fonder, incl. grundfondsförbindelserna, uppgå för närvarande till öfver 39 3/4 millioner kronor, sålunda fördelade:

Styrelsen utgöres för närvarande af följande personer: professor Aug. Wijkander, ordf., grossh. Carl Wijk, v. ordf., med. dr. F. E. von Sydow, v. häradshöfding Ernst Bring, verkställande direktör, samt grosshandlarne Harald Sternhagen, George Murray och Herman Hartvig; suppleanter äro: kontorschefen F. Boye, grossh. Arthur Seaton och direktören J. V. Svalander.

Axel Ramm

Eduard Boye

Hilda och Eduard Boye

Hilda och Eduard Boye

Joakim Carl Eduard Boye, född den 13 mars 1822 i Hamburg, död den 10 december 1891 i Göteborg, var en svensk grosshandlare, försäkringsman och konsul. Var gift med Hilda Lundgren (1833–1917). Sonen Carl Fredrik Boye (1857–1927) var far till Karin Boye.

Eduard Boye började vid femton års ålder arbeta på handelsfirman H.D. Hutz i hemstaden Hamburg. Sedan verksamheten i Hamburg upphört 1842 anställdes han vid kontoret i Leeds och flyttade två år senare till Göteborg. Han blev där agent för försäkringsbolagen Magdeburg Versicherungsgesellschaft och Sun. År 1848 grundade han E. Boye & Co och blev delägare i Mölnlyckefabrikerna. År 1856 blev han suppleant i styrelsen för Rosendals Fabrikers AB i Mölndal.

År 1866 blev Boye verkställande direktör för det nybildade Brand- och Livförsäkrings AB Svea. Företaget grundades av James Dickson & Co., D. Carnegie & Co., Olof Wijk & Co., J. W. Wilson, D. O. Francke, Th. Mannheimer, Moritz L. Magnus & J. Hartvig, J. A. Kjellberg & Söner, Ekman & Co., G. H. Hegardt & Co., C. F. Waern & Co. och Wilh. Röhss & Co.

Vid tillsättande av tjänsten som verkställande direktör sökte tolv personer, men ingen av dem valdes. Istället handplockades Boye från brandförsäkringsbolaget Sun och kvarstod fram till sin död i december 1891.

Eduard Boye var konsul för såväl Preussen som för Bremen. Han var ledamot av Göteborgs stadsfullmäktige under åren 1863–1867 och 1879–1891 och ledamot av olika sakfrågeberedningar i Göteborg.

Boye hade ett stort intresse för hortikultur och var under många år vice ordförande i styrelsen för Trädgårdsföreningen.

År 1864 köpte Eduard Boye Lackarebäcks gård i Mölndal, vilken kom att tillhöra släkten fram till 1895.

Text delvis från Wikipedia.

Johan Bruno Wendel

Endast för medlemmar