Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

David Sandberg

Ostindiska Kompaniet – tredje oktrojen 1766-86

Del 5 av 7 i serien 1700-talets kompanier

När den tredje oktrojen skulle bildades så slutade det med att en grupp grosshandlare i Stockholm fick oktrojen. Detta skedde redan år 1762, men privilegierna skulle inte gälla förrän 1766. Teckening av lotter (aktier) skedde dock från 1762. De två centrala personerna var från Stockholm, Robert Finlay i firman Finlay & Jennings och Fabian Löwen. Som tredje kompanjon hade de Georg Henrik Conradi från firman Koschell & Conradi, också den i Stockholm. Förutom dessa tre var också Michael Grubb direktör från start.

Från tredje oktrojen finns aktieägarförteckningar bevarade och den störste investeraren i den fasta fonden var Robert Finlay följd av bl.a. Pietro de Proli, Fabian Löwen, Jonas Eriksson Malm (Jonas Malm Eriksson), Michael Grubb, Christian Arfvidsson och Martin Holterman samt vissa handelshus som Wilson & Hall, Petersen & Bedoire samt C.G. Küsel & Wahrendorff.

Jonas Eriksson Malm placerade också pengar åt rika klienter både inom Sverige och utomlands. Bland annat hanterade han investeringar för Charles Irvine under den andra oktrojen. Det är möjligt att att han fortsatte med denna hantering och att en del av de aktier som står på honom var aktier han förvaltade för andra personer. Kanske ägnade sig också Holterman åt samma finansiella service, dvs agerade som agent för andra personers placeringar.

Aktieägare i tredje oktrojens fasta fond 1766, namn, dlr smt

Robert Finlay, 431 700
Wilson & Hall, 293 500
Martin Holterman, 289 000
Michael Grubb, 235 300
Pietro de Proli, 171 800
Petersen & Bedoire, 165 200
Christian Arfvidsson, 150 000
Jonas Eriksson Malm, 125 500
C.G. Küsel & Wahrendorff, 112 600
Fabian Löwen, 103 200

Fonden var på totalt 2 835 000 dlr smt år 1766 enligt Martin Åberg, Svensk Handelskapitalism. Men hans siffror stämmer inte inbördes. De han anger i en tabell är mycket lägre än de han anger i texten så de som jag redovisat ovan motsvarar sannolikt ett kapital på 5 670 000 dlr smt.

Det handlades med aktierna (eller lotterna som de kallades) och därför byttes ägarna delvis ut under perioden. Vissa stärktes som ägare, andra försvagade.

Både Michael Grubb och Robert Finlay gjorde konkurs och tvingades år 1770 att lämna direktionen. Även Georg Henrik Conradi hade fått ekonomiska problem, men klarade sig från konkurs genom en ackordsöverenskommelse med fordringsägarna.

Istället för Grubb och Finlay kom Carl Gottfried Küsel, Johan Abraham Grill, Jacob Schutz (dog dock redan 1772) in som direktörer. När Löwen dog 1773 ersattes han av Carl Fredrik Scheffer. Både Löwen och Scheffer kan betraktas som statliga (kungliga representanter i företaget).

De andra nya direktörerna vid sidan av Scheffer hörde till de större investerarna, de så kallade huvudparticipanterna och det gjorde sannolikt även de övrig nya direktörerna från 1773, Gustaf Tham och Johan Fredrik Ström (båda dog 1781). 1776 blev också David Sandberg direktör, 1777 Patrik Alströmer, Andreas Andersson och Martin Holterman, 1778 Jean Abraham Grill och 1781 Johan Liljencrantz.

På grund av konkurserna kom Finlay och Grubb att försvinna som aktieägare och dödsfall sorterade bort Löwen. De som sålde aktier var bl.a. Pietro de Proli och Christian Arfvidsson. Köpare var bland annat Martin Holterman och Jonas Eriksson Malm.

Aktieägare i tredje oktrojens fasta fond 1786, namn, dlr smt

Martin Holterman, 826 600
Jonas Eriksson Malm, 508 500
Robert Finlays konkursbo, 431 700
Petersen & Bedoire, 165 200 (?)
Christian Arfvidson & Söner, 145 000 (Christian Arfvidson själv 12 000)
C.G. Küsel & Wahrendorff, 112 600 (?)
Thomas Erskine, 97 400
John Hall & Co, 55 000

Fram till 1780 var den totala utdelningen 120 % på satsat kapital medan den åren därefter var 178 5/8 %. Totalt 298 5/8 % enligt Sven T Kjellberg. Orsaken till de höjda utdelningarna från 1780 och framåt var bristande konkurrens på grund av krig med Frankrike, Nederländerna, Spanien enade mot Storbritannien på andra sidan vilket ledde till att de alla hade svårt att skicka fartyg till Kanton. Sverige började också exportera te till Västindien år 1767 för vidare transport till USA. Efter 1782 blev denna export omfattande, men från 1785 började US-amerikanska skepp själva segla på Kanton.

Mycket på grund av allt te som smugglades in i Storbritannien från Sverige beslutade den brittiska staten att från 1784 kraftigt sänka tullarna på te. Detta resulterade i att tesmuggling blev olönsamt.  Något som kom att få allvarliga konsekvenser för Ostindiska Kompaniets fjärde oktroj.

Samtidigt hade en möjlighet för bolagets anställda öppnat sig i och med att brittiska EIC erövrat Bengalen och skaffat sig kontroll över opiumodlingen år 1757. När sen kineserna tillätt att superkargörer stannade i Kanton även när skeppen inte var där började Svenska Ostindiska Kompaniet placera fasta superkargörer i Kanton. Dessa kom i allmänhet också att som privata handelsmän bli aktiva i den interna Ostasiatiska handeln som inkluderade opium som den mest lönsamma varan.

Skeppslista, skepp, varv, läster, kanoner, besättning, år

Stockholms Slott Stora stadsvarvet 454 31 154 1761-1778
Riksens Ständer Terra Nova 460 34 170 1760-1770
Finland Stor stadsvarvet 450 30 150 1762-1781
Adolph Friederic Djurgårdsvarvet 450 24 160 1766-1786
Lovisa Ulrica Djurgårdsvarvet 380 24 140 1766-1783
Cron Prins Gustaf Terra Nova 480 28 154 1767-1786
Drottning Sophia Magdalena Stora Stadsvarvet 485 18 150 1774-1801
Terra Nova Terra Nova 503 18 150 1775-1786
Gustav III Djurgårdsvarvet 512 18 155 1779-1805
Gustav Adolph Stora stadsvarvet 518 18 150 1784-1797
Advertisements

Ostindiska kompaniets superkargörer i Kanton

Från 1760-talet var det möjligt för superkargörer att stanna kvar i Kanton under perioderna mellan skeppens avgångar och ankomster. Den förste som kom att bli Ostindiska Kompaniets fasta superkargör i Kanton var Jean Abraham Grill. Ofta nämns dock Michael Grubb som den förste. Han var dock aldrig anställd som superkargör i Kanton utan drev egna affärer med Macao som bas. När Jean Abraham Grill kom till Kanton blev de två kompanjoner i en gemensam firma.

Även om superkargörerna tilläts stanna kvar i Kanton så åkte de i allmänhet till Macao där de skötte sina privata affärer i Ostindien. I Macao var levnadsförhållanden friare och bättre.

De exakta tiderna som de formellt var superkargörer är lite olika på olika ställen och källor. Har i allmänhet angett det år som de anlände till Kanton. Om det är okänt har jag använt uppgifterna som Sven T Kjellberg använt i sin bok Svenska Ostindiska Compagnierna 1731-1813. Tyvärr har han på olika sidor lite olika uppgifter och då har jag använt ankomsttid för fartygen med vilka superkargörerna anlände eller sannolikt anlände som startår.

Superkargörer i Kanton, tid i Kanton

Jean Abraham Grill, 1762-68
Johan Fredrik Pettersson, 1766- ?
David Sandberg, 1766-76 ??
John Chambers, 1767-72
Jacob Hahr, 1769-75
Anders Arfwedson, 1770-77
James (Jacob) Maule d.y., 1772-80
Carl Henrik Forss, 1775- ?
Peter Johan Bladh, 1777-83
Olof Lindahl, 1779-85
Georg Johan Conradi, 1779-86
Erik Stockenström, 1780-86
William Chalmers, 1783-86 (93) ?
Fredrik Ulrik Peyron 1783 – (1792) ?
Johan Dassau, 1785-(1792) ?
Lars Gotheen, 1785-86 ??
James Chalmers, (1792) ? -1806
Anders Ljungstedt, 1798-1806
Jacob Gabriel Ullman, (1792) ? – 1806
Gustaf Palm, (1799) ? – 1807

Jean Abraham Grill bedrev omfattande egna affärer tillsammans med Michael Grubb. Grubb kom till Macao redan 1759 för att bedriva egna affärer och fick 1762 sällskap av Jean Abraham Grill. Den sistnämnde hade även barn med en kvinna i Macao. Jacob Hahr var i Indien under några månader innan han anlände till Kanton. Sannolikt hjälpte han Grubb & grill med deras affärer där. Dessa affärer involverade opiumhandel med smuggling av opium till Kina.

Lars Gotheen tycks ha dött redan första året i Kanton, Fredrik Ulrik Peyron bosatte sig i London vid återkomsten från Kanton.

Bröderna Chalmers tillbringade en del tid i Indien och deltog med all sannolikhet också i opiumhandeln. William Chalmers var exempelvis verksam i Bengalen åren 1986-93 och därefter var sannolikt brodern James Chalmers verksam där. De viktigaste affärerna i Bengalen var opiumhandel. Exakt när James Chalmers blev superkargör i Kanton är lite oklart, men 1806 var han det enligt Sven T. Kjellberg. Han anlände dock till Kanton 1792, men reste kanske vidare till Bengalen för att ta över broderns affärer. Troligen kan det handla om 1797 eller åren efter 1797 då British East India Company började utesluta alla mellanhänder i opiumhandeln och de oberoende uppköparna tvingades då bort från möjligheterna att köpa opium i Calcutta. William Chalmers åkte hem till Göteborg 1793.

Anders Ljungstedt blev kvar i Macao efter att han slutat som superkargör. Han drev därefter egna privat handel i Ostindien. Han var också svenska statens handelsagent för Kina. Fram till 1815 tillbringade han halva året i Kanton och halva i Macao, men därefter bodde han bara i Macao. Ljungstedt dog i Macao 1835.

Även Jacob Gabriel Ullman stannade kvar i Macao och konverterade dessutom till katolicismen. Han gifte sig där med en portugisisk kvinna, Rosa Minas och fick 4 barn varav minst två döttrar. En av döttrarna, Joanna Anna Ullman var gift med Joaquim José Ferreira Veiga. Ullman dog 1837 i Macao.

Förutom opium handlade de privata affärerna som de kvarstannande superkargerna ägnade sig åt också om låneverksamhet. De kunde låna upp pengar i Europa och sen låna ut dem till högre ränta till kinesiska handelsmän. Skillnaden på ränta kunde vara uppemot 10%. Bodmerilån till djonkhandeln var ett annat sätt att både låna och investera i den lokala handeln. Lasten var säkerheten när det gällde bodmerilån och räntan kunde vara uppemot 40% på sådana låna då riskerna ansågs stora. Bodmerilån till besättningar ombord på de svenska skeppen var ett sätt att föra hem kapital till Sverige. Lånen betalade ut i Kanton och betaldes tillbaks efter ankomst till Sverige och försäljning de varor besättningsmännen köpt för egen del i Kina.

Adolph Friederic

Byggd som 60-kanoners örlogsskepp och ändrad till ostindiefarare på Djurgårdsvarvet, 450 läster (efter 1780: 493), 24 kanoner, 160 man.

1:a resan, till Kanton, 16/12 1766 – 16/6 1768

Kapten: Sven Olbers
Superkargörer: David Sandberg (stannade i Kanton), Friedrich Habicht

2:a resan, till Kanton, 15/12 1768 – 8/6 1770

Kapten Herman H. Strehlenert
Superkargörer: Anders Gotheen, James Maule

3:e resan, till Kanton, 10/1 1771 – 31/5 1772

Kapten: Gabriel Ström
Superkargörer: H. W. Hahr, Carl Henrik Forss

4:e resan, till Kanton, 9/1 1776 – 3/6 1777

Kapten: Jonas Israel Ekman
Superkargörer: Anders Gotheen, Carl von Heland (till Cadiz)

5:e resan, till Kanton, 31/3 1780 – 14/6 1781

Kapten: Mauritz von Krusenstierna
Superkargörer: Anders Gotheen, Carl von Heland

6:e resan, till Kanton, 24/2 1783 – 18/6 1784

Kapten: Sten Bergenstierna
Superkargör: Fredr. Ulr. Peyron (stannade i Kanton)

7:e resan, till Kanton, 5/1 1785 – 20/7 1786

Kapten: Hans Hindrich Clason
Superkargör: Lars Gotheen

I Ostindiska kompaniet så var en stor andel av de anställda på högre positioner frimurare. De höll ibland möten ombord på båtarna där det bland annat samlades in pengar:

I november 1756 fattades beslut i Logen i Göteborg om instiftandet av ett ”barmhärtighetsverk” i form av ett barnhus, där man tog emot föräldralösa barn och svarade för deras fostran och upplärning i ett yrke, så de skulle få en bra start i livet. Alla frimurare i Göteborg lämnade bidrag till denna verksamhet. Barnhuset kom snabbt igång och vann gillande såväl hos myndigheterna som hos allmänheten och bidrog till att ge frimurarna ett gott anseende. Till bestridande av kostnaderna erhöll frimurarna tillstånd att uppta kollekt vid stadens kyrkor en gång om året. Av större ekonomisk betydelse var dock rätten att ta upp s.k. portpenningar. Göteborg var under 1700-talet en befäst stad med tre portar som hölls stängda nattetid. Då var i princip all in- och utpassering förbjuden, men porten kunde öppnas om vederbörande erlade portpenning. Trafiken var tydligen livlig, ty dessa portpenningar var Barnhusets största inkomstkälla under många år.

Inte heller frimurarna i Kanton glömde Barnhusets behov. Vid varje sammankomst i Frimurare Sällskapet ägde insamling rum och beloppet erlades i piastrar, vilket överlämnades till ostindiska kompaniet att utbetalas i svenska mynt i Göteborg. Vid ett möte ombord på skeppet ”Adolph Frederic” den 14 oktober 1785 i Frimurare Sällskapet var 17 frimurare från Göteborg närvarande och alla deltog i insamlingen till barnhuset.

Riksens Ständer

Byggd på varvet Terra Nova. Skeppsbyggmästare David Bagge (dog 1759) eller Joseph Ekeberg som tog över 1760. Hans titel var då kvartersman, från 1763 skeppsbyggmästare. På 460 läster med 34 kanoner och 170 personers besättning. Under tredje oktrojen halverade Riksens Ständer sin beväpning till 16 kanoner och minskade besättningen till 150 personer.

1:a resan, till Surat och Kanton, 14/4 1760 – 18/8 1762

Kapten: Baltzar Grubb
Superkargörer: David Sandberg, Chr. Hinr. Braad, Magnus Borgman, H. W. Hahr, B. Fr. Ritterberg.

Privilegiepengar, befattning, dlr smt

1:e assistent, 1 800
2:e assistent, 1 500
Kapten, 12 000
1:e styrman, 8 000
2:e styrman, 5 000
3:e styrman, 3 000
4:e styrman, 1 800
5:e styrman, 1 000
1:e lärstyrman, 250
Skeppspräst, 800
1:e fältskär, 1 800
2:e fältskär, 300
3:e fältskär, 100
Skeppsskrivare, 400
Buteljör, 500
Buteljörs math, 54
1:e konstapel, 400
2:e konstapel, 72
Konstapels math, 66
Hovmästare, 250
Båtsman, 800
1:e båtsmans math, 84
2:e båtsmans math, 78
1:e timmerman, 800
2:e timmerman, 90
3:e timmerman, 75
4:e timmerman, 66
5:e timmerman, 63
Kvartermästare, 72
Segelmakare, 84
Segelmakare math, 66
Kypare, 72
Kypare math, 54
Kajutkock, 84
Skeppskock, 72
Smed, 66
Kadett, 50
Matros, 63-36
Jungman, 36-27
Skeppsgosse, 27-21

Dagbok som skildrar resan finns bevarad. Författaren är okänd.

Ankom Surat i oktober och fann engelsmännen som herrar i staden. Efter tre månaders normal handel begärde nawaben 10 000 rupier innan något mer kunde utskeppas ”ty han var en fattig man”. I hemlighet fördes alla pengar, 30 000 rupier i två koffertar och en kista, från faktoriet till fartyget.

Kl 3 på morgonen den 20/2 arresterades svenskarna och deras hus omringades av 500 man av nawabens trupper. Nawaben ville ha en present på 400 000 rupier till den nye kungen. Då svenskarna vägrade fördes de till ”Lilla huset” där de bevakades strängt och plågades av vakternas skrällande musik och en hop råttor.

De fångna svenskarna sände då sitt skepp till Goa, varvid nawabens pretetioner föll först till 60 000 rupier och efter någon dag till 50.000, under hot om ”att behandlas illa”. ”Vi lära nog försvara skinnet en stund ” skrev kapten Grubb i sin dagbok. Den 17 mars enades de om 17 000 rupier och anlände den 15 augusti på redden till Wampoa.

Besättningen ombord hjälpte till med bärgningen av lasten från det förlista skeppet Prins Friederic Adolph.

Också beskriven i Carl H. Rappe, Dagbok för skeppet Rycksens Ständer på resa till Surat och Canton 1760–1762

2:a resan, till Kanton, april 1763 – aug 1764

Kapten: Daniel Shierman
Superkargörer: Friedrich Wilhelm König (död på hemresan), Carl Walter, Jacob Hahr, Gustaf Thollander, Ulric M. Valtinson.

3:e resan, till Kanton, 23/1 1765 – 27/7 1766

Kapten: Carl Gustaf Lehman
Superkargörer: Nicolas Heegg, Henric Herman Ditmer, Joh. Paul Eckerman, Joh. Paul Flygare

4:e resan, till Kanton, 15/12 1786 – 17/6 1770

Kapten: Jacob Habicht
Superkargör: H.W. Hahr

Prins Carl

Ostindiefarare byggd på Djurgårdsvarvet i Stockholm. På 350 läster med 30 kanoner och 140 personers besättning.

1:a resan, till Kanton, 27/11 1750 – 26/6 1752

Kapten: Carl G. Lehman
Superkargörer: Olof Ström, Volrath Tham, Sven Norman, And. Jurg. Groen

Resan skildrad av skeppsprästen Pehr Osbeck. På resan medföljde även Olof Torén som som också var skeppspräst. Han dog dock under resans gång, men hans brev publicerades ihop med Osbecks reseberättelse.

Seglingen över Nordsjön genomfördes i det för årstiden vanliga dåliga och stormiga vädret med stark sjögång. Först åt nordväst förbi Färöarna och sedan väster om Storbritannien söderut. En matros ramlade i stormen ned på däcket från riggen och dog 27 december.

Fartyget nådde Cadiz i Spanien först 9 januari 1751. I Cadiz blev fartyget kvar ända till 22 mars, alltså 2,5 månader. Tiden användes till reparation av fartyget, köp och försäljning av varor, och proviantering. Men det viktigaste med besöket i Cadiz var att ta ombord silvret som användes som betalning i Kanton.

Timmermän från staden och från kompaniets fartyg Freden som samtidigt befann sig i Cadiz utförde enligt Pehr Osbecks berättelse många dagsverken ombord på Prins Carl.

Från Cadiz gick resan utan några större problem till Java, som man nådde efter ytterligare 3,5 månader, den 12 juli. Två matroser dog av sjukdom under den etappen. Därefter gick färden länge med Java och upp genom sundet mellan Java och Sumatra. Vid seglatsen längs Javas kust tog de ombord förfriskningar, däribland kokosnötter, från besökande javaneser.

23 augusti kom lots ombord från Macao för att lotsa sista biten till Wampoa och Kanton och två dagar senare lämnade superkargörerna fartyget med fartygsslupen och for till Kanton. I Wampoa fanns redan kompaniets skepp Götha Leijon, det danska fartyget Drottningen, 2 franska, 8 engelska och 4 holländska skepp.

Därefter lastades fartyget vilket var klart den 4 januari 1752 varefter Prins Carl lämnade Kanton tillsammans med Götha Leijon och två franska skepp:

Den 4 januari 1752 kommer superkargörerna åter ombord och fartyget lättar ankar för hemresan, samtidigt med Götha Lejon och 2 franska fartyg. Man ankrar på några ställen i den indonesiska övärlden och fyller på färskvatten men går inte in i någon hamn där eller vid Kapstaden. 8 mars saknas en man som antas ha fallit överbord under vakten. 30 mars siktar utkiken S:t Helena. Många återvändande fartyg gjorde ett stopp här men Prins Carl seglade vidare till ön Ascension som man nådde den 4 april. Här ankrade man och kapten Lehman och superkargörerna Tham och Grön for i land med slupen. Man sände 4 man i annan båt ”att plåcka grönt” men de fann inget av värde. Däremot plockade man upp 31 sköldpaddor som fördes ombord.

Dagen efter siktades ytterligare ett fartyg. Det vållade viss oro tydligen. Prins Carl signalerade för att folk i land skulle återvända. Det anländande skeppet hissade först fransk flagg men visade sig vid närmare betraktande vara Götha Lejon, och det bytte flagg till svensk. Man hjälpte Götha Lejon med landsättning av folk, tog ombord fler sköldpaddor och bägge fartygen lättade ankar samtidigt den 8 april. Man följdes sedan åt till Göteborg, vilket innebar att Prins Carl ofta fick ta ner segel för att Göta Lejon skulle hänga med. 6 maj såg man en partiell solförmörkelse. På vägen hemåt fiskar man ibland med gott resultat, det talas om ”albicorys” och ”boniter.”

Den 22 maj närmar sig ett franskt fartyg, Duc de Parma, som kunde informera om att svenske kungen Fredrik avlidit. Vår kung, Fredrik av Hessen, avled redan den 25 mars året innan så nyheten tog lång tid att nå fram till Prins Carl. Man tog också emot brev från det franska fartyget. Den 24 maj sattes en matros i bojor för ”otidigt lefwerne”. 5 dagar senare slapp han tydligen bojorna men fick sitt straff, ”24 par af daggen” (dagg var en kort grov tågända, ibland försedd med knutar, vilken förr brukades som straffredskap ombord på fartyg). Man gick norrut genom engelska kanalen. Den 2 juni kontrollerades man av ett engelskt fartyg och fick höra att det just då var fred ”mellan alla potentater i Europa”. Senare samma dag var man nära ett engelskt skepp med slavar på väg från London till Maryland. Den 14 juni noteras att en matros satts i bojor för ”sidovördnad”. Han straffades för detta med 24 slag med daggen. Den 26 juni 1752 nådde man Göteborg, 1 år och sju månader efter avfärd.

2:a resan, till Surat och Kanton, 8/4 1753 – 5/6 1756

Kapten: Georg Elphinston
Superkargörer: John Irvine, David Sandberg, John Chambers, Joh. Fredr. Pettersson, M. Arfwidson

I en bevarad dagbok från resan anges Prins Carl vara på 390 läster, ha 40 kanoner och 150 man vid denna resa. På Surats redd den 1/10 1753. Alla mycket tillmötesgående och affärerna löpte enligt dagboken friktionsfritt. Resan var den längsta resan i tid som något av Ostindiska Kompaniets skepp gjorde.

Beskriven i dagbok av 1:e fältskären Carl Fredrik Adler som också skrev en detaljerad medicinsk journal som dokumenterade hans patientarbete

Köpare av te på auktionen efter Prins Carls hemkomst 1756. Förutom Prins Carl kom också Prinsessan Sophia Albertina hem detta år.

All tea

lots

Bohea

Lots

Congo

lots

N Sahlgren

297

N Sahlgren

135

N Sahlgren

110

C Arwidson

200

C Arwidson

73

C Arfwidson

85

J Scott

65

C Irvine

42

G Carnegie

33

J More

63

Scott & Comp

37

J More

33

J Irvine

62

R Parkinson

30

J Scott

31

M Holterman

59

A Grill

27

J Irvine

26

G Carnegie

53

J Scott

25

Bagge & Comp

23

Bagge & Comp

50

J Irvine

23

C Campbell

21

A Grill

47

M Holterman

23

M Holterman

15

C Campbell

47

Beckman & Beyer

19

G Bellenden

13

C Irvine

43

D Artiz

16

J F Ström

12

R Parkinson

40

C Campbell

15

S Schale

12

Scott & Comp

39

J Cahman

13

A Grill

11

D Sandberg

29

Bagge & Comp

12

M Arfwidson

10

J Cahman

25

D Sandberg

12

R C Neel

9

J F Ström

23

B Bagge

11

B Bagge

8

B Bagge

22

J Scholl

11

D Sandberg

7

S Schale

21

L Tanggren

10

W Chalmers

7

Beckman & Beyer

19

J Chambers

9

A Otterdahl

6

G Bellenden

18

J More

9

R Parkinson

6

Källa: Collection of SEIC’s catalogues RA (Swedish National Archives, Stockholm)

J More är James Moir, Robert Parkinson var brittisk faktor i Göteborg och köpte bland annat till/för A.J.Flanderin i Oostende.De övriga är relativt välkänd handelsmän i Göteborg.

3:e resan, till Kanton, 3/1 1758 – 8/7 1759

Kapten: Baltzar Grubb
Superkargörer: Christian Tham, Joh. Fredr. Pettersson, Michael Grubb

4:e resan, till Kanton, 26/2 1760 – 12/8 1761

Kapten: Johan Rundsten
Superkargörer: Nicholas Heegg, Gustaf Tham, M. Arfwidson, L. Pettersson

5:e resan, till Kanton, feb 1763 – aug 1764

Kapten: Johan Rundsten
Superkargörer: Johan Greiff, Gustaf Tham, Peter J. Berenberg, C.G. Cöhler

5:e resan, till Kanton, 23/1 1765 – 3/9 1766

Kapten: Jacob Habicht
Superkargörer: John Chambers, H.W. Hahr. B. Fr. Ritterberg, H. Nissen

Hoppet

Byggd på varvet Terra Nova. Om 280 läster, med 28 kanoner och 130 personers besättning.

1:a resan, till Kanton, 26/1 1748 – 11/7 1749

Kapten: Erik Moreen, ersatt med Fredr. Pettersson
Superkargörer: Henrik König, Daniel Krüger, William Chambers, David Sandberg

Resan skildrad av C.H. Braad.

Restider enligt Braad:

26/1 avseglar från Göteborg
25/2 anländer till Cádiz efter 30 dygn
28/3 avseglar från Cádiz
5/5 passerar ekvatorn
15/6 rundar Kap efter 69 dygn från Cádiz
22/7 siktar Java efter 116 dygn från Cádiz
21/8 ankrar på Kantons redd efter 208 dygn från Göteborg
30/1 avseglar från Kanton efter 162 dygn
6/4 rundar Kap efter 66 dygn från Kanton
23/4 anländer till S:t Helena
2/7 går in Engelska kanalen
10/7 siktar Norge
11/7 anländer till Göteborg efter 162 dygn från Kanton

Exempel på löner från resan

Befattning, Månadslön i dlr smt, Privilegiepengar i dlr smt

Kapten 100, 8 000
Timmerman 48, 1 500
Skeppspräst 24, 600
Hovmästare 20, 200
Matroser 12-20 40-60

Resan beskriven av Christopher Henric Braad som var skeppsskrivare ombord. Också i skeppsjournalen och i en sjöjournal skriven av tredjestyrmannen Simon Ruuth.

Alla Braads skrifter från resan med Hoppet 1748-49

2:a resan, till Kanton, 20/12 1751 – 9/6 1754

Kapten: Carl Johan Treutiger
Superkargörer: Christian Tham, Carl Kåhre, Jacob Paulin, Dougald Campbell

Efter Ostindiska Kompaniet

Fartyget Hoppet såldes av Ostindiska Kompaniet. Sannolikt till ett partrederi för 1759 ägs skeppet av Sahlgren, Wilson & Bagge, Paul Skoling och N. Matson (N. Matzen).

Amijas plantage

Del 13 av 32 i serien Landerier
Endast för medlemmar

Af Sandeberg – Sandhems bidrag till adeln

Del 2 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Sandhem är en liten håla med en järnvägsstation på järnvägen mellan Falköping och Jönköping. Från Sandhem flyttade Gabriel Sandberg eller hans far till Göteborg. I vilket fall som helst så blev Gabriel Sandberg handlande i Göteborg. Hans son David Sandberg (1726-88) gifte sig med Maria (Mary) Chambers (1731-74). Hon var dotter till John Chambers d.ä. (1695-?) och syster  till John Chambers d.y. (1726-?), verksam som superkargör för Ostindiska kompaniet i Kanton mellan 1769 och 1772 (utresa som superkargör med Cronprins Carl Gustaf, ersatt på hemresan av Jean Abraham Grill) och också bl.a. som superkargör på Götha Lejons resa till Surat och Kanton 1750-52,  Prins Carl 1753-56 samt 1765-66 och Prinsessan Sophia Albertina årren 1760-61.

I allmänhet var också Anders Gotheen, John Irvine och Joh. Fredr. Pettersson superkargörer tillsammans med John Chambers. På första resan med Prins Carl var David Sandberg också superkargör och på sista var en av kollegorna Henrik Wilhelm Hahr. William Chambers (1723-1796), en bror till John Chambers var också superkargör i Ostindiska kompaniet.

John Chambers var sannolikt mycket inblandad i handeln med opium då de flesta resor de deltog i också innebar att hamnar i Indien anlöptes. William Chambers genomförde en resa som superkargör ombord på Hoppet åren 1748-49 med David Sandberg, Henrik König och Daniel Krüger. David Sandberg började arbeta i Ostindiska kompaniet redan vid 22 års ålder. Förutom anställningen i Ostindiska kompaniet så bedrev Sandberg också egen firma som sysslade med sill och var ägare till skeppsvarvet Viken.

Förutom på resan de två resor tillsammans med någon av bröderna Chambers genomförde David Sandberg ett par resor, med Riksens Ständer 1760-62 tillsammans med bland annat Henrik Wilhelm Hahr och med Baltzar Grubb som kapten och 1766-68 på Adolph Friedrich och med Friedrich Habicht som superkargörskollega. 1776 blev David af Sandeberg som han hette nu efter att ha blivit adlad år 1772. Det är troligt att också David Sandberg deltog i opiumhandeln liksom de flesta av hans kollegor. Detta vid sidan av den vanliga handeln med te, kryddor och andra varor från Fjärran Östern.

En syster, Sara Chambers (1724-?), till David Sandbergs fru Maria Chambers, var först gift med George Bellenden, ägare av en av 1700-talets största trävaruexportfirmor i Göteborg och i andra giftet gift med Martin Törngren (1735-1799), direktör i Ostindiska kompaniet från 1786 till sin död.

1763 köptes Partille herrgård av David Sandberg och han behöll gården intill sin död. Nuvarande byggnad uppfördes av David Sandberg 1770-80. Arkitekt var svågern William Chambers men troligen har också stadsarkitekten i Göteborg, Carl-Wilhelm Carlberg, medverkat till byggnadens utformning. Sonen John David af Sandeberg(1759-95) övertog Partille herrgård vid hans död. Dennes dotter Maria af Sandeberg (1786-1825) var gift med Carl Abraham Arfwedsson (1774-1861), delägare i Tottie & Arfwedsson samt direktör i Ostindiska kompaniet.

Ostindiska kompaniet – grunden till förmögenheter

Del 1 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Svenska Ostindiska Kompaniet som verkade mellan 1731 och 1813 kom att spela en stor roll för kapitalackumulationen i Sverige innan kapitalismens genombrott. Detta då den handel som bolaget liksom den som dess direktörer, superkargörer och kaptener bedrev för bolagets räkning och för egen räkning ofta var mycket lönsam. Ostindiska kompaniets viktigaste handelsvara var te, den såldes i huvudsak vidare till England och i viss mån till USA. Under Napoleons kontinentalblockad 1806-1812 höjdes profiterna då Göteborg blev centrum för smuggling till England.

Många direktörer, handelsmän, superkargörer och kaptener gjorde sig alltså förmögenheter på handeln med Kina och vidarehandeln med Europa. Förutom ren handel tjänade många pengar på import av opium till Kina och smuggling av varor till Storbritannien. De som kunde tjäna pengar på opiumhandeln var främst de personer som placerades vid Ostindiska kompaniets kontor i Kanton. Deras titel var superkargörer och några blev mer namnkunniga än andra, som exempelvis William Chalmers (i Kanton 1783-93), Jean Abraham Grill (1762-68), Jacob Hahr (1769-75), Olof Lindahl (1779-85), James Maule (1772-81), David Sandberg (af Sandeberg) och Eric von Stockenström (1781-86).

Förmögenheterna investerades ofta i gods, gårdar och bruk eller blev basen i handelshusverksamhet. I en del fall investerades i andra typer av mer moderna industrier. Handelsmännen som var aktiva i Ostindiska kompaniet gifte sig med varandras döttrar och systrar. De blev en slags handelselit i Sverige.

Bland de familjer som skapade sig en förmögenhet inom den ostindiska (eg. kinesiska) handeln fanns göteborgsfamiljerna SahlgrenAlströmer, Ström, Holterman, Nissen, Arfvidsson, Maule, Björnberg, Tarras, Santesson, Tham, Schutz, Pettersson, Utfall, Chambers, Chalmers, Tranchell, Sandberg, von Stockenström och Törngren. Endast ett fåtal av dessa familjer lade grunden för en förmögenhet som kom att spela nån roll i framväxten av en svensk kapitalism, däribland Holterman som lade grunden till familjen Frödings industri- och handelsinvesteringar och Tranchell som var med och byggde upp både varvsindustrin och sockerindustrin i Sverige. Arv från Tranchell hamnade också hos familjerna Kjellberg och Leffler, båda två viktiga i framväxten av den svenska kapitalismen.

En del av Törngrens pengar hamnade säkerligen hos familjen Ekman som var viktig för den svenska kapitalismens framväxt. Många investerade i bruksverksamhet som efter ett tag inte längre lönade sig. Andra investerade i gods och Sahlgrens ättlingar med nannet Silfverschiöld äger fortfarande Koberg och Gåsevadholm. Andra delar av arvet efter Sahlgren hamnade så småningom i händerna på familjen Klingspor som i modern tid blev en av Sverige 15 finansfamiljer tillsammans med familjen Stenbeck. Petterssons förmögenhet hamnade delvis hos familjen Bildt (Didrik Bildt) genom arv och giftermål och delvis hos familjen Kennedy som blev en viktig redarfamilj i Göteborg. Familjen Tham/Tamm tillhör fortfarande den svenska eliten.

Bland stockholmsfamiljerna var det ingen som kom att bidra till framväxten av den svenska kapitalismen även om familjerna König, BedoirePlomgren, Grill, Kierman, Petersen, Finlay, Grubb, Küsel, Arfwedson, Hebbe, Schwan, Hahr, Conradi med flera tjänade stora pengar på handeln med Kina. Ingen av dessa familjer spelade dock någon som helst roll för kapitalismens framväxt i Sverige, men Petersen (senare af Petersens) är fortfarande ägare av ett stort gods i Nacka, Erstavik.

Genom att handelshusen upptog lån från stadsmäklare och andra handelshus överfördes kapital också genom räntor och liknande till mer långsiktigt framgångsrika handelshus än en del av de som drevs av direktörerna och superkargörerna i Ostindiska kompaniet.

Läs också: Piratverksamhet lade grunden för flera förmögenheter i Sverige.

Andra källor:
Sven T. Kjellberg, Svenska Ostindiska Compagnierna, 1974
Historiska Museet, Ostindiefararen Göteborg, häfte 1992
Tore Frängsmyr, Ostindiska Kompaniet, 1976
Ivan Lind, Göteborgs Handel och Sjöfart 1637-1920, 1923
Carl. A Tiselius, Göteborg under kontinentaltiden 1808-1810, 1935
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923
H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs äldre historia, 1919
C.R.A. Fredberg, Det gamla Göteborg, 1923
Gudrun Nyberg, Clas Alströmer, 2011
Birgit Lunelund, Petter Johan Bladh och Svenska Ostindiska Compagniet, 1940
Robert Hermansson, Det stora svenska äventyret, 2003
Ostindiska kompaniet – affärer och föremål, 2000