Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

David Carnegie

Släkten Carnegie

Carnegie, skotsk släkt, av vilken flera medlemmar under längre eller kortare tid varit bosatta i Göteborg och där gjort betydande insatser som handels- och industrimän.

Den förste kände medlemmen av släkten, som kommit till Sverige, torde vara handelsexpediten Georg C, vilken på 1740-talet slog sig ned i Göteborg. Efter att i ungefär tjugu år ha verkat där som grosshandlare med god förtjänst återvände han sannolikt omkring år 1770 till sitt hemland och överlämnade affärens ledning åt bokhållaren Tomas Erskine.

En släkting till denne Georg C. var David C. d. ä. (f. 1772, d. 1837), som mot slutet av 1700-talet överflyttade till Göteborg. Sedan han 1801 vunnit inträde i stadens handelssocietet, övertog han själv 1803 skötseln och ledningen av det Carnegieska kontoret och utvecklade affären med drift och kraft. Till kompanjon antog han Jan Lamberg, varefter företaget erhöll firmanamnet D. Carnegie & co. På sin handelsrörelse, som även utomlands åtnjöt stort anseende, tjänade de båda ledarna en avsevärd förmögenhet.

I firman anställdes 1830 brorsonen David C. d. y. (f. 1813, d. 1890), som 1836 inköpte ett sockerbruk och ett porterbryggeri, belägna invid gamla Älvsborgs fästning och anlagda i början av århundradet av en från Danmark inflyttad affärsman vid namn A. R. Lorent. Sedan David C. d. y. även övertagit firman Carnegie & co, leddes sockerbruksrörelsen av Lorents förre medhjälpare John Nonnen och handelsrörelsen av F. Malm, som 1848 själv övertog denna gren av rörelsen. De vittomfattande socker- och portertillverkningsaffärerna, på vilka även det ursprungliga Carnegieska firmanamnet överflyttades, bidrogo väsentligt till den Carnegieska förmögenhetens tillväxt.

Sedan Nonnen och även C: s kompanjon W. Robertson avlidit, bildades 1850 ett aktiebolag för fabrikernas övertagande, vars chef ända från början och fram på 1890-talet var den kände Göteborgsmecenaten Oskar Ekman.

David C. bosatte sig 1841 i Skottland, där han avled 1890. Av sin stora förmögenhet skänkte han med varm hand betydande belopp till Göteborg, bl. a. i maj 1887 500,000 kr. såsom donationsfond till Göteborgs högskola samt i nov. s. å. en lika stor summa till utdelning i Göteborg.

Samuel E. Bring

Advertisements

Porterbryggeriet D. Carnegie & Co

Den ursprunglige grundaren av det riksbekanta numera landets enda porterbryggeri, Carnegieska Porterbruket, var en från Tyskland inflyttad industriidkare vid namn Abraham Robert Lorent. År 1808 inköpte han lämpliga tomter ute vid Klippan i den dåvarande göteborgska bebyggelsens yttersta utkant åt väster, för att därstädes uppföra ett sockerbruk, å vilket han även snart erhöll privilegium.

Lorentska bruken, Klippan

Lorentska bruken, på 1840-talet.

I Göteborg hade vid denna tidpunkt trenne porterbryggerier sett dagen, vilka dock icke drivits med någon särskild framgång. Lorent kom nu på den tanken, att vid sidan av sockerbruket bedriva ett porterbryggeri och hans privilegieansökan därom bifölls år 1813. Lorent skaffade sig nu även privilegium på att själv få göra fat och tunnor för portern, tillstånd att importera humle i den mängd han behövde etc. Allt var synnerligen välorganiserat från början. År 1817 torde den första portern från Lorentska bryggeriet ha förts ut i marknaden. Då hade redan Lorent fått åtnjuta den framgången, att regeringen förbjudit all import av utländsk porter.

Det nya företaget seglade alltså redan från starten i förlig vind. Porterbryggeriet vid Klippan utvecklade sig snart till ett jättebryggeri i en skala, till vilken man dessförinnan aldrig sett någon motsvarighet i Sverige. Hur omfattande den var framgår av, att på 1830-talet kunde man i bryggeriet mäska 120 tunnor malt på en gång, lagra 2.400 tunnor korn; vidare uppgick den årliga tillverkningskapaciteten till 23.500 hl. porter etc.

Att här i detalj kunna följa bryggeriets utveckling låter sig inte göra — därtill skulle fordras en fullständig historik över hela portertillverkningens utveckling i Sverige, som så gott som fullständigt sammanfaller med Carnegies. Detta bryggeri har nämligen hela tiden haft en dominerande ställning.

År 1833 avled Lorent och på grund av att denne å spekulationer förlorat hela sin förmögenhet, så måste arvingarna å auktion låta försälja bruket. Det inköptes av den blott 23-årige engelsmannen grosshandlaren David Carnegie J:r för 300.525 rdr rgs. Han förvärvade emellertid även de färdiga produkterna och de lösa inventarierna, varför hela köpesumman sprang upp till 402.912 rdr rgs.

År 1841 slog Carnegie samman sin grosshandelsrörelse med fabriksrörelsen under det gemensamma namnet David Carnegie & Co. Ungefär tio år senare ändrades firmanamnet till Handelsbolaget D. Carnegie & Co, då som ny delägare ingingo fyra göteborgare, däribland konsuln Oscar Ekman. David Carnegie hade då flyttat tillbaka till England. År 1860 ändrades handelsbolaget till Aktiebolaget D. Carnegie & Co. Stiftaren levde hädanefter helt i England. Han hade sitt kapital investerat i det bolag i Göteborg, som bar hans namn men den egentlige ledaren av fabriksrörelsen och chefen för det hela blev hädanefter Oscar Ekman.

År 1907 uppdelades det gamla bolaget i tre särskilda bolag med skilda intresseområden: Porterbryggeriet A.-B. D. Carnegie & Co, Svenska Sockerfabriks A.-B. och Fastighets A.-B. D. Carnegie & Co. Det första av dessa bolag hade då ett aktiekapital av fem miljoner kronor. Den 1 januari 1921 övertogs bryggeriets alla aktier av A.-B. Vin- och Spritcentralen för en summa av 13 miljoner. Sju år senare inköptes bryggeriet, fortfarande med bibehållet namn sedan 1907, för 8 miljoner kronor av ett konsortium, däri 1/5 av aktierna övertogs av Stockholms Bryggerier samt 4/5, dels och till största delen av A.-B. Pripp & Lyckholm i Göteborg, dels av en del bryggerier i landsorten.

Carnegie & Co

Porterbryggeriet Carnegie & C:o Vykort, omkring 1900

Tillverkningens omfattning har alltid varit betydande. År 1916 redovisas det hittills högsta antalet med 59.000 hl. På grund av nykterhetslagstiftningen minskades dock porteromsättningen betydligt och nedgick år 1934 till cirka 25% av den forna omsättningen. Senare åren visa dock en förnyad återhämtning i tillverkningen, som naturligtvis är beroende på ökad efterfrågan; den årliga omsättningen håller sig f.n. omkring ca 20.000 hl. Man kan i detta sammanhang icke underlåta påpeka, att det synes som om statsmakterna givit portertillverkningen en mindre gynnad ställning. Ser man t. ex. på porterns ur medicinsk synpunkt synnerligen stärkande egenskaper, så kan det inte undgås att man finner det märkvärdigt, att man exempelvis inte en gång får köpa porter klass III å systemmotbok, men däremot utländska viner med dubbelt så hög alkoholhalt.

Tillverkningen av porterdrycker är en synnerligen omständig procedur, som kräver många maskiner och stor påpasslighet och omsorg av dem, som syssla därmed. Bolaget har varit mycket noga med att följa alla tekniska rön på området och bryggeriet är väl rustat med moderna maskiner, som fyller alla anspråk på hygien och rationalisering.

Verkst. direktör för bolaget är nu direktör Arvid Uddenberg.

Beskrivning över Göteborg med omnejd, Förlags A.-B. Fournir, 1939, s. 448-451

Lazarus om David Carnegie

Del 10 av 22 i serien Lazarus: Svenska miljonärer 5-8
Endast för medlemmar

Firman D. Carnegie & Co

Endast för medlemmar

Investment AB D. Carnegie & Co

Bolaget grundades ursprungligen som firma Erskine & Mitchell år 1798. Firman övertogs 1803 av David Carnegie Sr tillsammans med Jan Lamberg och bytte då namn till D.Carnegie & Co. Firman sysslade då med sill- och tranhandel, sillsalterier, trankokerier och rederiverksamhet. Konkursen för firma John Hall & Co år 1807 innebar att Carnegie & Co kunde börja med järnhandel.

1836 lämnade Jan Lamberg firman och delägare blev istället David Carnegie Jr, brorson till David Carnegie Sr. Samma år köptes också de Lorentska socker- och porterbruken i Klippan upp. 1837 dog David Carnegie Sr och exportverksamheten såldes 1845 till Fredrik Malm och företaget blev nu huvudsakligen ett industriföretag. Som chef för sockerbruket behölls vid köpet bröderna Lorents kusin John Nonnen intill 1845 och därefter blev Oscar Ekman det.

När man köpte upp de lorentska bruken var det William Robertson, kusin till David Carnegie Jr, som stod för huvuddelen av kapitalinsatsen (55%). Men 1850 köptes hans arvingar ut ur företaget som 1851 förvandlades till ett handelsbolag med David Carnegie Jr som ägare till 3/7 och Oscar Ekman, Eduard Magnus, Morris Jacobson och John Barclay som ägare till 1/7 var. 1865 ombildades företaget till ett aktiebolag, 1877 köptes familjen Barclay ut ur bolaget och 1879 familjen Magnus och Morris Jacobson. Från 1890 övertogs även David Carnegies andel av bolaget av familjen Ekman som nu var helägare av företaget.

1880 började Emil Ekmans son Gustaf Ekman (1852-1930) på företaget och denne kom att tillsammans med Erik Frisell att bli drivande i bildandet av Svensk Sockerfabriks AB (SSA) år 1907, bara några månader efter att den gamle Oscar Ekman dött. SSA övertog sockerbruket i Göteborg. I sockerbolaget blev till en början de viktigaste ägarna familjerna Ekman, Tranchell och von Engeström med Gustaf Ekman som direktör. I samband med bildandet av Svenska Sockerfabriks AB ombildades Carnegie & Co till Fastighets AB Carnegie & Co. Sockerbruket lades slutligen ner 1957. Porterbruket såldes 13 år senare, 1920, till Vin & Spricentralen, men såldes 1929 vidare till Pripp & Lyckholm.

Fastighets AB Carnegie behöll dock glasbruket i Årnäs i sin ägo och köpte 1943 också aktiemajoriteten i glasbruket i Surte, AB Surte-Liljedahl. Glasbruket bytte namn till AB Surte Glasbruk. VD för Surte Glasbruk blev Per Hemberg och stora investeringar gjorde så att produktionen kunde ökas. 1960 såldes AB Surte Glasbruk till AB Plåtmanufaktur (PLM) och Årnäs glasbruk las ner.

1962 renodlades verksamheten i Fastighets AB D.Carnegie & Co, fastigheterna lyftes ut och in i ett dotterbolag som fick namnet Fastighets AB D.Carnegie & Co. Moderbolaget tog namnet Investment AB D.Carnegie & Co. Två år senare blev Bankirfirman Langenskiöld dotterbolag till Carnegie & Co. 1955 blev Carl Langenskiöld VD i företaget. 1972 var fortfarande familjen Ekamn/Langenskiöld största ägare i företaget men 1976 hade Investment AB Asken skaffat sig ägarkontroll med en tredjedel av aktiekapitalet och rösterna. I Asken var de största ägarna vid denna tid familjen Mark, Investment AB D. Carnegie & Co, Skandinaviska Banken, Broströms och Svenska Handelsbanken. Bolaget kan sägas ha kontrollerats av familjerna Mark och Broström som ju hade giftermålsband. 1971 kontrollerades såväl Asken som Carnegie av företagsledningen i Asken då korsägandet mellan bolagen gjorde att ingen utomstående kunde utöva makt.

Några år senare, 1980-81, var såväl Asken som Carnegie i Erik Pensers händer. Hans ägarbolag Yggdrasil och andra honom närstående bolag kontrollerade år 1981 32,6% av rösterna i Asken. Carnegie ägde 13,6%. I Carnegie kontrollerade Penser 10,8% av aktiekapitalet och rösterna och Asken kontrollerade 32,8%.

1980 bytte den Langenskiöldska fondkommissionärsfirman namn till Carnegie Fondkommission. Under Pensers tid flyttades ägandet av Carnegie runt bland olika Penserkontrollerade bolag i Erik Pensers spekulationskarusell. 1988 såldes Carnegie Fondkommission till PK-banken (senare Nordbanken, numera Nordea) och under bankens ägartid expanderade företaget, som nu inte var ett investmentbolag utan en finanskoncern, utomlands. Moderbolaget blev dotterbolag till Nobel Industrier och fusionerades med Investment AB Asken. 1994 såldes fondkomissionsbolaget vidare till ett holdingbolag, Carnegie Holding AB, till 55 procent ägt av Singer & Friedlander och till 45 procent ägt av Carnegies personal. 2001 blev D. Carnegie & Co AB (tidigare Carnegie Holding AB) moderbolag i Carnegiekoncernen och aktierna i Carnegie noterades på Stockholmsbörsen.

Finanskrisen 2008 ledde till problem för Carnegie i efterspelet av en utredning från Finansinspektionen tog Riksgälden över ägandet i dotterbolaget Carnegie Investment Bank (tidigare bankirfirman Langenskiöld och Carnegie Fondkommission). Carnegie Investment Bank genomgick en snabb riskreducering och fick ett kraftigt kapitaltillskott och såldes 2009 till riskkapitalbolaget Altor och investmentbolaget Bure. Idag existerar det 1994 startade D. Carnegie & Co AB fortfarande som fastighetsbolag. Bolaget var under många år i rättslig konflikt med staten.

Läs mer: AV1, 2, 3, 4, 5, 6, VA1, 2, 3, 4, 5, 6, RT1, 2, 3, 4, 5, 6, DN1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, SVD1, 2, 3, 4, 5, 6, GP1, 2, 3, 4, 5,

Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Aktieägarens Uppslagsbok 1969
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1986
Veckans affärer, 1978, 1982

Wilson & Hall

Benjamin Hall och John Wilson bildade en gemensam firma, Wilson & Hall, i Göteborg på 1730-talet. De var båda från Hull och John Wilson var systerson till Benjamin Hall. Benjamin Hall dog dock redan 1748 och änkan Cornelia Hall (Åkesson, 1716-78)) övertog affärsverksamheten då sonen John Hall ännu var för ung. John Wilson tycks i detta sammanhang ha lämnat firman och istället ha blivit delägare i P. Bagge, Wilson & Pike. Cornelia Hall gifte snart om sig med Johan Fredrik Ström (1731-81). Såväl John Wilson som Benjamin Hall investerade i Ostindiska kompaniets fartygsresor och det kan antas att de var inblandade i tesmugglingen till  England vid sidan av järn- och brädexport.

1768 tycks sonen John Hall (d.ä., 1735-1802) ha inträtt som delägare i familjeföretaget tillsammans med Thomas Erskine. Innan dess var John Hall delägare i P. Bagge, Wilson & Hall (tidigare P. Bagge, Wilson & Pike) som John Wilson varit delägare i sen 1749. John Wilson återvände 1768 till Hull och fungerade därefter som firmans kontakt i Hull. Han drev inget eget importföretag men tycks ha agerat som försäkringsbolag och agent. John Hall & Co som firman nu hette blev snabbt en av Göteborgs största järnexportfirmor vid sidan av Christian Arfvidsson och Vincent Beckman.

Järnexport från Göteborg 1752, firma, ton (totalexport 9 200 ton)

Bagge 1 300
Beckman 1 300
Jaraldt 1 300
Arfvidsson 1 200
C. Hall 1 000
Sahlgren 700
Grill 140

Två av dessa exportörer hade kopplingar till Hull, Jaraldt och Hall, Christian Arfvidsson, Cornelia Hall och Niclas Sahlgren var släkt med varandra. 1760 var Bagge borta som exportör och så även Cornelia Hall. Istället hade en annan släkting dykt upp på arenan, Martin Holterman. Martin Holterman och Christian Arfvidsson var svågrar och gifta med varsin systerdotter till Niclas Sahlgren. Niclas Sahlgrens systers man var Hans Olofsson Ström, farbror till Cornelia Halls andre man Johan Fredrik Ström. Peter Bagges styvmor var syster till Hans Olofsson Ström.

John Hall blev en av de största järnexportörerna i Göteborg på 1770-talet med en export av 4 000 ton eller 29,8% av exporten år 1777. Endast Christian Arfvidsson & Co var större. På 1780-talet hamnade Arfvidsson i problem liksom Sahlgren & Alströmer. Detta på grund av spekulationer och fiffel, främst från en av dem anlitad agent och handlare, Carl Söderström.  På grund av det så övertog John Hall & Co många av Arfvidssons sågverk, bruk och kontakter och räddade på det sättet Christian Arfvidssons firma från att gå i konkurs. 1790 stod därför John Hall & Co för 76,2% av järnexporten från Göteborg.

En liknande utveckling skedde även på brädexportsidan där Arfvidsson var dominerande brädexportör fram till omkring 1770 medan John Hall därefter tog över allt mer. 1770 stod John Hall för 19% av brädexporten över Göteborg, 1777 56%, 1790 70% och år 1800 för 55%. På 1770-talet exporterade Hall även stora mängder tjära från Göteborg.

John Hall & Co övertog också en rad sågverk och järnbruk, exempelvis järnbruken Borgvik (50%), Annefors, Ransäter (50%), Gunnerud, Löfstaholm, Thorsby (50%), Wälsfors, Björkefors, Antonström, Åhleby och Ohlby i Värmland, Kollerö i Bohuslän,  Loviseholm, Öxnäs och Rådanefors (50%) i Dalsland samt Gårdsjö i Västergötland. Vidare åtta sågar i Lilla Edet och en såg i Åstabyholm i Värmland.

1750 var Cornelia Hall också en av Göteborgs 5 största importörer och 1760 var Wilson & Hall den näst största importfirman efter Birgitta Sahlgren.

Thomas Erskine återvände 1799 till Skottland och John Hall d.ä dog 1802. Därefter gick den Hallska firman snabbt mot sin undergång då sonen John Hall d.y. inte direkt var en affärsman. 1807 var konkursen ett faktum. Konkursen avslutades i praktiken inte förrän så sent som 1820 på grund av en lång och besvärlig rättslig konflikt mellan John Hall d.y (inklusive hans ombud Pehr Backman) och sysslomännen (konkursförvaltarna) David Carnegie d.ä., F.M. Åkerman, Niklas Björnberg och David Low (den sistnämnde till 1818). David Carnegie d.ä var anställd i den Hallska firman fram till 1806. Fram till 1802 på heltid och därefter på deltid.

I samband med konkursen övertogs stora delar av den Hallska firmans verksamhet från år 1810 av Niklas Björnberg. Exempelvis flera av järnbruken och stora delar av järnexporten. Även de andra sysslomännen drog nytta av konkursen, såväl handelshuset Low & Smith som David Carnegie d.ä. var därefter viktiga järnexportörer vid sidan av Niklas Björnberg. Den enda av de större äldre järnexportfirmorna som fanns kvar efter år 1807 var Martin Holterman & Söner.

Carnegie, Erskine & Mitchell

1746 grundade George Carnegie (1726-99), som kom till Göteborg som flykting efter slaget vid Culloden år 1745, en handelsfirma i Göteborg. I firman hade han genom hela verksamhetens existens en rad skottar och engelsmän som anställda, däribland Thomas Erskine (1744-1824, senare Earl of Kellie, John Hall (skulle bli en av sin tids rikaste män i Sverige), William Williamson och James Carnegie Arbuthnott (1740-1810). Firman exporterade stångjärn och trävaror till Storbritannien. Den sistnämnde bildade sedan en egen firma i vilken han bland annat hade William Shepherd (1741-72) anställd.

Thomas Erskine

Thomas Erskine

Thomas Erskine tycks också ha arbetat åt firman John Wilson & Benjamin Hall (Cornelia Hall) innan han fick burskap år 1767. Från detta år var Thomas Erskine delägare  i John Hall & Co vilket han förblev även när han senare hade en egen firma. Thomas Erskine investerade även i Svenska Ostindiska Kompaniet och det är troligt att han tillhörde de som tjänade stora pengar på tesmuggling.

1769 återvände George Carnegie till Skottland. Enligt en del uppgifter ska Thomas Erskine då ha tagit över verksamheten som då ska ha blivit Th. Erskine & Co. I denna firma drev Erskine bland annat rederiverksamhet, ägde sillsalterier och trankokerier som exempelvis Gamla slottets salteri vid Klippan som köptes från J.C. Böker år 1798 och Landersberg på Tjörn som övertagits från Anders Landin, samt bedrev handel med dessa varor.

1786 kom David Carnegie d.ä. (1772-1837) till Göteborg och fick anställning hos Thomas Erskine året efter. Han arbetade för Erskine till 1792 för att året efter börja arbeta för John Hall & Co. 1798 tog Thomas Erskine in David Mitchell (född i Montrose, Skottland) som delägare och 1799 blev denne ensam ägare av firman. Thomas Erskine återvände då till Skottland då han fått titeln Earl of Kellie.

Vid Mitchells död 1803 så övertog David Carnegie d.ä. och Jan Lamberg verksamheten i Mitchells firma. Firman fick då namnet D.Carnegie & Co. Jan Lamberg tycks innan dess ha varit anställd som bokhållare hos Mitchell. David Mitchell (1764-1803) var gift med Catarina Maurice som tidigare varit gift med Carl von Heland, superkargör i Ostindiska kompaniet. Innan han blev självständig affärsman i Göteborg och medlem i Handelssocieteten år 1794 hade David Mitchell arbetat i 16 år för David Lyall (1734-?) och Thomas Erskine.

Från och med att David Carnegie d.ä. tog över blev firman allt mer en järnexportfirma från att innan främst ha exporterat salt sill, bräder, beck och tjära samt importerat lin, salt, socker och tobak. Firman fortsatte dock vara en medelstor brädexportör. 1810 stod firman för 7% av järnexporten från Göteborg och var den fjärde största järnexportören, 1815 stod man för 4% och 1820 för 6%. En del av förklaringen till Carnegies framgångar på järnexport- och brädexportområdet återfinns i det faktum att den största exportfirman, John Hall & Co gick i konkurs år 1807. David Carnegie var syssloman i konkursen (konkursförvaltare) och gynnade sig själv vilket också de andra sysslomännen Niklas Björnberg, F.M. Åkerman och David Low gjorde.

Sockerbruket och bryggeriet i Klippan ägdes inte av D. Carnegie & Co vid denna tid, utan det inköptes först 1836.

Carnegie – flyktingfamilj

Del 15 av 26 i serien Göteborgskapitalet

Den förste ur familjen Carnegie som kom till Sverige från Skottland var George Carnegie (1726-99). Han kom som flykting precis på samma sätt som många människor kommer än idag. För George Carnegie var en av de skottar som stödde familjen Stuarts uppror mot den brittiska kronan. Ett uppror som slutligt krossades i slaget vid Culloden. Han var inte ensam om att vara skotsk flykting i Göteborg utan staden var nerlusad med dem och andra skotska invandrare.

George Carnegie grundade 1746 en firma som exporterade järn och trävaror samt importerade stenkol, smör och korn i vilken han som anställd bokhållare hade John Hall d.ä. (1735-1802). Denne fortsatte verksamheten i en egen firma när George Carnegie lade ner sin firma år 1766. John Hall var engelsman och skulle senare bli en av Göteborgs rikaste män. I hans firma var den engelske konsuln Thomas Erskine delägare mellan 1772 och 1794. Firman hette då Hall & Erskine. George Carnegie återvände till Skottland 1769 när det politiska läget lugnat ner sig.

Sonen till George, David Carnegie (1772-1837), som brukar kallas senior för att skilja honom från brorsonen med samma namn åkte till Göteborg 1786 för att förkovra sig i handelsyrket. Han fick då arbete i Erskine & Hall hos faderns tidigare bokhållare. 1803 övertog han, tillsammans med Jan Lamberg, istället den av Thomas Erskine och David Mitchell år 1798 grundade firman Erskine & Mitchell. Denna firma ägdes sen 1799 av David Mitchell ensam och sysslade med sill och tran liksom med rederiverksamhet. När David Carnegie Sr tog över firman bytte den namn till D. Carnegie & Co. Det är denna firma som utgör grunden till det som idag är det skandalomsusade företaget Carnegie.

David Carnegie Sr var gift med Anna Christina Beckman (1778-1840), från en rik göteborgsk grosshandelsfamilj. En syster till henne var gift med Laurent Tarras som var verksam i Ostindiska Kompaniet och en annan syster var gift med Christian Wilhelm Damm, från en annan betydande göteborgsfamilj. David Carnegie Sr ägde också gården Fräntorp.

David Carnegie var den som 1807 begärde John Hall & Co i konkurs och det blev inledningen till en rättsprocess mellan John Hall d.y. och David Carnegie Sr som kom att pågå till 1826. Den hallska firmans konkurs innebar att järnexporten som tidgare dominerats av denna firma kunde upptas av fler firmor. D.Carnegie & Co blev ett av dessa företag, liksom Olof Wijk & Co, Alex. Barclay & Co. Low & Smith och Jam. Dickson & Co.

David Carnegie Jr

David Carnegie Jr

1836 kom David Carnegie Jr (1813-1890), brorson till David Carnegie Sr till Göteborg och blev delägare i firman istället för Jan Lamberg. Samma år köptes också de Lorentska socker- och porterbruken i Klippan upp. 1837 dog David Carnegie Sr och exportverksamheten såldes 1845 till Fredrik Malm och företaget blev nu huvudsakligen ett industriföretag. Samma år gifte sig David Carnegie jr för andra gången, nu med sin kusin Mary Ann Carnegie, dotter till David Carnegie Sr. Första gången han gifte sig var 1839, men hans första fru plus ett litet barn dog 1841. Något som föranledde David Carnegie Jr att flytta till Skottland där han förblev till sin död. Som chef för sockerbruket behölls vid köpet bröderna Lorents kusin John Nonnen intill 1845 och därefter blev Oscar Ekman det.

När man köpte upp de lorentska bruken var det William Robertson, kusin till David Carnegie Jr, som stod för huvuddelen av kapitalinsatsen (55%). Men 1850 köptes hans arvingar ut ur företaget som 1851 förvandlades till ett handelsbolag med David Carnegie Jr som ägare till 3/7 och Oscar Ekman, Eduard Magnus, Morris Jacobson och John Barclay som ägare till 1/7 var. 1865 ombildades företaget till ett aktiebolag, 1877 köptes familjen Barclay ut ur bolaget och 1879 familjen Magnus och Morris Jacobson. Från 1890 övertogs även David Carnegies andel av bolaget av familjen Ekman som nu var helägare av företaget.

Det av Carnegie grundade företaget har genom årens lopp utgjort centrum eller delar av centrum för flera svenska finansgrupper och finansfamiljer. Exempelvis familjen Ekman, Penser och Custos. Dessutom finns det en rad familjer som gjort sig en förmögenhet utifrån ägande och verksamhet i D.Carnegie & Co. Förutom de redan nämnda också Langenskiöld (släkt med Ekmans), Magnus och Jacobson. Idag ingår delar av företaget (Carnegie Investment Bank) bland de företag som riskkapitalbolaget Altor Equity Partners kontrollerar.

Läs också om familjerna Tranchell och Herslow.

Läs mer: Ny Teknik intervjuar David Carnegie jr, Skottar i Västsverige, AV, RT, DN, Lorentska bruken,

Fräntorp

De äldsta påträffade uppgifterna om Fräntorp  är från slutet av 1500-talet. 1638 uppges Erik Oxenstierna som ägare till Fräntorp. Erik Carlsson Oxenstierna (1616-1662) var gift med sin syssling Margareta Bielke af Åkerö (1622-1655) och efter hennes död med Ebba Ulfsparre af Broxvik.

År 1672 innehades Fräntorps säteri av Erik Oxenstiernas dotter Sigrid (1649-1721) och hennes make Axel Leijonsköld (1640-1712). Detta par hade emellertid förpantat egendomen mot 1000 rdr specie till landsbokhållaren Lars Håkonsson. 1678 blev Håkonsson ägare till Fräntorp.

Efter Håkonsson så ägde hans änka Anna Rödbeck egendomen hade hon 1722 utarrenderad till trädgårdsmästaren Olof Andersson som bättrade upp sina affärer genom att hålla krogrörelse där, vilket ej såga med blida ögon av gästgivaren i Partille. Det blev rättegång varvid krogen dömdes som olaglig och till att stängas.

1730 är borgmästare Dan Lenberg i Vänersborg  ägare, men hade gården utarrenderad. I slutet av 1730-talet och början av 1740-talet är en Oluf Arfwidsson som arrendator.  År 1743 arrenderades och beboddes Fräntorp av I.H.Röhl. Lenberg är fortfarande ägare år 1747 . Han arrenderade då ut egendomen till jaktlöjtnanten Stephan Ståhle. Rådman Sven Wengren i Göteborg, själv från Vänersborg, var 1754 förmyndare för Lenbergs dotter Anna Elisabet Lenberg och sålde samma år Fräntorp till körsnären i Göteborg Lars Quiding för 7000 daler silvermynt.

Lars P. Quiding (1714-1789) hade 1743 vunnit burskap som buntmakare i Göteborg. Som ägare av Fräntorp ville Quiding ”skyndsamt från utrikes ort införskriva pileträd till utplantering å Fräntorps utmärker till tunnband’, men lyckades inte med detta på grund av grannarnas motstånd.

Quiding och hans hustru Anna sålde 1770 Fräntorp till superkargen Fredrik Bratt för 28.000 dir Stmt. I priset ingick på gården befintlig boskap, åk- och körredskap, spannmål och viktualier.- Quiding inköpte senare Vidkärr och ett par Torpagårdar.

Fredrik Bratt (1729-1793), son till rådmannen i Göteborg, Jacob Bratt och hans fru Sophia Schröder, var gift med Catharina Margareta Minten, dotter till  vinhandlaren/traktören Johan Minten och Regina Werkamp. Bratt innehade Fräntorp till sin död och sterbhusdelägarna efter honom intill 1800.

Handlanden Johannes D:son Wetterling år 1800 ett helt mantal Fräntorp för 15.000 rdr rgs. Säljare var förutom änkan Bratt sönerna J.J. och Pr.Bratt, mågarna Jacob D. Wetterling och Peter Wennerholm samt omyndiga dottern Magdalena Bratt.

Johannes D:son  Wetterling (1741-1804) hade 1763 vunnit burskap som handlande i Göteborg och medlemsskap  Handelssocieteten. Han var gift med Catharina Maria Jacobsson, dotter av notarie Anders Jacobsson och Rebecka Malmér.

Wetterling var under sista åren av 1790-talet redogörare för och tillsamman med P.P.Ekman och G.B.Santessons Enka & Co ägare av Lisebergs Sockerbruk. Han dog 1804 och makan 1805. Sonen Jacob Daniel Wetterling(1771-1822), sedan 1797 ägare av Böö efter att fadern skänkt honom herrgården, ärvde Fräntorp. Jacob Daniel Wetterling vann burskap som handlande och blev medlem i Handelssocieteten år 1805. Han var gift med Sophia Regina Bratt (1773-1845), dotter till ovannämnda Fredrik Bratt och Catharina M. Minton.

År 1813 sålde Wetterling Fräntorp till grosshandlaren och riksdagsmannen Peter Malm. Köpeskillingen var 44.000 rdr rgs. Sven Peter Malm (1779-1025), son till  grosshandlaren och innehavaren av landeriet Kvibergsnäs, Jonas Malm, erhöll 1802 förening med Handelssocieteten i och l804 burskap som handlande i staden. Han är från faderns död 1808 till 1811 tillsammans med äldre brodern Niclas Malm som innehavare av Kvibergsnäs .

I bouppteckningen efter Malm, som avled på Fräntorp 3 sept.1825, värderas gården till 24.000 rdr b:co. Sterbhusdelägarna sålde 1826 Fräntorp till grosshandlaren David Carnegie s:r för 17.010 rdr b;co.

Carnegies familj bodde på Fräntorp under sommaren, men änkefru Carnegie inköpte kort före sin död år 1840 även Stora Torp. Hon gifte sig 1845 med sin kusin David Carnegie J:r, då änkling efter sin första maka Julie Zeuthen. Fräntorp värderades 1837 till 21.600 rdr b:co. men” när Carnegie 1849 sålde egendomen, var det för 33.333.1/3 rdr b:co. Köpare var Otto Reinhold Bennet (1813-1895).

Näste ägare blev Theodor Noring, som 1859 köpte egendomen för 80.000 rdr mt och 186l erhöll fastebrev, Noring kom emellertid på obestånd och tvingades överlåta sin egendom till borgernärerna. Borgmästare Johan Erik Reuterfeldt (1815-1880) köpte 1863 Fräntorp av sysslomannen i Norings konkursmassa för 79.000 rdr rmt. Reuterfeldt innehade egendomen till 1873 då han sålde till Carl Bengtson. Köpeskillingen var då 80000 kronor.

Vid sekelskiftet 1900 övergick Fräntorp till Säfveåns AB. År 1926 försålde Säfveåns A-B större delen av sina jordegendomar till staden. År 1936 uppläts Fräntorp till ett antal nybyggare som under sakkunnig ledning fick bygga sina egnahem i stort sett helt i egen regi i enlighet med en plan gjord av stadsträdgårdsmästare E A Wahman. För att få tilldelning av tomtmark i Fräntorp krävdes:

  1. Nybyggaren fick inte ha någon förmögenhet.
  2. Man måste ha ett fast arbete, och
  3. Minst ett men helst två barn skulle familjen ha (några undantag gjordes från
    detta).
Fräntorp

Fräntorps mangårdsbyggnad 1937.

John Hall den yngre

Denne olycklige man föddes i det nämnda huset vid Östra Hamngatan. Fadern, John Hall d. ä., var en köpmansfurste i stor stil i 1700-talets Göteborg, vilken under sin firma John Hall & Co. representerade Sveriges “mest ansedda handelsfirma”. Hans fader, skotten Benjamin Hall hade jämte sina bröder Robert och John Hall — den förste med namnet — bosatt sig i Göteborg i 1700-talets förra del och drevo där handelsrörelse.

[…]

I palatset i staden och ute på det vackra Gunnebo uppfostrades de två barn, en son och en dotter, varmed John Halls och Christina Gothéns äktenskap lyckliggjorts. Dottern, vilken fått samma namn som modern, skildrades som en intagande och behaglig tärna, väl uppfostrad och litet svärmisk. Hon kunde spela och sjunga och beundrades av alla som kommo och gingo i det Hallska huset — naturligtvis mest av kavaljererna, både de borgerlige och de adlige, för vilka den ståtliga hemgiften hägrade.

Sonen däremot, den unge John Hall, vilken fått samma namn som fadern, vann inga sympatier under uppväxtåren. Han var född 1771 och hade redan, som det allmänt berättades, i det första levnadsåret “fått sin vagga av silver och sin dryckesbägare av guld“. Han växte upp i en omgivning av lyx och rikedom, i en atmosfär av högmod och oförnuft. Han fick göra vad han behagade och “slog sig därför på det enda som roade honom, vilket var: att rita, särdeles teaterscener, att uppköpa snäckor, uppstoppade fåglar, underliga naturalster, förnämligast mineralier och månstenar, ty penningar erhöll han otrytandes och i överflöd”. Han var lat och oordentlig och sattes aldrig in i affärerna. Vilka tankar han skulle få om faderns betydelse och rikedom är lätt att förstå. Han visste ju att denne på fastingsmarknaden i Kristinehamn vräkte bort flera tusen riksdaler, för att järnpatronerna vid den stora festmiddagen skulle dricka hans skål före landshövdingens.

Emellertid saknade unge John Hall icke begåvning. Den var dock ensidig och hans konstnärliga instinkter gjorde honom till en drömmare. En resande främling, Pram, som iakttagit honom på nära håll, skrev också, att han var en ganska besynnerlig människa, som emellertid hade läst åtskilligt, “förstår och talar (fastän han i allmänhet sällan yttrar sig) flera språk. Han har en mycket vacker boksamling, framför allt nyare dyrbara resebeskrivningar, geografiska verk och kartor. Han är inne i  botanik och mineralogi och  äger en sällsynt mineralie-samling, liksom även en utmärkt samling tavlor och kopparstick. Hans hus är elegant och gästfritt. Själv har herr Hall aldrig varit barberad och han har därför ett tre kvarts aln långt skägg; är dessutom besynnerlig i sin dräkt liksom i hela sitt väsen. För övrigt är han insiktsfull i allmänhet och en kvick karl, och hans besynnerlighet lär varken härleda sig av melankoli eller religiöst grubbel. Han är i förhållande till sin rikedom ingen slösare, men han är mycket välgörande och givmild.”

Hans naturaliesamling förvarades i förstone i norra flygeln av huset vid Östra Hamngatan, sedermera i en särskild byggnad inne på gården åt Sillgatan och fanns där ända till 1809. Äldre personer, som en gång sett detta museum, hava omtalat, att detsamma utgjordes av fåglar i mängd, uppstoppade djur och fiskar, en större samling insekter och koraller samt en stor mängd av varjehanda andra djurformer, dessa sistnämnda förvarade i sprit.

Omkring åren 1813—14, då det som ännu fanns kvar var uppställt i ett rum uti en av stadens förstäder, skingrades dessa samlingar helt och hållet. I samband med desamma har Octavia Carlén berättat följande anekdot, som tilläventyrs kan vara sann:

En gång uppehöll sig i Göteborg en till namnet icke angiven naturforskare. Denne fick av Hall i uppdrag att ordna hans samlingar.

Då arbetet var fullbordat, infann sig ägaren; men för hans sätt att se var oordningen värre än någonsin förut, vadan det av fackmannen nedlagda arbetet kasserades. Mest missbelåten var Hall med uppställningen av det, som var förvarat i glaskärl. Naturforskaren försökte försvara sig så
gott han kunde och förklarade att omflyttningarne gjorts för att få djurformerna  ordnade enligt system.

Hall var emellertid  obeveklig. Stödjande sig på äganderätten, skulle hans mening gälla och han förklarade också under det livliga meningsskiftet:

— Sak samma vad en burk innehåller, om fisken är stor eller liten, om den ena burken innehåller en mask, den andra en hoppe-tossa, det kvittar lika. Alla burkar som hava samma storlek skola stå på samma hylla.

Därvid blev det. Och Hall fick själv verkställa den betydliga omflyttningen enligt sitt system.

Det besynnerliga i John Halls karaktär utvecklades med åren mer och mer. Han började vårdslösa sitt yttre, sin dräkt, sitt hår och sitt skägg, vilket sistnämnda han lät växa oredigt. Väckte detta uppmärksamhet i Göteborg, uppmärksammades det ännu mer på de värmländska och dalsländska bruken, dit Hall någon gång reste, samt i Kristinehamn, till vars fastingsmarknad storköpmännen från skilda håll samlades. Assembléerna där voro utsökta tillställningar, där Göteborgs köpmannaaristokrati brukade tråda dansen med de unga bruksägardöttrarna.

Lotten Dahlgren berättar i sina minnen, att den “stackars halvtokige millionären” John Hall just ej gjorde sig bemärkt som dansör, men att han tilltjusats av en av de unga kvinnliga Wsernarnas skönhet och behag. Hon tyckte emellertid att han var vämjelig. Man skulle ha ansett honom halvt idiot, underlig och tankefrånvarande som han visade sig, om han ej emellanåt överraskat med ett slående ord eller en roligt ritad karikatyr. Till sitt yttre var han vårdslös, ja osnygg, och hans stora yviga hår hade tydligen på mången god dag ej varit utrett.

De äldre damerna däruppe hade kommit överens om att kamma John och att detta kraftprov skulle utföras av den unga Stina Waern. Den stackars flickan övertalades att komma med en kam och erbjuda honom sin tjänst. Men till hennes obeskrivliga lättnad sprang han förskräckt ut ur rummet under utropet:

— Nej, nej! Hon skall visst inte smutsa sina fingrar i mitt hår!–

Emellanåt begav sig unge junkern ut på resor i främmande länder, exempelvis till Finland och Ryssland, där han hade ressällskap med den lika sköna som berömda men lättfärdiga skådespelerskan Inga Åberg, vilken antogs vara hans älskarinna. Hon for emellertid från den besynnerlige mannen, oaktat den glans, varmed rikedomen omgav honom. På dessa resor höll han sig naturligtvis med betjänt och egen kock och åkte efter fyrspann.

Det var alltså en ganska underlig och för sitt blivande levnadskall som köpman mycket ringa rustad man, vilken vid gamle John Halls död 1802 trädde i spetsen för det berömda handelshuset. Köpmansfurstens jordfästning hade ägt rum under stor högtidlighet i Domkyrkan, där liket bisatts i avvaktan på iordningställande av en praktfull grav å Örgryte kyrkogård. Gamle John Hall kom emellertid aldrig dit. Vid den förfärliga eldsvådan i december samma år, vilken raserade kyrkan och hela stadsdelen mellan Västra och Östra Hamnkanalerna, blev liket lågornas rov.

Av familjen återstod nu endast unge John Hall och hans mor. Systern Christina hade redan 1792 bland de många friarna valt den högförnäme amiralen Claes Adam Wachtmeister, hjälten från Högland, och efter bröllopet avflyttat från staden.

På det Hallska kontoret var det David Carnegie som egentligen blev den ledande själen, och det skulle kanske gått bra, om inte John Hall egenmäktigt gripit in vid alla möjliga tillfällen. Denne, som trodde sig vara köpman, men i själva verket hade föga idé om köpenskapen, gjorde en mängd dumma affärer och köpte och sålde med stor förlust en myckenhet järn. På ett år, berättas det, satte han sig i skuld i Stockholm för ett hundra tusen riksdaler banco och förpantade därpå järn, som förut var belånat i Sveriges riksbank.

John Hall d.y. och Constance Hall (f. Koskull)

John Hall d.y. och Constance Hall (f. Koskull)

Året efter faderns död hade han gift sig. En samtida engelsk brevskrivare berättar, att “han hade friat till mer än en av Göteborgs skönheter, men mellan honom och äktenskapets lycka lade sig ett skägg av betydande längd och bredd som ett svalg. Avvisad, med mindre han rakade sig, föredrog han sin patriarkaliska värdighet framför kärlekens behag. Lång var striden mellan hans inre och hans yttre människa, tills han uppgav sin skäggprydnad och antog en modern mans utseende och dräkt, då hans fjärde frieri antogs”. Det var dottern till krigsrådet och överinspektören vid tullen i Göteborg Constance Koskull, som vågade sig på detta äktenskap. Denna var, som jag i kapitlet om Oljekvarn i första delen av detta arbete påpekat, vacker, men fåfäng och lättsinnig. Hon hade gift sig med Hall för pengarnas skull och några år levde hon i ett gränslöst överdåd, för att slutligen, oaktat hon med mannen hade en dotter, skilja sig från honom.

Hall sparade ej heller, som sagt. Efter den ovannämnda eldsvådan upplät han ej blott sina lantställen och vad han kunde av sin lägenhet i staden till de brandskadade, utan lät genast inreda en byggnad, som han nyss låtit uppföra till badhus, för de fattiga och husvilla, och underhöll där en tid 300 personer.

Inom kort gick det på tok. Fem år efter den äldre John Halls död började firmans växlar protesteras och den 7 mars 1807 inlämnade John Hall & Co. sin konkursansökan. På inställelsedagen bevakades 1,001,634 riksdaler 18 sk. 4 rst. banco och det tycktes vara meningen att avveckla firmans affärer medelst administration, men då räkenskaperna befunno sig i den vildaste oordning, måste det gå till konkurs.

För Hall, som icke hade det minsta reda på husets affärer, kom detta som ett förintande slag. Till utredningsmän utsågos kommerserådet Niklas Björnberg — “den sämste köpmannen i Göteborg på karaktärens sida betraktad11, såsom Axel von Rosen karakteriserade honom — vidare Halls faktotum David Carnegie, som vid sidan av sin befattning drev egen firma, landskamreraren F. M. Åkerman och köpmannen D. Low.

Utredningen av detta väldiga konkursbo tog många år i anspråk och det dröjde, tack vare de många rättegångarna mellan kuratorerna och cessionanten, ända till 1824 innan saken var utagerad.

Utan tvivel hade utredningsmännen skött sin sak dåligt, utan tvivel låg det i Carnegies och Björnbergs intresse att för deras egna firmors skull komma åt Hallska husets kundkrets, men man må också ihågkomma att det i 1800-talets första år rådde dåliga konjunkturer och att till och med skarpare köpmän än Hall hade svårt att reda sig. Emellertid fingo förtroendemännen skenet mot sig. De beskylldes öppet för att vilja plundra Hall. Vid första konkursauktionen höll det till och med på att bli upplopp i staden och opinionen underblåstes av Halls advokat, den hänsynslöse Per Backman, en notorisk processmakare och nidskrivare. “Sällan, kanske aldrig, har här i staden förekommit så uppseendeväckande och så långvariga processer, mera gående på heder och ära, starkare kryddade av offentligt smädeskriveri och enskilda smädliga beskyllningar och rykten, än just detta årtionde, heter det. Den som härtill gav uppslaget var just Backman”.

I processen mot utredningsmännen var advokaten som fisken i vattnet. Han utvecklade en betydande skicklighet, en hänsynslöshet, som icke skydde några medel, och anklagelserna gingo ut på icke mindre än ansvar för bristande redovisning, tjuvnad, bedrägeri, förfalskning samt krav på 400,000 riksdaler bancos återbetalning till Hall. Rätten dömde till fullständig redovisning. Parterna gingo till hovrätten, som återförvisade målet till göteborgsrätten. Dennas dom gick åter emot utredningsmännen och åter blev det vad till hovrätten.

Under processens gång hade i förbigående sagt konkursen slutförts, i det de prioriterade fordringsägarne fått fullt och de oprioriterade åttiofem procent.

Året 1824 föll hovrättens utslag. Hall tilldömdes 330,544 riksdaler banco, sedan återstående skulder betalts, och utredningsmännen dömdes betalningsskyldige en för alla och alla för en. Därjämte skulle till Hall överlämnas ett par mindre sågverk, som ännu icke hunnit realiseras, samt den ännu massan icke avhända Masthuggshamnen. För övrigt skulle han ju efter sin mor få Gunnebo.

Utredningsmännen vädjade till högsta domstolen, där de emellertid hade föga hopp att vinna rättelse. En advokat, en ganska fiffig herre vid namn Lundström, hade emellertid arbetat i bakhåll och förmodligen fått Hall, som vistades i Stockholm under svåra förhållanden, för sig själv. På annat sätt kan ej förklaras det tillkännagivande i Stockholms Dagligt Allehanda i februari 1826, vari John Hall på det uttryckligaste förklarade, att han haft orätt emot kuratorerna i massan och att han med dem ingått försoning och fått deras förlåtelse.

Detta väckte ett oerhört uppseende i landet och det blev många utläggningar. Enligt en version skulle “Hall ha mottagit 250,000 rdr b:co. En annan uppgift är, att han själv skulle fått 100,000 rdr b:co, att 50.000 betalts till ovannämnde Lundström, 25,000 till advokaten Backman och 30,000 till hans fordringsägare. Samtidigt skulle det ordnats så, att han kunde flytta ut till Gunnebo, som ännu var prytt med de dyrbara konstverken av Desprez och Sergel. Om de uppgivna summorna äro korrekta, synes omöjligt att kontrollera. Att de icke varit små och att Björnberg tillskjutit det mesta, kan man sluta därav, att hans förmögenhet efter denna tid synes blivit ganska ihålig“.

Enligt en sannare version skulle förlikningen ha ingåtts vid en finare middag på Blå porten i Stockholm, där Lundström övertalat Hall att antaga 200,000 riksdaler, under Lundströms muntliga löfte att göra upp ackord med Halls återstående fordringsägare, mot det att Hall transporterade alla fordringsanspråk mot Carnegie och Björnberg på Lundström. Hall gick in på detta och Carnegie betalade pengarna till Lundström.’ Denne hade i förväg för en spottstyver köpt upp Halls reverser och mot uppvisande av dessa behöll han alltsammans.

Hall, som naturligtvis gjort upp detta på egen hand utan Backmans vetskap, fick inte ett öre. Och så började resan utför på allvar. Mångmillionärens son, vars livssaga är en av de egendomligaste och mest uppseendeväckande i göteborgskrönikan, dog i djupaste armod 1830.

Han hade dessförinnan under många år inte varit i Göteborg. Hans hus vid Östra Hamngatan, där Gustaf IV Adolf och hans drottning bodde under göteborgsbesöket 1807, representerades av konkursmassan, och hans mor hade 1825 avlidit och gömts på Örgryte gamla kyrkogård under en häll, på vilken följande ord ur psalmboken ristats:

Farväl! nu vill jag somna Och fridens hem bebo.
O! varen snart välkomna Till samma goda ro.
Ack! ljuvt är vilans läger, och natten snart förbi!
Farväl, mitt hjärta säger! I Himlen råkas vi.

Under processerna vistades Hall i Stockholm, där han blev en gatans ryktbarhet, utsatt för spott och spe. “Sjuklig och höljd i trasor, men lika envis att vilja processa sig till stora rikedomar gick han — som det hette — i åratal som ett vidunder på Stockholms gator, ett föremål väl för medömkan, men tillika för föraktet över ett blott på ärvda penningar grundat anspråk”.

Han försörjde sig nödtorvtigt till en tid med att sälja sina egna teckningar, vilka på få undantag när voro ganska dilettantmässiga.

Om hans liv i Stockholm sökte en författare P. E. Bergstrand på 1870-talet utforska ett och annat och offentliggjorde därefter bland annat följande:

“Under spanandet efter underrättelser om John Hall träffades långt upp på Stora Badstugatan n:r 30 på Norrmalm en gammal litograf herr Strömer, finne till börden. Såsom helt ung man hade han bott på Malmskilnadsgatan tillsammans med den bekante djurtecknaren, kammarjunkaren Wright. Dit kom en dag en gammal man med kal hjässa, yvigt skägg, klädd i en trasig blå kappa utan krage. Han var av medelstorlek, gick med nedböjt huvud, talade långsamt med strupljud, var hövlig och ödmjuk, men värdig och imponerande i sitt väsen.

Han presenterade sig såsom “den olycklige Hall“, sade att de i fönstret åt gatan — det var på nedra botten — liggande planscherna och tavlorna lockat in honom, och att hans enda återstående nöje av livet nu vore att få se tavlor, teckningar och planschverk, när tillfälle därtill kunde givas. Sedermera kom han flere gånger och herr Strömer beskrev honom såsom en person, vilken rest mycket i England, Holland, Norge och Finland och var ytterst intressant och bildad, men osnygg, dels i följd av elände och medfödd cynism, dels av en underlivssjukdom. Enligt herr Strömers uppgift skulle han ha bott hos en tvätterska i ett kök på Lundtmakaregatan eller
möjligen Norra Tullportsgatan.

Bekantskapen räckte en vinter, och Strömer nödgades besöka Hall, men fick såsom ”minne av den olycklige” på ett artigt och hjärtligt sätt givet en teckning med färger. Det var en operascen av Halls egen hand. Herr Strömer berömde hans talang och förmåga att komponera, men sade att hans figurer voro för långa och smala och hade för små huvuden. Hall skulle ha fäst sig vid Strömer för det denne var finne. Holland och Finland tyckte han om, men när talet kom på Göteborg var han icke god. Det enda, som Strömer fann klandervärt hos Hall, utom osnyggheten, var räckte bortåt ett halvt år eller en vinter, till dess herr Strömer mot våren reste bort.

Vid sin återkomst till Stockholm någon tid därefter hörde han talas om att Hall dött.

Vidare besöktes en äldre litograf, herr Magnusson, boende n:r 1 Pihlgatan på Kungsholmen och vilkens’namn av konstvänner torde vara mera känt än Strömers. Herr Magnusson förtäljde, att år 1828 eller 29 till hans tryckeri kommit den bekante John Hall, i en grå rock med upprättstående krage, lik en prästrock, byxor av samma färg, men släpande och betäckta med en hårdnad skorpa av gatsmuts. Hövligt och ödmjukt samt på ett behagligt sätt framställde han den begäran, att på sten få teckna några kompositioner. Då detta beviljades och herr Magnusson frågade honom, om han behövde någon undervisning, svarade han härtill nej och satte sig att genast teckna en stor komposition, utan att förut teckna på papper. Första dagens arbete blev blott en massa underligt grupperade huvuden, och man kunde omöjligt därav sluta till vad fortsättningen skulle bliva. Det blev en teaterscen, och han gjorde sedan några andra dylika. Endast ett fåtal avtryck togos, kanske högst tjugo, och Hall blev övermåttan lycklig när han fick så många. Vilka scener dessa voro och huru många de voro, kunde herr Magnusson ej erinra sig, men vid ett senare besök hos honom ville han såsom en förmodan eller såsom en svag erinran omnämna, att Hall förut kanske gjort ett dylikt arbete hos firman Fehr & Muller. Möjligen hade han där liksom hos Magnusson fått arbeta fritt och fått några avtryck. I hög grad osnygg, blev han dock en besvärlig gäst och herr Magnusson blev glad när han avlägsnade sig.

Kort efter det han försvunnit hördes det att han var död. Magnussons tryckeri var då i Hornska huset på Klara Södra Kyrkogata och mitt emot bodde Halls syster, grevinnan Wachtmeister. Halls nöd var så stor, att han av Magnusson ofta lånade pengar till brevporton, sägande sig skola återgälda honom, när han åter komme i besittning av sin vackra lantegendom (Gunnebo?). Enligt herr Magnussons förmenande skulle Halls syster hava betalt för Hall middag på ett näringsställe, men enligt andra bestämda uppgifter skulle Hall envist hava vägrat att mottaga understöd av sina släktingar. Herr Strömer sade att han med bitterhet talade om sin syster och aldrig nämnde henne med detta namn, utan blott “nådig grevinnan”.

Vad som av Strömers och Magnussons berättelser synes märkvärdigast är denne olycklige mans kärlek till konsten och det kanske inneboende begäret, att vid känslan av en annalkande död genom efterlämnande konstnärliga verk visa sina högre, ideella strävanden för en eftervärld, som eljest i John Hall blott skulle se den olycklige millionären — tiggaren. Noga bör märkas, att, så vitt erhållna underrättelser giva vid handen, Hall aldrig begagnade litografien eller teckningskonsten till födkrok, såsom av många antagits.“–

Som vi veta slöt den olycklige John Hall sina dagar utsvulten och hemlös långt uppe på Norrtullsgatan i en av huvudstadens utkanter. En sägen förmäler, att man en vintermorgon förutnämnda år hittat honom livlös, hopkrupen i spiselvrån i ett bageri, där han ett par nätter sökt skydd mot vinternätternas bistra kyla. En annan sägen har velat förlägga det tragiska slutet till en vedgård i samma utkant.

Hans syster, grevinnan Wachtmeister dog först 1839.

John Halls öden kommenterades en tid på det livligaste över hela landet och sysselsatte flera författare. Ett genomgående drag i den tidigare litteraturen om John Hall är förakt och förkastelse. Han ställes upp som ett varnande exempel och betraktas som ett offer för högfärden och en förvänd uppfostran.

Fredrik Cederborghs folkskrift är den mest bekanta. Ett annat skillingstryck hette Högmod går för fall och betecknas som en “kort berättelse om John Hall, som var född millionär och likväl levde ett ömkeligt och föraktat liv, samt dog i yttersta fattigdom, utan att någon levande fällde en tår på hans grav“. I en tarvlig text, beledsagad av ett antal naiva illustrationer, berättas den olycklige göteborgarens öden, och i de olika bilderna kan man följa dem, ända från millionärsonens födelse i det magnifika köpmanshemmet vid Östra Hamngatan till hans död i Stockholm.

Det heter i skriften, vars bilder lära ritats av Blackstadius, bl. a.:

“Egentliga orsaken till hans (John Halls) sorgliga öden var högfärd; ty på karaktärens vägnar var han ej elak eller lastfull, utan snarare enfaldigt from. Fadern lät göra en vagga av silver åt honom, och han betjänades, ifrån sin späda barndom, på guldkäril, samt fick växa upp utan att tillhållas till arbetsamhet, eftertanke och ordentlighet. Den enda lärdom han syntes lägga på minnet var hans fars stolta och oförståndiga yttrande: Min John behöver icke arbeta, ty han kan aldrig bli fattig.

Högfärd har sitt ursprung från dumhet, och av all högfärd är den över ärvda pengar den lumpnaste. Om vi ägde hela jorden och vi icke använde henne till våra medmänniskors gagn och vårt fäderneslands heder, så skall varje förståndig människa säga på vår grav: Här vilar en dåre, som. icke förstod att göra varken sig själv eller andra lyckliga.

John Hall tillträdde vid 30 års ålder sin ofantliga rikedom. Han gifte sig då med ett av Sveriges vackraste fruntimmer, och lyckan log mot honom några ögonblick för att, under hans återstående levnad aldrig mera återvända. Med den uppfostran och de vanor han fått var han alldeles oförmögen att sköta, vårda och sammanhålla sin stora förmögenhet. Han kom således ganska hastigt under konkurs, då han, oskicklig att inför domstolarne göra sina anspråk gällande och för högfärdig och egensinnig att ingå på en honom flera gånger erbjuden förlikning, ideligen processade. Den rike John Hall, höljd i trasor, släpade sina till ett hästlass vuxna rättegångshandlingar från den ena domstolen till den andra. Han kunde när som helst genom förlikning räddat en stor del av sin rikedom, att den i en förnuftig mans hand skulle utgjort en betydlig förmögenhet, men hans högfärd slog honom med blindhet, och ödet valde honom till en spegel och en varnagel för alla till rikedom födda oduglingar.

Skiljd från sin maka och skiljd efter många års process, genom en lumpen förlikning med sina kreditorer, från sin förmögenhet, arbetade han stundom för dagspenning på en snickareverkstad i Stockholm. Sedan han i långliga tider vandrat på huvudstadens gator såsom ett vidunderligt spektakel och såsom ett varnande exempel: att rikedom ensamt icke skyddar mot elände och nöd och ännu mindre ingiver aktning och anseende, om den icke är förståndigt använd, dog han slutligen i yttersta armod på en halmkärve, vintertiden, i ett uthus.

Den rike, omvärvd av yppighet, tror sig kunna trotsa allmänna vettet och strafflöst överlämna sig åt lättja, nöjen och utsvävningar; men sådan är icke skaparens mening med vår hitkomst på jorden. Den osynliga hand, som vakar över världens bestånd, griper oss eller våra barn när vi det minst förmoda; ty det står i Guds ord: att av den som mycket är givet varder mycket utkrävet.”

Som man ser bryter författaren obarmhärtigt staven över den olycklige millionärsonen och det råder nog intet tvivel om att hans samtid på det hela taget hade samma uppfattning. En senare tid har emellertid i någon mån korrigerat omdömena och ser i John Hall mera den olycklige stackaren, som råkat ut för smarta affärshajar.

Så höjdes det också röster till förmån för John Hall och det på mycket högt håll ändå. Så skrev exempelvis excellensen, greve Skjöldebrand bl. a. följande:

“John Hall var besynnerlig, gränsande i vissa delar till fånighet, i andra till geni, men det hör ej till saken. Den gode mannen, som från sin ungdom varit på faderns kontor och av honom blivit upphjälpt till förmögenhet, hade genom testamentet sig anslagen en lön, större än någon av de högsta ämbetsmännen i riket, varemot han var förbjuden att driva någon handel för egen räkning.

Men han ej allenast drev genast en sådan handel, utan lät handeln för boets räkning avstanna, drev bland annat sjutton bruksegendomar (som var mer än någonsin ägts av en enskild svensk man), så att på dem alla var årlig förlust, betalte inga dagligt uppkommande skulder, ehuru till dem i början
fanns hundradefalt tillgång, och övertalte slutligen sin pupill att cedera sin egendom till kreditorerna, ehuru ett engelskt handelshus som i lång tid haft affärer med det Hallska, erbjöd till låns en summa, tillräcklig att betala skulden.

“Bankrutten skedde! Allt detta och vad vidare skall anföras i detta ämne grundas på fakta, bevisade inför domstol. En mäkta rik man, kommendör av Vasaorden, köpte då en fordran av 20,000 R:r (för att jämte den förut nämnde gode mannen kunna bliva kurator, och blev det). Och varför dölja deras namn? Den först omtalte hette Carnegie, den andre Björnberg. Nu började den stora plundringen. Alla bruksegendomarna såldes på auktioner mot kontant betalning på stället eller så korta betalningsterminer, att nästan ingen vågade ropa på dem. Björnberg, som, ifall han ej själv haft penningar till hands, disponerade massan och ej behövde betala, inropade de flesta egendomarna för sin räkning till ett ganska ringa pris. Med mycket annat gick till på samma sätt. Äntligen vaknade Hall. Han tog en advokat, som fordrade reda för kuratorernas förvaltning och gjorde en uträkning på vad boet bort äga, då cessionen skedde, vartill lades den inkomst, som bruken, det vidsträckta sågverket vid Edet med flere lägenheter i det minsta bort giva. Från summan av allt detta drogs skulden med alla intressen, som därav följde, och återstoden blev den å Halls vägnar påstådda fordran. Kuratorerna anförde skäl, vilkas orimlighet bevisade, huru sjuk saken var å deras sida.

De påstodo bland annat, att den, som uppgivit sin egendom till borgenärer, ej därefter kan få någon befattning därmed, om ock ett överskott skulle finnas, sedan skulden är betald, och att de således ej vore honom, men borgenärerna redoskyldiga. Om således ett överskott finns, vem skall det tillhöra? Efter lag, urgammal vana och högsta rättvisa har den, som cederat, rätt att återfå, vad av den cederade egendomen överstiger skuldens belopp. Annars skulle borgenärerna få till skänks, vad de ej utlånt, eller kuratorerna, utom ett drygt arvode, få tillägna sig andras egendom, vilket senare stundom händer, men ej med stöd av lag.

“Den Hallska pretentionen utgjorde en stor summa, jag vill minnas, omkring en million R:r b:co. Men man besinne, ur vilken ofantlig massa av egendom den härflöt. Emellertid var rätta ägaren härtill i nöd för livets bärgning, och en subskription måste öppnas till hans hjälp. Han vann i en del vid två underdomstolar, och genom slarv eller okunnighet hos motparterna vunno domarna laga kraft. Nu begärde Hall att efter tydlig lag få lyfta summan emot vederhäftig borgen, som han presterade och som ej kunde ogillas. Men Göta hovrätt avslog hans begäran, upphävde laga kraftvunna domar och befallde ny undersökning! Nu var fältet åter öppet för intrigen, och denna otroliga partiskhet hos hovrätten upplivade kuratorernas hopp. Jag talade härom med rikets högst uppsatte domare och frågade, huru det var möjligt, att hovrätten, emot klar lag, vägrat Hall att, då han hade två domar för sig, få emot borgen lyfta den tvistiga summan. Han svarade:

— Vad skall han med den — den stollen?

Jag blev förskräckt av svaret, och ropade:

— Vad finns då för säkerhet för liv och egendom, om domaren får fråga: vad skall han med en summa, då det skall avgöras, om summan lagligen tillhör honom eller någon annan? Vad kan då icke domaren fråga?“

I ännu senare tider har den olycklige millionärsonen skildrats, bl. a. av Sophie Elkan i hennes bekanta roman.

Det är för övrigt rätt egendomligt att John Halls öde så länge genom tiderna intresserat oss. Människor, som i våra dagar göra av med millioner, blir det anmärkningsvärt snart tyst om.

Texten är ett utdrag ur CRA Fredbergs Det gamla Göteborg, 1919-1924

Läs mer: Gunnebo slotts ägare,