Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Dan-Axel Broström

Villa Forsberg

Hus byggt 1916 på Viktor Rydbergsgatan 16 för konsul Fredrik Forsberg och hans fru Ella. Ritades av arkitekterna Arvid Bjerke och Ragnar Ossian Svensson. Blev senare Dan-Axel Broströms bostad.

I slutet av 1970-talet köptes huset av familjen Samuelsson som använd huset som kontor för sitt inredningsföretag fram till år 2008 då huset såldes för 33 miljoner. Köpare var fastighetsbolaget Vestia ägt av Lars Falkeskog. Idag är detta företag avvecklat och likviderat.

Huset är idag ombyggt till bostadshus med 4 lägenheter och tycks ägas av en bostadsrättsförening, vilket gör en mycket liten bostadsrättsförening. Styrelseledamöterna i föreningen är Lena Apler (ägare av Collector-koncernen), Peter Göran Wikner Gustafsson och Peter Sandberg.

Viktor Rydbergsgatan 16

Advertisements

Dan-Axel Broström

Dan-Axel Broström

Dan-Axel Broström

Dan-Axel August Broström, född 17 maj 1915 i Hedvig Eleonora församling i Stockholm, död 8 december 1976 i en hjärtattack under ett besök i Acapulco i Mexico, var en svensk skeppsredare. Vid sin död var Broström skriven i Vasa församling i Göteborg. Han gravsattes på Östra kyrkogården i Göteborg den 20 december 1976.

Dan-Axel Broström var son till Dan Broström och Anna Ida Broström, född Mark (1882–1965) samt sonson till Broströmskoncernens grundare, Axel Broström. Hans syskon var Kerstin Broström (1907-94 gift med Erik Wijk), Brita Broström (1909-72) och Margaretha Broström (1915-76). Han var gift 1:o 1940–60 med Ulla Holm (1918–93), barn: Agneta Broström, Dan Broström (1943-) och Jacob Broström, 2:o 1961–67 med Annabella Lee (Jane Ann Haycock), född 1938 i Cradley Heath i West Midlands i England, barn: Axel Broström (1965–89) och 3:o från 1967 med Heidi Boyce, född 1939 i Perth i provinsen Ontario i Kanada.

Dan-Axel Broström fick redan som mycket ung följa med sin far på inspektionsrundor och sjösättningar, och hans fostran baserades helt på arv och tradition. De extremt stora förväntningarna blev Broströms ständige följeslagare. Han växte upp i familjens storslagna hem vid Skyttegatan i Lorensbergs villastad. Broström tog studenten 1934 vid Hvitfeldtska gymnasiet, examen vid Göteborgs handelsinstitut 1935, genomförde studier i Tyskland, England, Frankrike och Finland 1935–38 och anställdes därefter i Broströmskoncernen 1938. Han var verkställande direktör i Svenska Ostasiatiska Kompaniet 1942–66, i Broströmskoncernens moderbolag Ångfartygs AB Tirfing 1949–69, då Kristian von Sydow tog över. Därefter var han styrelseordförande i samma företag – samt tjugofem andra – till 1973 då ohälsa (alkoholproblem) och en släktkonflikt tvingade honom att lämna alla poster.

Under Broströms ledning utvecklades koncernen kraftigt, och flottan bestod 1965 av 81 stora fartyg, vilket var mer än 1/3 av Sveriges hela handelsflotta. Broström hade många förtroendeuppdrag inom sjöfartens olika organisationer.

Dan-Axel Broström var under flera perioder på 1950-talet intagen på sjukhus samt vistades på kliniker i utlandet för att åtgärda sina hälsoproblem. Hans fysiska hälsa hade påverkats av det hårda sällskapsliv som han redan tidigt ägnat sig åt. Under perioder var han borta från företaget i sådan omfattning att det var till men för verksamheten.

Text i huvudsak från Wikipedia.

Söndagsbarnet

Sista gången George såg honom var på eftermiddagen den 2 januari. Axel hade varit nere i London för att träffa sin revisor och tittade in på hemvägen från tåget bara för att säga hej och god fortsättning. Han verkade vara ovanligt uppåt. Han sade att han skulle komma in och äta senare på kvällen. Han kom aldrig. George tänkte på Axel flera gånger under veckan som gick och några gånger frågade han männen som brukade hålla till på puben en bit längre upp på gatan om de hade sett till honom, men det hade de inte. Veckan därefter fick George se notisen i lokaltidningen som på fem rader berättade att Axel hittats död i sin lägenhet.

George förstod vad som hänt, men han kunde inte förstå varför. Det kunde inte heller männen som brukade hålla till på puben och som samma kväll samlades hos George och diskuterade saken. Grabben var ju så ung. Han hade pengar och lägenhet. Det var ingen i sällskapet, inte heller George, som visste mycket om honom, mer än att han var från Sverige och att hans mamma också bodde i stan. Han hade aldrig, för någon i sällskapet, sagt något om sin bakgrund.

– It was a damned good guy, sade George. Det var en jävla bra grabb.

Det var ingen som hade en bättre sammanfattning att framföra.
Axel borde ha varit med så han fått höra vad de sade om honom.

George äger restaurangen Ceder’s i staden Bath som ligger vid floden Avon, knappt tjugo mil väster om London och har 300 000 invånare och är berömd för sina varma källor och romerska lämningar, på senare år även för sin inspelningsstudio; en artonhundratalsidyll med låga stenhus, branta backar och trånga stenbelagda gator. Axel hade besökt restaurangen första gången ungefär tre år tidigare, han hade kommit tillbaka, snart varit en av stamgästerna. Han älskade den mat George lagade. Han ville väl också ha någon att prata med, utan att själv behöva säga så mycket. George tror att han hade behöv av en plats dit han kunde gå och inte behöva göra sig till. George begrep att han var ensam och bjöd på det han kunde: sin mat, sig själv och sin familj. Under de tre år Axel besökte Ceder’s kan George inte minnas att han såg honom i sällskap med andra än de minst tio år äldre männen från puben.

På julaftonen, en dryg vecka innan han dog, hade Axel tittat in ett tag mitt på dagen, sagt god jul och skickat hälsningar till Georges fru och barn, och George hade frågat honom vad han skulle göra på kvällen. Ingenting särskilt, hade han sagt, jag hyr väl några videorullar. George, som vuxit upp i en kultur där familjebanden är starkare än andra band, hade förstått och med sin milda röst sagt att han gärna fick komma hem till dem. Axel hade sagt att på juldagen skulle han äta lunch hos sin mamma, men på annandagen såg han fram emot att få komma.

Bara ett par, tre timmar senare hade han kommit instörtande på Ceder’s, uppskärrad och blek, förtvivlad och ensam i sin hjälplöshet. Han hade tappat sitt kontokort. George hade sagt till honom att sätta sig ner, ta det lugnt och samla tankarna. Han hade sagt att det för det första var ett mycket litet problem och att han för det andra säkert skulle han få igen det. Var hade han handlat med det senast? Axel sade att han hade köpt några CD-skivor. George ringde till affären, som hade hunnit stänga, och därför satte han Axel i en taxi till polisstationen, där man fick tag i ägaren som gjorde sig besväret att åka tillbaka till affären. Där låg mycket riktigt kontokortet.
Axel hade tittat in på hemvägen, befriad och lycklig.

De hade tillbringat en lugn och trevlig annandag jul tillsammans; Axel, George, hans hustru och deras tolvårige son. George hade lagat maten, Axel och sonen hade spelat Sätta svansen på grisen, efter maten hade de alla spelat Monopol. Axel hade berättat om sin bil, en antik Mercedes som han hade stående i ett garage någonstans i London och som han höll på att rusta upp. Sin veteranbil var det enda han självmant brukade prata om. Den och sina skatteproblem. Han läste eleganta veteranbiltidskrifter, lyssnade på klassisk musik och hade skatteproblem.

Nyårsafton hade han tillbringat på Ceder’s. Hela kvällen hade han suttit på samma stol, nere i källaren på Ceder’s, tillsammans med männen från puben. Han hade stannat kvar när övriga gäster hade gått och hjälpt till att duka av och städa undan. Han hade varit nykter och glad. Tacksam, säger George när han tänker tillbaka. De hade skilts på gatan utanför restaurangen, sagt sov gott och gott nytt år och försvunnit åt var sitt håll.

Nästa dag hade Axel varit alldeles uppriven. George hade bjudit Axel på nyårsmiddag, hade som avtalat hämtat honom i sin bil och mött en ung man vars liv tycktes ha slagits i spillror. Han kunde inte hitta sitt kontokort. Ta det lugnt, hade George sagt, tänk på förra gången. Naturligtvis fann de kortet, hemma hos Axels mamma. George hade väntat i bilen utanför lägenheten och Axel hade kommit ner på gatan igen, lycklig och befriad. Sedan hade de åkt hem till George. Axel hade haft med sig en ångmaskin som han och Georges son hade lekt med större delen av eftermiddagen och kvällen. Han hade sovit över, efter att ha frågat om han fick göra det, och nästa morgon hade han tagit tåget till London för att träffa sin revisor.

Sex dagar senare hittades han död i sin lägenhet. Halvsystern Yasmine hade i tre dagar ringt från London till lägenheten på Park Street utan att få svar, blivit orolig, och till sist bett Andrew Jones, en gammal vän till Axel som inte bodde så långt från Bath, att åka dit för att försöka ta reda på varför Axel inte svarade. Han låg i köket.

Rättsläkaren konstaterade att den primära dödsorsaken var alkoholförgiftning i kombination med en avsevärd blodförlust förorsakad av att den avlidne skurit sig i båda handlederna. Det fanns inga spår av mediciner eller narkotika i blodet.
Och allt hade börjat så annorlunda.

Det lilla blonda gossebarnet som föddes på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg söndagen den 12 september 1965 var ett av dåtidens mest omskrivna barn i Sverige. I hela landet hade veckotidningsläsarna länge diskuterat den förestående födseln. I Göteborg hade invånarna mot slutet av sommaren kunnat stanna till utanför den exklusiva butiken Linneutstyrsel på Kungsgatan och betrakta de båda skyltfönstren: det vänstra med ljusblå och det högra med rosa barnkläder. Pojke eller flicka? När han kom till jorden omskrevs han av en rusig veckopress som Miljonär redan i vaggan, Den unge arvingen, Redarprinsen. Sedan blev han Lill-Axel med svenska folket. Han kunde ses på fotografier i vaggan, i barnvagn, i bärkorg, på sin mammas axel, i sin mammas famn, också förtvivlat klängande bland göteborgssocietetens magra damer. Han hade en liten blond kalufs, blå ögon och ovanligt stora öron. En riktig broströmare, skrev veckopressen.

Den lycklige fadern sade ingenting.

Den blomstrande koncern det lilla gossebarnet skulle ta över kunde just det här året fira hundraårsjubileum som Sveriges största rederiföretag. Koncernen Broström ägde elva rederier, ett varv (Eriksberg), hälften av aktiestocken i ett annat varv (Uddevalla) samt flera mindre företag. Man hade 81 egna fartyg och 11 beställda, på sammanlagt 1 012 300 dödviktston. 10 500 personer var anställda inom koncernen. Omsättningen det här året nådde nästan 1 miljard kronor, överskottet slutade på 107 miljoner kronor och vinsten, efter alla avskrivningar, var 11 miljoner kronor. Broströms hade dessutom aktier i andra svenska företag – SKF, Volvo, Bofors, ESAB m.fl. – för cirka 15 miljoner kronor. Dan-Axel Broström, koncernledaren sedan 1949, satt på 28 styrelseposter i banker, storföretag, försäkringsbolag. Familjen Broströms privata förmögenhet var det ingen som riktigt vågade gissa.

Det här var vad Lill-Axel skulle ta över.

Imperiets historia var sannsagan om den lille energiske bromsaren, faktorn och sedermera skepparen Axel Broström som 1865 köpte den vackra skutan Mathilda och sjutton år senare flyttade med hustru, fyra barn och kontoret på fickan till Göteborg. Där byggde han upp sitt rederi med flit, sparsamhet och, framför allt, insikt. För det var en ny tid som randades, en tid då allt var möjligt för den som var klok och djärv nog att se framåt, en brytningstid inom ekonomi och handel, konst och litteratur. Det var det moderna genombrottet då bankerna blev finanscentraler, bolagen aktiebolag och en lång rad av dagens storföretag grundades: LM Ericsson 1876, Alfa Laval 1878, Asea 1883.

Järnvägsnätet kom att förena avlägsna landsändar och förbilliga transporterna, städer blev storstäder, landsbygden började tömmas och de unga författarna och konstnärerna skildrade verkligheten som den var och inte som den borde vara. Samma år som Axel Broström anlände till Göteborg gav August Strindberg ut Det nya riket.

Kom ihåg far att det är på malmen Sveriges och världens industriella framtid beror. Därför är det också vår framtid som sjöfartsföretag. Malmen tar förmodligen aldrig slut, skrev sonen Dan Broström till sin far Axel när denne gav sig av till England för att köpa fartyg efter den överproduktionskris som drabbat sjöfarten i början av 1890-talet. Den lille energiske redaren köpte fartyg till vrakpriser av storrederier som förbyggt sig när tiderna var goda. Han lät frakta lappfältens järnmalm över världshaven, men också stenkol till Sverige, spannmål från Sydamerika till Nordamerika, krigsmaterial till boerkrigets Sydafrika. När sonen Dan Broström tog över 1905 var rederiet Sveriges största med 24 fartyg i sin ägo.

När han omkom i en bilolycka tjugo år senare hade han fogat två skeppsvarv och flera ångbåtslinjer för regelbunden passagerartrafik till vad som nu var en koncern. ”Sällan har ett dödsbud i fråga om en enskild man väckt en sådan förstämning som Dan Broströms bortgång”, hette det i en samtida skildring. ”Sorgen sträckte sig till hela landet och till alla samhällsklasser och hans frånfälle betydde en nära nog oersättlig förlust för hela vårt folk.” Sonen Dan-Axel hade fyllt tio när hans store Fader gick bort. (Det var det uttryck hans mor Ann-Ida och andra skulle använda i breven till arvtagaren.)

Under den förmyndarregering som installerades under hans uppväxttid konsoliderades koncernens ställning så att den vid tiden för hans övertagande betraktades som urberget självt, tryggheten förkroppsligad, ett företag som närmast liknade ett brukssamhälle, där patron stod förklarad i gudomligt sken och fackföreningar var onödiga eftersom företaget ombesörjde de anställdas väl och ve med bättre löner än på andra håll, pensionskassa, sjukfond, understödsfond och allt vad det nu var. Där fanns fotbollsklubb, bridgeklubb och golfklubb, där anordnades julfester och vårfester.

Broströms var en värld i den värld som regerades av konungen, socialdemokratin och Eisenhower. Varje dag klockan 17.00 avgick Amerikabåtarna från Masthuggskajen till musikkårens hurtiga marschmelodier; varven arbetade med fyllda orderböcker trots japanernas explosionsartade frammarsch; oljan hade ersatt malmen som den råvarubas på vilken väldet vilade. När Broströms hade stämma stod åtta svarta Cadillacs utanför huvudkontoret Broströmia vid Packhusplatsen och väntade på att få föra familjemedlemmarna till den traditionsenliga lunchen på Grand Hôtel. Först när Dan-Axel gifte om sig med den tjugotre år yngre Jane Anne Haycock, med artistnamnet Anabel Lee, som han träffat på en klubb i Londons Soho, kunde en spricka i fasaden skönjas. Bygget hade börjat murkna inifrån.

Vad som hänt?

För det första: hela denna släkt som betraktade koncernen som försörjningsinrättning men inte bidrog med annat än sin närvaro vid bolagsstämmorna, överdådiga födelsedagsfester vid Genèvesjön och kamelhårsulsterns införande i Sverige. Dan-Axels tre systrar hann med sammanlagt åtta män. (En av de senare skrev en bok, med titeln Pack i frack, om hur man svindlat redarfamiljen i fråga, men den hann inte ens till tryckeriet innan Broströms köpte manuskriptet och begravde det i tysthet.) Själv hann Dan-Axel med tre fruar.

För det andra: den direktörssjuka som fått fäste i koncernen och som gav upphov till talesättet att inom Broströms tillsatte man inte direktörer, de förökade sig likt amöbor medelst delning. När skriften till hundraårsjubileet skulle sammanställas – berättar Algot Mattsson i sin bok Huset Broström – måste redaktörerna mäta fotografierna enligt en exakt angiven mätskala, alltifrån Ann-Ida Broströms 240 kvadratcentimeter ner till de otaliga dotterbolagsdirektörernas 70 kvadratcentimeter. En stor del av de senare förde en drönartillvaro, var indelade i fraktioner som bekämpade varandra och invecklade i intriger som avsåg att ikullkasta den högsta makten.

För det tredje: den högsta makten bidrog till förmurkningen på sitt eget sätt. Dan-Axel Broström var, säger de som hade med honom att göra, en älskvärd man med en viss bildning som alltid, mot alla, direktörer såväl som springpojkar, uppträdde artigt och snarast blygt, aldrig betraktade någon med annat än en vänlig blick bakom de hornbågade glasögonen. Han kunde sjöfart, satte sig noga in i varje beslut, gick i detalj in i varje väsentligt ärende. Han var, kort sagt, en utmärkt företagsledare, en värdig efterträdare till sin store Fader. Det vill säga när han var nykter. De nyktra perioderna hade emellertid kommit att bli allt kortare, supperioderna längre och allt mer intensiva och till sist tenderade de att flyta ihop. Därtill kom det narkotikaberoende han utvecklat.

Hans äktenskap med Annabel Lee förbättrade inte saken. Hon var tjugotre år och enligt damtidningarna balettdansös till yrket, enligt herrtidningarna nakendansös. I den brittiska skandalpressen kallades hon hostess, värdinna, vilket den som varit på någon av de klubbar Annabel Lee arbetat på, vet innebörden av: från dörren och fram till baren och längs hela den långa bardisken simmar besökaren fram i ett hav av kvinnor mellan arton och trettio, med välsminkade ansikten, urringningar som inte lämnar mycket kvar åt fantasin och ögon som arbetar förtvivlat på att få kontakt med den presumtive kunden. Dessutom uppträder några av flickorna i den mer eller mindre lättklädda scenuppvisning som kallas show, och efter showen kommer de ner till gästerna vid borden och låter sig bjudas på Londons dyraste champagne. Annabel Lee hade en egen kapplöpningshäst när hon träffade Dan-Axel en kväll hösten 1959 och hade nyligen förklarat i en tidningsintervju att hennes favoritdryck var champagne.

– Man kan inte tjäna tillräckligt som kontorist för att sköta en bra häst ordentligt, sade hon enligt tidningen.

En av hennes yngre kollegor på klubben hette Christine Keeler och skulle bli uppmärksammad i ett annat sammanhang några år senare.

Äktenskapet mellan skeppsredaren och värdinnan blev en storm på öppet hav. I damtidningarna blev Annabella, som hon nu kallades, visserligen en Farah Dibas jämlike där hon poserade bredvid sin skymningsgrå Rolls Royce med inredning i valnöt och initialerna AB i röd skrift på de båda dörrarna eller dök upp i de mest överraskande (och kostsamma) kreationer på sjösättningar och premiärer, men i koncernens ledning slet man sitt hår i förtvivlan över att Broströms i svenska folkets ögon plötsligt blivit synonymt med tjafs som safirsobelpälsar, brillianthalsband, guldbadkar – inte med handel, sjöfart, skeppsbyggen. Folk visste allt om Annabellas senaste hårfärg och sena frukostvanor, för att inte tala om hennes heltidsanställda hundtrimmerska, men inte något om att det var Broströms som bekostade ett av tidens största och mest minnesvärda TV-nöjen: bärgningen av regalskeppet Wasa. Inom koncernledningen fasade man för att någon skulle skriva om det som blivit allt mer uppenbart: infernot inom äktenskapet och Dan-Axels färd mot botten.

Pressen kunde inte avstå från att publicera nyheten om Annabellas krasch med sin Rolls Royce, men lät bli att skriva om hur hon slagit en champagneflaska i huvudet på sin man så att han måste smygas in på ett privatsjukhus för att operera näsan. Man skrev inte heller om allt porslin som krossades i villan på Särö, inte om hur hon som bestraffning låste in Dan-Axel på toaletten, inte om hennes äventyr på egen hand. Man kunde dock inte undgå att skriva om hur sjöräddningen, mitt under förberedelserna för hundraårsjubileet, hittat Dan-Axel Broström i sin motorbåt, som han krockat mot en klippa, men de skrev inte varför han krockat. Vid hundraårsjubileet hade koncernen en chef som var oförmögen att ta sig till arbetet under allt längre perioder, vilket tvingade ledningen att skjuta på beslut, skrinlägga planer, vänta på att han skulle komma till sans igen. Han somnade mitt under sammanträden, måste bäras ut och in ur bilar och flygplan, lade in sig på privatkliniker och mentalsjukhus och gav sig av på rekreationsresor i sällskap med sin livmedikus. Vid det laget hade han övergivit sin ungdoms favoritdrinkar Singapore sling och Plenty punsch till förmån för ren vodka och whisky, helst serverade i dricksglas.

Den unge arvingen, redarprinsen Axel Dominic James Broström kom till världen mitt i denna nedgångens och fraktionsstridernas tid, önskad av ingen förutom sin mor. Dan-Axel Broström erkände honom aldrig som sin son.

– Annabella ska ha barn, som han sade till sin informationschef Algot Mattsson.

På den enda bild som finns publicerad på Dan-Axel och Lill-Axel tillsammans – Dan-Axel och Annabella på väg ut från BB med den nyfödde i en bärkorg mellan sig – ser han ut som om han helst skulle vilja släppa taget.

När Broströms två månader senare, i november 1965, firade sitt hundraårsjubileum i blötsnö och hård blåst hade koncernledningen till sist lyckats skilja dem åt. Fyra år senare sparkades Dan-Axel Broström som verkställande direktör, ytterligare fyra år senare tvingades han lämna koncernledningen. Innan sjuttiotalet ändade föll koncernen samman, på grund av både rötan inifrån och yttre faktorer som på sätt och vis liknade dem som bäddat för grundaren Axel Broströms genombrott hundra år tidigare: överproduktion av fartyg i spekulationssyfte; den här gången till följd av oljemarknadens snabba expansion och plötsliga sammanbrott. I dag har Broströms flyttat ut från både Broströmia och börsen. Man håller till på tredje våningen på Östra Hamngatan 7, äger ett fartyg, ägs av ABB. Familjen Broström har ingenting med företaget att göra.

Lill-Axel Broström fick inte mer än sin laglott, dvs. den minimisumma han enligt lag var berättigad till när Dan-Axel Broström avled i hjärtstillestånd 1976. Efter arvsskatten blev det ungefär 1 miljon kronor, som han tycks ha förvaltat väl. Axel Broström var ett namn inom Lloyd’s, vilket betyder att han hade minst 250 000 pund i kontanter eller aktier. Han ägde två, eventuellt tre lägenheter i Bath; enligt en mäklare i staden var en av dem värd cirka 250 000 pund, de andra cirka 80 000 pund vardera.

Annabella följde, tillsammans med sin man Gunnar Sjöstedt, efter sonen till Bath vid mitten av åttiotalet, men de verkar ha haft endast sporadisk kontakt. Axel lät dem bo i en av sina lägenheter men höll sig på sin kant. En kort tid efter självmordet tog Gunnar Sjöstedt sina golfklubbor och flyttade in i Axels lägenhet på 4 Park Street, med utsikt mot golfbanan Cotswold Way, medan Annabella bodde på annat håll under det att hon rustade upp den dyraste av lägenheterna, antagligen för att sälja den.

Axel hade fortsatt med universitetsstudier efter college, men håglöst och utan framgång, med allt större personliga problem, och till sist hade han hoppat av. Vid sin död hade han varit sysslolös i flera år. Enligt halvsystern Yasmine hade han flera gånger hotat att ta sitt liv.

Enligt poliskonstapel Andrew Marsh, som kom till lägenheten sedan Andrew Jones ringt polisen, var snitten i handlederna halvhjärtade.

ANDERS SUNDELIN, Ur ”Främlingen i Falun” utgiven av Ordfront 2002.

Anders Sundelin har skrivit en lång rad böcker. De finns alla på hans hemsida.

Erik Wijk senior

Erik Wijk 1930

Erik Wijk 1930

Farfar ägnade sig åt släktforskning. Fem tjocka ringpärmar har han låtit ge halvfransk läderinbindning med WIJKIANA i guldtryck på ryggen, numrerade I–V. Mycket flott. Där finns släktutredningar, avskrifter från kyrkböcker och andra dokument. Wijkarna själva går inte längre tillbaka än mitten av 1700-talet. Eftersomdessa urwijkar var enkla och fattiga finns inte mycket att hämta ens i det folkbokföringstokiga gamla Sverige. Men när Wijk blev rik på 1800-talet giftes en del förnämare släkter in som kan utredas i all oändlighet.

Mycket litet i dessa pärmar speglar någon substans – verkligt liv eller gärning – i de avlägsna släktingarnas öden, det handlar nästan uteslutande om att påvisa släktskapet. Födelse- och dödsdatum i släktled efter släktled. Intetsägande namn i långa banor. Där finns enstaka brev från mycket avlägsna släktingar som kort men artigt besvarar farfars förfrågningar om persondata för bortglömda men eventuellt gemensamma anförvanter. Oändliga korrespondenser med arkivarier fyller en stor del av pärmarnas innehåll.

Farfar var uppenbarligen stolt över dessa släktband utan innehåll.

Den sista pärmen – WIJKIANA V – är helt ägnad farfar själv. Där finns en del tidningsklipp, avskrifter av tal farfar höll i olika föreningar, förteckningar över de ordnar han erhållit från ett halvt dussin länder samt de kalligrafiskt konstfulla brev som medföljde dessa utmärkelser. Här finns brev från Folke Bernadotte med tack för farfars hjälp att låta Amerikabåtarna medverka i fångväxlingar mellan de allierade och Nazityskland.

Unge farfar drömde om att bli arkitekt. Rita och konstruera var en tidig och bestående passion. I pärmen finns seriösa planritningar på en villa, signerade av farfar 1926 då han var 20 år. Trotset han hyste mot pappa Bertils förväntningar på en affärsbana, och som han beskriver i åtskilliga brev till farmor, ledde ändå inte till någon arkitektutbildning. Han rättade in sig i faderns led. Eller blev jakten på en bättre friarposition avgörande? Kanske var passionen för farmor starkare än passionen för huskonstruktion.

Efter ett par år gick farfar ändå in i farmors familjeimperium, när han blev chef för det broströmska bolaget Nordisk Resebureau. Senare kom han med i Svenska Amerika Liniens styrelse och 1948 – ett par år före skilsmässan – blev han vd för SAL. De vackra vita atlantbåtarna var välkända inte bara i Sverige, det var hippt för filmstjärnor, politiker, affärsmän och dollarmiljonärer att åtminstone i ena riktningen i sakta och lyxig välmak ta sig över Atlanten. Över detta basade farfar under hela femtiotalet.

Jag har några gånger av en slump stött på människor som arbetade under farfar, på båtarna eller på huvudkontoret i Göteborg. De har alla uttryckt sympati, respekt, nästan beundran, för honom och det har inte känts som ren artighet. Jag tror det lyste om den epoken i stort – Sverige var oerhört framåt och självsäkert, ett föregångsland på många områden – och farfar var en lyckad man med fördelaktigt utseende som i högsta grad fångade upp denna glans. Hans passion för konstruktion och estetiska lösningar fick på köpet stort svängrum när nya båtar som skulle slå världen med häpnad omsorgsfullt planerades. På huvudkontoret kände han alla vid namn, även springpojkarna, och alla behandlades med respekt. Sverige var modernt och hyfsat demokratiskt.

Långt före inflationen i kändislistor blev farfar av en veckotidning korad till en av Sveriges tio mest välklädda män. Annars är det slående att det bara finns två ordentliga intervjuer med honom – det var ännu långt från vår tids medieexplosion.

Den första porträttintervjun är från Damernas Värld, nummer 29, 1954. Män som märks är vinjetten och Han gör allt för kvinnorna rubriken. Farfar poserar på en helsida med ena foten på en pollare som håller trossen till m/s Kungsholms mäktiga och smäckra vita stäv. Elegant skräddad kostym med perfekt vikt vit näsduk i bröstfickan och blicken rakt upp i skyn. En rolig intervju av Britt Schreiber-Hamdi, som det heter i ingressen.

Och visst fanns det på femtiotalet en skribentkvalitet, skrivarglädje och tålmodigt spaltutrymme ända in i den kolorerade veckopressen. Skribenten betonar först hur annorlunda Göteborg ter sig mot Stockholm. Ett främmande land, en självgod lokalpatriotism och en borgerlig livsstil som man trott gått i graven med gamle kung Oscar. Men så möter hon farfar:

Själv förfördes man framför allt av en herre, vars familjerötter utan tvekan gör honom till ett paradexemplar av den ovanliga art folkhemssvenskar, som kallas urgöteborgare. Personen i fråga skulle i Stockholm sannolikt omtalas såsom verkställande direktören i Svenska Amerikalinjen, herr Erik Wijk. I Göteborg är det kort och gott ”Wijken på SAL”.

Hon har haft svårt att få farfar gå med på en intervju, han glider undan, beklagar och avböjer gång på gång men till slut hittar reportern en ingång.

Den ömmaste punkten väger 23,000 ton och heter Kungsholm. När denna isvita havets drottning glider in i Göteborgs hamn, genomgår Erik Wijk och med honom så gott som alla de höga herrarna på SAL en förändring som en intervjuare icke nog kan välsigna. Ombord på Kungsholm blir de plötsligt alldeles talbara! Vågar man vara fräck nog att kalla en samling välskräddade, utomordentligt sobra herrar i den bästa delen av medelåldern för skrockande hönsmammor så är det faktiskt ordet, när dessa herrar gör sin traditionella översynsrunda av rederiets sistfödda.

Reportern skildrar en mycket entusiastisk arbetsgrupp i rederiledningen och farfar är helt besjälad av arbetet med att utveckla båtarna:

Han har mycket utpräglade idéer om inredningens komfort och elegans. Det märks på Kungsholm och i inte mindre grad på hotellet Park Avenue, som han också varit med om att föda fram. Damer, som upptäcker små specialhängare för de nytvättade nylontrosorna, blir rörda till tårar och tror att det måste stå en kvinde bak ham. Det kan också mycket väl hända och har förresten hänt att Erik Wijk vid en bättre middag plötsligt fått ett lätt drömmande uttryck i ögonen varpå han vänt sig till sin sköna bordsdam med följande fråga:

– Sover ni hellre på mjuk än hård madrass?

Farfar sägs lida av allt annat än storhetsvansinne, förfädernas titlar eller politiska ambitioner äger han inte. Men kläderna är viktiga och han håller diet för att slippa lägga ut eller kassera sina kostymer:

Han har nämligen en stor faiblesse för ”ingångna” kläder. I det fallet är han mycket engelsk i sin läggning. Och inte bara i det fallet. Lilla Londons herrar använder sig gärna av Stora Londons språk, och kryddar samtalet med eleganta smålustigheter som kunde ha förts av en lord Peter Wimsey i någon läderstol på Savile Club. I klädedräkten är de som sagt minst lika engelska och rör sig inom en mycket begränsad skala i färg och form, som tycks ha blivit ett ”must” för direktörerna på SAL. Det har ibland gått så långt att man ringt upp varann på morgonen för att höra vem som har vad på sig. Annars finns risken att alla kommer i samma kostym!

Umgänget på Särö och Onsala beskrivs som begränsat men trivsamt och – enkelt. Bara tre rätter men goda, med gott om tid och fina viner. Reportern lägger till att man även sysslar mindre med sin nästa än på många andra ställen, vilket kanske betyder att man skvallrar mindre men också att man inte gör några djupdykningar i varandras liv och leverne. En viss distans alltså, eller ytlighet, och reportern konstaterar avslutningsvis att farfar har det rätta lilla lyftet på ögonbrynet och leendet bakom det raffinerat långa cigarettmunstycket vet en hel del om fin ironi.

Att kalla denna höga direktör med förnäma släktingar för en typisk göteborgare – är originellt. Och att han beskriver sin välskräddade jakt- och seglartillvaro, med ständigt orörda pressveck på vita byxor, som uttryck för modesta krav – är inte mindre fyndigt.

Detta är farfars guldålder, han njuter enormt av att styra med de berömda vita båtarna och han trivs helt säkert i villan högst upp på Särö, med naturtomt och den nya mer tjusiga och roliga frun. Han är en skicklig och omtyckt chef.

Och barnen? Oklart. Men det var säkert mycket lättare, långt mer okomplicerat, att vara hängiven en detalj i utformningen av nästa fartygs lyxhytter jämfört med uppväxande människor av svårtolkat kött och pulserande blod.

När Svenska Dagbladet porträtterar farfar tre år senare, 15 december 1957, är tonen seriösare. Intervjun ingår i Gunnar Ungers serie Nya svenska herrar. På femtiotalet kunde man tala om ”herrar” utan ett spår av ironi. Intervjuerna ska skildra den nya ledargenerationen på olika områden av svenskt samhällsliv.

Man kan tänka sig vilken prestige det var att bli utvald. Samtidigt var det inte liktydigt med att odödligförklaras, av de övriga femton namnen känner jag bara igen två: Gunnar Sträng och farmors bror, Dan-Axel Broström. Fåfängan stor, allmänhetens uppmärksamhet kort.

Även denna intervju börjar med farfars yttre. Med inlevelse:

Kan ni tänka er Valentino utan hår? Då kan ni tänka er chefen för Svenska Amerika Linien, Erik Wijk. Men ändå inte riktigt. Det är inte bara så att Erik Wijks kala hjässa ger honom drag av tankfullhet, av intellektuell distinktion, som alldeles avviker från typen, framför allt har han helt andra sorts ögon. Han har inga nötbruna, sammetsmjuka, fuktvarma ögon – en ganska kalkylerande och ganska kylig blågrå blick räddar honom slutgiltigt från att hänföras till vad som med en numera obsolet term brukade kallas pigtjusarfacket.

Skribenten slutar inte karaktäristiken där, han fyller ut hela spalten:

Det hindrar inte att han är en charmör, en stor charmör. Hans älskvärda förbindlighet är den fulländade världsmannens och den blir knappast mindre angenäm, i varje fall inte mindre intressant, därför att den är så rutinerad att man tvekar om vad som är konst och vad som är natur. Det är överhuvudtaget intressant att samtala med Erik Wijk. Han har ett utomordentligt snabbt intellekt och en utomordentlig lätthet att formulera sina synpunkter på ett elegant och slående sätt, diplomatiskt men ändå personligt. Han ger ett intryck av intelligens, öppenhet, förtrolighet, nästan värme. Så får man syn på den blågrå blicken och kommer på sig med att undra om inte den överväldigande habiliteten döljer en rätt stor fond av hänsynslöshet.

Jag vet inte hur jag ska tolka Svenska Dagbladets öppna misstanke om hänsynslöshet. Det ska väl en del till för att offentligt porträttera någon på det viset, å andra sidan var detta i det halvmoderna patriarkala Affärssverige och egenskapen kunde kanske lika gärna uppfattas positivt.

Skribenten slätar över det hela med ett påstående om att det varken är fåfänga eller maktlystnad som är farfars drivkraft. Utan namnet, den wijkska traditionen. Eller helt enkelt – efter att ha dragit släktens meriter över två spalter: en önskan att vidmakthålla det wijkska namnets anseende i Göteborg, inte blott som en historisk utan som en aktuell realitet.

Intervjun handlar sedan mest om rederiernas problem med skattelagstiftningen – slopandet av den fria avskrivningsrätten har gjort det orimligt dyrt att förnya flottan, menar farfar. Han hoppas att regeringen inser de fördelar, särskilt för den svenska exportindustrien, som mindre betungande skatter och fria avskrivningar skulle skapa genom att göra det möjligt för Amerika Linien att förbättra sin ställning inom den internationella rederinäringen.

Det är samma visa i dag. När storföretagen kammar hem och fördelar sina vinster är det en intern sak för aktieägarna, men när det går dåligt eller stora investeringar måste göras – då bjuds staten in och förväntas bistå med stora belopp, till det allmännas bästa.

Erik Wijk

Erik Wijk till rors

Avslutningsvis avrundas hyllningsporträttet med lämpligt privatliv.

– Jag seglar så smått på sommaren, jagar så smått på hösten, läser en och annan bok och särskilt gärna historiska böcker. Man får impulser för framtiden av att lära känna det förflutna. Och så ritar jag förstås. Det kanske är den fritidssysselsättning som fängslar mig mest. Jag ritar hus, båtar, inredningar…

Intervjuaren överlämnar Erik Wijk åt hans ritningar, antingen de nu gäller en ny hyttinredning eller Amerika Liniens, kanske Broström-koncernens, framtid.

Artikelns försiktiga antydan om att farfar kanske tar över rodret för hela koncernen vet jag inte mycket om.

Men Dan-Axel Broström, koncernledare och farmors lillebror, var ett växande bekymmer för familjen.

Han beskrivs som kompetent och ibland rent briljant, men han hade problem med drickandet och kunde ofta utebli, i långa perioder och utan förvarning, vid möten och tillställningar. Han sågs ofta på Göteborgs nattklubbar och blir, om inte förr, ett ständigt löpsedelsnamn när han förlovar och gifter sig med en engelsk nattklubbsdansös han råkat på i London. Annabella – blonderad, bystig och sminkad som en slarvig Elizabeth Taylor – överöses med pälsar och juveler. Hon krockar med lyxbilen Dan-Axel just gett henne, hon uttalar sig oblygt i alla sammanhang, stjäl all uppmärksamhet på fartygsdopen och allting hon gör sprids direkt ut av en lysten kvällspress.

Familjens lojalitet med sonen, brodern och den sedan födseln självskrivne ledaren var förstås stor men hans ständiga frånfall och skandalösa privatliv gjorde ingen glad. Den enda i familjen som lär ha accepterat Annabella var modern Ann-Ida, hon var självtillräcklig och excentrisk nog för sånt.

Affären med Annabella blev inte Dan-Axels fall – den blev min farfars fall. Det spreds rykten om att det var han som läckt till pressen och satt igång skriverierna om den skandalösa romansen. Det låter långsökt eftersom det var engelska tidningar som först skrev om den och det i alla händelser bara var en tidsfråga innan en svensk skeppsredares seriösa förälskelse i en engelsk nakendansös blev omskrivet i vår skvallerpress.

Algot Mattsson var i decennier informationschef på Broströms. Efter pensionen gav han 1980 ut en bok, Huset Broström, som initierat skildrade intrigerna inom familjen och företaget. Det kan tyckas vara en underhuggares raffinerade hämnd, att respektlöst blotta sina forna chefer och offentligt dra ned byxorna på dem. Samtidigt var Mattsson ingen liten springpojke, det framgår att han skickligt vinner de olika rivaliserande chefernas förtroenden och själv blir en maktfaktor. Han kan ha haft sin egen agenda, var även moderat kommunpolitiker, som han i efterhand vill rättfärdiga. Mattsson skildrar det hela som en ren maktkamp om företagets ledning – mellan farfar och Dan-Axel. Men ingenting sägs om familjens totala kontroll och hur utsiktslöst det vore för någon utomstående att på allvar utmana deras åttioprocentiga ägarmajoritet.

Farfar var 54 år gammal, som företagsledare antagligen på höjden av förmåga med normalt minst tio skörderika år framför sig. Hans plötsliga fall blir den enda period i hans liv som han själv beskriver. 28 handskrivna A4-sidor i en billig plastpärm, som kontrast till guldsnittet och lädret i hans ordinarie minnesalbum. Han rubricerar:

Minnesanteckningar kring Tirfings stämma torsdagen 15 Dec. 1960. kl. 12 i Broströmia.

Två dagar före stämman får farfar veta att han inte kommer bli omvald till Tirfings, moderföretagets, styrelse, där han suttit i tjugo år och som är avgörande för att han som direktör för Amerikalinjen ska ha inflytande i strategiska beslut.

Farfar antecknar:

Meddelandet kom som en fullständig chock och utan någon förvarning. Första reaktionen var att omedelbart återvända till Gbg och försöka få en förklaring till denna minst sagt brutala aktion.

Men plikter i Stockholm hindrar farfar från att resa. Han jagar i stället febrilt per telefon efter närmare besked. Av en styrelsemedlem får han veta att denne blivit påringd av DAB (Dan-Axel Broström) som meddelat honom att jag icke skulle väljas om och att anledningen bl.a. var att jag skulle stått bakom tidningsorkanen om DAB och Miss Lee (Annabella). Lindbergs kommentarer var mycket vänliga och förstående men jag kunde förstå att intet var att göra då majoritet för beslutet fanns.

Farfar vet att Dan-Axel är i Stockholm och resten av anteckningarna består till stor del av hur farfar förgäves söker DAB – på arbetet eller i bostaden – och ständigt med samma svar: icke anträffbar.

Dan-Axel Broström var hans svåger i två decennier och hade förblivit hans nära kollega i många år.

Även om Dan-Axel var högste chef och ägare var de också umgängesbröder i en liten klick direktörsadel kring de stora rederierna i Göteborg. Nu får farfar inte ens tag i honom. DAB ansåg honom inte värdig en förklaring eller förvarning.

Vad gäller iscensättandet av skandalartiklarna kallar farfar det hela för en fantastisk beskyllning och hoppas kunna övertyga de berörda att han icke haft något som helst att skaffa med de fördömda tidningsartiklarna.

Dagen efter beskedet består av viktiga möten med redarnas försäkringsförening och då dyker DAB upp och hälsade på mig som ingenting hänt. Farfar hade sin baneman tätt intill sig hela dagen utan att kunna ta upp saken eller på något vis försvara sig. DAB gick när sista punkten på föredragningslistan kom upp. Ingen möjlighet till kontakt.

När farfar senare på dagen får en oväntad chans att tala enskilt med Dan-Axel – tar han inte chansen. Så här beskriver han det:

Begav mig till Bromma vid halv sjutiden för att äta middag medan jag väntade för att ta kvällsflyget till Gbg. På flygplatsrestauranten satt DAB och Miss Lee och åt men såg mig tydligen icke. De flög med samma plan till Gbg, chaufför Nilsson mötte med den nya Bentleyn som körde om mig vid Hovås.

Det är rörande att farfar beskriver det som att Dan-Axel inte ser honom, varken på samma restaurant eller samma inrikesplan. Farfar låtsas inte om att han själv kunde gå fram och tala med sin vän-kollega-antagonist. Det är som att hans självförtroende inte når upp till det. Ilskan och viljan till upprättelse ger vika så fort chefen och ägaren finns där i egen hög person. Även direktörer kan tvingas knyta näven i fickan.

Eller är det framgångsmannens ovana vid motgångar? Rädsla för bristen på framgång? Rädsla förkonflikt, för verkligt allvar? När livet krackelerar. Han förlamas när det går illa för honom själv precis som han förlamades när hans kärestas pappa gick bort och precis som han ska komma att förlamas när hans egen son faller ur ramen.

Farfar frågar sig oupphörligt vem eller vilka som varit drivande i komplotten mot honom. Först är han övertygad om att min farmor ligger bakom men tänker sedan att det vore illojalt mot brodern Dan-Axel att betona den skandalösa romansen med Annabella för att komma åt farfar. Det måste vara någon som vill skada dem båda som ligger bakom.

Snart ser farfar förrädare i varje vän:

Ganska otrevlig känsla att nu få konfirmerat vad jag länge känt: att min närmaste man i bolaget gör vad han kan för att stjälpa mig i stället för att hjälpa mig.

Om en annan noterar han:

Göran är bra förtjust över att jag åker iväg – gör inget för att hjälpa men tydligen en hel del för att stjälpa. Fy tusan. Vilken ynkedom han är.

Om en tredje:

Kanske var han nästan överdrivet entusiastisk. Men är han verkligen en så god skådespelare?

Ett tag har han två huvudmisstänkta:

Den förre vill säkert få min plats som v.d. i SAL men jag har svårt tro att han är intelligent nog för att planera en så djävulsk kupp. Däremot passar alla bitar skrämmande väl på Kristian. Begåvad, ärelysten och hänsynslös – extremt cynisk.

Han ser hur han förlorar alla tidigare bundsförvanter:

Idag tror jag icke att något stöd är att räkna på varken från KRB eller E.L. Bäst utgå från att jag nu står helt ensam. Mina chanser för anständig uppgörelse bedömer jag som små.

Alla storägare är någon gång föremål för farfars misstankar, även de som han har påståtts samarbeta med för att själv överta all makt:

Enskilda och Wallenbergarna är nog bakom planeringen.

Det farfar drabbas av dessa dagar går knappast att beskriva som annat än förföljelsemani, paranoia. Ingen är skyddad mot det om pressen och besvikelsen blir för stor. Man är inte paranoid, man blir det.

En herrmiddag som farfar ordnar på Berghem – Särövillan han fick behålla efter skilsmässan – beskriver han som rent förödmjukande och summerar den som nästan fiasko. Det har gått två månader sedan farfar petades ur moderbolagets styrelse.

Flera chefskollegor är där, även Dan-Axel. En god vän, Erik Lund, som jag bjudit alldeles särskilt för att han skulle backa upp mig gjorde ganska grundligt tvärtom. Vännens tacktal var kort och nästan ovänligt då han bl.a. låtsades att han glömt namnet på vårt hem – han fick hjälp av Göran som taktlöst föreslog det kunde kallas för Bergholk.

Jag får intryck av en skakad man som blivit överkänslig och lätt förvirrat drar hastiga slutsatser: Tyvärr kunde jag nu def. avskriva Lund som vän att lita på och beredd hjälpa mig.

Mest uppmärksamhet av farfar under middagen får inte oväntat Dan-Axel:

DAB var i rysligt dålig form. Någon som hette Lindberg kom upp med piller eller någon medicin och DAB försvann för en stund på dass och återkom något mindre darrig. Flickorna som serverade var alldeles chockade. Han kunde inte ens servera sig själv utan att spilla eller drälla. Efter middagen askade han både direkt på bord eller på mattan och verkade sorgligt darrig.

Under tre månader noterar farfar dagligen och stundligen var Dan-Axel befinner sig, hans förehavanden och uppträdande. Han blir som besatt av DAB.

DAB normal och ej rusig.

DAB verkade normal men ser förfärligt ”tagen” ut.

DAB ganska flåsig och överdrivet vänlig.

Farfars höga position till trots är det som att Dan-Axels uppträdande väcker en känsla av klassorättvisa. Och den är förstås skräckblandad, som hos alla vars levnadsvillkor helt eller delvis är föremål för en annan människas ägande. Dan-Axel må ha varit kompetent, när han var i form, men han är tio år yngre än farfar och möten blir ständigt inställda eller uppskjutna, viktiga representativa tillfällen föremål för genans, eftersom den stora direktören och ägaren inte mår bra eller kunnat hantera sitt drickande.

Farfar fylls av ett relativt klasshat mot den överprivilegierade och hans later. Att Dan-Axel grundar sig ett rykte som kvinnokarl, ständigt omgiven av juvel- och pälsprydda skönheter som fastnar på pressfotografernas plåtar, trots att han inte ens ser hälften så bra ut som farfar, gör kanske inte saken lättare för min fåfänge farfar.

Han noterar skvaller i tredje hand om att chauffören kör ut Bentleyn till Dan-Axels bostad på Särö tidigt om morgonen och ofta får vänta till fyra på eftermiddagen då Dan-Axel behagar fara in till arbetet för ett tvåtimmarspass, sedan återvända till Särövillan för att byta om innan han åter far in till stan för sina kvälls- och nattövningar på krogen.

Minnesanteckningarna upphör i och med att farfar och Dan-Axel äntligen möts utan att någon annan är närvarande:

Han verkade normal men något forcerad. Vårt första samtal på tu man hand sedan förra året – före stämman i Tirfing. Hade väntat mig något av en förklaring från DAB. Inte ett ord.

Och farfar vågade inte föra saken på tal. Rädd förstås, rädd för makten men också för att brytaprotokollet. Väluppfostrad. Det finns också en fanatisk enögdhet inbakad i detta – han betonar hela tiden att andra inte tar upp saker han själv säger sig vilja prata om. Att det lika mycket är han som inte tar upp saken ser han inte.

Jag tror att vi alla kan känna igen hur man som förorättad och sårad får en obalans i uppfattningen av sitt eget beteende jämfört med andras. Vi kan alla drivas in i en störning.

Även om minnesanteckningarna från farfars avsättning hamnade vid sidan om i en plastpärm, präglas även hans tjusiga WIJKIANA V – med klipp, ordensbrev och betyg från hans fina karriär – av bitterhet eftersom han längst fram satt in en prydligt handskriven lista över orättvisor han drabbats av.

Den handlar enbart om avsättningen och de följande degraderingarna. Det svikna löftet om att behålla sina positioner mot att farmor fick alla aktier vid skilsmässan står överst av allt. Resten handlar om utfrysning och omyndigförklaring i olika styrelse- och mötessammanhang. Han har suttit i olika ledningsgrupper – som aldrig kallas till möten. Besluten fattas av andra, utan hans vetskap.

Farfar låter till syvende och sist livet utmynna i känslan av att han – den stolte wijken, skicklig, älskvärd och elegant – utan egen förskyllan degraderats av den rika familjen utan att kunna göra någonting åt det. En stilig men maktlös direktör.

Min pappa var 26 år gammal då farfar föll.

Ett kapitel ur Erik Wijk: Allt vi här drömma om (Förlaget Atlas, 2009) s. 82-93.

Broströms-koncernen (Tirfing)

Del 15 av 25 i serien Rederier

Axel Broström föddes 1838 i Kristinehamn vid Vänerns nordöstra del. Efter att ha växt upp under knappa förhållanden med en bristfällig skolgång gav sig Axel ut i arbetslivet vid 16 års ålder. Efter att ha börjat som hästpojke arbetade sig Axel fram till en position som faktor vid Kristinehamns storföretag, C A Hagberg. Detta företag sysslade bland annat med utskeppning av den värmländska järnmalmen. I sin tjänst i detta företag fick Axel Broström sin första kontakt med sjöfarten samtidigt som han fått en sådan ställning att han hade möjlighet att låna pengar.

1865 togAxel Broström första steget till det som skulle utvecklas till Sveriges främsta sjöfartsrörelse genom att köpa galeasen Mathilda. Denna lilla skuta sysselsattes huvudsakligen med att frakta järnmalm från Vänern ner till utskeppningshamnen i Göteborg. Efter något år införskaffades ytterligare ett fartyg. Samtidigt har Axel blivit skeppare och tjänstgjorde som sådan på flera av de tidiga fartygen. Axel Broströms Kristinehamnsflotta utökades ständigt och med det tredje fartyget övergick Broström till ångfartyg.

1874 inleder Axel Broström ett samarbete med några andra Kristinehamnsbolag och bildade med dessa Ångbåtsaktiebolaget Hermes, ett bolag som dock inte blev särskilt långvarigt.

Ångbåts AB Ferm

Ångbåts AB Ferm

1882 flyttade Axel Broström till Göteborg där han samma år bildade sitt första egna rederi av betydelse, Ångbåtsaktiebolaget Ferm. Trots att Axel nu flyttat till Göteborg fick det nybildade bolaget sitt säte i Kristinehamn och bolagets fartyg blev registrerade på denna ort under detta bolag hela historia.

1890 bildade Axel Broström Ångfartygsaktiebolaget Tirfingoch kom att utvecklas till koncernens moderbolag varifrån familjen Broström kom att styra sitt sjöfartsimperium.  Rederiets fartyg var till en början sysselsatta i trampfart med i huvudsak spannmål och trävaror som last. Tidigt kom man dock att övergå till malmlaster där bolagets fartyg kom att sysselsättas i trafik mellan Luleå och Kiruna till kontinenten. I samband med att Panamakanalen öppnades 1914 kom Tirfing att teckna mycket långa och fördelaktiga kontrakt för transport av järnmalm från Chile upp till Bethlehem Steels stålverk i nordöstra USA. Bolaget kom också att reda flera av Broströms tankfartyg. Tirfing skulle också komma att stå som ägare till Broströms linje till östra Medelhavet där Svenska Orient Linien under många år var en del av Tirfing.

Ångfartygs AB Tirfing

Ångfartygs AB Tirfing

1905 avledAxel Broström och överlämnade då en sjöfartskoncern som var störst i Sverige där rederierna Ferm och Tirfing utgjorde grunden i verksamheten. Axel efterträddes av sonen Dan. Under åren från Dan Broströms tillträde fram till första världskriget kom Dan Broström att medverka till bildandet av flera transoceanalinjerederier som tex Ostasiat, Orient och Amerika linjerna. I dessa bolag hade Broströms ett stort inflytande, även om den faktiska ägarandelen i dessa bolag varierade. 1906 bildades AB Svenska Ostasiatiska Kompaniet (ASOK), 1911 bildades Svenska Orient Linjen (SOL) och AB Svenska Amerika Mexiko Linien (SAML), 1915 Rederi AB Sverige-Nordamerika (Svenska Amerika Linjen, SAL), 1918 köptes Göteborgs Bogsering AB (Röda Bolaget) och 1924 Hallandsbolaget.

Efter Dan Broströms död 1925 kom koncernen att ledas av Dan Broströms svåger J Alb. Janson tillsammans med andra släktingar och trotjänare inom bolaget. Först 1949 kom Dan Broströms son Dan-Axel att överta ledningen för moderbolaget Tirfing.

Rederi AB Timex

1939 bildades Rederi AB Timex men först 1960 tillfördes rederiet egna fartyg. Timex fick överta äldre lastfartyg från Broströms linjerederier, fartyg lämpliga att sättas in i trampfart. Samma år bildades också Rederi AB Motortank för att reda Broströms tankfartyg, men fick sitt första fartyg först 1945. Bolaget kom dock bara att stå som ägare till ett fåtal fartyg. 1946 bildades Atlanttrafik och AB Oceankompaniet. Broströms Tender Service bildades 1952 för att effektivisera koncernens omlastningshantering. 1965 köptes Aug. Leffler & Son och 1972 blev Broströms majoritetsägare i Svenska Lloyd.

Under åren från första världskriget fram till dess att koncernen slogs i spillror under 1970-talets sjöfartskris var Broströmkoncernen dominerande inom svensk sjöfart med linjer över i stort sett hela världen, engagemang inom varvsrörelse, spedition, mäkleri.

Rederi AB Motortank

Rederi AB Motortank

Under 1970-talet slog sjöfartskrisen hårt mot Broströmkoncernen. Koncernens ägande av Eriksbergs varv skulle komma att drabba Broströms hårt då staten ställde mycket hårda krav på Broströms för att överta varvet. Detta tillsammans med en del alltför optimistiska investeringar tvingade koncernen till en rad drastiska nedskärningar.

Hela linjenätet kom 1978 att omorganiseras i Broströms Rederi AB som Tirfing namnändrats till 1976. Detta räckte inte till för att rädda bolaget som 1984 sålde hela sitt linjenät till Transatlantic. Transatlantic kom nu att ombilda sin verksamhet under namnet Transocean, ett bolag som kom att samordna de från Broströms inköpta linjerna med Transatlantics linjer. Detta nya bolag fick ett nytt skorstensmärke, det blå fältet på Transatlantics gamla skorsten gjordes smalare. På det gula fältet tillfördes Broströms klassiska blå ring med de tre kronorna. Kvar av det en gång så stolta rederiimperiet var nu bara en skärva bestående av två bulkfartyg och en vintanker. 1988 köper svenska ASEA upp resterna av Broströms som nu sakta återhämtar sig inom sjöfartsbranschen nu med klarering, ship management, resebyrå och oljecisternhantering som huvudsysslor.

Broströms Tender Service

Broströms Tender Service

1992 säljs Broström till Shipinvest. Bakom detta bolag står bl.a. också Thunbolaget och man inriktar sig på tankfrakt. Tillsammans har man bildat United Tankers ett rederi som nu får överta namnet Rederi AB Broström. Namnet Broström gör alltså comeback på haven under bibehållen rederiflagga. Denna rederirörelse verkar ha stor framgång med en växande flotta så namnet Broström är tydligen ännu gångbart inom sjöfartsnäringen.

Kommandobryggan

Källor:
Boken ”Tre generationer på sju hav” Jubileumsbok 1965 av Algot Mattsson, Charlie Cederholm, Eric Bolling, Artur Attman och Martin Fritz
Svensk Sjöfartstidning nr 46 1990
Broströms 125år av Buster Hultman
Göteborgs Sjöfartsmuseum, Arkivet.
Båtologen, tidskrift utgiven av Klubb Maritim
Länspumpen, tidskrift utgiven av Klubb Maritim Västra kretsen.
Svensk Sjöfartstidning
Svensk Illustrerad Skeppslista
Browns Flags and Funnels
Sveriges skeppslista
Lloyds book of houses flags and funnels

MS Malmland

MS Malmland, byggd 1942

Skandinaviska Banken

Endast för medlemmar

Broström, Mark och Carlander

Endast för medlemmar

Skandinaviska Kredit (Skandinaviska Banken)

Under våren 1863 hölls ett nordiskt nationalekonomiskt möte i Göteborg. På det mötet och i en mindre krets lade den danske finansmannen C.F. Tietgen fram en plan på ett skandinaviskt-internationellt finansinstitut med säte i Köpenhamn. Det skedde i liten grupp av deltagare, däribland Oscar Ekman, Oscar Dickson, Olof Wijk, C.Fr. Waern och A.O. Wallenberg. Idén var en bank som genom emissioner och kapitalimport skulle förmedla stora investeringar till näringslivet. Målsättningen var att locka utländska investerare.

I verkligheten blev det hela något annat när banken grundades 1863. Oscar Ekman som blev den som drev projektet lyckades inte hitta några internationella placerare utan banken fick istället en i huvudsak svenska karaktär, mycket tack vare A.O. Wallenberg. Sätet för banken blev dessutom Göteborg istället för Köpenhamn. Namnet blev Skandinaviska Kredit AB och var Sveriges första aktiebank.

I den första styrelsen ingick Oscar Ekman (ordf.), C.Fr. Waern, J.W. Wilson, Peter Hammarberg, Olof Wijk, A.O. Wallenberg, Gillis Bildt (överståthållare och  senare regeringsmedlem, förfader till dagens utrikesminister Carl Bildt), Jules Stjernblad från Skånes Enskilda Bank, Henrik Davidson (chef för bankens Stockholmskontor) samt C.F. Tietgen (avgick redan 1866). Till VD utsågs den danskfödde Theodor Mannheimer. Banken fick sitt kontor i det så kallade Chalmerska huset på Södra Hamngatan 11. Huset var också Oscar Ekmans bostad och huvudkontor för D.Carnegie & Co.

Skandinaviska Kredit fick snabbt en ledande roll när det gällde utlåning til lindustriföretag och emissionsverksamhet. Man lämnade under 1860-talet betydande krediter till Rosendahl, Mölnlycke, Hellefors, Edsvalla och Bergvik och redan i början av 1870-talet var banken Sveriges viktigaste bank, även om Skånes Enskilda Bank var siffermässigt större.

Skandinaviska Kredit var helt avgörande för bildandet av ett av Sveriges tidiga storföretag, nämligen Trafik AB Grängesberg-Oxelösund (TGOJ). Bakgrunden var ett antal obligationslån till järnvägsbolag vars räntor inte kunde betalas. Tillsammans med Ernest Cassel, representant för ett engelst konsortium, The Swedish Association Ltd, som ägde majoriteten i de aktuella järnvägsbolagen samt några gruvbolag och bruk agerade Theodor Mannheimer och banken för att bilda TGOJ. Skandinaviska Kredit erhöll 20% av aktierna. Dessa såldes senare av till enskilda intressenter.

1896 drog sig Oscar Ekman tillbaks från posten som ordförande och ersattes av Olof Wijk d.y., som efter sin död 1901 ersattes av Ivar Waern. Stockholmskontorets chef Henrik Davidson dog 1895 och på hans post inträdde Karl Langenskiöld (ingift i familjen Ekman). 1901 blev denne dock chef för Riksbanken och ny chef i Stockholm blev då Jonas C:son Kjellberg. När Theodor Mannheimer dog år 1900 ersattes han av A. Andréen med Herman Mannheimer vid sin sida.

Banken köpte också upp andra banker, 1907 köptes Industrikredit AB i Stockholm och 1910 fusionerade man med den lika stora Skånes Enskilda Bank. Skandinaviska Kredit blev efter denna fusion utan konkurrens Sveriges största bank. Från 1910 hade banken tre huvudkontor, Göteborg med Herman Mannheimer som chef, Stockholm med Jonas C:son Kjellberg och Malmö med Erik Malmsten. Carl Herslow (tidigare ordförande i Skånes Enskilda Bank) blev ordförande och Ivar Waern vice ordförande. Från 1911 blev L. Åkerhielm ordförande och William Gibson samt Carl A. Trolle vice ordförande.

Banken blev huvudfinansiär för flera storföretag i Göteborgsregionen, exempelvis familjerna Mark och Carlanders företag Claes Johansson & Co, Gamlestadens Fabriker och SKF, flera av stadens rederier samt Götaverken. Även vid Grängesbergsbolagets övertagande av AB Gellivare Malmfält och Luossavaara-Kirunavaara AB år 1903 spelade banken en betydande roll.

Övertagandet av andra banker fortsatte också, 1917 övertogs Sveriges Privata Centralbank, som självt övertagit Nordiska Kreditbanken samma år, 1918 övertogs Örebro Enskilda Bank (grundad 1837) och1919 Skånska Handelsbanken.

Banken kom också att bli den största kreditgivarna till Ivar Kreuger och hans spekulativa uppbygge av en svensk industrigrupp med Svenska Tändsticks AB (STAB) och Kreuger & Toll i centrum. Andra storkunder var Broström, SKF, Uddeholm och Bofors via Göteborgskontoret och Sockerbolaget (arvtagare till Carnegie), Kockums och familjen Wehtjes Skånska Cement och Skånska Cementgjuteriet (de två senare företagen skulle senare delvis hamna hos Stockholms Enskilda Bank).

I storbolagen Grängesberg, STAB och SKF ägde banken själv stora aktieposter och man hade stora lån till en rad bolag som krisade under 1920-talet. Däribland det gena emissionsbolaget Centralgruppen Emissions AB (som bland annat ägde de malmrättigheter som skulle ge upphov till bolaget Boliden), Riddarhyttan, Björkaasen i Nordnorge, separatorbolaget Baltic, Öresundsvarvet i Landskrona, Marma-Långrör (ägt av familjen Wijk), Claes Johansson & Co, Malmö Yllefabriks AB samt till spekulanterna Huldt och Knut Tillberg. Banken tvingades överta ägandet av flera av dessa krisbolag under 1920-talet för att säkra sina fordringar.

Boliden såldes till Kreuger 1929, men vid Kreugerkraschen 1932 kom bolaget tillbaka i bankens ägo. Genom att Skandinaviska Kredit varit Kreugers viktigste bankförbindelse drabbades banken hårt av Kreugerkraschen, både ekonomiskt och på annat sätt. Bankens renommé, främst i utlandet, försämrades på ett avgörande sätt. Även bankens stockholmschef Oscar Rydbeck drogs med i Kreugers fall, förlorade jobbet och blev förklarad i personlig konkurs. Kreugers imperium var precis som så många andra spekulanters, då som nu, byggt på lösan sand. Fiktiva värden spelade en stor roll och när kraschen försvann det mesta som ur en tom ballong. Banken döptes 1939 om till Skandinaviska Banken.

För att överta bankens industriintressen startade man 1937 investmentbolaget Custos som övertog Skandinaviska Bankens ägande i Fastighets AB Hufvudstaden, Riddarhyttan, Hellefors, Wargön, Marma-Långrör, Mölnlycke och Oxelösunds Jänverk med mera. Senare också en aktiepost i STAB.Tillsammans kom banken och AB Custos att utgöra centrum i en av Sveriges största storfinansgrupper.

Resultatet av Skandinaviska Bankens problem och sammankoppling med Kreugerkraschen tillsammans med att Svenska Handelsbanken hade en dynamisk ledning ledde till att Skandinaviska Banken blev omsprungen av Handelsbanken som blev Sveriges största bank. Skandinaviska Banken fortsatte dock att överta andra banker och växte också, 1939 övertogs Loftahammars Lån- och Sparkassa, 1942 AB Borås Bank och AB Dalslands Bank, 1944 Bankirfirman C.G. Cervins bankrörelse, 1945 Södermanlands Enskilda Bank AB och 1949 Göteborgs Handelsbank.

1959 gjordes det gamla sågverksföretaget Säfveåns AB om till ett investmentbolag och övertog bankens ägande i bland annat Boliden och Svetsmekano.

1963 var Skandinaviska Banken och Custos centrum i den tredje största svenska storfinansgruppen och centrala makthavare i gruppen var Sven Schwartz, Lars-Eric Thunholm, Tage Thomasson, Franz Hartmann och Gösta Liedberg. I styrelsen satt för övrigt även Dan-Axel Broström och Ernst Wehtje, vars bror Walter Wehtje satt i styrelsen för Stockholms Enskilda Bank.

1969 bestod bankens styrelse av Frans Hartmann (ordförande), Sven Hammarskiöld, Erland Waldenström, Dan-Axel Broström, Stig Gorthon, Kristian von Sydow, Sverre R:son Sohlman, Wilhelm Ekman (från samma familj som bankens initiativtagare Oscar Ekman), Nils Holmström, Per Carlsson, Sune Wetterlundh, Gunnar Engellau (Volvo), Lars-Erik Thunholm (VD), Ingemar Blennow (chef göteborgskontoret), Alf Åkerman (chef stockholmskontoret) och Hans-Cavalli Björkman (chef Malmökontoret). Bland de större ägarna fanns fortfarande familjen Mannheimer.

1972 fusionerades banken med Stockholms Enskilda Bank till Skandinaviska Enskilda Banken.

Direktörer i Skandinaviska Kredit / Skandinaviska Banken

Göteborg
Theodor Mannheimer, 1864-1900
A. Andréen 1900-1905
Herman Mannheimer, 1900-1930
Åke Belfrage, 1930-1946
Erik Lundh, 1946-1960
Ingemar Blennow, ?-1970

Stockholm
Henrik Davidson, 1865-1895
Karl Langenskiöld, 1895-1901
Jonas C:son Kjellberg, 1901-1917
Oscar Rydbeck, 1917-1932
Ernst Herslow, 1933-1946
Gustaf Söderlund 1946-1957
Lars-Erik Thunholm 1957-1971 (VD 1957-1971)
Alf Åkerman 1971

Malmö
Erik Malmsten 1910-1913
Holger Lauritzen, 1913-1919
Åke Belfrage, 1919-1930
Ernst C:son Herslow, 1930-1933
Ivar Åkerman, 1933-1951
Claes Lindskog, 1951-?
Hans Cavalli-Björkman, ?-1971

Läs mer: Sydsvenskan, SVD, VA,

Andra källor:
Vem äger Sverige?, SOU 1968:7
CH Hermansson, Monopol och storfinans – de 15 familjerna, 1971, tredje upplagan
Aktieägarens Uppslagsbok 1969, 1969
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987

Broströms – sinnebilden för redarsocieteten

Del 1 av 12 i serien Finansfamiljer i Göteborg

Den 5 mars 2008 hade Göteborgs-Posten en artikel med rubriken ”Redarsocietetens siste har gått bort”. Artikeln handlar om Kristian von Sydow, den siste ur släkten Broström (han var gift med Marie-Christine Broström, dotter till Tor Erland J:son Broström, kusin med Dan-Axel Broström) som var chef för familjens rederi- och varvskoncern. En av de förfäder (farfar) som Veckorevyns chefredaktör Ebba von Sydow kallat arbetare. Han var naturligtvis allt annat än arbetare. Chef för ett av Sverige största företag och huvudman, under en tid, i en av de 5 familjer som av CH Hermansson på 1960-talet, i boken om de 15 familjerna, såg som de mäktigaste i de svenska näringslivet.

Broströms framväxt till en av de mäktigaste finansfamiljer startade redan 1865 då Axel Broström köpte sitt första fartyg. 1882 bildar Axel Broström, Ångbåts AB Ferm och några år senare, 1890, det som skulle bli koncernens moderbolag, Ångfartygs AB Tirfing. När Axel Broström dör 1905 har bolaget utvecklats till Sveriges största rederiföretag. Sonen Dan Broström tog över chefskapet i företaget och under hans tid startades en mängd olika dotterbolag med linjer över hela jordklotet, som exempelvis Svenska Ostasiatiska Kompaniet, Svenska Orient Linjen (SOL) och Svenska Amerika Linjen (SAL). Initiativet till SAL togs dock av Broströms konkurrent Transatlantic och dess initiativtagare Wilhelm R Lundgren. Företaget bedrev lasttrafik och passagerartrafik på Nordamerika. Det senare med bl.a. de välkända fartygen Kungsholm och Gripsholm i olika upplagor.

Dan Broström

Dan Broström

Vid Dan Broströms död 1925 kontrollerade Broströmskoncernen två varv, Götaverken och Eriksberg och var ett av Sveriges största företag. Hans änka, född Ann-Ida Mark, från en annan försvunnen göteborgsk finansfamilj, överlevde honom med 40 år och dominerade på många sätt den Broströmska släkten under sin levnad. Vid Dan Broströms död blev svågern J. Albert Janson, farfar till Kristian von Sydows fru, chef för familjeföretaget. Först 1949 tog Dan-Axel Broström, son till Dan, över ledningen.

Under 1950-talet skaffade sig Broströms intressen i svetsföretaget ESAB och 1965 i företaget Gunnebo Bruk. INtressena i Götaverken avvecklades under 1950-talet och 1963 övertog man 50% av aktierna i Uddevallavarvet (staten ägde den andra hälften). 1965 köptes också företaget Aug. Leffler & Son. Enligt den statliga koncentrationsutredningen hade familjen Broströms hel- och delkontrollerade företag ungefär 17 000 anställda år 1963.

Dan-Axel Broström levde delvis ett utsvävande playboyliv och var mycket omskriven i den göteborgska pressen. Det var också allmänt känt att han hade alkoholproblem och han avsattes som chef för familjeföretaget 1969 då Kristian von Sydow trädde in i hans ställe. Under 1970-talet hamnade koncernen i kris, precis som alla andra rederi- och varvsföretag. Varvet övertogs av staten utan att Broströms fick nån ersättning, 1976 döptes Tirfing om till Broströms Rederi AB och 1984 såldes hela linjenätet till Transatlantic. Resterna av bolaget köptes av ASEA år 1988 och 1992 såldes det till Shipinvest. Därefter kom ett nytt bolag i denna koncern att få namnet Broströms och det företaget har i dagarna köpts upp av Maersk.

1975 hade Kristian von Sydow efterträtts av Ingemar Blennow som VD i koncernen. Denne kvarstod till 1979. Enligt Industriverkets undersökning från 1978 hade företag som familjen Broström kontrollerade helt eller delvis endast 3 700 anställda år 1977 och familjens tid inom den svenska storfinansen var slut några år senare när det mesta av verksamheten såldes.

Jag har redan nämnt att familjen Mark och Broström var nära släkt. En annan familj som Broströms är släkt med är familjen Wijk, ytterligare en gammal finansfamilj från Göteborg. Kristian von Sydows far Oscar von Sydow var gift med Mary Wijk och Dan-Axel Broströms syster, Kerstin Broström var gift med Erik Wijk, under många år chef för Svenska Amerika Linjen. Erik Wijk är farfar till den vänsterradikale författaren med samma namn.

Förutom ovan nämnda Ebba von Sydow och Erik Wijk som ju finns i det offentliga Sverige, hittar man en del ättlingar till Broströms inom näringslivet. Jacob Broström, son till Dan-Axel arbetar bland annat i bolaget Business Region Göteborg AB, driver bolaget J.A.F. Broström & Partners AB och sitter i styrelsen för British-Swedish Chamber of Commerce tillsammans med bland annat Björn Savén i IK Investment och en del andra näringslivshöjdare. Flera hittar man annars i styrelsen för Herbert och Karin Jacobssons stiftelse, förutom Jacob Broström också Michael Moseby och Oscar von Sydow (far till Ebba von Sydow). Men som storfinansfamilj är familjen Broström död.

Läs mer: Sjöfartsmuseet, Populär Historia, GP, Ekonomisk Historia, Rötter, SSRS1, SSRS2, Vårt Göteborg, HD, GT, DN, AB, SVD, DM, Realtid, Resume, EX, GT, AB, LOKE, Ordfront,

Källor (förutom redan nämnda och länkade):
Algot Mattsson, Huset Broström, 1980
Algot Mattsson, En dynastis uppgång och fall, 1984