Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

D. Carnegie & Co

Henning Frisell

Henning Eric Frisell, född 15 oktober 1824 i Skållerud, Älvsborgs län,som son till brukspatron Erik Frisell och Hedvig Gustava Ekelund. Död 20 februari 1899 i Göteborg, var en svensk affärsman.

Från 1855 gift med Alfhild Eugenia Lindberg, dotter till brukspatronen J.G. Lindberg och Gustava Johanna Engborg. De hade sonen Erik Frisell.

Erhöll burskap i Göteborg 1849, och grundade tillsammans med sin bror Fredrik Frisell firman F & H. Frisell  samma år. Delägare i firman 1849–74 och ensam ägare 1875–99.

Henning Frisell inträdde 1870 i D. Carnegie & Co:s tjänst och blev där en av direktörerna 1871 samt ledde dess försäljningsverksamhet till sin död. Han var också ledamot av styrelsen för flera andra aktiebolag och 1863 en av grundarna av Sjöförsäkrings AB Gauthiod i Gbg, det första moderna försäkringsbolaget i Sverige, samt ägde Sölje glasbruk i Stavnäs (Värml).

Styrelseledamot i Skandinaviska Kredit AB 1867-99, Jonsereds Fabrikers AB, Stömne bruks AB, Göteborgs Mekaniska Verkstads AB, Tändsticksfabriks AB Vulcan och Göteborgs sparbank. Mellan åren 1867–70 var han ledamot i Göteborgs stadsfullmäktige.

Vid sin död hade han en förmögenhet på 1,6 miljoner kronor.

Källa: Magnus Fahl, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, biografisk matrikel, 1963

 

Advertisements

D. Carnegie & Co som järnexportfirma

Del 10 av 19 i serien 1800-talets handelshus

Grundades 1803 när David Mitchell, ägare av en handelsfirma där David Carnegie d.ä. och Jan Lamberg arbetade dog. Verksamheterna togs över av en ny firma bildad av de tidigare medarbetarna i Mitchells firma. Den nya firman fick namnet D.Carnegie & Co.  Firman var framförallt en järnexportfirma men också en medelstor brädexportör.

1810 stod firman för 7% av järnexporten från Göteborg och var den fjärde största järnexportören, 1815 stod D. Carnegie & Co för 4% och 1820 för 6%. En del av förklaringen till Carnegies framgångar på järnexport- och brädexportområdet återfinns i det faktum att den största exportfirman, John Hall & Co gick i konkurs år 1807. David Carnegie var syssloman i konkursen (konkursförvaltare) och gynnade sig själv vilket också de andra sysslomännen Niklas Björnberg, F.M. Åkerman och David Low gjorde.

Vid David Carnegie d.ä.:s död år 1837 inträdde brorsonen David Carnegie d.y. som delägare i firman, men efter sitt giftermål med Susan Carnegie (dotter till David Carnegie d.ä.) 1845 såldes järnexportverksamheten till den i firman anställde Fredric Malm som haft ansvaret för järnexporten. Dennes nybildade firma fick namnet Fr. Malm & Co. Istället kom firman D.Carnegie & Co att ägna sig åt uppbyggnaden och driften av porterbruket och sockerbruket vid Klippan som grundats av A.R. Lorent.

Källor:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963

David Carnegie d.y.

David Carnegie d.y.David Carnegie d.y., (han skrev sig själv som J:r) född 3 maj 1813 i utkanten av London, död 15 februari 1890, var en skotsk-svensk handels- och industriman samt donator.

Han var brorson till David Carnegie d.ä. och son till sjökapten James Carnegie (1773-1851) och Margaret Gillespie (-1828). Gift första gången med Julie Bolette Zeuthen (- 1841) och andra gången 1845 med sin kusin Susan Mary Ann Carnegie (1819-1859), med vilken han hade barnen Douglas, James (1846-1925) och Julia Isabella (1850-1930) Carnegie.

Den första frun dog 1841 tillsammans med ett litet barn. Detta föranledde David Carnegie .dy. att flytta tillbaka till Skottland där han förblev resten av sitt liv på egendomen StronvarBalquhidder. Han hade också en egendom utanför London, Eastbury, och fastigheter i Göteborg, bl.a. en på Södra Hamngatan 11 där han var skriven som boende åren 1840-52 trots att han faktiskt inte uppehöll si där nån längre tid. Sonen James Carnegie övertog Stronvar vid faderns död.

1836 kom David Carnegie Jr till Göteborg och blev delägare i firman D. Carnegie & Co. Samma år köptes också de Lorentska socker- och porterbruken i Klippan upp. 1837 dog David Carnegie Sr,  exportverksamheten såldes 1845 till Fredrik Malm och företaget blev nu huvudsakligen ett industriföretag. Från 1840 var Davdi Carnegie d.y. ensam ägare. Som chef för sockerbruket behölls vid köpet bröderna Lorents kusin John Nonnen (1770-1845) intill 1845 och därefter blev Oscar Ekman det.

När man köpte upp de lorentska bruken var det William Robertson, kusin till David Carnegie Jr, som stod för huvuddelen av kapitalinsatsen (55%). Men 1850 köptes hans arvingar ut ur företaget som 1851 förvandlades till ett handelsbolag med David Carnegie Jr som ägare till 3/7 och Oscar Ekman, Eduard Magnus, Morris Jacobson och John Barclay som ägare till 1/7 var. 1865 ombildades företaget till ett aktiebolag, 1877 köptes familjen Barclay ut ur bolaget och 1879 familjen Magnus och Morris Jacobson. Från 1890 övertogs även David Carnegies andel av bolaget av familjen Ekman som nu var helägare av företaget.

Släktskapsrelationer

Andra källor:

Artur Attman,  Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Artur Attman, D. Carnegie & Co 1803-1953, 1953
Gösta Bodman & Sigvard Reuterskiöld, Sockerbruket i Göteborg 1808-1934, 1934
C R A Fredberg, Det gamla Göteborg, 1921

David Carnegie d.ä.

David Carnegie (1772-1837) var son till George Carnegie. Han brukar kallas senior för att skilja honom från brorsonen med samma namn. Han var gift med Anna Christina Beckman (1778-1840), från en rik göteborgsk grosshandelsfamilj. En syster till henne var gift med Laurent Tarras som var verksam i Ostindiska Kompaniet och en annan syster var gift med Christian Wilhelm Damm, från en annan betydande göteborgsfamilj.

Susan Mary Ann Carnegie (1819-1859), dotter till David Carnegie d.ä. och  Anna Christina Beckman gifte sig med kusinen David Carnegie d.y.

1786 åkte han till Göteborg för att förkovra sig i handelsyrket. Han fick då arbete i firman Erskine & Hall hos faderns tidigare bokhållare.

1803 övertog han, tillsammans med Jan Lamberg, istället den av Thomas Erskine och David Mitchell år 1798 grundade firman Erskine & Mitchell. Denna firma ägdes sen 1799 av David Mitchell ensam och sysslade med sill och tran liksom med rederiverksamhet. När David Carnegie Sr tog över firman bytte den namn till D. Carnegie & Co.

David Carnegie var den som 1807 begärde John Hall & Co i konkurs och det blev inledningen till en rättsprocess mellan John Hall d.y. och David Carnegie Sr som kom att pågå till 1826. Den hallska firmans konkurs innebar att järnexporten som tidgare dominerats av denna firma kunde upptas av fler firmor. D.Carnegie & Co blev ett av dessa företag, liksom Olof Wijk & Co, Alex. Barclay & Co, Low & Smith och Jam. Dickson & Co.

Vid sin död efterlämnade David Carnegie d.ä. en stor förmögenhet, bland annat ett hus vid Västra Hamngatan 3, som stod upptaget till 30 500 riksdaler banco. Han ägde även en hamn i Masthugget, flera skepp, järnbruk, kvarnar och sågar samt egendomen Fräntorp.

Eduard Magnus

Eduard MagnusEduard Magnus, född 27 oktober 1800 i Göteborg, död 5 februari 1879 i Göteborg, var en svensk grosshandlare och politiker. Han var son till Lazarus Elias Magnus och Göthilda Henriques. År 1825 gifte han sig med sin kusin Rachel Jacobson, dotter till Jacob Moses Jacobsson och Rebecca Magnus. Hans enda dotter, Göthilda Magnus (1837-1901), var gift med Pontus Fürstenberg (1827-1902).

År 1833 erhöll Magnus burskap som grosshandlare i Göteborg efter att arbetat några år som bokhållare. Mellan 1832-70 var han delägare i firma L.E. Magnus & Co, 1870-79 stod han som ensam ägare. Under åren 1851-79 var han också delägare i D. Carnegie & Co.

Han utvecklade en omfattande diskonteringsrörelse, varigenom han tillsammans med sin svåger Morris Jacobson behärskade en stor del av stadens kreditmarknad. Magnus deltog även i grundandet av Göteborgs privatbank och var även verksam i andra företag:

I faderns firma fick M kontakt med textilindustrin genom de ekonomiska kontakterna med handlanden L Fürstenberg och det av denne anlagda Oscarsdals bomullsväven. Dessa intressen utvecklades vidare, när firman L E Magnus & co ingick som grundare och delägare i Holmens bruks och fabriks ab i Norrköping, vars bolagsregler fastställdes av regeringen 14 juni 1854. Målsättningen var att vidareutveckla de i Norrköping befintliga anläggningarna för järnförädling och papperstillverkning samt att anlägga ett större bomullsspinneri. För Holmens bruk spelade M:s goda internationella förbindelser en viktig roll. Av betydelse för hans engagemang i Norrköping synes, utöver de ekonomiska intressena, ha varit de intima förbindelserna mellan de judiska släkterna Magnus i Gbg och Jeremias och Philipson i Norrköping.

Magnus var ledamot av Göteborgs stadsfullmäktige 1863-78. Vidare hade han olika styrelseuppdrag, exempelvis för Göteborgs museum och Renströmska fonden. Han donerade också medel till Göteborgs högskola samt understödde konstnären Johan Peter Molin.

Huvuddelen av texten från Wikipedia

Lazarus Elias Magnus

L.E. MagnusLazarus Elias Magnus, född 25 februari 1770, död 21 maj 1851, var en svensk industriman. Son till Elias Magnus. Gift med Göthilda Henriques , född 1767, och död 1825 som var dotter till Ruben Moses Henriques och Milka Delbanco. Han var far till bank- och affärsmannen Eduard Magnus, vars dotter Göthilda Magnus var gift med Pontus Fürstenberg.

Magnus far flyttade till Marstrand från Strelitz i Mecklenburg 1780, med stöd av den svenska frihamnsförordningen 1775. Familjen sökte sig mot Göteborg, där Magnus företag, L. E. Magnus et Comp, blev en stor grosshandlarrörelse, vari socker, tobak och kaffe utgjorde hörnstenarna. Firman kom med tiden att bli allt större med olika verksamhetsgrenar:

Firman expanderade som betydande grosshandelsföretag och kunde på 1830-talet uppta både sonen Eduard Magnus och svärsonen Morris Jacobson som delägare. Från Gbg knöts internationella kontakter med speciellt Danmark, Storbritannien och Frankrike. Samtidigt utvecklades andra, i den tidens ekonomiska liv karakteristiska verksamhetsområden: förlags- och diskonteringsverksamhet samt valutatransaktioner. Innan ett ordnat bankväsen etablerats i Sverige, spelade privata bankirer en avgörande roll för att täcka näringslivets behov av krediter. Som exempel på M:s verksamhet på detta område kan nämnas ett vinstgivande förlagskontrakt med grosshandlaren L Fürstenberg, som 1832 anlagt Oscarsdals bomullsväven. Kontraktet gav ränta på utlånat kapital och del i företagets nettovinst. M:s erfarenheter som bankir fick senare stor betydelse för Gbgs privatbank, där M och sonen Eduard hörde till grundarna.

Den 29 augusti 1804 erhöll han privilegium för sockertillverkning och uppförde strax utanför staden, ”vid Mölndalsån utanför Konungsporten i stadens 12:e rote invid Katrinelund”, en modern fabrik i tre våningar med namnet Katrinedals sockerbruk. Tillverkningen startade två år senare och bedrevs kontinuerligt fram till 7 januari 1849, då fabriken brann ned. År 1820 stod sockerbruket för 13,5% av Göteborgs totala industriproduktion.

Tillsammans med det 1810 av Abraham Robert Lorent grundade sockerbruket vid Klippan dominerade Magnus anläggning den göteborgska sockertillverkningen. Efter fabriksbranden återupptogs inte verksamheten, utan istället gick Magnus in som delägare i Klippanfabrikerna, som vid den tiden övertagits av David Carnegie d.y. Vid sidan av sockertillverkningen uppförde Magnus 1812 (tillstånd 25 mars 1812) en snus- och tobaksfabrik vid Mölndalsåns västra sida, där de första svensktillverkade cigarrerna producerades 1815. Tobaksproduktionen upphörde 1836, och hade som mest 13 anställda samt omsatte som mest 14 000 riksdaler banco per år.

Text i huvudsak från Wikipedia

Jan Lamberg

Jan LambergJan (Johan) Lamberg (1771-1834) var son till handlanden Peter Lamberg (1742-99) och Sara Charlotta Kåhre. Gift med Maria Juliana Kåhre. Sara Charlotta Kåhre var sannolikt syster till handelsmannen Lars Kåhre vars dotter Maria Juliana Kåhre (1778-1845) alltså var gift med sin kusin Jan Lamberg.

Jan Lambergs dotter Sofia Vilhelmina Amalia Lamberg (1820-95) var först gift med löjtnanten Karl Sebastian Tamm, sen med fideikommissarien Sten Vilhelm Teodor Ankarcrona och slutligen med Carl FB von Bergen(1838-97) i dennes första äktenskap. En annan dotter till Jan Lamberg, Martina Lamberg, var gift med John Barclay (1810-67). Hade också sonen Johan Lamberg (1803-56).

Vid David Mitchells död 1803 så övertog David Carnegie d.ä. och Jan Lamberg verksamheten i Mitchells firma (Erskine & Mitchell). Firman fick då namnet D.Carnegie & Co. Jan Lamberg tycks ha varit anställd som bokhållare hos Mitchell innan dess. Hans son Gustaf Lamberg (1800-66) var delägare i Carnegie mellan 1828 och 1841.

Anders Lamberg (1778-1855), bror till Jan Lamberg, var stadsmäklare.

Gustaf Ekman

Gustaf EkmanFredrik Gustaf Ekman, född 29 augusti 1852 i Stockholm, död 26 februari 1930 i Göteborg, var en svensk kemist, hydrograf och industriman. Han var son till kommendörkapten Jakob Emil Ekman (1815-1900) och friherrinnan Sophia Kurck (1823-1907) och tillhörde göteborgssläkten Ekman.

Han gifte sig den 4 januari 1885 i Växjö med Gerda Elisabet Gödecke (1861-1927), dotter till disponent August Gödecke och Anna Fredrika Gödecke, född Bohlin. Barn: Ingegärd Ekman (född 1885), Signhild Ekman (född 1887), Håkan Ekman (1889-1961), Leif Ekman (1893-1967), Sigurd Ekman (född 1894), Astrid Ekman (född 1901), samtliga födda i Carl Johans församling i Göteborg. Leif Ekman deltog i sommar-OS 1912 som höjdhoppare.

Ekman studerade vid Göteborgs realgymnasium 1866-70, vid Chalmerska institutet 1870-72 och vid Fresenius laboratorium i Wiesbaden (analytisk kemi) 1873-74. Han var amanuens vid kemiska laboratoriet vid Uppsala universitet 1877-78, deltog i undersökningen av havsströmmar i Kattegatt, Skagerack och Öresund 1876, i Vetenskapsakademiens Östersjöexpedition 1877 samt i vinterexpeditioner i Skagerack och Kattegatt 1878 och 1879.

Gustaf Ekman var en betydelsefull person för svensk havsforskning i början av 1900-talet. Han arbetade tätt tillsammans med Otto Pettersson och var med och grundade Bornö hydrografiska fältstation samt gjorde egna vetenskapliga arbeten. Han blev 1907 den första hedersdoktorn vid Göteborgs högskola (numera Göteborgs universitet). Den 15 maj 1914 donerade han 100 000 kronor till inrättande av en oceanografisk institution vid högskolan, samt medel för undervisning.

Gustaf Ekman blev 1880 teknisk chef för D. Carnegie & Co AB, och avancerade 1899 till verkställande direktör i samma bolag. Gustaf Ekman fick ett avgörande inflytande på Carnegiebolagets engagemang i den skånska och svenska betsockerindustrien, genom dess starke man Carl Tranchell. Efter Oscar Ekmans död 1907 bildades för portertillverkningen ett särskilt bolag, Porterbryggeri AB D. Carnegie & Co – från 1938 dotterbolag till AB Pripp & Lyckholm. Sockerverksamheten såldes 1907 till Svenska Sockerfabriks AB. Chefskapet för sockerbruket i Göteborg övertogs av Gustaf Ekman. Han kvarstod som direktör för sockerbruket intill sin död 1930. Från 1907 var Ekman ordförande i styrelsen för det då nybildade Svenska Sockerfabriks AB, för vilkets bildande han spelade en avgörande roll. Genom det så kallade Malmökontraktet den 27 augusti 1900 lades grunden till det fusionsarbete, som kom att bli Svenska Sockerfabriks AB. Han var dessutom initiativtagare till Trelleborgs Sockerfabriks AB 1887, samt ledamot av styrelsen för Jordberga Sockerfabrik från 1890, Hököpinge Råsockerfabrik från 1891 samt Sockerfabriks AB Union från 1897.

Utöver det som redan nämts var han dessutom styrelseledamot i flera av landets största bank- och industriföretag, såsom ledamot av styrelsen för Skandinaviska Kredit AB 1909-30, AB Svenska Kullagerfabriken, Fastighets AB D. Carnegie & Co., Sjöförsäkrings AB Gauthiod, AB Bofors, AB Bofors Nobelkrut och AB Kväveindustri samt huvudman i Göteborg Sparbank 1925-30.

Dessutom hade han en tad politiska uppdrag och uppdrag i olika organisationer. Han var ledamot av Göteborgs stadsfullmäktige 1899-1910, ledamot i hälsovårdsnämnden 1897-1902, ledamot i styrelsen för Renströmska badanstalten i Majorna 1892-93 och 1896-97, av folkskolestyrelsen 1898-99, av styrelsen för Majornas sjukhus 1898-1909, av styrelsen för Majornas elementarläroverk för flickor 1899-1905, av styrelsen för Göteborgs högskola 1901-30, varav som kassaförvaltare 1908-30 och vice ordförande 1928-30, av styrelsen för Allmänna och Sahlgrenska sjukhuset 1906-07, av styrelsen för AB Göteborgs Frihamn 1908-13 samt för Västra begravningsplatsen.

Gustaf Ekman var ledamot av styrelsen för Statens meteorologiskhydrografiska anstalt 1918-30 och av styrelsen för Sveriges industriförbund, och vidare medlem av Svenska Hydrografisk-Biologiska kommissionen 1894 och av internationella rådet för havsforskning 1902.

Han var ledamot av Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg (1900), av Ingenjörsvetenskapsakademien (1919), där han blev preses, av Kungliga Fysiografiska Sällskapet i Lund och av Kungliga Vetenskapsakademien (1926).

Han köpte vid sekelskiftet 1900 Råda säteri, tio kilometer utanför Göteborg, där familjen främst tillbringade somrarna. Albert Einstein besökte Ekman på säteriet i samband med Nobelprisutdelningen 1923. I Göteborg bodde familjen från 1916 i det så kallade Chalmerska huset vid Södra Hamngatan 11, fram till Ekmans död 1930 då Skandinaviska Kredit AB tog över fastigheten (man hade redan 1864 varit inhyrda i en mindre lokal i huset).

Texten i huvudsak från Wikipedia, men felaktigheter borttagna och saker tillagda.

Johan E Ekman

Johan E EkmanJohan Emilson Ekman (i riksdagen kallad Ekman i Göteborg, skrev sig själv Johan E Ekman), född 11 mars 1854 i Stockholm, död 18 februari 1919 i Göteborg, var en svensk grosshandlare och politiker (liberal). Han tillhörde göteborgssläkten Ekman och var verksam i handelshuset Ekman & Co.

Johan Ekman var son till kommendörkapten Jakob Emil Ekman (1815-1900) och friherrinnan Sophia Kurck (1823-1907). Han tillhörde Göteborgssläkten Ekman. Modern var dotter till presidenten i Kammarrätten friherre Claës Arvid Kurck och friherrinnan Hedvig Liljencrantz, och dotterdotter till Johan Wilhelm Liljencrantz. Ekman gifte sig 1881 med Hedda (Hedvig) Richert (född 1861), dotter till överste J. G. Richert och Magdalena Richert, född Netzel. Han var far till konsul Carl Ekman (1883-1957), Birgit Ekman och Agnes Ekman. Den sistnämnda var gift med riksdagsmannen och utrikesministern Johannes Hellner medan Birgit Ekman var gift med generalmajor Folke Ramström.

Johan Ekman började 1873 arbeta i familjens handelshus Ekman & Co och blev delägare i företaget 1891:

Som souschef satt ända sedan 1874 Henrik Ahrenberg. Då Janne Ekman emellertid ville bevara firmans ledning hos släkten, upptog han fränden Johan E. E. som delägare och chef vid sitt eget tillbakaträdande 1891, med Ahrenberg som meddelägare. Från 1908 var E. emellertid ensam ägare till 1917, då sonen konsul Carl J. J. E. och O. Kjellström upptogos som delägare i firman. Den redan förut ansedda och solida handelsfirman Ekman & Co. utvecklades under Johan E:s framsynta och skickliga ledning till ett av Göteborgs då största affärshus och en av Sveriges främsta transmarina exportorganisationer, med egna kontor i London, Manchester, Paris,. Shanghai, Tokio, Osaka och Buenos Aires. Firmans gamla järn- och stålexport fortsattes, men cellulosautförseln utvidgades i hög grad av E., som förvärvade cellulosafabriken i Ed i norra Småland. Han medverkade även vid grundandet av de norrländska sulfitfabrikerna Öhrviken och Nyhamn samt deltog 1901 i startandet av Örebro pappersbruk. Därefter ökades firmans pappersexport avsevärt. E. var tillika en av grundarna av a.-b. Svenska ostasiatiska kompaniet, Rederi a.-b. Sverige—Nordamerika (nu Svenska Amerika Linien) samt a.-b. Svenska Amerika Mexico Linien. På det kommunala fältet nedlade E. ett särskilt stort arbete inom Göteborgs drätselkammare. Samtidigt ägnade han mycken tid också åt olika bank- och försäkringsföretag, särskilt Göteborgs bank, liksom han överhopades med förtroendeuppdrag i hemstaden och detta både på de praktiska områdena och inom Göteborgs kulturorganisationer. Han var kassaförvaltare i Slottsskogsstyrelsen och gjorde ej minst som vice ordf. i styrelsen för Göteborgs museum en stor insats.

Han var en av stadens ledande affärsmän med inflytelserika poster i ett stort antal företag:AB Göteborgssystemet (till 1909), Sjöförsäkrings AB Gauthiod (1914),  Örebro pappersbruks AB., Eds cellulosafabriks AB, Nyhamns Cellulosafabriks AB, Öhrvikens AB, Sveriges förenade konservfabriker, AB Finspongs styckebruk, Jernverksföreningen (vice ordf.), Rederi AB Sverige—Nordamerika (senare Svenska Amerika Linien), Svenska Amerika Mexico Linien, AB. Labor, Göteborgs sjömannasällskap, Göteborgs och Bohus läns sparbank (styrelseledamot 1892-1918, ordförande 1915), Lindholmens verkstad (1906-1910), Brand- och livsförsäkrings AB Svea (ordförande 1916-1919), Svenska Ostasiatiska Kompaniet (styrelseledamot 1907-1918, ordförande 1916), D. Carnegie & Co (olika företagsgrenar), Orrefors bruks AB med mera.

Ekman var riksdagsledamot i andra kammaren 1906–1911 för Göteborgs stads valkrets och i första kammaren från 1912 till sin död för Älvsborgs läns valkrets. I riksdagen tillhörde han, som liberal politiker, liberala samlingspartiet. Han var ledamot i bankoutskottet 1910–1919 och engagerade sig bland annat i olika näringslivsrelaterade frågor.

Johan Ekman var Riksföreningens för svenskhetens bevarande i utlandet första ordförande mellan 1908-1918. Han var konsul för Italien i Göteborg från 1890.

Porterbryggeriet D. Carnegie & Co

Den ursprunglige grundaren av det riksbekanta numera landets enda porterbryggeri, Carnegieska Porterbruket, var en från Tyskland inflyttad industriidkare vid namn Abraham Robert Lorent. År 1808 inköpte han lämpliga tomter ute vid Klippan i den dåvarande göteborgska bebyggelsens yttersta utkant åt väster, för att därstädes uppföra ett sockerbruk, å vilket han även snart erhöll privilegium.

Lorentska bruken, Klippan

Lorentska bruken, på 1820-talet (efter en gammal målning) Det gamla Göteborg, Första häftet, C. R. A. Fredberg, 1919, s. 32

I Göteborg hade vid denna tidpunkt trenne porterbryggerier sett dagen, vilka dock icke drivits med någon särskild framgång. Lorent kom nu på den tanken, att vid sidan av sockerbruket bedriva ett porterbryggeri och hans privilegieansökan därom bifölls år 1813. Lorent skaffade sig nu även privilegium på att själv få göra fat och tunnor för portern, tillstånd att importera humle i den mängd han behövde etc. Allt var synnerligen välorganiserat från början. År 1817 torde den första portern från Lorentska bryggeriet ha förts ut i marknaden. Då hade redan Lorent fått åtnjuta den framgången, att regeringen förbjudit all import av utländsk porter.

Det nya företaget seglade alltså redan från starten i förlig vind. Porterbryggeriet vid Klippan utvecklade sig snart till ett jättebryggeri i en skala, till vilken man dessförinnan aldrig sett någon motsvarighet i Sverige. Hur omfattande den var framgår av, att på 1830-talet kunde man i bryggeriet mäska 120 tunnor malt på en gång, lagra 2.400 tunnor korn; vidare uppgick den årliga tillverkningskapaciteten till 23.500 hl. porter etc.

Att här i detalj kunna följa bryggeriets utveckling låter sig inte göra — därtill skulle fordras en fullständig historik över hela portertillverkningens utveckling i Sverige, som så gott som fullständigt sammanfaller med Carnegies. Detta bryggeri har nämligen hela tiden haft en dominerande ställning.

År 1833 avled Lorent och på grund av att denne å spekulationer förlorat hela sin förmögenhet, så måste arvingarna å auktion låta försälja bruket. Det inköptes av den blott 23-årige engelsmannen grosshandlaren David Carnegie J:r för 300.525 rdr rgs. Han förvärvade emellertid även de färdiga produkterna och de lösa inventarierna, varför hela köpesumman sprang upp till 402.912 rdr rgs.

År 1841 slog Carnegie samman sin grosshandelsrörelse med fabriksrörelsen under det gemensamma namnet David Carnegie & Co. Ungefär tio år senare ändrades firmanamnet till Handelsbolaget D. Carnegie & Co, då som ny delägare ingingo fyra göteborgare, däribland konsuln Oscar Ekman. David Carnegie hade då flyttat tillbaka till England. År 1860 ändrades handelsbolaget till Aktiebolaget D. Carnegie & Co. Stiftaren levde hädanefter helt i England. Han hade sitt kapital investerat i det bolag i Göteborg, som bar hans namn men den egentlige ledaren av fabriksrörelsen och chefen för det hela blev hädanefter Oscar Ekman.

År 1907 uppdelades det gamla bolaget i tre särskilda bolag med skilda intresseområden: Porterbryggeriet A.-B. D. Carnegie & Co, Svenska Sockerfabriks A.-B. och Fastighets A.-B. D. Carnegie & Co. Det första av dessa bolag hade då ett aktiekapital av fem miljoner kronor. Den 1 januari 1921 övertogs bryggeriets alla aktier av A.-B. Vin- och Spritcentralen för en summa av 13 miljoner. Sju år senare inköptes bryggeriet, fortfarande med bibehållet namn sedan 1907, för 8 miljoner kronor av ett konsortium, däri 1/5 av aktierna övertogs av Stockholms Bryggerier samt 4/5, dels och till största delen av A.-B. Pripp & Lyckholm i Göteborg, dels av en del bryggerier i landsorten.

Carnegie & Co

Porterbryggeriet Carnegie & C:o Vykort, omkring 1915

Tillverkningens omfattning har alltid varit betydande. År 1916 redovisas det hittills högsta antalet med 59.000 hl. På grund av nykterhetslagstiftningen minskades dock porteromsättningen betydligt och nedgick år 1934 till cirka 25% av den forna omsättningen. Senare åren visa dock en förnyad återhämtning i tillverkningen, som naturligtvis är beroende på ökad efterfrågan; den årliga omsättningen håller sig f.n. omkring ca 20.000 hl. Man kan i detta sammanhang icke underlåta påpeka, att det synes som om statsmakterna givit portertillverkningen en mindre gynnad ställning. Ser man t. ex. på porterns ur medicinsk synpunkt synnerligen stärkande egenskaper, så kan det inte undgås att man finner det märkvärdigt, att man exempelvis inte en gång får köpa porter klass III å systemmotbok, men däremot utländska viner med dubbelt så hög alkoholhalt.

Tillverkningen av porterdrycker är en synnerligen omständig procedur, som kräver många maskiner och stor påpasslighet och omsorg av dem, som syssla därmed. Bolaget har varit mycket noga med att följa alla tekniska rön på området och bryggeriet är väl rustat med moderna maskiner, som fyller alla anspråk på hygien och rationalisering.

Verkst. direktör för bolaget är nu direktör Arvid Uddenberg.

Beskrivning över Göteborg med omnejd, Förlags A.-B. Fournir, 1939, s. 448-451