Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

D. Carnegie & Co

Bryggerier i Majorna

Förr i tiden fanns det många fler bryggerier än idag, nästan varenda by hade ett och i städerna fanns det ofta flera. Även i Majorna har det funnits flera olika bryggerier. Kronan, Sannalidens och Silverkällans bryggeri är exempel på några av dem.

Det har funnits ett stort antal bryggerier i Majorna, de flesta mindre men även ett par riktigt stora. De som listas nedan är långt ifrån alla utan kanske de mest kända, eller snarare de vi vet mest om idag.

Carnegie / Lorentska bryggeriet

Carnegie är utan tvekan det mest kända och det största av Majornas bryggerier. Bryggeriet grundades 1813 och hette från början Lorentska bryggeriet efter grundaren Abraham Robert Lorent som var en tysk köpman.

Bryggeriets porter blev en succé och verksamheten expanderade kraftigt. 1833 avled Lorent och bryggeriet såldes till den blott 23-årige David Carnegie. 1842 ändrades namnet på företaget till det mer välbekanta David Carnegie & Co i samband med att fyra andra delägare köpte in sig i verksamheten. Men man hade redan börjat använda Carnegie som ett varumärke för sin porteröl 1836 vilket faktiskt gör Carnegie till det äldsta varumärket i Sverige som fortfarande används.

Carnegie porter blev snabbt ett mycket känt öl och mycket av tillverkningen gick på export världen över. 1916 nåddes toppen av produktionen med över 5,5 miljoner liter. 1921 tog Vin & Spritcentralen över men redan 1928 såldes Carnegie vidare till Pripp & Lyckholms som fortsatte produktionen vid bryggeriet fram till 1976. Idag produceras Carnegie porter alltjämt men numera i Falkenberg dit Carlsberg förlade tillverkningen efter att man köpt Pripps år 2000.

Eftersom Carnegie både funnits länge, sålts i stora mängder och dessutom världen över så finns det ganska mycket kul kuriosa. En del finns att beskåda på Hotel Novotel i Klippan som har en liten samling för att påminna om vad lokalerna en gång användes till. Novotel säljer även porter I sin restauran Carnegie Kaj för de som vill prova drycken. Är man ett riktigt fan av porter så kan man försöka bli medlem av Porter Drinkers Assocciation eller Portersällskapet som det också kallas. Dom har ofta har sina möten här nere med provsmakning och allehanda aktiviteter.

Handelsakademin som huserar i husen bredvid (bl.a. Carnegies gamla kontor) har också samlat på sig en del. Novotel är det ju enkelt att besöka om man har vägarna förbi eftersom deras grejer sitter uppsatta i de offentliga lokalerna medan man kanske får fråga snällt om man skall få se det som Handelsakademin har i sina lokaler.

Bryggeriet Kronan

Det näst största av de bryggerier Majorna varit begåvat med är Kronan. Bryggeriet huserade på Karl Johansgatan 23 – 29 i det stora tegelhus som idag tagits i besittning av Göteborgs Miljöförvaltning.

Kronans Bryggeri

Bryggeriaktiebolaget Kronans lokaler finns till stor del kvar utmed Karl Johansgatan. Landshövdingehuset till höger är däremot borta och ersatt med ICA’s lokaler. Foto: Aron Jonason, Göteborgs stadsmuseum.

Bryggeriet grundades 1891 av bröderna August Röhss och Wilhelm Röhss d.y. samt G. D. Kennedy och Henrik Pripp. Henrik Pripp vars farfar var den legendariska J. A. Pripp, grundaren av Pripp bryggerierna, lämnade Prippsföretagen i och med starten av Kronan och blev alltså en konkurrent till sina släktingar.

1892 kom bryggningen igång och försäljningen gick mycket bra. Man bryggde både öl och svagdricka och exporterade även öl till utlandet. 1900 hade man 150 anställda och var en stor konkurrent till Pripp som således köpte upp bryggeriet 1902.

Henrik Pripp lämnade därmed företaget men i övrigt fortsatte dock produktionen på samma plats och under samma namn fram till 1917 då bryggeriet lades ner. Huvudbyggnaden står som sagt kvar idag även om inte mycket berättar om vad det en gång varit. En ordentlig informationsskylt kan man tycka vore på sin plats.

Enegrens bryggeri / Majornas bryggeri / Åström & Persson

Enegrens bryggeri grundades 1859 av Emanuel Bernhard Enegren och tillverkade mest svagdricka. Platsen för bryggeriet var korsningen Karl Johansgatan 98 och Höglundsgatan, den senare finns dock inte längre utan försvann 1971 under den stora rivningsvågen runt Gröna gatan.

Majornas bryggeri

Enegrens bryggeri grundades redan 1859 av Emanuel Bernhard Enegren, det lilla bryggeriet som senare bytte namn till Majornas bryggeri var beläget vid en försvunnen korsning vid Karl Johansgatan 98. Bryggeriet var beläget inne på gården i den vita tegelfastigheten medan huset i förgrunden fungerade som bostad. Foto: Gamla Majgrabbars arkiv.

Under åren bytte bryggeriet namn några gånger. Ursprungligen hette det Enegrens bryggeri för att sedan byta till Majornas bryggeri, som väl är det mest kända av namnen, för att 1909 ändra till Åström & Persson i samband med att Enegren sålde sitt bryggeri. Under detta namn drevs bryggeriet fram till 1916, vad som inräffade då är oklart, dock fortsatte viss verksamhet ända fram till 1949 då Pripps köpte upp det och lade ner allting för gott.

Som mest hade bryggeriet fyra anställda och det var således ingen stor verksamhet. Idag finns ingenting kvar av det gamla bryggeriet förutom en del kuriosa.

Sannalidens bryggeri

Ett annat litet bryggeri som mest bryggde svagdricka var Sannalidens bryggeri. Bryggeriet grundades 1886 vid Sannaliden på adressen Nya Varvsvägen 10 som är ytterligare en gata som inte längre finns. Den utgör numera en del av Karl Johansgatan och Banehagsgatan.

Sannalidens bryggeri

Sannalidens bryggeri grundades 1886 och framställde framförallt svagdricka, fabriken på bilden låg på Karl Johansgatan 76A

Redan 1888 flyttade man till Karl Johansgatan 76A där man övertog avlidne bagaren F.L. Ljungqvists lokaler och stannade tills verksamheten upphörde på 1940-talet. Grundare var Johannes Andersson, Anders Johansson, N. A. Johansson och J. P. Carlsson, men efter diverse turer stod 1890 Johannes Andersson som ensam ägare. Han och senare hans släktingar drev sedan bryggeriet fram till 1947 då det gick i graven.

Även om Sannaliden var litet hade man ungefär dubbelt så stor produktion som Enegrenska och man hade runt sex anställda som mest.

Silverkällans bryggeri

Silverkällan bryggeri låg även det på Nya Varvsvägen 10 och var en fortsättning på Sannalidens verksamhet när den flyttade till Karl Johansgatan 1888. Ägare till Silverkällan var A. G. A. Gillberg och J. A. Lysell och produktionen var främst svagdricka men även svensköl.

Silverkällan verkade ha lyckats bättre än Sannaliden då man år 1890 hade tre gånger så stort tillverkningsvärde. Men bryggeriet brann ned redan 1891 och efter det upphörde bryggeriets blott treåriga verksamhet.

Eftersom bryggeriet brann ner och gatan försvunnit så är det svårt att hitta något att titta på idag. Man får nöja sig med de eventuella kuriosa man kan uppbringa.

Stigbergets bryggeri

Stigbergets bryggeri anlades på Oscarsgatan i anslutning till Stigbergets värdshus år 1722, inte långt från nuvarande Henriksberg. Bryggeriets anor är dock äldre än så, ända sedan 1638 hade de fina släkterna Krakau (Krakow) och Poppelman bedrivit bryggeriverksamhet inne i själva staden.

Den som valde att flytta ut bryggeriet var Emerentia Poppelman-Stillman, troligtvis med anledning av sitt giftermål med Cornelius Schael, ”Herren på Stigberget”. Särskilt länge hann hon dock aldrig driva bryggeriet på sin nya plats innan hon avled. Lyckligtvis godkände bryggargillets medlemmar maken Schael som bryggare,vilket var ett krav för att få driva bryggeri vid denna tiden.

Det Schaelska bryggeriet växte och skaffade sig snart en stor kundkrets, delvis tack vare sin strategiska placering i närheten till Ostindiska kompaniets förtöjningsplatser vid Klippan. Snart var bryggeriet så stort att det t.o.m. ansågs som ett problem av det mäktiga bryggargillet. Trots försök att begränsa dess dominans så växte bryggeriet för att nå sin glansperiod under mitten av 1700-talet då den kraftfulla Barbara Schael drev det.

Från 1770 då Barbara inte längre var i livet hette innehavaren L. O Lindberg och 1799 överläts det till bryggaren William Gavin som drev det i tjugofem år framåt. Vid William Gavins bortgång 1824 tog hans änka Helena f. Hallström över bryggeriet, men efter en tioårsperiod läggs det ner för gott.

Den som är petig kanske påpekar att detta bryggeri egentligen låg i Masthugget. Och visst är det så, men det låg trots allt i direkt anslutning till Majorna där man hade en betydande del av sin försäljning. Dessutom lär området i äldre tider faktiskt tillhört Majorna.

Text : Tobbe Johansson | 2011-09-13
Bildtexter samt stycket om Stigbergets bryggeri: Johan Lundin
Majorna.nu

Licens: CC-by-NC-SA

Texten är språkligt redigerad och enstaka sakfel samt vissa inledningpartier som inte längre är aktuella är borttagna. Dessutom förkortad då avsnittet med generell bryggerihistoria är borttaget. Anders_S/Gamla Göteborg

Advertisements

Göteborgs största rederier – 1800-talets början

1880-talets början inkluderar slutet på Ostindiska kompaniets 4:e oktroj, Ostindiska kompaniets 5:e oktroj, slutet på sillperioden samt Göteborgs gyllene period, kontinentalblockaden. De stora rederierna/redarna har med undantag av Ostindiska Kompaniet och enstaka andra företag i allmänhet en koppling till sillhanteringen och/eller handeln med USA och Storbritannien under Napoleons så kallade kontinentalblockad. I början av 1800-talet fanns också en kort period med kaperiverksamhet.

Fram till 1805 var Ostindiska Kompaniet det i särklass största rederiföretaget. Detta beroende på att deras fartyg i genomsnitt var betydligt större än andra fartyg vid denna tid. För saltimport, spannmålsimport, sillverksamhet, sillexport, järnexport, kaperi och smugglingstrafik till Storbritannien behövdes och användes  mindre fartyg och det var sådana som andra redare i första hand hade.

Handelshus med intressen i sillhanteringen är bl.a. G.B. Santesson & Söner, Andersson & Wohlfahrt, Jonas A. Sernström, J.G. Ekmans Enka & Son och Carl Bagge. De flesta av dessa företag försvann som stora redare kring innan 1810.

Niclas Björnberg var Göteborgs rikaste man under denna tid, han var stor spannmålshandlare, störste delägare i Ostindiska kompaniets lönsamma 5:e oktroj och hade sillsalterier och trankokerier. Efter att den 5:e oktrojen avvecklats köpte han Ostindiska Kompaniets byggnad, det nuvarande Stadsmuseet. Han ägde också en lång rad järnbruk och sågar i Värmland och Dalsland och handlade med järn och trävaror. Anders Björnberg var hans bror och Carl Björnberg hans son.

A.P. Oterdahl och J.O. Oterdahl var bröder och efter A.P. Oterdahls död 1804 drevs hans företag vidare av sonen Niclas Oterdahl.

Sillperioden tog slut 1809, Ostindiska Kompaniets verksamhet upphörde helt 1813 och kontinentalblockaden varade formellt 1806-1814, dock delvis redan från 1803 och med i praktiken slut redan 1812.

Största rederier, antal läster, 1800, 1801, 1805, 

Ostindiska Kompaniet 4:e, 1 992, 2 534, 1 824
G.B. Santesson & Söner, 837, 988, 696
Andersson & Wohlfahrt, 609, 645, 686
Jonas A. Sernström, 545, 235, –
Carl Bagge, 506, 507, –
David Mitchell, 500, 449, –
Laurens Tarras, 492, 509, 563
Niclas Björnberg, 459, 461, 1 093
Olof Beckman, 421, 610, 314
Jonas Malm (Malm & Son), 392, 529, 236
Carl A. Iggelström, 359, 457, –
M. Holterman & Söner, 334, 284, –
Pehr Backman, 330, -, –
Bernhard Wohlfahrt, 311, 406, 411
J.G. Ekmans Enka & Son, 299, 299, 311
A.P. Oterdahl & Son, 283, 283, 293
J.O. Oterdahl, 276, 276, –
J.D. Wetterling & Son, 272, 272, 278
Jonas Kjellberg, 251, 251, 237
Em. B. Bahrman, 227, 265, –
Carl Brändström, -, 344, 343
D. Carnegie & Co, – , – , 409
Low & Smith, -, -, 344
David Airth, -, -, 275
G.H. Ekman (Ekman & Co), -, -, 256
Hedman & Arfvidsson, -, -, 219
Scott & Gordon, -, -, 212
Gabriel Gren, -, -, 124

Ett antal handelsföretag växte snabbt med export till och import från USA under kontinentalepoken. Vidarebefordran av varorna från Göteborg skedde i allmänhet med svenska fartyg medan transporten från USA till Göteborg eller omvänt skedde på US-amerikanska skepp. Några av de företag som tjänade mycket på denna handel mellan främst Storbritannien och USA via Göteborg var bland annat D. Carnegie & Co, Laurens Tarras, Ekman & Co, Olof Wijk, Scott & Gordon, Low & Smith, Kennedy & Åberg, Joseph & Olof Hall, Robert Dickson, J.F. Homeyer, Almfelt & Fehrnström och J.A. Andrén. Dessa företag blev som vi kan se också stora redare.

Olof Wijk och familjen Gavin hörde till de som också var kaparredare.

C.E Brändström tillhörde en av Gävles rikaste familjer och hade en bror som var grosshandlare i Kingston-upon-Hull i England. I likhet med de brittiska affärsmännen och firmorna hade han goda kontakter i Storbritannien som vid sidan av USA var några av Sverige viktigaste handelspartner på denna tid vad det gäller export av järn och trävaror. För Göteborg var dessa två länder helt dominerande.

Största rederier, antal läster, 1807, 1809, 1811, 1813

Niclas Björnberg, 1 094, 1094, 909, 882
Andersson & Wohlfahrt, 673, 585, 462, –
D. Carnegie & Co, 601, 394, 630, 840
G.B. Santessons Söner, 586, 531, 616, –
L. Tarras (Tarras & Blaurock), 563, 375, 1 312, 1 166
Bernhard Wohlfahrt, 416, -, -, –
G.H. Ekman (Ekman & Co), 378, 287, -, 480
Scott & Gordon, 336, 383, 534, 1 101
Malm & Son, 318, -, -, -,
Wetterling & Son, 318, 191, 142, –
J.G. Ekmans Enka & Son, 311, 192, -, –
A.P. Oterdahl & Son, 293, 191, -, –
Olof Beckman, 275, 230, 454, 284
Adam Gavin, 220, -, -, –
C.E.Brändström, 219, 219, -, 299
David Airth, 201, -, -, –
Low & Smith, 197, 399, 409, 534
Grill & Pettersson, 183, -, -, –
Jonas Kjellberg, 177, -, -, –
Gabriel Gren, 125, -, -, –
Willerding & Co, -, 419, -, –
Kennedy & Åberg, -, 185, 394, 437
Carl Bagge, -, 178, -, –
Hedman & Arfvidsson, -, 177, 214, –
S.A. Andrén, -, 100, -, –
Alec. Barclay & Co, -, -, 655, 426
J.M. Lundberg, -, -, 648, –
J.H. Gradman, -, -, 355, –
J.A. Andrén, -, -, 338, 140
Olof Wijk, -, -, 285, 381
Robert Dickson, -, -, 282, 409
Heyman & Co, -, -, 225, 204
A.M. Prytz, -, -, -, 629
A.R. Lorent, -, -, -, 501
Anders Björnberg, -, -, -, 355
J.F. Homeyer, -, -, -, 341
Samuel Arfwidsson, -, -, -, 320
Wahlgren & Wenster, -, -, -, 232
N.P. Bolmér, -, -, -, 196
F.M. Åkerman, -, -, -, 196
Thomas Gavin, , -, -, -, 182
Almfelt & Fehrnström, -, -, -, 174
Wm Gibson & Co, -, -, -, 173
C.H. Bäck, -, -, -, 116

Flera av företagen som växte snabbt genom transitaffärererna under kontinentalperioden slutade med en krasch när den konstlade högkonjunkturen för Göteborg var över. Scott & Gordon, Low & Smith, Joseph & Olof Hall, Andersson & Wohlfahrt samt Robert Dickson gick alla i konkurs. Alex. Barclay & Co, Olof Wijk med flera överlevde även om de ofta fick minska sin verksamhet. Detta fick betydelse också på rederiverksamheten som minskade i de företag som överlevde.

Största rederier, antal läster, 1815, 1817, 1819, 1820

Scott & Gordon, 1 346, 1 184, 317, –
Niclas Björnberg, 1 087, 1 069, 1 337, 1 307
A.M. Prytz, 986, 907, 981, 746
Olof Wijk, 888, 666, 520, 439
Alex. Barclay & Co, 808, -, 246, –
D. Carnegie & Co, 725, 633, 661, 772
Robert Dickson, 705, 325, -, –
Tarras & Blaurock (Tarras & Son), 606, 512, 288, –
Ekman & Co, 577, 457, 240, 240
Kennedy & Åberg, 554, 462, -, –
Olof Beckman & Co, 530, -, -, –
Low, Smith & Co, 528, 425, 242, –
A.R. Lorent, 493, 300, 274, 234
Thomas Gavin, 440, 120, 312, 361
J.H. Andrén, 429, 316, -, -,
James Dickson, 414, -, 316, 456,
J.F. Homeyer, 378, 378, -, -,
Joseph & Olof Hall, 376, -, -, -,
Almfelt & Fehrnström (B. Almfelt), 353, 339, -, –
A.P. Oterdahl & Son, 323, 332, -, –
Levin Jacobsson, 302, 348, 612, 466
C.E. Brändströms Enka & Son, 287, 307, -, –
N.P. Bolmér, 256, -, -, –
Samuel Arfwidsson, 251, 197, -, –
Malm & Söner (Peter Malm), 216, 304, 276, 377
Wahlgren & Wenster, 216, -, -, –
J.A. Lundwik, 180, -, -, –
James Gavin, 153, -, -, –
Lor. Swensson, 105, 205, -, –
Gust. Melin & Co, 104, -, -, –
Pet. Dahl & Co, -, 377, -, –
F.M. Åkermans Söner, -, 298, 298, 298
Jonas Kjellberg & Co, -, 144, -, –
G.R. Prytz, -, -, 365, 365
Carl Björnberg, -, -, 300, 809

Flera av de stora redarna i början av 1800-talet kom att höra till de största redarna under en stor del av 1800-talet. Detta gäller framförallt de som överlevde kontinentalblockadens slut och de som startade sin verksamhet efter denna. Detta gäller exempelvis Andrén (blev ägare till G.H. Hegardt & Co) D. Carnegie & Co, Olof Wijk, James Dickson, Alex. Barclay & Co och Ekman & Co.

Skeppet Minerva ur två perspektiv. Målning av Guiseppi Fedi, troligen vid ett hamnbesök i Istanbul år 1817. Ägare av den tremastade fullriggaren (fregattskepp) var Low, Smith & Co. Minerva var byggd 1807 och på 140 läster.

Källa till sifferuppgifterna: Per Forsberg, Större skeppsägare i Göteborg 1782-1820, 2016

Henning Frisell

Henning Eric Frisell, född 15 oktober 1824 i Skållerud, Älvsborgs län,som son till brukspatron Erik Frisell och Hedvig Gustava Ekelund. Död 20 februari 1899 i Göteborg, var en svensk affärsman.

Från 1855 gift med Alfhild Eugenia Lindberg, dotter till brukspatronen J.G. Lindberg och Gustava Johanna Engborg. De hade sonen Erik Frisell.

Erhöll burskap i Göteborg 1849, och grundade tillsammans med sin bror Fredrik Frisell firman F & H. Frisell  samma år. Delägare i firman 1849–74 och ensam ägare 1875–99.

Henning Frisell inträdde 1870 i D. Carnegie & Co:s tjänst och blev där en av direktörerna 1871 samt ledde dess försäljningsverksamhet till sin död. Han var också ledamot av styrelsen för flera andra aktiebolag och 1863 en av grundarna av Sjöförsäkrings AB Gauthiod i Gbg, det första moderna försäkringsbolaget i Sverige, samt ägde Sölje glasbruk i Stavnäs (Värml).

Styrelseledamot i Skandinaviska Kredit AB 1867-99, Jonsereds Fabrikers AB, Stömne bruks AB, Göteborgs Mekaniska Verkstads AB, Tändsticksfabriks AB Vulcan och Göteborgs sparbank. Mellan åren 1867–70 var han ledamot i Göteborgs stadsfullmäktige.

Vid sin död hade han en förmögenhet på 1,6 miljoner kronor.

Källa: Magnus Fahl, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, biografisk matrikel, 1963

 

D. Carnegie & Co som järnexportfirma

Del 10 av 21 i serien 1800-talets handelshus

Grundades 1803 när David Mitchell, ägare av en handelsfirma där David Carnegie d.ä. och Jan Lamberg arbetade dog. Verksamheterna togs över av en ny firma bildad av de tidigare medarbetarna i Mitchells firma. Den nya firman fick namnet D.Carnegie & Co.  Firman var framförallt en järnexportfirma men också en medelstor brädexportör.

1810 stod firman för 7% av järnexporten från Göteborg och var den fjärde största järnexportören, 1815 stod D. Carnegie & Co för 4% och 1820 för 6%. En del av förklaringen till Carnegies framgångar på järnexport- och brädexportområdet återfinns i det faktum att den största exportfirman, John Hall & Co gick i konkurs år 1807. David Carnegie var syssloman i konkursen (konkursförvaltare) och gynnade sig själv vilket också de andra sysslomännen Niklas Björnberg, F.M. Åkerman och David Low gjorde.

Vid David Carnegie d.ä.:s död år 1837 inträdde brorsonen David Carnegie d.y. som delägare i firman, men efter sitt giftermål med Susan Carnegie (dotter till David Carnegie d.ä.) 1845 såldes järnexportverksamheten till den i firman anställde Fredric Malm som haft ansvaret för järnexporten. Dennes nybildade firma fick namnet Fr. Malm & Co. Istället kom firman D.Carnegie & Co att ägna sig åt uppbyggnaden och driften av porterbruket och sockerbruket vid Klippan som grundats av A.R. Lorent.

Källor:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963

David Carnegie d.y.

David Carnegie d.y.David Carnegie d.y., (han skrev sig själv som J:r) född 3 maj 1813 i utkanten av London, död 15 februari 1890, var en skotsk-svensk handels- och industriman samt donator.

Han var brorson till David Carnegie d.ä. och son till sjökapten James Carnegie (1773-1851) och Margaret Gillespie (-1828). Gift första gången med Julie Bolette Zeuthen (- 1841) och andra gången 1845 med sin kusin Susan Mary Ann Carnegie (1819-1859), med vilken han hade barnen Douglas, James (1846-1925) och Julia Isabella (1850-1930) Carnegie.

Den första frun dog 1841 tillsammans med ett litet barn. Detta föranledde David Carnegie .dy. att flytta tillbaka till Skottland där han förblev resten av sitt liv på egendomen StronvarBalquhidder. Han hade också en egendom utanför London, Eastbury, och fastigheter i Göteborg, bl.a. en på Södra Hamngatan 11 där han var skriven som boende åren 1840-52 trots att han faktiskt inte uppehöll si där nån längre tid. Sonen James Carnegie övertog Stronvar vid faderns död.

1836 kom David Carnegie Jr till Göteborg och blev delägare i firman D. Carnegie & Co. Samma år köptes också de Lorentska socker- och porterbruken i Klippan upp. 1837 dog David Carnegie Sr,  exportverksamheten såldes 1845 till Fredrik Malm och företaget blev nu huvudsakligen ett industriföretag. Från 1840 var Davdi Carnegie d.y. ensam ägare. Som chef för sockerbruket behölls vid köpet bröderna Lorents kusin John Nonnen (1770-1845) intill 1845 och därefter blev Oscar Ekman det.

När man köpte upp de lorentska bruken var det William Robertson, kusin till David Carnegie Jr, som stod för huvuddelen av kapitalinsatsen (55%). Men 1850 köptes hans arvingar ut ur företaget som 1851 förvandlades till ett handelsbolag med David Carnegie Jr som ägare till 3/7 och Oscar Ekman, Eduard Magnus, Morris Jacobson och John Barclay som ägare till 1/7 var. 1865 ombildades företaget till ett aktiebolag, 1877 köptes familjen Barclay ut ur bolaget och 1879 familjen Magnus och Morris Jacobson. Från 1890 övertogs även David Carnegies andel av bolaget av familjen Ekman som nu var helägare av företaget.

Släktskapsrelationer

Andra källor:

Artur Attman,  Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Artur Attman, D. Carnegie & Co 1803-1953, 1953
Gösta Bodman & Sigvard Reuterskiöld, Sockerbruket i Göteborg 1808-1934, 1934
C R A Fredberg, Det gamla Göteborg, 1921

David Carnegie d.ä.

David Carnegie (1772-1837) var son till George Carnegie. Han brukar kallas senior för att skilja honom från brorsonen med samma namn. Han var gift med Anna Christina Beckman (1778-1840), från en rik göteborgsk grosshandelsfamilj. En syster till henne var gift med Laurent Tarras som var verksam i Ostindiska Kompaniet och en annan syster var gift med Christian Wilhelm Damm, från en annan betydande göteborgsfamilj.

Susan Mary Ann Carnegie (1819-1859), dotter till David Carnegie d.ä. och  Anna Christina Beckman gifte sig med kusinen David Carnegie d.y.

1786 åkte han till Göteborg för att förkovra sig i handelsyrket. Han fick då arbete i firman Erskine & Hall hos faderns tidigare bokhållare.

1803 övertog han, tillsammans med Jan Lamberg, istället den av Thomas Erskine och David Mitchell år 1798 grundade firman Erskine & Mitchell. Denna firma ägdes sen 1799 av David Mitchell ensam och sysslade med sill och tran liksom med rederiverksamhet. När David Carnegie Sr tog över firman bytte den namn till D. Carnegie & Co.

David Carnegie var den som 1807 begärde John Hall & Co i konkurs och det blev inledningen till en rättsprocess mellan John Hall d.y. och David Carnegie Sr som kom att pågå till 1826. Den hallska firmans konkurs innebar att järnexporten som tidgare dominerats av denna firma kunde upptas av fler firmor. D.Carnegie & Co blev ett av dessa företag, liksom Olof Wijk & Co, Alex. Barclay & Co, Low & Smith och Jam. Dickson & Co.

Vid sin död efterlämnade David Carnegie d.ä. en stor förmögenhet, bland annat ett hus vid Västra Hamngatan 3, som stod upptaget till 30 500 riksdaler banco. Han ägde även en hamn i Masthugget, flera skepp, järnbruk, kvarnar och sågar samt egendomen Fräntorp.

Eduard Magnus

Eduard MagnusEduard Magnus, född 27 oktober 1800 i Göteborg, död 5 februari 1879 i Göteborg, var en svensk grosshandlare och politiker. Han var son till Lazarus Elias Magnus och Göthilda Henriques. År 1825 gifte han sig med sin kusin Rachel Jacobson, dotter till Jacob Moses Jacobsson och Rebecca Magnus. Hans enda dotter, Göthilda Magnus (1837-1901), var gift med Pontus Fürstenberg (1827-1902).

År 1833 erhöll Magnus burskap som grosshandlare i Göteborg efter att arbetat några år som bokhållare. Mellan 1832-70 var han delägare i firma L.E. Magnus & Co, 1870-79 stod han som ensam ägare. Under åren 1851-79 var han också delägare i D. Carnegie & Co.

Han utvecklade en omfattande diskonteringsrörelse, varigenom han tillsammans med sin svåger Morris Jacobson behärskade en stor del av stadens kreditmarknad. Magnus deltog även i grundandet av Göteborgs privatbank och var även verksam i andra företag:

I faderns firma fick M kontakt med textilindustrin genom de ekonomiska kontakterna med handlanden L Fürstenberg och det av denne anlagda Oscarsdals bomullsväven. Dessa intressen utvecklades vidare, när firman L E Magnus & co ingick som grundare och delägare i Holmens bruks och fabriks ab i Norrköping, vars bolagsregler fastställdes av regeringen 14 juni 1854. Målsättningen var att vidareutveckla de i Norrköping befintliga anläggningarna för järnförädling och papperstillverkning samt att anlägga ett större bomullsspinneri. För Holmens bruk spelade M:s goda internationella förbindelser en viktig roll. Av betydelse för hans engagemang i Norrköping synes, utöver de ekonomiska intressena, ha varit de intima förbindelserna mellan de judiska släkterna Magnus i Gbg och Jeremias och Philipson i Norrköping.

Magnus var ledamot av Göteborgs stadsfullmäktige 1863-78. Vidare hade han olika styrelseuppdrag, exempelvis för Göteborgs museum och Renströmska fonden. Han donerade också medel till Göteborgs högskola samt understödde konstnären Johan Peter Molin.

Huvuddelen av texten från Wikipedia

Lazarus Elias Magnus

L.E. MagnusLazarus Elias Magnus, född 25 februari 1770, död 21 maj 1851, var en svensk industriman. Son till Elias Magnus. Gift med Göthilda Henriques , född 1767, och död 1825 som var dotter till Ruben Moses Henriques och Milka Delbanco. Han var far till bank- och affärsmannen Eduard Magnus, vars dotter Göthilda Magnus var gift med Pontus Fürstenberg.

Magnus far flyttade till Marstrand från Strelitz i Mecklenburg 1780, med stöd av den svenska frihamnsförordningen 1775. Familjen sökte sig mot Göteborg, där Magnus företag, L. E. Magnus et Comp, blev en stor grosshandlarrörelse, vari socker, tobak och kaffe utgjorde hörnstenarna. Firman kom med tiden att bli allt större med olika verksamhetsgrenar:

Firman expanderade som betydande grosshandelsföretag och kunde på 1830-talet uppta både sonen Eduard Magnus och svärsonen Morris Jacobson som delägare. Från Gbg knöts internationella kontakter med speciellt Danmark, Storbritannien och Frankrike. Samtidigt utvecklades andra, i den tidens ekonomiska liv karakteristiska verksamhetsområden: förlags- och diskonteringsverksamhet samt valutatransaktioner. Innan ett ordnat bankväsen etablerats i Sverige, spelade privata bankirer en avgörande roll för att täcka näringslivets behov av krediter. Som exempel på M:s verksamhet på detta område kan nämnas ett vinstgivande förlagskontrakt med grosshandlaren L Fürstenberg, som 1832 anlagt Oscarsdals bomullsväven. Kontraktet gav ränta på utlånat kapital och del i företagets nettovinst. M:s erfarenheter som bankir fick senare stor betydelse för Gbgs privatbank, där M och sonen Eduard hörde till grundarna.

Den 29 augusti 1804 erhöll han privilegium för sockertillverkning och uppförde strax utanför staden, ”vid Mölndalsån utanför Konungsporten i stadens 12:e rote invid Katrinelund”, en modern fabrik i tre våningar med namnet Katrinedals sockerbruk. Tillverkningen startade två år senare och bedrevs kontinuerligt fram till 7 januari 1849, då fabriken brann ned. År 1820 stod sockerbruket för 13,5% av Göteborgs totala industriproduktion.

Tillsammans med det 1810 av Abraham Robert Lorent grundade sockerbruket vid Klippan dominerade Magnus anläggning den göteborgska sockertillverkningen. Efter fabriksbranden återupptogs inte verksamheten, utan istället gick Magnus in som delägare i Klippanfabrikerna, som vid den tiden övertagits av David Carnegie d.y. Vid sidan av sockertillverkningen uppförde Magnus 1812 (tillstånd 25 mars 1812) en snus- och tobaksfabrik vid Mölndalsåns västra sida, där de första svensktillverkade cigarrerna producerades 1815. Tobaksproduktionen upphörde 1836, och hade som mest 13 anställda samt omsatte som mest 14 000 riksdaler banco per år.

Text i huvudsak från Wikipedia

Jan Lamberg

Jan LambergJan (Johan) Lamberg (1771-1834) var son till handlanden Peter Lamberg (1742-99) och Sara Charlotta Kåhre. Gift med Maria Juliana Kåhre. Sara Charlotta Kåhre var sannolikt syster till handelsmannen Lars Kåhre vars dotter Maria Juliana Kåhre (1778-1845) alltså var gift med sin kusin Jan Lamberg.

Jan Lambergs dotter Sofia Vilhelmina Amalia Lamberg (1820-95) var först gift med löjtnanten Karl Sebastian Tamm, sen med fideikommissarien Sten Vilhelm Teodor Ankarcrona och slutligen med Carl FB von Bergen(1838-97) i dennes första äktenskap. En annan dotter till Jan Lamberg, Martina Lamberg, var gift med John Barclay (1810-67). Hade också sonen Johan Lamberg (1803-56).

Vid David Mitchells död 1803 så övertog David Carnegie d.ä. och Jan Lamberg verksamheten i Mitchells firma (Erskine & Mitchell). Firman fick då namnet D.Carnegie & Co. Jan Lamberg tycks ha varit anställd som bokhållare hos Mitchell innan dess. Hans son Gustaf Lamberg (1800-66) var delägare i Carnegie mellan 1828 och 1841.

Anders Lamberg (1778-1855), bror till Jan Lamberg, var stadsmäklare.

Gustaf Ekman

Gustaf EkmanFredrik Gustaf Ekman, född 29 augusti 1852 i Stockholm, död 26 februari 1930 i Göteborg, var en svensk kemist, hydrograf och industriman. Han var son till kommendörkapten Jakob Emil Ekman (1815-1900) och friherrinnan Sophia Kurck (1823-1907) och tillhörde göteborgssläkten Ekman.

Han gifte sig den 4 januari 1885 i Växjö med Gerda Elisabet Gödecke (1861-1927), dotter till disponent August Gödecke och Anna Fredrika Gödecke, född Bohlin. Barn: Ingegärd Ekman (född 1885), Signhild Ekman (född 1887), Håkan Ekman (1889-1961), Leif Ekman (1893-1967), Sigurd Ekman (född 1894), Astrid Ekman (född 1901), samtliga födda i Carl Johans församling i Göteborg. Leif Ekman deltog i sommar-OS 1912 som höjdhoppare.

Ekman studerade vid Göteborgs realgymnasium 1866-70, vid Chalmerska institutet 1870-72 och vid Fresenius laboratorium i Wiesbaden (analytisk kemi) 1873-74. Han var amanuens vid kemiska laboratoriet vid Uppsala universitet 1877-78, deltog i undersökningen av havsströmmar i Kattegatt, Skagerack och Öresund 1876, i Vetenskapsakademiens Östersjöexpedition 1877 samt i vinterexpeditioner i Skagerack och Kattegatt 1878 och 1879.

Gustaf Ekman var en betydelsefull person för svensk havsforskning i början av 1900-talet. Han arbetade tätt tillsammans med Otto Pettersson och var med och grundade Bornö hydrografiska fältstation samt gjorde egna vetenskapliga arbeten. Han blev 1907 den första hedersdoktorn vid Göteborgs högskola (numera Göteborgs universitet). Den 15 maj 1914 donerade han 100 000 kronor till inrättande av en oceanografisk institution vid högskolan, samt medel för undervisning.

Gustaf Ekman blev 1880 teknisk chef för D. Carnegie & Co AB, och avancerade 1899 till verkställande direktör i samma bolag. Gustaf Ekman fick ett avgörande inflytande på Carnegiebolagets engagemang i den skånska och svenska betsockerindustrien, genom dess starke man Carl Tranchell. Efter Oscar Ekmans död 1907 bildades för portertillverkningen ett särskilt bolag, Porterbryggeri AB D. Carnegie & Co – från 1938 dotterbolag till AB Pripp & Lyckholm. Sockerverksamheten såldes 1907 till Svenska Sockerfabriks AB. Chefskapet för sockerbruket i Göteborg övertogs av Gustaf Ekman. Han kvarstod som direktör för sockerbruket intill sin död 1930. Från 1907 var Ekman ordförande i styrelsen för det då nybildade Svenska Sockerfabriks AB, för vilkets bildande han spelade en avgörande roll. Genom det så kallade Malmökontraktet den 27 augusti 1900 lades grunden till det fusionsarbete, som kom att bli Svenska Sockerfabriks AB. Han var dessutom initiativtagare till Trelleborgs Sockerfabriks AB 1887, samt ledamot av styrelsen för Jordberga Sockerfabrik från 1890, Hököpinge Råsockerfabrik från 1891 samt Sockerfabriks AB Union från 1897.

Utöver det som redan nämts var han dessutom styrelseledamot i flera av landets största bank- och industriföretag, såsom ledamot av styrelsen för Skandinaviska Kredit AB 1909-30, AB Svenska Kullagerfabriken, Fastighets AB D. Carnegie & Co., Sjöförsäkrings AB Gauthiod, AB Bofors, AB Bofors Nobelkrut och AB Kväveindustri samt huvudman i Göteborg Sparbank 1925-30.

Dessutom hade han en tad politiska uppdrag och uppdrag i olika organisationer. Han var ledamot av Göteborgs stadsfullmäktige 1899-1910, ledamot i hälsovårdsnämnden 1897-1902, ledamot i styrelsen för Renströmska badanstalten i Majorna 1892-93 och 1896-97, av folkskolestyrelsen 1898-99, av styrelsen för Majornas sjukhus 1898-1909, av styrelsen för Majornas elementarläroverk för flickor 1899-1905, av styrelsen för Göteborgs högskola 1901-30, varav som kassaförvaltare 1908-30 och vice ordförande 1928-30, av styrelsen för Allmänna och Sahlgrenska sjukhuset 1906-07, av styrelsen för AB Göteborgs Frihamn 1908-13 samt för Västra begravningsplatsen.

Gustaf Ekman var ledamot av styrelsen för Statens meteorologiskhydrografiska anstalt 1918-30 och av styrelsen för Sveriges industriförbund, och vidare medlem av Svenska Hydrografisk-Biologiska kommissionen 1894 och av internationella rådet för havsforskning 1902.

Han var ledamot av Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg (1900), av Ingenjörsvetenskapsakademien (1919), där han blev preses, av Kungliga Fysiografiska Sällskapet i Lund och av Kungliga Vetenskapsakademien (1926).

Han köpte vid sekelskiftet 1900 Råda säteri, tio kilometer utanför Göteborg, där familjen främst tillbringade somrarna. Albert Einstein besökte Ekman på säteriet i samband med Nobelprisutdelningen 1923. I Göteborg bodde familjen från 1916 i det så kallade Chalmerska huset vid Södra Hamngatan 11, fram till Ekmans död 1930 då Skandinaviska Kredit AB tog över fastigheten (man hade redan 1864 varit inhyrda i en mindre lokal i huset).

Texten i huvudsak från Wikipedia, men felaktigheter borttagna och saker tillagda.