Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Cornelia Hall

De stora järnexportörerna på 1700-talet

Del 2 av 7 i serien Export på 1700-talet

Den svenska exporten av järn, framförallt stångjärn, var ryggraden i svensk export på 1700-talet och skapade stora överskott som till viss del investerades i bruk och till viss del i lyxkonsumtion. Huvuddelen av exporten gick via Stockholm, med stora andelar också via Göteborg ooch Gävle. De tre städerna var helt dominerande och det var också handelshus i dessa städer som dominerade exporten.

De allra största år 1730 var (med exporten angiven i ton)

Maister, 2 800, Stockholm
Grill, 2 000, Stockholm
Jennings, 2 000, Stockholm
Worster, 1 500, Stockholm
Grundi, 1 600, Göteborg
Mould, 1 400, Göteborg
Ström, 1 300, Göteborg
Kierman, 1 100, Stockholm
Lefebure, 900, Stockholm
Herwegh (Hervig), 880, Göteborg

På 1750-talet hade läget vad det gäller vilka som var de största exportörerna i Sverige ändrats en del. Flera av de britter som hade stor export år 1730 som exempelvis William Maister (och hans bror Henrik Maister i Göteborg), Tomas Grundi, Tomas Mould och Samuel Worster,  hade försvunnit från topplistan. Herwegh som var en stor exportör år 1730 är dödsboet efter Sara Herwegh som i sin tur var änka efter Nils Persson Sahlgren, mor till Niklas Sahlgren och svärmor till Hans Olofsson Ström som också var en stor järnexportör. I Stockholm var Hans Olofsson Ströms bror Berge Olofsson Ström samtidigt en av de tio största exportörerna med en export på nånstans omkring 800 – 900 ton. Även andra britter, exempelvis John Montgomery i Stockholm och Hugh Ross i Göteborg hade försvunnit som exportörer. I Stockholm var dock en del av de stora firmorna från 1730 kvar, i Göteborg ingen. Istället hade en rad svenska familjer med kontakter direkt på bruken plus några nya britter dykt upp i Göteborg medan nya britter tagit över i Stockholm.

Exportörer 1750 (för Göteborg 1752)

Jennings, 7 500, Stockholm
Lefebure, 3 500, Stockholm
Tottie, 2 600, Stockholm
Bagge, 1 300, Göteborg
Beckman, 1 300, Göteborg
Jaraldt, 1 300, Göteborg
Arfvidsson, 1 200, Göteborg
C.Hall, 1 000, Göteborg
Grill, 1000, Stockholm
Sahlgren, 700, Göteborg

1730 var Hans Olofsson Ström en stor exportör i Göteborg, 20 år senare är hans svärson Christian Arfvidsson stor exportör, liksom brorsonen Johan Fredrik Ströms blivande fru Cornelia Hall, änka efter Benjamin Hall och mor till den senare så dominerande järnexportören John Hall i John Hall & Co.  I Göteborg fanns dessutom även exportör med efternamnet Grill år 1750, sannolikt Abraham Grill d.y, bror till Claes Grill. Även en annan svärson till Hans Olofsson Ström skulle snart bli en stor järnexportör i Göteborg, nämligen Martin Holterman. Beckman var Vincent Beckman & Co medan Jaraldt hette John i förnamn. Nummer tio på listan över Sveriges största järnexportörer är Niklas Sahlgren.

Även i Stockholm var olika exportörer nära släkt. Jean Henri Lefebure var svåger till Frans Jennings och Herman Petersen, alla tre gifta med varsin dotter till Jean Bedoire d.y. Herman Petersen gifte sen om sig med en dotter till Frans Bedorie, bror till Jean Bedoire d.y. Robert Campbell var gift med en syster till Jean Bedoire d.y och Frans Bedoire. Hans dotter var gift med John Montgomery. Andra systrar var gifta med Christopher Pauli och Isaac Toutin.

Ytterligare 20 år senare har i stort sett alla exportörer bytts ut jämfört med 1730.

Exportörer 1770 (år 1770 för Göteborg och 1772 för Stockholm)

Tottie, 6 600, Stockholm
Arfvidsson, 4 000, Göteborg
Beckman, 1 900, Göteborg
Bohman, 1 500, Stockholm
Wahrendorff, 500, Stockholm
Holterman, 370, Göteborg
Sahlgren, 310, Göteborg
Schön, 300, Stockholm
Grill, 180, Göteborg

Flera handelshus i Stockholm drabbades hårt av rättegångar och skadestånd i samband med den räfst som mösspartiet genomförd mot växlingskontoren på 1760-talen. Gustaf Kierman hamnade i fängesle där han dog, Plomgrens och Grill fick betala skadestånd, Jennings & Finlay försvann 1761 på grund av oenigheter och  spekulationer som Robert Finlay ägnat sig. Robert Finlay gick själv i konkurs 1771.

Vilka handelshus dom dominerade exporten i Gävle, Norrköping och Uddevalla har jag ingen koll på och det kan mycket väl vara så att nåt handelshus i dessa städer rätteligen borde finnas med bland de stora, exempelvis Koch i Uddevalla eller Elfstrand i Gävle. 1790 hade exporten ökat ganska rejält och i Göteborg dominerade nu en firma totalt. Detta bland annat för att Christian Arfvidsson & Söner fått ekonomiska problem och Sahlgren & Alströmer gjort konkurs vid mitten av 1780-talet. Orsaken till dessa ekonomiska problem för göteborgsföretagen var delsvis misslyckad spekulation på export av järn till USA och rent olagligt fiffel, allt utfört av Carl Söderström, en klassisk ekonomisk fifflare och spekulant. Förädndringen av temarknaden med mycket kraftigt sänkta skatter på te i Storbritannienn innebar också stora problem för många exportföretag då smuggling av te var en stor och väsentlig sysselsättning för handelshusen i Göteborg.

Exportörer 1790

John Hall, 10 600, Göteborg
Tottie, 10 300, Stockholm
Bohman, 3 500, Stockholm
Koschell, 3 500, Stockholm
Wennerqvist, 2 300, Stockholm
Deneke, 2 000, Stockholm
Beckman, 1 900, Göteborg
De Ron, 1 600, Stockholm
Wahrendorff, 1 500, Stockholm
Pauli, 1 200, Stockholm

John Hall hade i princip tagit över all den export och de kontakter som Christian Arfvidsson och bröderna Alströmer (Sahlgren & Alströmer, tidigare Sahlgren) tidigare hade. I Stockholm så var Tottie & Arfwedson den största exportfirman från 1772 och framåt medan det gick lite upp och ner för andra handelshus.

För källor se första inlägget om järnexporten.

Advertisements

Wilson & Hall

Benjamin Hall och John Wilson bildade en gemensam firma, Wilson & Hall, i Göteborg på 1730-talet. De var båda från Hull och John Wilson var systerson till Benjamin Hall. Benjamin Hall dog dock redan 1748 och änkan Cornelia Hall (Åkesson, 1716-78)) övertog affärsverksamheten då sonen John Hall ännu var för ung. John Wilson tycks i detta sammanhang ha lämnat firman och istället ha blivit delägare i P. Bagge, Wilson & Pike. Cornelia Hall gifte snart om sig med Johan Fredrik Ström (1731-81). Såväl John Wilson som Benjamin Hall investerade i Ostindiska kompaniets fartygsresor och det kan antas att de var inblandade i tesmugglingen till  England vid sidan av järn- och brädexport.

1768 tycks sonen John Hall (d.ä., 1735-1802) ha inträtt som delägare i familjeföretaget tillsammans med Thomas Erskine. Innan dess var John Hall delägare i P. Bagge, Wilson & Hall (tidigare P. Bagge, Wilson & Pike) som John Wilson varit delägare i sen 1749. John Wilson återvände 1768 till Hull och fungerade därefter som firmans kontakt i Hull. Han drev inget eget importföretag men tycks ha agerat som försäkringsbolag och agent. John Hall & Co som firman nu hette blev snabbt en av Göteborgs största järnexportfirmor vid sidan av Christian Arfvidsson och Vincent Beckman.

Järnexport från Göteborg 1752, firma, ton (totalexport 9 200 ton)

Bagge 1 300
Beckman 1 300
Jaraldt 1 300
Arfvidsson 1 200
C. Hall 1 000
Sahlgren 700
Grill 140

Två av dessa exportörer hade kopplingar till Hull, Jaraldt och Hall, Christian Arfvidsson, Cornelia Hall och Niclas Sahlgren var släkt med varandra. 1760 var Bagge borta som exportör och så även Cornelia Hall. Istället hade en annan släkting dykt upp på arenan, Martin Holterman. Martin Holterman och Christian Arfvidsson var svågrar och gifta med varsin systerdotter till Niclas Sahlgren. Niclas Sahlgrens systers man var Hans Olofsson Ström, farbror till Cornelia Halls andre man Johan Fredrik Ström. Peter Bagges styvmor var syster till Hans Olofsson Ström.

John Hall blev en av de största järnexportörerna i Göteborg på 1770-talet med en export av 4 000 ton eller 29,8% av exporten år 1777. Endast Christian Arfvidsson & Co var större. På 1780-talet hamnade Arfvidsson i problem liksom Sahlgren & Alströmer. Detta på grund av spekulationer och fiffel, främst från en av dem anlitad agent och handlare, Carl Söderström.  På grund av det så övertog John Hall & Co många av Arfvidssons sågverk, bruk och kontakter och räddade på det sättet Christian Arfvidssons firma från att gå i konkurs. 1790 stod därför John Hall & Co för 76,2% av järnexporten från Göteborg.

En liknande utveckling skedde även på brädexportsidan där Arfvidsson var dominerande brädexportör fram till omkring 1770 medan John Hall därefter tog över allt mer. 1770 stod John Hall för 19% av brädexporten över Göteborg, 1777 56%, 1790 70% och år 1800 för 55%. På 1770-talet exporterade Hall även stora mängder tjära från Göteborg.

John Hall & Co övertog också en rad sågverk och järnbruk, exempelvis järnbruken Borgvik (50%), Annefors, Ransäter (50%), Gunnerud, Löfstaholm, Thorsby (50%), Wälsfors, Björkefors, Antonström, Åhleby och Ohlby i Värmland, Kollerö i Bohuslän,  Loviseholm, Öxnäs och Rådanefors (50%) i Dalsland samt Gårdsjö i Västergötland. Vidare åtta sågar i Lilla Edet och en såg i Åstabyholm i Värmland.

1750 var Cornelia Hall också en av Göteborgs 5 största importörer och 1760 var Wilson & Hall den näst största importfirman efter Birgitta Sahlgren.

Thomas Erskine återvände 1799 till Skottland och John Hall d.ä dog 1802. Därefter gick den Hallska firman snabbt mot sin undergång då sonen John Hall d.y. inte direkt var en affärsman. 1807 var konkursen ett faktum. Konkursen avslutades i praktiken inte förrän så sent som 1820 på grund av en lång och besvärlig rättslig konflikt mellan John Hall d.y (inklusive hans ombud Pehr Backman) och sysslomännen (konkursförvaltarna) David Carnegie d.ä., F.M. Åkerman, Niklas Björnberg och David Low (den sistnämnde till 1818). David Carnegie d.ä var anställd i den Hallska firman fram till 1806. Fram till 1802 på heltid och därefter på deltid.

I samband med konkursen övertogs stora delar av den Hallska firmans verksamhet från år 1810 av Niklas Björnberg. Exempelvis flera av järnbruken och stora delar av järnexporten. Även de andra sysslomännen drog nytta av konkursen, såväl handelshuset Low & Smith som David Carnegie d.ä. var därefter viktiga järnexportörer vid sidan av Niklas Björnberg. Den enda av de större äldre järnexportfirmorna som fanns kvar efter år 1807 var Martin Holterman & Söner.

Kvinnliga företagare på 1700-talet

Kvinnliga företagare var relativt ovanligt på 1700-talet, men inte helt okänt. Intressant är att de tycks ha varit vanligare i Göteborg än i andra större köpmansstäder i Sverige. Speciellt i jämförelse med Stockholm faktiskt. En tidiga kvinnliga företagare under 1700-talet var Ingela Hammar (1692-1729), mer känd som Ingela Gathenhielm då hon i sitt första äktenskap var gift med den kände kaparen (kungligt utsedd sjörövare) Lars Gathenhielm (1689-1718).

När Lars Gathenhielm dog övertogs hans verksamhet av änkan Ingela Gathenhielm (1692-1729), född Hammar. Hon var dotter till Onsalaredaren Olof Hammar. Detta gällde såväl repslagarbanan (där Bangatan nu finns) rederiverksamheten som kaperiet. Det senare upphörde dock år 1720. Ingela Gathenhielm fortsatte driva företagsverksamheten intill sin död, men Gamla varvet fråntogs henne år 1720. Hon gifte om sig med överstlöjtnant Isaac Browald år 1722 och bosatte sig med honom på hans gods Lerjeholm. Ingela och Lars Gathenhielm hade flera barn, men de dog alla i unga år utom Anders Gathenhielm (1714-68). Denne var dock aldrig en aktiv företagare eller handelsman.

Ingela Gathenhielm var väl att betrakta som en företagare i den mindre skalan, men det fanns en del andra kvinnliga företagare vid samma tid. Sara Herwegh (-1729), änka efter Nils Persson (-1703) och mor till Niclas Sahlgren och Jacob Sahlgren drev efter mannens död hans handelsverksamhet vidare. 1715 var Sara Herwegh en av de rikaste personerna i Göteborg. Under Sara Herweghs ledning och namn var firman en av de största järnexportörerna i Göteborg fram till år 1730 (då drevs verksamheten av dödsboet). Större järnexportörer var bara hennes svärson Hans Olofsson Ström och två brittiska handelsmän, Thomas Grundi och Thomas Mould. En annan stor kvinnliga företagare på 1700-talet, kanske den största var Birgitta Sahlgren (född Ekmarck, 1694-1777) som var gift med Jacob Sahlgren (-1736), Birgitta Sahlgren, svärdotter till Sara Herwegh, död övertog driften av hans siokerbruk inklusive den handelsverksamhet som medföljde.

Birgitta Sahlgrens sockerbruk i Gamlestaden var det största i Göteborg såväl som i Sverige och hade fram till mitten av 1770-talet bara en konkurrent i Göteborg, Niclas von Jacobsons sockerbruk. 1770 och 1771 producerade detta sockerbruk för större värden av Sahlgrens bruk. Även 1765 och 1766 var produktionen vid Jacobsons sockerbruk ungefär densamma som vid Sahlgrens bruk.  Från mitten av 1770-talet fanns ytterligare ett sockerbruk i Göteborg, Liseberg. 1792 brann Jacobsons sockerbruk ner och återigen fanns bara två bruk.

Genomnsittlig sockerproduktion (årsmedeltal) i Göteborg åren 1751-55 för Sahlgrens bruk och 1752-55 för Jacobsons bruk var 356 840 skålpund socker respektive 147 650 skålpund. 1765 stod Sahlgren för 50,5% av sockerproduktionen i Göteborg, 1766 för 50,8%, 1770 för 48,8% och 1771 43,9%. resterande produktion svarade det jacobsonska bruket för.

Under hela perioden som Birgitta Sahlgren drev sockerbruket var hon den värdemässigt största importfirman i Göteborg med en import värd 24 800 dsm år 1752, 31 100 dsm år 1770 (10% av totalimporten till Göteborg värdemässigt, oräknat varor som reexporterades) och 1777 43 5000 rdr (cirka 10%). Under en period av närmare 40 år udner 1700-talet drev alltså Birgitta Sahlgren det största industriföretaget i staden såväl som en av de allra största handelsfirmorna. Noterbart är att Birgitta Sahlgren inte handlade med något annat än socker som importerades från Frankrike, Nederländerna och Storbritannien. Konkurrenter som största importfirma var främst Niclas von Jacobson (också främst socker), Christian Arfvidsson och år 1777 Peter Ekman (III).

Birgitta Sahlgrens (Ekmarck) syster Catharina Ekmarck (1701-75) var gift med Jöns Holst (-1747) som också hade en stor importfirma, näst störst i Göteborg år 1730. Om hon drev vidare efter makens död är oklart, men ganska sannolikt.

En annan samtida kvinna som drev ett framgångsrikt handelsföretag var Cornelia Hall (f. Åkesson, 1716-88), änka efter Benjamin Hall (-1748) och mor till senare mycket kände John Hall d.ä., ägare av Göteborgs största handelsfirma under slutet av 1700-talet. Hon övertog den handelsrörelse som startats av mannen Benjamin Hall vid dennes död. År 1752 var hon en av Göteborg större järnexportörer med en export av 1 000 ton. Hon gifte sedan om sig med Johan Fredrik Ström (1731-81), kusin till ovan nämnde Hans Olofsson Ström.

Som synes är 1700-talet fullt med kvinnliga företagare och ofta handlar det om att kvinnligt företagande var vanligt inom viss släktgrupper, som den ovan behandlade gruppen kring familjerna Sahlgren och Ström. En annan släktgrupp med kvinnligt företagande i flera generationer är den som grupperar sig kring familjen Wetterling:

1699 gjorde Jacob Jürgensson en hejdundrande konkurs, den största dittills i Göteborgs historia. Hans svärföräldrar gjorde honom därför arvlös och istället kom hans fru Maria Jürgensson att ärva sina föräldrar Matthias Assmundsson och Brita Hansdotter. Brita Hansdotter hade för sin del övertagit mannens affärer när denne dog 1706. När Brita Hansdotter dog 1737 övertog Maria Jürgensson handelsfirman. Vid hennes död övertogs firman av svärsonen Daniel Wetterling (1702-60) gift med Maria Justtina Jürgensson (1713-1773). Den sistnämndas syster Anna Elisbeth Georgina Jürgensson (1716-) var gift med handelsmannen Hans Ellgren (-1759 el. 69).

Vid Daniel Wetterlings död övertogs handelsfirman av änkan och hon drev den vidare till sin död då firman övertogs av de tre döttrarna Anna Elisabeth Wetterling (1745-?), Ewa Maria Wetterling (1746-87) och Britta Charlotta Wetterling (1749-76). Den fjärde systern Justina Regina Wetterling (1749-1810) var gift med Olof Kihlbaum som hade egen handelsfirma och den femte systern Jacobina Margareta Wetterling (1755-63) var redan död.

Daniel Wetterling hade också två söner, Daniel D:son Wetterling (1736-88) och Johannes D:son Wetterling (1740-1804). De drev egen affärsverksamhet och framförallt Johannes D:son Wetterling var en framgångsrik handlare med stor verksamhet inom sillnäringen och med sill- och tranexport.

[…]

1777 gifte sig Peter Militz (1752-1809) med Ewa Maria Wetterling efter att i tre år arbetat i systrarnas handelsfirma, 2 år för Johan Seidenzopf och i 4 år innan dess arbetat åt Olof Kihlbaum samt dessutom i fadern Johan Gustaf Militz firma. Peter Militz som övertog ledningen i firman utvidgade verksamheten till exportaffärer, var ägare till sillsalterier och trankokerier, som exemplvis Södra Bockeskär i Torslanda och handlade med sill, tran och salt såväl som med andra varor.

Under hela perioden från 1699-1777 drevs den Wetterlingska handelsfriman av kvinnor åren 1706-46 och 1760-77, dvs 57 av 78 år. 1746 var Maria Jürgenssons dödsår och 1760 Daniel Wetterlings. Även tidigare på 1600-talet var det vanligt att kvinnor i Göteborg drev handelsverksamhet. Hur det kunde se ut i familjernaValck, Thornton och von Minden har Christian Dalhede skrivit i boken Viner, Kvinnor och Kapital från 2006.

Till slut har vi också Dorothea Elisabeth Matzen (1746-1829), änka efter Gustaf Bernhard Santesson (1739-90) som framgångsrikt drev familjeföretaget G.B. Santesson & Söner vidare tillsammans med en man vid namn Bredberg och senare tillsammans med sonen Berndt Harder Santesson (1776-1862). Den senare övertog så småningom, sannolikt strax före eller vid moderns död, firman tillsammans med kompanjonen A.M. Prytz. Under Dorothea Elisabeth Matzen expanderade firman till att bli en av Göteborgs största med en rad olika verksamheter som sockerbruk, import av socker och salt, sillsalterier, trankokerier och grytgjuteri.

Det var dock inte bara i Göteborg det fanns kvinnliga företagare under 1700-talet även om det tycks ha varit vanligare i västkuststaden än på andra håll. En sådan kvinna var Caroline Gother som  Marja Taussi Sjöberg skrivit en bok om, Släkten, pengarna och Caroline Gother. Hon övertog en förmögenhet och bruk från släktingar och drev verksamheten vidare i egen regi:

1797 köpte Lars Reimers Kilafors bruk i Gästrikland tillsammans med svågern Karl-Gustav Netzel för att några år senare bli ensam ägare. Vid hans död övertogs bruket av änkan. 1818 blev Johan Henrik Peterson, gift med en brorsdotter till Lars Reimers delägare. Lite senare tog denne in gävleköpmmannen P.C. Rettig som delägare varefter bruket övergick i den släktens ägo.

Han var gift med Jeanne (eller Johanna) Gother, syster till affärskvinnan Caroline Gother (1761-1836) som också blev Lars och Jeanne Reimers arvtagare. Dessa två var döttrar till Engelbert Gother som dog bankrutt år 1775. Genom arvet från paret Reimers blev Caroline Gother en av Sveriges rikaste personer. Engelbert Gother (1708-75) var son till Engelbrecht Gother och Elisabet Dotheen och var gift med Maria Elisabeth Bedoire (1726- 1783), dotter till Frans Bedoire (160-1742), en av de ursprungliga direktörerna i Ostindiska kompaniet. Engelbert Gother var bl.a. direktör för Rörstrands porslinsfabrik och var talman vid riksdagen i Norrköping 1769-1770. Han ärvde Kristinehovs gård på Södermalm av sina föräldrar.

En kvinna med anknytning till den ovan nämnda släktgruppen Valck-von Minden-Thornton var Elisabeth Marcus (-1719), änka efter Daniel Joensson Ekman (1632-959. Hon drev makens järnhandels verksamhet i Vänersborg vidare vid maken död. 1705 var hon en av de största järnhandlarna i Vänersborg med 7 514 skeppund järn transiterat vida järnvågen i Vänersborg. Det totala mängden järn som vägdes i Vänersborg detta år var 16 622 skeppund. Tillsammans med sönerna Peter Ekman (I) och Anders Ekman samt svärsonen Bengt Haller stod familjen Ekman för 23,8% procent av järnet som vidaretransporterades via Vänersborg det året. 1715 var andelen 22,9%. Köpare i Göteborg av järnet från familjen Ekman var bland annat familjerna Valck och von Mindens handelsföretag.

Elisabeth Marcus investerade även i sågverksverksamhet vid Trollhättefallen och ägde 1714 en såg. Sonen Peter Ekman ägde tre och Anders Ekman en. Detta motsvarde 23% av antalet sågar i Trollhättan (totalt fanns 22 stycken). Johan Zander, en handelsman kopplad till familjerna Valck och von Minden var en av dem som köpte trävaror från familjen Ekman i Väneersborg.

Vid Peter Ekmans död övertogs hans verksamhet av änkan Regina Lind. Sonen till Peter Ekman och Regina Lind, Peter Ekman (II) flyttade till Göteborg, gifte sig med Johanna von Minden och blev en stor trävaruhandlare och exportör.

I Stockholm hittar jag under 1700-talet faktisk inte en enda kvinna som tillhör de ledande handelsmännen och affärsmännen under 1700-talet. Bland aktiva bruksägare hittar jag däremot fler än Caroline Gother, exempelvis Margaretha Elisabeth Ahlbom på Landfors, Maria Cederborg på Gisslarbo och Greta Lisa Ehrenswan på Gålsjö bruk.

Man kan fråga sig varför det var så mycket vanligare i Göteborg med kvinnliga företagare på 1700-talet än i Stockholm (om det nu är så). En generell förklaring kan vara att Göteborg var en frihetligare och liberalare stad som inet brydde sig så mycket om all lagar som kom från Stockholm. Exempelvis tilläst utlänningar ofta vara handelsmän i staden utan att de hade tillstånd (burskap), judar bosatte sig och var verksamma i staden innan det var lagligt, smuggling av te var en central verksamhet för många handelsmän i staden osv. Det fanns förmodligen många saker som samverkade till att göra Göteborg till en friheltigare och liberalare stad. Något som även kvinnor alltså kudne ha nytta av.

Andra källor:
Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1951
Arne Munthe, Släkten Ekman, 1958
Gudrun Nyberg, Grosshandlare Peter Militz, 2010
Christina Dalhede, Viner, Kvinnor, Kapital, 2006
G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923