Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Clas Alströmer

Clas Alströmer

Endast för medlemmar

Sahlgren & Alströmer

Nils Persson (-1703) drev framgångsrik järnhandel i Göteborg. Han köpte upp järn från bruksägare i Värmland och sålde det vidare till brittiska expediter (handelsmän, faktorer) i Göteborg och var en av de större järnexportörerna i staden.

Vid Nils Perssons död så övertogs handelsverksamheten av änkan Sara Herwegh (-1729) vars dödsbo år 1730 var en av de största järnexportörerna i Göteborg. Hon var också år 1715 en av de högst taxerade personerna i Göteborg. Hon hade i firman hjälp av Jakob Sahlgren (-1736) som kom att bli en mycket framgångsrik grosshandlare i Göteborg. Han startade bland annat ett sockerbruk och var stadens störste sockerimportör. Vid hans död drevs firman vidare av hans änka Birgitta Sahlgren (f. Ekmarck) som år 1752 stod för cirka 10% av det totala importvärdet till Göteborg.

Hon importerade enbart socker men det räckte för att hon mellan 1750 och 1780 vara Göteborgs största importör med 10% av det totala importvärdet per år i stort sett hela perioden och under de flesta åren. Socker importerade s främst från Nederländerna, Frankrike och Storbritannien, länder med kolonier och slavplantager i Västindien, kanske ofta via Jan & Carl Hasselgreen i Amsterdam som själva köpte mycket socker till sitt eget sockerbruk.

Niclas Sahlgren (1701-76) övertog efter moderns och broderns död järnhandelsverksamheten efter att ha studerat och arbetat i utlandet fram till 1728. Han träffade vid dessa resor såväl Jonas Alström (senare Alströmer) som Colin Campbell.

Niclas Sahlgren var en av de större järnexportörena i Göteborg på 1750-talet och 1760-talet. Han köpte dock betydligt mer järn från bruken i Värmland så han sålde sannolikt en del av järnet till andra exportörer, kanske mest till olika brittiska handelsmän som exempelvis John Jaraldt. Firman stod inte något år för mer än 10% av järnexporten från Göteborg, 1752 700 ton, 1760 310 ton, 1770 140 ton och 1777 15 ton.

Sannolikt var Sahlgren också en stor exportör av te som var den viktigaste exportvaran från Göteborg under en lång rad av år. Det mesta av teexporten var avsett för Storbritannien och det smuggaldes dit och genererade stora vinster. Lagligt te i Storbritannien kom från British East India Company som hade monopol och det var belagt med höga skatter. Sahlgren köpte också in te som han sålde till andra exportörer och ofta agerade han som ett rent ombud för andra, bland annat släktingarna i familjen Ström. Efter 1760-talet minskade firmans betydelse som exportör men däremot blev företagets bankirverksamhet allt viktigare.

Clas Alströmer

Clas Alströmer

Niclas Sahlgrens ena dotter, Anna Margareta Sahlgren (1747-67) gifte sig på 1760-talet med August Alströmer (1735-73) som då upptogs i Sahlgrens firma som fick namnet Sahlgren & Alströmer. När den yngre dottern, Sara Elisabeth Sahlgren (1748-1818) år 1770 gifte sig med Clas Alströmer (1736-94), bror till August Alströmer, blev även Clas Alströmer delägare i firman som därefter gick under namnet N. Sahlgren, August & Clas Alströmer.

Bankirverksamheten kan sägas ha börjat med det vanliga förfarande som järnuppköpare och exportörer ägande sig år. Nämligen att finansiera bruken och bruksägarna med så kallade förlagslån med säkerhet i kommande järnleveranser. Räntan på dessa lån var 6%. Sahlgren lånade på detta sätt ut stora summor till ägarna av bruket i Uddeholm, B.G. Geijer (1682-1746) och J.H. Rappholt. Geijer hade från början enbart haft David Amija som förläggare men skaffade sig sen också kontrakt med Nils Persson, senare med hans änka Sara Herwegh om att sälja hälften av brukets leveranser. Ett förlagsförhållande som alltså sen också blev Niclas Sahlgrens.

Vid Geijers död fick bruket en lång rad ägare, dels sönerna, dels svärsönerna J.H. von Rappholt, var gift med Christina Charlotta Geijer (1720-70) och B.G. von Rappholt, dels sönerna.Vid Sahlgrens död hade B.G. Geijers ättlingar skulder på totalt 785 000 dlr smt till Sahlgren & Alströmer. För en del av skulden övertog Sahlgren & Alströmer redan 1770 Krontorps bruk och dessutom andel i Uddeholm som hade många underlydande bruk och hamrar, exempelvis Gustafsfors. Bruket skulle återlämnas när skulden för lånen till just detta bruk var återbetalade. Så var inte fallet förrän 1785.

Det enda bruk som Niclas Sahlgren köpte var Virsbo och i det ägde hans dotter Anna Margareta Sahlgren (gift Alströmer) en liten andel genom arv från sin mormor redan innan. Niclas Sahlgren köpte ut de andra ägarna år 1763 och hela bruket blev dotterns. Det hamnade senare genom arv hos Nils Silfverschiöld, gift med hennes dotter Anna Margareta Alströmer.

Niklas Sahlgren lånade också ut pengar till Christian Arfvidsson, en annan stor exportör i Göteborg. Denne hade genom stora förlag som inte återbetalats blivit ägare till en rad järnbruk och sågar men led på grund av detta av kapitalbrist. Vid Niklas Sahlgrens död år 1776 var Arfvidssons skuld 361 094 dlr smt. Året efter Sahlgrens död åvertog firman som betalning av skulden stångjärnsbruken i Gunnerud, Alström, 3/8 av Bofors samt ytterligare tre bruk, ett sågverk, Floda egendom och manufakturverk. Ett mindre lån beviljades år 1729 till Peter Ekman (II) som ju arbetade vid Alingsås Manufakturverk i vilket Jonas Alströmer var huvudägare och Niclas Sahlgren intressent med 344 285 dlr smt år 1776. Sahlgren hade i övrigt lånat ut stora summor till Riksens Ständers bank (Riksbanken).

Förutom förlagslånen fanns fordringar på totalt  555 100 dlr smt på olika köpmän på firmans balanskonto år 1775. John Hall 120 000 och Lars Kåhre 25 000 stod för de största posterna vid sidan av Christian Arfvidsson. Andra låntagare bland göteborgsköpmännen var Vincent Beckman, Beyer & Co, Samuel Schutz och Olof Westerling.

Skuldsidan dominerades av utländska handels- och bankirfirmor, främst i Antwerpen. Det handlar om företag som Bernhard Rottiers och Adrian Janssen i nämnda stad, Jan & Carl Hasselgreen i Amsterdam, Lindegren Son & Grill i London, Poppe de Chapeaurouge i Hamburg osv.

Niclas Sahlgren investerade även en del av sin förmögenhet i annan verksamhet, Trollhätte slussverk var en sådan, han ägde andelar i Grönlandskompaniet i Göteborg och hade en stor investering i familjen Alströmers manufakturverk i Alingsås, upptagen till ett värde av 344 285 dlr smt i bouppteckningen efter hans död 1776. Dessutom ägde han andelar i det av Frans Bedoire, Anders Plomgren med flera år 1739 startade Svenska Assurans Kompaniet. Firman ägde enligt balansräkningen 1775 aktier i Ostindiska Kompaniet till ett värde av 29 400 dlr smt och godsegendomar. Han förmögenhet uppgavs i bouppteckningen till totalt 4 159 498 dlr smt.

Patrick Alströmer

Patrick Alströmer

Direkt efter Niclas Sahlgrens död togs Patrick Alströmer med som en tredje delägare i handelsföretaget. År 1777 spelade han en viss roll vid den Rappholtska konkursen (J.H. von Rappholts sterbhus gick i konkurs) i vilken Sahlgren & Alströmer hade fordringar att bevaka.  Bland annat övertog man ett antal bruk, ett av dem var Bosiö hytta i Filipstads bergslag. En annan låntagare var brukspatron Koch. Men Niclas Arfvidsson, son till Christian Arfvidsson nekades lån. 1778 ville dessutom Johan Gustaf Geijer köpa andelen som Sahlgren & Alströmer ägde i Uddeholm. Men eftersom denne redan hade skulder till firman som han inte betalade blev det inget med det.

Firmans affärer gick dock sämre och när fifflaren och spekulanten Carl Söderström började bedriva affäer med firmans pengar gick det snabbt utför. När dessutom Storbritannien sänkte skatten på te och gjorde smuggling olönsam och ett par krig tog slut så minskade inkomsterna kraftigt. Spekulativa och olönsamma satsningar i bluffbolaget Dals Bergs Societet, den tveksamma satsningen Bi-Compagniet och den i det iofs vettiga men olönsamma  kanalföretaget Strömsholms slussverk (firman ägde Virsbo bruk invid ån) medverkade också till firmans fall. Andra i Strömsholms slussverk var Jean Bedoire d.y., Johan Abraham Grill, Carl Gottfrid Küsel, Samuel Sandels och Samuel af Ugglas. 1786 var konkursen ett faktum, men om det har jag skrivit på annan plats.

Nicolaus Sahlgren och Alströmarne

Del 19 av 21 i serien Lazarus: Svenska miljonärer 1-2
Endast för medlemmar

Alströmer – potatis, får, Ostindiska och manufakturer

Del 10 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Jonas Alström (1685-1761) var son till stadsborgaren Tore Karlsson i Alingsås och Annika Gislesdotter. Alströms föräldrar var fattiga, så han var tvungen att lämna hemmet tidigt och försörja sig själv. Han fick därför mycket lite skolundervisning. Han arbetade som bodgosse i Eksjö och som renskrivare. År 1707 följde han med sin vän Alberg till London för att hjälpa denne att starta en firma. 1710 övertog han verksamheten och skötte den framgångsrikt. 1715 återvände han till Sverige och begav sig till Göteborg men reste redan 1719 till England igen.

1723 återvände han till Sverige via Frankrike. Nu startade han ett manufakturverk i Alingsås. De första väveriarbetarna lejdes i Frankrike och Nederländerna. Utförsel av maskiner, redskap och råmaterial var strängt förbjudet där, så han smugglade ut dem ur landet. Efter stora svårigheter med myndigheter och fabrikanter, som försökte hindra exporten, lyckades han skaffa maskiner även från England. Finansieringen kom huvudsakligen från värmländska bruksägare, vilket ju troligen betydde också göteborgska handelsmän  lyckades han 1725 bilda ett bolag.

Vid 1726 års riksdag togs flera beslut som var viktiga för att företaget skulle kunna verka. Kung Fredrik gick själv in som delägare i företaget. I Alingsås startades därefter en rad väverier, spinnerier, kattuntrycker med mera. Alingsås manufatkturverk var fött. Genom intresse för jordbruk och vilja att använda svenska råvarror i manufakturverket deltog Jonas Alströmer i utvecklingen för att popularisera potatis och tobak i Sverige såväl som med utveckling av fårskötseln då han från 1735 arrenderade kungsgården Höjentorp och där inrättade ettschäferi. Han var också en av grundarna av Kungliga Vetenskapsakademien år 1739.

Utöver nämnda verksamheter så var också Jonas Alström delägare i kaparfartyg i början av 1700-talet. Bland annat inköpte han en kaparfregatt i England där han hade goda förbindelser. Under hans ägo bar skeppet namnet Prinsessan Ulrica Eleonora. Bland annat var fartyget direkt inblandat i en sjöstrid med Peter Wessel (Tordenskiold) under kapten Sam Blackmans befäl. Fartyget övertogs 1716 av Lars Gathenhielm och bytte då nman till Svenska Islandsfararen.

I sitt första gifte var han gift med Margareta Clason, dotter till brukspatronen Johan Clason, och fick fem barn med henne. Han gifte som sig 1741 med Hedvig Elisabeth Paulin, dotter till handlanden Elias Paulin, och fick tre barn i det äktenskapet. 1751 adlades Jonas Alström med efternamnet Alströmer och det är med det namnet han blivit känd.

Flera av Jonas Alströmers söner kom att bli lika framgångsrika som fadern och förmodligen betydligt rikare. Den äldste sonen Patrik Alströmer (1733-1804) övertog ansvaret för industrierna i Alingsås. Vis riksdagen 1765 blev manufakturen i Alingsås av med sina privilegier och 1779 tvingades han till en nedläggning av verket efter att stora delar brunnit ner. 1776 blev han kompanjon med brodern Claes Alströmer i dennes firma, 1770 hade han blivit kommerseråd, 1774 vice landshövding i Älvsborgs län och 1777 direktör i Ostindiska kompaniet. Den sistnämnda posten behöll han till sin död. 1778 blev han friherre (baron) i likhet med sin bror Clas Alströmer. Patrik (Patrick) Alströmer var gift med Kristina Maria Ollonberg i sitt första gifte och sitt andra med Christina Maria Silfverschiöld. Patrik Alströmer bebodde för en tid Gåsevadholm och var vän med David af Sandeberg och familjen Hall på Gunnebo. År 1778-79 ägde Patrik Alströmer också Främmestads säteri. I likhet med många andra i det Ostindiska kompanietvar Patrik Alströmer frimurare.

En dotter till Patrik Alströmer var konstnären och sångerskan Margareta Alströmer(1763-1816). Som gift hette on Margareta Cronstedt af Fullerö. Hon var medlem i Konstakademin och Musikaliska akademin från 1795.

Sonen August Alströmer (1735-1773) var gift med Anna Margareta Sahlgren (1747-67), dotter till den rike Niclas Sahlgren (1701-76), direktör i Ostindiska kompaniet. Deras dotter Anna Margareta Alströmer (1766-92) ärvde de stora gods som Niclas Sahlgren skaffat sig. Hon gifte sig med Nils Silfverschiöld (1753-1813) och i den släkten återfinns godsen Koberg och Gåsevadholm än idag. De övertog också ägandet av Virsbo bruk. 1772 omvandlade Niclas Sahlgren de två godsen till fideikommiss. Andra gods som ärvdes av henne hamnade senare i familjen Klingspor genom arv. Gåsevadholm tillhörde dock aldrig August Alströmer utan istället hans bror Clas Alströmer (1736-1794) som var gift med Niclas Sahlgrens andra dotter Sara Catharina Sahlgren (1748-1818). Men då dessa inte hade några arvingar övergick godset vid hennes död till Nils August Silfverschiöld, som till Nils Silfverschiöld och Anna Margareta Alströmer. August Alströmer reste en del  utomlands och bosatte sig senare i Stockholm dä han blev handlande.

Clas Alströmer

Clas Alströmer

Clas (Claes) Alströmer som ju också var gift med en dotter till Niclas Sahlgren i likhet med brodern August Alströmer övertog vid 18 års ålder ansvaret för familjens egendomar Berga, Nolhaga och arrendegården Höjentorp med schäferier (fårfarmer). 1761 blev han utnämnd till kommissarie i Kommerskollegium, med uppgift att ansvara för tillsynen av den svenska schäferistaten. Efter att denna tjänst dragits in år 1765 stannade Alströmer kvar några år i Stockholm.

1770 flyttade Clas Alströmer till Göteborg och blev delägare i ett bolag med sin svärfar, Niclas Sahlgren. Förutom att de skötte ett av de största handelskontoren i Sverige, med tillhörande bergverk såsom Virsbo bruk, Dömble och Gräsbosiö (det senare hade övertagits från familjen Rappholt vid en konkurs 1776)  och lantegendomar, så främjade de också allmännyttiga och vetenskapliga företag. Den så kallade Alströmerska vägen vid sjön Aspen, mellan Alingsås och Göteborg, är ett minne av Alströmers verksamhet. Alströmer satsade även stora summor på att införskaffa jordbruksredskap, modeller, boskap och nyttiga växter från utlandet. Hans stödde även flera svenska vetenskapsmän, såsom Torbern BergmanAdam AfzeliusCarl Peter Thunberg, med flera. Clas Alströmer och hans fru Sara Catharina Sahlgren var också ägare till Gåsevadholm som sedan ärvdes av brodern August Alströmers dotterson Nils August Silfverschiöld. 1778 blev Clas Alströmer friherre (baron) i likhet med sin bror Patrik Alströmer. Clas Alströmer och hans fru ägde också Kristinedals landeri i Gamlestaden i Göteborg.

När Niclas Sahlgren dog 1776 upptogs Clas Alströmers bröder Patrik Alströmer och Johan Alströmer i handelsfirman istället liksom Clas Alströmers fru Sara C Alströmer (född Sahlgren) och Nils Silfverschiöld. Strax efter detta fick emellertid firman problem och gick vid mitten av 1780-talet i konkurs med stora skulder till utländska långivare och svenska bruk, som exempelvis Olof Wengren som sålt Thorskog till Carl Söderström och CJ Jöransson med säkerhet i firman Sahlgren & Alströmer. Andra stora fordringsägare var Martin Törngren vars svåger Lars Kåhre övertog Kristinedal i Gamlestaden vid konkursen och Berendt (Bernhard) Wohlfahrt. Därefter ägnade sig de båda bröderna Alströmer åt sina gods.

Clas Alströmer spelade stor roll för Niclas Sahlgrens olika donationer, exempelvis Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Han var också engagerad i den uppenbart tvivelaktiga verksamheten Dals Bergssocietet tillsammans med svärfadern Niclas Sahlgren, bruksägaren Samuel af Ugglas och en lång rad av män från de så kallade skeppsbroadeln, Carlos Grill, Anthoni Grill, Axel Sparre (gift med en dotter till Jacob Sahlgren, bror till Niclas Sahlgren) och Johan Henrik Lefebure och hans far. De flesta av dessa personer var också involverade i Ostindiska kompaniet. Andra som var engagerade i Dals Bergssocietet var Samuel Gustaf Hermelin, John Hall d.ä, Peter Bagge, Christian Arfvidsson, Jean Abraham Grill och Samuel Sandels (svärfar till Hermelin i dennes första gifte). Flera av de i Bergsocieteten engagerade var intresserade av alkemi.

Niclas Sahlgren ägde även Östads säteri utanför Alingsås. Han donerade detta till en barnhusstiftelse som drev ett barnhus från 1774 fram till 1945. Därefter har man bedrivit annan verksamhet. Den förste föreståndaren för stiftelsen blev svärsonen Clas Alströmer. Sedan dess har det suttit någon ur familjen Alströmer i stiftelsens ledning som så kallad styresman. Idag heter styresmannen Patrik Alströmer (1950-). Han är också styrelseledamot i Skogssällskapet, en av Sveriges större privata markägare och markförvaltare. Övriga ledamöter kommer från andra traditionella överklassfamiljer som EkmanWaern och Silfverschiöld. Denne Patrik Alströmers mor var född Kjellberg, hans faster Christina Alströmer (1914-) var gift med Stig Dahlbäck (1913-?), fastern Elisabeth Alströmer (1916-?) med Sven Dahlbäck (1907-?) och mor till Wallenbergmannen Claes Dahlbäck.

Jonas Alströmers fjärde son Johan Alströmer (1742-86) tog tillsammans med brodern Patrik Alströmer ansvar för manufakturerna i Alingsås då hans bröder lämnat för andra verksamheter. Då Johan Alströmer stannade kvar i Alingsås blev det han som skötte det mesta på plats. Patrik Alströmer hade ju även en mängd andra uppdrag att sköta, vilket Johan Alströmer inte hade. Jonas Alströmer hade endast en dotter och samtliga personer med namnet Alströmer som lever idag härstammar alltså från Jonas Alströmers son Patrik Alströmer (de är inte så många, endast en spalt i adelskalendern).

Läs mer: StarbyATVästarvetAlingsås idagGbgnonstopSHGTSVDSTM,