Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Chalmers

En guide till Göteborgs stadsdelar – Landala och Johanneberg

Landala var ursprungligen en gård utanför Göteborgs stadsgräns på 1800-talet på marker som låg under adelsgården (frälsegården) Krokslätt Nordgården i Örgryte socken. Namnet Landala kommer sannolikt av namnet på en av gårdens ägare, kopparslagaren Bengt Landin.

Under 1860-talet började de norra delarna av Landala, närmast Göteborgs stadsgräns, bebyggas. De dåvarande innehavarna till egendomen Landala, grosshandlare Eugéne Sundberg och änkan Justina Lindqvist, som började arrendera ut tomter i de bergiga, norra delarna av egendomen. Åren 1876-1877 köpte staden egendomarna Landala och Gibraltar. 1882 beslutades om införlivning med Göteborg och 1883 utgjorde Landala en ny stadsdel i staden.  I denna ingick också delar av det som idag är Norra Guldheden. Där byggdes det också trähus av lite olika slag. Gibraltar innefattade huvuddelen av det som idag är Johanneberg. Detta fördes i huvudsak till den 14:e roten (senare Lorensberg).

Landala och Gibraltar 1877

Landala och Gibraltar 1877

I dalgången där delar av Chalmers ligger idag anlades koloniträdgårdar och på höjden mot väster byggdes Landala Egnahem och några kvarter med landshövdingehus och trähus med start 1914. Hela området på höjden kallas idag Landala Egnahem, men ursprungligen var det bara villaområdet som bar det namnet.

Idag uppfattar nog de flesta att övre delen av Karl Gustavsgatan och västra sidan av Erik Dahlbergsgatan norr om Föreningsgatan är delar av Landala, men från början var detta delar av Vasastaden där den västra delen kring Karl Gustavsgatan tillsammans med villaområdet kring Föreningsgatan mot Annedal till kallades ingick i den del av Vasastaden som kallades Brantdala.

När Guldheden skapades på 1940-talet avskiljdes en del av Landala upp på bergen för att ingå i den nya stadsdelen. Där låg bland annat fyrverkerifabriken Hanssons Pyrotekniska fram till 1935. Byggnaden stod kvar tills nån gång på 1980-talet.

På Gibraltars ägor anlades Vasa sjukhus och senare byggdes också Chalmers ut på detta område.

Stadsdelen Johanneberg avskiljdes 1920 från rote 14 (från 1923 Lorensberg) och fick namnet efter Johannebergs landeri som ligger vid Korsvägen och inte alls i stadsdelen Johanneberg. Gränsen mot Landala gick där Gibraltargatan går fram så uppenbart hade markerna som tillhört Gibraltar delats upp i en del som tillhörde Landala och en som tillhörde 14:e roten. Vasa sjukhus och Chalmers byggdes i den del som tillhörde Landala.

I Nedre Johanneberg och kvarteren söder om Korsvägen uppemot det som idag är Carlanderska sjukhuset, men då var Karlsbergs landeri byggdes en fortsättning på den stenstad som fanns i Vasastaden, Lorensberg och Heden. Detta var områden som redan innan 1883 var delar av Göteborgs stad genom att de tillhörde den så kallade donationsjorden. Men sen dundrade funktionalismen in och Övre Johanneberg bebyggdes med höga lamellhus som står fria i en parkmiljö. Längs med Gibraltargatan behölls dock en mer stadsliknande prägel då bebyggelsen lades längs med gatan.

Till Johanneberg anser sannolikt de flesta att allt  söder om Lorensbergs Villastad och Renströmsparken inklusive husen mellan Korsvägen och Carlanderska sjukhuset hör. Dessutom allt norr om Eklandagatan inklusive husen som ligger mellan Chalmers och Gibraltargatan-Eklandagatan. Gränsen i väster går i Gibraltargatan och Chalmers anses av de flesta som bott länge i området ligga i Landala.

Officiellt tillhör dock hela Chalmersområdet (förutom Chalmers Teknikpark och Johanneberg Science Park som ligger i Krokslätts primärområde) sen 1993 primärområdet Johanneberg medan husen mellan Carlanderska och Korsvägen liksom själva Carlanderska ligger i Krokslätts primärområde. Johannebergsgränsen i norr går i Läraregatan och sen upp längs Viktor Rydbergsgatan till Pontus Wiknersgatan och ner genom skogen till Carlandersplatsen. Märkligt är att funkishusen öster om Pontus Wiknersgatan inte hör till Johannebergs primärområde.  Detta stämmer ganska väl med det område som folk faktiskt kallar Johanneberg även om det finns många nyinflyttade som också kallar delar av Krokslätt för Johanneberg.

Landala primärområde omfattar det egentliga Landala samt alla delar av Vasastaden som ligger söder om Föreningsgatan och väster om Aschebergsgatan. Däremot ingår inte Landala Egnahem i Landala primärområde utan i Guldhedens primärområde.

Södra Göteborg

110 är Krokslätt, 111 Johanneberg, 112 Landala och 113 Guldhedens primärområden.

Kyrkligt ingår Landala och Johanneberg i Johannebergs församling tillsammans med Krokslätt. Johannebergs församling grundades 1929 som en utbrytning ur Vasa församling. Fram till 1940 var Landala kapell församlingens kyrka. 1951 överfördes Krokslätt till Johannebergs församling från Örgryte församling.

Källa: Wikipedia och personlig kunskap nedförd via tradering från min frus släkt. Vidare Vasastaden och Lorensberg, Planering och byggande utanför vallgraven 1850-1900, kapitel 3, 2016.

Advertisements

Jan Wallinder

Endast för medlemmar

Melchior Wernstedt

Endast för medlemmar

A. H. Lindfors stipendiefond

På professor Anders Henrik Lindfors sextifemårsdag erhöll han 2000 kr i insamlade gåvor från: forna arbets- och verkstadskamrater, från före detta elever, nu ute i praktisk verksamhet, samt från redare, verkstäder, assurancebolag och andra vänner för att upprätta en fond vid Chalmers år 1910. Fonden erhöll senare ytterligare tilläggsdonationer och en särskilt stor donation på hans 70-årsdag om 17 000 kr från AB Götaverken.

Stiftelsens ändamål är: 

”till de ynglingar, som ägna sig åt skeppsbyggeriyrkets praktiska utöfvande och utbilda sig såsom arbetsledare och verkmästare.” stipendiaten skall vara ”svensk född, ej öfver 30 år, hafva minst 18 månader praktiskt arbetat som arbetare med goda vitsord å skeppsvarv eller verkstad, där fartyg byggas, under minst ett år studerat vid Chalmers tekniska läroanstalts skeppsbyggeriafdelning”, ” hvarjämte sökande skall förbinda sig att under tolf månader efter stipendiets erhållande i Sverige eller utlandet praktiskt arbeta å fartygsbyggnad eller i pannverkstad såsom arbetare eller förman.”

Förvaltare av stiftelsens tillgångar på nästan 1,5 miljoner kronor är Chalmers tekniska högskola.

Henrik Lindfors

Anders Henrik Lindfors föddes 1850 i Lund och var son till kyrkoherden Johan Otto Lindfors och C.C.J. Forshaell. Han dog den 9 juni 1928 i Alingsås. Gift den 13 april 1878 i Göteborg med Amanda Lovisa (Louise) Eulalia Furst, född mars 1853 i Lundby församling och död 3 sept 1935 i Göteborg, dotter till sjökaptenen Christoffer Furst och  Amanda Charlotta Rosalie Eiserman.

Studentexamen vid katedralskolan i Lund vt 1870, inskriven vid Lunds Universitet ht 1870, skeppsbyggmästareexamen vid skeppsbyggeriskolan i Göteborg 1874, andre verkmästare vid Lindholmens varv 74—75, skeppsmätningskontrollör i Sthlm 76—77, extra elev vid KTH 9 okt 1876—vt 1877, grundare av och delägare i Quillebäckens Gjuteri & Mekaniska verkstad 79—80, andrelärare vid skeppsbyggeriskolan i Gbg 78 — 80,, ritkontorspraktik vid olika företag i USA 81—82, förste ingenjör o arbetsledare vid Viborgs Mekaniska Cerkstad i Finland 1883—84, förste ingenjör och verkstadsföreståndare vid AB Atlas verkstäder och varv i Gävle 1884—87, ritkontorschef vid South Norwalk Iron Works i Connecticut, USA, 1887—90, avdelningschef vid Kockums Mekaniska Verkstad i Malmö 90—94, lektor i skeppsbyggeri vid Chalmers tekniska läroanstalt i Gbg 1894-1911 och professor i samma ämne där (hette från 1914 Chalmers tekniska institut) 1911—16, skeppsmätningskontrollör i västra distriktet 1895—11, besiktningsman för passagerarångfartyg i Göteborg 1895—1914, fartygs- och maskininspektör för Det Norske Veritas i Göteborg och västra Sverige 1895—1906.

Han konstruerade utöver fartyg också torvmaskinerier och sågverk i Viborg, slip och kranar i Gävle samt ångmaskiner, kompressorer och gruvhissar i USA liksom flytdockor för varven i Göteborg. Han ritade en rad anläggningar, pumpar, kompressorer, ångare, kranar och 12 fartyg vid Kockums, ett stort antal bogserbåtar för Lundby Mekaniska Verkstad och Thorskogs varv samt mycket annat.

Han viktigaste arbeten utfördes i Göteborg:

L blev i Gbg redan från början flitigt anlitad. Främst var det Lindholmens varv som utnyttjade hans sakkunskap vid projektering av flera nya fartygstyper, varvid han samarbetade med Hugo Hammar (bd 18). Han var också varvets ombud vid leveransbesiktningarna av de Lindholmenbyggda pansarskeppen Dristigheten, Äran o Oscar II. Han konstruerade för Eriksbergs räkning Gbgs första flytdocka, sjösatt 1915, med en lyftkapacitet av I 500 ton. 1918 invigde Göta verken sin första docka med en kapacitet av 13000 ton, även den ett resultat av L:s arbete. För mindre verkstäder, som saknade egna konstruktionskontor, blev L en särskilt värdefull hjälp. Ett stort antal bogserbåtar o andra mindre fartyg från t ex Lundby mek verkstad o Thorskogs varv blev, till stor del tack vare honom, lyckade produkter. Bland hans mer speciella konstruktioner kan nämnas en 50-tons pontonkran, flodspruta o färjor för Gbgs hamn samt slutligen, vid sidan av skeppsbyggeriet, ångmaskin- o pannanläggning för gas-o elverket, luftpump för vakuumkokeriet vid Carnegieska bruket o maskineri för kylhus i Gbg.

L:s förnämsta gärning var dock hans lärarverksamhet vid Chalmers. Han ägde en nedärvd- vetenskaplig o pedagogisk begåvning, som på ett lyckligt sätt förenade sig med ett praktiskt sinne o en stor arbetsförmåga. Till hans 60-årsdag insamlade studenter o yrkeskamrater pengar till A H Lindfors’ stipendiefond, som överlämnades till Chalmers. Genom olika tillskott i samband med efterföljande bemärkelsedagar växte fonden snabbt o var vid hans död uppe i c:a 30000 kr o därmed en av de större stipendiefonderna vid denna tid. Fortfarande utdelas regelbundet resestipendier åt i första hand skeppsbyggare ur denna fond, som minner om L, vars insatser för sv skeppsbyggen o sjöfart ej kan nog uppskattas.

Albert Lilienberg

Albert Lilienberg

Albert Lilienberg

Albert Lilienberg, född 15 oktober 1879 i Ronneby, död 27 augusti 1967 i Stockholm,var en svensk stadsplanerare och arkitekt. Han var förste stadsingenjör i Göteborg åren 1907-1927 och 1928-1944 var han stadsplanedirektör i Stockholm.

Lilienberg tog studenten 1898, utexaminerades från Kungliga Tekniska Högskolan 1903, gjorde studieresor i främst Tyskland och USA 1903-1905, blev anställd som brobyggnadsingenjör i Halmstad 1906, i Malmö 1907 och som förste stadsingenjör i Göteborg 1907. Han var ordförande i Tekniska samfundet samt lärare i stadsanläggningslära vid Chalmers Tekniska institut.

Han var en av de främsta företrädarna för den österrikiske arkitekten Camillo Sittes (1843-1903) stadsplanering. Lilienbergs planer utmärktes av terränganpassning med svängda former, där blicken inte skulle försvinna ”ut i intet”. Han arbetade med Sittes ideal om det “slutna rummet” (husen ligger placerade nära gatan, med trädgårdarna på baksidan) och med egna idéer som att stadsbilden på avstånd var det väsentliga.

Med Lilienberg började stadsplanekonsten att övergå till mera teknisk och organisatorisk stadsplanering. Den moderna stadsplaneringen skulle avgöra var man skulle bygga olika typer av bostäder, var industrierna skulle ligga och hur infrastrukturen skulle ordnas.

Lilienberg utarbetade bland annat en lång rad stadsplaner i Göteborg:

07 tillträdde L befattningen som 1: e stadsingenjör i Gbg, där han kom att verka i hela 20 år. Det var en betydelsefull tidsperiod för Gbg, då en rad konstnärligt värdefulla stadsdelar nyskapades med L som främste tillskyndare. Här märks främst Landala egnahems- o landshövdingehusområden, Lorensbergs villastad, Kungsladugårds egnahems- o landshövdingehusområden, 1923 års jubileumsutställning, stadsdelen Bagargården o Örgryte villastad. L hade av Hallman fått rådet att rätta sig efter ägogränserna, följa terrängen o sedan läsa Sitte (!) — då skulle allt gå bra.

08 avlade L i Gbg en slags programförklaring i form av en skrivelse från stadsingenjörskontoret till byggnadsnämnden. Han hävdar här, att staden skulle vara den närmast ansvarige för hur de nya stadsdelarna skulle se ut. Likaväl som staden anslog medel till teatrar, museer o konserthus, borde man också kunna offra pengar på att gaturummet gavs ett estetiskt tilltalande utseende: ”Ty gatans konst når ju dagligen oss alla, vi tvingas alla i beröring med den och dess inverkan på vårt skönhets- och känslosinne är stort.” Det är Sittes idéer om gatan som konstverk som lyser igenom L:s skrivelse. Han kritiserar vidare stadens oförmåga att ge gaturummet ett enhetligt utseende. Han ansåg det orimligt ”om staden å de marker den själv äger, såsom hittills i en framtid skulle låta enskilda byggande, ofta utan förståelse eller ansvarskänsla inför de gatuvyer de låta kommande släkten få till dagligt skådebröd, bestämma såväl stadens karaktär, som våningarnas och därmed även hemmens grundgestaltningar.” I linje med Sitte nöjde sig inte L med att utforma själva stadsplanen utan ansåg det lika viktigt att hustyperna beställdes av goda arkitekter. Det var vid denna tid som arkitekterna började intressera sig för utformningen av arbetarbebyggelsen som tidigare mest tillkommit efter byggmästarritningar i enformig upprepning.

Landala egnahemsområde som bebyggdes mellan 13 o 22 efter L:s stadsplan från 11 betraktas i dag som det oöverträffade villaområdet i Sverige. Planen ansluter helt till Sittes ideal; ingen gata slutar i tomma intet o husen ligger placerade nära gatan med trädgårdarna på baksidan. Därigenom bildar de väl slutna gaturum o husens läge tjänar även att sluta kvarteren inbördes. L hade uppdragit åt de framstående arkitekterna Carl Westman o Sigfrid Ericson att uppgöra typritningarna. Egnahemsnämnden föredrog Westmans nationalromantiska, allmogeinspirerade trähus med förstukvistar o smårutade fönster. Husen byggdes som enkelhus o dubbelhus inrymmande tre eller fyra rum o kök eller som tvåfamiljsvillor med två tvårumslägenheter. Planerna är enkla fyrdelade med vindfång, förstuga o kök på ena sidan o dagligrum o matrum i fil på den andra. Taken utfördes dels som sadeltak, dels brutna med små vindskupor. Färgsättningen bestämdes mycket enhetlig. Man gav egnahemsägarna två färger att välja på; grått eller brunt. Färgerna var laserande o framhävde på så sätt virkesstrukturen. Efterhand kom den bruna färgen att dominera.

21 fastställdes L:s stadsplan för Kungsladugårds egnahem väster om Slottsskogen. Det skulle bli ett mönsterområde lagom till stadens 300-årsjubileum. Nationalromantiken fick vika för den lätta o spröda 20-tals-klassicismen. Även i Kungsladugård återfinner man inspirationen från Sitte med lätt krökta gator som följer terrängen o framflyttade gatuhus som sluter gaturummet. Arkitekturen utmärks av pilastrar, lunettfönster o andra antikiserande dekorativa detaljer. Särskilt tilltalande är de kopplade husen, som utseendemässigt påminner om en gustaviansk herrgård med brutet valmat tak. Färgsättningen är ljusare än i Landala: silvergrå fasader med blå fönster o pilastrar, rosa mot grått o gult mot brunt. L:s första hustru inspirerades av L att utbilda sig till arkitekt o studerade bl a för Le Corbusier. Hon har gjort sig känd som arkitekt till ett flertal funktionalistiska villor i bland annat stadsdelen Böö i Gbg. — L var under flera år speciallärare i stadsanläggningslära vid Chalmers tekniska institut o ordförande i Tekniska samfundet i Gbg i två omgångar. Vid sidan av sina insatser i Gbg utförde L mer än 60 stadsplaner för andra städer o samhällen i Sverige.

Hans första fru var Ingrid Wallberg som han träffade första gången när hon bara var 17 år. De var gifta 1909-1925. 1928 gifte han om sig med Ingrid Mari Uhr.

1928 lämnade han Göteborg för en tjänst i Stockholm.

Kungsladugård

Elphinston och Fenwick

Del 27 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

En av de britter som hörde till de anställda i det Svenska Ostindiska Kompaniet var George Elphinston (Elphinstone, 1721-77). Han var gift med Louisa Fenwick (1745-93) som var född i Helsingör och de fick tre barn, två döttrar och en son, George Elphinston (1775-1815). Georg Elphinston d.y. var inblandad i en mindre otrohetskandal där Carolina Matilda Fix lämnade sin man, den irländske affärsmannen John Cree (född McMahon, -1795). 1795, några månader innan John Cree dog fick hon ut sin skilsmässa. George Elphinston d.ä. var eventuellt son till John Elphinston och Mary Lesslie och född i Echt, Aberdeenshire.

George Elphinston d.ä. började som matros eller skeppsgosse i det Svenska Ostindiska Kompaniet innan 1740. På resan med Calmar åren 1744-45 hade han avancerat till fjärdestyrman, på Göta Lejons resa till  Surat och Kanton år 1750-52 var han förstestyrman och på resan med Prins Carl till Surat och Kanton åren 1753-56 kapten. Därefter tycks han ha blivit anställd i det danska ostasiatiska kompaniet, Asiatisk Kompani, där han så småningom blev direktör.

Sara Elphinston som var gift med den göteborgske affärsmannen John Chambers d.ä. (far till den kände göteborgsfödde brittiske arkitekten William Chambers och superkargören James Chambers d.y.) bör ha varit en släkting och Johanna  Elphinston, gift med Alexander Bornett, handelsman i Göteborg bör ha varit en syster.

George Elphinston d.y. tycks för sin del ha haft tjänst i British East India Company som militär och dog under en resa till Kina.

Louisa Fenwicks bror John Fenwick (1733-?), född i Stockholm och son till Nicholas Fenwick (1707-47), var först handelsman i Stockholm i kompanjonskap med Richard Adamson. Denna firma lämnade han 1763 och ersattes då av Johan Petter Wennerquist. 1771 återfinns John Fenwick som ägare till en handelsfirma, Fix & Fenwick, i Frederiksnagore (Serampore) tillsammans med J.L. Fix, chef för Asiatisk Kompagni i Serampore. John Fenwick dog i Indien, okänt vilket år.

I Indien dog också systern  Anna Fenwick (1741-76) som var gift med David Brown (1734-1804), guvernör i danska kolonin Tranquebar från 1774 och senare anställd vid tullkammaren i Helsingör, i dennes första gifte. David Browns bror, John Brown (1723-1808) var direktör i Asiatisk Kompagni 1770-75 och 1779-85. De två bröderna drev också ett handelsföretag under namnet John & David Brown.

Från 1778 var John Cree som då var handelsman i Dacca en av de viktigaste leverantörerna av tyger till Asiatisk Kompagni. Han ska någon gång innan 1773 ha lämnat tjänstgöring i British East India Company för att ägna sig åt egna affärer. Tidigare hade kompaniet köpt allt från lokala leverantörer via sircaren i Bengalen. Andra viktiga icke-inhemska leverantörer var Henry Guinard, anställd i British East India Company i Calcutta och Ambrose Lynch Gilbert.

John Cree var svärson till Johan Leonhard Fix (1735-1807) men innan ha gifte sig med Carolina Matilda Fix i hennes andra gifte hade Cree en affär med en indisk (eller svart) kvinna vid namn Nancy och hade två barn tillsammans med henne, James Cree (1774-?) och Eleonor Cree (1775-?). John Cree var central när det gällde att köpa upp och smuggla ut varor som kringick det brittiska kompaniets strävan efter monopol i handeln med Bengalen och andra indiska områden. John Cree samarbetade främst med danska och genuesiska fartyg och affärsmän.

I sitt första gifte var Carolina Matilda Fix gift med Herman Frederick Henckel (1734-70) som var huvudfaktor i Frederiksnagore. Han efterträddes på den posten av J.L. Fix. Fix kom att efterträdas av Ole Bie. Johan Leonard Fix var också direktör i Asiatisk Kompagni.

1784 återvände John Cree som superkargör ombord på ett fartyg tillhörande British East India Company, Christianus Septimus, men fortsatte ändå med sina smugglingsaffärer ombord på danska fartyg eller på brittiska fartyg under dansk flagg som exempelvis år 1786 med fartyget The Five Sisters på 1 000 ton som ute till havs döptes om till Grevinde Reventlow och hissade dansk flagg. När fartyget kom tillbaka till Europa angjorde det Oostende istället för att gå till Danmark. John Cree blev därmed osams med danskarna och bytte därefter till genuesisk flagg.

Ostindiska kompaniet var inte ett bolag utan minst fem

Del 17 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Det Svenska Ostindiska Kompaniet behandlas oftast som om det vore ett och samma bolag hela tiden mellan 1731 och 1813. Men juridiskt var det inte så. De fem olika bolag som avlöste varandra under denna tid hade visserligen alla samma namn, Svensk Ostindiska Compagniet (SOIC), men varje så kallad oktroj var egentligen ett nytt bolag. Dessutom verkade de olika bolagen i praktiken överlappande. Speciellt tydligt är detta med den 4 och den 5 oktrojen. Den fjärde oktrojen löpte ut 1806 men kvarstod några år till då ekonomin var i oreda. 1809 förklarades den 4:e oktrojen i konkurs och 1811 var konkursen klar. Under tiden hade den femte oktrojen startat år 1806. Denna kom dock aldrig att skicka några skepp till Ostindien överhuvudtaget och upplöstes redan 1813, bara två år efter att den fjärde oktrojen slutligen avvecklats. Dessutom bör man inkludera det österrikiska Oostende-kompaniet i en historik över SOIC då detta företag i praktiken var en föregångare till det svenska bolaget.

Men det var faktiskt ändå mer invecklat än så. Under den första oktrojen mellan 1731 och 1746 så kunde man investera i varje enskidl reas. Delägarna i lasten var alltså lite olika beroende på vilket skepp och vilken rtesa det var. Dessutom hade alla i besättningen rätt att ta med sig eget gods, så kallat pacotillgods. På detta kunde man tjäna sig en rejäl hacka. Olika personalkategorier fick betalt på olika sätt, kaptener och styrmän hade grundlön plus så kallade privilegiepengar som infördes när man förbjöd pacotillgods. Timmermän hade också grundlön plus privilegiepengar, men mycket mindre än kaptenerna och styrmännnen. Ombord fanns också köpmän, de så kallde superkargerna eller superkargörerna med assistenter och skeppsskrivare. Superkargerna hade ingen fast lön utan hade betalt i procent av lasten.

De flesta av superkargerna i början av bolagets existens liksom direktören Colin Campbell hade tidigare arbetat för Oostendekompaniet, för holländska ostindiska kompaniet (VOC) eller för British East India Company (BEIC).  Man kan utifrån vilka som återexporterade ostindisk varor se vilka personer som förmodligen ägde andel i lasten på de olika fartygen. När det gäller den första resan till Kanton med fartyget Friedericius Rex Sueciae 1732-1733 så var dessa personer Charles Pike, Niclas Sahlgren, Hugh Campbell, Colin Campbell, Hugh Ross, Thomas Mawld, Frans Martin Luuth och Erik Nissen. Superkargörer på resan var Colin Campbell, Charles Graham, Charles Morford och John Pike. Superkargörer fick mellan 0,25% och 2,5% av förtjänsten på lasten. Kapten var Gustaf Trolle (senare adlad af Trolle). Kända investerare i den andra resan, till Indien med Ulrica Eleonora, var Charles Barrington, Hugh Campbell, Colin Campbell, Magnus Lagerström, Niclas Sahlgren, Theodor Ankarcrona och Laurents Bagge. Avkastningen på insatt kapital var 46,5%.

På den 8:e resan, som genomfördes av två fartyg, Friedericius Rex Sueciae och Riddarhuset 1740-42 så är de procentandelar som superkargörerna hade kända.  Charles Irvine hade  1,5%, James Moir 0,8%, Jacob Utfall (okänt, men fömodligen 0,3% bedömt utifrån vad andra tredjesuperkarger hade) och Peter von Kampe 0,25%. Dessa var alla på Riddarhuset. Superkargerna på Friedericius Rex Sueciae var Auguste Tabuteau som hade 2%, AJ Flanderin 1,25%, John Metcalfe 0,75% och Nils Ström 0,62%.  Superkargörerna såväl som SOIC deltog ocksp i den interna asiatiska handeln när de var i Asien. Ofta inbringade denna handel stora belopp, men inte mycket är känt om den. Men svenska fartyg anlöpte ofta Batavia som var en känd omlastningshamn för opium. Att smuggla opium till Kina var en mycket lönsam affär och förmodligen deltog flera svenska superkargörer i denna handel. Speciellt under den tredje oktrojen blev detta vanligt då superkargörerna då fick lov att stanna kvar flera år i Ostasien.

I 10:e resan, som genomfördes av fartyget  Drottningen av Sverige, så satsade 24 personer pengar. Huvuddelen av pengarna (633 921 dlr smt av totalt 731 121) satsades dock av fyra personer, Colin Campbell, Hugh Campbell, Niclas Sahlgren och Charles Pike. Resan gav hela 105% i utdelning på satsat kapital och kom att bli Ostindiska kompaniets enskilt lönsammaste resa.

Totalt satsades 10 413 985 dlr smt under de 8:e till 15:e resorna. Försäljningen av varorna inbringade  24 648 425 dlr smt. Av detta gick 1 641 496 dlr smt till provisoner och arvoden, 3% av detta gick till direktörerna i bolaget och 5% till alla superkargörer. Investerarna fick tillbaka sitt kapital plus utdelningar på 4 700 106 dlr smt, en avkastning på cirka 45%. Totalt beräknas den första oktrojen ha gett en vinst på cirka 30%. Utöver det tillkommer sen löner och provisioner till superkarger, direktörer, kaptener och andra. Dessutom tjänade folk pengar på egen handel och det var förmodligen inga småsummor då besättningarnas egen andel av lasten kunde uppgå till 30% av hela fartygets last under vissa resor innan detta system (pacotill) förbjöds.

Direktörer i den första oktrojen var vid starten Colin Campbell (1686-1757), Frans Bedoire (1690-1742) och Henrik König (1686-1736). Frans Bedoire avgick redan 1732 och ersattes av Volrath Tham (1687-1737) som i sin tur ersattes av Niclas Sahlgren (1701-76) året efter. Vid Henrik Königs död inträdde Theodor Ankarcrona (1687-1750) som direktör i bolaget. Även Charles Pike och Hugh Campbell var direktörer från 1737. Sekreterare under den första oktrojen var Magnus Lagerström (1691-1759). Första oktrojen avslutades efter att det sista fartyget kommit hem 1748. Då hade andra oktrojen redan varit gång nästan två år.

Under den andra oktrojen (1746-1766) fortsatte systemet med utdelning efter varje resa fram till år 1753 då en omvandling skedde till ett aktiebolag. Minsta aktiepost var 500 riksdaler och det är inte känt hur mycket aktier som tecknades eller vilka alla aktiägare var. Säkerligen tillhörde direktörerna i bolaget liksom sekreteraren och en del andra hägre tjänstemän investerarna. Med all sannolikhet så tillhörde en del av superkargerna de som köpte aktier liksom grosshandlare och handelsmän i Stockholm såväl som Göteborg. Andra oktrojen föregicks av förhandlinagr då olika grupper av affärsmän lade olika bud för att få ta hand om monopolet för den ostindiska handeln. En grupp leddes av de gamla direktörerna i Göteborg, Campbell, Ankarcrona och Sahlgren, en annan av stockholmsfirman Abraham och Jacob Arfwedsson & Co samt en tredje av  Carl Broman (i handelshuset Grill) och firman Anders Plomgren & Co. Efter en tids förhandlingar anslöt sig Broman och Plomgren till göteborgarna och dessa tog hem monopolet.

Direktörer från start blev Colin Campbell, Niclas Sahlgren, Theodor Ankarcrona, Magnus Lagerström, Anders Plomgren (1700-66), Carl Broman d.y. (1703-84) ochAbraham Grill (1707-68). Vid Theodor Ankarcronas död inträdde Axel Rutger Sparre (1712-51) (släkt med Sahlgren) som direktör. Han blev inte långvarig utan dog året därpå och ersattes  av Claes Grill (1705-67). 1753, samma år bolaget ombildades till aktiebolag, blev Jakob Jeansson von Utfall (1715-91) direktör, 1757 Gustaf Kierman (1702-66) och John Wilson. Wilson kan nog ses som ersättare för Colin Campbell. 1760 inträdde Herman Petersen (1713-65) (förmodligen ersättare för Lagerström) och Johan Henrik Lefebure (1708-67), 1762 Peter Teodor König (1718-1802) samt Nils Ström (1714-83).

Flera av de som inträdde som direktörer efter 1753 var sådana som tecknat aktier i bolaget. Kända participanter (aktieägare) var Erland Broman (bror till Carl Broman d.y.), Fredrik GyllenborgGustaf LöwenhielmThomas Plomgren (bror tillAnders Plomgren), Anders Nordencrantz, Claes Grill, Johan Henrik LefebureGustaf Kierman, Axel Rutger Sparres arvingar, Jacob Jeansson von Utfall (rik bl.a. på grund av kaperiverksamhet i familjen), Nicolas Sandberg och Jacob Schutz. I slutet av den andra oktrojen blev det tillåtet att ha fasta superkargörer i Kanton. Från 1762 var Jean Abraham Grill placerad där och han stannade till 1768. Michael Grubb var också där vis samma tidpunkt.

Under den andra oktrojen var avkastningen på investerat kapital ungefär 17,5% per år, dvs betydligt lägre än under första oktrojen, men ändå en rejäl vinst kan man nog säga. Sekreterare under andra oktrojens tid var Sven N Wenngren.

Inför förhandlingarna om den tredje oktrojen dök det återigen upp budgivare som inte fanns bland de gamla direktörernas skara. Ledande i denna grupp var  handelsmannen Robert Finlay (1719-85) och den rike Fabian Löwen (1699-1733) som gift sig till en förmögenhet. De kvarvarande direktörerna i den andra oktrojen lade inget bra bud på att få ett nytt monopol i 20 år och dessutom var flera av dem, exempelvis Claes GrillHerman af PetersensJohan Henrik Lefebure och Gustaf Kierman varit inblandade i en rättegång (Thomas Plomgren hade dött innan så han slapp rättegången) om fiffelaffärer och som ledde till kännbara straff för flera. Gustaf Kierman hamnade exempelvis i fängelse år 1766 där han dog samma år och de andra fick böter. De tillhörde dessutom det parti som inte längre styrde, hattarna. Visserligen hörde Finlay egentligen till samma kretsar i Stockholm som de andra, men han var inte en del av den gamla direktionen i Ostindiska kompaniet. Han var dessutom gift med en dotter till Thomas Plomgren. Så Robert Finlay, Fabian Löwen och deras kompanjoner vann monopolet genom att lägga ett mycket bättre bud. Man betalade hela 3 miljoner daler silvermynt till staten.

Till en början tillsattes fyra direktörer, alla från Stockholm, Robert Finlay, Fabian Löwen, Georg Henrik Conradi (1718-95) och Michael Grubb (1728-1808). Conradi var systerson till kompaniets grundare Henrik König och släkt med familjen Grill. 1770 gick Michael Grubb i konkurs och försvann från direktionen. 1771 gick också Robert Finlay i konkurs och han försvann. Tre nya direktörer kom in istället, Carl Gottfried Küsel (1729-95), Johan Abraham Grill (1719-99) och göteborgaren Jacob Schutz (1709-72). När Fabian Löwen dog 1773 kom det också in tre nya direktörer, två göteborgare, Gustaf Tham (1724-81) och Johan Fredrik Ström (1731-81) samt en stockholmare, Carl Fredric Scheffer (1715-86).

Allteftersom så blev det allt fler göteborgare i direktionen så Ostindiska kompaniet blev ånyo främst en göteborgsk angelägenhet och de stockholmska köpmännen lämnades i stor utsträckning utanför. Detta var en tidens tecken, för Sverige utrikeshandel flyttade allt mer till Göteborg och Sveriges ekonomiskt starkaste landsända vid denna tid var utan tvekan Göteborg. Till stor del beroende på sillperioden. Flera av de göteborgare som kom in i kompaniets direktion hade också intressen i sillindustrin och sillhandeln. 1776 blev David af Sandeberg (1726-78) direktör, året efter ytterligare två göteborgare, Andreas Andersson (1745-1809) och Martin Holterman (1715-93). Sedan blev två nya stockholmare direktörer, Jean Abraham Grill (1736-92) och Johan Liljencrantz (1730-1815). Fast Jean Abraham Grill var delvis bosatt i Göteborg även om han från början var stockholmare. Sekreterare under tredje oktrojen var Pehr Wigert.

Redan efter några år så var alltså kontrollen över Ostindiska kompaniet i praktiken tillbaks i Göteborg i motsats till vad Robert Hermansson påstår i sin år 2003 utkomna bok Det stora svenska äventyret. Han har också fel på en annan punkt, det är påståendet att Jean (Johan) Abraham Grill skulle varit den första från familjen eller handelshuset Grill i Ostindiska kompaniet. Den förste ur familjen var Abraham Grill under den andra oktrojen och den förste från handelshuset Grill var Carl Broman, också under den andra oktrojen.

Den tredje oktrojen har tidigare kännetecknats av det faktum att man haft ytterst lite information om den i jämförelse med de andra oktrojerna. Informationsbristen om Ostindiska i allmänhet beror på att böckerna brändes efter varje avslutad oktroj eller resa. Detta tycks ha gjort speciellt effektivt under den tredje oktrojen. En trolig anledning är förmodligen att en stor del av vinsten under denna oktroj och framförallt en stor del av de privata vinsterna som superkargörerna gjorde skapades genom opiumhandel och -smuggling till Kina. En känd berättelse finns dock från denna tid, Jakob Wallenbergs berättelse från resan med Finland till Kanton 1769-71. C.G. Ekeberg som var kapten på denna resa har också han lämnat en del material till eftervärlden från sina många resor.

Det finns även en del bevarat material från superkargörer som Peter Johan Bladh (1746-1816), Olof Lindahl (1747-1801), Jacob Hahr (1727-85) och Jean Abraham Grill (1736-92) som under senare tid blivit tillgängligt eller uppmärksammat på olika sätt även om en del av det funnits tillgängligt länge. I detta material kan hittas antydningar och belägg för att superkargörerna faktiskt handlade med opium. Under tredje oktrojen tilläts också superkargörer att stanna i Kanton flera år i sträck, vilket gjorde det än lättare att delta i inomasiatisk handel, däribland opiumhandel och -smuggling. Superkargörerna i Kanton kunde också tjäna pengar på andra sätt, köpa upp te till lägre priser när det var få skepp i Kanton för att sen sälja det för mycket högre priser till Svenska Ostindiska kompaniet eller nåt annat kompani när de kom dit för att lasta.

Extra många superkargörer fanns i Kanton under det amerikanska frihetskriget 1775-83 mellan USA och England, allmänhet var det två eller tre på plats hela tiden. En period när Sverige och Göteborg blev ett centrum för teexport och tesmuggling till England med sin höga tullar. Konkurrensen om inköpen i Kanton blev också mindre då färre brittiska och holländska skepp anlände till staden, då det också var krig mellan Storbritannien och Nederländerna 1781-84. 1778 resp. 1779 drogs också Frankrike och Spanien med i kriget. Redan tidigare hade skatterna i England dock inneburit att tehandeln i Göteborg ökade i värde. Mellan ungefär 1740 och 1785 var te den värdemässigt största exportvaran från Göteborg och mellan 1765 och 1780 var te sannolikt Sveriges största och ekonomiskt värdefullaste exportvara. Vinsten under den tredje oktrojen motsvarade ungefär 7,7% av investerat kapital per resa.

Affärerna i den tredje oktrojen gick alltså som bäst i slutet och det fick konsekvenser för fortsättningen. Direktörerna i kompaniet var mycket optimistiska och ville ha även nästa oktroj. Den nyligen hemkomne superkargören Peter Johan Bladh varnade dock för att den nuvarande situationen som berodde på att flera andra länder var i krig inte skulle vara. Men direktionen lyssnade inte på honom och en ny oktroj bildades med 5 kvarstående direktörer från den tredje, Martin Holterman, Carl Gottfried Küsel, Johan Liljencrantz, Jean Abraham Grill och Patrick Alströmer. Nya direktörer från start blev Anders Arfwedsson (1736-1809) och Martin Törngren (1735-94). William Chalmers (1748-1811) kom hem från Kanton och ersatte Martin Holterman som direktör vid dennes död 1793. Redan från början gick verksamheten i den fjärde oktrojen med förlust och under hela verksamhetsperioden 1786 till 1806 så gick 7 expeditioner med vinst och 8 med förlust. De totala förlusterna var dubbelt så stora som vinsterna. Huvudanledningarna till problemen var fredsavtalen 1783 och 1784 som gjorde att konkurrensen om inköpen i Kanton blev större och avsättningsmöjligheterna mindre. Holland förbjöd också import av te på främmande fartyg och en av marknaderna för te hemfört på svenska fartyg försvann.

Det svenska kriget mot Ryssland som bröt ut 1788 gjorde inte saken bättre. Skeppen riskerade problem vid färden över Västerhavet (Nordsjön) och behövde militär eskort. Nån sån fanns inte att uppbringa och fartygen låg länge i brittsik hamnar och det kostade pengar. Bolaget tvingades också betala extra skatter. Det gick helt enkelt inte bra. Kompaniet fick en stor omsättning på direktörer och i slutet fanns bara William Chalmers kvar. Han avvecklade bolaget så gott det gick och försökte undvika konkurs. Men det lyckades inte och konkurs begärdes 1809. Den avslutades 1811. De som var direktörer under denna besvärliga tid, förutom de som redan nämnts, var Jonas Tranchell (1740-1809) från 1798,  Laurens Tarras (1760-1817), Simon Bernhard Hebbe (1726-1803), Christian Adolf König (1724-1823), Carl Erik Lagerheim (1742-1813), Martin Hagbohm (1749-1818) och Sven Olof Rosenberg (1760-1842). Sekreterare var Carl-Henrik Tranchell.

Trots besvären och olönsamheten under den fjärde oktrojen bildades 1806 en femte oktroj. Denna var organiserad som ett öppet bolag och med monopol endast på handel med Kanton. Man fick också sälja laster i vilken hamn som helst och var inte tvungna att ta hem dem till Göteborg först. Den femte oktrojen kom aldrig att sända ett enda skepp till Kina och Kanton. Det enda skepp man sände iväg, Hoppet, år 1808, kom inte längre än till England och återvände till Göteborg med samma last som hon hade när hon lämnade staden. Man vill inte heller gärna segla på Kanton då den fjärde oktrojen hade skulder där och kineserna skulle därför förmodligen beslagta den femte oktrojens egendom om man kom dit. Istället investerade man i laster som fördes hem med andra länders och bolags fartyg. I huvudsak investerade man i laster som fördes hem med US-amerikanska fartyg.

Dessa angjorde ofta Göteborg under den aktuella perioden, då den till stor del sammanföll med den så kallade kontinentalblockaden 1806-1815 som gjorde att handel med Storbritannien inte var tillåten. Göteborg fungerade då som transit- och smuggelhamn, en vid det laget känd och traditionell roll för den västsvenska handelsstaden. 1810 kom hela 195 skepp från USA till Göteborg, att jämföra med 5 st år 1705. För skepp från Storbritannien gällde en liknande utveckling, 368 stycken år 1815, jämfört med 151 fem år tidigare. För avgående skepp så deklarerades ofta destinationer som inte stämde med verkligheten och därför var det bara 17 skepp till England år 1810 (1805 107 st och 1815 123 st). Istället hade skepp till okända destinationer, till odefinierat mål i Östersjön eller Västersjön ökat rejält, från sammanlagt 150 stycken år 1805 till 703 år 1815. Även till Norge ökade trafiken. Man kan utgå från att majoriteten av dessa skepp i verkligheten hade Storbritannien som mål. Många hade också last från Storbritannien med kontinenten som mål ombord.

Ovanstående gäller fartyg med last, även för barlastade fartyg syntes en liknande utveckling under dessa år. Göteborgs handel mångdubblades under kontinentalperioden, både före 1810 då Sverige stod utanför systemet och efter 1810 då Sverige formellt var med i det. Icke-registrerade fartyg förekom också i stor utsträckning. Detta finns av naturliga skäl inte med i siffrorna. Självklart profiterade femte oktrojen också på denna handel. Faktiskt så mycket att bolaget hade en avkastning på 8% per år under sin existens. Bolaget avvecklades dock redan 1813, 13 år innan oktrojen skulle gått ut.

Att Ostindiska kompaniet under femte oktrojen tjänade pengar på smuggling, hamstring och illegal handel är inte att förvåna. En av direktörerna var Niklas Björnberg (1758-1819). Han var en ökänd finans- och handelshaj som gjorde stora profiter under kontinentalblockaden, med spekulationer i bristvaror, mat och spannmål. 1810 var han Göteborgs överlägset rikaste man. De andra direktörerna från start var Samuel af Ugglas (1750-1812), David Schinkel (1743-1807), L. P:son Reimers (1738-1811) och Hans Niklas Schwan (1764-1829). L. P:son Reimers var en av dem som också tjänat pengar på slavhandel. Efterhand utökades också antalet direktörer och de som inträdde var Carl Abraham Arfwedson (1779-1861), Bernt Harder Santesson (1744-1827), Carl Adolf Grevesmühl (1744-1827) och Bengt Gustaf Ingelman (1774-1853). Bernt Harder Santesson var den viktigaste finansiären bakom byggandet av Göta Kanal och grundandet av Motala Verkstad.

 

Chalmers – Ostindiska, opiumsmuggling och slöjdskola

Del 11 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

William Chalmers d.ä. invandrade till Sverige redan 1722 och gifte sig med Inga Orre (1711-65). Sonen William Chalmers föddes 1748 och dog 1811. I unga år bildade William Chalmers den yngre ett handelsbolag tillsammans med L. Kåhre. När han 1782 reste utomlands på väg till Kanton så övertog brodern James Chalmers andelen i firman.

William Chalmers blev superkargör för Ostindiska Kompaniet i Kanton år 1783 och stannade i 10 år. I kanton gjorde han sig en förmögenhet på egen handel, sannolikt handlade han till stor del till stor del med opium som smugglades in till Kina. Denna opiumhandel och – smuggling gav mycket stora förtjänster. Opiet inköptes ofta i Batavia eller i Indien där det odlades. Det senare var dock problematiskt då Storbritannien beslutat att opiumhandel var deras monopol och export från det främsta produktionsområdet Bengalen kontrollerades av dem. En hel del smugglades dock ut och Batavia (nuvarande Djakarta) fungerade ofta som transithamn. Vid hemkomsten från Kanton blev han direktör i Ostindiska kompaniet och det förblev han intill 1806 då den fjärde oktrojen i Ostindiska kompaniet upphörde. Det är intressant att en dåtida knarksmugglare kallas för entreprenör, jag har då aldrig hört att någon i Naserligan har fått samma epitet.

Tillsammans med köpmannen Peter Bagge (1743-1819) initiativtagare till Trollhätte sluss och kanal och blev medlem av Trollhätte-kanalbolags direktion 1793-1800. Han erhöll kansliråds titel år 1809.

Tillsammans med handelsmännen Henry Greig (1740-98) och A F Ritterberg (1752-1824) startade William Chalmers Sveriges första mekaniska bomullsspinneri, den 10 april 1795. AF Ritterberg hade även han kopplingar till Ostindiska kompaniet. Fadern var B. F. Ritterberg, superkargör och Isaac Ritterberg, förmodligen en bror var kapten. Verksamheten förlades vid Gamlebokullen utanför Lerum. Man sysselsatte som mest 120 årsarbetare. Den 22 juni 1846 drabbades anläggningen av en svår brand, vilket tillsammans med konkurrensen från Rosendahls spinnerier i Mölndal, gjorde att fabriken aldrig byggdes upp igen.

William Chalmers

William Chalmers

I sitt testamente bestämde William Chalmers, att en gåva på 8 333 riksdaler skulle gå till dövstuminstitutet på Manilla, samt att hälften av hans återstående egendom skulle tillfalla Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och den återstående hälften till Frimurarebarnhusdirektionen för att användas till industriskola för fattiga barn. De av Chalmers för sistnämnda ändamål donerade medlen hade 1829 vuxit till något över 109 000 riksdaler banco, när kapitalet efter en längre process överlämnades till Frimurarbarnhusdirektionen. Chalmerska slöjdskolan, som senare  skulle bli Chalmers Tekniska Högskola startades sistnämnda år. Många andra rika göteborgare donerade också pengar till skolan, superkargören i Ostindiska kompanietAnders Siberg (1768-1846) var en och Anders Björnberg (1716-1783), far till Niclas Björnberg (1758-1829) som var direktör i Ostindiska under den 5 oktrojen 1806-1813, en annan. Senare har en rad medlemmar ur göteborgssocieteten donerat pengar.

William Chalmers var likt många andra i Ostindiska kompaniet frimurare och var en nära vän med Frimurareordens högste, Pehr Dubb (1750-1834). Denne var också chef för Sahlgrenska sjukhuset.

William Chalmers hade tre bröder. James Chalmers (1751-1817), superkargör i Ostindiska och likt brodern placerad i Kanton en tid, närmare bestämt 1806 och på en del resor. Ytterligare en av bröderna levde till vuxen ålder, Charles Chalmers (1754-1814).

Ostindiska kompaniet – grunden till förmögenheter

Del 1 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Svenska Ostindiska Kompaniet som verkade mellan 1731 och 1813 kom att spela en stor roll för kapitalackumulationen i Sverige innan kapitalismens genombrott. Detta då den handel som bolaget liksom den som dess direktörer, superkargörer och kaptener bedrev för bolagets räkning och för egen räkning ofta var mycket lönsam. Ostindiska kompaniets viktigaste handelsvara var te, den såldes i huvudsak vidare till England och i viss mån till USA. Under Napoleons kontinentalblockad 1806-1812 höjdes profiterna då Göteborg blev centrum för smuggling till England.

Många direktörer, handelsmän, superkargörer och kaptener gjorde sig alltså förmögenheter på handeln med Kina och vidarehandeln med Europa. Förutom ren handel tjänade många pengar på import av opium till Kina och smuggling av varor till Storbritannien. De som kunde tjäna pengar på opiumhandeln var främst de personer som placerades vid Ostindiska kompaniets kontor i Kanton. Deras titel var superkargörer och några blev mer namnkunniga än andra, som exempelvis William Chalmers (i Kanton 1783-93), Jean Abraham Grill (1762-68), Jacob Hahr (1769-75), Olof Lindahl (1779-85), James Maule (1772-81), David Sandberg (af Sandeberg) och Eric von Stockenström (1781-86).

Förmögenheterna investerades ofta i gods, gårdar och bruk eller blev basen i handelshusverksamhet. I en del fall investerades i andra typer av mer moderna industrier. Handelsmännen som var aktiva i Ostindiska kompaniet gifte sig med varandras döttrar och systrar. De blev en slags handelselit i Sverige.

Bland de familjer som skapade sig en förmögenhet inom den ostindiska (eg. kinesiska) handeln fanns göteborgsfamiljerna SahlgrenAlströmer, Ström, Holterman, Nissen, Arfvidsson, Maule, Björnberg, Tarras, Santesson, Tham, Schutz, Pettersson, Utfall, Chambers, Chalmers, Tranchell, Sandberg, von Stockenström och Törngren. Endast ett fåtal av dessa familjer lade grunden för en förmögenhet som kom att spela nån roll i framväxten av en svensk kapitalism, däribland Holterman som lade grunden till familjen Frödings industri- och handelsinvesteringar och Tranchell som var med och byggde upp både varvsindustrin och sockerindustrin i Sverige. Arv från Tranchell hamnade också hos familjerna Kjellberg och Leffler, båda två viktiga i framväxten av den svenska kapitalismen.

En del av Törngrens pengar hamnade säkerligen hos familjen Ekman som var viktig för den svenska kapitalismens framväxt. Många investerade i bruksverksamhet som efter ett tag inte längre lönade sig. Andra investerade i gods och Sahlgrens ättlingar med nannet Silfverschiöld äger fortfarande Koberg och Gåsevadholm. Andra delar av arvet efter Sahlgren hamnade så småningom i händerna på familjen Klingspor som i modern tid blev en av Sverige 15 finansfamiljer tillsammans med familjen Stenbeck. Petterssons förmögenhet hamnade delvis hos familjen Bildt (Didrik Bildt) genom arv och giftermål och delvis hos familjen Kennedy som blev en viktig redarfamilj i Göteborg. Familjen Tham/Tamm tillhör fortfarande den svenska eliten.

Bland stockholmsfamiljerna var det ingen som kom att bidra till framväxten av den svenska kapitalismen även om familjerna König, BedoirePlomgren, Grill, Kierman, Petersen, Finlay, Grubb, Küsel, Arfwedson, Hebbe, Schwan, Hahr, Conradi med flera tjänade stora pengar på handeln med Kina. Ingen av dessa familjer spelade dock någon som helst roll för kapitalismens framväxt i Sverige, men Petersen (senare af Petersens) är fortfarande ägare av ett stort gods i Nacka, Erstavik.

Genom att handelshusen upptog lån från stadsmäklare och andra handelshus överfördes kapital också genom räntor och liknande till mer långsiktigt framgångsrika handelshus än en del av de som drevs av direktörerna och superkargörerna i Ostindiska kompaniet.

Läs också: Piratverksamhet lade grunden för flera förmögenheter i Sverige.

Andra källor:
Sven T. Kjellberg, Svenska Ostindiska Compagnierna, 1974
Historiska Museet, Ostindiefararen Göteborg, häfte 1992
Tore Frängsmyr, Ostindiska Kompaniet, 1976
Ivan Lind, Göteborgs Handel och Sjöfart 1637-1920, 1923
Carl. A Tiselius, Göteborg under kontinentaltiden 1808-1810, 1935
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923
H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs äldre historia, 1919
C.R.A. Fredberg, Det gamla Göteborg, 1923
Gudrun Nyberg, Clas Alströmer, 2011
Birgit Lunelund, Petter Johan Bladh och Svenska Ostindiska Compagniet, 1940
Robert Hermansson, Det stora svenska äventyret, 2003
Ostindiska kompaniet – affärer och föremål, 2000