Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Carl Söderström

Christian Arfvidson

Endast för medlemmar

Arfvidsson & Söner

Christian Arfvidsson, som blev grosshandlare i Göteborg och kommerseråd, var född i Marstrand omkring 1717. Han gifte sig första gången med sin mors brorsdotter (dvs kusin) Christina Levina Ström (1720?-1759). Hon var dotter till brukspatronen och grosshandlaren i Göteborg Hans Olofsson Ström och Niclas Sahlgrens syster Anna Elisabeth Sahlgren. Efter Christina Levina Ströms död gifte Christian Arfvidsson om sig 1759 med Anna Margareta Nettelbladt, (1731-1763), dotter till grosshandlaren i Stockholm Baltzar Nettelbladt och Margareta Küsel. Christian Arfvidssons tredje äktenskap ingicks 1764 med Margareta Christina Ekerman, (1740-1797), dotter till borgmästaren i Göteborg Paul Ekerman och Christina Beata Häger. Själv avled Christian Arfvidsson 1799, 82 år gammal.

Christian Arfvidssons son med första hustrun Niclas Arfvidsson (1747-1813) i Karlstad, blev grosshandlare i Göteborg, brukspatron och bergsråd. Han gifte sig 1778 med sin andra styvmors systerdotter Anna Margareta von Jacobsson (1760-1816). Christian Arfvidssons söner Hans Arfvidsson (1753-1796) och Olof Arfvidsson blev båda brukspatroner och var inte verksamma i Göteborg.

Christian Arfvidsson bedrev  omfattande affärer med utskeppning av trävaror, drev sågverk vid Lilla Edet och vädersåg i Halland samt anläggningen av stora salterier i skärgården. Han verkade även för den besvärliga edsvägens förkortning och förbättring, särskilt för byggandet av en ny bro över Göta älv, som han till slut inköpte tillsammans med Sahlgren & Alströmer samt John Hall d.ä. Bron blev aldrig byggd.

Hans Olofsson Ström var 1730 Göteborgs tredje största järnexportör. Samma år var Niclas Sahlgrens mor (och svärmor till Hans Olofsson Ströms fru) Sara Herweghs dödsbo fjärde störst. 1752 hade svärsonen till Hans Olofsson Ström, Christian Arfvidsson, tagit över positionen som den fjärde största järnexportören med en export av 1 200 ton efter Peter Bagge (tidigare anställd hos Hans Olofsson Ström), Vincent Beckman och John Jaraldt. På femte plats som järnexportör var det året Niclas Sahlgren. 1760 hade Christian Arfvidssons betydelse ökat och han var detta år den tredje största exportören, efter Vincent Beckman och John Jaraldt, med 1 900 ton. 1770 var Arfvidsson & Söner dens största exportören i Göteborg och svarade för 39% av järnexporten (4 000 ton), 1777 var det 41% resp 5 500 ton.

Som brädexportör var Arfvidsson redan 1752 den överlägset största exportören i Göteborg med en export av 7 800 tolfter. Tvåan, George Bellenden stod endast för 1 500 tolfter. 1760 hade Arfvidssons export av brädor ökat till  5 300 tolfter. Detta år var John Jaraldt den näst störste exportören med 2 300 tolfter. 1770 hade Arfvidssons export gått upp till  8 500 tolfter vilket motsvarade 44% av exporten från Göteborg men därfter minskade exporten något till 21% ( 5 800 tolfter). Sistnämnda år hade istället firman John Hall & Co etablerat sig som den störste brädexportören.

Av Arfvidssons export (om sillen undantas) gick det mesta till Storbritannien följt av Frankrike (500 ton järn, 2250 tolfter bräder år 1777), Nederländerna (480 ton järn, 100 tolfter bräder), Medelhavsområdet (510 ton järn, 1 400 tolfter bräder och 250 hl tjära) och Portugal (90 ton). Tjära var normalt en mycket liten exportvara från Göteborg, men just år 1777 exporterades 11 300 hl varav Arfvidsson stod för 6 200 hl, dvs över hälften. Arfvidsson brukade i allmänhet inte handla med tjära.

Förutom järn och brädor var sannolikt den Arfvidssonska handelshuset också en exportör av te från Göteborg. Te importerades med Ostindiska kompaniets fartyg till Göteborg och i stort sett allt återexporterades. Huvudsakliga markand för te var Storbritannien men dit var det förbjudet att sälja då British East India Company hade monopol. Det lagligt införda tet i Storbritannien var belagt med höga skatter och smuggling av te var därför en mycket lönsam affär.

Christian Arfvidsson i profil

Christian Arfvidsson i profil

Christian Arfvidsson blev mycket framgångsrik, men inte för evigt . Nemesis i form av spekulanten och fifflaren Carl Söderström hemsökte Christian Arfvidsson på 1780-talet och firman gick omkull. Inte bara på grund av Söderström utan också på grund av att smugglingen av te till Storbritannien blev olönsam efter en skattesänkning 1784 samt att två krig upphörde i samma veva. Ernst Hörman, ger i en artikel ”Från Fastingsmarknadens glansperiod” (se Marknadsliv, redigerad av Christer Topelius, LT:s förlag, Borås 1970) följande skildring:

”Man brukade visst alltid klaga över en dålig Fasting men 1787 synes man ha haft en verklig anledning. Strax före marknaden hade ett av Göteborgs största affärshus, Christian Arfwidsson & Söner helt oväntat gått över ända, och då firman var engagerad i flera bruk och varit en av de största köparna, blev det allmänn förvirring i affärerna. Åtskilliga av brukspatronerna hade icke fått slutlikvid för senaste året, andra hade icke kunnat inbetala sitt diskontolån till Järnkontoret och därmed avskurit sig möjligheten att få ett dylikt lån på ett helt år. Och till råga på olyckan hade endast en enda uppköpare infunnit sig, den sedermera så stormrike John Hall d.ä., som då i Göteborg drev handelsfirma i kompanjonskap med engelske konsuln Th. Erskine. Hall köpte vid tillfället upp 50–000 skeppund stångjärn till priser, som han själv dikterade. Härigenom gjorde han sig till landets störste affärsman i branschen och grundlade sitt sedermera så omfattande inflytande på den värmländska järnverksdriften ett inflytande, som att döma av uttalandena däruppifrån tjugo år senare, under den olycklige sonens kamp för sin rätt, synes ha varit uteslutande av välgörande natur. Under alla omständigheter blevo åren i 1700- talets salut de bästa, som den värmländska järnverksdriften någonsin upplevde.”

Inte bara Arfvidssons firma gick under vid denna tid utan även en annan firma som köpte upp järn, Sahlgren & Alströmer. Också den till stor del på grund av Carl Söderströms vidlyftiga och spekulativa affärer. I samband med Arfvidsson problem så övertog John Hall & Co de flesta av Arfvidsson sågar och järnbruk liksom många av de affärskontakter Christian Arfvidsson och Söner hade. Christian Arfvidsson & Söner, nu med sonen Niclas Arfvidsson som den drivande kraften, fortsatte dock att exportera såväl bräder och järn fram till Christian Arfvidssons död 1799 då firman slutgiltigt avvecklades. 1790 exporterade Arfvidsson & Söner 3 300 tolfter bräder (9% av exporten från Göteborg) och  520 ton järn (4%). I gengäld hade svågerns Martin Holtermans betydelse som järnexportör ökat kraftigt. Även exporten av salt sill fortsatte men på det området liksom för järnet och bräderna hade Arfvidssons dominans försvunnit.

När det gäller sillen så stod firman för 10-20% av exporten från Göteborg under perioden från cirka 1760 fram till 1787. År 1770 exporterade Arfvidsson 10 495 tunnor sill, 14% av den totala exporten från Göteborg samma år. Av detta gick 4 241 tunnor till Cork, 2 024 till Medelhavshamnar, 1 410 till Riga, 1 200 till Hamburg och 420 till Västindien. Det som såldes till Cork gick sannolikt vidare till Västindien då Corks viktigaste funktion som hamnstad var som omlastingsplats för varor till Västindien. I Västindien användes den salta sillen som föda till slavar på sockerplantagerna.

Vid sidan av exporten var Christian Arfvidsson & Söner också en stor importör av socker och salt. Det socker Arfvidsson importerade kom från England och Holland, men ursprungligen i huvudsak från Västindien. Sockret gick sannolikt till svågern Niclas von Jacobsons sockerbruk. Saltet som importerades kom huvudsakligen från Italien (2/3), med resten från Portugal. Importen av salt var relativt liten innan sillfisket kommit igång, men ökade sedan snabbt. 1752 importerade Arfvidsson 380 ton, 1760 780 ton, 1770 2 620 ton och 1777 2 010 ton. Av den begränsade mängd spannmål firman importerade kom allt från Östersjöområdet, 1752 66 ton, 1760 79 ton, 1770 510 ton och 1777 49 ton.

Av den totala importen till Göteborg år 1752 stod Christian Arfvidsson & Söner för cirka 3,5% av det totala importvärdet, 1770 stod firman för ungefär 10% och 1777 för cirka 4%. 1790 hörde firman inte längre till de största importörerna.

Totalt sett handlade alltså Arfvidsson i huvudsak med länder i västra Europa och Medelhavsområdet och inte så mycket med Östersjöområdet som de andra stora sillexportörerna gjorde.

Sahlgren & Alströmer

Nils Persson (-1703) drev framgångsrik järnhandel i Göteborg. Han köpte upp järn från bruksägare i Värmland och sålde det vidare till brittiska expediter (handelsmän, faktorer) i Göteborg och var en av de större järnexportörerna i staden.

Vid Nils Perssons död så övertogs handelsverksamheten av änkan Sara Herwegh (-1729) vars dödsbo år 1730 var en av de största järnexportörerna i Göteborg. Hon var också år 1715 en av de högst taxerade personerna i Göteborg. Hon hade i firman hjälp av Jakob Sahlgren (-1736) som kom att bli en mycket framgångsrik grosshandlare i Göteborg. Han startade bland annat ett sockerbruk och var stadens störste sockerimportör. Vid hans död drevs firman vidare av hans änka Birgitta Sahlgren (f. Ekmarck) som år 1752 stod för cirka 10% av det totala importvärdet till Göteborg.

Hon importerade enbart socker men det räckte för att hon mellan 1750 och 1780 vara Göteborgs största importör med 10% av det totala importvärdet per år i stort sett hela perioden och under de flesta åren. Socker importerade s främst från Nederländerna, Frankrike och Storbritannien, länder med kolonier och slavplantager i Västindien, kanske ofta via Jan & Carl Hasselgreen i Amsterdam som själva köpte mycket socker till sitt eget sockerbruk.

Niclas Sahlgren (1701-76) övertog efter moderns och broderns död järnhandelsverksamheten efter att ha studerat och arbetat i utlandet fram till 1728. Han träffade vid dessa resor såväl Jonas Alström (senare Alströmer) som Colin Campbell.

Niclas Sahlgren var en av de större järnexportörena i Göteborg på 1750-talet och 1760-talet. Han köpte dock betydligt mer järn från bruken i Värmland så han sålde sannolikt en del av järnet till andra exportörer, kanske mest till olika brittiska handelsmän som exempelvis John Jaraldt. Firman stod inte något år för mer än 10% av järnexporten från Göteborg, 1752 700 ton, 1760 310 ton, 1770 140 ton och 1777 15 ton.

Sannolikt var Sahlgren också en stor exportör av te som var den viktigaste exportvaran från Göteborg under en lång rad av år. Det mesta av teexporten var avsett för Storbritannien och det smuggaldes dit och genererade stora vinster. Lagligt te i Storbritannien kom från British East India Company som hade monopol och det var belagt med höga skatter. Sahlgren köpte också in te som han sålde till andra exportörer och ofta agerade han som ett rent ombud för andra, bland annat släktingarna i familjen Ström. Efter 1760-talet minskade firmans betydelse som exportör men däremot blev företagets bankirverksamhet allt viktigare.

Clas Alströmer

Clas Alströmer

Niclas Sahlgrens ena dotter, Anna Margareta Sahlgren (1747-67) gifte sig på 1760-talet med August Alströmer (1735-73) som då upptogs i Sahlgrens firma som fick namnet Sahlgren & Alströmer. När den yngre dottern, Sara Elisabeth Sahlgren (1748-1818) år 1770 gifte sig med Clas Alströmer (1736-94), bror till August Alströmer, blev även Clas Alströmer delägare i firman som därefter gick under namnet N. Sahlgren, August & Clas Alströmer.

Bankirverksamheten kan sägas ha börjat med det vanliga förfarande som järnuppköpare och exportörer ägande sig år. Nämligen att finansiera bruken och bruksägarna med så kallade förlagslån med säkerhet i kommande järnleveranser. Räntan på dessa lån var 6%. Sahlgren lånade på detta sätt ut stora summor till ägarna av bruket i Uddeholm, B.G. Geijer (1682-1746) och J.H. Rappholt. Geijer hade från början enbart haft David Amija som förläggare men skaffade sig sen också kontrakt med Nils Persson, senare med hans änka Sara Herwegh om att sälja hälften av brukets leveranser. Ett förlagsförhållande som alltså sen också blev Niclas Sahlgrens.

Vid Geijers död fick bruket en lång rad ägare, dels sönerna, dels svärsönerna J.H. von Rappholt, var gift med Christina Charlotta Geijer (1720-70) och B.G. von Rappholt, dels sönerna.Vid Sahlgrens död hade B.G. Geijers ättlingar skulder på totalt 785 000 dlr smt till Sahlgren & Alströmer. För en del av skulden övertog Sahlgren & Alströmer redan 1770 Krontorps bruk och dessutom andel i Uddeholm som hade många underlydande bruk och hamrar, exempelvis Gustafsfors. Bruket skulle återlämnas när skulden för lånen till just detta bruk var återbetalade. Så var inte fallet förrän 1785.

Det enda bruk som Niclas Sahlgren köpte var Virsbo och i det ägde hans dotter Anna Margareta Sahlgren (gift Alströmer) en liten andel genom arv från sin mormor redan innan. Niclas Sahlgren köpte ut de andra ägarna år 1763 och hela bruket blev dotterns. Det hamnade senare genom arv hos Nils Silfverschiöld, gift med hennes dotter Anna Margareta Alströmer.

Niklas Sahlgren lånade också ut pengar till Christian Arfvidsson, en annan stor exportör i Göteborg. Denne hade genom stora förlag som inte återbetalats blivit ägare till en rad järnbruk och sågar men led på grund av detta av kapitalbrist. Vid Niklas Sahlgrens död år 1776 var Arfvidssons skuld 361 094 dlr smt. Året efter Sahlgrens död åvertog firman som betalning av skulden stångjärnsbruken i Gunnerud, Alström, 3/8 av Bofors samt ytterligare tre bruk, ett sågverk, Floda egendom och manufakturverk. Ett mindre lån beviljades år 1729 till Peter Ekman (II) som ju arbetade vid Alingsås Manufakturverk i vilket Jonas Alströmer var huvudägare och Niclas Sahlgren intressent med 344 285 dlr smt år 1776. Sahlgren hade i övrigt lånat ut stora summor till Riksens Ständers bank (Riksbanken).

Förutom förlagslånen fanns fordringar på totalt  555 100 dlr smt på olika köpmän på firmans balanskonto år 1775. John Hall 120 000 och Lars Kåhre 25 000 stod för de största posterna vid sidan av Christian Arfvidsson. Andra låntagare bland göteborgsköpmännen var Vincent Beckman, Beyer & Co, Samuel Schutz och Olof Westerling.

Skuldsidan dominerades av utländska handels- och bankirfirmor, främst i Antwerpen. Det handlar om företag som Bernhard Rottiers och Adrian Janssen i nämnda stad, Jan & Carl Hasselgreen i Amsterdam, Lindegren Son & Grill i London, Poppe de Chapeaurouge i Hamburg osv.

Niclas Sahlgren investerade även en del av sin förmögenhet i annan verksamhet, Trollhätte slussverk var en sådan, han ägde andelar i Grönlandskompaniet i Göteborg och hade en stor investering i familjen Alströmers manufakturverk i Alingsås, upptagen till ett värde av 344 285 dlr smt i bouppteckningen efter hans död 1776. Dessutom ägde han andelar i det av Frans Bedoire, Anders Plomgren med flera år 1739 startade Svenska Assurans Kompaniet. Firman ägde enligt balansräkningen 1775 aktier i Ostindiska Kompaniet till ett värde av 29 400 dlr smt och godsegendomar. Han förmögenhet uppgavs i bouppteckningen till totalt 4 159 498 dlr smt.

Patrick Alströmer

Patrick Alströmer

Direkt efter Niclas Sahlgrens död togs Patrick Alströmer med som en tredje delägare i handelsföretaget. År 1777 spelade han en viss roll vid den Rappholtska konkursen (J.H. von Rappholts sterbhus gick i konkurs) i vilken Sahlgren & Alströmer hade fordringar att bevaka.  Bland annat övertog man ett antal bruk, ett av dem var Bosiö hytta i Filipstads bergslag. En annan låntagare var brukspatron Koch. Men Niclas Arfvidsson, son till Christian Arfvidsson nekades lån. 1778 ville dessutom Johan Gustaf Geijer köpa andelen som Sahlgren & Alströmer ägde i Uddeholm. Men eftersom denne redan hade skulder till firman som han inte betalade blev det inget med det.

Firmans affärer gick dock sämre och när fifflaren och spekulanten Carl Söderström började bedriva affäer med firmans pengar gick det snabbt utför. När dessutom Storbritannien sänkte skatten på te och gjorde smuggling olönsam och ett par krig tog slut så minskade inkomsterna kraftigt. Spekulativa och olönsamma satsningar i bluffbolaget Dals Bergs Societet, den tveksamma satsningen Bi-Compagniet och den i det iofs vettiga men olönsamma  kanalföretaget Strömsholms slussverk (firman ägde Virsbo bruk invid ån) medverkade också till firmans fall. Andra i Strömsholms slussverk var Jean Bedoire d.y., Johan Abraham Grill, Carl Gottfrid Küsel, Samuel Sandels och Samuel af Ugglas. 1786 var konkursen ett faktum, men om det har jag skrivit på annan plats.

Carl Söderström – en 1700-talsfifflare

Carl Söderström var en handelsman som användes som agent av flera göteborgs- och stockholmsfirmor på 1700-talet. Som agent agerade han på olika firmors vägnar som uppköpare av järn från bruk i Bergslagen, Värmland och Dalsland. Några av de firmor han arbetade för var de stora handelsfirmorna Sahlgren & Alströmer och Christian Arfvidsson & Söner i Göteborg.

1774 antogs Carl Söderström till Handelssocieteten i Göteborg efter att ha arbetat hos Beckman, Beyer och Schutz och på deras rekommendatiooner. Söderström bildade en handelsfirma från år 1776 tillsammans med en man vid namn Sten Alsing vars mor var Margareta Sahlgren och som var gift med Emerentia Wilhelmina Grubb, kusin till Niclas Sahlgrens andra fru Catharina Christina Grubb. Sten Alsing blev medlem i Handelssocieteten 1776 på rekommendation av Patrick Alströmer.

Firman Söderström & Alsing handlade med järn med hamnade redan efter två år i problem. 1780 konstaterades det att Alsing stod i skuld till firman med 4 748 riksdaler specie och släktingarna i firmma Sahlgren & Alströmer blev tvungna att hjälpa honom. Samtidigt hade också Alsings fru  6 000 riksdaler innestående i Söderström & Alsing, men det förändrade inte läget. Problemet löstes på det sättet att Carl Söderström kunde fortsätta verksamheten i firman under överinseende av Sahlgren & Alströmer i vilken firma Patrick Alströmer, Johan Alströmer och Clas Alströmer då var delägare. Sahlgren & Alströmer lånade honom pengar mot 6% ränta, Emerentia Grubbs kapital stod kvar i firman och hälften av vinsten som firman gjorde skulle betraktas som avbetalning av Alsings skuld.

Carl Söderströms affärsidé var att exportera järn till USA. För att kunna göra det investerade Söderström också i bruk på hemmaplan i Sverige. 1780 köpte han således, tillsammans med Christian Ludvig Jöransson, Thorskogs bruk i Västerlanda tvärs över älven från Lödöse av Olof Wengren. Firma Sahlgren & Alströmer stod för säkerheten (borgen) vid köpet. Jöransson var vid tillfället anställd i Sahlgren & Alströmer.

1781 anlände Richard Söderström, bror till Carl Söderström till USA. Samma år togs ett större lån i firman Bernhard Rottiers i amsterdam av Sahlgren & Alströmer mot säkerhet i Clas Alströmers gods Bollerup i Skåne. Sahlgren & Alströmer hade dock redan en del problem med återbetalning av lån till olika långivare, exempelvis klagade Hope & Co i Amsterdam på att man inte fått betalt. Sahlgren & Alströmer hade en skuld på 62 000 pund till denna bank år 1781. Även firman Adrian Janssen i Antwerpen klagade.

En del av dessa lån i Sahlgren & Alströmers namn upptogs av Carl Söderström utan att några egentliga affärer med USA verkar ha kommit till stånd. Det har ibland gjorts gällande att det amerikanska frihetskrigets slut år 1783 kan ha varit det som drog undan fötterna för hela järnexportprojektet. Men mycket tyder på att det aldrig fanns några egentligt fungerande planer på affärer utan att det hela var ett luftslott, kanske rent av lurendrejeri från början till slut.

Firman Lindegren Son & Grill i London vägarde snart ta emot växlar med Sahlgren & Alströmers namn, firman Jan & Carl Hasselgreen i Amsterdam klagade på Carl Söderström och krävde betalning från Alströmers. Även Lindegren son & Grill klagade på Carl Söderström och krävde att Alströmers skulle ta tag i saken.

Allra hårdast gick firman Poppe de Chaperouge i Hamburg ut. De hade vägrat acceptera en skuldsedel med Söderströms namn och då hade denne istället ställt ut en i Sahlgren & Alströmers namn för ett lån på 20 000 Hamburger banco som Söderström tog upp. Situationen förvärrades efterhand, Hasselgreens vägrade ha med Söderström att göra från 1783, Goodchild, Slater & Jackson i London stoppade alla krediter till Söderström. Poppe de Chaperouge krävde 1784 att Sahlgren & Alströmer skulle betala Söderströms skuld till dem. Genom att agera hårt fick firman in huvuddelen av sina pengar. Detta löstes bland annat genom att Peter Svalin ställde upp med pengar som lån till Patrick Alströmer och Carl Söderström. 1785 hade firman Sahlgren & Alströmer skulder till Hasselgreen på 31 033 riksdaler, Lindegren son & Grill 10 052, Bernhard Rottiers 71 356, Adrian Janssen 70 602 plus 20 280 för lån till Carl Söderström.

Clas Alströmer hade också i firmans namn gjort den del spekulativa och olönsamma investeringar i silverutvinning i Dalsland, en ren bluffaffär (Dals Bergs Societet) och i Strömsholms kanal, en verklig men olönsam affär.

Situationen var allvarlig och blev än besvärligare när Nils Silfverschiöld, gift med Anna Margareta Alströmer (1766-92), dotter till August Alströmer som dött 1773, ville få ut sitt arv ur firman. Nils Silvferschiöld behövde pengar för inevsteringar i s sina gods Koberg och Håberg samt i Virsbo bruk. Han föröskte därvidlag överta egendomarna Svenholm och Säffle som en del av betalningen. SÄffle visade sig dok i princip vara värdelöst så en försäljning av dessa egendomar inbringade kanppast så mycket som Silfverschiöld förväntat sig.

När Patrick Alströmer sedan drabbades av en annan bedragare, lagmannen Johan Simmingsköld, som semt ut ur landet med en skuld på 60 000 år 1764 förvärrades läget då en stor del av denna skuld var till Patrick Alströmer. Sahlgren & Alströmer krävde pengar av Söderström för de lån som han tagit upp i deras namn eller mot deras säkerhete och borgen. De fick inga pengar. 1785 fattade Peter Svalin oråd och begärde inteckningar i ett antal fastigheter i Göteborg för sin fordran på 6 363 riksdaler. Han erhöll inteckningarna. Även Olof Wengren vill ha betalning för bruket Thorskog som Söderström och Jöransson köpte men faktiskt aldrig betalt. Även han fick inteckningar i fastighetr för fordringen på 5 300 riksdaler.

Sahlgren & Alströmer förklarades i konkurs 1785 och i konkursansökan angavs att tillgångarna var 651 837 riskdaler specie och fordringarna 615 773 riskdaler specie. Bland de angivna tillgångarna fanns också Clas Alströmers och hans frus privata fastigheter till ett värde av 200 575 riksdaler. Fordringar på Carl Söderström hade satts till värdet noll, men egentligen var han skyldig bolaget 242 070 riksdaler, men det fanns inga förutsättningar att få in dessa pengar då Söderström flytt landet.

En hel del tillgångar såldes av året efter, godsen Bollerup och Övre Byborg, Clas Alströmer shalländska strögods, bruken Dömle, Kvarntorp, Gräsbosiö, Alingsås manufaktur, Clas Alströmers fastighet vid Lilla Torget osv. En hel del skulder avskrevs och värdepapper av olika slag såldes. En överenskommelse gjordes och underskrevs av Lars Segerström för Kammarkollegiet och Jernkontoret, G.H. Brahelén som företrädde Jan & Carl Hasselgreen samt Bernhard Wohlfahrt för Janssen, Bernhard Rottiers och ytterligare en fordringsägare i Antwerpen. En som dock inte var nöjd var Nils Silfverschiöld. Han ordnade så att konkursboet (konkursmassan) blev ansvarigt för ytterligare en rad skulder som inte fanns i den ursprungliga överenskommelsen, skulden för Thorskog, skulder i utlandet och en del annat, däribland borgen på ett lån som upptagits i Brabant av firman Christian Arfvidsson & Söner.

Arfvidsson & Söner hade också affärer med Carl Söderström och de hamnade också i problem när denne upptagit lån och växlar i deras namn och låtit bli att betala. Lånet i Brabant som Sahlgren & Alströmer gått i borgen för hade därför bara betalats till häften. Först 1790 avslutades konkursen i Sahlgren & Alströmer när Bernhard Wohlfahrt och landssekreterare Hummel överlämnade vad som fanns kvar i konkursboet till Clas Alströmers fru Sara, född Sahlgren.

1786 avslöjades också att Carl Söderström i Göteborg hos Riksens ständers bank upptagit betydande lån mot pant av järn, som insatts i Vänersborgs stadsvåg. Vid inventering visade det sig att av Arfvidsson och Söderström belånade järnpartier om 17 700 och 8 300 skeppund hade från vågen uttagits resp 10 000 och 8 100 skeppund, utan att de motsvarande lånebeloppen betalats. Skyldig till det hela var Carl Söderström, men Christian Arfvidsson hade i syfte att hjälpa honom i varje fall gjort sig medskyldig då han tagit upp lån och hjälpt Söderström att sälja de järnpartier som tagits ut utan att lånen betalats. Söderström flydde från Sverige, Arfvidssons förhållande till banken ordnades efter ganska långvariga förhandlingar genom att handelshuset John Hall & Co med en s.k. aversionshandel (ett ackord) med bankstyrelsen övertog ansvaret för skulden.

Konkurs för Arvidsson & Söner kunde undvikas men firmans dominans på många områden försvann då tillgångar fick avyttras för att firman skulle kunna överleva. John Hall & Co övertog en stor del av intressena i järnbruk och sågverk samt blev den dominerande eportören av brädor och järn från Göteborg. Produktionen vid de av företaget ägda sillsalterierna liksom exporten av salt sill tycks också ha minskat kraftigt.

Andel av järnexporten från Göteborg år 1777: Christian Arfvidsson & Söner 41%, John Hall & Co 30%, Vincent Beckman & Co 8%
Andel av järnexporten från Göteborg år 1790: John Hall & Co 76%, Martin Holterman 7%, Christian Arfvidsson & Söner 4%

Andel av brädexporten 1777: John Hall & Co 30%, Christian Arfvidsson & Söner 21%, Vincent Beckman & Co 3%
Andel av brädexporten från Göteborg år 1790: John Hall & Co 71%, Christian Arfvidsson & Söner 9%, George Bellenden & Co 2%

Huvuddelen av Arfvidssons export av sill gick till Västindien (via Cork) och minskningen av sillexporten kan ha med att företaget på olika sätt hamnade i onåd hos brittiska kreditgivare och handelsparttners på grund av Söderströms vidlyftiga affärer (rättare sagt lurendrejerier) i Arfvidssons och Alströmers namn:

Den 6 maj 1785 bildades också tillsammans med den 25-årige Joseph Schürer ”Teuchler & Schürer & Co”. ”Co” avsågs bädda för, som det senare framkom, ”Arfwidsson & Söner´s framtida entré i företaget. Skeppets varor lossades i Gustavias hamn, returfrakt ordnades och ”Fred och Ymnoghet” kunde anträda återresan i juli med styrman Andersson som kapten. Handelshuset inköpte slupen ”Speedwell”. Affärerna hade inte utvecklats väl, medhavda varor var inte alltför lättsålda, returlasten hade kostat slantar och man hade fått draga en och annan växel för finansieringen! Teuchler och förmodligen de unga bröderna Eckerman låg ute i karibiska sjön mest hela tiden med Speedwell i försök att sälja varor och skapa affärskontakter.

Varulagret i bolagets hamnmagasin förblev oförändrat månad efter månad. Oron spred sig bland långivarna i hemmahamnen Gustavia, där Schürer tappert försökte hålla ställningarna. I mitten av september tvingades företaget ställa säkerheter för lånen i forma av mark och byggnader i Gustavia, slupen, gods och varor under sigill samt fyra negerslavar.

Den 16 oktober 1785 inträffade katastrofen! I en Londonbank protesterades en av företaget den 22 maj utställd växel om £ 500! Ryktet härom nådde snabbt Västindien. Handelshusets tillhörigheter belades omedelbart med kvarstad och huvudägaren Teuchler efterlystes för att förklara sig! Teuchler är helt tagen på sängen, förstår ingenting, han har ju Arfwidssons löften om öppen kredit ringande i öronen! Vid årsskiftet är han fortfarande oanträffbar ute i övärlden, bl.a. säger ryktet att han tillsammans med den beryktade äventyraren Backman en tid suttit fängslad i Cape Francois i Saint Domingue! Teuchler begär i ett brev till guvernör Rayalin ett års fri lejd för att få tid att reda ut sina och företagets ekonomiska problem. Den 16 juni 1787 efter 10 månaders frånvaro återkom så Teuchler tillsammans med den yngre Gustaf Ekerman till Gustavia. Han hade fått två månader på sig att lösa problemen. Redan den 8 juli reste Teuchler till Sverige med briggen Exprés, men problemen kvarstod, vilket framgår av domstolsprotokoll under en följd av år.

Anledningen till växelprotesten i London var Söderströms och Arfvidssons bedrägerier mot järnvågen i Vänersborg.

Carl Söderström och hans bror Richard Söderström tycks onekligen ha lurat av en massa bankirer och svenska företagare stora summor pengar och sen smita undan till USA. Genom att ta upp lån och inte betala fick dessutom Söderström ett stort handelsbolag i konkurs (Sahlgren & Alströmer) och ett annnat hamnade i stora problem (Arfvidsson & Söner). Richard Söderström blev handelsman i Boston och konsul. Pengarna som bröderna med stor sannolikhet snodde åt sig i Europa kan ha fungerat som ett bra startkapital. Både Carl Söderström och Richard Söderström finns omnämnda i brev av John Quincy Addams, en av USA:s grundare.

Söderström tycks inte heller ha varit ensam som fifflare på 1700-talet. Ovan nämnde Simmingskiöld var en, Peter Westman som fiffalde med växlar var en annan och Samuel Gustaf Hermelin en annan med sitt fiffelprojekt Dals Bergs societet (i vilket firma Sahlgren & Alströmer investerade).

Andra källor: Gudrun Nyberg, Clas Alströmer, 2011