Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Brott

Wetterlindsdramat

Under ett par vinterdagar i februari 1887 utspelades ett blodigt drama uppe på Gråberget i Majorna. I en dryg vecka barrikaderade sig en man i femtioårsåldern i en vindsvåning med skjutvapen. Innan det hela var över hade två polismän skottskadats och en ung plåtslagare skjutits till döds.

Inte mycket är sig likt uppe på Gråberget. Förr i tiden bestod det gamla berget främst av ett gytter av små kåkar, kringliga vägar och stigar. Även vegetationen var annorlunda och stora delar av berget var inte bebott. På bergets nedre del låg visserligen en del finare skepparbostäder som kontrast, men i övrigt var det ganska enkelt folk som bodde här.

Under 1960-talet drog grävskoporna fram i området och idag är det mesta, för att inte säga allt, borta. En av gatorna som försvunnit helt och hållet är Gråbergsgatan, belägen ungefär där Kabelgatan ligger idag. I ett vindsrum på Gråbergsgatan 19 bodde under 1880-talet en man vid namn Carl Johan Wetterlind, född i Göteborg den 1 juni 1838 och son till en lägre tulltjänsteman. Wetterlind hade tidigare arbetat som järnvägsbokhållare men var vid denna tid pensionerad av hälsoskäl.

En udda figur

Carl Johan Wetterlind hade länge ansetts vara lite udda och led säkerligen stundtals mycket av sin psykiska ohälsa. Bland annat plågades han av vanföreställningen att ha blivit såld av sin fader till hyresvärden. Han misstänkte också att hans värdinna försökte ta kål på honom genom att förgifta soppan som ingick i hyran med råttgift.

Som om hans egna bekymmer inte var nog, så trakasserades han också ofta av områdets kvinnor. Mest av allt verkar han emellertid oroat sig över sina sparade pengar, att någon skulle stjäla dem. Wetterlind hade ingen att försörja och levde på ett ganska ansenligt sparkapital och en summa pengar han ärvt efter sin mor.

Wetterlind barrikaderar sig

I början av 1887 verkar paranoian och förföljelsemanin tilltagit ordentligt. Närboende invånare började bli rädda för honom i takt med att han uppträdde allt mer besynnerligt och måndagen den 14 februari 1887 barrikaderade han sig uppe på sin vindsvåning med hjälp av bjälkar, gamla presenningar, plåt och diverse annat skräp. För att hålla besökare och inkräktare borta hade skjutvapen placerats med mynningarna riktade ner mot trappan.

När polisen tillkallades av husvärden för att förpassa honom till ”Fattigvårdens dårhusavdelning” rann det över för den gamle mannen.
– Kommer ni upp för trappan så skjuter jag, varnade han.

De båda poliserna närmade sig sakta huset och trappan då Wetterlind plötsligt tog fram både en hagelbössa och en revolver och började skjuta omkring sig. Konstapel Holm träffades illa och drogs blodig ner för trappan. Det konstaterades snart att han fått hagel i ansiktet och att en revolverkula gått in i ena örat och fastnat i nacken.

Wetterlindska huset

Wetterlindska huset

En stund senare gjorde överkonstapel Nordblom, som egentligen var ledig och klädd i civila kläder, ett nytt försök genom att försöka övertyga gubben att han var en läkare som ville hjälpa honom. Wetterlind svarade med att avlossa en ny salva. Överkonstapeln kom undan med blotta förskräckelsen och en sönderskjuten rock.

Brandkåren rycker in

Den skadade överkonstapel Holm blev förd till sjukhus med en hästkärra samtidigt som bud sändes till polisstationen för förstärkning. Snart var överstekonstapel Larsson och en patrull på plats. Efter en stunds tvekan och funderande kring tillvägagångssättet skickades även brandkåren efter.

Tanken var att brandkåren med hjälp av en kraftig vattenspruta skulle försöka tvinga ut Wetterlind. Då ingen av brandmänen vågade sig in i trapphuset med slangen åtog sig överkonstapeln och en klampare vid namn Johan Olsson uppdraget. Med stora järnplåtar som skydd närmade de sig huset, då en ursinnig Wetterlind avlossade ett nytt precisionskott som sårade Olsson allvarligt i ansiktet. Försöket fick avbrytas och polisen valde att utrymma huset tills vidare.

Wetterlindsdramat

Wetterlindsdramat. Teckning av Carl Larsson

Dödsskjutning

Tisdagen förflöt lugnt. Men händelsen började bli omtalad och ryktet spreds så att nyfikna invånare från hela Göteborg sökte sig till Gråberget i Majorna. På onsdagen hade flera tusen människor samlats. Till en början höll de sig på avstånd, men hetsade av varandra närmade de sig allt mer. Ett våghalsigt gäng bestående av arbetare och artellerister, säkerligen stärkta av brännvinspluntorna i innerfickorna, började till sist tränga sig in i trappan där de få posterade poliserna inte kunde stoppa dem.

Wetterlind hade i yngre dagar varit en skicklig jägare, vilket förklarar hans vapeninnehav och pricksäkerhet. I hans hem fanns en samling med mauser- och Remingtongevär, pistol samt en ansenlig mängd ammunition. Plötsligt vrålade han till mot inkräktarna och avfyrade fyra skott. Panik utbröt i trappan och i tumulten bars murare Lindberg ut med skottskador i höften och arbetskarlen Strömberg med ansiktet söndertrasat av hagel.

Den unga plåtslagaren Frans Albert Jacobsson tappade fattningen och sprang tillbaka till trappan då ett revolverskott avfyrades rakt i bröstet på den våghalsiga ynglingen. Svårt skadad tog han sig ut på gatan där han blev liggande och hostade blod. Hans liv gick inte att rädda, på väg till sjukhuset avled han blott 20 år gammal.

En vecka av misslyckade försök

Efter dödskjutningen avbröts alla försök att få ut galningen för en tid. Polisen lär ha övervägt att släppa in en bisvärm, men det låter lite besynnerligt med tanke på att dramat utspelades i februari. En annan idé var att tvinga ut honom med en elektriskt laddad stång. Några dagar förflöt och efter en veckas misslyckade försök att få ut Wetterlind rådde ett stort missnöje bland folk. Framför allt över polisens passiva taktik.

Polischefen Elliot fick ta emot mängder av brev med klagomål men också förslag på åtgärder. I ett av de mer drastiska förelogs att man skulle spränga hela huset i luften för att få ett slut på eländet. Bland folkskarorna utanför ropade många att huset borde brännas ner. Dr. Wickström som tillkallats från stadens hospital var däremot lugnare och föreslog i stället att man skulle lämna honom i fred ett tag.

En snusdosa blir lösningen på problemet

Det förfärliga dramat skulle få ett högst oväntat avslut. På dess nionde dag blev den gamle Wetterlind övermannad av en polisman vid namn Lindros.

Lindros hade lugnt och sansat börjat inleda ett samtal med den barrikaderade mannen och blivit lovad att få komma uppför trappan med ett glas vatten. Glaset mottogs med viss tveksamhet och samtalet fortlöpte försiktigt. Under samtalets gång började en annan polisman röja upp vid den barrikaderade trappan. Lindros undrade snart om det inte var något mer han saknade. Det visade sig att Wetterlind haft slut på snus under en tid och rådvilligt vankat fram och tillbaka i sin vindsvåning. Lindros erbjöd då honom sin egen snusdosa vilket han förstås inte kunde tacka nej till.

Med hjälp av ett ljus som polismannen fått lov att tända kunde han se att något vapen inte fanns inom räckhåll. Han sträckte fram snusdosan och Wetterlind tog emot den men tappade samtidigt för ett ögonblick koncentrationen. Snabbt och resolut grep polismannen ett fast tag i hans arm och höll fast honom till förstärkning anlänt upp för trappan.

Kristinehamns hospital

Wetterlind fördes bort i bojor under lugna former och samtalade med poliserna som om ingenting hänt. Och kanske hade allting förblivit lugnt om man bara lämnat honom i fred från början. Vid husrannsakan fann man förutom vapen och ammunition bland annat en bit ost med ett omvirat papper. På det handskrivna pappret gick det läsa att ”Far min har efter vad jag hört sålt mig till värden på det här stället, och den här osten är sannolikt förgiftad av värdinnan”.

Efter dramat gjordes hälsoundersökningar där det snart konstaterades ”att Carl Johan Wetterlind, som sedan någon tid lidit av sinnessjukdom, förryckthet, (paranoia), vid åtalade handlingars föröfvande till följd af nämnda sjukdom saknat förståndets bruk och förmågan att sina handlingar fritt bestämma”.

Då det var fullt på stadens hospital på Hisingen spärrades han i stället in på det då nybyggda Kristinehamns hospital. Med dagens termer, sluten psykiatrisk vård. Här blev han kvar fram till sin död, den fjortonde juli 1910.
Huset som Wetterlind bodde i revs på 1960-talet i samband med en modernisering av Gråberget.

Text: Johan Lundin.| 2010-12-05
Majorna.nu

Licens: CC-by-NC-SA

Källor
* Carlson, Gösta. Majorna – En resa genom fem sekel. 2007
* Cederberg C.R.A. Det gamla Göteborg. 1919
* Elliot A.O Minnet från det gamla Göteborg. 1930
* Rosén, Axel. Det forna Majorna i ord och bild. 1938
* Schånber, Sven. Sällsamheter i Göteborg. 1985
* Skarbeck, Sören. Farfars fars Göteborg. 1994

Läs också: Blodbadet i Göteborg och bokhållaren Carl Johan Wetterlinds lefnadsöden

Advertisements

J.M. Möllers konkurs

Del 9 av 9 i serien Historiska brott

J.M. Möller var stadsmäklare, dvs en slags bankir, storredare och dessutom finansiär av Rederi AB Örnen. Rederi AB Örnen gick dåligt, Möller fick inte tillbaka sina pengar och han gick i konkurs. Att han själv satsat hårt på att bli segelfartygsredare i egen regi gjorde inte saken bättre. För att täcka kapitalförlusterna förskingrade han medel från de som lämnat dem till honom för förvaltning, både föreningar och privatpersoner. Vid konkursen var han 74 år gammal. Texten är en artikel i Tidning för Wenersborgs stad och län, 1892-06-13.

Affärslifvet i skilda delar af vårt land har under våren och försommaren lidit af »visshet och kringsmygande rykten om väntade betalningsinställelser. Firmor, hvilkas soliditet ända till för kort tid sedan ansågs höjd öfver allt tvifvel och hvilkas innehafvare betraktades såsom typen för redbara affärsmän, voro enligt ryktet fallfärdiga och hvad värre var, deras innehafvare skulle gjort sig skyldiga till hvad man nu med ett mildare ord kallar ”oegentligheter”, men hvilket rätteligen bör helt enkelt bränmärkas såsom oärlighet. Hvad två af de så utpekade firmorna och deras innehafvare angå, har ryktet dess värre blifvit sannspådt.

Vid utredningen af stadsmäklare J. M. Möllers konkurs i Göteborg, hvilken vi förut omnämt, ha saker kommit i dagen, som beröfvat den nyligen så högt upp-burne mannen hvarje anspråk på deltagande eller aktning. Skulderna äro i bouppteckning upptagna till kr. 2,421,297 och bland dessa är det en post på 108,000 kr. till ”Sällskapet de fattiges vänner” som ådragit sig särskild uppmärksamhet.

Att ett välgörenhetssällskaps styrelse hos enskild person placerat så stora summor, väckte klander som snart vände sig mot M. själf, då man fick underrättelse om sammanhanget. I egenskap af kassör förvaltade Möller nämda kassa och ägde enligt reglementet att placera pänningarne på förmånligaste sätt. Föreningens värdepapper skulle dock förvaras i särskildt kassaskåp, försedt med 2 nycklar, af hvilka kassören innehade en och någon af styrelsens ledamöter den andra.

I fullt förtroende för Möller har dock den styrelseledamot, som de senare åren skulle haft ena nyckeln om hand, anförtrott äfven denna till honom. Däraf har Möller begagnat sig och utbytt en stor del af kassan tillhörige säkre värdepapper mot af honom eller ett par andra nu i konkurs försatta hus utgifna, i det närmaste värdelösa reverser.

Revisionsberättelsen för i fjol nämner intet härom, ej häller göres någon anmärkning mot pänningmedelns placering, ehuru revisorerna enskildt meddelade styrelsen utbytet under tillägg, att de ansågo de lämnade reverserna fullt betryggande. Styrelsen tog då kassan om hand och anstälde revision af densamma, hvarvid det sorgliga förhållandet konstaterades, att omkring 100,000 kr. synas vara förlorade utan allt hopp om möjlighet att återfå desamma.

Detta är dock icke allt hvad som lägges Möller till last. Af enskilda personer mottog han till att förränta deras sparpänningar och ännu några dagar före betalningsinställelsen, då hans insolvens bort vara tydlig för honom, drog han icke i betänkande att mottaga pänningar, som han visste sig aldrig kunna återbetala. Öfver 840,000 kr. har han af enskilda personer mottagit. De flesta af dem äga icke hopp om att återfå ett öre, hvilket för flere af dem är liktydigt med en fattigdom på åldrens dagar, från hvilken de dock genom sparsamhet och träget arbete sökt befria sig.

Från Tidning för Wenersborgs stad och län.

Grodmansrånet

Del 7 av 9 i serien Historiska brott

Rånet mot Skandinaviska Bankens kontor på Gamlestadsvägen i ett hus som tidigare fanns vid spårvagnshållplatsen Gamlestadstorget i Göteborg skedde torsdagen den 29 juli 1965 vid tvåtiden på eftermiddagen.

I banklokalen fanns nio banktjänstemän samt fyra eller fem kunder. En av rånarna som senare skulle visa sig vara Erich Nehyba bar kavaj, skjorta och byxor men had inga kläder mer än en undertröja under grodmansdräkten. Han var också maskerad för ansiktet. En annan rånare, Deszö Nahy, var utklädd till kvinna i sjalett, peruk, lösbröst, spetsblus med krus, ljusblå tröja, gröna långbyxor, beige poplinrock  och gymnastikskor för att försvåra igenkännandet. Nehyba var beväpnad med två pistoler av märket Beretta som han tidigare köpt i Italien. Nagy hoppade över disken och börjar rafsa pengar ur en kassalåda. Kassören gjorde motstånd och tryckte på larmknappen. Nehyba angreps dock av en kund och skjuter angriparen i låret. Kulan gick sedan vidare och fastnade i hälen på honom själv. Han kan ha gripits av panik då han avlossade sammanlagt fyra skott. Tumultet fick rånarna att avbryta. Bytet blev endast 17 655 kr av de 40 000 kr som finns i lådan.

Rånarna flydde längs med Gert Tommesens Gata ned till Säveån. Nagy stoppade pengarna i en blå plastpåse. Han hoppade i vattnet följd av Nehyba. Under simturen höll Nagy påsen ovanför vattenytan. En banktjänsteman som följde efter kastade stenar från bron. Nehyba sköt då ett skott mot honom.

Nagy tog av sig en del av sin kvinnoplagg De hittades senare flytande i Säveån. Rånarna gick sedan i land på andra sidan ån och försvann in i ett tätt snårområde. Det hela utspelar sig i det områden där trafikleden som kallas Röde Orm numera breder ut sig. De tog sig därefter tillbaka till ån. Nehyba tog av sig sina ytterkläder och satte på sig simfötter som låg gömda på platsen. Han kastade sig i vattnet med syrgastuberna i famnen. Nagy stod kvar och behölls sin kvarvarande kläder på.

Meningen var att de skulle de simma under vattnet fram till Säveåns mynning i Göta Älv där en tredje person, Peter Pinter, skulle vänta i en liten plastracerbåt. Han kommer emellertid att vänta längre upp med båten i Säveån. Nagy sprang dock istället landvägen längs strandkanten till båten, en sträcka på ca 50 meter, varefter han och Pinter drog iväg med båten. De lämnade Nehyba efter sig.

Med båten åkte de över till Hisingssidan av Göta älv. Nagy hoppade iland och bytte om till vanliga kläder som han tidigare gömt på platsen. Han tog sig därefter hem till sin lägenhet. Pengarna gömde i ett naturområde vid Tingstad mellan motorvägen och järnvägen.

Pinter fortsatte med båten till Kungälv där han lämnade den hos sin svåger. Han ringde efter skjuts och åkte med bil tillbaka till Göteborg. Bilen kördes av en man vid namn Sterba.

Vittnesuppgifter om mystiska båtar och bilar kom snart in till polisen. En båt som skall visa sig likna den aktuella observeras vid Göta Älvbron vid tiden för rånet. Nedströms i Säveån rapporteras också att en båt ligger och väntar. Bland bilarna noteras främst en Opel Rekord som misstänkt.

Nehyba grips kvart i fyra i vattnet i höjd med Waterloogatan, 50 meter från den plats där han sista gången hoppade i vattnet. Man har då hunnit avsöka den aktuella sträckan tre gånger. Vid gripandet vådaskjuter han sig ytterligare en gång i låret med den pistol han fortfarande har kvar. Den andra har han tappat i vattnet. Hans identitet är vid denna tid fortfarande okänd och polisen hade stora svårigheter att identifiera honom. De gick ut i tidningarna med bilder för att få hjälp. Till slut uppgav han själv att han hette Walter Müller och kom från DDR. Han påstod också att hans kompanjon vid rånet hette Hans Reithofter.

Efter att ha hämtat pengarna på lördagen och gett en del till Pinter greps Nagy av polisen på söndagen den 1 augusti. Han greps i sin lägenhet på Karl Gustavsgatan 32 i Landala. Större delen av bytet återfanns hos Nagy som planerade att försvinna till Köpenhamn eller Stockholm. Också Pinter grips under dagen. Pinter och Nagy erkänner men menar att de blivit tvingade av Nehyba att delta i rånet. Polisen menar att Pinter haft en mer ledande roll i trion vilket även Nagy påstå. Pinter tar senare tillbaka sina erkännanden.

Rånet mot Skandinaviska Bankens kontor i Gamlestaden är inte det enda rånet som de tre genomförde. Den 8 mars 1965 rånade Nehyba ensam Skandinaviska Banken på Stora Badhusgatan 16 på 50 000 kr. Han åkte dit tillsammans med Nagy i en bil som denne lånat av sin hyresvärd, Karcsics. Ett fingeravtryck från Nehyba hittades i banklokalen så han blev också fälld för detta rån. De misstänktes också för att ha rånat en pantbank i Centrumhuset vid Kungsportsplatsen i Göteborg samt ett par rån i Tyskland. De kunde inte knytas till dessa rån.

Den 28 oktober 1965 dömdes Nehyba till sex års fängelse och Pinter till tre och ett halvt år. Han frigavs 1969. Nagy var i så pass dålig kondition att han inte dömdes förrän den 4 april 1966. Han straffriförklarades och hamnade på mentalsjukhus. Ingen greps eller dömdes för medhjälp eller skyddande av brottsling trots att det var många andra personer inblandade i de olika rånen på olika sätt.

Alla tre rånarna flydde från Ungern i samband med oroligheterna 1956. Nehyba som föddes 1939 pratade ungerska, tyska, engelska och lite svenska. Nehyba vistades långa tider i andra länder än Sverige. Han hade en mängd olika namn och identiteter. Pinter som föddes 1926 var vid rånet svensk medborgare och den ende av de tre rånarna som hade familj, jobb och barn. De tre lärde känna varandra i början av 1960-talet och umgicks flitigt på Pinters restaurang Blå Donau på Linnégatan 70. Nagy föddes 1940.

Erich Nehyba bytte senare namn till Erich Trimmel och flyttade fån Göteborg. Han var en tid politiskt aktiv i Miljöpartiet. Nagy ändrade sitt förnamn. Peter Pinter bodde länge kvar i Göteborg men flyttade som äldre till Österrike.

Yxmorden i Göteborg år 2001

Del 5 av 9 i serien Historiska brott

Roger Karlsson och Lars Hansson drev enligt uppgifter i media en restaurang i Halmstad ihop (Harleys). Den startades 1995 men gick dock inte så bra, fick ekonomiska problem och gick i konkurs. Lars Hansson var också delägare i Harleys i Göteborg fram till 1999 då han sålde sin andel och istället satsade pengar i Gamle Port. Något som tillsammans med andra ekonomiska problem som följde senare, missbruk och sjukdom ledde till att den knarkmissbrukande och instabile Roger Karlsson så småningom flippade ur och gick bärsärkagång med en yxa vid hörnet  Sten Sturegatan och Skånegatan:

Polisen fick larm klockan 8.36 om en yxman som löpte amok längs Skånegatan. Flera polisbilar skickades till platsen. En man hade brutalt huggits ned med yxa. Offret, en Göteborgskrögare i 50-årsåldern, hittades vid ett övergångsställe i korsningen Sten Sturegatan-Skånegatan, bara ett stenkast från Scandinavium och Liseberg.

Enligt uppgifter från poliser på plats var offret i sällskap med sin hustru när gärningsmannen gick till attack.

Polisen bekräftar att offret och gärningsmannen kände varandra. De uppges tidigare ha haft affärer ihop.

– Motivet är ekonomiska mellanhavanden emellan männen, och det är möjligt att också kvinnorna kan passa in i det sammanhanget, säger Carl Bergström.

[…]

Vittnen har uppgett för polisen att den misstänkte sprungit omkring och huggit vilt omkring sig – bland annat på bilar och skyltfönster.

Den misstänkte greps vid Burgårdens utbildningscentrum, bara ett par hundra meter från brottsplatsen.

Det var mycket folk i rörelse på platsen i morse, och polisen arbetade på förmiddagen med att förhöra alla vittnen till mordet.

När Karlsson greps så erkände han dessutom morden på två kvinnor. Det första mordet skedde redan ett par dagar innan gripandet:

Måndagen den 29 januari i år började som vanligt. 33-åringen och flickvännen åkte ut till köket tidigt och lagade sushi och körde ut beställningarna. Under dagen får han dock två tråkiga besked: dels säger miljö- och hälsoskyddsmyndigheterna nej till deras verksamhet och dels säger banken nej till en garanti på ett lån de begärt för den nya lokal som står färdig för dem att flytta in i.

En vän till dem lovar dock att låna dem pengarna för lokalen. Och hälsomyndigheterna tror 33-åringen att han skall kunna beveka. Han ringer några samtal under dagen, stöter av en händelse på sitt juridiska ombud i Brunnsparken och berättar detta. Ombudet tror också att det ska fixa sig. De skils åt, 33-åringen verkar glad och mamman kommer till Brunnsparken med 700 kronor som han lånar för att gå akut till tandläkaren.

[…]

Han ringer och bjuder ut den 29-åriga kvinna han periodvis haft ett förhållande med. Hon lämnar sin treårige son hos en vän. De åker ut till golfklubben på kvällen, efter att han under restaurangbesöket än en gång har pratat om sin fängelsevistelse, som alltså är lögn.

En vidoerekonstruktion visas upp i rättssalen.
– Min första minnesbild är att vi är här inne i köket. Vi har sex på bänken här. Sedan vet jag att jag ringer taxi och inte får någon bil.
De går ut till gräsmattan.
– Sedan vet jag att jag stryper henne så här. Detta blir absurt, säger han till kvinnan som är figurant och tar ett lätt tag om hennes hals.
– Sedan kastar jag stenen på henne här… nej, förresten här, säger han ł­ och jag tycker mig höra en ångestsuck för första gången.

Kvinnan hette Maria Domingues och hennes kropp gömdes ute på golfbanan Albatross. Dagen efter mordet på henne köpte mördaren en yxa. På onsdagskvällen for han hem till sin tidigare flickvän och sambo Cecilia Berglund i Gubbero (ligger bredvid Olskroken eller kan kanske sägas vara en del av Olskroken). På kvällen mördade han henne med yxan.

Dagen efter mordet på den tidigare sambon åkte sen Karlsson till Sten Sturegatan och väntade utanför krögaren Lars Hanssons port. När denne kom ut tillsammans med sin fru Nancy Karlsson angreps de av Roger Karlsson svingandes sin yxa. Frun undkom med porten som skydd mellan henne och mördaren samt genom att springa in på gården. Lars Hansson tog sig ut på gatan där Roger Karlsson sprang efter honom och högg honom med yxan inför ögonen på en mängd människor kring och i korsningen.

Mördaren dömdes senare till rättspsykiatrisk vård och hans vård kom att bli mycket omdebatterad då det bland annat ingick långa vistelser utanför vårdinrättningar. Många trodde därför att han släppts fri redan efter två år, men så var egentligen inte fallet.

Texten ursprungligen publicerad på Svensson-bloggen 2012.

Clark Olofsson

Clark Olofsson föddes i ett hem i Trollhättan där det fanns omfattande alkoholproblem. När Olofsson var åtta år gammal stod hans mor ensam med honom och två yngre systrar. Moderns problem föranledde att de tre barnen placerades på fosterhem. När hon återhämtat sig och fått jobb som affärsbiträde, samlade hon familjen igen i en lägenhet i Slätta Damm på Hisingen i Göteborg. Senare flyttade familjen till Köldgatan i Biskopsgården. Han började som tonåring som lärling på Götaverken men tröttnade snart:

Han tröttnade snabbt och stal i stället sin första och enda bil. Den stal han tre gånger. Han var 16 år första gången han åkte fast.

– Jag slogs om en tjej, så mycket att de tog in mig och satte mig på ungdomsvårdsskola i Göteborg. När chefen där fick syn på mig sa han att jag måste hamnat fel och det tyckte jag med. Jag såg ju alla andra som höll på som bara den och det hände ingenting. Så då sa jag: ”Fixa mig härifrån inom 14 dagar annars ska jag bli den jävligaste ni har sett”. Sen tog det 21 år innan jag blev fri.

År 1963, 16 år gammal, placerades alltså Olofsson på ungdomsvårdsskola efter flera småbrott, bland annat bilstölder. Tre år senare blev Olofsson riksbekant i samband med mordet på polismannen Ragnar Sandahl i samband med ett inbrott i en cykelaffär. Efter ett stort polispådrag greps han en tid därefter tillsammans med sin kumpan Gunnar Norgren som var den som faktiskt sköt polismannen. Gunnar Norgren greps någon vecka efter brottet i en lägenhet i Göteborg och Clark Olofsson ytterligare några veckor senare ute i Västra Frölunda. Clark Olofsson dömdes till åtta års fängelse för bland annat mordförsök och Gunnar Norgren fick 12 års fängelse.

Under Norrmalmstorgsdramat i Stockholm i augusti 1973 förde polisen Olofsson till banken på begäran av rånaren Janne Olsson. Clark Olofsson åtalades senare för medhjälp till människorov, men friades. 1975, efter att ha rymt från fängelset i Norrköping, rånade Clark Olofsson en bank i Danmark. Han greps och dömdes till fängelse men rymde. Han greps senare av belgisk polis men sköt sig fri. Året därefter rånade han Handelsbanken i Göteborg på 930 000 kronor, vid den tiden det största rånbytet i svensk kriminalhistoria. Olofsson greps i Herrljunga och dömdes till åtta års fängelse.

År 1979 påbörjade Olofsson sina studier som intern vid Journalisthögskolan i Stockholm med praktik hos tidningen Arbetaren. Han avslutade studierna år 1983. Under en permission på midsommarafton år 1980 kom Olofsson i bråk med en fiskare på Möja. Domen blev två och ett halvt år för misshandel. Olofsson frigavs år 1983 och han lämnade då Sverige med sin belgiska fru och bosatte sig i hennes hemland. I november 1984 greps Olofsson igen, misstänkt för att ha försökt smuggla in 25 kilogram amfetamin i Sverige. Han dömdes mot sitt nekande till tio års fängelse.

I oktober 1991 släpptes Olofsson fri, återvände till Belgien och bytte samtidigt namn till Daniel Demuynck:

När han muckar från fängelset 1991 bestämmer han sig för att lämna Sverige och flytta till Belgien. Nu skulle Clark Olofsson leva ett hederligt och lugnt familjeliv med sin vackra och förmögna belgiska hustru Marijke och deras tre söner. Tillsammans köpte de ett slottsliknande hus på den belgiska landsbygden, åtta mil utanför Bryssel. Trots att de kommer från olika samhällsklasser har äktenskapet klarat många påfrestningar.

– Jag träffade min fru på ett tåg vid ett stationsbyte, då bestämde jag mig direkt. Vi har varit gifta i 25 år och jag kommer att vara gift med henne hela livet. Nu har jag fem barn, är morfar tre gånger om, och alla mina barn kommer att leva ett helt normalt liv.

– Jag har aldrig behövt att ens tänka på att skydda dem för något annat liv än det normala. Mina tre söner, som bor i Belgien, kommer självklart att utbilda sig igenom hela systemet precis som alla andra på den belgiska sidan av familjen. Idyllen varade i nästan sju år. Efter intensiva spaningar greps Clark av spansk polis på Teneriffa i april 1998 misstänkt för att ligga bakom narkotikasmuggling.

Han utlämnades till Danmark och efter en uppmärksammad rättegång i Fredrikssund dömdes han till 14 års fängelse för narkotikabrott.

Clark Olofsson nekade till brottet i Danmark och försökte utan framgång få domen upphävd. Han frigavs i slutet av 2005.

I slutet av 2008 häktades Clark Olofsson i Sverige för att ha försökt smuggla in 100 kilogram amfetamin från Holland. Östgötapolisen hade kommit narkotikaligan på spåren genom spaningsfilmer och telefonavlyssning sedan 2007. Han åtalades för grovt narkotikabrott i juni 2009 och dömdes 31 juli 2009 till nio års fängelse, följt av livstids utvisning, för grovt narkotikabrott och grov varusmuggling.

Tidigare publicerat på Svensson-bloggen

Näst största exportvaran – tesmuggling under 1700-talet

Del 3 av 7 i serien Export på 1700-talet

Järnexporten från Sverige under 1700-talet har studerats på alla möjliga och omöjliga sätt. Naturligtvis finns det fog för det. Det var Sveriges viktigaste exportvara under lång tid. Huvuddelen av järnet exporterades via Stockholm, Göteborg och Gävle. Stockholm stod för 60% av exporten mellan åren 1738 och 1808, Göteborg  för 26% och Gävle för 8%. Huvuddelen av järnexporten gick till Storbritannien, från Stockholm mellan 40 och 60%, från Göteborg 70-90% fram till mitten av 1780-talet för att därefter ligga kring 60-70%. Variationer i exporten hade samband med variationer i exporten till England.

Men det som är intressant i detta sammahang är det faktum att medan exporten från Stockholm skedde med stora fartyg, de svenskägda fartygen var på mellan 60 och 70 läster medan de utländska fartygen var ännu större. I Göteborg var de svenska fartygen av samma storlek medan de brittiska fartygen var små, 30-40 läster.  Dessa små fartyg gick till en stor mängd små hamnar i Skottland och England medan de större fartygen från Stockholm främst gick till London, Hull, Bristol och Dublin. En mycket stor del av exporten från Göteborg gick också till obestämbara hamnar genom att det som destinationer angavs Västersjön,  England, Skottland respektive Irland.

Jag misstänker att det stor antalet hamnar, de oklara angivelserna och de små fartygen tyder på att den huvudsakliga lasten rent värdemässigt på dessa fartyg var nåt helt annat än järn. Nämligen den ekonomiskt största exportvaran från Göteborg under ett femtital år på 1700-talet. Från mitten av 1730-talet till och med 1780-talet var det te. Te spelade ingen roll i Stockholms handel, men reexport av te var den mest betydelsefulla handeln i Göteborg rent värdemässigt. På 1770-talet och i början av 1780-talet var te också den värdemässigt största exportvaran från Sverige överhuvudtaget.

Slutmarknaden för te var Storbritannien och det som exporterades legalt från Sverige exporterades i huvudsak till Hamburg, Amsterdam, Antwerpen och Oostende. Det mesta av detta smugglades vidare till Storbritannien. Men stora mängder te smugglades också direkt från Göteborg till brittiska hamnar. Det var lättare att smuggla utan att upptäckas via små hamnar i avlägsna trakter. Dessutom var det i sådana lägen säkrare med fartyg från destinationsorterna än med svenska skepp. Te var en i förhållande till volymen lätt last och fartygen behövde då också lasta järn, därav de små fartygen i statistiken för järnexporten. För att dölja vart de var på väg användes oklara destinationsangivelser.

Ett antal handelshus i Göteborg kom på obestånd vid mitten av 1780-talet. En del av detta berodde på de spekulationer som Carl Söderström ägnat sig åt och att det US-amerikanska frihetskriget liksom det brittiik-nedrländska kriget tog slut. Men det var också så att tesmuggligen blev olönsam från 1784 då den brittiska skatten på te sänktes från över 100% till bara 12,5%. Något som säkerligen drabbade många handelshus i Göteborg hårt. Efter 1784 föll också järnexporten från Göteborg i förhållande till exporten från Gävle och Stockholm. Förmodligen som en följd av den minskade tesmugglingen. Under hela perioden från 1730-talet till 1790-talet var det ändå samtidigt en gradvis ökning av järnexporten.

Tesmugglingen från Göteborg till Skottland uppmärksammades redan på den tiden av olika författare så det var ingen okänd verksamhet. Så här skrev juristen och författaren Duncan Forbes om det hela redan år 1744:

But when the opening [of] a Trade with East-Indies… brought the price of Tea… so low, that the meanest labouring Man could compass the Purchase of it;–when the Connection which the Dealers in their Country had with many Scotsmen in the Service of the Swedish Company at Gottenburg, introduced the Common Use of that Drug among the lowest of the People…

Hur mycket det te som smugglades var värt är oklart och hur mycket av det te som på pappret exporterades till Oostende, Amsterdam och Hamburg som verkligen kom dit är det nog ingen som idag kan klargöra, men klart är att betydande mängder te smugglades in i Storbritannien.

Det te som exporterades från Göteborg kom från Kanton med Ostindiska kompaniets skepp och te var kompaniets överlägset viktigaste vara:

I början, efter SOIC:s grundande, var den svenska teimporten relativt blygsam, c:a 160 ton per år. Redan kring 1750 nådde tehandeln mellan 500 och 600 ton årligen och det fortsatte stiga. Siffrorna säger inte särskilt mycket utan en jämförelse med de andra kompanierna. Relativt sett importerade SOIC mellan 10 och 20 procent av Kantons te. De två nordiska kompanierna, danska och svenska, stod tillsammans för mellan en fjärdedel och en tredjedel av all Kantons tehandel. Det var en mycket betydande andel. Det viktigaste kompaniet, nämligen det engelska, fick stå för normalt 50 procent av Kantons tehandel.

[…]

Faktum är att i importvärde stod te för c:a 80 procent av lasten och denna andel t o m ökade efter 1750. Det var liknande för det danska ostindiska kompaniets handel i Kanton, teet stod för mellan 80 och 90 procent av dess import. De andra varor, som porslin, siden, kryddor, arrak, var helt enkelt bara komplettering av lasten. Exempelvis porslin var en utmärk komplement till teet, därför att det var tungt, vilket underlättade inlastningen, och det luktade inte, det kunde alltså inte förstöra den för lukter känsliga teet.

Det är uppenbart att de stora mängder av te som landade i Göteborg inte var avsedda för svenska konsumenter. Den svenska statistiken för förtullade importvaror från Kanton, alltså varor avsedda för konsumtion i Sverige stod för mindre än 10 procent av importerade värden och detta inkluderar även alla andra varor utöver teet. Resten reexporterades mer eller mindre illegalt till kontinenten och England.

På 1760-talet handlade det om att man förde hem 823 ton te per år och 1784 förde man hem hela 1 793 ton på tre fartyg, varav skeppet Gustaf III svarade för 656 ton.

Teexport från Kanton 1766 (kompani och skålpund)

Brittiska kompaniet, 6 miljoner
Holländska kompaniet, 4,5 miljoner
Svenska kompaniet, 2,4 miljoner
Franska kompaniet, 2,1 miljoner

Tesmugglingen och de goda tiderna för Svenska Ostindiska Kompaniet fick ett abrupt slut när skatten på te sänktes efter 1784. Smuggligen gjordes olönsam över en dag. Men kompaniet levde också högt på Sveriges neutralitet. Något som gjorde att man kunde profitera rejält under de många perioder av krig som förekom:

Den europeiska teimporten under 1700-talet ökade mycket snabbt. Den sexdubblades mellan 1730- och 1780-talet. Men priserna gick också kraftigt ner och vinsterna blev beroende av hur prisnedgången kunde pareras med de större handelsvolymerna. Marknaden i England var beroende av politiska åtgärder, speciellt tullsatser på te. Höga tullar gjorde smugglingen lönsamt, medan låga tullar trängde smuggeltrafiken undan.

Den svenska Kinahandeln var också starkt beroende av de internationella konjunkturerna. De nordiska länderna, Sverige och Danmark, lyckades att hålla sig förhållandevis länge utanför de anglo-franska krigen som pågick mellan 1688 och 1815 och som ibland kallas det andra hundraåriga kriget. Sverige kunde utnyttja sin neutralitet i den internationella handeln, ungefär på samma sätt som man gjorde under första och andra världskriget. Den svenska neutraliteten var profitbringande för SOIC under sjuåriga kriget 1756-63, men speciellt under det amerikanska frihetskriget 1780-83, då Frankrike och Holland befann sig i krig med Storbritannien. De engelska, danska och svenska kompanierna var de enda som handlade i Kanton och det syns tydligt på de svenska import- och re-exportsiffrorna.

Stor inköpare av te på auktionerna i Göteborg var Niklas Sahlgren. Denne var också stor inköpare av järn från bruk i Värmland och Bergslagen för export. En stor del av järnet sålde han till andra personer för export. Sannolikt sålde han också te till andra exportörer för  export. Det är känt att Niclas Sahlgren även opererade som ombud för andra inköpare som exempelvis släktingar i familjen Ström och handelshus i Antwerpen. Ren allmänt var också skottar stora inköpare av te på auktionerna efter de ostindiska resorna i Göteborg.

För att göra inköpen billigare hade Svenska Ostindiska Kompaniet från 1762 superkargörer som var fast stationerade i Kanton. Dessa blev också i allra högsta grad inblandade i den inomasiatiska handeln:

Först, före 1757 finansierades teinköpen i Kina med silver. Detta gäller alla europeiska kompanierna. Det fanns helt enkelt inga europeiska varor som kineserna eftertraktade. Systemet ändrades med britternas erövring av Bengalen. När det gäller specifikt det danska kompaniet som kanske liknar mest det svenska, under 1760- och 1770-talen finansierades c:a en fjärdedel av teinköp med intäkterna från Bengalen. Det saknas en liknande detaljerad analys av den svenska finansieringen men mycket tyder på samma strategi. Ett tecken på detta är en ny fond som SOIC skapade i Kanton efter 1760. Den skulle ordna krediter för kompaniets inköp från lokala köpmän och den begränsade silverimporten.

De två svenskar som fick ta hand om fonden var Jean Abraham Grill och hans kompanjon Mikael Grubb. Dessa två så kallade superkargörer blev djupt involverade i kreditverksamheten i Macao och Kanton. De lånade mycket stora belopp från Macaos köpmän och finansierade lokalhandeln men också inköp för det svenska kompaniet. De var dessutom direkt involverade i växelaffärer i Indien. Exempelvis viss George Smith i Madras och engelske kapten Jackson blev deras viktiga affärspartners i Indien. Utöver detta gjorde herrarna Grill och Grubb omfattande affärer i varuhandeln i Sydostasien, och förmodligen även i Indien. Bland de varor de tog från Indien fanns även opium.

Den första viktiga följden av den förändrade situationen i Indien var alltså minskade silverberoende och silverimport från Europa. Den andra förändringen handlade om utbudet av te i Europa. Tillgången på billiga krediter ledde till snabbt ökande teimport kring 1770. Teet kom till Storbritannien både via den legala kanalen, EIC, och via de illegala smuggeltrafiken från Skandinavien och kontinenten. Det smugglade teet var mycket billigare och engelska kompaniet fick stora problem med att sälja sitt eget te. År 1772 fanns det i London stora förråd av EIC:s osålda te. Som bekant försökte det engelska kompaniet att dumpa teet i nordamerikanska kolonierna. Följden blev Boston Tea Party i december 1773. I viss utsträckning är det alltså även det svenska kompaniets och den svenska re-exportens fel att engelsmän fick problem i sina nordamerikanska kolonier.

Amerikanska frihetskriget blev början på en ny global konflikt mellan Storbritannien och Frankrike, även om det tog ytterligare fem år innan Frankrike gick in i kriget 1778. Amerikanska frihetskriget var en sista gyllene period för den svenska Kinahandeln. SOIC:s reexportverksamhet nådde toppen under kring 1780-82, då te re-exporten var nästan lika värdefull som hela den svenska exporten.

Utöver det som redan nämnts om att utvecklingen av järnexporten och vilka fartyg som användes för detta så finns ytterligare ett tecken på att tesmuggligen till Storbritannien var av mycket stor betydelse. Välkänt är nämligen att det också föregick en omfattande spritsmuggling till Storbritannien. Sprit passade bra att lasta ihop med te. När det gäller exporten från Göteborg förekom i stort sett ingen export av brännvin förrän på 1740-talet då exporten av te ökat till att bli den viktigaset exporten från Göteborg. Brännvinsexporten fortsatte att var stor fram till 1770-talet varefter den kraftigt minskade. Järnet tycks under denna period ha tagit upp även brännvinets plats i smuggelbåtarna. Det kan också ha varit så att den kraftigt ökade inhemska efterfrågan på brännvin under sillperioden gjorde att det inte fanns tillräckligt att exportera. När sillperioden var över ökade brännsvinsexporten igen men efter kontinentalperiodens slut var det över med både export och smuggling av ostindiska varor och brännvin.

Antalet barlastade fartyg som kom in till Göteborg från Storbritannien ökade stadigt från 1730-talet till 1770-talet. Därfter en minskning  på 1780-talet med en tillfällig ökning kring 1790 och igen under kontinentalblockaden. Ökningen 1730 till 1770-talet av antalet barlastade fartyg motsvaras av en likande ökning av antalet lastade fartyg under samma period. Så även om det enligt en del källor fanns en export av levande får och ull från Storbritannien till Sverige så syns den inte i statistiken. Det är naturligtvis också möjligt att får och ull smugglades in i Sverige så att det inte syns i någon statistik. Noterbart är att familjen Alströmer, när lierade och släkt med Niclas Sahlgren, var kända för sin fåravel på Höjentorp. Nergången av barlastade fartyg vid tesmugglingens höjdpunkt på 1780-talet tyder dock på att det under de åren fanns returvaror att lasta i Storbritannien.  Kanske handlar det om salt som reexporterats från Storbritannien. Under dessa år ökade nämligen saltimporten därifrån. Intressant är att det under 1780-talets början också importerades te från andra håll än Kina.

Ytterligare något som visar att den slutliga marknaden för det te som infördes till Göteborg var Sorbritannien är det faktum att många av de stora köparna på auktionerna av de ostindiska fartygens laster var skottar och engelsmän. Även handelshusen i Antwerpen som tidigare varit engagerade i Oostendekompaniet var stora inköpare (ofta via mellanhänder som Niclas Sahlgren). På den första auktionen 1733 var de 5 största köparna (48.5% av hela lasten) britter och bland de tio därefter var 4 britter. Dessa 15 personer stod för 73% av de totala inropen på auktionen. När det gälelr teinköparna var de 3 största köparna britter och bland de 15 största var 10 britter.

Största teinköpare på auktionen 1733 (antal telotter)

Colin & Hugh Campbell, 380
Charles Pike, 370
Hugh Ross, 358
Johannes Grill, 171
Erich & Hieronymus Nissen, 115
Alexander Gordon, 102
Thomas Mould, 96
Jacob & Niclas Sahlgren, 89
Henrik König, 87
Petter Arfwedson, 86

Av de största inköparna av te hörde Hugh Ross, bröderna Sahlgren och Thomas Mould också till de största järnexportörerna. Bröderna Campbell, Niclas Sahlgren, Charles Pike, Hugh Ross och Henrik König var alla investerare i Ostindiska kompaniet. Alexander Gordon tycks inte ha varit hemmahörande i Göteborg och det är också obekant om han är släkt med den familj Gordon som senare under 1700-talet är aktiva inom Göteborgshandeln. Thomas Mould (också stavat Mawld eller Mowld) var kansk, men troligen inte, släkt med familjen Maule (ytterligare en stavning av samma namn) som var aktiva i Ostindiska kompaniet i två generationer.

Andra källor:
Ostindiska Compagniet, affärer och föremål, 2000
Ivar Lind, Göteborgs Handel & Sjöfart 1637-1920, 1923
Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1951
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969
Fernand Braudel, Civilisationer och kapitalism, 1986