Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Broströms

Axel Jonsson d.y.

Axel JonssonAxel Jonsson, född 16 maj 1888 i Göteborg, död 11 januari 1950, var en svensk direktör och generalkonsul. Son till Axel Jonsson och Ragnhild Lundgren.

Gifte sig första gången år 1914 med Sigyn Janson (död 1934, dotter till J. Albert Janson och Elin Broström), andra gången 1941 med Maud Sundström och tredje gången 1949 med Catherine Potter. Fick i sitt första äktenskap barnen Ingela Jonsson (född 1916), Ragnhild Jonsson (född 1917), Åke Jonsson (född 1919) och Maud Jonsson (född 1926).

Studerade vid handelsskolan i Dresden 1904, Lübeck 1905, Antwerpen 1906 och London 1907-1909. Hemkommen vid 22 års ålder startade han handelsfirman Jonsson & Krafft, där han var verksam till 1919.

I början av 1919 tillträdde Axel Jonsson posten som direktör för Ångfartygs AB Göta Kanal. Aktiemajoriteten hade just förvärvats av ett konsortium av göteborgsföretagare lett av skeppsredaren Dan Broström. 1929 blev han chef för AB Svenska Amerika Linjen där han efterträdde Axel Carlander.

Han var ledamot av styrelsen för Svenska Amerika Linien, Ångfartygs AB Tirfing, Svenska Lloyd, Hallandsbolaget, Rederi AB Göteborg-Fredrikshavn-Linjen (Sessan), AB Göta Kanal, Sveriges Redareförening, Sveriges Ångfartygs Assuransförening, AB Götaverken, Eriksbergs Mekaniska Verkstad AB och Försäkring AB Atlantica.

Dessutom var Axel Jonsson vice ordförande i Sveriges allmänna sjöfartsförening, ledamot av styrelsen för Svenska turisttrafikförbundet, AB Nordisk Resebyrå och Svensk-amerikanska nyhetsbyrån, vice ordförande i Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet, ledamot av styrelsen för Sverige-Amerikastiftelsen, ordförande i Svenska sällskapet för räddning av skeppsbrutna, ledamot av styrelsen för Nora Bergslags Järnväg AB, Broströms Linjeagentur, SILA, Göteborgs konstförening, Röhsska museets vänner, Göteborgs museum och Göteborgs turisttrafikförening.

Från 1933 var han också italiensk generalkonsul i Göteborg.

Advertisements

Eriksbergs Mekaniska Verkstad

Del 15 av 18 i serien Varv

Eriksbergs Mekaniska Verkstad hade sitt ursprung i en ”Galvanisk Inrättning” som startades i en gammal smedja på tomtplatsen EriksbergSannegårdens ägor, 14 400 m² stort område, 1850 av Christian Barchman, en segelskuteredare och skeppshandlare samt hans kompanjon CF Höglund. 1850 av Christian Barchman, en segelskuteredare och skeppshandlare samt hans kompanjon CF Höglund. Detta var troligen första specialiserade galvaniseringsverkstaden i landet. Smedjan var belägen på en höjd nedanför berget där senare EMV´s huvudkontor byggdes. Till en början arrenderades området av Gbg´s stad.

Eriksberg

Eriksberg på 1850-talet

1852 kompletterades anläggningen med en smedja och ett gjuteri, som inrymdes i ett gammalt kruthus. Företaget kallades vid denna tid för ”Ericsbergs Metall och tackjärns gjuteri” och bestod av en uppe på berget belägen smedja och galvanisk verkstad samt en välvd gråstensbyggnad f.d. krutmagasin, som nu anordnades till gjuteri med en mekanisk verkstad på andra våningen. Företaget tillverkade en mängd artiklar för fartyg från bultar, spikar och lås till roderbeslag, pumpar, vinschar och slags spel. Spisar, strykugnar, ornament och gravvårdsstängsel kompletterade produktionen.

1853 anställdes David Wilhelm Flobeck som föreståndare för anläggningen och det är detta år som av någon outredd anledning räknas som verkstadens officiella födelseår. I verksamheten ingår nu reparation av dåtidens segelfartyg. C. Barchman lämnade företaget år 1859 men det drevs vidare av D.W. Flobeck i bolag med J.F. Michaeli under namnet ”Ericsbergs Gjuteri-och Galvaniseringsfabrik”. 1863 gick bolaget i konkurs och såldes på auktion. D.W. Flobeck köpte det med hjälp av byggmästare P.J. Rapp. De närmaste åren därefter uppfördes ett nytt gjuteri och en ny maskinverkstad. 1865 byggdes också en fyr på Måseskär. De äldre byggnaderna moderniserades och nya verktygsmaskiner anskaffades. Total fanns det då 20 personer anställda i företaget.

1871 köptes marken som verkstaden låg på av Göteborgs stad och samma år startades ett skeppsvarv i anslutning till verkstaden. Den 29 oktober 1873 levererades det första fartyget, bogserångslupen Aktiv, vilket några veckor senare följdes av systerfartyget Erik. Företaget hade nu 220 anställda. Året därpå levererades Göteborgs första ångfärja: Bonnafröjda. På 1870-talet byggdes också ett antal järnbroar för Göteborgs stad. 1876 ombildades verksamheten till aktiebolag, Eriksbergs Mekaniska Werkstads AB och verksamheten utvidgades kraftig under de följande årtiondena, med nya kajer, stapelbäddar, bryggor och verkstäder men förblev det minsta av de tre stora varven i Göteborg.

1896 köpte Flobeck ut P.J. Rapp ur företaget och blev ensam huvudägare. 1904 dog D.W. Flobeck och sonen Erik W. Flobeck övertog ledningen av företaget. Företagets expansion fortsatte. 1906 byggdes företagets första båt för Broström, SS Fermia för Ångbåts AB Ferm. Det var ett år efter att Dan Broström övertagit ledningen för Broströms-koncernen. Tre år senare inträdde Dan Broström i styrelsen för AB Lindholmens Varv och 1914 var han drivande i anskaffandet av en stor flytdocka till AB Göteborgs Mekaniska Verkstad via bolaget AB Göteborgs Skeppsdocka som hade Broströms och Göteborgs Mekaniska som huvudägare.

Produktionen Vid Eriksberg bestod främst av passagerarbåtar, ångslupar och bogserbåtar till Danmark, Norge och Finland samt skärgårdsbåtar till Stockholm. Dan Broström undersökte 1907 möjligheterna att köpa mark i Färjenäs för att starta ett nytt varv där, men planerna lades på grund av de höga investeringskostnaderna på is. Istället kom han att investera i redan befintliga varv. 1915 köptes Eriksbergs Mekaniska Verkstads AB av Ångfartygs AB Tirfing. Vid denna tid hade varvet 400 anställda. Gunnar Engberg blev VD för företaget år 1917. Med hjälp av kapitalet från Broström växte varvet därefter kraftigt och hade 1919 mer än 800 anställda. 1916 köpte Dan Broström aktiemajoriteten även i AB Göteborgs Nya Verkstad och bytte namn på företaget till AB Götaverken.

Under första världskriget fick Eriksberg många beställningar, men hälften av dessa annullerades när lågkonjunkturen slog till 1921. Med få beställningar så använda varvet istället sin arbetskraft till att bygga ut varvets reparationskapacitet. Tre olika flytdockor införskaffade, den största byggde av varvets egen personal. Investeringarna möjliggjordes genom moderbolaget Tirfings mycket god ekonomi. Precis som Götaverken gjort tidigare började Eriksberg också bygga Burmeister & Wain-motorer på licens varvid varvet också började bygga dieseldrivna fartyg. 1925 dog Dan Broström i en olycka och han efterträddes som styrelseordförande i Eriksbergs Mekaniska Verkstads AB av sin svåger, J. Albert Janson. Denne dog dock redan året efter varvid han efterträddes av sin bror S. Gustaf Janson.

Den 3 maj 1927 eldhärjades varvet svårt, då rörverkstaden, pannhuset, kopparslageriet samt smedjan till stora delar förstördes men det tycks inte ha påverkat varvets tillväxt på något sätt. 1930 hade Eriksbergs Mekaniska Verkstad 2 100 anställda, men sen inträdde återigen en lågkonjunktur varvid antalet anställda minskade till 850 personer 1932 men 1938 hade varvet återigen ökat produktionen och hade då 2 800 anställda. Eriksberg gynnades vid denna tid av att det ägdes av ett större rederi som placerade stora delar av sina beställningar på varvet. 1934 tog Herbert Jacobsson över ordförandeklubban i Eriksberg Mekaniska Verkstads AB. Också han var gift med en syster till Dan Broström. Han förblev ordförande intill sin död 1948.

I slutet av 1930-talet köpte Eriksberg mark väster om det befintlig varvet och med start 1940 påbörjades nu bygget av en ny varvsanläggning bestående av tre betongbäddar för fartyg upptill 35 000 dwt. En ny plåtverkstad byggs också i vilekn sketioner till fartygen kunde byggas inomhus. Dessutom togs ett nytt område vid Sannegårdsporten i bruk som lagerplats för färdiga sektioner. Den första bädden stod klar 191, plåtverkstaden och den andra stapelbädden 1943 samt ett nytt huvudkontor 1944. 1947-48 var hela ombyggnaden klar med svetshall i hop med plåtverkstaden och de tre nya stapelbäddarna. 1947 avgick också Gunnar Engberg som VD. Han efterträddes av Erik Häggström. 1949 blev Tor Erland J:son Broström styrelseordförande i Eriksbergs Mekaniska Verkstads AB

Med ett relativt blygsamt aktiekapital – 6,5 miljoner kronor i början av andra världskriget – kunde sedan Eriksberg göra reella nettovinster på i genomsnitt 40-50 miljoner kronor per år under hela 1940-talet. Orsaken till detta var bl.a. tillkomsten av en förmånlig krigskonjunkturskatt, men även de stora förtjänster som kunde göras på reparationer av krigsskadat tonnage och den starka efterfrågan på ersättnings- och nybyggnadstonnage till främst nordiska rederier både under och efter kriget. De stora vinsterna från varvsrörelsen återinvesterades inom sjöfart och industriellt ägande av ägarna Broströmskoncernen och bidrog till att denna koncern kunde växa till en av landets vinstrikaste under 1950-talet.

1953 byggdes den största stapelbädden ut så att fartyg på upp till 32 000 dwt kunde byggas. ett nytt verktygsförråd byggdes också varvid det gamla kunde byggas om till matsal och omklädningsrum. Varvet som nu hade fler än 4 000 anställda friade 100-årsjubileum samma år. 1954 levererades den första tankern på 32 000 ton. Året efter byggdes en ny pir i betong för flytdockorna. Den försågs med omklädningsrum, matsal, verktygsförråd med mera. 1956 sjösattes den första tankern på 34 000 ton och därefter växter storleken på fartygen snabbt. Eriksberg hade nu blivit Skandinaviens största varv med 4 500 anställda år 1958. Ytterligare områden vid Färjenäs inköptes och en ny docka byggdes avsedd för att bygag fartyg på uppemot 130 000 dwt. Personalen minskades på grund av låg orderingång flera gånger i slutet av 1950-talet men ökade snart igen. 1964 hade företaget 5 700 anställda

Den 30 juni 1961 efterträddes Erik Häggström som VD av Sven Häggqvist. Ekonomiskt utvecklades Eriksberg fortsatt starkt och var det mest lönsamma varvet i Sverige fram till mitten av 1960-talet. Nya byggnader uppfördes och varvet fortsatte sin expansion. 1963 övertog Eriksbergs Mekaniska Verkstad 50% av aktiekpitalet i Uddevallavarvet AB och samma år sjösattes ett fartyg på 92 750 dwt, Mobil Brilliant, då Europa största fartyg.

Det sista lönsamma decenniet var 1960-talet, då konkurrensen från den japanska varvsindustrin blev alltmer tydlig. När norska redare fick svårigheter att refinansiera sina fartygsköp, speciellt i USA, ställdes krav på de svenska varven att lämna krediter till redarna på liknande sätt och till subventionerade räntor och villkor som de japanska varven gjorde. Varven vill ha statligt hjälp med finansiering men då krävde staten ett samgående mellan Eriksberg , Götaverken och Uddevallavarvet. Så blev inte fallet även om Broströms 1967 erbjöd sig att köpa aktiemajoriteten i AB Götaverken. 1969 hade varvet 4 100 anställda och 500 inhyrda arbetare från bemanningsföretag (gråfirmor).

Eriksberg

På bilden ovan syns T/T ”Nai Genova” på 400 000 dwt och systerfartyget T/T ”Nai Superba”. De var 369 m långa, 63 m breda och hade ett djupgående på 29,5 meter. Båtarna levererades från Eriksberg 1978 och är de största fartyg som byggts i Göteborg. Foto: Varvshistoriska

1970 blev varvsverksamheten vid Lindholmen en del av verksamheten vid Eriksberg. Själva företaget köptes dock inte utan det förblev en del av Johnsson-koncernen (Nordstjernan). Det totala antalet anställda i Eriksbergs Mekaniska Verkstads AB var nu 5 600. Den ännu kvarvarande bockkranen stod också färdig detta år. 1971 efterträddes Sven Häggqvist av Bengt Eneroth som VD. I början av 1973 hade antalet anställda ökat till 6 200 så det verkade ännu gå bra för Eriksberg. De byggde vid denna tids också upp det portugisiska varvet Lisnave, senare Setenave, som bland annat levererade förskepp till bolagets supertankers.

Eriksberg

Eriksberg

1974 hade Eriksberg hamnat i en akut ekonomisk kris, vilket fick till följd att verkställande direktören Bengt Eneroth fick avgå efter 30 år i företaget.

Eriksberg köptes av staten den 29 april 1975 för 1 000 kronor och blev 1976 dotterbolag till Götaverkens som staten övertagit från Saléns. Reparationsverksamheten vid Eriksberg lades omedelbart ner och flyttades till Götaverken. Lindholmens Varv lades ner 1976 och de kvarvarande göteborgsvarven inordnades 1978 i det statliga AB Svenska Varv. Under 1978-79 avvecklades successivt all verksamheten vid Eriksberg, och den 31 mars 1979 upphörde all nyproduktion vid varvet. Den 15 juni 1979 levererades slutligen varvets sista fartyg, produkttankern M/T Atland till Broströms. Varvet avvecklades därefter och såldes i bitar. Flea byggnader finns dock ännu kvar på området liksom den stora byggdockan och bockkranen som fortfarande kan ses från stora delar av Göteborg.

Andra källor:

  • Algot Mattsson, Tre generationer på sju hav, 1965
  • Algot Mattsson, Huset Broström, 1980
  • Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963

Broströmia

Broströmskoncernens gamla huvudkontor, numera Hovrätten för Västra Sverige på Packhusplatsen 5–6 i kvarteret 13 ”Gamla Tullen” är ett kontorshus i fem våningar med överbyggd gård.

Ursprungligen uppfördes på tomten två stenhus 1850  och 1907 flyttade Broströmskoncernen in i det norra huset. År 1917 köpte Broströms de båda fastigheterna och genomförde därefter 1926–28 omfattande om- och tillbyggnader, efter ritningar av arkitekt Sven Steen.

Broströmia-huset 1933

Broströmia-huset 1933

På 1980-talet ägdes fastigheten av Rederi AB Transatlantic, som under en kortperiod hade sitt kontor i huset. 1993 byggdes huset om för Hovrätten.

Hovrätten 2011

Hovrätten 2011. Bild: Wikipedia

 

Dan-Axel Broström

Dan-Axel Broström

Dan-Axel Broström

Dan-Axel August Broström, född 17 maj 1915 i Hedvig Eleonora församling i Stockholm, död 8 december 1976 i en hjärtattack under ett besök i Acapulco i Mexico, var en svensk skeppsredare. Vid sin död var Broström skriven i Vasa församling i Göteborg. Han gravsattes på Östra kyrkogården i Göteborg den 20 december 1976.

Dan-Axel Broström var son till Dan Broström och Anna Ida Broström, född Mark (1882–1965) samt sonson till Broströmskoncernens grundare, Axel Broström. Hans syskon var Kerstin Broström (1907-94 gift med Erik Wijk), Brita Broström (1909-72) och Margaretha Broström (1915-76). Han var gift 1:o 1940–60 med Ulla Holm (1918–93), barn: Agneta Broström, Dan Broström (1943-) och Jacob Broström, 2:o 1961–67 med Annabella Lee (Jane Ann Haycock), född 1938 i Cradley Heath i West Midlands i England, barn: Axel Broström (1965–89) och 3:o från 1967 med Heidi Boyce, född 1939 i Perth i provinsen Ontario i Kanada.

Dan-Axel Broström fick redan som mycket ung följa med sin far på inspektionsrundor och sjösättningar, och hans fostran baserades helt på arv och tradition. De extremt stora förväntningarna blev Broströms ständige följeslagare. Han växte upp i familjens storslagna hem vid Skyttegatan i Lorensbergs villastad. Broström tog studenten 1934 vid Hvitfeldtska gymnasiet, examen vid Göteborgs handelsinstitut 1935, genomförde studier i Tyskland, England, Frankrike och Finland 1935–38 och anställdes därefter i Broströmskoncernen 1938. Han var verkställande direktör i Svenska Ostasiatiska Kompaniet 1942–66, i Broströmskoncernens moderbolag Ångfartygs AB Tirfing 1949–69, då Kristian von Sydow tog över. Därefter var han styrelseordförande i samma företag – samt tjugofem andra – till 1973 då ohälsa (alkoholproblem) och en släktkonflikt tvingade honom att lämna alla poster.

Under Broströms ledning utvecklades koncernen kraftigt, och flottan bestod 1965 av 81 stora fartyg, vilket var mer än 1/3 av Sveriges hela handelsflotta. Broström hade många förtroendeuppdrag inom sjöfartens olika organisationer.

Dan-Axel Broström var under flera perioder på 1950-talet intagen på sjukhus samt vistades på kliniker i utlandet för att åtgärda sina hälsoproblem. Hans fysiska hälsa hade påverkats av det hårda sällskapsliv som han redan tidigt ägnat sig åt. Under perioder var han borta från företaget i sådan omfattning att det var till men för verksamheten.

Text i huvudsak från Wikipedia.

Kristian von Sydow

Gustav Karl Oscar Kristian von Sydow, född 15 september 1917 i Engelbrekts församling, Stockholms stad, död 4 mars 2008 i Göteborgs Vasa församling, var en svensk redare och företagsledare, bland annat direktör och styrelseordförande i Broströmskoncernen.

Han var son till Oscar von Sydow och Mary (född Wijk). Han växte upp i Göteborg där hans far 1917–34 var landshövding. 1948 gifte sig von Sydow med Marie-Christine Broström, dotter till Tor Erland J:son Broström. Han var farfar till journalisten Ebba von Sydow.

Kristian von Sydow tog civilekonomexamen 1938 började sedan arbeta inom Broströmskoncernen 1939 då han anställdes i Svenska Orient Linien. 1956 utsågs han till vice vd i Ostasiatiska kompaniet och var vd 1966-76. Han efterträdde Dan-Axel Broström som vd för Broströms 1969 och var styrelseordförande 1975–81. Det var en turbulent tid för familjen Broström. Dan-Axel Broströms plötsliga avgång berodde på att ett långvarigt alkoholmissbruk och motsättningar inom familjen tvingade fram bytet på vd-stolen även om den officiella orsaken uppgavs vara sviktande hälsa.

I samband med 1970-talets oljekriser fick hela den svenska sjöfartsnäringen lönsamhetsproblem och Broströms försvann från börsen under Kristian von Sydows tid som chef.

Han var ordförande i Sveriges Redareförening 1970-74. Han hade ett brett internationellt kontaktnät inom sjöfartsnäringen.

Andra källor: Algot Mattsson, Huset Broström, 1980

SAL, far och son – om Olof Wijk

Olof åkte till USA för att praktisera på Svenska Amerika Liniens New York-kontor. Han stannade ett och ett halvt år – från oktober 1956 till maj 1958. Han fyllde 23 där borta.

Exakt vad han fick göra vet jag inte men jag kan tänka mig att det var enklare kontorssysslor, sköta en del korrespondens, renskrivning, lättare bokföring. Jag inbillar mig att traditionen hos storföretagare är att låta nykläckta generationer skaffa sig erfarenhet på grundnivå, gärna inom olika grenar av verksamheten, innan de släpps upp i hierarkin. Erfarenhet men också legitimitet, de ska ha några hundår i ryggen för att avvärja de enklaste anklagelserna om att ägarfamiljen eller direktörssönerna inte behöver anstränga sig för att nå de höga poster som reserverats åt dem.

Så var det på det förlag, Bonnier Alba, som gav ut min första bok. Första gången jag tittade in på Sveavägen satt den sympatiske Abbe Bonnier i en garderob, nödtorftigt omgjord till kontor, och presenterades som ny kraft efter att ha jobbat som kringresande insäljare. Andra gången jag tittade upp – satt samme man i direktörsrummet och var chef för hela förlaget.

Jag har mycket få spår från denna tid i Olofs liv. Det tydligaste är det avtryck Amerikavistelsen gjorde hos vissa i familjen. I efterhand. Som en handgriplig förklaring till ett sorgligt facit. De som upplevde att pappa blev galen – omöjlig, svår, fanatisk, världsfrånvänd, sjuk, störd – har ofta hänvisat till bilolyckan i Amerika. Efter det ska han inte ha varit sig lik.

Jag har hört det av farmor, jag har hört det av faster Virginia, av farfars syskon och mer avlägsna släktingar. Även en del gamla bekanta till Olof. Eller bekantas bekanta. Många av dessa borde ju veta.

Men psyket är komplicerat. Och likaså samvetet. Bilolyckan har inget som talar för sig som förklaring till pappas förändring. Inte om man tittar närmare efter. Hela saken säger inte mer än att dessa människor – Olofs mamma, syster och andra släktingar – inte har tittat närmare efter. De har inte brytt sig. Eller inte orkat.

Bilolyckan inträffade i Mexiko. Olof är på resa genom USA och har även kört en bra bit in i Mexiko. Två dagar efter krocken skriver han till sin pappa. 21 juni 1957.

Av brevet framgår att främsta skälet till att åka in i Mexiko var att ordna nytt visum till USA. När han skriver har han fått ett nytt sådant instämplat i passet av ambassaden i Mexico City den 18 juni. En medarbetare till farfar hade varnat för att om Olof återvänder till USA efter att redan ha varit där i ett år, riskerar han att bli inkallad till militärtjänstgöring. Olof har skaffat sig andra besked men oroas hursomhelst inte av saken, han kan tänka sig att göra en kortare värnplikt även i USA. Om han däremot skulle tvingas lämna landet för att aldrig mer återvända skulle det vara katastrofalt för mitt framtida arbete i företaget. Här finns alltså klara besked om Olofs egna framtidsplaner, han är inriktad på att gå i pappas fotspår inom Amerikalinien.

Först efter två stora sidor om dessa saker börjar han redogöra för bilolyckan:

Den 19 vid 6-tiden på kvällen på en lång raksträcka av den jämna breda asfaltsväg som sträcker sig genom halvöknen 70 mil norr om Mexico City och vid en hastighet av 100 km/tim upptäcker jag plötsligt i fullt solsken vid höger vägkant ett 100-tal meter framför mig en kärra dragen av två oxar. Kärran har kommit uppför den låga vägbanken för att gå över landsvägen från höger till vänster. Oxarna är redan ett stycke ut i min körbana; jag tutar, bromsar och för bilen mot vägens mitt. Några ögonblick senare är min del av vägbanan helt blockerad; hastigheten obetydligt reducerad; jag styr mot vänster vägkant men ekipaget rör sig obevekligt. Någon sekund senare krossas bilens framparti mot det närmaste djuret; så blir allt stilla… Jag sitter fortfarande med ratten i händerna och ser ut genom framrutan men i övrigt är allt förändrat. Motorhuven, helt deformerad, pekar mot skyn och vindrutans högra del är täckt av exkrement från det närmaste djuret. Jag klättrar upp till vägkanten. Framför bilen och nära körbanan ligger en av oxarna svagt stönande men utan yttre skador. På vägen står kärran och en del av fruktlasten ligger utspridd runt om. Jag får syn på mannen som kört ekipaget. Han jämrar sig något men är helt oskadd så när som på några rispor från kaktustaggar.

Det var femton mil till närmaste samhälle och Olof skriver från den lilla staden Saltillo, där han väntar på polisutredning, att bilen ska repareras och försäkringsfrågan lösas.

Det andra och sista brevet från Amerika är skrivet i New York den 17 oktober, fyra månader efter olyckan.

Jag vill inte be om ursäkt för att inte ha skrivit eftersom det endast beror på oföretagsamhet, men nu skall jag försöka få ur mig några nyheter.

Olof redogör för vad som hänt sedan olyckan. Han fick stanna närmare en månad i Saltillo för att reda ut all byråkrati. En kanske tidstypisk beskrivning: På morgonen den 10:e dagen kastade sig ett halvt dussin indianer över vraket och lyckades på kort tid befria framvagnen från allt utom själva motorn.

Men det inträffade något viktigare, som vissa av familjens hungriga amatörpsykiatriker också lagt fram som bevis: Till råga på eländet drabbades jag av gulsot någon av de första dagarna i juli. Jag kände mig fysiskt svag, åt föga men drack läskedrycker i mängder samt sov 15 timmar om dygnet. Dessutom var ögonen starkt gulfärgade och urinen mörkbrun. Att det var gulsot kunde jag endast gissa då jag ej gick till läkare.

Olof ville inte förlänga den mexikanska tiden ytterligare genom läkarbesök och ordinationer. När utredningen till slut var klar, bilen reparerad och han den 17 juli lämnade Saltillo var han fortfarande ganska sjuk.

Han sålde bilen i New Orleans för 850 dollar och återvände till New York. En långpromenad på fyra svenska mil under en utflykt i slutet av augusti tog för mycket på levern, menar Olof i brevet, och den 5 september blir han inlagd på Lenox Hill Hospital. Där stannade han en månad, kurerad endast med mat och sömn, och när brevet skrivs är han ännu ordinerad att arbeta högst en timme per dag även om han veckan därpå räknar med att vara igång på halvfart. Olof skriver att han på sjukhuset i tre veckor delade rum med en utomordentligt trevlig och kultiverad jude, som hade samma sjukdom, men mer än så preciserar han inte diagnosen. Eftersom gulsot tar på levern är antagligen sviterna av denna och inget annat.

Hur uppriktigt brevet var är svårt att säga – det kan vara ett pliktbrev för att tillfredsställa fadern och inget annat. Det är också tre månader sedan Olof skrev sist. Men åtta fullskrivna sidor och alla små detaljer som beskrivs så utförligt tyder på en vilja att kommunicera med pappan. Vi har förra brevets tydliga uttryck för att Olof tänker sig en bana inom Amerikalinien. Och i detta brev betonar han att sammantaget trivs jag utmärkt på kontoret och jag ser mycket fram mot att åter få träffa Pappa om några månader.

Det är pappas pojke som skriver. Jag känner hur hans världsvana växer, liksom inblickarna i branschen och att han ser fram emot att få möta sin far på mer jämlik nivå. Önskan att axla faderns mantel blir rent av fysisk. Farfars skallighet är ju en del av hans signatur:

Hilmers sekreterare har sagt mig att Pappa önskar ett foto av mig. Om Pappa behöver det för att kunna identifiera mig när vi träffas om någon månad skall jag gärna skicka ett passfoto; annars vill jag gärna vänta med lyxbilder à $ 100 tills mitt utseende blivit mer distingerat; flintskallen ser man nämligen inte mycket av ännu.

Jag anar en ung man som inte är nöjd med sitt utseende. Kanske ser han fortfarande dessutom barnslig ut för sin ålder – precis som han såg ut som tolv på passbilderna där han i verkligheten var sjutton. Breven ger också intrycket av en ensam människa i främmande land. Den långa turen över USA och ner i Mexico gör han själv. Weekenden där han promenerar tills levern kollapsar tillbringar han ensam. Han beskriver sina bostadsrum och andra praktiska detaljer men nämner inte en enda människa.

Efter det andra och sista brevet stannar Olof ytterligare ett drygt halvår i New York. Det är ingen tät kontakt han har med sin far – även om de båda tycks vilja tillfredsställa den andre.

Min bild bekräftas per telefon av Olofs gamle Lundsbergskamrat och Särövän Carl von Essen.

– Han hade nog ingen lycklig tid i New York. Han var mycket ensam.

Vännen minns också att Olof tagit starkt intryck av en särskild händelse. När han insjuknade i sviterna av gulsoten fick han först inte tillträde till något sjukhus.

– Olof berättade upprört: De tog inte emot mig förrän jag visade mitt American Express.

Olof kommer hem från USA i maj 1958. De skolkamrater jag fått tag i tappade kontakten så fort skoltiden var över. Lumparvännen varade bara inryckningstiden ut. Några brev eller foton från denna tid har jag inte hittat.

Vad jag vet är att Olof arbetade på Svenska Amerika Liniens kontor i Göteborg. Under åtminstone några månader. I ett par försändelser tituleras han rederitjänsteman.

Vad han arbetade med och på vilken nivå vet jag inte. Enligt vad han berättade för mamma slutade han för att han inte fick gehör för sina idéer. Han hade föreslagit och skissat på en ny lossningsteknik för båtarna i hamn men de hade inte lyssnat på honom. Kanske var han för ung och ny och inte taktfull nog. Kanske blev han som direktörens son föremål för ökad misstänksamhet. Kanske uppträdde han just som direktörens son med arroganta krav på att få bestämma. Kanske blev han orättvist behandlad. Jag vet inte. Men klart står att han själv kände sig kränkt. Situationen blev ohållbar.

Den ende gamle vän jag fått tag i och som kände Olof dessa år är Mats Rutmark, som ingick i Säröfamiljerna. Han minns det som att Olof var lite för framåt på Amerikalinjens kontor, kanske helt enkelt före sin tid. Han skulle ha propagerat för något som liknade containertrafik men blivit motarbetad. Det slaget av sjöfartstrafik dröjde ytterligare något decennium innan det slog igenom.

Ett perspektiv på detta får jag genom det sista tidningsklippet bland farmors papper – där hon är med vid dopet av ett containerskepp 1974. Där heter det om dåvarande vd:n för Broströmskoncernen:

Kristian von Sydow har tidigare förhållit sig avvaktande till containertrafiken. Nu är han med i stor stil med en ”tredjegenerationens” båt.

– Det var japanerna som drev fram den här utvecklingen på den här traden, förklarar han. De satte in containertonnage på USA och Australien. Vi måste följa efter.

Kristian von Sydow deltog i kuppen mot farfar, han var möjligen den ledande. Nu tänker jag att han kanske även var med och stoppade min pappas unga utmanande idéer om hur sjöfarten skulle utvecklas. Hade han inte gjort det kanske hela rederiet hade kunnat räddas! Och min pappa likaså! Tänker jag, rätt nöjd med att i detta material presentera en helt egen konspirationsidé.

Mats Rutmark har ljusa minnen av Olof.

– Vi hade mycket kul ihop. Han var en glad och trevlig kille.

Jag frågar vad de hade gemensamt, mer konkret. Var de ute på krogen och sånt?

– Nej, vi var mer hemma. Vi hade middagar. Allting var kul på den tiden. Vi var unga och nyfikna. Vi seglade också. Och vi reste, vi gjorde en tur till Tyskland. Olof köpte ju en Mercedes, silverfärgad, när han kom hem från USA.

Hade Olof flickvänner? Kanske inte så mycket, svarar Mats Rutmark, men han var inte blyg, han var social. Ett tag hängde han ihop med dottern till en känd seglare.

Fanns det någonting under dessa år som pekade mot att Olof en dag skulle tappa fotfästet?

– Nej, han var trevlig och glad. Men han kunde bli förföljelsemanisk nästan.

Jaså!

– Det gällde hans familj. Han var mycket besviken på sin familj. Och han visste inte var han stod. Ena stunden var han oerhört negativ mot sin pappa men sen kunde något hända och då stöttade han honom.

Vad var han så besviken på?

– De var väldigt frånvarande. Han blev bara bortskickad hela tiden. Och han hade ingenting att säga till om. Men det gällde bara familjen. Annars var det inga problem med Olof. Eller Kålle. Vi kallade honom Kålle.

Jag talar även med Olofs styvsyster, alltså en av döttrarna till farfars andra fru. Hon flyttade som barn in i hemmet på Särö, där farfar bodde kvar efter skilsmässan. Men hon var många år yngre och Olof kom bara hem vissa lovdagar och flyttade sedan hemifrån så hon kan inte säga mycket om hans personlighet.

– Det var inget konstigt med honom, men han var lite hemlig. Han kunde också skratta åt saker utan att förklara sig.

– Det var roligt att se hans fina Merca på stan och kunna säga att honom känner jag. Han satt ofta på Paley’s. Han hade vansinnigt fina kläder och hade så rak hållning. Som en eldgaffel.

Sigyn von Essen tillhörde också Säröfamiljerna. Hon är lillasyster till Carl som var med och arrangerade den stora middagen med Olof, strax före studenten.

– Det var en väldigt lyckad fest. De hade ett roligt inbjudningskort där de i slokhatt bjöd in och kallade sig Festligheternas beskyddare.

Hon kände aldrig Olof som jämnårig vän men hon var hemma hos honom, som lillasyster Virginias lekkamrat.

– Det var ett väldigt kallt hem. Där fanns mycket att leka med men ingen värme. Barn, det var hembiträdenas sak. Föräldrarna gled omkring, åkte på kryssningar och så. Det var en stor sak att stöta på dem där i hemmet. Då skulle man bocka eller niga.

– Jag är glad ändå, på något vis, att ha sett den där sidan. Vi som är födda där på slutet av trettiotalet eller början av fyrtiotalet och tillhörde first class. Det var slutklämmen på en epok. Med hembiträden och tjänstefolk. Att vara uppklädd, slätkammad och uppföra sig – det var allt som räknades. Det kommer aldrig tillbaka. Gudskelov.

Kylan i föräldrahemmet var säkert kännbar. Och den kan inte ha tinats av skilsmässan. Men jag måste samtidigt komma ihåg att de som vittnar om allt detta inte var födda eller särskilt gamla på trettiotalet – alltså under de dryga tio äktenskapsår då farfar ännu skrev kärleksfulla och ibland trånande brev. Misstron när kärleken försvunnit betyder inte att det aldrig funnits någon värme. Besvikelsen kan rent av vara en mätare på det som en gång levde och lågade.

Men om kärleken dog någon gång på fyrtiotalet och farmor och farfar endast upprätthöll ett slags skenäktenskap, så var Olof minst sju och högst fjorton år. Han fick då om inte förr växa upp – visserligen bara på lovdagar och knappt ens då – i ett hem som andades kyla, misstro och kanske bitterhet.

Olof var alltså besviken och arg på föräldrarna. För att de var opersonliga och så lite ville veta av honom under uppväxtåren. Men han var säkert kluven. Även de mest kränkta och misshandlade barn – och Olof var väl långt ifrån något grovt exempel på detta – kan älska och försvara sina föräldrar hur oförtjänt det än är.

Olof var principfast, sa några av hans gamla skolkamrater. Jag känner igen mig även här och tänker att han hade en stark känsla för rättvisa. Inte så politisk kanske utan mer det vardagliga rättvisepatoset – som när man delar en läsk med syrran eller ser någon bli illa behandlad i skolan.

Den kanske hatade men säkert också beundrade fadern – Olof önskade sig rent av hans flintskallighet – kunde inte mötas ur underläge. Men väl om pappan själv hamnar i svårigheter. När han, den perfekte, utsätts för en orättvisa.

Farfars anteckningar från tiden när han blev utmanövrerad ur koncernledningen innehåller överraskningar. På dagen för den avgörande bolagsstämman skriver farfar:

1) Olof ringde omkr 8.30 och talade om att han just blivit påringd av sin mamma som talat om att hans far skulle petas ur styrelsen vid stämman och att anledningen var att jag stått bakom tidningsskriverier om DAB och Miss Lee. Olof var mycket upprörd och frågade om jag hade något emot att han yttrade sig på stämman. Jag sa till Olof att jag var glad och stolt över att han ville protestera mot de infama lögner som tydligen med avsikt satts igång men påpekade också att hans mamma som i många år arbetat för att få ut mig ur Tirfing kunde ge honom obehag. Om han ville yttra sig tillrådde jag honom skriva ner några punkter och göra det kort och koncist och begära att få det till protokollet.

2) Olof ringde efter stämman och berättade att han fått yttra sig och att hans mormor (Ann-Ida Broström) efteråt varmt tryckt hans händer och sagt några vänliga ord. Han hade tackat nej till ”segerlunchen” på Grand. Även Masse (farmors syster) hade varit vänligt förstående.

Olof gjorde tydligen allt vad han kunde för att stödja sin far dessa dagar. Han fick visa sin sonliga kärlek med en legitim sak, en principiell rättvisefråga, som inte var kladdig. Och han kunde samtidigt – kanske – visa sin far att man kan vara lojal, man kan göra sig besvär för att hjälpa varandra i en svår stund.

Far och son blir bundsförvanter under några veckor. Olof ringde på e.m… Ganska intressant attOlof trodde planläggningen möjligen… Farfar noterar med full respekt vad Olof gör och säger.

Den tjugosexårige sonen – som vid det här laget hoppat av från arbetet på rederikontoret, där han gjort sig omöjlig – gör slutligen det som pappa direktören själv inte vågade. Farfar sökte ju desperat kontakt med sin förre svåger, Dan-Axel, för att få en förklaring. Ringde och ringde men fick aldrig tag i honom. Men när han såg Dan-Axel i egen hög person på Bromma flygplats, med gott om tid till det väntande planet, svek farfars mod – han vågade helt enkelt inte gå fram till den mäktige ägaren.

Den 19 februari 1961 skriver farfar:

Olof berättade att han nästa dag – måndag – skulle få träffa DAB och hoppades få ur honom vem som satt igång ryktet om tidningsartiklarna.

20.2 Måndag

Olof ringde på kvällen och redogjorde för sitt samtal med DAB. Bad honom göra anteckningar medan minnet var färskt. Noterar själv efter samtalet med Olof: DAB ej kunnat lämna någon exakt uppgift om vem som sagt vad. Dock hade han låtit undfalla sig att en av de största aktieägarna (Tolle?) – dock ej Olofs mamma – visat honom en tidningsartikel och sagt ung. ”titta här Dan-Axel – detta skrivs om dig – det är Erik som ordnat detta”. DAB ville i övrigt ej säga något mer.

Finns det något mer sammansvetsande än konspirationer – så är det motkonspirationer. Jag har svårt att tro att far och son uppskattade varandra mer än dessa dagar då de tillsammans slogs för min farfars heder. Hur blir det då med galningen som kom hem från Amerika? Tja, detta utspelar sig två och ett halvt år efter hemkomsten.

Jag har sett hur den avsatte farfar skrev ner anklagelser till höger och vänster i sina minnesanteckningar. Allt och alla utsätts för misstankar – sällan grundat på något verkligt skäl. Den charmige och världsvane storchefen uppträder som en rädd gosse och vågar inte konfrontera sina verkliga eller inbillade fiender. Han utvecklar en veritabel paranoia.

Olof däremot är lugn och säker. Ställer sig upp och pläderar på stämman, söker upp och samtalar gång på gång med sina släktingar. Och ordnar tid hos sin morbror – högsta hönset i hela koncernen.

Vad är det som ger honom denna kraft? Kanske en del säkerhet som kom med uppfostran och familjens ställning. Kanske också sonens triumf inför den vacklande fadern, eller åtminstone tillfredsställelsen i att kunna möta honom som jämlike och förtrogen.

Ytterligare en sak hade tillkommit som säkert bidrog till pappas harmoni.

Kärleken.

Ett kapitel ur Erik Wijk: Allt vi här drömma om (Förlaget Atlas, 2009) s. 132-141.

Erik Wijk senior

Erik Wijk 1930

Erik Wijk 1930

Farfar ägnade sig åt släktforskning. Fem tjocka ringpärmar har han låtit ge halvfransk läderinbindning med WIJKIANA i guldtryck på ryggen, numrerade I–V. Mycket flott. Där finns släktutredningar, avskrifter från kyrkböcker och andra dokument. Wijkarna själva går inte längre tillbaka än mitten av 1700-talet. Eftersomdessa urwijkar var enkla och fattiga finns inte mycket att hämta ens i det folkbokföringstokiga gamla Sverige. Men när Wijk blev rik på 1800-talet giftes en del förnämare släkter in som kan utredas i all oändlighet.

Mycket litet i dessa pärmar speglar någon substans – verkligt liv eller gärning – i de avlägsna släktingarnas öden, det handlar nästan uteslutande om att påvisa släktskapet. Födelse- och dödsdatum i släktled efter släktled. Intetsägande namn i långa banor. Där finns enstaka brev från mycket avlägsna släktingar som kort men artigt besvarar farfars förfrågningar om persondata för bortglömda men eventuellt gemensamma anförvanter. Oändliga korrespondenser med arkivarier fyller en stor del av pärmarnas innehåll.

Farfar var uppenbarligen stolt över dessa släktband utan innehåll.

Den sista pärmen – WIJKIANA V – är helt ägnad farfar själv. Där finns en del tidningsklipp, avskrifter av tal farfar höll i olika föreningar, förteckningar över de ordnar han erhållit från ett halvt dussin länder samt de kalligrafiskt konstfulla brev som medföljde dessa utmärkelser. Här finns brev från Folke Bernadotte med tack för farfars hjälp att låta Amerikabåtarna medverka i fångväxlingar mellan de allierade och Nazityskland.

Unge farfar drömde om att bli arkitekt. Rita och konstruera var en tidig och bestående passion. I pärmen finns seriösa planritningar på en villa, signerade av farfar 1926 då han var 20 år. Trotset han hyste mot pappa Bertils förväntningar på en affärsbana, och som han beskriver i åtskilliga brev till farmor, ledde ändå inte till någon arkitektutbildning. Han rättade in sig i faderns led. Eller blev jakten på en bättre friarposition avgörande? Kanske var passionen för farmor starkare än passionen för huskonstruktion.

Efter ett par år gick farfar ändå in i farmors familjeimperium, när han blev chef för det broströmska bolaget Nordisk Resebureau. Senare kom han med i Svenska Amerika Liniens styrelse och 1948 – ett par år före skilsmässan – blev han vd för SAL. De vackra vita atlantbåtarna var välkända inte bara i Sverige, det var hippt för filmstjärnor, politiker, affärsmän och dollarmiljonärer att åtminstone i ena riktningen i sakta och lyxig välmak ta sig över Atlanten. Över detta basade farfar under hela femtiotalet.

Jag har några gånger av en slump stött på människor som arbetade under farfar, på båtarna eller på huvudkontoret i Göteborg. De har alla uttryckt sympati, respekt, nästan beundran, för honom och det har inte känts som ren artighet. Jag tror det lyste om den epoken i stort – Sverige var oerhört framåt och självsäkert, ett föregångsland på många områden – och farfar var en lyckad man med fördelaktigt utseende som i högsta grad fångade upp denna glans. Hans passion för konstruktion och estetiska lösningar fick på köpet stort svängrum när nya båtar som skulle slå världen med häpnad omsorgsfullt planerades. På huvudkontoret kände han alla vid namn, även springpojkarna, och alla behandlades med respekt. Sverige var modernt och hyfsat demokratiskt.

Långt före inflationen i kändislistor blev farfar av en veckotidning korad till en av Sveriges tio mest välklädda män. Annars är det slående att det bara finns två ordentliga intervjuer med honom – det var ännu långt från vår tids medieexplosion.

Den första porträttintervjun är från Damernas Värld, nummer 29, 1954. Män som märks är vinjetten och Han gör allt för kvinnorna rubriken. Farfar poserar på en helsida med ena foten på en pollare som håller trossen till m/s Kungsholms mäktiga och smäckra vita stäv. Elegant skräddad kostym med perfekt vikt vit näsduk i bröstfickan och blicken rakt upp i skyn. En rolig intervju av Britt Schreiber-Hamdi, som det heter i ingressen.

Och visst fanns det på femtiotalet en skribentkvalitet, skrivarglädje och tålmodigt spaltutrymme ända in i den kolorerade veckopressen. Skribenten betonar först hur annorlunda Göteborg ter sig mot Stockholm. Ett främmande land, en självgod lokalpatriotism och en borgerlig livsstil som man trott gått i graven med gamle kung Oscar. Men så möter hon farfar:

Själv förfördes man framför allt av en herre, vars familjerötter utan tvekan gör honom till ett paradexemplar av den ovanliga art folkhemssvenskar, som kallas urgöteborgare. Personen i fråga skulle i Stockholm sannolikt omtalas såsom verkställande direktören i Svenska Amerikalinjen, herr Erik Wijk. I Göteborg är det kort och gott ”Wijken på SAL”.

Hon har haft svårt att få farfar gå med på en intervju, han glider undan, beklagar och avböjer gång på gång men till slut hittar reportern en ingång.

Den ömmaste punkten väger 23,000 ton och heter Kungsholm. När denna isvita havets drottning glider in i Göteborgs hamn, genomgår Erik Wijk och med honom så gott som alla de höga herrarna på SAL en förändring som en intervjuare icke nog kan välsigna. Ombord på Kungsholm blir de plötsligt alldeles talbara! Vågar man vara fräck nog att kalla en samling välskräddade, utomordentligt sobra herrar i den bästa delen av medelåldern för skrockande hönsmammor så är det faktiskt ordet, när dessa herrar gör sin traditionella översynsrunda av rederiets sistfödda.

Reportern skildrar en mycket entusiastisk arbetsgrupp i rederiledningen och farfar är helt besjälad av arbetet med att utveckla båtarna:

Han har mycket utpräglade idéer om inredningens komfort och elegans. Det märks på Kungsholm och i inte mindre grad på hotellet Park Avenue, som han också varit med om att föda fram. Damer, som upptäcker små specialhängare för de nytvättade nylontrosorna, blir rörda till tårar och tror att det måste stå en kvinde bak ham. Det kan också mycket väl hända och har förresten hänt att Erik Wijk vid en bättre middag plötsligt fått ett lätt drömmande uttryck i ögonen varpå han vänt sig till sin sköna bordsdam med följande fråga:

– Sover ni hellre på mjuk än hård madrass?

Farfar sägs lida av allt annat än storhetsvansinne, förfädernas titlar eller politiska ambitioner äger han inte. Men kläderna är viktiga och han håller diet för att slippa lägga ut eller kassera sina kostymer:

Han har nämligen en stor faiblesse för ”ingångna” kläder. I det fallet är han mycket engelsk i sin läggning. Och inte bara i det fallet. Lilla Londons herrar använder sig gärna av Stora Londons språk, och kryddar samtalet med eleganta smålustigheter som kunde ha förts av en lord Peter Wimsey i någon läderstol på Savile Club. I klädedräkten är de som sagt minst lika engelska och rör sig inom en mycket begränsad skala i färg och form, som tycks ha blivit ett ”must” för direktörerna på SAL. Det har ibland gått så långt att man ringt upp varann på morgonen för att höra vem som har vad på sig. Annars finns risken att alla kommer i samma kostym!

Umgänget på Särö och Onsala beskrivs som begränsat men trivsamt och – enkelt. Bara tre rätter men goda, med gott om tid och fina viner. Reportern lägger till att man även sysslar mindre med sin nästa än på många andra ställen, vilket kanske betyder att man skvallrar mindre men också att man inte gör några djupdykningar i varandras liv och leverne. En viss distans alltså, eller ytlighet, och reportern konstaterar avslutningsvis att farfar har det rätta lilla lyftet på ögonbrynet och leendet bakom det raffinerat långa cigarettmunstycket vet en hel del om fin ironi.

Att kalla denna höga direktör med förnäma släktingar för en typisk göteborgare – är originellt. Och att han beskriver sin välskräddade jakt- och seglartillvaro, med ständigt orörda pressveck på vita byxor, som uttryck för modesta krav – är inte mindre fyndigt.

Detta är farfars guldålder, han njuter enormt av att styra med de berömda vita båtarna och han trivs helt säkert i villan högst upp på Särö, med naturtomt och den nya mer tjusiga och roliga frun. Han är en skicklig och omtyckt chef.

Och barnen? Oklart. Men det var säkert mycket lättare, långt mer okomplicerat, att vara hängiven en detalj i utformningen av nästa fartygs lyxhytter jämfört med uppväxande människor av svårtolkat kött och pulserande blod.

När Svenska Dagbladet porträtterar farfar tre år senare, 15 december 1957, är tonen seriösare. Intervjun ingår i Gunnar Ungers serie Nya svenska herrar. På femtiotalet kunde man tala om ”herrar” utan ett spår av ironi. Intervjuerna ska skildra den nya ledargenerationen på olika områden av svenskt samhällsliv.

Man kan tänka sig vilken prestige det var att bli utvald. Samtidigt var det inte liktydigt med att odödligförklaras, av de övriga femton namnen känner jag bara igen två: Gunnar Sträng och farmors bror, Dan-Axel Broström. Fåfängan stor, allmänhetens uppmärksamhet kort.

Även denna intervju börjar med farfars yttre. Med inlevelse:

Kan ni tänka er Valentino utan hår? Då kan ni tänka er chefen för Svenska Amerika Linien, Erik Wijk. Men ändå inte riktigt. Det är inte bara så att Erik Wijks kala hjässa ger honom drag av tankfullhet, av intellektuell distinktion, som alldeles avviker från typen, framför allt har han helt andra sorts ögon. Han har inga nötbruna, sammetsmjuka, fuktvarma ögon – en ganska kalkylerande och ganska kylig blågrå blick räddar honom slutgiltigt från att hänföras till vad som med en numera obsolet term brukade kallas pigtjusarfacket.

Skribenten slutar inte karaktäristiken där, han fyller ut hela spalten:

Det hindrar inte att han är en charmör, en stor charmör. Hans älskvärda förbindlighet är den fulländade världsmannens och den blir knappast mindre angenäm, i varje fall inte mindre intressant, därför att den är så rutinerad att man tvekar om vad som är konst och vad som är natur. Det är överhuvudtaget intressant att samtala med Erik Wijk. Han har ett utomordentligt snabbt intellekt och en utomordentlig lätthet att formulera sina synpunkter på ett elegant och slående sätt, diplomatiskt men ändå personligt. Han ger ett intryck av intelligens, öppenhet, förtrolighet, nästan värme. Så får man syn på den blågrå blicken och kommer på sig med att undra om inte den överväldigande habiliteten döljer en rätt stor fond av hänsynslöshet.

Jag vet inte hur jag ska tolka Svenska Dagbladets öppna misstanke om hänsynslöshet. Det ska väl en del till för att offentligt porträttera någon på det viset, å andra sidan var detta i det halvmoderna patriarkala Affärssverige och egenskapen kunde kanske lika gärna uppfattas positivt.

Skribenten slätar över det hela med ett påstående om att det varken är fåfänga eller maktlystnad som är farfars drivkraft. Utan namnet, den wijkska traditionen. Eller helt enkelt – efter att ha dragit släktens meriter över två spalter: en önskan att vidmakthålla det wijkska namnets anseende i Göteborg, inte blott som en historisk utan som en aktuell realitet.

Intervjun handlar sedan mest om rederiernas problem med skattelagstiftningen – slopandet av den fria avskrivningsrätten har gjort det orimligt dyrt att förnya flottan, menar farfar. Han hoppas att regeringen inser de fördelar, särskilt för den svenska exportindustrien, som mindre betungande skatter och fria avskrivningar skulle skapa genom att göra det möjligt för Amerika Linien att förbättra sin ställning inom den internationella rederinäringen.

Det är samma visa i dag. När storföretagen kammar hem och fördelar sina vinster är det en intern sak för aktieägarna, men när det går dåligt eller stora investeringar måste göras – då bjuds staten in och förväntas bistå med stora belopp, till det allmännas bästa.

Erik Wijk

Erik Wijk till rors

Avslutningsvis avrundas hyllningsporträttet med lämpligt privatliv.

– Jag seglar så smått på sommaren, jagar så smått på hösten, läser en och annan bok och särskilt gärna historiska böcker. Man får impulser för framtiden av att lära känna det förflutna. Och så ritar jag förstås. Det kanske är den fritidssysselsättning som fängslar mig mest. Jag ritar hus, båtar, inredningar…

Intervjuaren överlämnar Erik Wijk åt hans ritningar, antingen de nu gäller en ny hyttinredning eller Amerika Liniens, kanske Broström-koncernens, framtid.

Artikelns försiktiga antydan om att farfar kanske tar över rodret för hela koncernen vet jag inte mycket om.

Men Dan-Axel Broström, koncernledare och farmors lillebror, var ett växande bekymmer för familjen.

Han beskrivs som kompetent och ibland rent briljant, men han hade problem med drickandet och kunde ofta utebli, i långa perioder och utan förvarning, vid möten och tillställningar. Han sågs ofta på Göteborgs nattklubbar och blir, om inte förr, ett ständigt löpsedelsnamn när han förlovar och gifter sig med en engelsk nattklubbsdansös han råkat på i London. Annabella – blonderad, bystig och sminkad som en slarvig Elizabeth Taylor – överöses med pälsar och juveler. Hon krockar med lyxbilen Dan-Axel just gett henne, hon uttalar sig oblygt i alla sammanhang, stjäl all uppmärksamhet på fartygsdopen och allting hon gör sprids direkt ut av en lysten kvällspress.

Familjens lojalitet med sonen, brodern och den sedan födseln självskrivne ledaren var förstås stor men hans ständiga frånfall och skandalösa privatliv gjorde ingen glad. Den enda i familjen som lär ha accepterat Annabella var modern Ann-Ida, hon var självtillräcklig och excentrisk nog för sånt.

Affären med Annabella blev inte Dan-Axels fall – den blev min farfars fall. Det spreds rykten om att det var han som läckt till pressen och satt igång skriverierna om den skandalösa romansen. Det låter långsökt eftersom det var engelska tidningar som först skrev om den och det i alla händelser bara var en tidsfråga innan en svensk skeppsredares seriösa förälskelse i en engelsk nakendansös blev omskrivet i vår skvallerpress.

Algot Mattsson var i decennier informationschef på Broströms. Efter pensionen gav han 1980 ut en bok, Huset Broström, som initierat skildrade intrigerna inom familjen och företaget. Det kan tyckas vara en underhuggares raffinerade hämnd, att respektlöst blotta sina forna chefer och offentligt dra ned byxorna på dem. Samtidigt var Mattsson ingen liten springpojke, det framgår att han skickligt vinner de olika rivaliserande chefernas förtroenden och själv blir en maktfaktor. Han kan ha haft sin egen agenda, var även moderat kommunpolitiker, som han i efterhand vill rättfärdiga. Mattsson skildrar det hela som en ren maktkamp om företagets ledning – mellan farfar och Dan-Axel. Men ingenting sägs om familjens totala kontroll och hur utsiktslöst det vore för någon utomstående att på allvar utmana deras åttioprocentiga ägarmajoritet.

Farfar var 54 år gammal, som företagsledare antagligen på höjden av förmåga med normalt minst tio skörderika år framför sig. Hans plötsliga fall blir den enda period i hans liv som han själv beskriver. 28 handskrivna A4-sidor i en billig plastpärm, som kontrast till guldsnittet och lädret i hans ordinarie minnesalbum. Han rubricerar:

Minnesanteckningar kring Tirfings stämma torsdagen 15 Dec. 1960. kl. 12 i Broströmia.

Två dagar före stämman får farfar veta att han inte kommer bli omvald till Tirfings, moderföretagets, styrelse, där han suttit i tjugo år och som är avgörande för att han som direktör för Amerikalinjen ska ha inflytande i strategiska beslut.

Farfar antecknar:

Meddelandet kom som en fullständig chock och utan någon förvarning. Första reaktionen var att omedelbart återvända till Gbg och försöka få en förklaring till denna minst sagt brutala aktion.

Men plikter i Stockholm hindrar farfar från att resa. Han jagar i stället febrilt per telefon efter närmare besked. Av en styrelsemedlem får han veta att denne blivit påringd av DAB (Dan-Axel Broström) som meddelat honom att jag icke skulle väljas om och att anledningen bl.a. var att jag skulle stått bakom tidningsorkanen om DAB och Miss Lee (Annabella). Lindbergs kommentarer var mycket vänliga och förstående men jag kunde förstå att intet var att göra då majoritet för beslutet fanns.

Farfar vet att Dan-Axel är i Stockholm och resten av anteckningarna består till stor del av hur farfar förgäves söker DAB – på arbetet eller i bostaden – och ständigt med samma svar: icke anträffbar.

Dan-Axel Broström var hans svåger i två decennier och hade förblivit hans nära kollega i många år.

Även om Dan-Axel var högste chef och ägare var de också umgängesbröder i en liten klick direktörsadel kring de stora rederierna i Göteborg. Nu får farfar inte ens tag i honom. DAB ansåg honom inte värdig en förklaring eller förvarning.

Vad gäller iscensättandet av skandalartiklarna kallar farfar det hela för en fantastisk beskyllning och hoppas kunna övertyga de berörda att han icke haft något som helst att skaffa med de fördömda tidningsartiklarna.

Dagen efter beskedet består av viktiga möten med redarnas försäkringsförening och då dyker DAB upp och hälsade på mig som ingenting hänt. Farfar hade sin baneman tätt intill sig hela dagen utan att kunna ta upp saken eller på något vis försvara sig. DAB gick när sista punkten på föredragningslistan kom upp. Ingen möjlighet till kontakt.

När farfar senare på dagen får en oväntad chans att tala enskilt med Dan-Axel – tar han inte chansen. Så här beskriver han det:

Begav mig till Bromma vid halv sjutiden för att äta middag medan jag väntade för att ta kvällsflyget till Gbg. På flygplatsrestauranten satt DAB och Miss Lee och åt men såg mig tydligen icke. De flög med samma plan till Gbg, chaufför Nilsson mötte med den nya Bentleyn som körde om mig vid Hovås.

Det är rörande att farfar beskriver det som att Dan-Axel inte ser honom, varken på samma restaurant eller samma inrikesplan. Farfar låtsas inte om att han själv kunde gå fram och tala med sin vän-kollega-antagonist. Det är som att hans självförtroende inte når upp till det. Ilskan och viljan till upprättelse ger vika så fort chefen och ägaren finns där i egen hög person. Även direktörer kan tvingas knyta näven i fickan.

Eller är det framgångsmannens ovana vid motgångar? Rädsla för bristen på framgång? Rädsla förkonflikt, för verkligt allvar? När livet krackelerar. Han förlamas när det går illa för honom själv precis som han förlamades när hans kärestas pappa gick bort och precis som han ska komma att förlamas när hans egen son faller ur ramen.

Farfar frågar sig oupphörligt vem eller vilka som varit drivande i komplotten mot honom. Först är han övertygad om att min farmor ligger bakom men tänker sedan att det vore illojalt mot brodern Dan-Axel att betona den skandalösa romansen med Annabella för att komma åt farfar. Det måste vara någon som vill skada dem båda som ligger bakom.

Snart ser farfar förrädare i varje vän:

Ganska otrevlig känsla att nu få konfirmerat vad jag länge känt: att min närmaste man i bolaget gör vad han kan för att stjälpa mig i stället för att hjälpa mig.

Om en annan noterar han:

Göran är bra förtjust över att jag åker iväg – gör inget för att hjälpa men tydligen en hel del för att stjälpa. Fy tusan. Vilken ynkedom han är.

Om en tredje:

Kanske var han nästan överdrivet entusiastisk. Men är han verkligen en så god skådespelare?

Ett tag har han två huvudmisstänkta:

Den förre vill säkert få min plats som v.d. i SAL men jag har svårt tro att han är intelligent nog för att planera en så djävulsk kupp. Däremot passar alla bitar skrämmande väl på Kristian. Begåvad, ärelysten och hänsynslös – extremt cynisk.

Han ser hur han förlorar alla tidigare bundsförvanter:

Idag tror jag icke att något stöd är att räkna på varken från KRB eller E.L. Bäst utgå från att jag nu står helt ensam. Mina chanser för anständig uppgörelse bedömer jag som små.

Alla storägare är någon gång föremål för farfars misstankar, även de som han har påståtts samarbeta med för att själv överta all makt:

Enskilda och Wallenbergarna är nog bakom planeringen.

Det farfar drabbas av dessa dagar går knappast att beskriva som annat än förföljelsemani, paranoia. Ingen är skyddad mot det om pressen och besvikelsen blir för stor. Man är inte paranoid, man blir det.

En herrmiddag som farfar ordnar på Berghem – Särövillan han fick behålla efter skilsmässan – beskriver han som rent förödmjukande och summerar den som nästan fiasko. Det har gått två månader sedan farfar petades ur moderbolagets styrelse.

Flera chefskollegor är där, även Dan-Axel. En god vän, Erik Lund, som jag bjudit alldeles särskilt för att han skulle backa upp mig gjorde ganska grundligt tvärtom. Vännens tacktal var kort och nästan ovänligt då han bl.a. låtsades att han glömt namnet på vårt hem – han fick hjälp av Göran som taktlöst föreslog det kunde kallas för Bergholk.

Jag får intryck av en skakad man som blivit överkänslig och lätt förvirrat drar hastiga slutsatser: Tyvärr kunde jag nu def. avskriva Lund som vän att lita på och beredd hjälpa mig.

Mest uppmärksamhet av farfar under middagen får inte oväntat Dan-Axel:

DAB var i rysligt dålig form. Någon som hette Lindberg kom upp med piller eller någon medicin och DAB försvann för en stund på dass och återkom något mindre darrig. Flickorna som serverade var alldeles chockade. Han kunde inte ens servera sig själv utan att spilla eller drälla. Efter middagen askade han både direkt på bord eller på mattan och verkade sorgligt darrig.

Under tre månader noterar farfar dagligen och stundligen var Dan-Axel befinner sig, hans förehavanden och uppträdande. Han blir som besatt av DAB.

DAB normal och ej rusig.

DAB verkade normal men ser förfärligt ”tagen” ut.

DAB ganska flåsig och överdrivet vänlig.

Farfars höga position till trots är det som att Dan-Axels uppträdande väcker en känsla av klassorättvisa. Och den är förstås skräckblandad, som hos alla vars levnadsvillkor helt eller delvis är föremål för en annan människas ägande. Dan-Axel må ha varit kompetent, när han var i form, men han är tio år yngre än farfar och möten blir ständigt inställda eller uppskjutna, viktiga representativa tillfällen föremål för genans, eftersom den stora direktören och ägaren inte mår bra eller kunnat hantera sitt drickande.

Farfar fylls av ett relativt klasshat mot den överprivilegierade och hans later. Att Dan-Axel grundar sig ett rykte som kvinnokarl, ständigt omgiven av juvel- och pälsprydda skönheter som fastnar på pressfotografernas plåtar, trots att han inte ens ser hälften så bra ut som farfar, gör kanske inte saken lättare för min fåfänge farfar.

Han noterar skvaller i tredje hand om att chauffören kör ut Bentleyn till Dan-Axels bostad på Särö tidigt om morgonen och ofta får vänta till fyra på eftermiddagen då Dan-Axel behagar fara in till arbetet för ett tvåtimmarspass, sedan återvända till Särövillan för att byta om innan han åter far in till stan för sina kvälls- och nattövningar på krogen.

Minnesanteckningarna upphör i och med att farfar och Dan-Axel äntligen möts utan att någon annan är närvarande:

Han verkade normal men något forcerad. Vårt första samtal på tu man hand sedan förra året – före stämman i Tirfing. Hade väntat mig något av en förklaring från DAB. Inte ett ord.

Och farfar vågade inte föra saken på tal. Rädd förstås, rädd för makten men också för att brytaprotokollet. Väluppfostrad. Det finns också en fanatisk enögdhet inbakad i detta – han betonar hela tiden att andra inte tar upp saker han själv säger sig vilja prata om. Att det lika mycket är han som inte tar upp saken ser han inte.

Jag tror att vi alla kan känna igen hur man som förorättad och sårad får en obalans i uppfattningen av sitt eget beteende jämfört med andras. Vi kan alla drivas in i en störning.

Även om minnesanteckningarna från farfars avsättning hamnade vid sidan om i en plastpärm, präglas även hans tjusiga WIJKIANA V – med klipp, ordensbrev och betyg från hans fina karriär – av bitterhet eftersom han längst fram satt in en prydligt handskriven lista över orättvisor han drabbats av.

Den handlar enbart om avsättningen och de följande degraderingarna. Det svikna löftet om att behålla sina positioner mot att farmor fick alla aktier vid skilsmässan står överst av allt. Resten handlar om utfrysning och omyndigförklaring i olika styrelse- och mötessammanhang. Han har suttit i olika ledningsgrupper – som aldrig kallas till möten. Besluten fattas av andra, utan hans vetskap.

Farfar låter till syvende och sist livet utmynna i känslan av att han – den stolte wijken, skicklig, älskvärd och elegant – utan egen förskyllan degraderats av den rika familjen utan att kunna göra någonting åt det. En stilig men maktlös direktör.

Min pappa var 26 år gammal då farfar föll.

Ett kapitel ur Erik Wijk: Allt vi här drömma om (Förlaget Atlas, 2009) s. 82-93.

Röda Bolaget

Del 19 av 25 i serien Rederier

Göteborgs Bogserings ABGöteborgs Bogsering AB grundades 1872 och redan samma år beställdes tre nybyggda ångbogserare från Motala Verkstad. Fartygens namn, Ivar, Erik och Oscar skrevs med vit text på ett rött band runt båtarnas skorsten.

Till en början ägnade sig bolaget åt hamnbogsering, huvudsakligen pråmdragning, i Göteborgs hamn. Bolaget kom redan tidigt att kallas ”Röda Bolaget”, syftande på skorstenarnas röda band. Under bolagets pionjärår kom man att köpa upp mindre konkurrenter inom Göteborgs bogserrörelser tills man 1891 även köpte upp en av sina största konkurrenter Göteborgs Gamla Bogserings AB, även kallat Vita Bolaget.

1918 köptes Göteborgs Bogserings AB upp av Tirfing och blir därmed en del av Broströmskoncernen. Under Broströms regi utvecklas Röda Bolaget från hamnbogsering till även bärgningsverksamhet accentuerat av beställningen av Fritiof, vid beställningen världens starkaste bärgningsfartyg. I samband med detta ändrades bolagets namn till Göteborgs Bogser och Bärgnings AB.

Broströms strategi att bygga upp ett stort bogser- och bärgningsbolag fortskrider genom uppköp av Malmö Bogser 1938 och Bergnings och Dykeri AB Neptun 1942.

Neptunbolaget bildades 1870 och var alltså två år äldre än Röda Bolaget. Med sin bas i Stockholm hade detta bolag utvecklats till det domninerande bogser- och bärgningsrederiet på östkusten. Namnet Neptun och dess skorstensmärke levde vidare även efter uppköpet. Under mitten av 1970-talet omorganiserades verksamheten så att namnet Röda Bolaget användes i alla hamnar där tidigare bolagets dotterbolag verkat under egna rederinamn. Namnet Neptun användes för bolagets internationella verksamhet.

Röda BolagetI samband med Broströms omkonstruktion 1984 köpte Broströms huvudägare Asken och Investor ut Röda Bolaget. Med 50 % vardera bildades AB Neptun Röda Bolaget. I samband med detta genomfördes ett samgående med Johnsonägda C L Hanssons Bogserings AB i Göteborg. Detta bolag hade i början av 1980-talet tagit över Bohus Tug AB från Uddevalla. Det nya bolaget fick namnet Scan Tugs och nu ändrades bogserbåtarnas färgsättning. Fartygens namn målades nu i gult på blå botten på fartygens skorstenar, borta var det välkända ”Röda Bolaget”. Efter ytterligare några år ändras skorstensmärket så att Scan Tugs logga, en stiliserad bogserkrok, sätts i skorstenen.

Malmö BogserDenna ägarkonstellation blev dock inte gammal. Redan i slutet av 1985 drog sig Johnsons ur verksamheten och AB Neptun/Röda Bolaget blev nu ensamma ägare till Scan Tugs. Med detta kom så småningom också de välkända skorstenarna åter.

Förutsättningarna för bogserbåtsverksamhet hade på kort tid förändrats. Den internationella sjöfartskrisen hade slagit hårt mot Sverige. I princip alla de stora varven var borta och därmed alla de uppdrag som dessa gett till Röda Bolaget. Dessutom hade fartygen genomgått en modernisering som bland annat innebar att allt fler fartyg klarade av att angöra hamnarna utan assistans av bogserbåtar.

Redan 1987 var det dags för en ny fusion denna gång med norska intressenter bland andra Bukser och Berjning AS. I samband med detta försvann namnet Scan Tugs och det blev åter Röda Bolaget.

1999 säljer de norska huvudägarna Röda Bolaget till det danska bogser och bärgningsrederiet Svitzers, som ingår i A P Möllerkoncernen. Huvudkontoret för Röda Bolaget blir dock kvar i Göteborg. 2002 försvinner Röda Bolagets klassiska rödabands skorsten och ersätts med Svitzers blå ”Georgs” kors på vit botten.

Kommandobryggan

Källor:
Häftet ”Röda Bolaget säkerhet till sjöss”
Länspumpen – årsnummer 1998 Historuk över Röda Bolaget av Bertil Söderberg
Göteborgs Sjöfartsmuseum, Arkivet.
Båtologen, tidskrift utgiven av Klubb Maritim
Länspumpen, tidskrift utgiven av Klubb Maritim Västra kretsen.
Svensk Sjöfartstidning
Svensk Illustrerad Skeppslista
Browns Flags and Funnels
Sveriges skeppslista
Lloyds book of houses flags and funnels

MB Fritiof

MB Fritiof, byggd 1920

AB Svenska Ostasiatiska Kompaniet

Del 18 av 25 i serien Rederier

Under slutet av 1800-talet och början av 1900talet gjordes en del försök att få igång linjetrafik mellan Skandinavien och Fjärran östern. Störst framgång hade det danska rederiet ”Det Östasiatiske Kompagnie” som grundades 1898. Bankdirektör K A Wallenberg samt vice häradshövdingen Marcus Wallenberg var tidigt i kontakt med det danska bolaget för att främja den svenska exporten till Ostasien. Det visade sig snart att det skulle finnas underlag för ett svenskt rederi att driva linjetrafik på denna trade.

K A Wallenberg tog 1906 kontakt med skeppsredare Dan Broström i Göteborg som genast fattade intresse för projektet. 1907 var man klar med bolagsbildningen, där K A Wallenberg blev ordförande och Dan Broström VD. Samma år anskaffade bolaget sitt första fartyg S/S Canton, ett fartyg inköpt från danska Östasiatiske Kompagnie. Redan från början inledde ASOK ett samarbete med det danska Östasiatiska och senare även med norska Wilhelmsen.

När trafiken väl kommit igång visade det sig att lastunderlaget snabbt översteg det tonnage som bolaget hade till sitt förfogande. Behovet av nya fartyg var stort och bolaget nyanskaffade snabbt fler fartyg att sätta in på alltfler linjer, från Indien och bort mot Japan och Kina.

Ostasiat kom att klara både första världskriget och tjugotalets depression utan allt för stora problem. Värre kom rederiet dock att drabbas under det andra världskriget som ju kom att utspelas till stor del i östra Asien med början med kriget mellan Kina och Japan. Under krigsåren lade Ostasiat ut stora nybyggnadsbeställningar. Dessa nya moderna fartyg kom man att ha stor nytta av efter krigsslutet då bolaget stod med en modern flotta.

ASOK förblev ett eget bolag inom Broströmskoncernen fram till 1978 då Broström omstrukturerade verksamheten och samlade alla bolag inom Broströms Rederi AB. Med detta försvann ASOK och dess klassiska skorstensmärke och fartygen fick istället Broström svarta skorstenen.

1984 överfördes Broströms till Rederi AB Transocean där Transatlantic var huvudägare. För en kort tid kom nu ASOK skorstenen med de tre kronorna åter, om än i något annorlunda utförande. Bolagets definitiva slutpunkt vill jag sätta till 1989 då fartyget M/S Barber Nara såldes. Detta fartyg tillhörde visserligen aldrig ASOK flottan eftersom hon levererades först efter det att ASOK gått upp i Broströms Rederi AB. Namnet visar ändå på att detta fartyg var avsett för ASOK trafik.

Vid sidan av linjetrafiken drev ASOK även sk feedertrafik, mindre fartyg som samlade upp last från östersjöhamnar till Göteborg. Bolaget kom även att stå som ägare för ett tankfartyg och två bulkfartyg. Dessa fartyg ingick dock huvudsakligen i Broströms tank/bulkverksamhet.

Kommandobryggan

Källor:
Båtologen Nr 6 1985 Nr 1 1986 Historik över ASOK av Tomas Johannesson
Göteborgs Sjöfartsmuseum, Arkivet.
Båtologen, tidskrift utgiven av Klubb Maritim
Länspumpen, tidskrift utgiven av Klubb Maritim Västra kretsen.
Svensk Sjöfartstidning
Svensk Illustrerad Skeppslista
Browns Flags and Funnels
Sveriges skeppslista
Lloyds book of houses flags and funnels

MS Mandalay

MS Mandalay, byggd 1960

Atlanttrafik / Oceankompaniet

Del 17 av 25 i serien Rederier

Atlanttrafik bildades 1946 av Broströms och Trelleborgs Ångfartyg. Dessa rederier ägde 50% vardera. Atlanttrafik drev enbart kylfartyg och för de båda ägarrederierna var det också de enda helkylda fartyg man ägt. Broströms bildade ett särskilt bolag, Oceankompaniet som stod för Broströms del. Oceankompaniet fick egen skorsten och rederiflagga, vilket kan förefalla märkligt eftersom bolagets fartyg seglade under Atlanttrafiks skorsten och flagga. Så vitt jag vet kom Oceankompaniets egen skorsten aldrig till någon praktisk användning.

Oceankompaniet bildades som ett rederi under Svenska Orient Linien (SOL) och det var också SOL som fick ansvaret för Atlanttrafiks administration.

Atlanttrafiks första fartyg var Blue Ocean som levererades till Trelleborgs Ångfartyg från Kockums 1946 som det första av sex kylfartyg. Övriga fartyg i denna serie byggdes vid Eriksberg. Av dessa sex fartyg ägde de båda rederierna 3 var. Under hela bolagets levnad beställde de båda rederierna fartyg av samma storlek och till samma antal vid samma tidpunkt, om än vid olika varv. Trelleborg lade merparten av sina beställningar vid Skånska varv och Broströms hade ju sitt eget Varv, Eriksberg. Ett undantag från vad som tidigare nämnts är fartygsserien som levererades under 1960-61, här hade Trelleborgs 3 fartyg medan det för Broströms del ”fattas” ett fartyg i denna serie.

1968 bytte Trelleborgs Ångfartyg namn till Malmros Rederi AB. Under 1970-talets svenska sjöfartskris kom framförallt Trelleborgs/Malmros i stora ekonomiska svårigheter. Detta ledde till en omstrukturering som innebar att man 1981 helt hade avvecklat sitt sjöfartsengagemang. Detta innebar att Malmros också avvecklade sina intressen i Atlanttrafik. Atlanttrafik hade då redan i praktiken upphört som rederi efter det att det sista svenska fartyget sålts 1976.

Kommandobryggan

Källor:
Båtologen nr 5 1989 t.o.m nr 3 1990
Historik över Trelleborg/Malmros av Tomas Johannesson.
Boken Broströms 100 år
Göteborgs Sjöfartsmuseum, Arkivet.
Båtologen, tidskrift utgiven av Klubb Maritim
Länspumpen, tidskrift utgiven av Klubb Maritim Västra kretsen.
Svensk Sjöfartstidning
Svensk Illustrerad Skeppslista
Browns Flags and Funnels
Sveriges skeppslista
Lloyds book of houses flags and funnels

Atlanttrafik

Atlanttrafik

Oceankompaniet

Oceankompaniet

MS Lake Eyre

MS Lake Eyre, byggd 1961 på Eriksberg