Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Beijerinvest

Sponsor AB – kopplat till Götabanken

Sponsor AB var ett utvecklingsbolag som bildades av Göteborgs Bank (senare Götabanken) år 1964. Bolaget fick en aktieägarkrets som var närstående till banken. Ägarna i banken var dock inte ägare i Sponsor AB i nån större utsträckning, men det fanns ett aktieägarkonsortium som från start kontrollerade 75% av rösterna i bolaget. Efterhand som företag förvärvades kom nya och förhållandevis stora aktieägare in i bilden eftersom Sponsor erlade hela eller delar av betalningen för de förvärvade företagen med nyemitterade aktier.

Sponsors verksamhet började i liten skala under 1964 då ett företag i Stockholm förvärvades, Bilmaterial AB. År 1965 förvärvades Jungners Verkstads AB, Centro-Maskin, Sävedalen och Förenade Färg samtliga i Göteborg. 1966 köptes ytterligare ett företag och 1967 skedde det förvärv som skulle bli Sponsors sista. Koncernen hade nu på kort tid vuxit kraftigt och i och med stora satsningar, med medföljande nyanställningar, var antalet anställda uppe i över 1 000 personer och årsomsättningen inom koncernen översteg 100 miljoner kronor.

Bland de lite större ägarna märktes år 1972 familjen Sandén, familjen von Sydow (Broström), Ernst Järnfelt, Påhlsson (Pååls och Pågens), Arne Henrikson, familjen Parkfelt, familjen Barkman (Barkman & Co), familjen Sundblad och familjen Trygger. Av dessa var i stort sett bara Henriksson och Sandéns några större ägare i Göteborgs Bank. Sponsor lyckades dock inte förvärva några bolag med bra utvecklingsmöjligheter och bolaget fick problem:

Redan under räkenskapsåret 1967/68 avyttrades såväl Bilmaterial som Sävedalens och därmed minskade antalet anställda med knappt 400 personer. 1969/70 ägde nästa nedskärning mm då hela rörelsen i Förenade Färg såldes och endast fastigheterna behölls. Därefter bedrevs verksamheten i Sponsor i någorlunda oförändrat skick till mars 1973 då Beijerinvest, som redan innehade 27 procent av rösträtten i bolaget, lade aktieägarkonsortiet ett bud på deras aktier. Anbudet godtogs och Beijerinvests ägarandel i Sponsor ökade till 75 procent. Resterande aktieägare erbjöds därefter att lösa in sina aktier mot aktier i Beijerinvest. I slutet av året hade Beijerinvest, slutligen genom tvångsinlösen, fullständig kontroll över Sponsor.

1975 fick AB Sponsor som en del av Beijerinvest återigen uppgiften att fungera som utvecklingsbolag. Därefter följde Sponsor med i moderbolagets fusion med Pribo, fusion med Volvo, skilsmässa från Volvo för att slutligen år 1981 förvärvas av Investment AB Argentus. Nu ingick bland Sponsors dotterbolag bland annat Haki-produkter (köptes 1976, börsnoterades 1982 och aktieinnehavet såldes 1985), Habia Cable och Gust. Carlsson (tidigare i Hexagon). Habia Cable ägs idag av Anders Walls bolag Beijer-Alma.

2002 fanns troligen Sponsor hos Catella (Catella Sponsor) eftersom detta bolag byggdes på resterna av Finans AB Nyckeln som delvis ägts av Anders Walls Beijer Capital och 2008 hos Corp Nordic. Om det nu är samma företag.

Andra källor:
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Årsredovisning Investment AB Argentus 1983
Årsredovisning Investment AB Beijer 1983

Advertisements

Volvo – länge ett direktörsstyrt företag

Del 8 av 12 i serien Finansfamiljer i Göteborg

VolvoNästan ända från starten tills år 2000 var AB Volvo ett direktörskontrollerat företag. Detta kanske som en följd av själva ursprunget. Bolaget är nämligen en följd av en utveckling som startade i familjerna Mark och Carlanders textilföretag Gamlestadens Fabriker där en ingenjör vid namn Sven Wingquist (1876-1953) arbetade. Denne kom på ett sätt att förbättra kullagren och med hjälp av ägarna till Gamlestadens Fabriker skapade han företaget SKF år 1907.

1924 föreslog SKF:s försäljningschef att man skulle starta en sammansättningsfabrik för bilar som SKF kunde leverera kullager och andra delar till. Även Sven Wingquist och Björn Prytz engagerades i arbetet med utvecklingen av en bil och av en bilindustri. Tillverkningen av bilar förlades från 1926 i SKF:s dotterbolag Volvo och man byggde upp en fabrik i Nordiska Kullagers (övertogs 1925 av SKF) tomma byggnader på Hisingen. Assar Gabrielsson blev chef för företaget.

Volvo var vid denna tid bara ett sammansättningsföretag till vilket andra företag leverade delar. Allteftersom kom många av dessa företag att köpas upp av Volvo. Motortillverkaren AB Pentaverken år 1930, AB Svenska Flygmotor 1941 och smma år Ulvsunda Verkstäder (som flyttades till Skövde), Köpings Mekaniska Vekstad 1942 osv. 1935 blev SKF:s aktieägare ägare till aktierna i AB Volvo istället för att bolaget var ett dotterbolag till SKF. 1950 köptes traktortillverkaren Bolinder-Munktell i Eskilstuna, 1960 Arvika-Thermaenius AB. Vi den tiden erhöll AB Custos eftersom Skandinaviska Kredit (senare Banken) rekonstruerat Arvika-bolaget, en ägarandel på 6% i Volvo, något som gjorde att bolaget i Koncentrationsutredning ansåg som ett bolag kontrollerat av Skandinaviska Banken / Custos. 1963 hade Volvo cirka 17 000 anställda.

På ett sätt hade företaget alltid varit kontrollerat av Göteborgskapitalet och haft förbindelser med Skandinaviska Banken och SKF. I styrelsen satt fram till 1935 Sven Wingquist, Björn Prytz, Uno Forsberg, Erik L. Magnus, Assar Gabrielsson och Gustaf Larson. Från 1936 gick Bror A. Hasselrot och Uno Forsberg in i styrelsen istället för Björn Prytz och Uno Forsberg. Denna styrelse bestod till 1949 då Sven Wingquist och Bror Hasselrot ersattes av Björn Prytz och Franz Hartmann. 1954 ersattes så Erik L. Magnus av Gunnar Engellau.

När Gunnar Engellau (1907-1988) sedan blev VD 1956 efter Assar Gabrielsson började Volvos moderna historia och från 1963 utvecklas bolaget till en allt viktigare maktfaktor i svenskt näringsliv. Även om företaget i Industriverkets utredning SIND 1980:5 ännu inte är upptaget som en ägargrupp. 1972 är de största ägarna i AB Volvo följande företag AB Custos, SHB:s pensionstiftelse, Broströmskoncernen (Ångfartygs AB Tirfing), Ste de Banque Suisse, Skandinaviska Bankens pensionstiftelse och Pripp-Bryggerierna AB. En förankring i göteborgskapitalet märks tydligt och Gunnar Engellaus svärson Pehr G. Gyllenhammar är sen 1971 VD i bolaget. 1976 är de största ägarna 4:e AP-fonden, SHB:s pensionstiftelse, AB Custos, Skandia och Broströms. Ingen ägare dominerar företaget.

Under Gyllenhammars ledning görs en mängd försök till omstruktureringar och företaget diversifierar till ett konglomerat med verksamhet inom en mängd olika industriområden. Bl.a. försöker Gyllenhammar slå ihop företaget med Saab-Scania år 1977, men det sistnämnda företaget backar ur. Det året har Volvo cirka 56 000 anställda.

1979 sluts dock ett samarbetsavtal med Renault och 1981 fusioneras AB Volvo med Beijerinvest och Anders Wall blir en makthavare i gruppen. Efter ett par år upplöses äktenskapet, men Volvo behåller livsmedelsrörelsen, en del av verkstadsföretagen och oljeverksamheten och ett korsägande med Custos, Cardo och AB Volvo skapas. Senare ska också en del korsägande med gruppen kring Skanska bli till. Detta görs delvis för att hindra utomstående finansgrupper (exempelvis Wallenberg) från att ta makten över AB Volvo.

1983, efter skilsmässan från Wall har Volvos finansgrupp totalt 80 000 anställda. Livsmedelsverksamheten i bolaget utökades rejält år 1990 då statliga Procordia köptes, inklusive läkemedelsföretaget Pharmacia. 1992 köptes Swedish Match, men redan 1994 såldes Pharmacia av, liksom Swedisk Match. Då hade Gyllenhammar tvingats bort från företaget, där han var styrelseordförande vid denna tid, på grund av den misslyckade fusionen med Renault år 1993.
Under VD:s Sören Gyll avvecklas nu de flesta verksamheter som inte hör till kärnverksamheten, fordonstillverkning. 1995 säljs livsmedelsföretagen till norska Orkla (familjen Hagen) och året innan har Pharmacia och Swedish Match sålts.

1999 säljs så personbilstillverkningen till US-amerikanska Ford och den tråkiga utveckling, som vi i dag ser slutresultatet av påbörjas. AB Volvo köper upp Renault Trucks och Mack Trucks och slår ihop det senare med de företag de tidigare köpt i USA, White och GMC Truck. Renault blir dominerande ägare i AB Volvo och Volvos långa tid som självständigt företag och en egen finansgrupp upphör. De senare affärerna görs under den nuvarande VD:n Leif Johansson som tillträdde år 1997. Han är son till en tidigare VD i SKF, Lennart Johansson (1921-2008), en av den gamle Marcus Wallenbergs medarbetare. Idag är Renault inte längre dominerande ägare. Utan istället så kontrolleras AB Volvo av Industrivärden (Handelsbankgruppen) och Volvo Personvagnar ägs av ett kinesiskt företag, Geely.

Läs mer: DN, SR, Nej till EMU, Realtid1, LO-tdiningen, DI1, AB1, Newsmill, AB2, EX, GT, AV1, LO-tidningen, DI2, SDS, GP, SVD, AB3, AB4, Chalmers,
NYT1, NyTeknik1, HD, VA1, NYT2, E24, AB5, CSABLivs, Tvärsnitt, BTH, NyTeknik2, AV2, AV3, AV4, VA2,

Andra källor:
Arthur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1963-1962, 1963
SOU 1968:7
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten, 1986
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten, 1987
Veckans Affärer, olika nummer 1977- 1989
Olof och Birgitta Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Olof Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976