Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Batavia

Adam Richard Gavin

Adam Richard Gavin, sjökapten, föddes  Kristine församling i Göteborg den 12 oktober 1815. Hans far var handlanden och redaren Adam Gavin och modern Catarina Magdalena Meijer.

Redan 1829 gick han till sjöss som kajutvakt i briggen Venus som tillhörde James Dickson & Co. Efter 4 resor med detta skepp i diverse olika positioner tog han sjökaptensexamen av första graden och fick därefter burskap i Göteborg den 6 december 1839.

Hans första fartyg som befälhavare blev den nybyggda barken Caledonia som också tillhörde James Dickson & Co. Under den första resan som påbörjades i slutet av juli 1840 gick han på grund vid Maplin Sands i Themsenmynningen och förlorade ankare och kättingar. Låg kvar i London till nyårsafton då avgång till Cadiz skedde utan last. Där lastades salt för New Orleans, varifrån Caledonia återvände med tobak, bomull och färgträ. Återkom till Göteborg den 8 augusti 1841.

Den 31 oktober samma år gavs sig Adam Richard Gavin iväg på en världsomsegling som befäl på Caledonia. Caledonia anlöpte på utresan Portsmouth i England samt Kapstaden som lämnades den 19 mars 1842. Ankomsten till Sydney skedde den 14 maj samma år. Gavin anlitae agenten A.B. Spark för försäljningen av större delen av lasten.

Caledonia avgick den 8 9 juli med Valparaiso i Chile som mål. Där lossades resten av lasten genom förmedling av firman Myers & Co. I Chile lastades kopparmalm i Huasco och Pena Blanca. Den 9 november 1842 lämnade Gavin och Caledonia hamnen i Pena Blanca, gjorde ett kort uppehåll i Valparaiso och satte därefter kurs mot Liverpool. Kap Horn rundades och den 11 mars 1843 var skeppet i den brittiska hamnstaden.

28 april avgick Caledonia till New Orleans utan last och kom dit den 9 juni. Där lastades tobak, bomull och färgträ och den 23 juli avgick fartyget mot Göteborg dit ankomst skedde den 9 september.

Adam Richard Gavin fortsatte som kapten ombord på Caledonia och gjorde flera långresor. 1843-45 seglade han till Mauritius och Batavia och på nästa resa, som slutade 1847, blev slutmålet Melbourne. Under en resa 1847-48 anlöptes Adelaide i Australien och Batavia, samma hamnar besöktes även 1848-49 men då angjordes också S:t Helena på hemresan. Sin sista resa med Caledonia gjorde han 1850-51, då han också gick till Adelaide och på återvägen anlöptes Akyad i Burma för att lasta ris, Kapstaden, Cowes i England och slutligen Amsterdam innan återkomsten till Göteborg.

Efter att ha lämnat befälet på Caledonia 1851 fick han istället befälet över nybyggda Oscar I, James Dickson & Co:s största fartyg:

Gavin gjorde emellertid endast två resor med Oscar I. Den första, 1851-52, gick till Liverpool, därefter med salt till New Orleans och åter till Göteborg med bomull och tobak. Den andra resan anträddes den 16 juli 1852 och hade Melbourne som destination med bl.a. 53 skeppund stångstål, 1.212 tolfter plankor och bräder, 533 sparrar och 120 trädgårdsstolar. Resan fortsatte till Surabaya, Batavia och Goda Hoppsudden för att via Hamburg sluta i Göteborg den 10 november 1853. Gavin lämnade nu skeppet Oscar I och därmed även James Dickson & co, som han dittills tjänat under hela sin sjömannabana.

I stället blev Gavin befälhavare i briggen Rapid, som ägdes av handlanden A. Otterdahl i Göteborg. År 1857 övergick han till en annan göteborgsbrigg, Brilliant, ägd av ett konsortium med C.O. Lundberg i spetsen. Detta fartyg förde han till 1859. Han gick nu i land vid 44 års ålder och kan inte mer konstateras ha fört något fartyg. Emellertid gick han i tjänst hos Göteborgs hamn och återfinnes som hamninspektör vid Klippans tullstation i staden. I hamnens tjänst utförde han en långvarig gärning och står ännu i adresskalendern 1893 som hamninspektör, ehuru förmodligen pensionerad. Han avled den 26 november år 1900, 85 år gammal.

Advertisements

Skepp som inte tillhörde Ostindiska som seglade till Ostindien på 1700-talet

Under den tid som Ostindiska Kompaniet verkade seglade också ett fåtal andra svenska fartyg till Ostindien.  Det var vanligt att det nederländska Ostindiska Kompaniet hyrde in fartyg. VOC hyrde exempelvis US-amerikanska skepp 1797, 1798, 1799, 1806, och 1807, ett skepp från Bremen 1806, ett från Danmark 1807 och ett från Bengalen in 1813. De hyrde också svenska fartyg liksom skepp lokalt i Indiska Oceanen, exempelvis ett från Gujarat år 1780.

De skepp jag hittat är, namn, årtal, kapten, destination, rederi:

Concordia, 1782-1785, Claes Breitholtz, Batavia, VOC
Fortuna, 1806-07?, J.A. Schierman, Batavia, ??

Fortuna

Fortuna var ett svenskt skepp som år 1806-1807 (??) gjorde en resa till Batavia med kapten J A Schierman som befälhavare.

Schierman hade varit anställd i Ostindiska Kompaniet, men Fortuna seglade sannolikt inte för Svenska Ostindiska Kompaniet. Om det var en privat finansierad resa eller om Fortuna var inhyrd av något annat lands kompani ä okänt.

Fortuna är ett av ett fåtal svenska fartyg som seglade på Ostindien under 1700-talet utan att tillhöra Ostindiska Kompaniet.

Concordia

Concordia som var både hemmahörande och byggt i Jacobstad i Finland, gjorde åren 1782 – 1785 en sjöresa som kom att utsträckas ända till staden Batavia på ön Java. Kapten ombord vara Claes Breitholtz (1743-1812). Skeppet var ett av flera svenska skepp som seglade till Ostindien under Ostindiska Kompaniets tid utan att tillhöra Svenska Ostindiska Kompaniet.

I Lorient i Bretagne blev Concordia inhyrd av Nederländska Ostindiska Kompaniet (VOC), som på grund av sjökriget med England led brist på tonnage. Hon var ett av sex skepp under neutral svensk flagg som dessa år seglade för det holländska kompaniets räkning.

Genom denna sjöresa blev Concordia sannolikt även det första fartyg, både byggt och redat i den östra delen av det svenska riket, som nådde Ostindien.

Under resan dog tio av besättningsmedlemmarna. En av dem var skeppsläkaren, så de fick ta ombord en ny läkare. Det blev en svensk forskare som hette Clas Fredric Hornstedt, en svensk läkare och naturforskare. Hornstedt tog med sig sju förpackningslådor med växter och djur. En orangutang som togs med dog dock under resans gång.

Stockenström, Ostindien och Sydafrika

Erik Stockenström (1749–1788) föddes i Grythytte socken Örebro län. Studerade i Uppsala. Auskultant i bergskollegium 1766-03-10. Han var son till brukspatron Salomon Stockenström (1711-1783) och Catahrina Kalmeter (1713-?).

stockenströmKadett på Svenska Ostindiska Kompaniets (inte i det nederländska som det hävdas på en del internetsajter) expedition till Kina 1769. Skeppsskrivare på en resa med start 1772. Tredje assistent hos kompaniet 1774 och förste assistent 1776. Superkargör 1780 på Cron Prins Gustaf men bara på utresan då han därefter stannade i Kanton som fast superkargör för Ostindiska Kompaniet. Adlades 1784 som von Stockenström tillsammans med sin äldre bror Lars Stockenström. Han dog i Göteborg strax efter hemkomsten från Kanton.

Brodern Lars von Stockenström (1748-1803) blev brukspatron. Han var direktör för Avesta Koppar och järnbruk. År 1796 förvärvade han också Fagersta bruk. Även den yngre brodern Salomon Stockenström (1751-1811) adlades (1776) och blev brukspatron.

En syssling (inte kusin) till dem med samma efternamn kom också att ta arbete på ostindiefarare. Dock inte i det Svenska Ostindiska Kompaniet. Hans namn var Anders (Andries) Stockenström (1757-1811). Han reste från Sverige under våren 1781 och senare, 1782, återfinns han som ”quarter-gunner”, alltså ansvarig för 4 kanoner  på VOC-skeppet ‘t Zeepaard på väg till Batavia (nuvarande Djakarta i Indonesiem).

Han arbetade nio år på sjön med VOC (Holländska Ostindiska Kompaniet) på resor i Indisk Oceanen vilket inkluderade slavhandel, frakt och handel mellan Kapstaden, Madagaskar och Ostindien:

In September 1781 Anders Stockenström sailed from Texel as a quarter-gunner aboard a VOC ship, ’t Zeepaard. Scurvy broke out in the fleet when it reached the Equator, and when it reached Table Bay in December 1782, 1 202 of the 2 753 passengers and crew had died, and 915 were ill. Four of the most heavily armed ships, including ’t Zeepaard, sailed for Batavia, after four weeks, to assist in the war against the British. It is not known whether Anders sailed with the fleet, but two years later he was working as an assistant in the goods office in Cape Town, where he remained for some years.

Stockenström blev därefter bokhållare  för VOC i Kapstaden fram till 1793 då han slutade. 1796 blev han anställd som sekreterare till landdrosten i Graaff-Reinet i östra Kap och åtta år senare blev han själv landdrost. Under hans tid som landdrost uppstod en blodig och allvarlig konflikt mellan Xhosa-folket och boerbosättarna. De ledde till militära sammanstötningar och 1811 dödades Anders Stockenström:

During his eight years as landdrost – under Batavian rule until 1806, and then under British rule – the district experienced Bushman raids in the north and north-west, and an unsettled frontier with the amaXhosa. Public buildings were in need of restoration following the Khoikhoi/Xhosa invasion of 1802-03 (the Third Frontier War). While commandos were sent against the Bushmen, Anders also tried to reconcile the Bushmen by having game shot for them, and periodically giving them cattle.

When steps were eventually taken against the Xhosa in December 1811, Anders, in command of the burghers of Graaff-Reinet, occupied Bruintjieshoogte to protect the area north of the Zuurberg. The commandos of George, Uitenhage and Swellendam, together with the Cape Regiment, gathered at the Sundays River mouth and after Christmas, crossed the river to drive the Xhosa from the Addo bush.

On 27 December Col John Graham of Fintry sent orders to Stockenström to join the rest of the force at Coerney, where Col J G Cuyler (landdrost of Uitenhage) was in charge. Realising that this would leave the area north of the Zuurberg vulnerable to Xhosa attack, Anders went to discuss the matter with Graham.

He set out at sunset on 29 December 1811 with 24 men. About five hours later he encountered a number of Xhosa of the Imidange clan under Kasa on Doringnek, the watershed between the White and Coerney rivers, on the Zuurberg.

Relying on his popularity as the friend and benefactor of both colonists and indigenous peoples, Anders dismounted and went to meet the war party unarmed. He spent at least half an hour endeavouring to persuade Kasa to return to their country without bloodshed. But when he returned to mount his horse, the Imidange had surrounded his party and attacked, killing eight burghers and an interpreter. Four were wounded but managed to escape.

Han gifte sig där med Maria Geertruyda Broeders, dotter till Peter Caspar Brodersen från Rantrum i Slesvig som flyttat till Kap och hans fru Elsabe Cornelia Colijn. Anders Stockenström och hans fru fick fyra döttrar och fyra söner. Den som mest utmärkte sig var sonen Anders som på afrikaans kallades Andries Stockenström (1792 – 1864).

Charles Gibson

Endast för medlemmar

Bly som import- och exportvara på 1700-talet

Del 6 av 7 i serien Export på 1700-talet

En stor importvara rent värdemässigt på 1700-talet tycks bly, ten och kvicksilver ha varit. I alla fall i Göteborg. Bly tycks ha varit den viktigaste metallen av dem och en mycket stor del återexporterades. En hel del utfördes av Ostindiska kompaniet som last, det var tungt och bra att ha som barlast och som komplement till lättare varor.

Återexport till Östersjöområdet förekom trots att det var därifrån stora delar av det importerade blyet kom. Det mesta kom dock från Storbritannien, exempelvis tenn från Cornwall och bly från Skottland. Bly kan därmed ha varit returlast med fartyg som gått med järn och smuggelte till Skottland. En hel del av de aktuella metallerna kom via frihamnen i Marstrand under den tid då detta var en frihamn. Vissa år importerades istället huvuddelen av dessa metaller via Nederländerna. Hull som mottog stora mängder av det exporterade svenska järnet var också en viktig exporthamn för bly och sannolikt importerade Sverige och Ostindiska kompaniet bly därifrån. Hull var också känt för att var en hamn för smuggling.

Under perioden från 1740-talet till och med 1780-talet tillhörde bly regelmässigt de tio största exportvarorna från Göteborg rent värdemässigt. I början av denna period ofta de fem största exportvarorna från Göteborg.

Sannolikt såldes väl blymetallen i Kanton i Kina. Alternativen är Cadiz i Spanien, Indien (Bombay eller nån annan ort) eller Batavia. Om det handlar om Batavia eller Indien kan bly ha sålts för att betala inköp av opium. Opiet såldes sedan i Kanton och finansierade inköp av te. I Cadiz köptes silverpiastrar som användes för inköp av te i Kanton. En del silverpistarar importerades dessutom till Göteborg och återutfördes av Ostindiska kompaniet. Bly användes bland annat för att tillverka kulor, ammunition.

Andra källor:
Ostindiska Compagniet, affärer och föremål, 2000
Ivar Lind, Göteborgs Handel & Sjöfart 1637-1920, 1923
Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1951
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969

Ostindiska kompaniet och opium

Del 16 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Det är uppenbart när man läser källmaterial och utländsk forskning att Svenska Ostindiska Compagniet (SOIC) och dess anställda sysslade med opiumhandel. Opium producerades i Indien och såldes med stor profit i Kina. Ofta via mellanhänder i Batavia (nederländsk koloni, det nuvarande Djakarta) och i de olika Ostindiska kompanierna. Näst äldst av dessa är det nederländska ostindiska kompaniet,Vereenigde Oost-Indische Compagnie (VOC). Detta bolag grundades 1602 och gick i konkurs 1798. Det är med detta bolag man måste börja när man ska undersöka de ostindiska kompaniernas opiumhandel eftersom bolaget till en början var det överlägset största och det dominerade totalt på 1600-talet. När det gäller VOC är dessutom opiumhandeln väl belagd i källor och historiska dokument. Det finns också en hel del forskning i ämnet till skillnad från när det gäller det Svenska Ostindiska kompaniest handel med opium.

Centralt för opiumhandeln var Batavia som grundlades i ett område på Java som erövrades av VOC år 1619 och som från 1620 var VOC:s högkvarter i Ostindien. Handelsstationer upprättades på många håll i Ostindinen och för opiumhandeln var de i Bengalen och stationen i Kanton de viktigaste vid sidan av Batavia. Man kontrollerade snart stora delar av den Indiska västkusten och 1663 hade Portugal bara kvar Goa. På samma sätt hade VOC redan tidigare (1659) tagit kontroll över Sri Lankas kust. 1669 var VOC världens största företag med 50 000 anställda, 10 000 soldater, 150 handelsfartyg, 40 krigsfartyg och var enormt vinstgivande. Under 1700-talet minskade bolagets inflytande, man drevs ut ur Indien (Malabarkusten, Coromandelkusten, Bengalen) och kryddmonopolet bröts samtidigt som den interasiatiska handeln som VOC hanterade minskade. Profiterna blev allt mindre och företaget hmanade så småningom i allvarliga problem. Efter det fjärde brittisk-nederländska kriget i slutet av 1700-talet var VOC bankrutt.

Opium blev ett sätt för företaget och dess anställda att öka profiterna och att kompensera för det förlorade kryddmonopolet. Opium odlades på denna tid i färmst Bihar och Bengalen i Indien där engelsmännenn efter hand kom att i stort sett fullständigt kontrollerar utförseln. Men i slutet av 1600-talet och början av 1800-talet så stod anställda i VOC och VOC för större delen av handeln med opium från Bengalen till Kina. Efter att det skördats i Bengalen så fördes råopium till Batavia där det processades för vidare försäljning till Kina och på Java:

På 1600-talet hade holländarna i Holländska Ostindiska Kompaniet (fortsättningsvis benämnt VOC) de största resurserna, inte minst militärt, och de skapade en betydande marknad för opium i Ostindien (numera Indonesien) dit de exporterade allt större mängder opium. År 1602 uppges VOC´s export till Java och Madura ha varit bara 2 ton för att ha ökat till 35 ton år 1678 och 80 ton år 1715. (Prakash s145, 151).

Den ökade konsumtionen av opium i Kina, som på 1800-talet skulle bli världens utan jämförelse största opiummarknad, byggdes upp under 1600-talet, delvis från opiumtrafiken på Indonesien (Prakash s 152, Bello s 149). Främst kinesiska affärsmän kom till Batavia där de sålde typiska kinesiska varor som kinesiskt råsilke, porslin och te m.m och i stället köpte stora mängder opium som sedan delvis exporterades till Kina. Så sent som år 1660 köpte dessa handlare inget opium, men 1674 stod opium för nära 5% av deras inköp för att växa till 34 % redan år 1682. Batavia var således redan på 1600-talet en mellanstation för Indiens export av opium till Kina. Något som senare under 17 och 1800-talen sannolikt utnyttjades av även andra bolag som t.ex. det svenska Ostindiska Kompaniet, vars skepp ofta anlöpte just Batavia.

VOC sökte monopolisera exporten till Indonesien då den var mycket lönsam men just därför lyckades de inte därmed. Konkurrens från bl.a engelsmän, danskar, portugiser men också indier och kineser m.fl skapade problem. 1682 lyckades det holländarna att slå ut BEIC från handeln på Indonesien genom att de militärt intog BEIC´s bas i Bantam. Först år 1707 kunde BEIC återuppta denna handel. Men de privata engelska handelsmännen, vilka ofta dessutom var anställda i BEIC – var svårare att eliminera och t.ex. år 1706 sände dessa minst 30 ton till Indonesien (Prakash s154).

VOC´s största konkurrens kom till deras förtret från deras egna tjänstemän som smugglade in stora mängder till Indonesien. År 1676 uppges de ha  smugglat in ungefär 70 ton opium , dvs mer än vad VOC importerade detta år.   VOC´s motdrag blev att införa allt hårdare straff för smugglingen och år 1683 införde man dödsstraff, men inte heller detta påverkade smugglingen nämnvärt. Orsaken var att VOC´s tjänstemän genom privat handel kunde skaffa sig fantastiska privatförmögenheter. Ett bra exempel på hur privathandeln i opium var ett lätt sätt att grunda en betydande personlig förmögenhet ges av Rowntree i hans bok ”The imperial drug trade” (även Trocki s37) : En Mr Lucas, i VOC´s tjänst på Malacca i slutet av 1600-talet skapade sig på 10 år en förmögenhet om ungefär £ 100,000 i privat handel med opium ( vilket motsvarar c:a 145 miljoner pund i dagens penningvärde, baserat på genomsnittslön för respektive tidsperiod. )

Handeln med opium var mycket lönsam och bolaget ville ha kontroll på den så därför bildade man 1745 ett opiummonopol, Sociëteit tot den Handel in Amfioen (Amfioen=Opium, dvs Opium-kompaniet). VOC skulle stå för importen och Amfioen för vidareförsäljning i ett försök att stoppa den smuggling som bedresv av anställda i VOC, britter, skottar och svenskar. 1756 erövrade britterna Calcutta i Bengalen, utplånade en krigsflotta från VOC och stängde de nederländska faktorierna (handelsstationerna) i Bengalen. Man blev beroende av britterna för opiumhandeln och med tiden sjönk vinsterna rejält. 1796 likviderades Amfioen och två år senare gick VOC i konkurs. Som ett resultat av krig och förlust av de stora vinsterna i opiumhandeln. Opiumhandeln via Batavia och på Java övertogs från 1824 av Nederlandsch Handels Maatschappij (NHM) och senare av Opiumregie. NHM kom med tiden att förvandlas till en bank som senare blev en del av den stora banken ABN, idag ABN Amro.

Från 1756 kontrollerade British East India Company helt exporten från Bengalen och också avsättningen i Kanton:

Under andra halvan av 1700-talet bekrigade och ockuperade England ett antal indiska stater mycket i syftet att skapa ett opiummonopol. Redan år 1754 hade BEIC lyckats skapa fullständig kontroll på opiumhandeln å Indiens västkust varvid de också hade förbjudit alla andra parter att handla med opium.

Genom att öka sin militära kapacitet i den viktigaste indiska delstaten, opiumstaten Bengal, provocerade England fram slaget vid Plassey år 1757 där de besegrade Bengals indiske härskare, Nawaben Seraj-ud Daula. Därmed uppnåddes politisk kontroll över opiumhandeln även på Indiens östkust så att engelsmännen kunde grunda ett starkt opiummonopol som förhindrade andra opiumhandlare inkl. de holländska, spanska och portugisiska kompanierna från att delta i opiumhandeln.

Nästa steg för ökad lönsamhet var att systematiskt odla upp land för en ökad produktion av det lönsamma opiumet. Därvid lagstiftade de om för England fördelaktiga inköpspriser samtidigt som de förbjöd från England fristående inköpare att verka. Resultatet blev mycket missnöje när de indiska bönderna förlorade den tidigare höga lönsamheten på opiumodlingen. Detta missnöje ledde ofta över till våldshandlingar inklusive regelrätta väpnade uppror.

En viss del av det opium som producerades reserverades dock för VOC och sändes med deras skepp till Batavia. Men brittiska handelsmän fortsatte att smuggla opium till Indonesien och dominerade handeln från åren omkring 1760 i stora delar av Ostindien. Där och i Bengalen köptes av allt att döma en del av detta upp av svenska handelsmän, ofta anställda superkargörer i SOIC och av det svenska Ostindiska kompaniet. Det brittiska East India Company var ett aktiebolag som grundades år 1600 som Governor and Company of Merchants of London Trading into the East Indies. Från 1708, efter en fusion med ett konkurrerande brittiskt bolag hette bolaget United Company of Merchants of England Trading to the East Indies. Mellan 1757 och 1858 kontrollerade British East India Company (BEIC) Indien och därmed också exporten av opium. Sistnämnda år övertogs styret av brittiska staten och 1874 upplöstes British East India Company. Opiumhandeln via Kanton kom från 1830-talet till 1870 att i stor utsträckning att gå via bolaget Jardine, Matheson and Co, idag ett jätteföretag registrerat i skatteparadiset Bermuda med cirka 240 000 anställda och ägt av grundaren William Jardines ättlingar, familjen Keswick.

Britttiska och skotska handelsmän som stängts ute från British East India Company liksom handelsmän i det som idag är Belgien, då kontrollerat av huset Habsburg i Österrike ville ville också delta i den lukrativa asiatiska handeln. Dessa tog då initiativ till att bilda Kaiserliche Ostender Kompanie,Oostendekompaniet (flamländska förkortningen är GIC). Detta bildades 1717 i Oostende. Mellan 1715 och 1723 sände bolaget 34 fartyg till Ostasien, Kina, Malabarkusten, Coromandelkusten, Bengalen, Surat osv och mellan 1724 och 1732 ytterligare 21 fartyg, huvudsakligen till Kina. Bolaget hade två faktorier, ett i Bankipur och ett i Cabelon, bägge i nuvarande Indien. Färderna finansierades av flamländska, brittiska, nederländska och franska handelsmän. VOC, BEIC och det franska CFT motsatte sig det österrikiska bolagets verksamhet starkt. Genom påtryckningar från Nederländerna, Storbritannien och Frankrike backade den österrikiske kejsaren och bolaget upplöstes formellt 1731 efter att ett först beslut om upplösning tagits redan 1727.

Flera av de personer som var verksamma i bolaget tog därför intiativ till det Svenska Ostindiska kompaniet som formellt bildades 1731. Colin Campbell var en av dessa. En viktig del av Oostendekompaniets verksamhet tycks ha varit just opiumhandel, med inköp i Bengalen till en början och senare med inköp i Batavia. Efter att beslutet om upplösning togs av den österriikriske härskaren försvann möjligheten för Oostendekompaniets självständiga handel och 1730 erövrades deras faktorier av britterna. I slutet seglade flera av Oostendekompaniets fartyg udner vad man skulle kunna kalla bekvämlighetsflagg, ett seglade exempelvis udner polsk flagg. Fartygen angreps liksom SOIC:s fartyg senare mycket sällan av pirater och många anser att det beror på att Oostendekompanet liksom det svenska kompaniet till en början rekryterade många personer som tidigare varit pirater som besättningsmän och delägare:

England och dess koloni Indien har under början av 1700-talet problem med pirater baserade på främst ön Madagaskar. England svarar med att i lag förbjuda deras verksamhet år 1717.

För att få en legal ram för bl.a. sin opiumhandel på Kina nalkas dessa stormakten Sveriges kung Karl XII som mot mycket stora ekonomiska löften år 1718 utfärdar ett privilegium om ett ostindiskt kompani för dem. Kungens död i Norge och stormakten Sveriges fall samma år omöjliggör dock svensk militärt beskydd för piraternas tilltänkta handelsföretag i sydostasien och dessa börjar i stället verka genom Ostende-kompaniet.

Redan år 1720 är de framgångsrikt etablerade i opiumstaten Bengal med en enligt Keay ”hänsynslöst framgångsrik” handel på Kina med hemförsel av vinsterna från det insmugglade opiumet i form av teimport i stor skala. År 1723 auktoriseras deras företag legalt av dåvarande stormakten Österrikes regent Kejsar Karl VI och deras företag beskyddas från militära ingrepp av Holland och England av Bengals indiske härskare genom inte minst de betydande belopp Ostendekompaniet kan betala till denne tack vare den omfattande handel som möjliggörs av Österrikes beskydd och sponsring.

Denna utveckling kunde förutses redan år 1726 då det stod klart att Österrikes regent Karl VI skulle annullera OstendeKompaniets licens. Redan då börjar därför vissa av OstendeKompaniets aktörer söka en alternativ legal ram för sin handel, inklusive opiumhandeln.

Flera andra embryon till ”ostindiska kompanier” uppstår som en konsekvens härur, bl.a. ett år 1729 i Altona (Hamburg) samt ”Asiatisk Compagni” i Danmark och slutligen också det Svenska Ostindiska Kompaniet – fortsättningsvis förkortat ”SOK” – vars första ansökan om av Sverige licensierad verksamhet inlämnas år 1729 av Heinrich König.

Denna ansökan hade föregåtts i slutet av 1720-talet av ett avslag till ett förslag från förre guvernören på Bahamas, Rogger, om att bilda nytt svenskt kompani med säte i Göteborg varvid en handelsstation särskilt skulle byggas på Madagaskar. Involverade i detta projekt var bl.a. Niklas Sahlgren och Colin Campbell samt flera andra från det beryktade Ostende-Kompaniet.

Från 1729 fick det brittiska BEIC inte längre exportera opium på egna fartyg från Indien, man licensierade då istället indiska fartyg och tillät privata handlare att delvis hand om handeln, dvs föräljningen i Kanton för vidare smuggling till Kina. Främst bland de privata bolagen var ovan nämnda Jardine, Matheson & Co. Andra privata företag engagerade i handeln var ( i slutet av 1700-talet och på 1800-talet) de US-amerikanska bolagen Edward Carrington & Co i Providence och  Perkins & Co i Boston. Förutom inköp av opium i Batavia så verkar det som om svenska superkargörer, kaptener och handelsmän som uppehöll sig i Ostasien tog del av denna verksamhet liksom många anställda inom BEIC:

3. Givetvis fanns det fler sätt att skapa sig en privat förmögenhet än genom privata affärer i opium. Korruption, bedrägeri, stölder eller varför inte understödjande av sjöröveri som t.ex. Svenska Ostindiska Kompaniets superkargör Barrington sannolikt hade gjort sig skyldig till? Men sådana brott bestraffades hårt och för privat opiumhandel riskerade man inga straff intill slutet av 1800-talet. Opiumhandeln i Indien monopoliserades visserligen år 1765, men privat opiumhandel belades inte med fängelsestraff förrän år 1878 då ett straff infördes om maximalt 1 års fängelse och/eller högst 1000 rupier i böter, en mindre summa inom opiumhandeln. Med tanke på att holländarna inte ens med dödsstraff år 1683 kunde förhindra sina tjänstemän att smuggla in opium till Batavia så kan man lätt föreställa sig hur stora privata opiumaffärer engelsmännen i Indien – ohindrade av lagstiftning däremot – måste ha gjort !

4. Kina öppnade Kanton för handel med europeerna år 1699. Detta ledde snart till en mer betydande opiumhandel in till Kina. Därför införde Kejsaren år 1729 dödsstraff för opiumhandeln varefter BEIC inte legalt kunde frakta opium in till Kina. BEIC valde då i stället att sälja sitt opium till handlare i Indien som sedan smugglade in det i Kina med sina privat ägda skepp. Skeppen licensierades av BEIC för opiumexport till Kina förutsatt att deras besättning löd order från BEIC´s superkargörer i Kanton. Annars drogs licensen in och de kunde i princip fängslas. BEIC skapade alltså avsiktligt redan år 1729 och efter att Kina hade infört dödsstraff för opiumhandel en organiserad och licensierad smuggling av opium på privata handelsskepp från Indien till Kinas väldiga opiummarknad. I kombination med frånvaron av straff för privat opiumhandel i Indien öppnade detta givetvis för en väldig privathandel till Kina.

5. Efter erövringen av opiumstaten Bengal började BEIC´s tjänstemän i Bengal tjäna verkligt stora pengar. I boken ”East Indian Fortunes” visar Marshall att engelsmännen i Indien skickade privat hem åtminstone £15 miljoner pund ( c:a 20 miljarder pund i dagens penningvärde beräknat på medellön) i perioden 1757-1785 jämfört med minst 3 miljoner pund i samtliga år dessförinnan. Dvs på bara 27 år skickade de 5 gånger mer brittiska pund i form av nya privata förmögenheter än allt de hade skickat dessförinnan under 1600- och 1700-talen t.o.m. År 1756 . Observera därvid att en förmögenhet om bara tusen pund vid denna tid var en mer ovanlig förmögenhet än vad en miljon pund är i dag.

De icke existerande straffen för privat opiumhandel betyder ju i praktiken att BEIC tillät sina tjänstemän en ”extra inkomst” av detta slag. Och det betyder också att kommersiella omständigheter som påverkade engelsmännens opiumhandel negativt, men som kunde regleras med ett krig – där den höga krigskostnaden togs av BEIC – bara var till fördel för tjänstemännen inom BEIC. Detta kan förklara varför tjänstemännen tog initiativ till krig som BEIC förklarade sig vara ointresserade av. Uppenbart är att detta förutsatte ett dubbelspel mellan BEIC´s ledning i England och tjänstemännen i Indien.

Under Ostindiska kompaniets första oktroj så förekom förutom svenskar och skottar flera av Oostendekompaniets flamländska investerare flitigt som finansiärer av olika resor. Handelshusen Cogels, Henssens, Arnold och Rottiers i Antwerpen stod sålunda gemensamt för nära 40% av finansieringen av skeppen ”Drottning af Swerige” och ”Stockholm” år 1745. De hade alla tidigare finansierat resor i Oostendekompaniets regi. Även andra personer med viktiga positioner i Oostendekompaniet kom att spela en roll för det Svenska Ostindiska kompaniet.  Däribland firman James Gough & Co i Cadiz, direktören i Oostendekompaniet, Jacomo de Pret, Thomas Rima som var sekreterare i Oostendekompaniet och tillvaratog familjen de Prolis intressen som investerare i SOIC:s olika resor.

Familjen de Proli var även initiativtagare till Asiatische Compagnie i Trieste startat 1775 som en direkt efterföljare till Oostendekompaniet vars avveckling inte var klar förrän 1776 och ett bolag i Fiume som också är att betrakta som en efterföljare till Oostendekompaniet. 1785 flyttade bolaget i Trieste till Antwerpen där det var verksamt till 1785 och bland annat tog del i slavhandeln.

Eftersom det Svenska Ostindiska kompaniet brände sina räkenskapsböcker så föreligger mycket få dokument och bevis för att det svenska kompaniet och dess anställd ägnade sig åt opiumhandel, men det finns en del privata dokument från framförallt den tredje oktrojen kvarlämnade till eftervärlden som nämner att svenskarna deltog i opiumhandel:

De största pengarna under den senare delen av 1700-talet låg alltså i den privata opiumhandeln, vilket i praktiken betyder att särskilt Kompaniets tjänstemän gjorde sig stora privata förmögenheter på opiumhandeln. Men inte bara Kompaniets tjänstemän utan även andra affärsmän på plats i Bengal med goda kontakter i det engelska Kompaniet. Vi vet t.ex. att Svenska Ostindiska Kompaniets superkargör Jacob Hahr år 1767 från Bengal exporterade 150 kistor opium (c:a 10 ton) till ostindiska Kompaqniets superkargör Jean Grill i Kanton. Många andra svenskar drev också ”privata affärer” från Bengal. Bland dessa märks William Chalmers som tillbringade 6 (?) år som privat affärsman i opiumstaten Bengal förutom 4 år som superkargör i Kanton. Vad gjorde Chalmers i Bengal ? Jag har svårt att tro annat än att även han deltog i opiumhandeln i likhet med Hahr och Grill. Hur skulle han annars ha kunnat tjäna ihop en så stor förmögenhet? Det låg så att säga i tiden….och kan också kopplas samman med det historiska dokument om handeln på Batavia som omtalar att Ostindiska Kompaniet år 1802 hade monopol på handeln med opium från Bengal. Då var ju William Chalmers direktör i Ostindiska Kompaniet och från sin tid som affärsman i Kanton och Bengal så visste han givetvis vilken handel som var lönsam.

En del uppgifter tyder också på att Svenska Ostindiska Kompaniet under fjärde och femte oktrojerna handlade med opium i Bengalen som sedan exporterades till Holländska Ostindien dvs Batavia. Troligen gjordes detta i samarbete med skepp, affärsmän och handelsmän från USA. Förutom det så handlade man ungefär som förut med Kanton. Under femte oktrojen så skedde dock all handel som finansierades av svenskar, oavsett omd et handlar om te, opium eller nåt annnat på fartyg som inte var svenska.

Andra svenska omnämnanden av opiumhandeln finns också. Svensken Anders Ljungstedt omnämnde den redan 1720 då han var i Kanton, 1747 omnämnde Israel Reinius som var ombord på fartyget Kronprinsen Adolf Fredrik att privata handlare marknadsförde opium från Bengalen i Kanton och 1750 listade superkargören Christoffer Braad opium som en av de varor man kunde köpa i Surat och sälja i Kanton. Det är också uppenbart att man visste att införsel av opium till Kina var förbjudet. Förutom i Kanton såldes också stora mängder opium i Macao. Där tycks främst danskar och portugiser ha varit aktiva i handeln, men även britter till viss del. I det danska kompaniets kvarlämnade handlingar finns redogörelser för denna handel. I slutet av 1700-talet upprättade danskar såväl som britter särskilda opiumlagerhus på Whampoa i närhten av Kanton. Portugiserna gjorde samma sak i Macao.

Svenska superkargörer och förmodligen också själva SOIC deltog också i smugglingen av guld ut ur Kina. Det var också en verksamhet som Oostendekompaniet ägnade sig åt dessförinnan.

Chalmers – Ostindiska, opiumsmuggling och slöjdskola

Del 11 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

William Chalmers d.ä. invandrade till Sverige redan 1722 och gifte sig med Inga Orre (1711-65). Sonen William Chalmers föddes 1748 och dog 1811. I unga år bildade William Chalmers den yngre ett handelsbolag tillsammans med L. Kåhre. När han 1782 reste utomlands på väg till Kanton så övertog brodern James Chalmers andelen i firman.

William Chalmers blev superkargör för Ostindiska Kompaniet i Kanton år 1783 och stannade i 10 år. I kanton gjorde han sig en förmögenhet på egen handel, sannolikt handlade han till stor del till stor del med opium som smugglades in till Kina. Denna opiumhandel och – smuggling gav mycket stora förtjänster. Opiet inköptes ofta i Batavia eller i Indien där det odlades. Det senare var dock problematiskt då Storbritannien beslutat att opiumhandel var deras monopol och export från det främsta produktionsområdet Bengalen kontrollerades av dem. En hel del smugglades dock ut och Batavia (nuvarande Djakarta) fungerade ofta som transithamn. Vid hemkomsten från Kanton blev han direktör i Ostindiska kompaniet och det förblev han intill 1806 då den fjärde oktrojen i Ostindiska kompaniet upphörde. Det är intressant att en dåtida knarksmugglare kallas för entreprenör, jag har då aldrig hört att någon i Naserligan har fått samma epitet.

Tillsammans med köpmannen Peter Bagge (1743-1819) initiativtagare till Trollhätte sluss och kanal och blev medlem av Trollhätte-kanalbolags direktion 1793-1800. Han erhöll kansliråds titel år 1809.

Tillsammans med handelsmännen Henry Greig (1740-98) och A F Ritterberg (1752-1824) startade William Chalmers Sveriges första mekaniska bomullsspinneri, den 10 april 1795. AF Ritterberg hade även han kopplingar till Ostindiska kompaniet. Fadern var B. F. Ritterberg, superkargör och Isaac Ritterberg, förmodligen en bror var kapten. Verksamheten förlades vid Gamlebokullen utanför Lerum. Man sysselsatte som mest 120 årsarbetare. Den 22 juni 1846 drabbades anläggningen av en svår brand, vilket tillsammans med konkurrensen från Rosendahls spinnerier i Mölndal, gjorde att fabriken aldrig byggdes upp igen.

William Chalmers

William Chalmers

I sitt testamente bestämde William Chalmers, att en gåva på 8 333 riksdaler skulle gå till dövstuminstitutet på Manilla, samt att hälften av hans återstående egendom skulle tillfalla Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och den återstående hälften till Frimurarebarnhusdirektionen för att användas till industriskola för fattiga barn. De av Chalmers för sistnämnda ändamål donerade medlen hade 1829 vuxit till något över 109 000 riksdaler banco, när kapitalet efter en längre process överlämnades till Frimurarbarnhusdirektionen. Chalmerska slöjdskolan, som senare  skulle bli Chalmers Tekniska Högskola startades sistnämnda år. Många andra rika göteborgare donerade också pengar till skolan, superkargören i Ostindiska kompanietAnders Siberg (1768-1846) var en och Anders Björnberg (1716-1783), far till Niclas Björnberg (1758-1829) som var direktör i Ostindiska under den 5 oktrojen 1806-1813, en annan. Senare har en rad medlemmar ur göteborgssocieteten donerat pengar.

William Chalmers var likt många andra i Ostindiska kompaniet frimurare och var en nära vän med Frimurareordens högste, Pehr Dubb (1750-1834). Denne var också chef för Sahlgrenska sjukhuset.

William Chalmers hade tre bröder. James Chalmers (1751-1817), superkargör i Ostindiska och likt brodern placerad i Kanton en tid, närmare bestämt 1806 och på en del resor. Ytterligare en av bröderna levde till vuxen ålder, Charles Chalmers (1754-1814).

Campbell – äventyrare, opiumhandlare och investerare

Del 5 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Colin Campbell föddes 1686 i Edinburgh i Skottland. Han var en av de viktiga aktörerna, som investerare och kanske som superkargör, i Oostendekompaniet. 1726 kom exempelvis både han och hans bror Hugh Campbell till Kanton som superkargörer på ett skepp fört av Timothy Tullie, en britt engagerad i lokal handel i Asien. Lokal handel mellan Bengalen och Kanton betyder bland annat handel med opium.

Oostendekompaniet bildades i Oostende år 1720 i den del av Nederländerna som kontrollerades av de österrikiska kejsarna, habsburgarna. Oostendekompaniet hann genomföra 13 expeditioner till Kanton där man hade ett faktori bredvid danskarnas. Bland de verksamma i Oostendekompaniet märktes, förutom Colin Campbell också Charles Morford, Charles Pike och George Kitchin. I Oostendekompaniet  engagerade sig Colin Campbell sen han ruinerats genom spekulationer i aktier i The South Sea Company, den så kallade South Sea Bubble som påminner om IT-bubblan i nutid.

Historien om Oostendekompaniet börjar med pirater på Madagaskar (som opererade i samma vatten som dagens somaliska pirater) som enligt Börje Lundberg utgjorde ett allt större problem för britternas sjöfart på Indien:

England och dess koloni Indien har under början av 1700-talet problem med pirater baserade på främst ön Madagaskar. England svarar med att i lag förbjuda deras verksamhet år 1717. För att få en legal ram för bl.a. sin opiumhandel på Kina nalkas dessa stormakten Sveriges kung Karl XII som mot mycket stora ekonomiska löften år 1718 utfärdar ett privilegium om ett ostindiskt kompani för dem.

Kungens död i Norge och stormakten Sveriges fall samma år omöjliggör dock svensk militärt beskydd för piraternas tilltänkta handelsföretag i sydostasien och dessa börjar i stället verka genom Ostende-kompaniet. Redan år 1720 är de framgångsrikt etablerade i opiumstaten Bengal med en enligt Keay ”hänsynslöst framgångsrik” handel på Kina med hemförsel av vinsterna från det insmugglade opiumet i form av teimport i stor skala.

År 1723 auktoriseras deras företag legalt av dåvarande stormakten Österrikes regent Kejsar Karl VI och deras företag beskyddas från militära ingrepp av Holland och England av Bengals indiske härskare genom inte minst de betydande belopp Ostendekompaniet kan betala till denne tack vare den omfattande handel som möjliggörs av Österrikes beskydd och sponsring. Till följd av minskande handelsvolym efter att Karl VI suspenderar Ostendekompaniets licens år 1727 minskar emellertid dess förmåga att köpa sig beskydd av Bengal´s Nawab, vilket år 1730 leder till att denne för en summa om 325,000 rupier medger England att militärt ingripa mot OstendeKompaniet, varefter det inte längre kan utmana BEIC.

[…]

Flera andra embryon till ”ostindiska kompanier” uppstår som en konsekvens härur, bl.a. ett år 1729 i Altona (Hamburg) samt ”Asiatisk Compagni” i Danmark och slutligen också det Svenska Ostindiska Kompaniet – fortsättningsvis förkortat ”SOK” – vars första ansökan om av Sverige licensierad verksamhet inlämnas år 1729 av Heinrich König.

Denna ansökan hade föregåtts i slutet av 1720-talet av ett avslag till ett förslag från förre guvernören på Bahamas, Rogger, om att bilda nytt svenskt kompani med säte i Göteborg varvid en handelsstation särskilt skulle byggas på Madagaskar. Involverade i detta projekt var bl.a. Niklas Sahlgren och Colin Campbell samt flera andra från det beryktade Ostende-Kompaniet.

Troligen hade flera av de män som bildade eller arbetade i Oostendekompaniet ett förflutet inom sjöröveriet på Madagaskar.

En stor mängd britter var engagerade inom Svensk Ostindiska Kompaniet de första åren. Många av dessa hade som redan nämnts också varit verksamma i Oostendekompaniet, som pirater på Madagaskar och inom opiumhandeln med Kina. En av dem var Charles Barrington, superkargör på Ulrika Eleonoras första resa 1734-1735 tillsammans med Thomas Thomson, Charles Irvine, John Widdrington och Pastan Griers. Ulrika Eleonora stoppades av engelsmännen i Porto Novo i Indien och fick senare återvända till Sverige. 17 av männen från fartyget avrättades i Indien efter fördrivning från Porto Novo. En del av dessa män med förflutet i Indiska Oceanen, Asien och Oostendekompaniet kom att bli framträdande göteborgsköpmän, exempelvis Colin Campbell, Hugh Campbell, Hugh Ross, Thomas Mawld, George Bellenden, Charles Pike, John Pike (sannolikt son, eventuellt bror, till Charles Pike) och James Maule.

Piratkontakter mellan Göteborg och Madagaskar var dessutom redan upparbetade som länge. En av de pirater (kapare) som på 1710-talet arbetade ihop med den kände Lars Gathenhielm var engelsmannen John Norcross. Denne hade goda kontakter med pirater i Indiska oceanen och rekryterade erfarna pirater därifrån till svenska kaparfartyg. Att Campbell vände sig till svenskar, mer specifikt göteborgare när han var ute efter en ny bas för ett Ostindiskt kompani var förmodligen inte en slump.

Colin Campbell

Colin Campbell

Efter att Oostendekompaniet upplösts 1731 tog Colin Campbell tillsammans med Niclas Sahlgren (1701-76) från Göteborg initiativet till att bilda det Svenska Ostasiatiska Kompaniet. Ursprungliga direktörer vid sidan av Colin Campbell var Henrik König (1686-1736) och Frans Bedoire (1690-1742),  1732 ersattes Frans Bedoire som direktör av Volrath Tham (1687-1737) och året efter blev Niclas Sahlgren en av direktörerna. När Henrik König dog inträdde Colin Campbells bror Hugh Campbell, Charles Pike (-1741) och Theodor Christopher Ankarcrona (1687-1750) som direktörer i Ostindiska kompaniet. Förutom nämnda svenskar och britter så var även flera tidigare holländska investerare i Oostendekompaniet också investerare i Svenska Ostindiska Kompaniet:

Under första oktrojen skapades företaget i första hand med kapital som tidigare hade engagerats i OstendeKompaniet. T.ex. stod Cogels, Henssens, Arnold och Rottiers gemensamt för nära 40% av finansieringen av skeppen ”Drottning af Swerige” och ”Stockholm” år 1745. Alla dessa investerare var kända från Antwerpens finansiella etablissemang och inblandade med Ostende-kompaniet. De investerade vid denna tidpunkt i SOK:s historia mer än de svenska familjerna som t.ex. familjen Grill och Sahlgren. Rottiers och Henssens var också tidigare aktieägare i Ostendekompaniet och dess opiumaffärer.

Vidare nyttjades Ostendekompaniets gamla kontakter även på annat sätt. T.e.x. fick skeppen sin silverlast oftast från firman James Gough & Co. i Cadiz. som var kända från sina tidigare kontakter med en av direktörerna i OstendeKompaniet, Jacomo de Pret. Thomas Rima som var sekreterare i Ostendekompaniet tillvaratog nu i stället änkan de Prol´s intressen i SOK. De Prol var en av SOK:s stora finansiärer också med ett förflutet visavi OstendeKompaniet och därmed opiumaffärer.

På den första resan till Kanton med skeppet Friedericius Rex Sueciae var Colin Campbell själv superkargör tillsammans med Charles Graham (Brown), Charles Morford och John Pike. De var alla veteraner från Oostendekompaniet. Andra britter som var med på resan var George Kitchin som andrekapten, Daniel Campbell och James Moir.

Resorna gick ofta via holländska Batavia (Djakarta) istället för via Bengalen. Batavia var ett centrum för opiumhandel i Sydostasien. Den huvudsakliga och viktigaste varan som köptes i Kina var te. Efter lossning i Göteborg exporterades tet igen. Större delen smugglades in i England med stor profit.

Campbell inträdde också som delägare i Henrik Königs firma som därefter kom att bära namnet König, Tham, Campbell & Co. I likhet med Niclas Sahlgren kvarstod han som direktör i Ostindiska även under den så kallade andra oktrojen från 1746. 1757 ersattes Colin Campbell av Gustaf Kierman  som direktör i Ostindiska kompaniet.

1732 flyttade Colin Campbell till Göteborg efter en kort tid i Stockholm. Han blev där ägare till egendomen Sävenäs. Han dog 1757.

Hugh Campbell var yngre bror till Colin Campbell och han lämnade Göteborg 1745 för att resa tillbaks till fru och barn i England. Han avgick då som direktör i Ostindiska kompaniet. Hugh Campbell var en av de största investerarna i det andra fartyget som kompaniet skickade, ovan nämnda Drottning Ulrica Eleonora. Han förmedlade dessutom kontakterna i England för köpte av fartyget som innan des hette Heathcote. Även i expeditionen med Drottningen av Sverige 1742-44 var han en av de största investerarna. Dessutom en av de största inköparna av gods från den första expeditionen med Fredericus Rex Sueciae. Hugh Campbell var också politiskt aktiv för att påverka svenska makthavare och politiker att förändra politiken till att vara mer pro-brittisk istället för pro-fransk.

Källor utöver länkade källor anges i det första inlägget om Ostindiska kompaniet.