Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Barclay

Lamberg

I början av 1770-talet ägde handelsmannen Johan Anders Lamberg (1712-83) ett sillsalteri och trankokeri vid Sörhall på Hisingen. Förutom detta ägde han eller ägde andel i den Sandbergska klädesfabriken, det Schutzka kattunstryckeriet, en stärkelsefabrik i Getbergsäng åren 1752-77 och ett färgeri. Dessutom odlade han tobak. Johan Anders Lamberg var gift med Elisabeth Söderberg (-1768) och son till Petter Lamberg och Sofia Schröder.

J.A. Lamberg var en av Göteborgs störst tyg- och klädeshandlare. Huvuddelen av den Sandbergska fabrikens tillverkning såldes genom honom och så var fallet mde de felsta textilfabrikerna i Västsverige, såsom klädesfabrikörerna J & C Coopman, tygfabrikören Peter Coopman (tillsammans med J.A. Lamberg från 1745 förordnad som föreståndare för stadens spinnhus), sidenfabrikören Thomas Fehman, silkesfabrikören Johan Hellman och dessutom pappersfabrikören Daniel Schiller liksom fabrikörerna Svanberg & Zachau i Mariestad. Också Alströmers Alingsås manufakturverk sålde en del av sin produktion genom Lamberg. J.A. Lamberg var dessutom en stor importör av textilier och andra produkter för textilindustrins behov liksom av kolonialvaror och salt.

Från 1768 drevs firman tillsammans med sönerna Peter Lamberg och Carl Lamberg samt svärsonen Carl Carlsson under namnet J.A. Lamberg & Söner. 1780 dog Carl Carlsson och Peter Lamberg lämnade firman för att starta egen verksamhet i firman P.Lamberg & Holst tillsammans med någon Holst. Firman fick då namnet J.A. Lamberg & Son. På grund av ekonomiska svårigheter vid mitten av 1770-talet tvingades firman sälja sin andel i kattunstryckeriet, stärkelsebruket och tobaksodlingarna år 1777. Vid J.A. Lambergs död drevs firman vidare av sonen Carl Lamberg.

Värdshuset och nöjespalatset Vauxhall i Masthugget startades på initiativ av Peter Lamberg. Vauxhall öppnade 1773. 1779 sålde Peter Lamberg inrättningen till doktor Evald Riben, som i sin tur redan 1780 överlät den till källarmästare Samuel Gabrielsson. Åtta år senare köptes Vauxhall av grosshandlare Samuel Dahlin, och därefter av direktören för Ostindiska kompaniet Martin Törngren och senare av hovsekreterare C V Hjelm.

Jan (Johan) Lamberg (1771-1834) var son till handlanden Peter Lamberg (1742-99) och Sara Charlotta Kåhre. Peter Lamberg var i sin tur son till Anders Lamberg och Elisabeth Söderberg. Sara Charlotta Kåhre var sannolikt syster till handelsmannen Lars Kåhre vars dotter Maria Juliana Kåhre (1778-1845) var gift med sin kusin Jan Lamberg. Peter Lambergs dotter Charlotta Lamberg var gift med grosshandlaren Johan Jacob Hammarberg (1774-1838) som var delägare i firman AP Oterdahl & Son. Deras son var Peter Hammarberg (1814-88) som var en av Göteborgs viktigare grosshandlare på 1800-talet.

Vid David Mitchells död 1803 så övertog David Carnegie d.ä. och Jan Lamberg verksamheten i Mitchells firma (Erskine & Mitchell). Firman fick då namnet D.Carnegie & Co. Jan Lamberg tycks ha varit anställd som bokhållare hos Mitchell innan dess. Jan Lambergs son Gustaf Lamberg (1800-66) var delägare i Carnegie mellan 1828 och 1841.

Anders Lamberg (1778-1855), bror till Jan Lamberg, var stadsmäklare.

Jan Lambergs dotter Sofia Vilhelmina Amalia Lamberg (1820-95) var först gift med löjtnanten Karl Sebastian Tamm, sen med fideikommissarien Sten Vilhelm Teodor Ankarcrona och slutligen med Carl FB von Bergen (1838-97) i dennes första äktenskap. En annan dotter till Jan Lamberg var gift med John Barclay (1810-67).

Advertisements

Carnegie – flyktingfamilj

Del 15 av 26 i serien Göteborgskapitalet

Den förste ur familjen Carnegie som kom till Sverige från Skottland var George Carnegie (1726-99). Han kom som flykting precis på samma sätt som många människor kommer än idag. För George Carnegie var en av de skottar som stödde familjen Stuarts uppror mot den brittiska kronan. Ett uppror som slutligt krossades i slaget vid Culloden. Han var inte ensam om att vara skotsk flykting i Göteborg utan staden var nerlusad med dem och andra skotska invandrare.

George Carnegie grundade 1746 en firma som exporterade järn och trävaror samt importerade stenkol, smör och korn i vilken han som anställd bokhållare hade John Hall d.ä. (1735-1802). Denne fortsatte verksamheten i en egen firma när George Carnegie lade ner sin firma år 1766. John Hall var engelsman och skulle senare bli en av Göteborgs rikaste män. I hans firma var den engelske konsuln Thomas Erskine delägare mellan 1772 och 1794. Firman hette då Hall & Erskine. George Carnegie återvände till Skottland 1769 när det politiska läget lugnat ner sig.

Sonen till George, David Carnegie (1772-1837), som brukar kallas senior för att skilja honom från brorsonen med samma namn åkte till Göteborg 1786 för att förkovra sig i handelsyrket. Han fick då arbete i Erskine & Hall hos faderns tidigare bokhållare. 1803 övertog han, tillsammans med Jan Lamberg, istället den av Thomas Erskine och David Mitchell år 1798 grundade firman Erskine & Mitchell. Denna firma ägdes sen 1799 av David Mitchell ensam och sysslade med sill och tran liksom med rederiverksamhet. När David Carnegie Sr tog över firman bytte den namn till D. Carnegie & Co. Det är denna firma som utgör grunden till det som idag är det skandalomsusade företaget Carnegie.

David Carnegie Sr var gift med Anna Christina Beckman (1778-1840), från en rik göteborgsk grosshandelsfamilj. En syster till henne var gift med Laurent Tarras som var verksam i Ostindiska Kompaniet och en annan syster var gift med Christian Wilhelm Damm, från en annan betydande göteborgsfamilj. David Carnegie Sr ägde också gården Fräntorp.

David Carnegie var den som 1807 begärde John Hall & Co i konkurs och det blev inledningen till en rättsprocess mellan John Hall d.y. och David Carnegie Sr som kom att pågå till 1826. Den hallska firmans konkurs innebar att järnexporten som tidgare dominerats av denna firma kunde upptas av fler firmor. D.Carnegie & Co blev ett av dessa företag, liksom Olof Wijk & Co, Alex. Barclay & Co. Low & Smith och Jam. Dickson & Co.

David Carnegie Jr

David Carnegie Jr

1836 kom David Carnegie Jr (1813-1890), brorson till David Carnegie Sr till Göteborg och blev delägare i firman istället för Jan Lamberg. Samma år köptes också de Lorentska socker- och porterbruken i Klippan upp. 1837 dog David Carnegie Sr och exportverksamheten såldes 1845 till Fredrik Malm och företaget blev nu huvudsakligen ett industriföretag. Samma år gifte sig David Carnegie jr för andra gången, nu med sin kusin Mary Ann Carnegie, dotter till David Carnegie Sr. Första gången han gifte sig var 1839, men hans första fru plus ett litet barn dog 1841. Något som föranledde David Carnegie Jr att flytta till Skottland där han förblev till sin död. Som chef för sockerbruket behölls vid köpet bröderna Lorents kusin John Nonnen intill 1845 och därefter blev Oscar Ekman det.

När man köpte upp de lorentska bruken var det William Robertson, kusin till David Carnegie Jr, som stod för huvuddelen av kapitalinsatsen (55%). Men 1850 köptes hans arvingar ut ur företaget som 1851 förvandlades till ett handelsbolag med David Carnegie Jr som ägare till 3/7 och Oscar Ekman, Eduard Magnus, Morris Jacobson och John Barclay som ägare till 1/7 var. 1865 ombildades företaget till ett aktiebolag, 1877 köptes familjen Barclay ut ur bolaget och 1879 familjen Magnus och Morris Jacobson. Från 1890 övertogs även David Carnegies andel av bolaget av familjen Ekman som nu var helägare av företaget.

Det av Carnegie grundade företaget har genom årens lopp utgjort centrum eller delar av centrum för flera svenska finansgrupper och finansfamiljer. Exempelvis familjen Ekman, Penser och Custos. Dessutom finns det en rad familjer som gjort sig en förmögenhet utifrån ägande och verksamhet i D.Carnegie & Co. Förutom de redan nämnda också Langenskiöld (släkt med Ekmans), Magnus och Jacobson. Idag ingår delar av företaget (Carnegie Investment Bank) bland de företag som riskkapitalbolaget Altor Equity Partners kontrollerar.

Läs också om familjerna Tranchell och Herslow.

Läs mer: Ny Teknik intervjuar David Carnegie jr, Skottar i Västsverige, AV, RT, DN, Lorentska bruken,

Barclay – bomull och socker

Del 10 av 26 i serien Göteborgskapitalet

Alexander Barclay (1778-1833) var ytterligare en av de skottar som kom till Göteborg för att tjäna pengar under kontinentalblockaden och Napoleonkrigen. En i den första vågen tillsammans med sådana som Robert Dickson d.ä. och David Carnegie d.ä.

1807 kom han till Göteborg och 1815 grundade han Alex. Barclay & Co. Firman blev en av de ledande järnexportfirmorna i Göteborg under 1820- till 1840-talen. Utöver järn exporterade firman också trä samt var stadens största bomullsimportör.

1847 deltog Alex. Barclay & Co i bildandet av Rosenlunds Spinneri tillsammans med firman Röhss & Brusewitz och initiativtagaren C.D. Lundström. Ägare av Alex. Barclay & Co vid denna tid var Alexander Barclay d.y. (1817-1885), brorson till firmans grundare och Lars Bergman, svärfar till C.D. Lundström (1809-1879). År 1854 inköpte Rosenlund också familjen Magnus gamla sockerbruk i Gamlestaden och inrättade där en filialfabrik, ett spinneri och blekeri. På 1860-talet låg produktionen i Gamlestaden nere under flera år, men på 1870-talet byggdes det nytt och det investerades kraftigt i fabriken där och 1873 köptes Anderstorps spinneri i Lindome. 1875 hade firman över 1000 arbetare i sina fabriker, varav hälften i Gamlestaden.

Firman Alex. Barclay & Co spekulerade samtidigt kraftigt i bomull och misslyckades med detta varvid en konkurs var ett faktum år 1877. Eftersom firman ägde 1/3 av aktierna i Rosenlund och hade lånat ut bedytande belopp till textilföretagets expansion innebar detta också problem för Rosenlundsföretaget som tvingades sälja fabrikerna i Anderstorp och Gamlestaden. De senare köptes av firman Johansson & Carlander år 1880. C.D. Lundström dog 1879 och Rosenlundsbolaget övergick då i Charles Hills ägo.

John Barclay (1810-1867), äldre bror till Alexander Barclay d.y., blev 1851 delägare i D. Carnegie & Co HB med 1/7 av kapitalet vilket svärfadern Jan Lamberg (1771-1834) varit hälftenägare från 1803 till sin död. Innan dess hade John Barclay varit delägare i det konkurrerande sockerbruket Idogheten mellan 1827 och 1849. Företaget ägdes tillsammans med F. Willerding. Vid faderns död år 1867 inträdde John Barclays bror Alexander Barclay i D. Carnegie & Co istället. Vid hans konkurs år 1877 inlöstes hans andel i bolaget. Även en annan delägares, Morris Jacobson, andel inlöstes samtidigt.

John Barclay och Martina Lamberg

John Barclay och hans fru Martina f. Lamberg.

En son till John Barclay, George Barclay (1841-1921) gifte sig med Wilhelmina Dickson från den rika och inflytelserika Dickson-familjen. Dottern Martina Barclay gifte in sig i familjen Gibson och en syster var gift med handels- och industrimannen Peter Hammarberg.

I dagens Sverige finns det två personer med namnet Barclay som kan hittas bland företag och verksamheter. Bägge på olika sätt involverade i fatsighetsbranschen. Det är dels William Barclay (1928-) och Max Barclay (1971-), verksam inom fastighetsbolaget Newsec.

Läs mer: Systembolaget, Katolska kyrkan Gbg1, Katolska kyrkan Gbg2, HGU,

Andra källor:
Ivan Lind, Göteborgs Handel och Sjöfart 1637-1920, 1923
Carl. A Tiselius, Göteborg under kontinentaltiden 1808-1810, 1935
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923
H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs äldre historia, 1919

Göteborgskapitalet

Del 1 av 26 i serien Göteborgskapitalet

Under kapitalismens genombrott i Sverige på 1800-talet spelade handelshusen i Göteborg och de familjer som ägde dessa en dominerande och väsentlig roll. Det var dessa handelshus och dessa familjer som till största delen finansierade den tidens uppbyggnad av massa- och pappersindustrin liksom sågverken och skogsexploateringen i Norrland. Även i omstruktureringen av de svenska järnbruken på 1800-talet stod dessa handelsmän och grosshandlare i Göteborg i täten. Detsamma gäller uppbyggande av en svensk textilindustri främst Västsverige.

Det handlar ofta om familjer som skaffade sitt startkapital i slutet av 1700-talet och början 1800-talet. Detta startkapital skaffades ofta genom de stora profiter som möjliggjordes i handeln under det amerikanska frihetskrigets år, franska revolutionens, Napoleonkrigens och kontinentalblockadens år, rena krigsprofiter alltså. Familjer som blev förmögna under denna tid innefattar familjer verksamma i Ostindiska kompaniet (1731-1813) som Tranchell, Törngren, Sahlgren och Alströmer (och deras ättlingar med andra namn, som Silfverschiöld och Klingspor), vidare Gothéen och dessas ättlingar Hall liksom Tham och många andra. Andra familjer hade egna handelshus tidigt, det gäller exempelvis Dickson, Kjellberg, Röhss, Hall, Ekman, WaernCarnegie, Lamberg, Barclay och Wijk.

Åter andra blev rika på sillperioden som KjellbergPrytz, Santesson, Ekman och Oterdahl, andra sysslade med utlåning i sin roll som stadsmäklare, det gäller vissa i familjen Leffler. Andra var bankirer och sysslade med handel, som Magnus och Jacobson. Ytterligare några som ThamWijk och olika ättlingar till den Gathenhielmska familjen skaffade kapital genom kaperiverksamhet, det vill säga statligt sanktionerad piratverksamhet. De flesta familjer var ingifta och gifta med varandra och bildade en mycket liten grupp av extremt rika i Göteborg. Många är de gods som skapats och de företag som startats upp på grund av det sena 1700-talets och tidiga 1800-talets mycket profitabla sillperiod (stora sillperioden 1747-1809), krig och handel.

Senare var det andra ibland andra familjer som kom i förgrunden, ofta förbundna med äldre familjer genom giftermål och liknande. Det är familjer som bl.a. Keiller, Gibson, Mark och Carlander, men även äldre familjer med bakgrund i handelshus. Men huvuddelen av det kapital som satsades i industrin kom ursprungligen från den profitabla handeln under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet med bland annat amerikanska revolutionen och kontinentalblockaden, med sill och tran, med te, med järn och trä. En handel som kom att fortsätta under ledning av de göteborgska handelshusen 1800-talet ut.

Som avslutning ska jag nämna att detta är inledningsartikeln i en serie av artiklar om handelskapitalet i Göteborg under 1800-talet, dess finansfamiljer och den begynnande svenska kapitalismen. De flesta av dess familjer försvann från finansvärlden och storfinansen redan kring förra sekelskiftet (1900), men några blev kvar och dem har jag redan skrivit om, som EkmanMark, Carlander, Mannheimer och Leffler. Senare familjer ur göteborgssocieteten har jag också skrivit om, exempelvis BroströmsCarlssonHjörneGyllenhammar, och Johansson.

De rikaste i Göteborg på 1700-talet

De taxeringslängder och skattetabeller som jag sett i böcker och på nätet visar ganska bra i vilka familjer man kan hitta de rikaste i staden Göteborg under 1700-talet.

De 35 rikaste i Göteborg år 1715 var (namn, yrke, bostadsrote, fast förmögenhet, lös förm., sammanlagd):

  1. Gabriel Stierncrona, Ombudsman, Gbg 5:17, 6190, 119000, 125190
  2. Sebastian Tham, Assessor, Gbg 6:24, 10970, 106700, 117670
  3. Catharina Tham, Gripenstedts änka, Gbg 5:39, 5450, 103310, 108760
  4. Wollrat Tham, Göteborg 5:58, 6250, 56050, 62300
  5. Elisabeth Amija, Jungfru, Gbg 5:17 0, 60340, 60340
  6. Mathias Schildt, Göteborg 5:20, 3650, 52000, 55650
  7. Frantz Schröder, Rådman, Gbg 5:68, 5260, 47740, 53000
  8. Gerard von Öltken, Rådman, Gbg 5:59, 3710, 45815, 49525
  9. Nils Pehrssons (Sahlgren) änka, Gbg 4:118, 4400, 35500, 39900,
  10. Olof Pehrsson (Ekmark), Göteborg 4:117, 3220, 34500, 37720
  11. Johan Anders Olbers, Göteborg 5:72, 4030, 30200, 34230
  12. Hans von Gerdes, Borgmästare, Gbg 5:61, 5560, 28150, 33710
  13. Lars Hansson Liedgren, Göteborg 6:52, 3480, 25000, 28480
  14. Anders Nillsson, Göteborg 5:23, 4520, 21000, 25520
  15. Åke Håkonsson, Bokh. sterbhus, Gbg 6:52, 2500, 21000, 23500
  16. Hans Coopman, Göteborg 4:115, 4250, 18130, 22380
  17. Christoffer Liedberg, Göteborg 4:68, 5380, 14720, 20100
  18. Hans Wennerstierna, Kommissarie, Gbg 3:21, 3470, 15000, 18470
  19. Jacob Bornander, Göteborg 8:69, 2400, 16000, 18400
  20. Mathias Asmunds änka, Göteborg 2:6, 4030, 13600, 17630
  21. Peter Tillroth, Överinspektör, Gbg 5:52, 10980, 6420, 17400
  22. Hans Olofsson Ström, Göteborg 5:25, 3020, 13200, 16220
  23. Abraham Petersen, Göteborg 5:34, 4580, 11600, 16180
  24. Cornelius Thorson, Rådman, Gbg 5:73, 4030, 12000, 16030
  25. Johanna Schröder, Madame, Gbg 5:18, 4020, 12000, 16020
  26. Wilhelm Uthfall, Rådman, Gbg 5:40, 450, 15000, 15450
  27. Friedrich Krantz, Göteborg 5:27, 4000, 10000, 14000
  28. Adelheid Tornton, Madame, Gbg 5:62, 4000, 9000, 13000
  29. Mårten Edenberg, Göteborg 5:13, 5220, 6800, 12020
  30. Carl G. Mörner, Guvernör, Gbg 5:54, 0, 12000, 12000
  31. Johan Casper Habermann, Göteborg 5:22, 1450, 10000, 11450
  32. Hugo Hamilton, Generalmajor, Gbg 5:26, 0, 10670, 10670
  33. Berndt Örtegreen, Göteborg 4:42, 2600, 8000, 10600
  34. Wilhelm Silentz, Borgmästare, Gbg 5:10, 6150, 4000, 10150
  35. Hans Calmes arvingar, Göteborg 4:111, 2600, 7500, 10100

De flesta av ovanstående var handelsmän av olika slag. En del av dem var intressenter i kaperiverksamheter (ex. Sebastian Tham, Hans Wennerstierna, Habermann, Cornelius Thorsson och Berndt Örtegren), andra var fabrikörer som exempelvis Hans Coopman och Johan Anders Olbers och en del var redare. Många var nära släkt med varandra och de allra rikaste var alla nära släkt med och/eller arvtagare till David Amija (II) och/eller med Sebastian Tham.

Högst taxerade, båtmanspengar och sammanskott 1750, dlr smt

Niclas Sahlgren, 550
Zach. Zachrisson, 350
Niclas Jacobson, 200
Gustaf Cahman, 150
Johan F. Bruuns, 145
William Chalmers, 120
Christian Arfvidson, 120

Cahman var industriidkare vid Klippan, Niclas Jacobson sockerbruksägare, Niclas Sahlgren var delägare i Ostindiska Kompaniet. Vid denna tid var William Chalmers ännu inte engagerad i Ostindiska Kompaniet.

Högst taxerade, båtmanspengar och sammanskott 1760, dlr smt

Niclas Sahlgren, 650
Beckman, Beyer & Schutz, 650
Johan Cahman, 600
Christian Arfvidson, 550
Wilson & John Hall, 300
Johan F. Bruuns, 220
Robert Hall, 220

John Wilson och John Hall var engagerade i Ostindiska Kompaniet och i järnexport, Beckman, Beyer och Schutz handelsmän och varvsägare.

Högst taxerade, inkvarteringsavgift 1770, dlr smt

Christian Arfvidson, 450
Beckman, Beyer & Schutz, 275
Erskine & John Hall, 275
Niclas Sahlgren, 200
Johan (John) Cahman, 200
Thomas Erskine, 200
W. Williamsson, 200

Vid denna tidpunkt varChristian Arfvidsson en ledande sillsalteriägare samt stor delägare i Ostindiska Kompaniet.  John Hall var nu även delägare i Ostindiska Kompaniet, William Williamsson var bryggare.

Högst taxerade, inkvarteringsavgift 1780, rdr banco

Christian Arfvidson, 100
Patrik Alströmer, 83:16
Erskine & John Hall, 75
David Johnstone, 33:16
Samuel Schutz, 30
G.F. Beyer, 30
Martin Holterman, 25

Patrik Alströmer var en av Niclas Sahlgrens arvtagare och Delägare i Ostindiska vilket också Martin Holterman, G.F. Beyer, Thomas Erskine och John Hall var. Samuel Schutz var varvsägare och sillsalteriägare.

1797 var John Hall den allra rikaste följd av några andra framgångsrika handelsmän och investerare i sillnäringen (bevillning):

  1. John Hall 885
  2. Niklas Arfvidsson 102
  3. Anders Oterdahl 54
  4. Samuel Schutz <50
  5. Bernhard Wohlfahrt <50
  6. Lorentz Peterson <50
  7. Anders Andersson <50

John Hall hade Göteborgs framgångsrikaste handelshus med  mer än hälften av järn- och brädexporten vid denna tidpunkt. Näst störst var den Arfvidsonska firman som också var stadens största sillexportör under lång tid. Även de andra på listan var stora sillexportörer. Anders Andersson hade tidigare varit delägare och direktör i Ostindiska Kompaniet men var nu främst sillsalteri- och trankokeriägare. Senare var han delägare i bolaget Andersson & Wohlfahrt.

1806 var de 35 högst beskattade följande (statlig bevillning i riksdaler):

  1. Niclas Björnberg 579
  2. David Low 206 (Low & Smith)
  3. Laurens Tarras 182
  4. Niklas Oterdahl 135
  5. E.A. Broms 126
  6. A. Wallerius 113 (kusin till Gustaf Henrik Ekman)
  7. R. Santesson 103
  8. Gustaf Henrik Ekman 102
  9. Jonas Kjellberg 98
  10. Z. Roos 97 (kusin till Peter Militz)
  11. G. Borgert 94
  12. A.M. Lundgren 94
  13. J.C. Bauck 86
  14. T. Kennedy 85
  15. L. Levgren 81
  16. O. Bredberg 74
  17. P.G. Geijer 73
  18. C. Hedman 62
  19. O. Beckman 54
  20. L.E. Magnus 52
  21. W. Gavin 51
  22. J. Dahl 50
  23. J. Lamberg 47
  24. L. Jacobsson 36
  25. P. Wennerholm 34
  26. Z. Wideberg 34
  27. D. Carnegie 31
  28. J. Smith 31 (Low & Smith)
  29. J.  Jungqvist 28
  30. P. Melin 27
  31. S.P. Malm 27
  32. N. Malm 16
  33. S. Arfwidsson 14
  34. G. Bergendahl 14
  35. W. Gordon 14 (Scott & Gordon)

De flesta av de rikaste 1806 var handelsmän med intressen i sillnäringen men en del var handelsmän och fabrikörer av annat slag. Niklas Björnberg var spannmålshandlare och bränneriidkare. Low & Smith, Niklas Björnberg, Malm och en del andra var stora järnexportörer osv. Familjerna Ekman och Kjellberg med intressen i sillnäringen och järnexporten är nu representerade för första gången.

1807 var Niklas Björnbergs bevillning 566, John Halls 483, Anders Arfvidsson & AP Fröding 167 samt Low & Smith 162 riksdaler.

1810 såg listan ut på detta vis:

  1. Niclas Björnberg 1423
  2. Carnegie & Lamberg 502
  3. W.M. Leman 450
  4. Alex. Barclay 450
  5. Laurens Tarras 439
  6. Holterman & Söner 358
  7. Malm & Söner 341
  8. A.R. Lorent 300
  9. Low & Smith 292
  10. JBN Santesson 250
  11. G.H. Ekman & Co 242
  12. Andersson & Wohlfahrt 204
  13. A.P. Oterdahl & Son 201
  14. Ostindiska kompaniet 200
  15. G.P. Borgert 200
  16. Fred. Willerding 200
  17. Lewin Jacobsson 200
  18. J.C. Bauck 175
  19. John Halls dödsbo 159
  20. Jacob Sahlgren 150
  21. L.E. Magnus 150
  22. John Benecke 127
  23. Joh. Fr. Homeyer 126
  24. Jonas Kjellberg 126
  25. Salomon Heyman 125
  26. Zach. B. Roos 125
  27. William Worrau 120
  28. Rob. Dickson 120
  29. G.B. Santesson 120
  30. Kennedy & Åberg 112
  31. Hedman & Arfvidsson 102

1810 var ett år när sillen redan försvunnit och de flesta på listan är fortfarande sådana som tjänat sin pengar på sill, men det är också stora järn- och brädexportörer liksom handlande i textilvaror. För första gången har en person ur familjen Dicksom också dykt upp på listan över de högst beskattade. 1814 var listan över de 18 mest beskattade delvis samma som 1806 (bevillningssumma):

  1. Niclas Björnberg 6107
  2. Laurens Tarras 1998
  3. W:m Berg 1822
  4. L. Jacobsson 1788
  5. Rob. Dickson 1659
  6. G.N. Borgert 1551
  7. Sam. Arfwidsson 1518
  8. W.M. Leman 1455
  9. M.E. Delblanco 1344
  10. B.H. Santesson 1325
  11. Johanna Fröding 1278
  12. G.H. Ekman 1273
  13. E. Vallentin 1179
  14. D. Carnegie 1060
  15. Jan Lamberg 1058
  16. O. Beckman 1031
  17. L.E. Magnus 1025
  18. N. Malm 1008

Detta var i slutet av kontinentalblockaden och det är tydligt hur den spekulativt inriktade spannmålshandlaren Niklas Björnberg kunna berika sig under denna period. Han var också direktör och delägare i den lönsamma 5:e oktrojen i Ostindiska kompaniet.