Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Barchmann

Göteborgs största segelfartygsrederier 1854-1866

Under denna period domineras rederiverksamheten i Göteborg av två företag, James Dickson & Co och J.G. Grönvall & Co. Medan J.G. Grönvall & Co i praktiken var ett renodlat rederiföretag så var James Dickson & Co framförallt ett handelshus och trävaruexportföretag med sågverk i Norrland och brädgård i Göteborg. De två företagen är i en klass för sig själva med andra stora redare en bra bit efter vad det gäller tonnage och antal fartyg. Segelfartygen dominerade fortfarande i Sverige, framförallt på de längre rutterna, men på kortare trader och för kortare transporter blev ångfartyg snart dominerande.

Wilhelm Röhss lämnade för sin del J.G. Grönvall & Co år 1853 och blev därefter stor redare i egen regi, först själv och sedan via Wilh. Röhss & Co. Ekman & Co som i början av 1800-talet var en av de större redarna i Göteborg återkom bland de större redarna och växte kraftigt som redare under perioden medan Olof Wijk istället minskade sin rederiverksamhet. Flera tidigare sjökaptener såsom Theodor Nilsson och Anton Clase med flera blev själva stora redare.

Flera företag som satsade på ångfartyg avvecklade sin segelfartygsverksamhet såsom exempelvis Ungewitter & Co samt Mattsson & Braune. Gerhard Emanuel Braune som var delägare i sistnämnda bolag hade sonen Josua Braune som ägde del i ett annat företag med stort tonnage, Francke & Braune.

Största rederier, antal läster, 1854, 1856, 1858

James Dickson & Co, 2 977, 3 702, 3 273
J.G. Grönvall & Co, 2 490, 2 537, 2 700
J.A. Kjellberg & Söner, 1 202, 1 461, 691
Gustaf Melin, 1 033, 943, 847
Olof Wijk, 896, 961, 249
I. Lilljequist & Son, 569, -, –
C.G. Lindberg, 522, 522, 466
Leopold Gibson, 488, 593, 882
Mattsson & Braune, 415, 414, 327
Corin, Lindhult & Co, 415, 195, –
E. Rundberg, 405, 241, 95
A. Barclay & Co, 376, 608, 297
G.H. Hegardt & Co, 317, 534, 534
O.P. Dahlin, 303, 303, 302
C.C. Barchmann, 300, 496, 733
Ungewitter & Co, 131, 693, 681
J. Wennerberg & Co, 255, 334, 473
Wilh. Röhss, 252, 401, 931
G.W. Friberger, 114, 302, 212
Otto Lindberg, – , 334, 333
Francke & Braune, -, – , 485
A. Oterdahl, 299, 235, 389

Största rederier, antal läster, 1860, 1862, 1864, 1866

James Dickson & Co, 3 224, 2 974, 2 787, 2 733
J.G. Grönvall & Co, 2 874, 2 660, 2 930, 2 755
Gustaf Melin, 1 048, 1 458, 1 233, 943
Wilh. Röhss, 1 001, 926, 878, 606
G.H. Hegardt & Co, 856, 566, 710, 697
C.C. Barchmann, 734, 318, 318, –
J.A. Kjellberg & Söner, 691, 543, 748, 858
L. Gibson/W. Gibson & Söner, 662, 662, 655, 479
J.L. Broddelius, 559, 312, 552, 545
Francke & Braune, 485, 485, 485, –
C.G. Lindberg, 466, 310, 218, 214
A. Oterdahl, 389, -, -, –
J. Wennerberg & Co, 382, 297, 308, 308
Ungewitter & Co, 350, -, -, –
A. Barclay & Co, 333, 333, 637, 590
Otto Lindberg, 333, 333, -, -,
Ekman & Co, 319, 500, 560, 911
Mattsson & Braune, 318, 318, 318, 318
O.P. Dahlins sterbhus, 302, 193, -, –
A.F. Landgren/A. Landgrens Enka, -, 363, 286, 495
P.A. Lindberg, -, -, 600, 654
Björck & Engström, 271, 273, 499, 478
Olof Wijk, – , -, 373, 373
Anton Clase, -, -, -, 462
Theodor Nilsson, -, -, -, 326
C.O. Lundberg, 222, 108, 206, 317

Advertisements

Ramm om Vestkustens Petroleum

Del 1 av 18 i serien Sveriges handel och industri 2
Endast för medlemmar

Eriksbergs Mekaniska Verkstads AB

Del 2 av 18 i serien Sveriges handel och industri
Endast för medlemmar

En guide till Göteborgs stadsdelar – Arendal och Syrhåla

Gården Ardal (Arendal) var tidigt ett så kallat frälsehemman, dvs en gård som lydde under ett adelsgods eller en adelsman, Området blev troligen svenskt på 1400-talet och tillhörde då Tuve socken men blev ungefär 1860 en del av Lundby socken.

Gården kan med säkerhet kan följas från år 1529, då ägd av borgaren i Lödöse, Anders Esbjörnsson. Tidigare ägare var av släkten Vinge. År 1629 lydde gården under Lindorm Stake och senare (1709) såldes egendomen till kommendanten för Nya Älvsborgs fästning, Christ. G. Wittingh. Den siste ägaren av gården som helt hemman, var bryggaren Leidits från Göteborg, cirka 1799.

1799 köpte Olof Jacobsson huvudgården och hans ättlingar ägde gården till slutet av 1900-talet. Traktens bönder svarade för skjutsningen till och från Nya Älvsborg och Arendals gård användes från 1846 till 1868 som gästgiveri.

Arendal tillhörde tillsammans med Härröd och Syrhåla Lundby församling och kallades då ”Lundby yttre hemman” men var skilt från sin övriga delar av socknen och med hela landgränsen mot Torslanda och Björlanda socknar. I två omgångar blev mellanområdet med Vikans by och Halvorsäng inkorporerat i Göteborg och Lundby församling, 1940 en mindre del och 1960 hela Vikans by och Halvorsäng.

Strax efter mitten av 1870-talet utvecklades Arendal till en badort, delvis på mark som avsöndrats från bonden Johan Olssons gård. Vid inre delen av den lilla dal, där Olssons gård låg, låg åtminstone sedan 1800-talets början Davida Karlssons gård Höjden, från vilken Olssons marker omkring 1860 avskildes.

På Arendal hade från omkring 1870-talet grosshandlare P. Em. Lithander, skeppsredare John E. Olson, stadsmäklare Jacob Dahl, ögonläkare Ernst Salén, salthandlare Gustaf Reinhold Setterberg och trävaruhandlare Ludvig James Barchmann med flera sina sommarnöjen.

Barchmanns första villa

Barchmanns första villa. Foto: Aron Jonasson. Licens: CC by NC-ND

Mitt emot Davida Karlssons gård — på dalens västra sida — låg en villa som på slutet var Frälsningsarméns ungdomsgård. Den uppfördes ursprungligen av förre sjökaptenen och trävaruhandlaren Ludvig James Barchmann, som hade brädupplag vid Färjenäs, och såldes av denne — troligen senast i slutet av 1880-talet — till notarien Christian Paterson. Barchmann byggde istället en ny villa, se nedan. Villan innehades därpå av doktor Albin Pihl 1901—1911 och 1911—1916 av handlanden John Lithander, son till P. Em. Lithander. John Lithander hade troligen bott på Arendal åtminstone från 1909, då han detta år framträdde som en av de tre stiftarna av Trafik AB Arendal.

Nästa villa på dalens västra sida uppfördes av salthandlare Gustav R. Setterberg. Byggnadsmaterial var saltpråmar, och villan skall ha varit den första på Arendal, troligen från 1870-talet. Den övergick år 1903 från fru Setterberg till barnläkaren Josef Wirseen, som byggde om den. Wirseens bodde kvar till och med sommaren 1931.

Ögonläkare Ernst Saléns villa hette Rosenborg, en äldre ombyggd bondgård. På en oljemålning av Berndt Lindholm ”Arendal 1879” syns villan, vars lilla lustiga torn då fortfarande hade det platta tak som senare skulle ersättas av ett spetsigt. Grindstolparna — av sten — har namnet Rosenborg och årtalet 1884. Villan övertogs troligen detta år av skeppsredaren och varvsdisponenten Georg Douglas Kennedy, vars hustru Caroline, född Åhmansson, bebodde den till andra världskrigets utbrott 1939.

Näst intill låg stadsmäklare Jacob Dahls villa Tjällstorp, som påbörjades 1876 och färdigställdes året därpå. Den beboddes i åtminstone fyra generationen av Dahls släktingar och ända in på mitten av sextiotalet. Sommarstället Tjällstorp byggdes av stadsmäklare Jacob Dahl och dennes hustru Ida Spaak. Tjällstorp låg inom Göteborgs stad, med stadsäga 398—400, och uppfördes 1876–1877. Villan restaurerades av Carl Gustaf Dahl 1922, och innehöll två våningar, vind och källare

Bortom Dahls låg skeppsredare John E. Olsons villa Fjordhem och en annan tillhörande hans släkting pianohandlare Wilhelm Nilsson.

Intill Davida Karlssons gård, på dalens östra sida, låg en villa som var uppförd av trävaruhandlaren Barchmann och som under sin första tid även bodde här. Villan övertogs därefter av magistratssekreterare Gudmund Åkermark, i slutet av 1910-talet av en direktör Bergström och omkring 1920 av en ”herr och fru Svahn,” som bodde där några få år.

Fortfarande på dalens östra sida fanns Johan Olssons gård, som 1901 köptes av Göteborgs stad för 71 000 kronor. Staden arrenderade därefter ut den, först till Olsson själv och sedan 1909—1959 till Ossian Pehrsson.

Alldeles i närheten, låg vid en igenfylld vik den av handlanden och riksdagsmannen P. Em. Lithander 1876 uppförda villan Elfsvik, vilket gick att utläsa på grindstolparna. Inför en mudderuppläggningen i viken, såldes villan 1901 till Göteborgs stad för 49 000 kronor.

Arendal

Arendal 1901

En förening för sport fanns även på Arendal. Ledare för denna var Amanda Rundberg och hennes bror Victor Setterberg samt Carl Gustaf Dahl. Föreningen hette Arendals Idrotts-Klubb, ”AIK.” De startade på 1890-talet en golfklubb och anlade en golfbana — båda bland de första i Sverige:

Redan 1891 kom golfen till Göteborg och på initiativ av den engelske pastorn A.V. Despard bildades Gothenburg Golf Club samma år. Banan låg vid Sandviken på Hisingen och många av medlemmarna var inflyttade engelsmän. När pastor Despard återvänder till England 1894 läggs klubben ned. Samtidigt har golfintresset väckts hos affärsmannen Viktor H. Setterberg, en händelse av största betydelse. Setterberg kom att bli golfens stora propagandanamn och benämns i den svenska golfhistorien som den svenska golfens fader. Han introducerar golfen bland sommargästerna på dåvarande badorten Arendal på Hisingssidan och anlägger en 9-hålsbana på 997 m.

Några år senare, 1899, anlägger James Keiller en 4-hålsbana på Särö vid Lysholmen söder om Göteborg. Banan förstörs av översvämningar två år senare och 1904 skänker man kvarvarande medel till Göteborgs Golf Klubb. Viktor Setterberg har under tiden anlagt ytterligare en bana över 9 hål vid Sandviken, ungefär där Gothenburg Golf Club haft sin. Då marken på Hisingen tagits i bruk av Stadens krav på sand, letades alternativ mark av Tor Törnsten & Setterberg. De fann 1903 lämplig mark på Hovås där en 6-hålsbana kunde öppnas 1904.

Göteborgs Idrottsförbund bildas 1900 på initiativ av Tor Törnsten och golfen tas upp som en av grenarna. Göteborgs Idrottsförbunds Golfafdelning bildas sedan 1902 och övertar banan vid Sandvik och därmed var den äldsta av nuvarande klubbar i Sverige bildad.

Tennis spelades först i Linnevik men sedan på en bana som anlades ett stycke från Villabron. Den var gjord av ett brunt, kolstybbartat material, som fick dras över med handvält för att bli hård. Ännu på 1920—30-talen hölls banan i gott skick av skeppsredare John E. Olsons barnbarn, men förföll sedan.

Arendal 1923

Arendal 1923

På 1950-talet förvärvades en mycket stor del av Arendal av AB Götaverken för att på platsen anlägga ett varv. Andra delar av Arendal liksom de delar av Torslanda socken som låg öster om Arendal köptes upp av Göteborgs stad för utbyggnad av hamnen.

Torshamnen utanför Hjärtholmen vid Rivöfjorden, färdigställdes 1966, och var avsedd för import av råolja till raffinaderierna BP och Koppartrans. Piren, som i första utbyggnadsetappen kunde ta emot fartyg på 90 000 ton, öppnades för trafik 1967.  Till Torshamnen muddrades 1964-65 en farled med 15 meters vattendjup, som fördjupades 1968-69 till 20,7 meter. Efter detta kunde piren ta emot fartyg på upp till 225 000 ton.

I Skandiahamnen togs tre containerterminaler för europatrafik i bruk 1966 och den första etappen i en fjärde anläggning för transocean containertrafik och feedertrafik blev klar 1967. Hamnen kan ta emot världens största fraktfartyg.

I Älvsborgshamnen för roro-trafik blev de första två tilläggsplatserna färdiga 1966 och 1970 togs ytterligare en kaj i bruk. Den 30 december 1978 var det premiär för den nya Volvoterminalen i Älvsborgshamnen. 

Skandiahamnen

Skandiahamnen. Bild: Udo Schröter. Licens: CC BY-SA 3.0.

Arendalsvarvet existerade mellan 1963 och 1989. Idag är det ett stort industriområde huvudkontor och utvecklingsavdelning för Volvo Bussar samt produktionsanläggningar för flera av Volvos underleverantörer. I Arendal ligger också hvudddelen av Göteborgs moderna hamn såsom Skarvikshamnen, Skandiahamnen, Älvsborgshamnen och Torshamnen.

Från 1909 och fram till 1957 utgjorde hela Arendal, Syrhåla och Härröd en stadsdel, men 1957 delades den i två, Syrhåla och Arendal. När Torslanda inkorporerades i Göteborg 1968 (beslut 1967) överfördes området från Lundby till Torslanda socken.

Syrhåla var från början en by som är känd från 1550 med namnformen Siöralla. Betydelsen är sumpigt ställesur mark (Sürhola) av den låga och fuktiga marken mellan bergen, öster och sydost om den äldre byn.

1965-1967 byggde British Petroleum (BP) ett raffinaderi i södra delen av Syrhåla som ägdes av det svenska dotterbolaget BP Raffinaderi AB. Idag heter raffinaderiet Preemraff.

I norra delen av Syrhåla och i Sörred, Björlanda socken, byggdes en ny fabrik för Volvo Personvagnar AB som bildats 1960 som ett dotterbolag till AB Volvo. Den nya fabriken togs i bruk 1964 med namnet Volvo Torslandaverken.  Personbilstillverkningen flyttades dit från Lundbyverken i Rambergsstaden medan lastbilstillverkningen blev kvar i Lundbyverken. 1999 köptes AB Volvo Personvagnar av US-amerikanska Ford Motor Company som 2010 sålde företaget till kinesiska Geely.

Torslandaverken

Hela Arendal, Syrhåla och Härröd ingår idag i primärområdet Arendal tillsammans med Rödjan, Skarvik och Rya.

Barchmann

Carl Christian Barchmann grundade år 1850 det som skulle bli Eriksbergs Mekaniska Verkstad tillsammans med CF Höglund. Redan 1858 lämnade dock Christian Barchmann firman som därefter drevs vidare av C.W. Flobeck. CC: Barchmann själv fortsatte emd sin rederirörsle som han start med vid mitten av 1840-talet. Fram till sin död 1860 eller 1861 hörde han till de mellanstora redaran i Göteborg. Verskamheten drevs vidare av sterbhuset några år i mindre skala.

Claus Barchmann (1859-1904), son till Carl Christian Barchmann, grundade tillsammans med sina söner Carl Gustaf Barchmann och Robert William Barchmann trävaruföretaget AB Färjenäs snickerifabrik år 1893 och två år senare var Claus Barchmann också en av grundarna av ett av Sveriges tidigaste oljebolag, Vestkustens Petroleum AB. Han hade också ett handelshus, Claus Barchmann & Co.

I slutet av 1890-talet köpte Claus Barchmann tillsammans med några kompanjoner Gräfsnäs egendom i Västergötland:

Gräfsnäs egendom, som senast egdes af hertig Ernst Gunther af Schlesvig Holstein, har såsom förut omtalats inköpts för räkning ett Göteborgskonsor-tium, bestående af hrr Claus Barchmann, Aron Andersson och Ragnar Petersson för ett pris af 680,000 kr., i hvilket belopp äfven är inberäknadt 50,000 kr. i aktier i Vestergötland—Göteborgs järnvågs aktiebolag. Egendomen innehåller mell. 4-  5,000 tunnland skog samt 1,200 tunnland öppen jord och 800 tunnland äng och betesmark. De nya egarne ämna under firma af Gräfsnäs aktiebolag afverka skogen, och genom den nya järnvägen erhålles lättare förbindelse med Göteborg.

Han lät rusta upp och bygga om en hel del av byggnaderna på gården.

Ludvig James Barchmann, troligen en bror till Claus Barchmann, lät bygga en sommarvilla i Arendal som höll på att utvecklas till en badort. Han sålde dock denna villa redan på 1880-talet för att bygga en ny i ett soligare läge. En dotter till Ludvig James Barchmann var gift med en Heuman.

Segelfartyg för vilka C.C. Barchmann var huvudredare

  • Andreas, brigg på 99 läster. Troligen inskaffad 1846 och såld 1851. Befälhavare C.M. Dannberg och N.G. Höglund.
  • Carl Johan, skepp på 145 eller 146 läster. Köpt från Mattsson & Braune, troligen 1847. Troligen sålt 1853. Befälhavare C.A. Andersson, J.B. Lassen och G.M. Kjönning.
  • Carl Johan, brigg på 122 läster. Byggd 1836 i Härnösand. Troligen inköpt 1847. 1862 ägt av C.C. Barchmanns sterbhus, 1866 av Barchmanns arvingar och 1869 av C. Barchmann & Co. Ej längre ägd 1873. Befälhavare O. Bergström, F.J. Bagge, J.E. Nilsson, P.A. Pettersson och F.B. Glerup.
  • Starkodder, skepp på 238 läster. Troligen inskaffat 1857 och avyttrat 1861. Befälhavare J. Paterson och J.E. Paterson.
  • Svartvik, skepp på 196 läster. Byggd 1838 på Svartviks varv. Köpt från Jam. Dickson & C0, troligen 1855. 1862 ägt av C.C. Barchmanns sterbhus och troligen avyttrat 1865. Seglade ända till 1916 då det brändes upp av tyskarna i kriget. Befälhavare O. Bergström.
  • Themis, brigg på 113 läster. Köpt från C.F. Höglund, troligen 1853. Sannolikt såld 1861. Befälhavare B. Lindberg, J.E. Praetorius och A. Andersson.
  • Wilhelmina, skonert på 63 läster. Troligen inköpt 1844 från A.M. Kettenburg och såld 1861. Befälhavare O. Bergström, B. Lindberg, J.E. Paterson, B. Sandberg, J.E. Nilsson och J.S. Lassen.

Källa: Sveriges Skeppslista 1837-85.

Vestkustens Petroleum AB

Del 2 av 4 i serien Oljebolag

I början av 1860-talet importerade Adolph Meyer & Co den första lasten fotogen till Göteborg. Den första noterade importen skedde 1864 då 676 ton infördes. Redan 1870 var importen uppe i 5 000 ton så ökningen gick fort. De ledande importörerna i Göteborg var Adolph Meyer & Co, John Odell & Co, John Berglund & Co och Bröderna Sandberg. Importen skedde på träfat och firman Claus Barchman & Co ordnade med lagring för all bolags import på av dem ägd mark på Ryanäs som sen förblivit oljehamn ända in till i modern tid.

I slutet af 1880-talet anlade Bröderna Sandberg, representanter för Bröderna Nobel, en cistern på Käringberget för förvaring av fotogen varefter det för dem blev möjligt att ta emot fotogen med tankfartyg som vid denna tid bl.a. utvecklades av Bröderna Nobel och Lindholmens varv.

Konkurrensen i branschen var hård och 1895 bildades därför Vestkustens Petroleum AB av bland annat Adolph Meyer, Claus Barchmann, John Peterson och John Berglund. Dessutom fanns det delägare i Uddevalla och Köpenhamn. Ordförande i styrelsen var Magnus Dahlgren och direktör Anders F. Lybeck. Bolaget inköpte Ryanäs från Claus Barchmann & Co och de lät där uppföra en stor anläggning med cisterner. 1899 gick Bröderna Sandberg i konkurs och Vestkustens Petroleum övertog därefter deras anläggning på Käringberget varvid bolaget blev den helt dominerande importören av oljeprodukter. Redan vid denna tid hade Standard Oil också ett eget dotterbolag i Sverige, Svenska Petroleum AB Standard.

Ryahamnen och anläggningarna på Ryanäs

Ryahamnen och anläggningarna på Ryanäs som numera är rivna.

merkur1Vestkustens Petroleum var återförsäljare både för Bröderna Nobel (Branobel) och Standard Oil, från 1911 för Branobel och Standard Oil of New Jersey och efter ryska revolutionen och det ryska förstatligandet av oljebolagen 1920 bara för US-amerikanska Standard Oil of New Jersey.

Vestkustens Petroleum använde varumärket Pratts mellan 1910 och 1925, kanske ända till 1939. Innan 1910 användes varumärket Merkur. 1911 efterträddes Lybeck som direktör av Carl Andersson. Han var också styrelseledamot i Krooks Petroleum och Skånska Petroleum AB.  Carl Andersson lät bygga en sommarvilla vid Älvnabben på Käringberget.

pratts11934 slogs Vestkustens Petroleum AB ihop med Krooks Petroleum och Olje AB (grundat 1896 av Krooks, Åhrberg & Co samt Falkman, Möller & Co) i Stockholm, Skånska Petroleum AB i Hälsingborg, Sydsvenska Petroleum AB i Malmö och Ostkustens Petroleum AB i Kalmar och Svenska Petroleum AB Standard. Det nya bolaget fick det sistnämnda som namn och var ägt av US-amerikanska Standard Oil of New Jersey som redan 1910 köpt aktiemajoriteten i samtliga de fusionerade bolagen. Falkman, Möller & Co var inget Göteborgsbolag vilket hävdas på Wikipedia och på de flesta historiesajter om bensinmackar som alltså har felaktig information.

Även de andra bolagen som ägdes av Standard Oil använde varumärket Pratts från 1910. Innan 1910 var det varumärke för Sydsvenska Petroleum AB i Malmö som grundats 1896. Detta bolag hade dock från början varumärket Red Star.

1935 avgick Carl Andersson som VD i Svenska Petroleum AB Standard. Hans son Gösta Ahnsteen blev därefter disponent för Standards verksamhet i Göteborg men han lämnade denna post redan 1941 eller 1942.

Från 1939 använde bolaget varumärket Esso i Sverige, 1934-39 användes i allmänhet Standard som varumärke, men viss av dotterbolagen använde. 1951 bytte företaget namn till Svenska Esso AB. 1973 bytte hela företaget namn till Exxon Corp. 1985 övertogs bensinmackarna i Sverige av norska Statoil och Esso som varumärke försvann i Sverige året efter. I år (2016) har mackarna byt namn och ägare till Circle K.

Andra källor: Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963.