Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Bagaregården

En guide till Göteborgs stadsdelar – Olskroken och Bagaregården

1474 fick Nya Lödöse stad hela byn Härlanda som gåva. I byn fanns också en medletid kyrka som revs ner 1528 för att användas till byggmaterial i Nya Lödöse. När Göteborg byggdes och Nya Lödöse upplöstes som stad övergick Härlanda by till Göteborgs stad. Härlanda by omfattade ungefär det som idag är Olskroken, Bagaregården, Härlanda, Östra Kyrkogården, delar av villabebyggelsen söder om Härlandavägen (ungefär till Ribbingsgatan i söder) liksom bebyggelsen öster om Muneböcksgatan väster om en linje från Ribbingsgatan till Intagsgatan som idag nog av de flesta uppfattas som delar av Kålltorp samt delar av det som oftast kallas Vidkärr (ungefär fram till Kaggeledsgatan i öster) men för många är en del av det som kallas Munkebäck. Området där Munkebäcksgymnasiet låg och norrut låg dock på Sävenäs marker och var inte en del av donationsjordarna och låga alltså inte i Härlanda by.

På Härlandas marker skapades landerierna Stora Olskroken, Lilla Olskroken, Redberg, Härlanda (senare Bagaregården) och Härlanda Äng (senare Stora Härlanda eller bara Härlanda). Senare uppstod även Kaggelyckan (även Kaggeledet) och Lilla Härlanda på byns marker. Redbergsvägen-Härlandavägen utgjorde då landsvägen österut från Göteborg.

Göteborg 1855

Göteborg 1855

År 1842 sålde staden besittningsrätten till landeriet Stora Härlanda och Kaggelyckan till lantbrukare L G Lundström. 1903 uppläts ett område till kronan för bygget av ett nytt fängelse. Fängelset togs i bruk 1907. 1916 återköpte staden landeriet (såväl Härlanda som Kaggelyckan). Härlanda fängelse drevs till 1997 men är numera kontor, bostäder och använt till kulturella aktiviteter.

Lilla Olskroken och Stora Olskroken låg norr om nuvarande Redbergsvägen samt hade mark på var sin sida Gullbergsån.

1866 beslutades att en förstad anläggas vid Ånäsvägen och Olskroken med byggnader av trä och 50 fot breda gator. Men det dröjde ganska länge innan planerna kunde förverkligas, och först den 13 augusti 1880 fastställde Kungl. Maj:t stadsplanen för delar av landerierna Stora Olskroken, Ånäs och Redberget i Göteborgs 12:e rote. 1884 byggdes det första landshövdingehuset i Olskroken. Södra delen av Olskroken var fullt utbyggd i början av 1900-talet. I norra delen av Olskroken längs Ånäsvägen byggdes under åren 1910–1930 landshövdingehus. Tegelhusen vid Övre Olskroksgatan uppfördes 1930–1945.

Stadsdelen Olskroken omfattar området söder om Redbergsvägen som också går under namnet Gubbero, området mellan Redbergsvägen och järnvägen vilket är det område som uppfattas som det egentliga Olskroken. Numera upptar motorvägen en del av det som tidigare var kvartersmark med bostäder. Den tredje delen av Olskroken är området mellan Redbergsplatsen-Ånäsvägen och järnvägen. Det är inte alltid människor uppfattar det som  Olskroken men det finns inget annat namn för området. Gubbero tycks 1909 inte ha hört till Olskroken utan låg då i Örgryte socken. Något som är märkligt då Gubbero var ett landeri på mark som ägdes av Göteborgs stad. Det borde alltså ha varit en del av Göteborg redan 1909 eftersom det från 1807 tillhörde 12:e roten (landeriroten).

Olskroken och Bagaregården 1909 med Lilienbergs plan utritad.

Den centrala gatan i Olskroken är Redbergsvägen och en kallas också Redbergslid. Det finns däremot ingen stadsdel som heter Redbergslid. Öster om Ånäsvägen är det istället Bagaregården som tar upp de områden som tidigare hörde till landeriet Bagaregården och delar av de områden som tillhörde landeriet Ånäs. En del människor uppfattar dock landshövdingehusen norr om Redbergsplatsen och öster om Ånäsvägen som Olskroken och andra kallar kanske det området för Redbergslid.

Bagaregården är för många istället huvudsakligen namnet på den funkisbebyggelse som finns på berget öster om Ånäsfältet och det gamla landeriet Bagaregården. Men många yngre kallar det området för Strömmensberg. Bagaregården omfattar dock egentligen allt norr om Redbergsplatsens, norr och väster om Härlandavägen-Lilla Munkebäcksgatan, söder om järnvägen och öster om Ånäsvägen.

År 1911 fastställdes en medeltidsinpirerad stadsplan för hela det område som tillhört landeriet Bagaregården. Gatustrukturen skapades av Albert Lilienberg och har de för honom karakteristiska lätt krökta gatorna och små platsbildningar såsom Uddevallaplatsen, Gustavsplatsen och Viloplatsen. Platserna och gatorna är trädplanterade. Den västra delen av Bagaregården byggdes ut med landshövdingehus och villor åren 1914–30, och på sluttningen mot  Härlandavägen tillkom ”Vidkärrs trädgårdsstad” samt några landshövdingehus vilka var HSB:s första i Göteborg. Lilienbergs plan för de östra delarna fullföljdes däremot inte, utan istället upprättades en ny stadsplan 1942 och området som numera av många alltså kallas Strömmensberg bebyggdes med lamellhus och punkthus 1944–58.

Villaområdet mellan Härlandavägen-Torpagatan i norr, Munkebäcksgatan i öster och Ribbingssgatan i söder började byggas efter 1909 när Kålltorp införlivats med Göteborgs stad.

Idag är hela detta område indelat i fyra primärområden, Olskroken som omfattar det egentliga Olskroken, Gubbero och en bit av norra Gårda men också Partihallarna på andra sidan järnvägen i norr. Den västra delen av Bagaregården där det är landshövdingehusbebyggelse norr om Redbergsplatsen ingår i primärområdet Redbergslid medan den modernare bebyggelsen på berget i öster samt villorna nedanför åt väster vid Ånäsfältet ingår i primärområdet Bagaregården. Det gamla landeriet Bagaregården ligger i primärområde Redbergslid.

Östra Begravningsplatsen, fängelseområdet villabebyggelsen öster därom fram till Munkebäcksgatan i öster och Kyrkåsgatan i söder utgör primärområde Härlanda. Området där Härlanda kyrkoruin, Härlanda kyrka och där Stora Härlanda låg ligger inte i Härlanda primärområde. Nån stadsdel som kallas Härlanda existerar nog egentligen inte (i alla fall har jag aldrig hört nån använda et som beteckning på en stadsdel) utan med den beteckningen menas i allmänhet bara det gamla fängelset.

210 är primärområde Olskroken, 202 Redbergslid, 203 Bagaregården, 208 Lunden och 209 Härlanda.

Olskroken tillhör St. Pauli församling medan östra delen av Bagaregården (Strömmensberg) tillhör Härlanda församling.

Källa: Wikipedia

Advertisements

Släkten Waern

Waern är en svensk släkt med sitt ursprung från Ebeltoft i Jylland i Danmark. Äldste kände stamfader är Rasmus Wærn (nämnd 1596).

Efter att släkten Wærn överflyttat till Aarhus, inkom den 1767 till Sverige med köpmannen och brukspatronen på Billingsfors bruk i Steneby socken i Dalsland, Mathias Wærn (1725-1788). Han hade tre söner som uppnådde vuxen ålder, Petter Waern (1769-1813) som var gift med Sofia Sahlin (1789-1849), Leonard Magnus (Lennart) Waern (1770-1854), gift med Cilla Tranchell (1775-1863) och Carl Fredrik Waern d.ä. (1787-1858) som var gift med Betty Melin (1802-1875).

Från Lennart Waerns son Jonas Waern, bruksdisponent för Uddeholms bolag, statsråd och landshövding i Skaraborgs län härstammar den adliga ätten Waern, också kallad Wahlaholmsgrenen. Jonas Waern adlades – jämlikt 37 § 1809 års regeringsform, innebärande att endast huvudmannen innehar adlig värdighet – 22 juni 1857 av Oscar II på Stockholms slott med bibehållet namn, och introducerades 5 november samma år på Riddarhuset med ättenummer 2326. Lennart Waern, bor till Jonas Waern, blev stamfar för Gävlegrenen av familjen Waern.

Carl Fredrik Waern d.ä. blev stamfar för de grenar av släkten Waern som har samband med Göteborg. Det är Baldersnäsgrenen, Bagaregårdsgrenen och Billingsforsgrenen, där den sitnämnda hade mycket lite med Göteborg att göra, de två förstnämnda desto mer. Det är endast Bagargårdsgrenen och Baldersnäsgrenen som är intressanta för Det Gamla Göteborg.

Släktmedlemmar med koppling till Göteborg

  • Petter Waern (1769-1813), gift med Sofia Sahlin (1789-1849)
  • Leonard Magnus (Lennart) Waern (1770-1854), gift med Cilla Tranchell (1775-1863)
  • Carl Fredrik Waern (1787-1858), bruksägare. Från honom utgår den Yngre grenen. Han gifte sig 1818 med Betty Melin (1802-75) .
    • Carl Fredrik Waern (1819-99), gift med Augusta Lagerberg (1821-1901). Baldersnäsgrenen.
    • Morten Edward Waern (1826-96), gift med Emma Nerman (1829-1900). Bagaregårdsgrenen.
    • Elisabeth Waern (1835-98), gift med Casimir Petre (1831-89)
    • Christina Waern (1838-64), gift med kusinen Mathias Waern (1826-91) från Wahlaholmsgrenen.
    • Wilhelm Waern (1839-76), gift med Ebba Malmborg (1845-1926), Billingsforsgrenen

Albert Lilienberg

Albert Lilienberg

Albert Lilienberg

Albert Lilienberg, född 15 oktober 1879 i Ronneby, död 27 augusti 1967 i Stockholm,var en svensk stadsplanerare och arkitekt. Han var förste stadsingenjör i Göteborg åren 1907-1927 och 1928-1944 var han stadsplanedirektör i Stockholm.

Lilienberg tog studenten 1898, utexaminerades från Kungliga Tekniska Högskolan 1903, gjorde studieresor i främst Tyskland och USA 1903-1905, blev anställd som brobyggnadsingenjör i Halmstad 1906, i Malmö 1907 och som förste stadsingenjör i Göteborg 1907. Han var ordförande i Tekniska samfundet samt lärare i stadsanläggningslära vid Chalmers Tekniska institut.

Han var en av de främsta företrädarna för den österrikiske arkitekten Camillo Sittes (1843-1903) stadsplanering. Lilienbergs planer utmärktes av terränganpassning med svängda former, där blicken inte skulle försvinna ”ut i intet”. Han arbetade med Sittes ideal om det “slutna rummet” (husen ligger placerade nära gatan, med trädgårdarna på baksidan) och med egna idéer som att stadsbilden på avstånd var det väsentliga.

Med Lilienberg började stadsplanekonsten att övergå till mera teknisk och organisatorisk stadsplanering. Den moderna stadsplaneringen skulle avgöra var man skulle bygga olika typer av bostäder, var industrierna skulle ligga och hur infrastrukturen skulle ordnas.

Lilienberg utarbetade bland annat en lång rad stadsplaner i Göteborg:

07 tillträdde L befattningen som 1: e stadsingenjör i Gbg, där han kom att verka i hela 20 år. Det var en betydelsefull tidsperiod för Gbg, då en rad konstnärligt värdefulla stadsdelar nyskapades med L som främste tillskyndare. Här märks främst Landala egnahems- o landshövdingehusområden, Lorensbergs villastad, Kungsladugårds egnahems- o landshövdingehusområden, 1923 års jubileumsutställning, stadsdelen Bagargården o Örgryte villastad. L hade av Hallman fått rådet att rätta sig efter ägogränserna, följa terrängen o sedan läsa Sitte (!) — då skulle allt gå bra.

08 avlade L i Gbg en slags programförklaring i form av en skrivelse från stadsingenjörskontoret till byggnadsnämnden. Han hävdar här, att staden skulle vara den närmast ansvarige för hur de nya stadsdelarna skulle se ut. Likaväl som staden anslog medel till teatrar, museer o konserthus, borde man också kunna offra pengar på att gaturummet gavs ett estetiskt tilltalande utseende: ”Ty gatans konst når ju dagligen oss alla, vi tvingas alla i beröring med den och dess inverkan på vårt skönhets- och känslosinne är stort.” Det är Sittes idéer om gatan som konstverk som lyser igenom L:s skrivelse. Han kritiserar vidare stadens oförmåga att ge gaturummet ett enhetligt utseende. Han ansåg det orimligt ”om staden å de marker den själv äger, såsom hittills i en framtid skulle låta enskilda byggande, ofta utan förståelse eller ansvarskänsla inför de gatuvyer de låta kommande släkten få till dagligt skådebröd, bestämma såväl stadens karaktär, som våningarnas och därmed även hemmens grundgestaltningar.” I linje med Sitte nöjde sig inte L med att utforma själva stadsplanen utan ansåg det lika viktigt att hustyperna beställdes av goda arkitekter. Det var vid denna tid som arkitekterna började intressera sig för utformningen av arbetarbebyggelsen som tidigare mest tillkommit efter byggmästarritningar i enformig upprepning.

Landala egnahemsområde som bebyggdes mellan 13 o 22 efter L:s stadsplan från 11 betraktas i dag som det oöverträffade villaområdet i Sverige. Planen ansluter helt till Sittes ideal; ingen gata slutar i tomma intet o husen ligger placerade nära gatan med trädgårdarna på baksidan. Därigenom bildar de väl slutna gaturum o husens läge tjänar även att sluta kvarteren inbördes. L hade uppdragit åt de framstående arkitekterna Carl Westman o Sigfrid Ericson att uppgöra typritningarna. Egnahemsnämnden föredrog Westmans nationalromantiska, allmogeinspirerade trähus med förstukvistar o smårutade fönster. Husen byggdes som enkelhus o dubbelhus inrymmande tre eller fyra rum o kök eller som tvåfamiljsvillor med två tvårumslägenheter. Planerna är enkla fyrdelade med vindfång, förstuga o kök på ena sidan o dagligrum o matrum i fil på den andra. Taken utfördes dels som sadeltak, dels brutna med små vindskupor. Färgsättningen bestämdes mycket enhetlig. Man gav egnahemsägarna två färger att välja på; grått eller brunt. Färgerna var laserande o framhävde på så sätt virkesstrukturen. Efterhand kom den bruna färgen att dominera.

21 fastställdes L:s stadsplan för Kungsladugårds egnahem väster om Slottsskogen. Det skulle bli ett mönsterområde lagom till stadens 300-årsjubileum. Nationalromantiken fick vika för den lätta o spröda 20-tals-klassicismen. Även i Kungsladugård återfinner man inspirationen från Sitte med lätt krökta gator som följer terrängen o framflyttade gatuhus som sluter gaturummet. Arkitekturen utmärks av pilastrar, lunettfönster o andra antikiserande dekorativa detaljer. Särskilt tilltalande är de kopplade husen, som utseendemässigt påminner om en gustaviansk herrgård med brutet valmat tak. Färgsättningen är ljusare än i Landala: silvergrå fasader med blå fönster o pilastrar, rosa mot grått o gult mot brunt. L:s första hustru inspirerades av L att utbilda sig till arkitekt o studerade bl a för Le Corbusier. Hon har gjort sig känd som arkitekt till ett flertal funktionalistiska villor i bland annat stadsdelen Böö i Gbg. — L var under flera år speciallärare i stadsanläggningslära vid Chalmers tekniska institut o ordförande i Tekniska samfundet i Gbg i två omgångar. Vid sidan av sina insatser i Gbg utförde L mer än 60 stadsplaner för andra städer o samhällen i Sverige.

Hans första fru var Ingrid Wallberg som han träffade första gången när hon bara var 17 år. De var gifta 1909-1925. 1928 gifte han om sig med Ingrid Mari Uhr.

1928 lämnade han Göteborg för en tjänst i Stockholm.

Kungsladugård

Bagaregården

Del 23 av 32 i serien Landerier

Liksom landeriet Härlanda var Bagaregården beläget på det som var Härlanda hemmans gamla marker innan de donerades till Göteborgs stad. Det landeri som fick namnet Bagaregården, kallades under hela 1600-talet och långt in på 1700-talet för Härlanda, medan det landeri, som senare uteslutande fick detta namn, då benämndes Härlanda Äng.

I början av 1600-talet utarrenderades dessa områden till olika konsortier av stadens främsta män, som använde ängarna till betesmarker för sina kreatur. Namnet Bagaregården kom i bruk först sent på 1800-talet, dock påträffas namnet ”Bakaregården” i en skrivelse till magistraten redan 1671. Bagaren Joachim Schönfelt betalade år 1651 10 daler och 16 öre ”för et stycke Landh wedh Herlanna, som Torsten Bechbrennare til forne brukat, stort 7 morgen 530 roder”. Det är efter denne bagaren som stadsdelen fått sitt namn.

Efter att Paul Jürgenson fått landeriet upplåtet på sig år 1679, började det få karaktären av lantegendom. Det är först nu som bebyggelsen av området påbörjas, för när Jürgenson år 1685 får förnyelse på upplåtelsen, meddelas att detta beviljas:

”… i anseende till det myckna arbete, möda och anseenliga kostnad, som han både till en gårdz uppbyggande och ett elliest tufwigt och stenigt Landz rödiande och cultiverande använt hade”. Det anges att landeriet är ”… wäll bebygder medh 2:ne wäll upplanterade Trägårdar medh åthskillige unge fruchtsamma trän utj samme trägårdar och brede widh så i trägårdarne som i giärdet åthskillge små dammar upkastade”.

Jürgenson innehade landeriet till sin död år 1696, då det övertogs av hans änka Cecilia Jeurgens. Tio år senare bytte egendomen åter ägare, den övertogs då av mågen J. N. Aschen, gift med Brita Maya Jeurgens, som innehade gården till sin död 1734. Därefter behöll hans arvingar den till år 1738.

År 1758 inköptes landeriet av källarmästare Johan Minten. Han drev ett populärt värdshus på landeriet. Vackra vår- och sommarkvällar drogs göteborgarna dit i stora skaror. Efter dennes död 1786 behöll änkan, född Regina Elisabeth Werkamp besittningsrätten till 1799. Paret hade 16 barn. Änkan drev värdshusverksamhet tillsamman med sonen Johan Minten d.y. som var delägare i Niklas Björnbergs handelshus intill 1784. 1799 övertogs besittningsrätten av handlanden Anders Fröding och från 1809 av hans änka Johanna Elisabeth Fröding (född Minten), som 1811 sålde den till major Carl af Petersens. Av dennes konkursbo, inlöstes landeriet år 1831 av brodern, löjtnant H. af Petersens. År 1834 såldes landeriet till friherre G. Bennet. Bagaregårdens areal under Härlanda hemman som tillhörde Göteborgs stad, beräknades 1855 uppgå till drygt 82 tunnland.

Under 1880-talet ägdes Bagaregården vidare av Johannes Schuback, J.R. Francke och D.O. Francke. Bröderna Francke sålde besittningsrätten till Morten Waern år 1874 för 75 000 riksdaler.

Bagaregården

Bagaregården i början av 1900-talet

Göteborgs stadsfullmäktige beslutade 1 juni 1899 om att lösa in landeriet Bagaregården av Morten Waerns änka Emma Waern (född Nerman) från Billingsfors, för 100 000 kronor. Landeriets huvudgård var dock genom kontrakt utarrenderad till trädgårdsmästaren N. P. Jonsson under tiden 14 mars 1895 och samma dag 1910.

År 1934 flyttade Redbergslids folkbibliotek, ett av Göteborgs folkbibliotek, in i det gamla landeriet Bagaregården. Bottenvåningen har också inrymt Gamlestadens ungdomsgård, senare kallad Bagaregårdens fritidsgård, vilket var Sveriges första kommunala fritidsgård, öppnad 1936.

Bagaregården

Bagaregården idag

Andra källor: CRA Fredberg, Det gamla Göteborg, 1923

Fröding – Ostindiska och järnverk

Del 17 av 26 i serien Göteborgskapitalet

Fröding är en mycket okänd handelsfamilj från tiden för kapitalismens genombrott i Sverige. Liksom flera familjer från Göteborg, exempelvis Tranchell, så kan man spåra deras förmögenhet tillbaka till Ostindiska Kompaniets dagar. 1778 kom Anders P. Fröding till Göteborg från Frölunda i Odensåkers socken i Västergötland. Han fick anställning som informator hos familjen Minten på Bagaregården men fick snart anställning i den stora Björnbergska handelsfirman i vilken Johan Minten d.y var delägare. Därefter övergick han till anställning i handelsfirman Martin Holterman, ägd av direktören i Ostindiska kompaniet, Martin Holterman (1715-93).

Martin Holterman var gift med Anna Mariana Ström (1727-64), med två bröder verksamma inom Ostindiska Kompaniet. Hon var dessutom syster till Niclas Sahlgren och Jacob Sahlgren, två av den tidens rikaste män och ockå verksamma i Ostindiska Kompaniet. Han var bland annat direktör och delägare i Ostindiska Kompaniets mycket lönsamma 3:e oktroj mellan 1777 och 1786. Därefter var han också direktör och delägare i den 4:e oktrojen som inte var lika lyckosam från 1786 till sin död.

Utöver detta investerade Holterman också i värmländska bruksegendomar, såsom Bosjöhyttan, Krontorp, Dömle- och Kvartorpsverken. Hans önskan var att dessa efter hans död skulle utgöra fideikommiss för hans barn. År 1802 upphävdes dock bruksfideikommisset av kungen och egendomarna skiftades mellan ägarna. Han Hade tre söner, Martin Holterman (1766-1838) i andra äktenskapet med Charlotta Arfwedsson (1741-1801) och i första äktenskapet Johan Peter Holterman (1757-1793), Niclas Holterman (158-1824) och två döttrar, Anna Elisabeth Holterman (1759-1801), gift med Jacob Arfwedsson, också aktiv i Ostindiska Kompaniet, och Maria Charlotta Holterman, gift med Anders von Wahrendorff. De ägde Taxinge-Näsby och byggde det slott som ännu finns kvar. Deras son var Martin von Wahrendorff (1789-1861).

Martin Holterman d.y. var fortsatt aktiv i faderns firma och blev efter att ha lämnat denna legationsråd i Paris. Niklas Holterman köpte godset Forsby i Södermanland och drog sig tillbaka från köpmanslivet. Även Johan Peter drog sid tidigt tillbaka från affärerna, i hans fall p.g.a. sjukdom. Den sistnämnde donerade stora summor till Göteborgs stad.

1794 blev Anders P. Fröding delägare i den holtermanska firman vid sidan av Martin Holterman d.y. Vid Frödings död år 1809 övertogs huvudägandet i firman av hans änka Elisabeth Minten. Hon lät ändra namn på firman till A.P. Frödings Enka & Co. Anders Fröding och Elisabeth Minten gifte sig 1795 och övertog då också Bagaregården. Änkan sålde denna år 1811. Firman Martin Holterman / AP Frödings Enka var också verksamma inom sillhanteringen med sillsalterier och trankokerier. Elisabeth Mintens syster Sara Minten var gift med Johan Jacob Ekman.

Sonen Anders Fröding (1802-1860) övertog firman efter modern och systern Wilhelmina Fröding (1805-1878) gifte sig med Aftonbladets grundare Lars Johan Hierta. Sålunda kom en del av den Frödingska förmögenheten att användas i L.J. Hiertas olika publicist- och industriprojekt.

Anders Frödings son Hugo Fröding (1842-1930) blev militärattaché vid svenska ambassaden i Berlin, skribent och författare. Hans bror, konsul August Fröding grundade firman A. Fröding & Co år 1865 tillsammans med Sten Helling (1839-1921).  Sten Helling var i sitt första äktenskap gift med Thekla Krafft (1848-1869), vars mor kom från familjen Prytz. I andra äktenskapet var han gift med Eliza Karolina Willerding (1852-1935), dotter till grosshandlaren Edvin Willerding.

Degerfors Järnverk köptes på exekutiv auktion år 1868 och 1870 ombildades järnverket till ett aktiebolag. Firman blev därefter starkt engagerad i utbyggnaden av Degerfors till ett modernt järnverk samt tog hand om dettas export. Man hanterade även järnexporten från Gravendals och Fredriksbergs lancashirebruk på gränsen mellan Värmland och Dalarna. Mellan 1870 och 1895 var firman en av de största järnexportörerna i Göteborg. Firman exporterade även pappersmassa och trävaror. 1921 dog Sten Helling. Efter Sten Hellings död blev sonen Nils Hugo Fredrik (Freddy) Helling (1875-?) delägare i firman.

1886 rekonstruerades Degerfors Jernverks AB och blev Strömsnäs Jernverks AB. Företaget tycks därefter ha kontrollerats av familjen Odelberg (Odelberg & Olsson) tillsammans med Sten Helling och familjen Fröding. Sten Helling satt förutom i järnverksbolagets styrelse också i styrelserna för Göteborgs Köpmansbank 1900-04, Göteborgs och Bohus Läns Sparbank 1903-19 och i Skandinaviska Kredit AB 1910-19. Han var också lokalpolitiker i Göteborg.

Författaren Gustaf Fröding (1860-1911) tillhörde en annan familj Fröding från Värmland.

Sven T. Kjellberg, Svenska Ostindiska Compagnierna, 1974
Historiska Museet, Ostindiefararen Göteborg, häfte 1992
Tore Frängsmyr, Ostindiska Kompaniet, 1976
Ivan Lind, Göteborgs Handel och Sjöfart 1637-1920, 1923
Carl. A Tiselius, Göteborg under kontinentaltiden 1808-1810, 1935
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923
H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs äldre historia, 1919
C.R.A. Fredberg, Det gamla Göteborg,