Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Axel Carlander

Johansson & Carlander

Endast för medlemmar

Axel C Carlander

Endast för medlemmar

Släkterna Mark och Carlander

I SKF innehas de största aktieposterna av familjen Wallenberg och Investment AB Asken. Asken äger dessutom vissa större aktieposter i andra företag. För fullständighetens skull har därför även Investment AB Askens största ägargrupper medtagits i denna beskrivning.

De två största ägargrupperna år 1963 i Investment AB Asken kan antas vara släkterna Mark och Carlander. (1) Släkten Mark har då definierats som ättlingar till Knut J:son Mark (d. 1958) samt dessas makar och makor. Släkten Carlander har definierats som ättlingar till Axel Carlander (d. 1939) samt dessa makar och makor. Därjämte finns en stiftelse av tämligen begränsad storlek – Johannes Johanssons Minnesfond – som tillkom år 1910.

Sedan 1963 har enligt uppgift de båda ovannämnda ägargruppernas sammanlagda andel av aktiekapitalet i Investment AB Asken minskat avsevärt. Förhållandena åren 1963 och 1967 skulle därför inte vara jämförbara. Under 60-talet har betydande förändringar även skett i Investment AB Askens verksamhet. Således köpte Gamlestaden i början av 1960-talet Norrköpings Bomullsväveri AB. År 1967 såldes till Borås Wäfveri dotterbolaget Mölnlycke-Tuppen AB, som kort dessförinnan bildats genom en sammanslagning av Gamlestadens och Mölnlyckes tillverkning av hemtextilier. I övrigt kan nämnas att Asken tillsammans med Investment AB Öresund bildat ett finansierings- eller utvecklingsbolag vid namn Förvaltnings AB Altor. Vidare har Asken övertagit aktierna i Johansson & Carlander.

Tabell 4:7 Släkterna Marks och Carlanders ägandeintressen medio 1963*, antal anställda i Sverige 1960

A. Företag, vari de båda grupperna har majoritetsintresse

1. Johansson & Carlander AB, –
(över 50%)

B. Företag, vari de både grupperna sannolikt har ett dominerande eller starkt minoritetsintresse

1. Investment AB Asken, 2 130 (A)
—- Gamlestadens AB

D. Företag, vari Asken tillsammans med annan ägargrupp har majoritetsintresse eller dominerande minoritetsintresse

1. AB Svenska Kullagerfabriken, 15 957 (A)
(9% via Asken, 10% innehas av fam. Wallenberg)
—- Lidköpings Mek. Verkstads AB

E. Företag, vari Asken och Johansson & Carlander AB har ett begränsat minoritetsintresse

1. Förvaltnings AB Gilius, –
(8% via Asken samt Johansson & Carlander)
2. Rederi AB Transmark**, 167
(25% via Johansson & Carlander)
3.Jonsereds Fabrikers AB, 1 146 (F)
(17% via Asken)
—————————————-
Summa för E: 1 313

Summa A+B+C+D: 18 087

Summa A+B+C+D+E: 19 400

(1) Tillstånd att publicera gruppernas sammanlagd andel har inte medgivits. Slutsatsen att denna andel är större än för någon annan ägargrupp är dock tämligen given med tanke på att Mark och Carlander är grundarfamniljer och att båda släkterna är representerade i Askens styrelse (jmfr. uppgifterna för Custos/Säfveån i undersökningen av kreditmarknaden)

* Avser endast de, vilka berör Asken samt Johansson & Carlander AB, som senare köpts av Asken. Efter 1963 har enligt uppgift ägarförhållandena i Asken ändrats. Vissa uppgifter har erhållits från röstlängder hos patent- och registreringsverket.

** Transmark har i sin tur 31% av det totala röstetalet i Rederi AB Transatlantic.

Koncentrationsutredningen V (SOU 1968:7)

Bergslagernas Järnvägar AB

Del 1 av 9 i serien Järnvägar

Under 1870-talet byggdes järnvägen Göteborg-Kil-Falun, en sträcka på totalt 478 km. Koncessionen beviljades 1871 och de personer till vilken denna lämnades var främst knutna till järnhanteringen i Dalsland, Värmland och Dalarna. Det var sådana män som G.A. Lundhqvist (bergmästare i Kopparbergs län), Svante Fleetwood (disponent på Sälboda bruk), E.G. Danielsson (disponent Uddeholm), K. Olivecrona (delägare Bredsjö bruk), Carl Gustaf Uggla (Storfors och Svaneholms bruk), Th. Svedberg (disponent Hellefors), C.A. Skjöldebrand (disp. Borgvik), bruksägaren C.F. Bergstedt, A.W. Waern (Baldersnäs), A. Sjögren (bergmästare i Värmland), K.W. Geijer (disp. Degerfors), bruksägare C. Sahlin (Christinedal), översten vid Värmlands regemente Th Wijkander, bruksägare C. Hammarhjelm (Mölnbacka), W.Croneborg (Elfsbacka), J.F. Geijer (Lindfors), häradshövding L. Norin och professor C.A. Ångström.

Men när bolaget väl kom igång så kom Göteborgs finansfamiljer att dominera. Den första styrelsen bestod sålunda av James J:son Dickson, Theodor Berger, Wilhelm Röhss, Eduard Delblanco, Theodor Mannheimer, Oscar Ekman, David Otto Francke (alla från Göteborg), J.G. Richert, brukspatronerna Svante Fleetwood och E.G Danielsson, bergmästare G.A. Lundhqvist, samt stockholmarna A.O. Wallenberg (Stockholms Enskilda) och Henrik Davidson (Skandinaviska Kredit). 1877 avgick Wallenberg ur styrelsen och 1879 Davidson. Banan stod färdig sistnämnda år.

Bergslagsbanan kom alltså i praktiken till bland annat för att lokala intressen i Göteborg ville konkurrera om utskeppningen av Bergslagens rikedomar som annars riskerade att helt ta vägen över ostkusthamnarna (Oxelösund, Gävle m.fl.).

Det behövdes ett mycker stort kapital för byggande av BJ och på initiativ av stadsfullmäktiges ordförande i Göteborg teckande Göteborgs stad en stor del av det ursprungliga kapitalet. Göteborg stad teckande  miljoner av det aktiekapital som 1876 omfattade 13,8 miljoner. Familjen Dickson i Göteborg tecknade en aktiepost i samma storleksordning. På resterande belopp upptog man ett obligationslån i Göteborgs Handelskompani (18 miljoner), Skandinaviska Kredit (2,1), Stockholms Enskilda (1,9), Göteborgs Enskilda (1,4), Skånes Enskilda (1,3) plus av banker i Köpenhamn och Oslo 2 miljoner. Göteborgs Handelskompani som kontrollerades av D.O. Francke kunde dock inte klara av sitt åtagande så Stockholm Enskilda ökade sin andel till 4,9 miljoner och Riksgälden lånade ut 6,8. Deltagandet i lånet var en av orsakerna till att Göteborgs Handelskompani gick i konkurs 1879. Vid konkursen överflyttades de obligationer i BJ som banken hade till bankens fordringsägare.

1879 avgick interimstyrelsen som jag nämnt ovan och en vanlig styrelse tillsattes med delvis samma personer, James J:son Dickson (ordf), Theodor Berger, Theodor Mannheimer, Eduard Delblanco, J.G. Richert, Abraham G. Leijonhufvud (VD) och P.A. Bergström (kronans ombud). 18882 avgick J.J. Dickson och Leijonhufvud. De ersattes av Johan Jacob (Janne) Ekman och C.W. Drakenberg. 1887 ersttes Richert av Olof Wijk, 1888 Berger av Wilhelm Röhss, 1891 Delblanco av Emil Fischer och 1893 ersattes Bergström av Gustaf Snoilsky. 1899 bestod styrelsen av Olof Wijk, Theodor Mannheimer, Emil Fischer, Arthur Seaton, Gustaf Svanberg (borgmästare i Göteborg), G.O.R. Lagerbring, G.B.A. Holm och Knut Tillberg.

1901 bildades ett konsortium i Göteborg (Enkla bolaget Bergslagsbanans intressenter) med avsikten att skaffa fler aktier i bolaget för att säkra stadens inflytande i järnvägen. Konsortiet bestod av Göteborgs stad, Carl Aug. Kjellberg, Robert Dickson, August Röhss, Oscar Ekman, Chr. Carlander, Erik Wijk, Pontus Fürstenberg, August Carlson, Johan E. Ekman, Harald Sternhagen, Herman Hartvig, Emil Fischer, Ivar Waern och Justus A. Waller. Konsortiet och därmed Göteborgs stad kom därefter att kontrollera BJ genom de aktier man ägde.

Ovanligt bland privata järnvägar var den goda ekonomin, efter de inledande problemen, hos Bergslagernas Järnvägar AB (BJ) och vinsten blev många år stor. Vinster på 3-4 miljoner varje år var regel från omkring år 1900 vilket möjliggjorde aktieutdelningar på 4 till 6% mellan 1899 och 1920.

BJ präglades också av framåtanda och innovationsrikedom. Fordonsparken var ett exempel på detta. Bland BJ:s fordon kan nämnas de snabbaste ånglok som funnits i Sverige, de fyra ångloken typ H3 från 1927-28 som hade en officiell toppfart på 100 km/h.

I styrelsen skedde flera förändringar efter sekelskiftet 1900. 1901 efterträddes Olof Wijk av August Wijkander, 1900 följdes Theodor Mannheimer av Richard Ossbahr, 1902 Tillberg av Justus A. Waller, 1903 blev Carl August Kjellberg styrelseledamot och 1911 Peter Lamberg som efterträdde Holm. 1912 ersattes Fischer och Seaton av Gustaf Boman och Axel Carlander och 1913 inträdde Hjalmar Wijk istället för den avlidne Wijkander.

År 1908 bildades trafikförvaltningen Göteborg-Stockholm-Gävle (GSG). Förutom BJ ingick Stockholm-Västerås-Bergslagernas Järnvägar (SWB) och Gävle-Dala Järnväg (GDJ). BJ övertog också aktiemajoriteten i GDJ samma år. 1919 lämnade SWB samarbetet och ombildning till Trafikförvaltningen Göteborg-Dalarna-Gävle (GDG) med de två kvarvarande järnvägsbolagen som ägare och med Södra Dalarnes Järnväg (SDJ) som deltagare i förvaltningen. De olika bolagens trafik var dock alltjämt nära sammanknutna via stationerna i Ludvika (SWB) respektive Falun (GDJ). BJ kom även att sluta flera mindre järnvägar till sig såsom banan till Lilla Edet, banorna Mellerud-Arvika och Åmål-Årjäng samt Fryksdalsbanan.

1913 ägde Enkla bolaget 63 620 aktier (50,5% av kapitalet) i BJ och Göteborgs stad ägde direkt 47 879 och totalt förvaltade staden 56 091 aktier (44,6%). Företaget var alltså i praktiken ett bolag som ägdes av Göteborgs stad då även Enkla bolaget kontrollerades av staden. Vad vi idag skulle kalla ett kommunalt bolag, men det ansågs då vara Sverige största privata transportföretag. I GDJ ägde BJ 60% av aktiekapitalet och rösterna.

1932 startades busstrafik av BJ och dotterbolaget BJ Omnibus AB bildades. Några år senare startades också godstrafik med lastbilar. 1941 fusionerades GDJ Omnibus AB och SDJ Omnibus AB med BJ Omnibus. Samtidigt ändrades namnet på buss- och åkeriföretaget till GDG Biltrafik AB. 1941 blev GDG storägare i ASG (idag DHL), en aktiepost som blev SJ:s vid förstatligandet 1947. 1942 hade bolaget totalt 3 400 anställda.

Under åren 1939-1946 elektrifierades huvudlinjen Göteborg-Kil-Falun och ett år senare förstatligades hela företaget för att 1948 bli en del av SJ. Då BJ, GDJ och GDG var lönsamma företag löstes de in till marknadsvärde. Huvudägarna,
Göteborgs stad och Gävle stad var dock inte positiva till det statliga övertagandet:

”Eftersom BJ som nämnts hade goda finanser var huvudägaren Göteborgs stad inte positiva till att staten skulle ta över bolaget, men enligt 1939 års riksdagsbeslut skulle ju i princip alla järnvägar göras statliga. Staten fick betala över 80 miljoner för BJ. SJ tog över BJ:s trafik och även en hel del rullande materiel år 1948.”

Inom bolaget GDG, som blev dotterbolag till SJ behölls en omfattande bussverksamhet i hela bolagets gamla verksamhetsområde från Gävle och Dalarna i norr till Götaälvdalen och Kungälv i söder. 1990 köpte dotterbolaget GDG hela moderbolaget SJ:s bussverksamhet och bytte namn till Swebus. Samtidigt såldes åkeriverksamheten av.

Efter privatisering 2000-2001 så har Swebus idag bytt namn till Nobina, har 7 600 anställda och ägs av internationella riskkapitalbolag som har kortsiktig vinstmaximering som viktigaste inriktning och grundläggande affärsidé.

Delar av järnvägssträckningen
har under senare år byggts ut till modern järnväg med dubbelspår för pendeltåg Göteborg-Älvängen och snabbare regionaltrafik Göteborg-Trollhättan.

Investment AB Asken

Ursprunget till Investment AB Asken är egentligen det av Röhss, Barclay och Lundström ägda textilföretaget Rosenlund. Detta företags huvudfabrik låg i det område av Göteborg som idag heter just Rosenlund. Fabriken uppfördes åren 1847-48. 1854 anlades en filial i Gamlestaden i en fastighet som Alex. Barclay & Co inköpt, det gamla nedlagda Sahlgrenska sockerbruket. Det gamla sockerbruket byggdes om till spinneri och det gjorde stora investeringar i fabriken. På 1860-talet låg produktionen nere på grund av en ekonomisk kris. 1873-74 uppfördes ytterligare en byggnad för ett nytt spinneri i Gamlestaden och företaget inköpte också Anderstorps spinneri i Lindome.

På grund av spekulationsaffärer i bomull kom emellertid huvudägaren i företaget, firman Alex. Barclay & Co på obestånd och gick i konkurs 1877. Detta drabbade Rosenlund hårt.

Rosenlund övergick i Charles Hills ägo år 1880 och Gamlestadsfabrikerna såldes till firman Johansson & Carlander (grundad 1865). Fabriken i Gamlestaden expanderade under Johannes Johanssons och Christopher Carlanders ledning. 1893 togs ett nybyggt väveri i bruk. 1891 blev företaget ett aktiebolag, Gamlestadens Fabriker AB med Johansson & Carlander som ägare. 1899 blev Christopher Carlander VD vilket han förblev till 1920 då Knut J:son Mark tog över.

Gamlestadens Fabriker var ett lönsamt företag med nästan 1 200 anställda år 1912 och en del av vinsterna användes för att starta AB Svenska Kullagerfabriken (SKF). Gamlestaden blev en av de stora aktieägarna i SKF. Fram till 1929 utgjordes styrelsen i Gamlestadens Fabriker av Axel Carlander och Knut J:son Mark, men 1930 utvidgades den med Ragnar Andréen, Uno Forsberg och Hakon Leffler.  1935 blev Hakon Leffler VD efter Knut Mark som dock fortsatte som styrelseordförande. 1939 dog Axel Carlander och Bertil Carlander inträdde i styrelsen istället för honom. 1941 ersattes Uno Forsberg av Gösta Blum och 1945 kom Ragnar Bökman istället för Andréen.

1954 avgick Knut Mark som ordförande och ersattes av Hakon Leffler som nåt år tidigare ersatts av sonen Jan Leffler på VD-stolen. Knut Mark ersttes i styrelsen av sin son, Peter K:son Mark.

Antalet anställda i Gamlestadens fabriker i Göteborg år 1960 var 1 000 personer. 1961 köpte företaget sin konkurrent i Norrköping, Norrköpings Bomullsväveri (Tuppen) och 1962 övertogs den av Holmens bruk bedrivna bomullstextilrörelsen i Norrköping. Samma år ombildades moderbolaget i koncernen genom fusion med ett dotterbolag (Asken) till investmentbolag, Investment AB Asken. Textilverksamheten lade i ett separat dotterbolag som fick namnet Gamlestadens AB. 1966 köptes Mölnlyckes hemtextiltillverkning som fusionerades med Tuppens till Mölnlycke-Tuppen AB. Ett år senare såldes denna verksamhet till Borås Wäfveri AB (familjen Bergengren). 1969 köpte företaget in aktiemajoriteten i ett annat investmentbolag, Förvaltnings AB Sanna, tidigare ägt av familjen Kempe.

Fortfarande 1972 kan man säga att familjerna Mark och Carlander kontrollerade Investment AB Asken och 1976 gjorde familjerna Mark och Broström det. Därefter tappade grundarfamiljerna kontrollen över bolagen och genom korsägande i de två investmentbolagen hamnade kontrollen av Asken i praktiken hos företagsledningen med Bengt Karlson i spetsen. Under dennes ledning och i samarbete med Erik Penser köptes aktier i Bofors och i Transatlantic samt i företag associerade med Transatlantic. Erik Penser köpte samtidigt aktier i Asken tillsammans med ett par kompanjoner och 1980 hade han kontrollen över företaget. Därefter började en spekulationskarusell som slutade med att bolaget gick under:

Penser skaffade sig under 1970-talet och 80-talet kontrollen i Investment AB Asken, ett bolag med ursprung i familjerna Mark och Carlanders Gamlestadens Fabrikers AB som 1962 bytte namn till just Investment AB Asken. Kring 1980 hade han skaffat sig kontroll av 20% av rösterna i Asken. Vid denna tid var också familjen Ekmans Carnegie stor ägare i Asken. 1984 hade Penser skaffat sig kontroll av 38% av rösterna i Asken, bland annat via sitt personliga holdingbolag Yggdrasil AB. Carnegie ägde 14% av aktierna i Asken och Asken ägde nu 37% av aktierna i Carnegie. Asken var ett investmentbolag med stora intressen i framförallt SKF, men även i andra företag.

Samtidigt skaffade sig Erik Penser dominerande intressen i AB Bofors, delvis via bulvaner som Göran Adielsson via dennes bolag Trochanter och Carotis och Lars Thulin (senare VD i Yggdrasil), delvis själv och från 1981 via egna bolaget Yggdrasil och via Investment AB Asken. Adielssons bolag köpte också aktier i Asken och Carnegie under samma tid som Penser köpte. 1983 övertog Penser via bolaget Yggdrasil de aktier som Carotis och Trochanter ägde. Därefter ägde han 17% av aktierna i Carnegie, 38% i Asken som redan nämnts och 41% i Bofors.

[…]

1984 bildades Nobel Industrier genom fusion av KemaNobel och Bofors och 1988 blev Asken dotterbolag till Nobel Industrier och bytte namn till Finans AB Gamlestaden 1989 när det börsnoterades separat och blev ett bolag som lånade ut till fastighetspekulation på samma sätt som Anders Walls Nyckeln. Även här byggde verksamheten på ständigt stigande priser, fastighetspriser istället för aktiekurser. Största ägare i Gamlestaden var nu Nobel Industrier och Yggdrasil som hade 38 % av aktierna. I Nobel ägde Yggdrasil 70 %. 1991 så sprack bubblan för Gamlestaden som hade Yggdrasil och Nobel Industrier som huvudägare. Finans AB Gamlestaden redovisade ett negativt kapital på 1,5 miljarder, huvudsakligen på grund av att man lånat till fastigheter, en marknad som precis totalkollapsat.

[…]

Gamlestadens problem innebar också problem för Nobel Industrier och Yggdrasil. Nordbanken tog över aktierna i Nobel Industrier, Yggdrasil räddades och Gamlestaden gick omkull. Penser förlorade sitt inflytande i svenskt näringsliv.

Asken drev fram till fusionen med Nobel Industrier och en industrirörelse, 1983 i dotterbolaget Asken-Gamlestaden AB och en finansrörelse i bolaget Förvaltnings AB Gamlestaden. I industriröselsn fann främst möbelföretag (Ulferts, Örsjö) och textilindustri (Gustaf Werner, Jakobsdals Kamgarnsspinneri). Ulferts såldes 1984 (75% av aktierna) och resterande aktier året efter. Köpare var Ekornes. Örsjö heter numera Åry Stålmöbler och köptes av Asken år 1983 för att säljas igen några år senare. Gustaf Werner AB, ett gammalt anrikt textilföretag i Göteborg plus dettas dotterbolag som exempelvis Strömma-Sweden AB, Aug. Werner AB och Marks Pelle Vävare AB köptes in i mitten av 1970-talet. Jakobsdals köptes 1978. Jakobsdal var det sista textilförtaget som lades ner i Göteborg textilindustridistrikt längs med Mölndalsån. Numera (sen 1997) är fabriksbyggnaden en del av Liseberg. Även Aug. Werners färgeri i Lindome var en av de sista existerande textilindustrierna i Göteborgsområdet.

Investment AB Asken finns ej längre, men fabriksbyggnaderna ute i Gamlestaden finns fortfarande kvar.

Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Aktieägarens Uppslagsbok 1969
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1986
Årsredovisning Investment AB Asken 1983

Mark och Carlander – textilindustri och SKF

Del 3 av 12 i serien Finansfamiljer i Göteborg

Familjerna Mark och Carlander från Göteborg förknippas främst med olika textilföretag i Göteborgsregionen. Men även med SKF.

Ursprunget till familjerna Mark och Carlanders position som en av de stora finansfamiljerna är framförallt firman Johansson & Carlander som grundades av Johannes Johansson (från Seglora i Mark) och Christopher Carlander år 1865 för handel med tyger, vävnader och garner. Från år 1870 började firman Johansson och Carlander att skaffa sig intressen i textilindustrin, en integrering bakåt i produktionskedjan alltså. Man skaffade det året intressen i firman O.L. Hasselgrens bomullspinneri Bettyholm i Mölndal (nedlagt 1908) och 1880 köpte man Gamlestadens fabriker från ett annat textilföretag, Rosenlund (nedlagt 1902). 1891 ombildades Gamlestadens Fabriker till ett aktiebolag och i början av 1900-talet var företaget ett av de ledande textilföretagen i Göteborg.

Johannes Johansson ägde också AB Sjuntorp med textilfabriker i orten med samma namn i Västergötland. När företagen i Göteborg togs över av sonen Knut J:s on Mark togs AB Sjuntorp över av yngre syskon till denne, Eskil och Ernst J:son Mark. Cristopher Carlander och Johannes Johansson kom också att bli svågrar då de gifte sig med varsin syster Bourn.

Ungefär lika stort var Claes Johansson & Co, ägt av Johannes Johanssons bror. Grunden i detta bolag var köpet av väveriet Annelund från Johansson & Carlander år 1875, samt köpet av W. Lundgrens bomullsväver i Mölndal (Krokslätts Fabriker). 1893 blev detta bolag ett aktiebolag och sönerna till Claes Johansson blev delägare. Senare samma år dog denna och sonen Conrad Mark övertog ledningen.

En tredje broder, August Johansson blev 1873 delägare i en handelsfirma i Göteborg och 1874 grundade han en egen firma för textilvaruhandel och byggde upp en textilindutri på Gårda i Göteborg. 1893 blev detta  bolag också ett aktiebolag, Gårda Fabrikers AB. Tillsammans med det samma år startade AB Lana var också August Johanssons företag bland de större företagen i Göteborg i början av 1900-talet. Vid August Johansson död övertogs ledningen i företaget av Ludvig Holming. Nämnas bör också att Augusts dotter Ann-Ida Mark gifte sig med Dan Broström.

Claes Johansson AB kom att utvecklas till det största textilföretaget i Göteborg och man förvärvade 1906 aktiemajoriteten i Mölnlycke Väveri AB. Under den ekonomiska krisen på 1920-talet fick företaget emellertid problem och Conrad Mark tvingades 1925 lämna över företaget till långivaren, Skandinaviska Kredit AB som 1930 fusionerade de två företagen och gav år 1933 det nya företaget namnet Mölnlycke Väfveri AB (från 1960 Mölnlycke AB). Företaget finns ännu idag och ägs av Wallenbergintressen.

Axel Carlander

Axel Carlander. Oljemålning av Emerik Stenberg (1914)

För det andra riktigt stora textilföretaget ägt av familjen Mark, Gamlestadens fabriker, som man ägde tillsammans med familjen Carlander, gick det bättre och familjerna kunde behålla kontrollen av företagen ända tills textilindustrins nedläggning och försvinnande under 1960- och 1970-talen. Vid Johannes Johanssons död kom Knut J:son Mark, VD från 1920, att ta över och när Cristopher Carlander drog sig tillbaka 1920 tog Axel Carlander vid som biträdande VD. Därefter leddes företaget av dessa två under lång tid och de var också de huvudsakliga investerarna i det företag, SKF, som bildades för att utveckla det sfäriska kullagret, en uppfinning av en ingenjör vid Gamlestadens Fabriker vid namn Sven Wingquist.

SKF var vid tidpunkten för Koncentrationsutredningen i början av 1960-talet det största företaget i vilket familjerna hade intressen. Det nästa största företaget var Gamlestadens Fabriker, nu med namnet Investment AB Asken, sen textilrörelsen till stor del avvecklats till förmån för en utveckling till investmentbolag i stället. Asken ägde direkt ett antal mindre företag, inklusive några textilföretag, men de viktigaste aktieinnehaven var delägandet i SKF, samt begränsat ägande i företag inom familjen Carlssons ägarsfär. Totalt fanns det 1963 cirka 18 000 anställda i företag som familjerna kontollerade helt eller tillsammans med annan större ägargrupp.

1935 avgick Knut Mark som VD och blev istället styrelseordförande. Hakon Leffler blev istället VD. 1939 dog Axel Carlander och efterträddes av sonen Bertil Carlander i styrelsen. 1954 avgick Knut J:son Mark som ordförande och efterträddes av Hakon Leffler som i sin tur något år innan ersatts som VD av sin son, Jan Leffler. Samma år som Knut Mark avgick i styrelsen inträdde hans son Peter K:son Mark i styrelsen.

Ägandet i den tredje textilföretagskoncernen, August Johansson Mark & Co som ägdes av familjen Mark, med bolagen Gårda Fabrikers AB och AB Lana övergick redan i början av 1900-talet till textilindustrimannen Gustaf Werner.

Redan 1972 kan man konstatera att familjerna Mark och Carlander delvis tappat den delkontroll man haft i SKF och att ägandet i Asken också minskat. Industriverkets undersökning från 1978 konstaterar också att familjerna inte längre kan anses kontrollera Investment AB Asken utan gruppen betraktas i undersökningen som en finansgrupp utan kontroll från någon familj. Det kan redan vid denna tidpunkt dock konstateras att familjen Ekman/Langenskiöld via Carnegie skaffat sig intressen i Asken. Ett ägande som så småningom skulle hamna hos Penser. 1977 anses gruppen ha omkring 25 000 anställda i kontrollerade eller delvis kontrollerade företag. Men Peter K:son Mark satt kvar i styrlesen för Asken långt inpå 1980-talet.

Idag är det svårt att hitta spår av familjerna Mark eller Carlander inom det svenska näringslivet. Däremot är ju det stora privatsjukhuset i Göteborg, Carlanderska, väl känt och dominerar den omgivning det ligger i. Detta grundades ju genom en donation av familjen Carlander och som suppleant i styrelsen återfinns faktiskt en famljeerepresentant, Vibeke Carlander,ordförande i västsvenska författarsällskapet, dotter till Axel Carlander. Det finns ingenting som tyder på att chefen för Volvo IT, Magnus Carlander, är från finansfamiljen Carlander. Men samtidigt inget som hindrar att han är släkt med dem på långt håll.

Från familjen Leffler som nämns ovan, familjen som bland annat grundat och ägt Aug. Leffler & Son, härstammar däremot en välkänd medieperson, Josefin Crafoord. Ytterligare en som härstammar från den gamla göteborgska överklassen som skrivit i VeckoRevyn alltså. Även Broströmsättlingen Ebba von Sydow återfanns ju där.