Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Asiatisk Kompagni

Personer som tjänstgjorde i både danska och svenska kompaniet

Ett fåtal personer kom att tjänstgöra i både det Svenska Ostindiska Kompaniet och i danska Asiatisk Kompagni. De få fall som existerar handlar om flamländare som också hade arbetat för Oostendekompaniet.

Endast en var skotte eller britt, George Elphinston (1721-77). Hans bakgrund är dock överhuvudtaget inte känd och mycket är oklart om honom. Han tyck dock inte ha haft nåt med Oostendekompaniet att göra såvida han inte där använde ett annat namn. Om honom och han närmare släktingar i Norden har jag skrivit ett eget inlägg och inge mer ord ska därför ägnas åt honom i detta inlägg. Istället ska vi titta på de andra som arbetat för bägge kompanierna. Ett specialfall är också Charles Barrington som arbetade i Svenska Ostindiska Kompaniet och sen samarbetade med danska Vestindisk-Guinesisk Kompagni.

Det rör sig om två flamländare, Pieter (Pierre) Brunet och Bonaventura Drijvoet. Det står inte att finan i svenska källor, men den belgiske historikerna C. Koninckx nämner dem i flera artiklar och böcker han skrivit, däribland Zuidnederlanders in vreemde dienst buitengaats. Rent generellt var det betydligt fler flamländare i tjänst hos det svenska kompaniet än i det danska. I det svenska kompaniet återfanns också en hel del skottar, britter och irländare som också hade arbetat för eller haft kopplingar till Oostendekompaniet. Drijvoet och Brunet nämns också i Jan Parmentiers artikel, Søfolk og supercargoer fra Oostende I Dansk Asiatisk Kompagnis tjeneste 1730-1747

Pierre Brunet föddes i Oostende 1694 och gick ut på sin första resa med en Ostindiefarare år 1723, som fjärdestyrman på Sint Joseph, tillhörigt Oostendekompaniet. 1725 var han andrestyrman på Keyserinne som gick till kanton, 1726 på Carolus VI på en färd til Bengalen och 1729 var han förstestyrman på samma fartyg. 1730 var han andrekapten och kapten på skeppet Phoenix som seglade till Trankebar med flera destinationer i Indien för Oostendekompaniets intressenter men med Tysk-romersk flagg. Oostendekompaniet upphörde 1731 och 1732-33 återfanns Brunet i det danska kompaniet, Asiatisk Kompagni som andrestyrman på Slesvig som gick till Kanton. Efter resan var han inköpare av te på auktionen för Jacomo de Prets räkning.

1737-38 seglar Pieter Brunet som förstestyrman på Svenska Ostindiska Kompaniets skepp Suecia till Kanton och 1740-42 hade han samma tjänst på Friedericus Rex Sueciae på en resa till Bengalen.

Ett år senare (1743) fick han återigen arbete för danska Asiatisk Kompagni. Nu på en resa med Princesse Lovisa med Malabarkusten som mål. På Malabarkusten köptes peppar och det hela var ett försök av Asiatiska Kompagni och en av dessa större delägare, firman Fabritius & Wever, att försöka slå sig in på handel med peppar. Brunet var kapten och 2:e superkargör ombord. Förste superkargör var Jacobus de Meyere från Gent och styrmän Pieter Clinckaert och Bonaventura Drijvoet, också de flamländare. Alla ledande positioner på fartyget hölls alltså av flamländare vilket sedan orsakade en rad problem med danska besättningsmedlemmar som inte ville lyda order från flamländska befäl. Som ledare för de danskar som inte vill lyda order framstod assistenten Erick Ericksen Koch. Den 1 augusti 1743 kom det till ett rent myteri som slutade med att Ericksen Koch hamnade i arresten.

Den 8 december gick Princesse Lovisa på grund vid Maldiverna och sjönk. av 96 man ombord dog 69. Varken Brunet, de Meyere eller Drijvoet överlevde. De överlevande inklusive Clinckaert räddades av ett franskt skepp, L’Union, som förde dem till Pondichéry. Pieter Clinckaert vägrade tala med danskarna i Trankebar och reste tillbaks till Oostende via Frankrike. Han besökte aldrig mer Danmark. Varken Clinckaert eller Drijvoet hade tidigare erfarenheter som styrmän och det är väl troligt att detta kan ha medverkat till skeppsbrottet.

Bonaventura Drijvoet som också dog vid skeppsbrottet hade också han arbetat i både Oostendekompnaiet och i Svenska Ostindiska Kompaniet. Som vanlig uppassare på Peys till Bengalen 1726 och som matros på Concordia till Bengalen 1732. I Svenska Ostindiska Kompaniet arbetade han som kanonjär på Stockholm under resan till Kanton 1740-42 för att året efter arbeta som styrman på Princess Lovisa.

I det Svenska Ostindiska Kompaniet finns inga berättelser om allvarliga motsättningar inom besättningar eller mellan besättning och befäl trots att svenska ostindiefarare de första 20-30 åren alltid hade mycket blandad besättning och huvudsakligen skotska och flamländska befäl och superkargörer. På danska fartyg verkar det ha varit vanligare att danska besättningsmän inte accepterar utländska befäl, då det finns flera berättelser om sådana motsättningar, dels på den här beskrivna resan med Princesse Lovisa och dels på Charles Barringtons expedition med Grevinden af Laurvig.

Advertisements

Oostendekompaniet

Del 1 av 7 i serien 1700-talets kompanier

Oostendekompaniet kan sägas ha varit en föregångare till Svenska Ostindiska Kompaniet på så sätt att många av de som investerade i Oostendekompaniet också investerade i det svenska kompaniet.

Oostendekompaniet existerade mellan 1722 och 1731, men handeln började redan 1713 med privata fartyg. En mycket kort tid alltså, men kompaniet hann sända iväg 21 resor med kompaniägda fartyg 1724-31 och 34 resor med 23 privatägda fartyg åren 1713-23. Det avser var resor under bolagets och Österrikes flagg. Utöver det skickade kompaniet också iväg fartyg under falsk flagg, som exempelvis skeppet Apollo 1730-31 som utrustades av britten Thomas Combes och seglade under preussisk flagg med start av resan i Hamburg.  Vid denna tid var Henrik Königs (1686-1736) bror Johan Fredrik König (1690-1759) verksam i Hamburg. Henrik König var en av grundarna av det Svenska Ostindiska Kompaniet och man kan anta att König-bröderna därför redan tidigare haft kontakter involverade i Ostindisk handel.

Huvuddelen av de fartyg som Oostendekompaniet använde var byggda i Storbritannien, men många av de största byggdes i Hamburg eller Oostende. De var i allmänhet större än de fartyg som senare användes av det svenska Ostindiska kompaniet.

Thomas Combes var en av många med erfarenhet från Oostendekompaniet som kom att engagera sig i det svenska kompaniet. Andra var bröderna Charles Pike och John Pike, Alexander Graham (Alexander Brown, Charles Brown) James Adam, Thomas Coppinger (eventuellt är Addams och Coppinger samma person, täcknamn, pseudonymer var vanliga), George Kitchin d.ä, George Kitchin d.y., Charles Morford och naturligtvis bröderna Colin Campbell och Hugh Campbell. Säkerligen var det fler av de 100-tals skottar och engelsmän som var anställda i det svenska kompaniet som tidigare hade varit anställda eller inblandade på något sätt i Oostendekompaniet. Många britter var superkargörer och kaptener ombord på fartyg i Oostendekompaniets tjänst och dessutom var de ofta engagerade i den inomasiatiska handeln i vilken opium hörde till de mer profitabla, vinstgivande handelsvarorna. Produktionsområde för opium på denna tid var främst Bengalen och den stora marknaden fanns i Kina. Kanton fungerade som transferort.

Oostendekompaniet var ett bolag med privilegium från en österrikiske kejsaren då södra Nederländerna (nuvarande Belgien), också kallade Spanska Nederländerna, tillhörde den österrikriska kronan vid denna tid. Investerare var främst stora handelshus och handelsmän i Antwerpen men även många britter. Bolagets kapital var 6 miljoner gulden fördelade på 6 000 aktier om 1 000 gulden var.  Framförallt kom bolaget att bedriva en framgångsrik handel på Kanton som var inriktad på te. Men det anlades även faktorier på olika platser i Indien som exempelvis Bankipur i Bengalen och Cabelon på Koromandelkusten.

Bland superkargörer och direktörer var det många britter och skottar. Några av dem har redan nämnts då de senare var intressenter i det svenska Ostindiska kompaniet. En annan var irländaren Thomas Ray, katolik och gift med en belgiska. Han hade redan 1715 organiserat en handelsresa till Indien med fartyget S:t Matthew och var en av de 7 ursprungliga direktörerna i Oostendekompaniet tillsammans med 5 köpmän från Antwerpen och Jacques Maelcamp från Gent och firman Craywinckel & Maelcamp. Även Jacques Maelcamp var en av de som investerade i det svenska kompaniet och han var en av de som finansierade resan med S.t Matthew och Prince Evgenes år 1715. Detta tillsammans med en annan köpman i Gent, Joseph Ghesale.

Det brittiska East India Company, holländska VOC och det franska Compagnie des Indes var missnöjda med konkurrensen och genom politiska påtryckningar tvingades den österrikiske kejsaren upplösa bolaget. Detta skedde 1727, men kompaniet fortsatte sin verksamhet intill 1731.

En av de allra största investerarna i Oostendekompaniet var Joannes Jacobus Moretus (1690-1757) från boktryckarfamiljen Moretus) i Antwerpen. Andra större investerare var Ferdinand Anthoin Baron de Veecquemans, också från Antwerpen som innehade 100 aktier och familjen de Proli i samma stad. Andra investerare var Melchior Breton (Antwerpen), sannolikt Thomas Hall i London och andra handelsmän i Antwerpen.

Familjen Moretus drev även handelsverksamhet och hade många förbindelser med Sverige. Bland annat köpte man långt senare in stora delar av det te som Svenska Ostindiska Kompaniet förde hem från Kina. Mycket av detta smugglades till Storbritannien. Firman var också en stor investerare i det Svenska Ostindiska Kompaniet under de första två oktrojerna, dvs 1731-46 och 1746-66. Exempelvis investerade man i resorna 1743 (Götheborg och Riddarhuset) och 1746 (Calmar, Cronprinsessan Lovisa Ulrica, Cronprinsen Adolph Friederic och Freeden). Investeringarna förmedlades bland annat av superkargören Arthur Abercromby.

Även handelshuset Proli var en stor investerare i det svenska Ostindiska kompaniets tidiga resor och oktrojer. När det svenska kompaniet blev alltmer dominerat av svenska intressen så vände sig handelshuset de Proli återigen till Österrrike och i samarbete med William Bolt, ursprungligen en tysk född i Antwerpen och med flera års tjänstgöring i British East India Company, startade man upp ett nytt kompani baserat i Trieste som existerade mellan 1771 och 1785. Det blev ingen kommersiell framgång och gick i konkurs 1785. En av dem som var verksamma i Triestekompaniet var John Reid som grundade det företag, Cox, Beale & Read som senare blev Jardine & Matheson.

En del kapital från investerare i Spanska Nederländerna (nuvarande Belgien) förmedlades också av Niclas Sahlgren, bland annat för Louis Walwain, Melchior Remy (1705-39) och Charle le Poivre.

En del av de som var investerare i Oostendekompaniet investerade även i danska Asiatisk Kompagni. Bland dessa märktes Frederick de Coninck (med en släkting som hade varit direktör i Oostendekompaniet), Pieter van Hurck (superkargör i Oostendekompaniet) och John Brown. I Asiatisk Kompagni tycks handelsmän från Hull ha deltagit som investerare. Sannolikt var dessa handelshus i Hull intressenter i Oostendekompaniet på samma sätt som skotska investerare var det.

Ett fjärde bolag som de tidigare intressenterna i Oostendekompaniet investerade i var det så kallade Emden Company som existerade mellan 1750 och 1756. En som arbetade i Emdenkompaniet var Peter Dens som arbetat både i Oostendekompaniet och det svenska Kompaniet.

Många av de flamländska affärsmännen som var involverade i Oostendekompaniet engagerade sig efter kompaniets upplösning också i enskilda resor till Ostindein. Bröderna Maelcamp organiserade sådana resor tillsammans med svågern Jean-Baptiste Soenens. Det gjorde även den tidigare nämnde Thomas Ray som regelbundet engagerade firmor i London, Antwerpen, Gent och Oostende att investera i de fartyg han organiserade. Bland Londonköpmän som investerade i märktes John Walker, John Tyssen och Francis Acton. Francois de Schonamille som varit engagerad i Oostendekompaniet stannade för sin del kvar i Bankibazar (Bankipur) till 1944 och drev framgångsrikt det tidigare faktoriet till dess. Oostende som hamnstad fortsatte också att fungera som en centralpunkt för smugglingen till Storbritannien.

Elphinston och Fenwick

Del 27 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

En av de britter som hörde till de anställda i det Svenska Ostindiska Kompaniet var George Elphinston (Elphinstone, 1721-77). Han var gift med Louisa Fenwick (1745-93) som var född i Helsingör och de fick tre barn, två döttrar och en son, George Elphinston (1775-1815). Georg Elphinston d.y. var inblandad i en mindre otrohetskandal där Carolina Matilda Fix lämnade sin man, den irländske affärsmannen John Cree (född McMahon, -1795). 1795, några månader innan John Cree dog fick hon ut sin skilsmässa. George Elphinston d.ä. var eventuellt son till John Elphinston och Mary Lesslie och född i Echt, Aberdeenshire.

George Elphinston d.ä. började som matros eller skeppsgosse i det Svenska Ostindiska Kompaniet innan 1740. På resan med Calmar åren 1744-45 hade han avancerat till fjärdestyrman, på Göta Lejons resa till  Surat och Kanton år 1750-52 var han förstestyrman och på resan med Prins Carl till Surat och Kanton åren 1753-56 kapten. Därefter tycks han ha blivit anställd i det danska ostasiatiska kompaniet, Asiatisk Kompani, där han så småningom blev direktör.

Sara Elphinston som var gift med den göteborgske affärsmannen John Chambers d.ä. (far till den kände göteborgsfödde brittiske arkitekten William Chambers och superkargören James Chambers d.y.) bör ha varit en släkting och Johanna  Elphinston, gift med Alexander Bornett, handelsman i Göteborg bör ha varit en syster.

George Elphinston d.y. tycks för sin del ha haft tjänst i British East India Company som militär och dog under en resa till Kina.

Louisa Fenwicks bror John Fenwick (1733-?), född i Stockholm och son till Nicholas Fenwick (1707-47), var först handelsman i Stockholm i kompanjonskap med Richard Adamson. Denna firma lämnade han 1763 och ersattes då av Johan Petter Wennerquist. 1771 återfinns John Fenwick som ägare till en handelsfirma, Fix & Fenwick, i Frederiksnagore (Serampore) tillsammans med J.L. Fix, chef för Asiatisk Kompagni i Serampore. John Fenwick dog i Indien, okänt vilket år.

I Indien dog också systern  Anna Fenwick (1741-76) som var gift med David Brown (1734-1804), guvernör i danska kolonin Tranquebar från 1774 och senare anställd vid tullkammaren i Helsingör, i dennes första gifte. David Browns bror, John Brown (1723-1808) var direktör i Asiatisk Kompagni 1770-75 och 1779-85. De två bröderna drev också ett handelsföretag under namnet John & David Brown.

Från 1778 var John Cree som då var handelsman i Dacca en av de viktigaste leverantörerna av tyger till Asiatisk Kompagni. Han ska någon gång innan 1773 ha lämnat tjänstgöring i British East India Company för att ägna sig åt egna affärer. Tidigare hade kompaniet köpt allt från lokala leverantörer via sircaren i Bengalen. Andra viktiga icke-inhemska leverantörer var Henry Guinard, anställd i British East India Company i Calcutta och Ambrose Lynch Gilbert.

John Cree var svärson till Johan Leonhard Fix (1735-1807) men innan ha gifte sig med Carolina Matilda Fix i hennes andra gifte hade Cree en affär med en indisk (eller svart) kvinna vid namn Nancy och hade två barn tillsammans med henne, James Cree (1774-?) och Eleonor Cree (1775-?). John Cree var central när det gällde att köpa upp och smuggla ut varor som kringick det brittiska kompaniets strävan efter monopol i handeln med Bengalen och andra indiska områden. John Cree samarbetade främst med danska och genuesiska fartyg och affärsmän.

I sitt första gifte var Carolina Matilda Fix gift med Herman Frederick Henckel (1734-70) som var huvudfaktor i Frederiksnagore. Han efterträddes på den posten av J.L. Fix. Fix kom att efterträdas av Ole Bie. Johan Leonard Fix var också direktör i Asiatisk Kompagni.

1784 återvände John Cree som superkargör ombord på ett fartyg tillhörande British East India Company, Christianus Septimus, men fortsatte ändå med sina smugglingsaffärer ombord på danska fartyg eller på brittiska fartyg under dansk flagg som exempelvis år 1786 med fartyget The Five Sisters på 1 000 ton som ute till havs döptes om till Grevinde Reventlow och hissade dansk flagg. När fartyget kom tillbaka till Europa angjorde det Oostende istället för att gå till Danmark. John Cree blev därmed osams med danskarna och bytte därefter till genuesisk flagg.