Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Ångfartygs Ab Tirfing

Ramm om Axel Broström & Son

Del 8 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3
Endast för medlemmar

Herbert Jacobsson

Herbert JacobssonHerbert Vollrath Mikael Jacobsson föddes 1878 i Göteborg och dog i samma stad 1949. Han var son till översten Albert Fredrik Jacobsson och Mathilda Davida Möller.  Gift med Maria Katarina (Karin) Broström, (1878-1952) dotter till skeppsredare Axel Broström och Mathilda Olsdotter.

Han blev i likhet med sin far officer vid Göta artilleriregemente och tjänstgjorde också under en period vid det rumänska fältartilleriet. Han förblev militär till 1927.

Efter giftermålet fick han olika uppdrag i Broströmskoncernen och när Dan Broström 1925 dog i en bilolycka, fick han överta en del av ansvaret för rederirörelsen. Han var styrelseledamot i  Ångfartygs AB Tirfing från 1916 (ordf från 40), i  Nora bergslags järnvägs AB från 1918 (ordf från 30) och  i Eriksbergs Mek Verkstads AB från 1922 (ordf från 34) Dessutom ledamot av styrelsen för Inst. för ortnamns- o dialektforskning vid Gbgs högskola från 27,  styrelseledamot i Gbgs trädgårdsförening från 29, vidare ordf i styrelsen för Försäkrings AB Atlantica från 32, i  Sjöfartsmuseet i Gbg från 33, i styrelsen för Simon Edströms AB, Malmö, och i AB Svenska America-Mexikolinien från 1937, ledamot och  vice ordf. i styrelsen för Oceanografiska inst. i Gbg från 1938, led av styr för Gbgs stadsteater från 39, ordförande i styrelsen för Hallands Ångbåts AB från 41, i styrelsen för Gbgs bogserings- o bärgnings AB från 42, i styr för AB Svenska Amerika Linien, AB Atlanttrafik, AB Oceankompaniet och i AB Coasting från 46. Han tog initiativet till byggandet av Broströmsrederiernas skolskepp Albatross liksom till Sjömansskolan i Gbg, landets första i sitt slag och länge dess enda.

På 1930-talet köpte han Storebergs säteri väster om Lidköping och lät bygga om mangårdsbyggnaden samt bedrev jordbruk.

Tillsammans med sin fru gjorde han stora donationer för vetenskapliga ändamål. 1938 fick Uppsala univ 500 000 kr till en professur i biokemi för den blivande nobelpristagaren Arne Tiselius. Stora summor donerades till den oceanografiska forskningen och till djuphavsexpeditionen med Albatross 1947—48 och de grundade Herbert & Karin Jacobssons stiftelse år 1947.  Chalmers tekniska högskola erhöll på Råö lokal och markområde till en institution för radioastronomisk forskning osv. Gbgs kyrkliga sjömansvård fick 1945 600 000 kr avsedda för det fritidshem för sjömän, som stod färdigt 1954.

En av makarnas sista donationer löste lokalfrågan för det 1947 grundade Sv institutet i Athen.

Dan-Axel Broström

Dan-Axel Broström

Dan-Axel Broström

Dan-Axel August Broström, född 17 maj 1915 i Hedvig Eleonora församling i Stockholm, död 8 december 1976 i en hjärtattack under ett besök i Acapulco i Mexico, var en svensk skeppsredare. Vid sin död var Broström skriven i Vasa församling i Göteborg. Han gravsattes på Östra kyrkogården i Göteborg den 20 december 1976.

Dan-Axel Broström var son till Dan Broström och Anna Ida Broström, född Mark (1882–1965) samt sonson till Broströmskoncernens grundare, Axel Broström. Hans syskon var Kerstin Broström (1907-94 gift med Erik Wijk), Brita Broström (1909-72) och Margaretha Broström (1915-76). Han var gift 1:o 1940–60 med Ulla Holm (1918–93), barn: Agneta Broström, Dan Broström (1943-) och Jacob Broström, 2:o 1961–67 med Annabella Lee (Jane Ann Haycock), född 1938 i Cradley Heath i West Midlands i England, barn: Axel Broström (1965–89) och 3:o från 1967 med Heidi Boyce, född 1939 i Perth i provinsen Ontario i Kanada.

Dan-Axel Broström fick redan som mycket ung följa med sin far på inspektionsrundor och sjösättningar, och hans fostran baserades helt på arv och tradition. De extremt stora förväntningarna blev Broströms ständige följeslagare. Han växte upp i familjens storslagna hem vid Skyttegatan i Lorensbergs villastad. Broström tog studenten 1934 vid Hvitfeldtska gymnasiet, examen vid Göteborgs handelsinstitut 1935, genomförde studier i Tyskland, England, Frankrike och Finland 1935–38 och anställdes därefter i Broströmskoncernen 1938. Han var verkställande direktör i Svenska Ostasiatiska Kompaniet 1942–66, i Broströmskoncernens moderbolag Ångfartygs AB Tirfing 1949–69, då Kristian von Sydow tog över. Därefter var han styrelseordförande i samma företag – samt tjugofem andra – till 1973 då ohälsa (alkoholproblem) och en släktkonflikt tvingade honom att lämna alla poster.

Under Broströms ledning utvecklades koncernen kraftigt, och flottan bestod 1965 av 81 stora fartyg, vilket var mer än 1/3 av Sveriges hela handelsflotta. Broström hade många förtroendeuppdrag inom sjöfartens olika organisationer.

Dan-Axel Broström var under flera perioder på 1950-talet intagen på sjukhus samt vistades på kliniker i utlandet för att åtgärda sina hälsoproblem. Hans fysiska hälsa hade påverkats av det hårda sällskapsliv som han redan tidigt ägnat sig åt. Under perioder var han borta från företaget i sådan omfattning att det var till men för verksamheten.

Text i huvudsak från Wikipedia.

SAL, far och son – om Olof Wijk

Olof åkte till USA för att praktisera på Svenska Amerika Liniens New York-kontor. Han stannade ett och ett halvt år – från oktober 1956 till maj 1958. Han fyllde 23 där borta.

Exakt vad han fick göra vet jag inte men jag kan tänka mig att det var enklare kontorssysslor, sköta en del korrespondens, renskrivning, lättare bokföring. Jag inbillar mig att traditionen hos storföretagare är att låta nykläckta generationer skaffa sig erfarenhet på grundnivå, gärna inom olika grenar av verksamheten, innan de släpps upp i hierarkin. Erfarenhet men också legitimitet, de ska ha några hundår i ryggen för att avvärja de enklaste anklagelserna om att ägarfamiljen eller direktörssönerna inte behöver anstränga sig för att nå de höga poster som reserverats åt dem.

Så var det på det förlag, Bonnier Alba, som gav ut min första bok. Första gången jag tittade in på Sveavägen satt den sympatiske Abbe Bonnier i en garderob, nödtorftigt omgjord till kontor, och presenterades som ny kraft efter att ha jobbat som kringresande insäljare. Andra gången jag tittade upp – satt samme man i direktörsrummet och var chef för hela förlaget.

Jag har mycket få spår från denna tid i Olofs liv. Det tydligaste är det avtryck Amerikavistelsen gjorde hos vissa i familjen. I efterhand. Som en handgriplig förklaring till ett sorgligt facit. De som upplevde att pappa blev galen – omöjlig, svår, fanatisk, världsfrånvänd, sjuk, störd – har ofta hänvisat till bilolyckan i Amerika. Efter det ska han inte ha varit sig lik.

Jag har hört det av farmor, jag har hört det av faster Virginia, av farfars syskon och mer avlägsna släktingar. Även en del gamla bekanta till Olof. Eller bekantas bekanta. Många av dessa borde ju veta.

Men psyket är komplicerat. Och likaså samvetet. Bilolyckan har inget som talar för sig som förklaring till pappas förändring. Inte om man tittar närmare efter. Hela saken säger inte mer än att dessa människor – Olofs mamma, syster och andra släktingar – inte har tittat närmare efter. De har inte brytt sig. Eller inte orkat.

Bilolyckan inträffade i Mexiko. Olof är på resa genom USA och har även kört en bra bit in i Mexiko. Två dagar efter krocken skriver han till sin pappa. 21 juni 1957.

Av brevet framgår att främsta skälet till att åka in i Mexiko var att ordna nytt visum till USA. När han skriver har han fått ett nytt sådant instämplat i passet av ambassaden i Mexico City den 18 juni. En medarbetare till farfar hade varnat för att om Olof återvänder till USA efter att redan ha varit där i ett år, riskerar han att bli inkallad till militärtjänstgöring. Olof har skaffat sig andra besked men oroas hursomhelst inte av saken, han kan tänka sig att göra en kortare värnplikt även i USA. Om han däremot skulle tvingas lämna landet för att aldrig mer återvända skulle det vara katastrofalt för mitt framtida arbete i företaget. Här finns alltså klara besked om Olofs egna framtidsplaner, han är inriktad på att gå i pappas fotspår inom Amerikalinien.

Först efter två stora sidor om dessa saker börjar han redogöra för bilolyckan:

Den 19 vid 6-tiden på kvällen på en lång raksträcka av den jämna breda asfaltsväg som sträcker sig genom halvöknen 70 mil norr om Mexico City och vid en hastighet av 100 km/tim upptäcker jag plötsligt i fullt solsken vid höger vägkant ett 100-tal meter framför mig en kärra dragen av två oxar. Kärran har kommit uppför den låga vägbanken för att gå över landsvägen från höger till vänster. Oxarna är redan ett stycke ut i min körbana; jag tutar, bromsar och för bilen mot vägens mitt. Några ögonblick senare är min del av vägbanan helt blockerad; hastigheten obetydligt reducerad; jag styr mot vänster vägkant men ekipaget rör sig obevekligt. Någon sekund senare krossas bilens framparti mot det närmaste djuret; så blir allt stilla… Jag sitter fortfarande med ratten i händerna och ser ut genom framrutan men i övrigt är allt förändrat. Motorhuven, helt deformerad, pekar mot skyn och vindrutans högra del är täckt av exkrement från det närmaste djuret. Jag klättrar upp till vägkanten. Framför bilen och nära körbanan ligger en av oxarna svagt stönande men utan yttre skador. På vägen står kärran och en del av fruktlasten ligger utspridd runt om. Jag får syn på mannen som kört ekipaget. Han jämrar sig något men är helt oskadd så när som på några rispor från kaktustaggar.

Det var femton mil till närmaste samhälle och Olof skriver från den lilla staden Saltillo, där han väntar på polisutredning, att bilen ska repareras och försäkringsfrågan lösas.

Det andra och sista brevet från Amerika är skrivet i New York den 17 oktober, fyra månader efter olyckan.

Jag vill inte be om ursäkt för att inte ha skrivit eftersom det endast beror på oföretagsamhet, men nu skall jag försöka få ur mig några nyheter.

Olof redogör för vad som hänt sedan olyckan. Han fick stanna närmare en månad i Saltillo för att reda ut all byråkrati. En kanske tidstypisk beskrivning: På morgonen den 10:e dagen kastade sig ett halvt dussin indianer över vraket och lyckades på kort tid befria framvagnen från allt utom själva motorn.

Men det inträffade något viktigare, som vissa av familjens hungriga amatörpsykiatriker också lagt fram som bevis: Till råga på eländet drabbades jag av gulsot någon av de första dagarna i juli. Jag kände mig fysiskt svag, åt föga men drack läskedrycker i mängder samt sov 15 timmar om dygnet. Dessutom var ögonen starkt gulfärgade och urinen mörkbrun. Att det var gulsot kunde jag endast gissa då jag ej gick till läkare.

Olof ville inte förlänga den mexikanska tiden ytterligare genom läkarbesök och ordinationer. När utredningen till slut var klar, bilen reparerad och han den 17 juli lämnade Saltillo var han fortfarande ganska sjuk.

Han sålde bilen i New Orleans för 850 dollar och återvände till New York. En långpromenad på fyra svenska mil under en utflykt i slutet av augusti tog för mycket på levern, menar Olof i brevet, och den 5 september blir han inlagd på Lenox Hill Hospital. Där stannade han en månad, kurerad endast med mat och sömn, och när brevet skrivs är han ännu ordinerad att arbeta högst en timme per dag även om han veckan därpå räknar med att vara igång på halvfart. Olof skriver att han på sjukhuset i tre veckor delade rum med en utomordentligt trevlig och kultiverad jude, som hade samma sjukdom, men mer än så preciserar han inte diagnosen. Eftersom gulsot tar på levern är antagligen sviterna av denna och inget annat.

Hur uppriktigt brevet var är svårt att säga – det kan vara ett pliktbrev för att tillfredsställa fadern och inget annat. Det är också tre månader sedan Olof skrev sist. Men åtta fullskrivna sidor och alla små detaljer som beskrivs så utförligt tyder på en vilja att kommunicera med pappan. Vi har förra brevets tydliga uttryck för att Olof tänker sig en bana inom Amerikalinien. Och i detta brev betonar han att sammantaget trivs jag utmärkt på kontoret och jag ser mycket fram mot att åter få träffa Pappa om några månader.

Det är pappas pojke som skriver. Jag känner hur hans världsvana växer, liksom inblickarna i branschen och att han ser fram emot att få möta sin far på mer jämlik nivå. Önskan att axla faderns mantel blir rent av fysisk. Farfars skallighet är ju en del av hans signatur:

Hilmers sekreterare har sagt mig att Pappa önskar ett foto av mig. Om Pappa behöver det för att kunna identifiera mig när vi träffas om någon månad skall jag gärna skicka ett passfoto; annars vill jag gärna vänta med lyxbilder à $ 100 tills mitt utseende blivit mer distingerat; flintskallen ser man nämligen inte mycket av ännu.

Jag anar en ung man som inte är nöjd med sitt utseende. Kanske ser han fortfarande dessutom barnslig ut för sin ålder – precis som han såg ut som tolv på passbilderna där han i verkligheten var sjutton. Breven ger också intrycket av en ensam människa i främmande land. Den långa turen över USA och ner i Mexico gör han själv. Weekenden där han promenerar tills levern kollapsar tillbringar han ensam. Han beskriver sina bostadsrum och andra praktiska detaljer men nämner inte en enda människa.

Efter det andra och sista brevet stannar Olof ytterligare ett drygt halvår i New York. Det är ingen tät kontakt han har med sin far – även om de båda tycks vilja tillfredsställa den andre.

Min bild bekräftas per telefon av Olofs gamle Lundsbergskamrat och Särövän Carl von Essen.

– Han hade nog ingen lycklig tid i New York. Han var mycket ensam.

Vännen minns också att Olof tagit starkt intryck av en särskild händelse. När han insjuknade i sviterna av gulsoten fick han först inte tillträde till något sjukhus.

– Olof berättade upprört: De tog inte emot mig förrän jag visade mitt American Express.

Olof kommer hem från USA i maj 1958. De skolkamrater jag fått tag i tappade kontakten så fort skoltiden var över. Lumparvännen varade bara inryckningstiden ut. Några brev eller foton från denna tid har jag inte hittat.

Vad jag vet är att Olof arbetade på Svenska Amerika Liniens kontor i Göteborg. Under åtminstone några månader. I ett par försändelser tituleras han rederitjänsteman.

Vad han arbetade med och på vilken nivå vet jag inte. Enligt vad han berättade för mamma slutade han för att han inte fick gehör för sina idéer. Han hade föreslagit och skissat på en ny lossningsteknik för båtarna i hamn men de hade inte lyssnat på honom. Kanske var han för ung och ny och inte taktfull nog. Kanske blev han som direktörens son föremål för ökad misstänksamhet. Kanske uppträdde han just som direktörens son med arroganta krav på att få bestämma. Kanske blev han orättvist behandlad. Jag vet inte. Men klart står att han själv kände sig kränkt. Situationen blev ohållbar.

Den ende gamle vän jag fått tag i och som kände Olof dessa år är Mats Rutmark, som ingick i Säröfamiljerna. Han minns det som att Olof var lite för framåt på Amerikalinjens kontor, kanske helt enkelt före sin tid. Han skulle ha propagerat för något som liknade containertrafik men blivit motarbetad. Det slaget av sjöfartstrafik dröjde ytterligare något decennium innan det slog igenom.

Ett perspektiv på detta får jag genom det sista tidningsklippet bland farmors papper – där hon är med vid dopet av ett containerskepp 1974. Där heter det om dåvarande vd:n för Broströmskoncernen:

Kristian von Sydow har tidigare förhållit sig avvaktande till containertrafiken. Nu är han med i stor stil med en ”tredjegenerationens” båt.

– Det var japanerna som drev fram den här utvecklingen på den här traden, förklarar han. De satte in containertonnage på USA och Australien. Vi måste följa efter.

Kristian von Sydow deltog i kuppen mot farfar, han var möjligen den ledande. Nu tänker jag att han kanske även var med och stoppade min pappas unga utmanande idéer om hur sjöfarten skulle utvecklas. Hade han inte gjort det kanske hela rederiet hade kunnat räddas! Och min pappa likaså! Tänker jag, rätt nöjd med att i detta material presentera en helt egen konspirationsidé.

Mats Rutmark har ljusa minnen av Olof.

– Vi hade mycket kul ihop. Han var en glad och trevlig kille.

Jag frågar vad de hade gemensamt, mer konkret. Var de ute på krogen och sånt?

– Nej, vi var mer hemma. Vi hade middagar. Allting var kul på den tiden. Vi var unga och nyfikna. Vi seglade också. Och vi reste, vi gjorde en tur till Tyskland. Olof köpte ju en Mercedes, silverfärgad, när han kom hem från USA.

Hade Olof flickvänner? Kanske inte så mycket, svarar Mats Rutmark, men han var inte blyg, han var social. Ett tag hängde han ihop med dottern till en känd seglare.

Fanns det någonting under dessa år som pekade mot att Olof en dag skulle tappa fotfästet?

– Nej, han var trevlig och glad. Men han kunde bli förföljelsemanisk nästan.

Jaså!

– Det gällde hans familj. Han var mycket besviken på sin familj. Och han visste inte var han stod. Ena stunden var han oerhört negativ mot sin pappa men sen kunde något hända och då stöttade han honom.

Vad var han så besviken på?

– De var väldigt frånvarande. Han blev bara bortskickad hela tiden. Och han hade ingenting att säga till om. Men det gällde bara familjen. Annars var det inga problem med Olof. Eller Kålle. Vi kallade honom Kålle.

Jag talar även med Olofs styvsyster, alltså en av döttrarna till farfars andra fru. Hon flyttade som barn in i hemmet på Särö, där farfar bodde kvar efter skilsmässan. Men hon var många år yngre och Olof kom bara hem vissa lovdagar och flyttade sedan hemifrån så hon kan inte säga mycket om hans personlighet.

– Det var inget konstigt med honom, men han var lite hemlig. Han kunde också skratta åt saker utan att förklara sig.

– Det var roligt att se hans fina Merca på stan och kunna säga att honom känner jag. Han satt ofta på Paley’s. Han hade vansinnigt fina kläder och hade så rak hållning. Som en eldgaffel.

Sigyn von Essen tillhörde också Säröfamiljerna. Hon är lillasyster till Carl som var med och arrangerade den stora middagen med Olof, strax före studenten.

– Det var en väldigt lyckad fest. De hade ett roligt inbjudningskort där de i slokhatt bjöd in och kallade sig Festligheternas beskyddare.

Hon kände aldrig Olof som jämnårig vän men hon var hemma hos honom, som lillasyster Virginias lekkamrat.

– Det var ett väldigt kallt hem. Där fanns mycket att leka med men ingen värme. Barn, det var hembiträdenas sak. Föräldrarna gled omkring, åkte på kryssningar och så. Det var en stor sak att stöta på dem där i hemmet. Då skulle man bocka eller niga.

– Jag är glad ändå, på något vis, att ha sett den där sidan. Vi som är födda där på slutet av trettiotalet eller början av fyrtiotalet och tillhörde first class. Det var slutklämmen på en epok. Med hembiträden och tjänstefolk. Att vara uppklädd, slätkammad och uppföra sig – det var allt som räknades. Det kommer aldrig tillbaka. Gudskelov.

Kylan i föräldrahemmet var säkert kännbar. Och den kan inte ha tinats av skilsmässan. Men jag måste samtidigt komma ihåg att de som vittnar om allt detta inte var födda eller särskilt gamla på trettiotalet – alltså under de dryga tio äktenskapsår då farfar ännu skrev kärleksfulla och ibland trånande brev. Misstron när kärleken försvunnit betyder inte att det aldrig funnits någon värme. Besvikelsen kan rent av vara en mätare på det som en gång levde och lågade.

Men om kärleken dog någon gång på fyrtiotalet och farmor och farfar endast upprätthöll ett slags skenäktenskap, så var Olof minst sju och högst fjorton år. Han fick då om inte förr växa upp – visserligen bara på lovdagar och knappt ens då – i ett hem som andades kyla, misstro och kanske bitterhet.

Olof var alltså besviken och arg på föräldrarna. För att de var opersonliga och så lite ville veta av honom under uppväxtåren. Men han var säkert kluven. Även de mest kränkta och misshandlade barn – och Olof var väl långt ifrån något grovt exempel på detta – kan älska och försvara sina föräldrar hur oförtjänt det än är.

Olof var principfast, sa några av hans gamla skolkamrater. Jag känner igen mig även här och tänker att han hade en stark känsla för rättvisa. Inte så politisk kanske utan mer det vardagliga rättvisepatoset – som när man delar en läsk med syrran eller ser någon bli illa behandlad i skolan.

Den kanske hatade men säkert också beundrade fadern – Olof önskade sig rent av hans flintskallighet – kunde inte mötas ur underläge. Men väl om pappan själv hamnar i svårigheter. När han, den perfekte, utsätts för en orättvisa.

Farfars anteckningar från tiden när han blev utmanövrerad ur koncernledningen innehåller överraskningar. På dagen för den avgörande bolagsstämman skriver farfar:

1) Olof ringde omkr 8.30 och talade om att han just blivit påringd av sin mamma som talat om att hans far skulle petas ur styrelsen vid stämman och att anledningen var att jag stått bakom tidningsskriverier om DAB och Miss Lee. Olof var mycket upprörd och frågade om jag hade något emot att han yttrade sig på stämman. Jag sa till Olof att jag var glad och stolt över att han ville protestera mot de infama lögner som tydligen med avsikt satts igång men påpekade också att hans mamma som i många år arbetat för att få ut mig ur Tirfing kunde ge honom obehag. Om han ville yttra sig tillrådde jag honom skriva ner några punkter och göra det kort och koncist och begära att få det till protokollet.

2) Olof ringde efter stämman och berättade att han fått yttra sig och att hans mormor (Ann-Ida Broström) efteråt varmt tryckt hans händer och sagt några vänliga ord. Han hade tackat nej till ”segerlunchen” på Grand. Även Masse (farmors syster) hade varit vänligt förstående.

Olof gjorde tydligen allt vad han kunde för att stödja sin far dessa dagar. Han fick visa sin sonliga kärlek med en legitim sak, en principiell rättvisefråga, som inte var kladdig. Och han kunde samtidigt – kanske – visa sin far att man kan vara lojal, man kan göra sig besvär för att hjälpa varandra i en svår stund.

Far och son blir bundsförvanter under några veckor. Olof ringde på e.m… Ganska intressant attOlof trodde planläggningen möjligen… Farfar noterar med full respekt vad Olof gör och säger.

Den tjugosexårige sonen – som vid det här laget hoppat av från arbetet på rederikontoret, där han gjort sig omöjlig – gör slutligen det som pappa direktören själv inte vågade. Farfar sökte ju desperat kontakt med sin förre svåger, Dan-Axel, för att få en förklaring. Ringde och ringde men fick aldrig tag i honom. Men när han såg Dan-Axel i egen hög person på Bromma flygplats, med gott om tid till det väntande planet, svek farfars mod – han vågade helt enkelt inte gå fram till den mäktige ägaren.

Den 19 februari 1961 skriver farfar:

Olof berättade att han nästa dag – måndag – skulle få träffa DAB och hoppades få ur honom vem som satt igång ryktet om tidningsartiklarna.

20.2 Måndag

Olof ringde på kvällen och redogjorde för sitt samtal med DAB. Bad honom göra anteckningar medan minnet var färskt. Noterar själv efter samtalet med Olof: DAB ej kunnat lämna någon exakt uppgift om vem som sagt vad. Dock hade han låtit undfalla sig att en av de största aktieägarna (Tolle?) – dock ej Olofs mamma – visat honom en tidningsartikel och sagt ung. ”titta här Dan-Axel – detta skrivs om dig – det är Erik som ordnat detta”. DAB ville i övrigt ej säga något mer.

Finns det något mer sammansvetsande än konspirationer – så är det motkonspirationer. Jag har svårt att tro att far och son uppskattade varandra mer än dessa dagar då de tillsammans slogs för min farfars heder. Hur blir det då med galningen som kom hem från Amerika? Tja, detta utspelar sig två och ett halvt år efter hemkomsten.

Jag har sett hur den avsatte farfar skrev ner anklagelser till höger och vänster i sina minnesanteckningar. Allt och alla utsätts för misstankar – sällan grundat på något verkligt skäl. Den charmige och världsvane storchefen uppträder som en rädd gosse och vågar inte konfrontera sina verkliga eller inbillade fiender. Han utvecklar en veritabel paranoia.

Olof däremot är lugn och säker. Ställer sig upp och pläderar på stämman, söker upp och samtalar gång på gång med sina släktingar. Och ordnar tid hos sin morbror – högsta hönset i hela koncernen.

Vad är det som ger honom denna kraft? Kanske en del säkerhet som kom med uppfostran och familjens ställning. Kanske också sonens triumf inför den vacklande fadern, eller åtminstone tillfredsställelsen i att kunna möta honom som jämlike och förtrogen.

Ytterligare en sak hade tillkommit som säkert bidrog till pappas harmoni.

Kärleken.

Ett kapitel ur Erik Wijk: Allt vi här drömma om (Förlaget Atlas, 2009) s. 132-141.

Erik Wijk senior

Erik Wijk 1930

Erik Wijk 1930

Farfar ägnade sig åt släktforskning. Fem tjocka ringpärmar har han låtit ge halvfransk läderinbindning med WIJKIANA i guldtryck på ryggen, numrerade I–V. Mycket flott. Där finns släktutredningar, avskrifter från kyrkböcker och andra dokument. Wijkarna själva går inte längre tillbaka än mitten av 1700-talet. Eftersomdessa urwijkar var enkla och fattiga finns inte mycket att hämta ens i det folkbokföringstokiga gamla Sverige. Men när Wijk blev rik på 1800-talet giftes en del förnämare släkter in som kan utredas i all oändlighet.

Mycket litet i dessa pärmar speglar någon substans – verkligt liv eller gärning – i de avlägsna släktingarnas öden, det handlar nästan uteslutande om att påvisa släktskapet. Födelse- och dödsdatum i släktled efter släktled. Intetsägande namn i långa banor. Där finns enstaka brev från mycket avlägsna släktingar som kort men artigt besvarar farfars förfrågningar om persondata för bortglömda men eventuellt gemensamma anförvanter. Oändliga korrespondenser med arkivarier fyller en stor del av pärmarnas innehåll.

Farfar var uppenbarligen stolt över dessa släktband utan innehåll.

Den sista pärmen – WIJKIANA V – är helt ägnad farfar själv. Där finns en del tidningsklipp, avskrifter av tal farfar höll i olika föreningar, förteckningar över de ordnar han erhållit från ett halvt dussin länder samt de kalligrafiskt konstfulla brev som medföljde dessa utmärkelser. Här finns brev från Folke Bernadotte med tack för farfars hjälp att låta Amerikabåtarna medverka i fångväxlingar mellan de allierade och Nazityskland.

Unge farfar drömde om att bli arkitekt. Rita och konstruera var en tidig och bestående passion. I pärmen finns seriösa planritningar på en villa, signerade av farfar 1926 då han var 20 år. Trotset han hyste mot pappa Bertils förväntningar på en affärsbana, och som han beskriver i åtskilliga brev till farmor, ledde ändå inte till någon arkitektutbildning. Han rättade in sig i faderns led. Eller blev jakten på en bättre friarposition avgörande? Kanske var passionen för farmor starkare än passionen för huskonstruktion.

Efter ett par år gick farfar ändå in i farmors familjeimperium, när han blev chef för det broströmska bolaget Nordisk Resebureau. Senare kom han med i Svenska Amerika Liniens styrelse och 1948 – ett par år före skilsmässan – blev han vd för SAL. De vackra vita atlantbåtarna var välkända inte bara i Sverige, det var hippt för filmstjärnor, politiker, affärsmän och dollarmiljonärer att åtminstone i ena riktningen i sakta och lyxig välmak ta sig över Atlanten. Över detta basade farfar under hela femtiotalet.

Jag har några gånger av en slump stött på människor som arbetade under farfar, på båtarna eller på huvudkontoret i Göteborg. De har alla uttryckt sympati, respekt, nästan beundran, för honom och det har inte känts som ren artighet. Jag tror det lyste om den epoken i stort – Sverige var oerhört framåt och självsäkert, ett föregångsland på många områden – och farfar var en lyckad man med fördelaktigt utseende som i högsta grad fångade upp denna glans. Hans passion för konstruktion och estetiska lösningar fick på köpet stort svängrum när nya båtar som skulle slå världen med häpnad omsorgsfullt planerades. På huvudkontoret kände han alla vid namn, även springpojkarna, och alla behandlades med respekt. Sverige var modernt och hyfsat demokratiskt.

Långt före inflationen i kändislistor blev farfar av en veckotidning korad till en av Sveriges tio mest välklädda män. Annars är det slående att det bara finns två ordentliga intervjuer med honom – det var ännu långt från vår tids medieexplosion.

Den första porträttintervjun är från Damernas Värld, nummer 29, 1954. Män som märks är vinjetten och Han gör allt för kvinnorna rubriken. Farfar poserar på en helsida med ena foten på en pollare som håller trossen till m/s Kungsholms mäktiga och smäckra vita stäv. Elegant skräddad kostym med perfekt vikt vit näsduk i bröstfickan och blicken rakt upp i skyn. En rolig intervju av Britt Schreiber-Hamdi, som det heter i ingressen.

Och visst fanns det på femtiotalet en skribentkvalitet, skrivarglädje och tålmodigt spaltutrymme ända in i den kolorerade veckopressen. Skribenten betonar först hur annorlunda Göteborg ter sig mot Stockholm. Ett främmande land, en självgod lokalpatriotism och en borgerlig livsstil som man trott gått i graven med gamle kung Oscar. Men så möter hon farfar:

Själv förfördes man framför allt av en herre, vars familjerötter utan tvekan gör honom till ett paradexemplar av den ovanliga art folkhemssvenskar, som kallas urgöteborgare. Personen i fråga skulle i Stockholm sannolikt omtalas såsom verkställande direktören i Svenska Amerikalinjen, herr Erik Wijk. I Göteborg är det kort och gott ”Wijken på SAL”.

Hon har haft svårt att få farfar gå med på en intervju, han glider undan, beklagar och avböjer gång på gång men till slut hittar reportern en ingång.

Den ömmaste punkten väger 23,000 ton och heter Kungsholm. När denna isvita havets drottning glider in i Göteborgs hamn, genomgår Erik Wijk och med honom så gott som alla de höga herrarna på SAL en förändring som en intervjuare icke nog kan välsigna. Ombord på Kungsholm blir de plötsligt alldeles talbara! Vågar man vara fräck nog att kalla en samling välskräddade, utomordentligt sobra herrar i den bästa delen av medelåldern för skrockande hönsmammor så är det faktiskt ordet, när dessa herrar gör sin traditionella översynsrunda av rederiets sistfödda.

Reportern skildrar en mycket entusiastisk arbetsgrupp i rederiledningen och farfar är helt besjälad av arbetet med att utveckla båtarna:

Han har mycket utpräglade idéer om inredningens komfort och elegans. Det märks på Kungsholm och i inte mindre grad på hotellet Park Avenue, som han också varit med om att föda fram. Damer, som upptäcker små specialhängare för de nytvättade nylontrosorna, blir rörda till tårar och tror att det måste stå en kvinde bak ham. Det kan också mycket väl hända och har förresten hänt att Erik Wijk vid en bättre middag plötsligt fått ett lätt drömmande uttryck i ögonen varpå han vänt sig till sin sköna bordsdam med följande fråga:

– Sover ni hellre på mjuk än hård madrass?

Farfar sägs lida av allt annat än storhetsvansinne, förfädernas titlar eller politiska ambitioner äger han inte. Men kläderna är viktiga och han håller diet för att slippa lägga ut eller kassera sina kostymer:

Han har nämligen en stor faiblesse för ”ingångna” kläder. I det fallet är han mycket engelsk i sin läggning. Och inte bara i det fallet. Lilla Londons herrar använder sig gärna av Stora Londons språk, och kryddar samtalet med eleganta smålustigheter som kunde ha förts av en lord Peter Wimsey i någon läderstol på Savile Club. I klädedräkten är de som sagt minst lika engelska och rör sig inom en mycket begränsad skala i färg och form, som tycks ha blivit ett ”must” för direktörerna på SAL. Det har ibland gått så långt att man ringt upp varann på morgonen för att höra vem som har vad på sig. Annars finns risken att alla kommer i samma kostym!

Umgänget på Särö och Onsala beskrivs som begränsat men trivsamt och – enkelt. Bara tre rätter men goda, med gott om tid och fina viner. Reportern lägger till att man även sysslar mindre med sin nästa än på många andra ställen, vilket kanske betyder att man skvallrar mindre men också att man inte gör några djupdykningar i varandras liv och leverne. En viss distans alltså, eller ytlighet, och reportern konstaterar avslutningsvis att farfar har det rätta lilla lyftet på ögonbrynet och leendet bakom det raffinerat långa cigarettmunstycket vet en hel del om fin ironi.

Att kalla denna höga direktör med förnäma släktingar för en typisk göteborgare – är originellt. Och att han beskriver sin välskräddade jakt- och seglartillvaro, med ständigt orörda pressveck på vita byxor, som uttryck för modesta krav – är inte mindre fyndigt.

Detta är farfars guldålder, han njuter enormt av att styra med de berömda vita båtarna och han trivs helt säkert i villan högst upp på Särö, med naturtomt och den nya mer tjusiga och roliga frun. Han är en skicklig och omtyckt chef.

Och barnen? Oklart. Men det var säkert mycket lättare, långt mer okomplicerat, att vara hängiven en detalj i utformningen av nästa fartygs lyxhytter jämfört med uppväxande människor av svårtolkat kött och pulserande blod.

När Svenska Dagbladet porträtterar farfar tre år senare, 15 december 1957, är tonen seriösare. Intervjun ingår i Gunnar Ungers serie Nya svenska herrar. På femtiotalet kunde man tala om ”herrar” utan ett spår av ironi. Intervjuerna ska skildra den nya ledargenerationen på olika områden av svenskt samhällsliv.

Man kan tänka sig vilken prestige det var att bli utvald. Samtidigt var det inte liktydigt med att odödligförklaras, av de övriga femton namnen känner jag bara igen två: Gunnar Sträng och farmors bror, Dan-Axel Broström. Fåfängan stor, allmänhetens uppmärksamhet kort.

Även denna intervju börjar med farfars yttre. Med inlevelse:

Kan ni tänka er Valentino utan hår? Då kan ni tänka er chefen för Svenska Amerika Linien, Erik Wijk. Men ändå inte riktigt. Det är inte bara så att Erik Wijks kala hjässa ger honom drag av tankfullhet, av intellektuell distinktion, som alldeles avviker från typen, framför allt har han helt andra sorts ögon. Han har inga nötbruna, sammetsmjuka, fuktvarma ögon – en ganska kalkylerande och ganska kylig blågrå blick räddar honom slutgiltigt från att hänföras till vad som med en numera obsolet term brukade kallas pigtjusarfacket.

Skribenten slutar inte karaktäristiken där, han fyller ut hela spalten:

Det hindrar inte att han är en charmör, en stor charmör. Hans älskvärda förbindlighet är den fulländade världsmannens och den blir knappast mindre angenäm, i varje fall inte mindre intressant, därför att den är så rutinerad att man tvekar om vad som är konst och vad som är natur. Det är överhuvudtaget intressant att samtala med Erik Wijk. Han har ett utomordentligt snabbt intellekt och en utomordentlig lätthet att formulera sina synpunkter på ett elegant och slående sätt, diplomatiskt men ändå personligt. Han ger ett intryck av intelligens, öppenhet, förtrolighet, nästan värme. Så får man syn på den blågrå blicken och kommer på sig med att undra om inte den överväldigande habiliteten döljer en rätt stor fond av hänsynslöshet.

Jag vet inte hur jag ska tolka Svenska Dagbladets öppna misstanke om hänsynslöshet. Det ska väl en del till för att offentligt porträttera någon på det viset, å andra sidan var detta i det halvmoderna patriarkala Affärssverige och egenskapen kunde kanske lika gärna uppfattas positivt.

Skribenten slätar över det hela med ett påstående om att det varken är fåfänga eller maktlystnad som är farfars drivkraft. Utan namnet, den wijkska traditionen. Eller helt enkelt – efter att ha dragit släktens meriter över två spalter: en önskan att vidmakthålla det wijkska namnets anseende i Göteborg, inte blott som en historisk utan som en aktuell realitet.

Intervjun handlar sedan mest om rederiernas problem med skattelagstiftningen – slopandet av den fria avskrivningsrätten har gjort det orimligt dyrt att förnya flottan, menar farfar. Han hoppas att regeringen inser de fördelar, särskilt för den svenska exportindustrien, som mindre betungande skatter och fria avskrivningar skulle skapa genom att göra det möjligt för Amerika Linien att förbättra sin ställning inom den internationella rederinäringen.

Det är samma visa i dag. När storföretagen kammar hem och fördelar sina vinster är det en intern sak för aktieägarna, men när det går dåligt eller stora investeringar måste göras – då bjuds staten in och förväntas bistå med stora belopp, till det allmännas bästa.

Erik Wijk

Erik Wijk till rors

Avslutningsvis avrundas hyllningsporträttet med lämpligt privatliv.

– Jag seglar så smått på sommaren, jagar så smått på hösten, läser en och annan bok och särskilt gärna historiska böcker. Man får impulser för framtiden av att lära känna det förflutna. Och så ritar jag förstås. Det kanske är den fritidssysselsättning som fängslar mig mest. Jag ritar hus, båtar, inredningar…

Intervjuaren överlämnar Erik Wijk åt hans ritningar, antingen de nu gäller en ny hyttinredning eller Amerika Liniens, kanske Broström-koncernens, framtid.

Artikelns försiktiga antydan om att farfar kanske tar över rodret för hela koncernen vet jag inte mycket om.

Men Dan-Axel Broström, koncernledare och farmors lillebror, var ett växande bekymmer för familjen.

Han beskrivs som kompetent och ibland rent briljant, men han hade problem med drickandet och kunde ofta utebli, i långa perioder och utan förvarning, vid möten och tillställningar. Han sågs ofta på Göteborgs nattklubbar och blir, om inte förr, ett ständigt löpsedelsnamn när han förlovar och gifter sig med en engelsk nattklubbsdansös han råkat på i London. Annabella – blonderad, bystig och sminkad som en slarvig Elizabeth Taylor – överöses med pälsar och juveler. Hon krockar med lyxbilen Dan-Axel just gett henne, hon uttalar sig oblygt i alla sammanhang, stjäl all uppmärksamhet på fartygsdopen och allting hon gör sprids direkt ut av en lysten kvällspress.

Familjens lojalitet med sonen, brodern och den sedan födseln självskrivne ledaren var förstås stor men hans ständiga frånfall och skandalösa privatliv gjorde ingen glad. Den enda i familjen som lär ha accepterat Annabella var modern Ann-Ida, hon var självtillräcklig och excentrisk nog för sånt.

Affären med Annabella blev inte Dan-Axels fall – den blev min farfars fall. Det spreds rykten om att det var han som läckt till pressen och satt igång skriverierna om den skandalösa romansen. Det låter långsökt eftersom det var engelska tidningar som först skrev om den och det i alla händelser bara var en tidsfråga innan en svensk skeppsredares seriösa förälskelse i en engelsk nakendansös blev omskrivet i vår skvallerpress.

Algot Mattsson var i decennier informationschef på Broströms. Efter pensionen gav han 1980 ut en bok, Huset Broström, som initierat skildrade intrigerna inom familjen och företaget. Det kan tyckas vara en underhuggares raffinerade hämnd, att respektlöst blotta sina forna chefer och offentligt dra ned byxorna på dem. Samtidigt var Mattsson ingen liten springpojke, det framgår att han skickligt vinner de olika rivaliserande chefernas förtroenden och själv blir en maktfaktor. Han kan ha haft sin egen agenda, var även moderat kommunpolitiker, som han i efterhand vill rättfärdiga. Mattsson skildrar det hela som en ren maktkamp om företagets ledning – mellan farfar och Dan-Axel. Men ingenting sägs om familjens totala kontroll och hur utsiktslöst det vore för någon utomstående att på allvar utmana deras åttioprocentiga ägarmajoritet.

Farfar var 54 år gammal, som företagsledare antagligen på höjden av förmåga med normalt minst tio skörderika år framför sig. Hans plötsliga fall blir den enda period i hans liv som han själv beskriver. 28 handskrivna A4-sidor i en billig plastpärm, som kontrast till guldsnittet och lädret i hans ordinarie minnesalbum. Han rubricerar:

Minnesanteckningar kring Tirfings stämma torsdagen 15 Dec. 1960. kl. 12 i Broströmia.

Två dagar före stämman får farfar veta att han inte kommer bli omvald till Tirfings, moderföretagets, styrelse, där han suttit i tjugo år och som är avgörande för att han som direktör för Amerikalinjen ska ha inflytande i strategiska beslut.

Farfar antecknar:

Meddelandet kom som en fullständig chock och utan någon förvarning. Första reaktionen var att omedelbart återvända till Gbg och försöka få en förklaring till denna minst sagt brutala aktion.

Men plikter i Stockholm hindrar farfar från att resa. Han jagar i stället febrilt per telefon efter närmare besked. Av en styrelsemedlem får han veta att denne blivit påringd av DAB (Dan-Axel Broström) som meddelat honom att jag icke skulle väljas om och att anledningen bl.a. var att jag skulle stått bakom tidningsorkanen om DAB och Miss Lee (Annabella). Lindbergs kommentarer var mycket vänliga och förstående men jag kunde förstå att intet var att göra då majoritet för beslutet fanns.

Farfar vet att Dan-Axel är i Stockholm och resten av anteckningarna består till stor del av hur farfar förgäves söker DAB – på arbetet eller i bostaden – och ständigt med samma svar: icke anträffbar.

Dan-Axel Broström var hans svåger i två decennier och hade förblivit hans nära kollega i många år.

Även om Dan-Axel var högste chef och ägare var de också umgängesbröder i en liten klick direktörsadel kring de stora rederierna i Göteborg. Nu får farfar inte ens tag i honom. DAB ansåg honom inte värdig en förklaring eller förvarning.

Vad gäller iscensättandet av skandalartiklarna kallar farfar det hela för en fantastisk beskyllning och hoppas kunna övertyga de berörda att han icke haft något som helst att skaffa med de fördömda tidningsartiklarna.

Dagen efter beskedet består av viktiga möten med redarnas försäkringsförening och då dyker DAB upp och hälsade på mig som ingenting hänt. Farfar hade sin baneman tätt intill sig hela dagen utan att kunna ta upp saken eller på något vis försvara sig. DAB gick när sista punkten på föredragningslistan kom upp. Ingen möjlighet till kontakt.

När farfar senare på dagen får en oväntad chans att tala enskilt med Dan-Axel – tar han inte chansen. Så här beskriver han det:

Begav mig till Bromma vid halv sjutiden för att äta middag medan jag väntade för att ta kvällsflyget till Gbg. På flygplatsrestauranten satt DAB och Miss Lee och åt men såg mig tydligen icke. De flög med samma plan till Gbg, chaufför Nilsson mötte med den nya Bentleyn som körde om mig vid Hovås.

Det är rörande att farfar beskriver det som att Dan-Axel inte ser honom, varken på samma restaurant eller samma inrikesplan. Farfar låtsas inte om att han själv kunde gå fram och tala med sin vän-kollega-antagonist. Det är som att hans självförtroende inte når upp till det. Ilskan och viljan till upprättelse ger vika så fort chefen och ägaren finns där i egen hög person. Även direktörer kan tvingas knyta näven i fickan.

Eller är det framgångsmannens ovana vid motgångar? Rädsla för bristen på framgång? Rädsla förkonflikt, för verkligt allvar? När livet krackelerar. Han förlamas när det går illa för honom själv precis som han förlamades när hans kärestas pappa gick bort och precis som han ska komma att förlamas när hans egen son faller ur ramen.

Farfar frågar sig oupphörligt vem eller vilka som varit drivande i komplotten mot honom. Först är han övertygad om att min farmor ligger bakom men tänker sedan att det vore illojalt mot brodern Dan-Axel att betona den skandalösa romansen med Annabella för att komma åt farfar. Det måste vara någon som vill skada dem båda som ligger bakom.

Snart ser farfar förrädare i varje vän:

Ganska otrevlig känsla att nu få konfirmerat vad jag länge känt: att min närmaste man i bolaget gör vad han kan för att stjälpa mig i stället för att hjälpa mig.

Om en annan noterar han:

Göran är bra förtjust över att jag åker iväg – gör inget för att hjälpa men tydligen en hel del för att stjälpa. Fy tusan. Vilken ynkedom han är.

Om en tredje:

Kanske var han nästan överdrivet entusiastisk. Men är han verkligen en så god skådespelare?

Ett tag har han två huvudmisstänkta:

Den förre vill säkert få min plats som v.d. i SAL men jag har svårt tro att han är intelligent nog för att planera en så djävulsk kupp. Däremot passar alla bitar skrämmande väl på Kristian. Begåvad, ärelysten och hänsynslös – extremt cynisk.

Han ser hur han förlorar alla tidigare bundsförvanter:

Idag tror jag icke att något stöd är att räkna på varken från KRB eller E.L. Bäst utgå från att jag nu står helt ensam. Mina chanser för anständig uppgörelse bedömer jag som små.

Alla storägare är någon gång föremål för farfars misstankar, även de som han har påståtts samarbeta med för att själv överta all makt:

Enskilda och Wallenbergarna är nog bakom planeringen.

Det farfar drabbas av dessa dagar går knappast att beskriva som annat än förföljelsemani, paranoia. Ingen är skyddad mot det om pressen och besvikelsen blir för stor. Man är inte paranoid, man blir det.

En herrmiddag som farfar ordnar på Berghem – Särövillan han fick behålla efter skilsmässan – beskriver han som rent förödmjukande och summerar den som nästan fiasko. Det har gått två månader sedan farfar petades ur moderbolagets styrelse.

Flera chefskollegor är där, även Dan-Axel. En god vän, Erik Lund, som jag bjudit alldeles särskilt för att han skulle backa upp mig gjorde ganska grundligt tvärtom. Vännens tacktal var kort och nästan ovänligt då han bl.a. låtsades att han glömt namnet på vårt hem – han fick hjälp av Göran som taktlöst föreslog det kunde kallas för Bergholk.

Jag får intryck av en skakad man som blivit överkänslig och lätt förvirrat drar hastiga slutsatser: Tyvärr kunde jag nu def. avskriva Lund som vän att lita på och beredd hjälpa mig.

Mest uppmärksamhet av farfar under middagen får inte oväntat Dan-Axel:

DAB var i rysligt dålig form. Någon som hette Lindberg kom upp med piller eller någon medicin och DAB försvann för en stund på dass och återkom något mindre darrig. Flickorna som serverade var alldeles chockade. Han kunde inte ens servera sig själv utan att spilla eller drälla. Efter middagen askade han både direkt på bord eller på mattan och verkade sorgligt darrig.

Under tre månader noterar farfar dagligen och stundligen var Dan-Axel befinner sig, hans förehavanden och uppträdande. Han blir som besatt av DAB.

DAB normal och ej rusig.

DAB verkade normal men ser förfärligt ”tagen” ut.

DAB ganska flåsig och överdrivet vänlig.

Farfars höga position till trots är det som att Dan-Axels uppträdande väcker en känsla av klassorättvisa. Och den är förstås skräckblandad, som hos alla vars levnadsvillkor helt eller delvis är föremål för en annan människas ägande. Dan-Axel må ha varit kompetent, när han var i form, men han är tio år yngre än farfar och möten blir ständigt inställda eller uppskjutna, viktiga representativa tillfällen föremål för genans, eftersom den stora direktören och ägaren inte mår bra eller kunnat hantera sitt drickande.

Farfar fylls av ett relativt klasshat mot den överprivilegierade och hans later. Att Dan-Axel grundar sig ett rykte som kvinnokarl, ständigt omgiven av juvel- och pälsprydda skönheter som fastnar på pressfotografernas plåtar, trots att han inte ens ser hälften så bra ut som farfar, gör kanske inte saken lättare för min fåfänge farfar.

Han noterar skvaller i tredje hand om att chauffören kör ut Bentleyn till Dan-Axels bostad på Särö tidigt om morgonen och ofta får vänta till fyra på eftermiddagen då Dan-Axel behagar fara in till arbetet för ett tvåtimmarspass, sedan återvända till Särövillan för att byta om innan han åter far in till stan för sina kvälls- och nattövningar på krogen.

Minnesanteckningarna upphör i och med att farfar och Dan-Axel äntligen möts utan att någon annan är närvarande:

Han verkade normal men något forcerad. Vårt första samtal på tu man hand sedan förra året – före stämman i Tirfing. Hade väntat mig något av en förklaring från DAB. Inte ett ord.

Och farfar vågade inte föra saken på tal. Rädd förstås, rädd för makten men också för att brytaprotokollet. Väluppfostrad. Det finns också en fanatisk enögdhet inbakad i detta – han betonar hela tiden att andra inte tar upp saker han själv säger sig vilja prata om. Att det lika mycket är han som inte tar upp saken ser han inte.

Jag tror att vi alla kan känna igen hur man som förorättad och sårad får en obalans i uppfattningen av sitt eget beteende jämfört med andras. Vi kan alla drivas in i en störning.

Även om minnesanteckningarna från farfars avsättning hamnade vid sidan om i en plastpärm, präglas även hans tjusiga WIJKIANA V – med klipp, ordensbrev och betyg från hans fina karriär – av bitterhet eftersom han längst fram satt in en prydligt handskriven lista över orättvisor han drabbats av.

Den handlar enbart om avsättningen och de följande degraderingarna. Det svikna löftet om att behålla sina positioner mot att farmor fick alla aktier vid skilsmässan står överst av allt. Resten handlar om utfrysning och omyndigförklaring i olika styrelse- och mötessammanhang. Han har suttit i olika ledningsgrupper – som aldrig kallas till möten. Besluten fattas av andra, utan hans vetskap.

Farfar låter till syvende och sist livet utmynna i känslan av att han – den stolte wijken, skicklig, älskvärd och elegant – utan egen förskyllan degraderats av den rika familjen utan att kunna göra någonting åt det. En stilig men maktlös direktör.

Min pappa var 26 år gammal då farfar föll.

Ett kapitel ur Erik Wijk: Allt vi här drömma om (Förlaget Atlas, 2009) s. 82-93.

Dan Broström

Endast för medlemmar

Axel Broström

Endast för medlemmar

Svenska Orient Linjen

Del 16 av 25 i serien Rederier

I augusti 1911 började Broströms intressera sig för att starta en linje till Medelhavets östra delar samt upp i Svarta Havet. Bara några månader senare, i oktober, var trafiken på denna linje i gång under namnet Svenska Orient Linien (SOL) men under moderbolaget Tirfings regi. Trafiken blev framgångsrik men kortvarig p g a första världskriget vilket ledde till att trafiken lades ner under åren 1914-19.

När trafiken kom igång igen skedde det under det nybildade dotterbolaget Ångfartygs AB Sverige-Levanten. Detta rederi tillfördes ett antal av Broströms äldre ångfartyg. 1927 ombildade verksamheten igen då Sverige-Levanten lades ner och Svenska Orient Linien återkom som en linje ingående i Tirfing.

1957 bröts SOL ut ur moderbolaget Tirfing och bildade ett fristående rederi inom Broströmkoncernen. Nu fick rederiet eget skorstensmärke efter att tidigare haft samma som Tirfings övriga fartyg.

SOL kom att bli en del av Rederi AB Broström vid bolagets ombildning 1978 då bolagets fartyg åter fick Tirfings gamla skorstensmärke. SOL:s linjenät gick till hamnar i Medelhavet men man drev under en tid även linjen Boomerang Line mellan Sydamerika/Västindien och Australien. Denna trafik lades ner 1960. SOL fick också ansvaret för det kylfartygsrederi, Atlanttrafik, som Broströms och Trelleborgs Ångfartyg/Malmros ägde gemensamt.

När Broströms verksamhet togs över av Transatlantic 1984 började en tid av snabba ägarbyten för SOL. Bolaget blev en del av Bylock & Nordsjöfrakt, Skärhamn, för att 1997 knoppas av till ett fristående börsnoterat rederi.

Kommandobryggan

För källor se artikeln om Broströmskoncernen.

SOL

SOL:s skorstensmärke 1911-1957 samt 1978-84

SOL

SOL:s skorstensmärke 1957-1978

MS Timmerland

MS Timmerland, byggd 1956

Broströms-koncernen (Tirfing)

Del 15 av 25 i serien Rederier

Axel Broström föddes 1838 i Kristinehamn vid Vänerns nordöstra del. Efter att ha växt upp under knappa förhållanden med en bristfällig skolgång gav sig Axel ut i arbetslivet vid 16 års ålder. Efter att ha börjat som hästpojke arbetade sig Axel fram till en position som faktor vid Kristinehamns storföretag, C A Hagberg. Detta företag sysslade bland annat med utskeppning av den värmländska järnmalmen. I sin tjänst i detta företag fick Axel Broström sin första kontakt med sjöfarten samtidigt som han fått en sådan ställning att han hade möjlighet att låna pengar.

1865 togAxel Broström första steget till det som skulle utvecklas till Sveriges främsta sjöfartsrörelse genom att köpa galeasen Mathilda. Denna lilla skuta sysselsattes huvudsakligen med att frakta järnmalm från Vänern ner till utskeppningshamnen i Göteborg. Efter något år införskaffades ytterligare ett fartyg. Samtidigt har Axel blivit skeppare och tjänstgjorde som sådan på flera av de tidiga fartygen. Axel Broströms Kristinehamnsflotta utökades ständigt och med det tredje fartyget övergick Broström till ångfartyg.

1874 inleder Axel Broström ett samarbete med några andra Kristinehamnsbolag och bildade med dessa Ångbåtsaktiebolaget Hermes, ett bolag som dock inte blev särskilt långvarigt.

Ångbåts AB Ferm

Ångbåts AB Ferm

1882 flyttade Axel Broström till Göteborg där han samma år bildade sitt första egna rederi av betydelse, Ångbåtsaktiebolaget Ferm. Trots att Axel nu flyttat till Göteborg fick det nybildade bolaget sitt säte i Kristinehamn och bolagets fartyg blev registrerade på denna ort under detta bolag hela historia.

1890 bildade Axel Broström Ångfartygsaktiebolaget Tirfingoch kom att utvecklas till koncernens moderbolag varifrån familjen Broström kom att styra sitt sjöfartsimperium.  Rederiets fartyg var till en början sysselsatta i trampfart med i huvudsak spannmål och trävaror som last. Tidigt kom man dock att övergå till malmlaster där bolagets fartyg kom att sysselsättas i trafik mellan Luleå och Kiruna till kontinenten. I samband med att Panamakanalen öppnades 1914 kom Tirfing att teckna mycket långa och fördelaktiga kontrakt för transport av järnmalm från Chile upp till Bethlehem Steels stålverk i nordöstra USA. Bolaget kom också att reda flera av Broströms tankfartyg. Tirfing skulle också komma att stå som ägare till Broströms linje till östra Medelhavet där Svenska Orient Linien under många år var en del av Tirfing.

Ångfartygs AB Tirfing

Ångfartygs AB Tirfing

1905 avledAxel Broström och överlämnade då en sjöfartskoncern som var störst i Sverige där rederierna Ferm och Tirfing utgjorde grunden i verksamheten. Axel efterträddes av sonen Dan. Under åren från Dan Broströms tillträde fram till första världskriget kom Dan Broström att medverka till bildandet av flera transoceanalinjerederier som tex Ostasiat, Orient och Amerika linjerna. I dessa bolag hade Broströms ett stort inflytande, även om den faktiska ägarandelen i dessa bolag varierade. 1906 bildades AB Svenska Ostasiatiska Kompaniet (ASOK), 1911 bildades Svenska Orient Linjen (SOL) och AB Svenska Amerika Mexiko Linien (SAML), 1915 Rederi AB Sverige-Nordamerika (Svenska Amerika Linjen, SAL), 1918 köptes Göteborgs Bogsering AB (Röda Bolaget) och 1924 Hallandsbolaget.

Efter Dan Broströms död 1925 kom koncernen att ledas av Dan Broströms svåger J Alb. Janson tillsammans med andra släktingar och trotjänare inom bolaget. Först 1949 kom Dan Broströms son Dan-Axel att överta ledningen för moderbolaget Tirfing.

Rederi AB Timex

1939 bildades Rederi AB Timex men först 1960 tillfördes rederiet egna fartyg. Timex fick överta äldre lastfartyg från Broströms linjerederier, fartyg lämpliga att sättas in i trampfart. Samma år bildades också Rederi AB Motortank för att reda Broströms tankfartyg, men fick sitt första fartyg först 1945. Bolaget kom dock bara att stå som ägare till ett fåtal fartyg. 1946 bildades Atlanttrafik och AB Oceankompaniet. Broströms Tender Service bildades 1952 för att effektivisera koncernens omlastningshantering. 1965 köptes Aug. Leffler & Son och 1972 blev Broströms majoritetsägare i Svenska Lloyd.

Under åren från första världskriget fram till dess att koncernen slogs i spillror under 1970-talets sjöfartskris var Broströmkoncernen dominerande inom svensk sjöfart med linjer över i stort sett hela världen, engagemang inom varvsrörelse, spedition, mäkleri.

Rederi AB Motortank

Rederi AB Motortank

Under 1970-talet slog sjöfartskrisen hårt mot Broströmkoncernen. Koncernens ägande av Eriksbergs varv skulle komma att drabba Broströms hårt då staten ställde mycket hårda krav på Broströms för att överta varvet. Detta tillsammans med en del alltför optimistiska investeringar tvingade koncernen till en rad drastiska nedskärningar.

Hela linjenätet kom 1978 att omorganiseras i Broströms Rederi AB som Tirfing namnändrats till 1976. Detta räckte inte till för att rädda bolaget som 1984 sålde hela sitt linjenät till Transatlantic. Transatlantic kom nu att ombilda sin verksamhet under namnet Transocean, ett bolag som kom att samordna de från Broströms inköpta linjerna med Transatlantics linjer. Detta nya bolag fick ett nytt skorstensmärke, det blå fältet på Transatlantics gamla skorsten gjordes smalare. På det gula fältet tillfördes Broströms klassiska blå ring med de tre kronorna. Kvar av det en gång så stolta rederiimperiet var nu bara en skärva bestående av två bulkfartyg och en vintanker. 1988 köper svenska ASEA upp resterna av Broströms som nu sakta återhämtar sig inom sjöfartsbranschen nu med klarering, ship management, resebyrå och oljecisternhantering som huvudsysslor.

Broströms Tender Service

Broströms Tender Service

1992 säljs Broström till Shipinvest. Bakom detta bolag står bl.a. också Thunbolaget och man inriktar sig på tankfrakt. Tillsammans har man bildat United Tankers ett rederi som nu får överta namnet Rederi AB Broström. Namnet Broström gör alltså comeback på haven under bibehållen rederiflagga. Denna rederirörelse verkar ha stor framgång med en växande flotta så namnet Broström är tydligen ännu gångbart inom sjöfartsnäringen.

Kommandobryggan

Källor:
Boken ”Tre generationer på sju hav” Jubileumsbok 1965 av Algot Mattsson, Charlie Cederholm, Eric Bolling, Artur Attman och Martin Fritz
Svensk Sjöfartstidning nr 46 1990
Broströms 125år av Buster Hultman
Göteborgs Sjöfartsmuseum, Arkivet.
Båtologen, tidskrift utgiven av Klubb Maritim
Länspumpen, tidskrift utgiven av Klubb Maritim Västra kretsen.
Svensk Sjöfartstidning
Svensk Illustrerad Skeppslista
Browns Flags and Funnels
Sveriges skeppslista
Lloyds book of houses flags and funnels

MS Malmland

MS Malmland, byggd 1942

Broström, Mark och Carlander

Endast för medlemmar