Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Andreas Andersson

Andreas Andersson

Andreas (Anders) Andersson föddes 1745 och dog 1809. Mycket lite, är känt om hans bakgrund, om han var gift, vilka han var släkt med eller hur det kom sig att han var så framgångsrik att han kunde bli direktör i Ostindiska Kompaniet. Men några tankar om vem han kanske var ger jag längre ner i detta inlägg.

Andreas Andersson var handlande och fick under sitt liv titeln kommerseråd. Mellan 1777 och 1786 var han också direktör i Ostindiska Kompaniet under dess tredje oktroj. Det betyder att han troligen också investerat i den tredje oktrojen.

Han var också delägare i firman Andersson & Wohlfahrt tillsammans med Bernhard Wohlfahrt (1742-1808). Firman var stor ägare av sillsalterier och trankokerier däribland ett stort som övertogs från från firman Westerling & Wohlfahrt efter Olof Westerlings död 1788. Ett skärgårdsverk låg vid Bovik på Björkö, ett vid Kyrkesund vid namn Kålhuvudet, ett på Galterön i Ödsmål norr om Stenungsund, ett vid Havden i Stenungsund och ett vid Stora Varholmen. Från fadern Caspar Wohlfahrt övertog Bernhard Wohlfahrt förmodligen också ett skärgårdsverk på Kalvsund.

Andreas Andersson var också delägare i Varvet Kusten liksom sannolikt i skärgårdsverket på Rammen innanför Rörö tillsammans med Laurens Tarras. Sillsalteriet och trankokeriet på Rammen byggdes först 1803 och i dokument om salteriet anges att delägaren Anders Andersson var bokhållare där och dog 1816. I hembygdsboken om Rörö står det att han var borgare i Kungälv.

Kommerserådet Andreas (Anders) Andersson uppges ha dött 1809. Jag finner det osannolikt att det skulle handla om två olika personer så det ena måste vara ett skrivfel och uppgiften om att det var en borgare från Kungälv som ägde salteriet mindre sannolik än att en person som troligen hade släktband med Tarras var delägare.

Det är också mycket sannolikt att det var kommerserådet som satsade de stor pengar som krävdes för att bygga det stora skärgårdsverket på Rammen som dock inte kom att drivas speciellt länge:

På västsidan byggdes 1803 Sillsalteri Och Trankokeri Wärket Rahmen. Det bestod av en rödmålad ”Caraktärsbyggning” i två våningar med kakelugnar och brutet tegeltak. Trankokeriet med åtta kittlar var femton meter långt och tio meter brett och hade också två våningar och tegeltak. Salteriet var stort, 55 x 10 meter, och till en tredjedel byggt på pålar ut i vattnet.

Därtill fanns tunnbindarnas hus, bodar, förråd, ”planer och brögger och hemlighus” och ute i vattnet en grumsdamm där avfallet spolades ut. Stanken var förfärlig, men här bodde under säsongen 80 personer: gälare, saltare, kokare, fyrare, tunnbindare.

Bokhållaren Anders Andersson som ägde halva anläggningen bodde här året om med sin familj i ett fint hus fyllt med stora skåp, matsalsmöbler, lampetter, speglar med förgyllda ramar, ostindiskt porslin och silverbestick. Han drev också en välbesökt krog.

Trankokeriet var igång dygnet runt hela säsongen, två, tre månader under vintern. Men efter fem år försvann sillen. Många trodde att det berodde på tunnbindarnas eviga bankande och kanonskotten från mistvarnare, saluter och örlogsskepp. Men sillen har kommit och gått i århundraden. 1824 var allt här nedplockat, raserat och sålt. Bara grunderna finns kvar i dag.

RAHMEN2Att Andreas Andersson bodde på Rammen året runt finner jag också helt osannolikt. Om det nu rör sig om samma person. I början av 1800-talet investerade Andreas Andersson också i ett antal fastigheter/tomter på Södra Hamngatan:

På 1620-talet ägdes östra delen av Södra Hamngatan 27, liksom Drottninggatan 28, av handelsmannen Jacob Herwegh, som 1629 sålde den till Carl Bock. Den kom att byta ägare flera gånger. Efter den stora stadsbranden år 1721 byggdes ett nytt trähus, vilket blev färdigt 1725. Det byggdes om och till år 1733 efter ritningar av Bengt Wilhelm Carlberg. På 1760-talet kom det att ägas av superkargörerna Hans Coopman och David Sandberg. Kommerserådet Andreas Andersson lät bygga på huset 1802, men i december samma år brann huset ner i det årets stadsbrand.

Den västra delen av tomten ägdes 1636 av skotten och trävaruhandlaren Henrik Hampton. Liksom grannhuset förstördes det i bränderna 1721 och 1802. Efter den senare köptes det av kommerserådet Andersson

Kommerserådet Andersson kom även att köpa fastigheten Drottninggatan 28 och ägde därmed tre tomter i kvarteret. Han lät Carl Wilhelm Carlberg rita ett nytt hus, som uppfördes åren 1804–1808. Mot Södra Hamngatan hade det tre våningar och mot Drottninggatan var det ett envåningshus. Bottenvåningen inrymde handelslägenheter och magasin, medan de övre våningarna var bostadsvåningar. Andreas Andersson avled år 1809 och huset såldes 1811 till kommerserådet och rådmannen Johan Nicolaus Malm. Efter stadsbranden 1813 flyttade Carl Wilhelm Carlberg, som förlorat sin bostad vid Norra Hamngatan, in i Malms hus och avled där året därpå. Efter Malms död 1817, såldes huset år 1820 till grosshandlaren Anders Magnus Prytz.

1801 köpte Andreas Andersson också landeriet Liseberg från Johan Henrik Rosenschütz. Han lät renovera och rusta upp landeriet som förfallit under Rosenschütz tid som ägare. Innan Rosenschütz ägde det var J.A. Lamberg ägare.

Johan Henrik Rosenschütz var svåger till Bernhard Wohlfahrt (de var gifta med varsin syster Åhman, Elsa Maria Åhman respektive Agneta Cornelia Åhman) och det är sannolikt att också Andreas Andersson var en svåger då han ju hade firma ihop med Bernhard Wohlfahrt. Dessutom var Laurens Tarras gift med en dotter, Sofia Jacobina Beckman till en tredje syster Åhman, Christina Eleonora Åhman (1747-1795). Laurens Tarras och Andreas Andersson var sannolikt de som ägde skärgårdsverket på Rammen.

Teorin att Andreas Andersson kanske var ingift i familjen Åhman stärks av det faktum att en H.J. Åhman var en av de sista superkargörerna i Ostindiska Kompaniet. Det är ju därför inte osannolikt att H.J. Åhman hade någon släkting som var aktiv i Ostindiska Kompaniet såsom exempelvis Andreas Andersson.

Superkargören Hans Jacob Åhman var för sin del son till skräddarmästaren Magnus Åhman som kan ha varit en bror till systrarna Åhman. Magnus Åhman hade också en dotter med initialerna A.C. vilket ju stärker resonemanget lite mer då det kan vara en förkortning av Agneta Cornelia. Zacharias Brandt som var gift med A.C. Åhman var inblandad i superkargörens Åhmans efterlämnade affärer år 1810. H.J. Åhman tycks ha dött året innan.

H.J. Åhman var gift med Sophia Wetterström och de hade minst en dotter, Maria Augusta Åhman, född 1794-04-15. Eventuellt också en son med namnet John Åhman.

När det gäller Andreas Andersson bakgrund så var han kanske son till den brittiske handlaren Thomas Anderson som var verksam i Göteborg och en stor uppköpare av ostindiska varor.

Thomas Anderson var gift med Johanna Schröder vars syster var mor till Johan Anders Lamberg. De ägde fram till hans död 1760 en del av gården Östra Skår. Ägare innan dess var Samuel Schutz, farfar till Johan Henrik Rosenschütz. Johanna Anderson (Schröder) sålde vid makens död deras gårdsandelar till Johan Anders Lamberg som sen sålde till Jonas Erichsson gift med Helena Böker, dotter till Sven Hansson Böker och Johanna Söderberg.  Johanna Söderberg var sannolikt syster till Elisabeth Söderberg som var gift med Johan Anders Lamberg vars mor alltså var Sofia Schröder, svägerska till Thomas Andersson. 1777 sålde Jonas Erichsson andelarna i Skår till Christian Beckman, son till Gregorius Beckman och Catharina Wohlfahrt (faster till Bernhard Wohlfahrt). Christian Beckman var farbror till Sophia Jacobina Beckman.

Thomas Anderson och Andreas Andersson delar samma släktkrets varvid det är troligt att de också är släkt. Det är därför ganska sannolikt att Andreas (Anders) Andersson är son eller sonson till Thomas Anderson. I ett tidigare äktenskap i Vänersborg föddes det år 1711 en son som fick namnet Anders. Om denne dog som barn är Andreas Andersson sannolikt son till Thomas Anderson, om inte är han kanske sonson.

1797 finns Andreas Andersson upptagen bland de högst taxerade i Göteborg men 1806 finns han inte med.  Detsamma gäller Bernhard Wohlfahrt. Efter att Bernhard Wohlfahrt och Andreas Andersson dött 1808 respektive 1809 gick firman Andersson & Wohlfahrt i konkurs 1810.

Advertisements

Ostindiska Kompaniet – tredje oktrojen 1766-86

Del 5 av 7 i serien 1700-talets kompanier

När den tredje oktrojen skulle bildades så slutade det med att en grupp grosshandlare i Stockholm fick oktrojen. Detta skedde redan år 1762, men privilegierna skulle inte gälla förrän 1766. Teckening av lotter (aktier) skedde dock från 1762. De två centrala personerna var från Stockholm, Robert Finlay i firman Finlay & Jennings och Fabian Löwen. Som tredje kompanjon hade de Georg Henrik Conradi från firman Koschell & Conradi, också den i Stockholm. Förutom dessa tre var också Michael Grubb direktör från start.

Från tredje oktrojen finns aktieägarförteckningar bevarade och den störste investeraren i den fasta fonden var Robert Finlay följd av bl.a. Pietro de Proli, Fabian Löwen, Jonas Eriksson Malm (Jonas Malm Eriksson), Michael Grubb, Christian Arfvidsson och Martin Holterman samt vissa handelshus som Wilson & Hall, Petersen & Bedoire samt C.G. Küsel & Wahrendorff.

Jonas Eriksson Malm placerade också pengar åt rika klienter både inom Sverige och utomlands. Bland annat hanterade han investeringar för Charles Irvine under den andra oktrojen. Det är möjligt att att han fortsatte med denna hantering och att en del av de aktier som står på honom var aktier han förvaltade för andra personer. Kanske ägnade sig också Holterman åt samma finansiella service, dvs agerade som agent för andra personers placeringar.

Aktieägare i tredje oktrojens fasta fond 1766, namn, dlr smt

Robert Finlay, 431 700
Wilson & Hall, 293 500
Martin Holterman, 289 000
Michael Grubb, 235 300
Pietro de Proli, 171 800
Petersen & Bedoire, 165 200
Christian Arfvidsson, 150 000
Jonas Eriksson Malm, 125 500
C.G. Küsel & Wahrendorff, 112 600
Fabian Löwen, 103 200

Fonden var på totalt 2 835 000 dlr smt år 1766 enligt Martin Åberg, Svensk Handelskapitalism. Men hans siffror stämmer inte inbördes. De han anger i en tabell är mycket lägre än de han anger i texten så de som jag redovisat ovan motsvarar sannolikt ett kapital på 5 670 000 dlr smt.

Det handlades med aktierna (eller lotterna som de kallades) och därför byttes ägarna delvis ut under perioden. Vissa stärktes som ägare, andra försvagade.

Både Michael Grubb och Robert Finlay gjorde konkurs och tvingades år 1770 att lämna direktionen. Även Georg Henrik Conradi hade fått ekonomiska problem, men klarade sig från konkurs genom en ackordsöverenskommelse med fordringsägarna.

Istället för Grubb och Finlay kom Carl Gottfried Küsel, Johan Abraham Grill, Jacob Schutz (dog dock redan 1772) in som direktörer. När Löwen dog 1773 ersattes han av Carl Fredrik Scheffer. Både Löwen och Scheffer kan betraktas som statliga (kungliga representanter i företaget).

De andra nya direktörerna vid sidan av Scheffer hörde till de större investerarna, de så kallade huvudparticipanterna och det gjorde sannolikt även de övrig nya direktörerna från 1773, Gustaf Tham och Johan Fredrik Ström (båda dog 1781). 1776 blev också David Sandberg direktör, 1777 Patrik Alströmer, Andreas Andersson och Martin Holterman, 1778 Jean Abraham Grill och 1781 Johan Liljencrantz.

På grund av konkurserna kom Finlay och Grubb att försvinna som aktieägare och dödsfall sorterade bort Löwen. De som sålde aktier var bl.a. Pietro de Proli och Christian Arfvidsson. Köpare var bland annat Martin Holterman och Jonas Eriksson Malm.

Aktieägare i tredje oktrojens fasta fond 1786, namn, dlr smt

Martin Holterman, 826 600
Jonas Eriksson Malm, 508 500
Robert Finlays konkursbo, 431 700
Petersen & Bedoire, 165 200 (?)
Christian Arfvidson & Söner, 145 000 (Christian Arfvidson själv 12 000)
C.G. Küsel & Wahrendorff, 112 600 (?)
Thomas Erskine, 97 400
John Hall & Co, 55 000

Fram till 1780 var den totala utdelningen 120 % på satsat kapital medan den åren därefter var 178 5/8 %. Totalt 298 5/8 % enligt Sven T Kjellberg. Orsaken till de höjda utdelningarna från 1780 och framåt var bristande konkurrens på grund av krig med Frankrike, Nederländerna, Spanien enade mot Storbritannien på andra sidan vilket ledde till att de alla hade svårt att skicka fartyg till Kanton. Sverige började också exportera te till Västindien år 1767 för vidare transport till USA. Efter 1782 blev denna export omfattande, men från 1785 började US-amerikanska skepp själva segla på Kanton.

Mycket på grund av allt te som smugglades in i Storbritannien från Sverige beslutade den brittiska staten att från 1784 kraftigt sänka tullarna på te. Detta resulterade i att tesmuggling blev olönsamt.  Något som kom att få allvarliga konsekvenser för Ostindiska Kompaniets fjärde oktroj.

Samtidigt hade en möjlighet för bolagets anställda öppnat sig i och med att brittiska EIC erövrat Bengalen och skaffat sig kontroll över opiumodlingen år 1757. När sen kineserna tillätt att superkargörer stannade i Kanton även när skeppen inte var där började Svenska Ostindiska Kompaniet placera fasta superkargörer i Kanton. Dessa kom i allmänhet också att som privata handelsmän bli aktiva i den interna Ostasiatiska handeln som inkluderade opium som den mest lönsamma varan.

Skeppslista, skepp, varv, läster, kanoner, besättning, år

Stockholms Slott Stora stadsvarvet 454 31 154 1761-1778
Riksens Ständer Terra Nova 460 34 170 1760-1770
Finland Stor stadsvarvet 450 30 150 1762-1781
Adolph Friederic Djurgårdsvarvet 450 24 160 1766-1786
Lovisa Ulrica Djurgårdsvarvet 380 24 140 1766-1783
Cron Prins Gustaf Terra Nova 480 28 154 1767-1786
Drottning Sophia Magdalena Stora Stadsvarvet 485 18 150 1774-1801
Terra Nova Terra Nova 503 18 150 1775-1786
Gustav III Djurgårdsvarvet 512 18 155 1779-1805
Gustav Adolph Stora stadsvarvet 518 18 150 1784-1797

Var byggdes Ostindiska Kompaniets skepp?

I stort sett alla Ostindiska Kompaniets skepp var inköpta nybyggen. De flesta från varv i Stockholm. Varvet Terra Nova byggde flest, hela 10 stycken. Dessa skepp var Friedericus Rex Sueciae (byggt 1725 som Terra Nova), Suecia (1736, Mårten Persson har gett detta skepp namnet Stockholm på listan över fartyg byggda på Terra Nova, det är sannolikt ett misstag, han missar också att det är en ostindiefarare), Götheborg (1738), Freeden (1746), Prins Gustaf (1746), Hoppet (1747), Prins Friederic Adolph (1753), Riksens Ständer (1756), Cron Prins Gustaf (enligt en källa, enligt en annan källa byggt på Clasons varv, se nedan) (1767) och Terra Nova (1771).

Dessutom byggde varvet Terra Nova två skepp för det danska Asiatisk Kompagni, ett fick i Danmark namnet Prinsesse Louise, men byggdes med namnet Prins Carl år 1751 och det andra var Prins Fredrik som var färdigbyggt 1760. Totalt byggde alltså varvet Terra Nova 12 stycken Ostindiefarare om Cron Prins Gustaf byggdes på det varvet, 11 annars.

Ägare av varvet Terra Nova var familjen Grill som också hade intressen i Svenska Ostindiska Kompaniet.

Ytterligare ett svenskbyggt skepp kom att innehas av danska Asiatisk Kompagni. Det var den svenska fregatten Varberg med 40 kanoner som erövrades i samband med danskarnas angrepp mot Marstrand år 1719. Fick i danska flottan namnet Kronprisen av Danmark. 1730 överlämnades detta fartyg till danska Ostindisk Kompagni som dock gjorde konkurs. Skeppet köptes 1732 av Asiatisk Kompagni och fick namnet Kronprins Christian. Som ostindiefarare med 18 kanoner. Detta fartyg genomförde 1730-32 en resa till Kanton, den första ett dansk skepp gjorde. Byggvarv var Karlskronavarvet och byggår 1699. Som nytt hade skeppet 36 kanoner.

I Karlskrona byggdes också två andra fartyg som hamnade i Svenska Ostindiska Kompaniets tjänst, Prinsessan som byggdes som fregatten Illerim år 1756 på ett privat varav och 60-kanonerskeppet Wasa som byggdes 1778 på Karlskronavarvet och överläts till Svenska Ostindiska Kompaniet år 1803. Samtliga tre ostindiefarare som byggda i Karlskrona var alltså från början örlogsfartyg (militära skepp).

Ytterligare två ostindiefarare planerade att bli örlogsfartyg men togs över under byggtiden och blev istället ombyggda till Ostindiefarare. Det var Adolph Friederic och Lovisa Ulrica som byggdes på Djurgårdsvarvet och stod färdiga 1765. Bygget av Lovisa Ulrica hade påbörjats redan 1757. Djurgårdsvarvet byggde också Enigheten (1747) och Gustaf III (1778). Totalt 4 ostindiefarare byggda vid Djurgårdsvarvet. Även detta varv ägdes en period av personer knutna till Ostindiska Kompaniet då Gustaf Kierman och A. Clason var delägare från 1749. Innan dess ägdes varvet av Efraim Lothsack som anlagt det år 1753. Varvet kallades Lothsackska varvet och senare Kiermanska varvet. 1768 övertogs varvet av en ny grupp ägare bestående av bl.a. Fredric Henric af Chapman, Wilhelm Chapman, familjen Grill, familjen Küsel, Wahrendorff, Lars Bogeman samt Joachim Neuendorff. Såväl Küsel som Grill hade kopplingar till Svenska Ostindiska Kompaniet. Varvet drevs till mitten av 1800-talet.

Familjen Grill hade ägarintressen i ytterligare ett av Stockholmsvarven på 1700-talet, Stora Stadsvarvet som låg på söder vid nuvarande Stadsgårdshamnen. Detta varv byggde 6 ostindiefarare, Cronprinsen Adolph Friedric (1745), Prinsessan Sophia Albertina (1754), Stockholms Slott (1760), Finland (1761), Drottning Sophia Magdalena (1773) och Gustaf Adolph (1783). Varvet grundades 1687 och drevs till 1694 i stadens egen regi, men arrenderades sedan ut till enskilda intressenter. Bland dessa fanns redan från början Anthoni Grill (1640-1703), Claes Wittmack och Werner Groen. Senare under perioden ingick också det Grillska handelshuset bland intressenterna, representerat av Carlos Grill (1681-1736) och Johan Abraham Grill (1719-1799), med omkring 1/8 av kapitalet.

Ytterligare ett stockholmsvarv har byggt Ostindiefarare, det var Clasons varv som började anläggas 1725 av Johan Clason och därefter ärvdes av hans son med samma namn. Det låg på Blasieholmens sydöstra udde, ungefär där Nationalmuseum idag ligger. Vid detta varv byggdes Stockholm(1736), Riddarhuset (1739) och Prins Carl (1751) och kanske också Cron Prins Gustaf (enligt en källa, enligt en annan källa byggt på Terra Nova, se ovan) (1767).

Det finns dessutom ett fartyg, Drottningen af Swerige (1741), som är byggt i Stockholm, men där varvet inte är känt samt två där varv och ort är okända, Cronprinsessan Lovisa Ulrica (1745) och Götha Leijon (1745). Calmar byggdes 1740 i just Kalmar och Östergöthland i Norrköping 1798.

I Göteborgs byggdes endast tre fartyg trots att Svenska Ostindiska Kompaniet hade sitt säte där. De tre stora träbåtsvarven i Göteborg, Gamla varvet, Varvet Viken och Varvet Kusten tog istället hand om allt underhåll av Ostindiska Kompaniets fartyg. Vid Varvet Viken och Gamla varvet som låg intill varandra byggdes dock tre ostindiefarare. Sannolikt byggdes två vid Viken, Götheborg (II) (1787) och Drottningen (1797) samt ett vid Gamla varvet, Westergöthland (1798). Gamla varvet kallades också Amiralitetsvarvet.

Varvet Viken startades 1749 av Peter Samuelsson Bagge och Fredrik Henrik af Chapman mes syfte att underhålal och reparera Ostindiska Kompaniets skepp. Kallades också Baggens varv. Af Chapman sålde sin andel redan efter 5 år. Övertogs av Carl Bagge efter faderns död.

Även Varvet Kusten startades med anledning av Ostindiska Kompaniet verksamhet och låg alldeles intill Ostindiska Kompaniets lokaler i Klippan, i viken mellan Klippan och Majnabbe. Startår var 1784 och intressenter var köpmännen G. J. Beyer, Martin Törngren, Peter Bagge, A. P. Oterdahl, Olof Westerling, G. W. Santesson, Johan Geo. Ekmans änka, Nic. Matzens änka, P. P. EkmanJonas Kjellberg, Andreas Andersson, Anders Lesse och Philip Oterdahl. Av dessa hade Andreas Andersson, G.F. Beyer och Martin Törngren direkta intressen i Ostindiska Kompaniet. Alla tre plus de övriga var också ägare av diverse sillsalterier och trankokerier. Varvte Kusten byggde inga fartyg till Ostindiska Kompaniet.

Ostindiska Kompaniet köpte dessutom 4 fartyg från utlandet. Drottning Ulrica Eleonora var byggt i Deptford i London, Tre Cronor i Oostende medan Maria Carolina och Fredrica förmodligen båda två var byggda i Frankrike.

Byggda Ostindiefarare, på svenska varv, namn, antal

Terra Nova, 11 (12)
Stora Stadsvarvet, 6
Djurgårdsvarvet, 4
Clasons varv, 3 (4)
Gamla varvet/Varvet Viken, 3 (gemensam förvaltning från 1752)
Karlskronavarvet, 2

Endast varv med fler än en byggs Ostindiefarare medtagna. 4 låg i Stockholm, 2 (1) i Göteborg och ett i Karlskrona. Familjen Grill hade ägarintressen i tre av dem (Terra Nova, Stora stadsvarvet och Djurgårdsvarvet från 1768). De var huvudägare i varvet Terra Nova. Familjen Clason var ägare av Clasons varv och fram till 1768 delägare i Djurgårdsvarvet.

Wohlfahrt – kopparslagare och grosshandlare

Caspar Wohlfahrt (1640-1702) flyttade in till Göteborg kring år 1670 där han blev kopparslagare. Han var gift med Karin Sigfridsdotter och de fick sonen Bernhard Wohlfahrt (1673-1743). Sonen var också kopparslagarmästare. En annan son var Hans Caspersson Wohlfahrt, gift med Margareta Halbmeijer som ibland nämns som far till nedanstående Caspar Wohlfahrt men som sannolikt inte är det.

Bernhard Wohlfahrts dotter Catharina Wohlfahrt (1701-65) var gift med segelmakarmästaren Gregorius Beckman och dottern Sofia Wohlfahrt (1712-36) med rådmannen Andreas Damm (1704-64) i dennes första äktenskap. Av sönerna blev Caspar Wohlfahrt (1702-58) och Paul Wohlfahrt affärsmän medan sonen Johan Wohlfahrt (1707-1767) fortsatte med kopparslageri. En Sara (eller Anna) Wohlfahrt (-1814), eventuellt dotter till Johan Wohlfahrt, var gift med kopparslagarmästaren Bengt Landin (-1800), ägare till Krokslätt Nordgården. Stadsdelen Landala liksom Mäster Bengtsgatan har fått sitt namn efter honom.

Caspar Wohlfahrt var gift med Anna Elisbeth Örtegren, dotter till kaparen och tobaksfabrikören Berndt Örtegren och de fick minst 5 barn. Dottern Margareta Wohlfahrt (1741-68) var gift med grosshandlaren Olof Westerling (1728-88) i dennes första gifte. Denne var en stor innehavare av sillsalterier och trankokerier däribland annat på Galterön i Ödsmål norr om Stenungsund, vid Havden i Stenungsund, ett i Bovik på Björkö och ett vid Stora Varholmen. Dessutom sillexportör, grosshandlare och delägare i Varvet Kusten. I sitt andra äktenskap var Olof Westerling gift med Catarina Oterdahl (1741-98). Anna Elisabeth Westerling (1763-1813), Olof Westerlings dotter i första äktenskapet, var gift med stadsmäklaren Josef Hall (1754-1820), brorson till den rike John Hall d.ä., i dennes andra gifte.

Sonen Bernhard Wohlfahrt (1742-1808) var gift med Agneta Cornelia Åhman (1747-1824), dotter till Olof Åhman (1709-58) och Elsa Rauwert. Elsa Rauwert var i sin tur sannolikt dotter till den framgångsrike kaparen Frans Rauvert som ägde kaparhuckerten Enigheten och själv var kapten på denna mellan 1715 och 1718. Han ägde också Flygande Fisken från 1716. Detta kaparfartyg ägdes dessförinnan av schoutbynachten Siöblad. Vidare var Frans Rauvert bland annat delägare i  Le Choc Hardi tillsammans med Johan von Minden. Agneta Cornelia Åhmans syster Kristina Eleonora Åhman var gift med Hans Jacob Beckman (1736-1815), son till Gregorius Beckman och Catharina Beckman (se ovan). En tredje syster Åhman var Elsa Maria Åhman, gift med Johan Rosenschütz (1763-1828).

Vid den delägda firman Andersson & Wohlfahrt var Bernhard Wohlfahrt stor ägare av sillsalterier och trankokerier däribland ett stort som övertogs från svågern Westerling vid Bovik på Björkö och ett skärgårdsverk vid Kyrkesund, Kålhuvudet. Från fadern Caspar Wohlfahrt övertog han förmodligen också ett skärgårdsverk på Kalvsund.

Bernhard Wohlfahrt köpte år 1785 Kristinelunds landeri som låg där hörnet av Kristinelundsgatan och Avenyn idag ligger. Kristinelund kallades därför ofta Wohlfahrts plantage. Han var också delägare i den framgångsrika handelsfirman Andersson & Wohlfahrt och skeppsredare liksom importör av vin och kaffe. Den andre delägaren i firman var kommerserådet Andreas Andersson (1745-1809), också direktör i Ostindiska Kompaniet från 1777 under den tredje oktrojen. Andreas Andersson var också delägare i Varvet Kusten liksom i sillsalteriet på Rammen innanför Rörö tillsammans med Laurens Tarras.

Bernhard Wohlfahrts bröder var grosshandlaren Johan Wohlfahrt (1751-1831), grosshandlaren Lars Wohlfahrt (1746-1819), Cornelius Wohlfahrt och Jacob Wohlfahrt.

Av Bernhard Wohlfahrts söner så var Adolf Christian Wohlfahrt (1775-1858), Fredrik Wilhelm Wohlfahrt (1778-1859) och Casper Bernhard Wohlfahrt (1783-1820) grosshandlare medan Gustaf Wohlfahrt (1790-1857) var brukspatron på Henriksholm i Dalsland. En position han fick genom ingifte i släkten Sahlin, närmare bestämt med Carolina Augusta Sahlin (1791-1854). Han var därmed också svåger med den mycket äldre Petter Waern (1769-1813). De två äldsta bröderna övertog faderns firma som då fick namnet Bernh. Wohlfahrts söner.

Adolf Christian Wohlfahrt fick två söner, Daniel Wohlfahrt och Simon Jakob Wohlfahrt. Brodern Fredrik Wilhelm Wohlfahrt var gift med Sara Petronella Bratt. Släkten Wohlfahrt var en stor släkt och det fanns en rad andra personer än de nämnda med detta efternamn som också var kopparslagare i Göteborg.

Liseberg

Del 1 av 32 i serien Landerier

Staden Göteborg grundades 1621 och då övertogs den mark som vi idag kallar för Liseberg från Nya Lödöse. De vackra ängarna använde man först som betesmark för boskap av olika slag. På slätterna stod hästar och kor och uppför det vackra berget strävade getter och får. Tobak var en begärlig vara på 1600-talet och några driftiga herrar upptäckte att den bördiga jorden lämpade sig ypperligt för ett tobaksplantage. Piporna fylldes av väldoftande Lisebergstobak och man beslöt att även nyttja resten av jorden, som sträckte sig från Örgrytevägen och Getebergsäng ner till Mölndalsån.

De förmögna borgarna som gick och våndades innanför vallgravarna började gripas av gröna-vågentankar. Den ökade trafiken på trånga gator, dålig renhållning och krogarnas mångfald fick dem att drömma om en egen liten täppa för fritidsbruk på landet. Örgryte låg lagom långt bort!

Landeriet Liseberg – fast det hette inte så då – delades in i lotter, ungefär som man nuförtiden kan köpa eller hyra en kolonilott. Lotterna delades in i ”morgnar”. En morgon var precis så mycket jord som en man kunde plöja under en morgon. Förmögna herrar hyrde många morgnar. Cornelius Johan Canter hette en göteborgare, som odlade 87 morgnar. För dem fick han årligen betala 98 daler och 28 silvermynt.

Rådman Jacob Bratt övertog 1740 landeriet, som då kallades för det ”Brattiska plantaget”. Då kom de allra första byggnaderna. Det var plank och det var torkhus för tobaken. Jacob Bratt var en framåtsträvande herre, som startade ett stärkelsebruk som senare blev sockerbruk just där Rondo ligger idag.

År 1753 hade Jacob Bratt dött och hans arvingar sålde landeriet till Johan Anders Lamberg. Han var en mycket framgångsrik köpman – en rikskändis – och son till riksdagsmannen, gymnasielektorn och kyrkoherden i Lundby – Petrus Lamberg. Johan Anders var Sveriges störste klädeshandlare. En gång i Stockholm köpte han varor för tre tunnor guld i värde. Stockholmarna bleknade.

På sin tid älskade Johan Anders trädgårdar och sin fru. Han planterade ekar i parken och han byggde ett hus till sin hustru. Det hus som vi idag kallar Landeriet. Hans hustru hette Elisabeth Söderberg, men han kallade henne kärleksfullt för Lisa. Så fick Liseberg sitt namn. Johan Anders döpte området till Lisas berg, som så småningom blev Liseberg. Huset användes som sommarstuga. Det har forskarna räknat ut efter att ha funnit bouppteckningen efter Lisas död 1768. Varenda spegel, vartenda litet sängbord fanns upptecknat, vartenda krusat örngott och varje liten soppslev. Men där fanns inte ett ord om någon silverservis. På det viset begrep man att makarna ägde ett hem i Göteborg med silverservis, och det var där man vistades under vintern.

Sockerfabriken utvecklades på egen hand. 1773, när Johan Daniel Bestman var bas, arbetade där en gesäll, tre drängar och tre arbetskarlar. Sockerbruket bytte ofta ägare, men landeriet Liseberg behölls av arvingarna efter makarna Lamberg till 1793. Då kom sex oroliga år, för köparen hette major Johan Henrik Rosenschütz! Han var bara 30 år, men hade hunnit med åtskilliga häpnadsväckande bravader. Till exempel hade han lyckats bli portförbjuden på alla Gustav III:s fester på slottet i Stockholm.

Johan Henrik och hans första fru bodde i huvudstaden några år, för de tyckte att Göteborg var i bonnigaste laget. När Johan Henrik återkom till Göteborg hade han fortfarande kvar en del av fadersarvet att sätta sprätt på.

Han anlände till Liseberg i en förgylld vagn dragen av sex eldiga hingstar och med en fantastiskt utstyrd zigenare på kuskbocken. Åskådarna trodde först att det var en exotisk kung, men vande sig med tiden.

Johan Henrik ägnade inte mycket tid åt Liseberg, hittade en ny fru i Borås 1798, men snart övergav han både henne och Liseberg och flyttade till Marieberg, nära Kungälv. Där hade han ett fullständigt harem och anordnade överdådiga fester. Gästerna hämtades även sommartid i släde. Men det gick utför med Johan Henrik, som till slut dog på fattighus i Stockholm.

För Liseberg gick det bättre. Kommerserrådet Andreas Andersson köpte Liseberg, restaurerade huvudbyggnaden och invigde den 1801 med en jättelik bal. Det är det hus, som idag är Wärdshuset och som ritades av stadsarkitekten Carl Wilhelm Carlberg. Prosten i Örgryte välsignade huset och fyrverkeriet syntes till Vinga. Det var fest och stil och många internationella besök av framstående kulturmänniskor.

Sen gick det utför ett tag. Liseberg köptes av en köpman, som höll sig på fel sida av lagen. Han förvandlade parken till en operationsbas för en jättelik smugglarverksamhet. Dyrt tjuvgods smugglades med fartyg från utlandet och skeppades nattetid i land i Askimsbukten. En del smuggelgods kom även landvägen. Liseberg med sin fantastiska natur erbjöd många intressanta skrymslen. Från Örgrytevägen och Mölndalsån kom massor av dyrbarheter och gömdes på området.

När köpmannen åkt fast, kommit på obestånd och dött, hittade man många finurligt gömda dyrgripar från utlandet i parken.

Den 20 februari 1808 brann sockerbruket ner. Det var en våldsam brand, men stadens brandmän lyckades rädda herrgården och det lambergska huset.

1819 köptes Liseberg av handlaren Olof Melin, som också ägde gården Olivedal vid Slottsskogen. Hans intresse för Liseberg var dock inte stort och snart var det dags att sälja – med god förtjänst.

John Nonnen var född i Liverpool och en passionerad trädgårdsälskare. Han var den som införde dahlian i Sverige och Liseberg pryddes av dahlior så fort han köpt marken. Alla byggnader klädde han med vildvin. Han övertog de vackra byggnaderna med möbler och skjulen med trädgårdsredskap. Allt köpte han – utom två jättelika speglar, som fanns i nuvarande Wärdshuset. Av dem kunde hans döttrar bli alltför fåfänga, menade han. Familjen, som bodde en period i Frankrike, hade flytt undan Franska Revolutionen – engelsmän stod inte högt i kurs – till Hamburg. Snart intogs staden av franska trupper och familjen tvingades upplåta sitt hem till Marskalk Jean Baptiste Bernadotte, som senare blev Kung Carl XIV Johan i Sverige. Familjen reste vidare och kom så småningom till Göteborg.

Lisebergs landeri

Lisebergs landeri (Idag Wärdshuset).
Den egentliga landeribyggnaden var dock inte detta hus utan låg mittemot.

John Nonnen började driva sockerbruket vid Klippan tillsammans med Carnegie. Och John var en friskus, som varje dag promenerade från hemmet på Liseberg till jobbet. Folk på Södra Vägen ställde klockorna efter honom. I hemmet talades engelska. Äldsta dottern Fanny, född 1800, tog en engelsman till make. Det var pastorn Morgan. Efter ett storstilat bröllop i nuvarande Wärdshuset, där familjen bodde, flyttade Morgan och Fanny in i huset mittemot – Landeriet.

Det fanns inga rosa grindar mot Örgrytevägen, men två eleganta portvaktsstugor av timmer. Mellan dem portar av trä; två små för fotgängare och två stora för ekipage. Prunkande rabatter fanns där Lisebergshallen nu ligger. Alla unga herrar, som spankulerade på Örgrytevägen kastade blickar in mellan trägrindarna – inte av intresse för rabatter, utan för de vackra systrarna Nonnen: Mary, Emily, Charlotte och Ann. Men alla förblev ogifta.

De höll Göteborgs enda litterära salong och berömda göteborgare besökte ofta hemmet. Den 22 februari, när fru Nonnen och Emily fyllde år, fick de anställda punsch klockan fyra och fick därefter beskåda gästernas intåg. Där kom Viktor Rydberg, Oscar Dickson, domprosten Wieselgren, vinhandlare Broddelius och cigarrfabrikör Lampe. Emily, som blev känd i hela landet när hon redigerade den kortlivade ungdomstidningen Talltrasten, drog sig ofta tillbaka till Lusthuset, där hon och systern Mary målade och skrev små böcker för barn. De älskade systrarna bodde på Liseberg till sin ålders höst i början av 1900-talet.

En gång tänkte järnvägen dra en räls tvärsöver Liseberg. ”Där bor visst bara ett par gamla tanter.”, sa man. Då blev det ett ramaskri i hela stan och Liseberg räddades. Den enda brodern Nonnen – Edward – var den som definitivt stoppade järnvägen. Han hade flyttat till Degeberg i Västergötland, där han grundade rikets första lantbrukshögskola. Redan i ungdomen på Liseberg tog han emot trädgårdselever, så dagens prunkande park har en rik tradition bakom sig.

Hur gick det sen?

Stan köpte parken. I husen hade man hyresgäster. Bland andra Ebbe Lieberath, scoutpionjären, som bodde med sin livliga familj på Landeriet. Det roligaste han visste var när hans bror vaknade och slog huvudet i taket…

– Jag undrar om barn har lika roligt nu som jag hade på Liseberg, sa han när Liseberg blev nöjespark i samband med utställningen i Göteborg 1923. Det är något han kan vara helt säker på!

Texten ursprungligen publicerad på en gammal version av Lisebergs hemsida.