Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Anders Oterdahl

Grönlandskompaniet

Del 4 av 7 i serien 1700-talets kompanier

I Göteborg fanns det två olika Grönlandskompanier på 1700-talet. Även i Stockholm fanns ett Grönlandskompani. Inget av dem tycks ha varit nån större framgång.

Åren 1755-60 fanns det första Grönlandskompaniet i Göteborg. Det ägdes av Peter Samuelsson Bagge. Under denna tid tillverkade mellan 100 och 200 tunnor tran per år, dock inte alltid av val utan även från säl. Kompaniet lades ner då det var föga framgångsrikt.

Ett nytt kompani startade dock år 1774 i Göteborg. Delägare i detta Grönlandskompani som existerade mellan 1774 och 1787 var G.F. Beyer och Martin Törngren. Grönlandskompaniet arrenderade i början av 1770-talet Känsö i Göteborgs södra skärgård som nyttjades som utgångspunkt för valjakt i haven kring Grönland. Av valarna tillverkades bl.a. tran och valfiskben.

Grönlandskompaniets tillverkning av tran var i paritet med medelstora och stora sillbaserade trankokerier. Tillverkningen av tran varierade mellan cirka 100 fat och som mest över 1 100 fat med undantag av år 1782 då inget tran tillverkades och ingen val fångades. Minsta tillverkningen ägde rum 1786 och den största 1776. På 1770-talet utrustade kompaniet 4 eller 5 skepp varje år men på 1780-talet handlade det om 2 skepp per år. Antalet fångade valar varierade mellan 0 (1782), 1 (1785) ock så många som 15 (1777) och 24 (1776). Noterbart är också att det på 1700-talet var ganska vanligt med stora valar vid den bohuslänska kusten:

Beträffande sillvalar, som ansågs driva in sillen under land och alltså var högst nyttiga varelser, stadgades redan för sjuhundra år sedan, att den som dödade dylika skulle straffas med böter. Sill och valar hörde ihop. Men pålitliga uppgifter om valarnas förekomst vid kusten finns inte från tidigare fångstperioder än sjuttonhundratalets. Redan från periodens början omtalas att valar hade visat sig utanför Hisingen.

Och 1763 meddelades att en hel hop valar hade uppträtt i skären utanför Göteborg. Bland annat var det en vars längd uppskattades till trettio à trettiofem alnar, som hade låtet se sig utanför Älvsborgs fästning. Där gick han fram och tillbaka i fjorton dagars tid och sprutade vatten ända upp till trettio alnars höjd. Ett tiotal år senare berättade trovärdiga fiskare att de vid Gravarne hade sett två valar jaga ett stort sillstim in mot iskanten – det var sträng isvinter det året.

När stimmet kom fram till isen vände valarna tvärt, men den skräckslagna sillen fortsatte in under isen – som gick i vågor ända till den inte längre motstod trycket underifrån utan brast med ett brak så att sillen hoppade upp och blev liggande i stora högar. Från Ljungskile rapporterades 1792 att ett par, tre valar i över åtta dagars tid hade visat sig där. De uppskattades efter ögonmått till mellan trettio och fyrtio alnars längd, och allmogen såg dem inte utan onda aningar. Gammalt folk berättade nämligen att dylika vidunder alltid hade låtit se sig före ett krig och att ofred alltså kunde anses vara i faggorna igen.

De mera förståndiga nöjde sig emellertid med att betrakta valarna som ett förebud till rikt sillfiske. När den senaste sillperioden började i slutet av sjuttiotalet dök även valarna upp igen. Redan under första fiskesäsongen rände en val upp på ett skär vid Hällevikstrand. Den var visserligen inte mer än tio alnar lång men förorsakade i alla fall ett drygt arbete, då den skulle flottagas och bogseras bort. Den fördes in till Göteborg, där ett ombud för naturhistoriska riksmuseet uppträdde som spekulant på den. Fiskarna begärde femhundra kronor för den. Ett par år senare uppträdde en fyrtio alnar lång bjässe i Gullmaren. Han utsattes för beskjutning men klarade sig undan. En ångare som följde i hans kölvatten hade svårt att hålla sin kurs – så våldsamt rörde valen upp vattnet.

På Danafjorden och ända inne vid Stenungsund frustade stora valar omkring, och i Marstrand blev det en förfärlig uppståndelse när folket en söndag kom ut ur kyrkan och fann en tjugo alnars val piruettera mellan båtarna i hamnen. Kvinnorna skrek i himmelens sky, och karlarna var beredda på att få se båtarna vända kölen i vädret, men när valen hade roat sig med sina konster en stund stack han i väg ut genom inloppet och försvann. Från än den ena, än den andra platsen på kusten meddelades att valar hade plöjt omkring tillsammans med sillstimmen, men ingen bohusläning kom dock på idén att anställa särskild jakt på de långväga gästerna. Detta gjorde däremot en del företagsamma norrmän.

Grönlandskompaniet hade tillgång till Känsö för utrustning av fartygen och företaget hade dessutom tillgång till kajen vid Törngrens sillsalteri och trankokeri vid Färjenäs där Grönlandskompaniets fartyg kanske oftast låg och utrustades när de var i Göteborg.

Benjamin Bratt (1748-87) var direktör i Grönlandskompaniet det sista året. Innan dess tycks hans svåger Andreas (Anders) P Oterdahl (1726-1804) ha varit direktör. Benjamin Bratt var i sitt första äktenskap gift med Ingeborg Dorotea Matzen (-1776) och i sitt andra med Maria Lauterbach (1756-1835). Carl Bratt (1785-1838), son till Maria Lauterbach och Benjamin Bratt var handelsman. Andreas Oterdahl var gift med Dorotea Matzen (1731-63).

För källor utöver länkar se mitt första inlägg om sillperioden på 1700-talet och det första inlägget om handelsfamiljer i Göteborg på 1700-talet.

Advertisements

Oterdahl – redare och sillhandlare

Den äldste kände stamfadern Anders Olsson var ålderman i Göteborgs skomakarämbete 1653-70. Hans hustru hette Anna Greta Schipping. Deras barn tog namnet Otterdahl efter Otterhällan i Göteborg. Den äldste av sönerna Olaus Andreae Oterdahl (1653-1710), blev lektor vid Göteborgs gymnasium samt kyrkoherde i Slättåkra, Hallands län. Han var gift med Maria Starkera  (-1720).

Yngre syskon till Olaus Andreae Oterdahl var Börje (Birger) Oterdahl (1661-1733), kapten vid Nerikes och Vermlands tremänningsregemente, tillfångatagen efter Poltava, krigsfånge i Tobolsk 1709-22, major efter hemkomsten. Vidare Anna Margareta Oterdahl (-1736), gift mer Otto Kröger (1653-1709), adlad Sjöstierna och amiral, och Philip Oterdahl (-1731), skomakaremästare i Göteborg. Från den senares yngste son Philip Oterdahl (-1753), handlande i Göteborg, och hans hustru Johanna Christina Böker (-1766),  vilken som änka ägde och bebodde Särö säteri, härstammar den yngre gren av släkten som blev framgångsrika grosshandlare i Göteborg. Makarna hade åtta barn som blev vuxna, men endast de efterkommande till äldste sonen Andreas (Anders) Philipsson Oterdahl (1726-1804)  är kända.

Andreas Oterdahl var gift med Dorotea Matzen (1731-63) dotter till Niclas Matzen (1710-78) och Ingeborg Schale (1716-62). Han var också delägare i Varvet Kusten såväl som till rederirörelse och sillsalterier. Salterier och trankokerier som ägdes av honom var en aläggning vid gamla varvet i Majorna och ett på Södra Flatan utanför kusten i Torsby socken. Han var direktör i Grönlandskompaniet och ägde till en början sin rörelse tillsammans med modern. Han var också direktör för Sjömanshuset och efterträdde John Hall d.ä på den befattningen. Varvet Kusten levde under 1700-talet på att underhålla och utrusta Ostindiska kompaniets fartyg och låg vid nuvarande Majnabbehamnen där Stenas Tysklandsbåtar lägger till. Varvet byggde också ett stort antal mindre fartyg som användes för exporten från Göteborg. Det hus som idag kallas Taubehuset var Varvet Kustens kontorsbyggnadSill var sannolikt en väsentlig del av handeln i den Oterdahlska firman och på firmans skepp fraktades kanske främst sill och tran. Exporten från Göteborg dominerades under 1700-talets andra halva rent värdemässigt av te, sill, tran och järn. Trävaruexporten var också stor men värdemässigt inte så viktig som de fyra dominerande varorna.

En bror till Andreas Oterdahl, Fredrik Oterdahl (1727-1810), handlande i Göteborg, var gift med Elsa Catharina Wesenberg. De hade inga barn. Övriga bröder var Lars Oterdahl (1737-62),  Philip Oterdahl (1739-1802), som ägde Särö Säteri och Aron Oterdahl (1740-1801), handlande i Göteborg, vilka båda var ogifta samt den yngste Johan Otto Oterdahl (1742-1801), handlande i Göteborg. Denne hade i sina fem äktenskap många barn. Johan Otto Oterdahl hade i likhet med sin äldste bror intressen i sillnäringen. han ägde ett skärgårdsverk vid Varholmen på Hisingen, ett stort trankokeri på Norums holme söder om Stenungsund liksom ett trankokeri på Rörholmen norr om Orust (Catharineberg).

Andreas Oterdahls son Niclas Oterdahl (1763-1804) var gift med Charlotta Åkerman (1782-1827). De fick två barn, Anders Oterdahl (1803-76) och Charlotta Amalia Oterdahl (1804-29). Charlotta Amalia Oterdahl var gift med Anders Fröding (1802-60) från den viktiga Frödingska handelsfirman. Niclas Oterdahl  hade också en son med Maria Christina Bolin, Wilhelm Oterdahl (1798-?). Niclas Oterdahl övertogs faderns företag och drev det vidare.

Ingeborg Oterdahl (1761-1825), dotter till Andreas Oterdahl, var gift med Fredrik Magnus Åkerman (1754-1830). Dessa övertog Särö säteri efter Andreas Oterdahl som ärvt det av sin bror.

Grosshandlare Anders Oterdahl hade hela 8 barn med sin fru Maria Wilhelmina Bauck (1802-68).  De som överlevde till vuxen ålder och gifte sig var Charlotte Nikolina Oterdahl (1827-99), gift med Axel Henning Evers (1823-61), Johanna (Jeanna) Emilia Oterdahl (1829-1911) med Fredrik August Ekström (1816-1901),Niclas Anders Oterdahl (1831-89), gift med Mary Keiller (1834-1912) från den rika familjen Keiller, och Philip Anders Oterdahl (1833-94), gift med Eva Frögren (1850-1922).

Maria Wilhelmina Baucks syster Jeanna Elisabeth Bauck (1798-1859) var gift med Anders Helmich Åkerman (1791-1869). Denne var son till Fredrik Magnus Åkerman och Ingeborg Oterdahl och från dem övertog han Särö säteri. Anders Helmich Åkermans dotter Johanna Amalia Åkerman (1818-?) var i sin tur gift med Knut Henrik Ekström (1816-?). Anders H Åkerman var den som drog igång Särö som en badort för göteborgsnoblessen.

Andrea Wilhelmina Evers (1853-1924), dotter till Axel Henning Evers och Charlotte Nikolina Oterdahl, var i sin tur gift med James Hammarberg (1847-96), ägare till en betydande handelsfirma och riksdagsman. Ett barnbarn till dem var gift med Carl Kempe från den familj som ägde MoDo och en dotter var ingift i släkten Keiller. Så kan man säga att rikedomar som skapats av den bohuslänska sillperioden och ostindiska kompaniet också sipprade ner till göteborgska järnexportörer på 1800-talet liksom skogsbaroner i Norrland.