Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Anders Lesse

Var byggdes Ostindiska Kompaniets skepp?

I stort sett alla Ostindiska Kompaniets skepp var inköpta nybyggen. De flesta från varv i Stockholm. Varvet Terra Nova byggde flest, hela 10 stycken. Dessa skepp var Friedericus Rex Sueciae (byggt 1725 som Terra Nova), Suecia (1736, Mårten Persson har gett detta skepp namnet Stockholm på listan över fartyg byggda på Terra Nova, det är sannolikt ett misstag, han missar också att det är en ostindiefarare), Götheborg (1738), Freeden (1746), Prins Gustaf (1746), Hoppet (1747), Prins Friederic Adolph (1753), Riksens Ständer (1756), Cron Prins Gustaf (enligt en källa, enligt en annan källa byggt på Clasons varv, se nedan) (1767) och Terra Nova (1771).

Dessutom byggde varvet Terra Nova två skepp för det danska Asiatisk Kompagni, ett fick i Danmark namnet Prinsesse Louise, men byggdes med namnet Prins Carl år 1751 och det andra var Prins Fredrik som var färdigbyggt 1760. Totalt byggde alltså varvet Terra Nova 12 stycken Ostindiefarare om Cron Prins Gustaf byggdes på det varvet, 11 annars.

Ägare av varvet Terra Nova var familjen Grill som också hade intressen i Svenska Ostindiska Kompaniet.

Ytterligare ett svenskbyggt skepp kom att innehas av danska Asiatisk Kompagni. Det var den svenska fregatten Varberg med 40 kanoner som erövrades i samband med danskarnas angrepp mot Marstrand år 1719. Fick i danska flottan namnet Kronprisen av Danmark. 1730 överlämnades detta fartyg till danska Ostindisk Kompagni som dock gjorde konkurs. Skeppet köptes 1732 av Asiatisk Kompagni och fick namnet Kronprins Christian. Som ostindiefarare med 18 kanoner. Detta fartyg genomförde 1730-32 en resa till Kanton, den första ett dansk skepp gjorde. Byggvarv var Karlskronavarvet och byggår 1699. Som nytt hade skeppet 36 kanoner.

I Karlskrona byggdes också två andra fartyg som hamnade i Svenska Ostindiska Kompaniets tjänst, Prinsessan som byggdes som fregatten Illerim år 1756 på ett privat varav och 60-kanonerskeppet Wasa som byggdes 1778 på Karlskronavarvet och överläts till Svenska Ostindiska Kompaniet år 1803. Samtliga tre ostindiefarare som byggda i Karlskrona var alltså från början örlogsfartyg (militära skepp).

Ytterligare två ostindiefarare planerade att bli örlogsfartyg men togs över under byggtiden och blev istället ombyggda till Ostindiefarare. Det var Adolph Friederic och Lovisa Ulrica som byggdes på Djurgårdsvarvet och stod färdiga 1765. Bygget av Lovisa Ulrica hade påbörjats redan 1757. Djurgårdsvarvet byggde också Enigheten (1747) och Gustaf III (1778). Totalt 4 ostindiefarare byggda vid Djurgårdsvarvet. Även detta varv ägdes en period av personer knutna till Ostindiska Kompaniet då Gustaf Kierman och A. Clason var delägare från 1749. Innan dess ägdes varvet av Efraim Lothsack som anlagt det år 1753. Varvet kallades Lothsackska varvet och senare Kiermanska varvet. 1768 övertogs varvet av en ny grupp ägare bestående av bl.a. Fredric Henric af Chapman, Wilhelm Chapman, familjen Grill, familjen Küsel, Wahrendorff, Lars Bogeman samt Joachim Neuendorff. Såväl Küsel som Grill hade kopplingar till Svenska Ostindiska Kompaniet. Varvet drevs till mitten av 1800-talet.

Familjen Grill hade ägarintressen i ytterligare ett av Stockholmsvarven på 1700-talet, Stora Stadsvarvet som låg på söder vid nuvarande Stadsgårdshamnen. Detta varv byggde 6 ostindiefarare, Cronprinsen Adolph Friedric (1745), Prinsessan Sophia Albertina (1754), Stockholms Slott (1760), Finland (1761), Drottning Sophia Magdalena (1773) och Gustaf Adolph (1783). Varvet grundades 1687 och drevs till 1694 i stadens egen regi, men arrenderades sedan ut till enskilda intressenter. Bland dessa fanns redan från början Anthoni Grill (1640-1703), Claes Wittmack och Werner Groen. Senare under perioden ingick också det Grillska handelshuset bland intressenterna, representerat av Carlos Grill (1681-1736) och Johan Abraham Grill (1719-1799), med omkring 1/8 av kapitalet.

Ytterligare ett stockholmsvarv har byggt Ostindiefarare, det var Clasons varv som började anläggas 1725 av Johan Clason och därefter ärvdes av hans son med samma namn. Det låg på Blasieholmens sydöstra udde, ungefär där Nationalmuseum idag ligger. Vid detta varv byggdes Stockholm(1736), Riddarhuset (1739) och Prins Carl (1751) och kanske också Cron Prins Gustaf (enligt en källa, enligt en annan källa byggt på Terra Nova, se ovan) (1767).

Det finns dessutom ett fartyg, Drottningen af Swerige (1741), som är byggt i Stockholm, men där varvet inte är känt samt två där varv och ort är okända, Cronprinsessan Lovisa Ulrica (1745) och Götha Leijon (1745). Calmar byggdes 1740 i just Kalmar och Östergöthland i Norrköping 1798.

I Göteborgs byggdes endast tre fartyg trots att Svenska Ostindiska Kompaniet hade sitt säte där. De tre stora träbåtsvarven i Göteborg, Gamla varvet, Varvet Viken och Varvet Kusten tog istället hand om allt underhåll av Ostindiska Kompaniets fartyg. Vid Varvet Viken och Gamla varvet som låg intill varandra byggdes dock tre ostindiefarare. Sannolikt byggdes två vid Viken, Götheborg (II) (1787) och Drottningen (1797) samt ett vid Gamla varvet, Westergöthland (1798). Gamla varvet kallades också Amiralitetsvarvet.

Varvet Viken startades 1749 av Peter Samuelsson Bagge och Fredrik Henrik af Chapman mes syfte att underhålal och reparera Ostindiska Kompaniets skepp. Kallades också Baggens varv. Af Chapman sålde sin andel redan efter 5 år. Övertogs av Carl Bagge efter faderns död.

Även Varvet Kusten startades med anledning av Ostindiska Kompaniet verksamhet och låg alldeles intill Ostindiska Kompaniets lokaler i Klippan, i viken mellan Klippan och Majnabbe. Startår var 1784 och intressenter var köpmännen G. J. Beyer, Martin Törngren, Peter Bagge, A. P. Oterdahl, Olof Westerling, G. W. Santesson, Johan Geo. Ekmans änka, Nic. Matzens änka, P. P. EkmanJonas Kjellberg, Andreas Andersson, Anders Lesse och Philip Oterdahl. Av dessa hade Andreas Andersson, G.F. Beyer och Martin Törngren direkta intressen i Ostindiska Kompaniet. Alla tre plus de övriga var också ägare av diverse sillsalterier och trankokerier. Varvte Kusten byggde inga fartyg till Ostindiska Kompaniet.

Ostindiska Kompaniet köpte dessutom 4 fartyg från utlandet. Drottning Ulrica Eleonora var byggt i Deptford i London, Tre Cronor i Oostende medan Maria Carolina och Fredrica förmodligen båda två var byggda i Frankrike.

Byggda Ostindiefarare, på svenska varv, namn, antal

Terra Nova, 11 (12)
Stora Stadsvarvet, 6
Djurgårdsvarvet, 4
Clasons varv, 3 (4)
Gamla varvet/Varvet Viken, 3 (gemensam förvaltning från 1752)
Karlskronavarvet, 2

Endast varv med fler än en byggs Ostindiefarare medtagna. 4 låg i Stockholm, 2 (1) i Göteborg och ett i Karlskrona. Familjen Grill hade ägarintressen i tre av dem (Terra Nova, Stora stadsvarvet och Djurgårdsvarvet från 1768). De var huvudägare i varvet Terra Nova. Familjen Clason var ägare av Clasons varv och fram till 1768 delägare i Djurgårdsvarvet.

Advertisements

De största trankokeriägarna på 1700-talet

Del 17 av 18 i serien Sill, sillfiske och sillperioder

När det gäller trankokeriägarna på 1700-talet kan man i motsats till när det gäller sillsalterierna få en uppfattning om de största ägarna på ett par olika sätt. Dels via antal ägda anläggningar, dels via antalet kittlar som fanns på dess anläggningar. Läget 1787 var sålunda följande vad det gäller antalet kittlar och antalet verk:

Alla dessa var göteborgare. Om vi ser till vilka som var största ägare av salterier får vi en liknande lista fast till stor del med andra namn. Här finns dock bara uppgifter om antalet salterier man ägt eller ägt andel i år 1787.

På bägge listorna återfinns Christian Arfvidsson & Söner, Peter Ekman, Jonas Kjellberg och Johannes D:son Wetterling. Två familjer från Uddevalla har också smugit sig in på listan, dessutom högst upp, familjen Koch och familjen Busck. Andersson & Wohlfahrt ägde ett av kustens absolut största salterier, Boviksudde på Björkö. Uddevallafamiljerna och Arfvidsson ägde främst lite mindre anläggningar men även några medelstora. Arfvidsson & Söner var vid denna tid i ekonomiskt bryderi och produktionen vid deras anläggningar låg helt nere eller var ganska blygsam.

Handelshusen i Göteborg och herrnhutarna

På 1790-talet och i början av 1800-talet gick en lång rad handelshus i Göteborg i konkurs. Det hade dels med olika krig att göra, dels berodde det på att sillen försvann och dels på kraschen som följde på den konstgjorda högkonjunkturen som kontinentalblockaden innebar. Men några firmor överlevde och gemensamt för flera av dem var att deras ägare tillhörde Evangeliska Brödraförsamlingen (herrnhutare, herrnhutism).

Herrnhutismen uppstod som en direkt fortsättning på Husiterna, eller kanske riktigare de Böhmiska bröderna, en reformrörelse inom den katolska kyrkan som uppstod i slutet av 1400-talet i Böhmen och Mähren. Man kallade sig själva för Bröderna och Brödraförsamlingen. Under århundraden förföljdes de ofta hårt och många flydde på 1700-talet till Nikolaus Ludwig von Zinzendorfs (1700-1760) gods Berthelsdorf i Herrnhut i Oberlausitz i nuvarande tyska delstaten Sachsen.

Evangeliska Brödraförsamlingen

Evangeliska Brödraförsamlingen

Där fick de skydd och där uppstod den rörelse som idag allmänt kallas herrnhutism och vars anhängare kallas herrnhutare men som officiellt heter Evangeliska brödraförsamlingen. På 1760-talet blev rörelsen en egen kyrka men i Sverige kom den främst att vara och förbli en inomkyrklig rörelse i den lutherska statskyrkan. Rörelsen var tidigt stor i Danmark och där skapade man mönstersamhället Christiansfelden fantastiskt liten klenod till stad. Från Danmark spred sig rörelsen till Norge och Sverige. I Norge dog den snart ut men i Sverige finns det fortfarande församlingar, en i Göteborg och en i Stockholm.

Den som drog igång den herrnhutiska väckelsen i Göteborg var fattighusprästen Johan Willin. Biskop Erik Lamberg som tillhörde den toleranta gruppen kyrkomän relativt den herrnhutiska rörelsen till och med berömde göteborgskaplanen Willin inför justitiekanslern. Lamberg gick dessutom ofta och lyssnade på Willins predikningar under 1760-talet. År 1766 var det Göteborgs tur att bilda societet. Börje Pihl blev föreståndare för göteborgskretsen 1767. På sin lista över ”syskon” kom han upp i cirka 150 stycken.

Johan Wingård vigdes 1780 till ny biskop över Göteborgs stift. Redan under sin tidigare ämbetsperiod i Stockholm hade han kontakter med brödrakretsen. Han stödde också brödraförsamlingen i Göteborg och lade ett gott ord för dem när de sökte tillstånd att bygga en församlingssal. Han besökte regelbundet societetens möten. Willin öppnade år 1767 också en skola för fattiga barn på Stampen nära fattighuset. De första föreståndarna för denna var Peter Ekman (III) och G.B. Santesson, båda vänner till Willin och sedermera medlemmar i den herrnhutiska församlingen i Göteborg.

Församlingen i Göteborg fick 1785 eller 1786 en egen församlingslokal på Kungsgatan 45 genom Sven Linhults (1731-90) försorg. Han köpte ena gårdshalvan 1767 och den andra 1786 och överlämnade husen till Evangeliska Brödraförsamlingen 1787 startades en skola i huset, ansedd som Sveriges första egentliga flickskola. 1799 öppnades även en pojkskola. Vid branden år 1802 förstördes samtliga hus i kvarteret. Ett nytt stenhus i två våningar invigdes 1804. Skolan upphörde 1859.

Bland tidiga herrnhutare i Göteborg märks Hans Calmes, Gustaf B. Santesson, Jonas Kjellberg (1752-1832), Peter Ekman (II)), Sven Eriksson Kullman (1715-1762) och hans fru Maria Hülphers (1731-87). Herrnhutare var troligen även paret Kullmans barn, Christina Kullman (1751-1814) gift med Gudmund Dahl (1739-1826) också han herrnhutare, Elisabeth Kullman (1752-91) gift med skeppsmäklaren Johan Håkan Leffler (1745-1813) i dennes första gifte, Sven Petter Kullman (1755-89) gift med Britta Dorotea Böker i hennes första gifte, Maria Kullman (1757-81), gift med Jonas Malm (1745-1808) i hans första äktenskap, Erik Svensson Kullman (1758-1804), gift med Anna Bauer (1768-1834). Många framgångsrika företagare, handelsmän och köpmän i Göteborg tillhörde den Evangeliska Brödraförsamlingen. Några av dem har jag redan räknat upp.

Speciellt tycks herrhutarna ha varit verksamma inom sillhanteringen och förutom redan nämnda Peter Ekman (III), Jonas Kjellberg, Dahl, familjen Kullman och Santesson så var Benjamin Bagge, Sven Linhult (ofta skrivet Sven Lindhult), Christian Schönfeldt, Anders Lesse, Henrik Törner Planck, Gabr. Brusewitz (svåger till Peter Ekman (III), Lars Kåhre och  J.P. Holterman. Andra kända personer som var herrnhutare var poeten Bengt Lidner (1757-93), hans föräldrar Olof Liedner och Margareta Elisabeth Boethius (syster till Peter Ekmans fru), bokhållaren vid Ostindiska kompaniet Samuel Aurell (som Margareta Elisabeth Boethius gifte sig med i sitt andra äktenskap).

Även de flesta övriga nära släktingar i familjerna Aurell och Ekman tycks ha varit herrnhutare. Peter Ekmans söner Johan Jacob Ekman och Gustaf Henrik Ekman fick båda gå på herrnhutarnas internatskola i Christiansfeld i Danmark. Det fick även den äldsta systern Anna Margaretha Ekman. Johan Jacob Ekman flyttade dessutom år 1787 vidare till den herrnhutiska skolan i Niesky för utbildning till att arbeta i Brödraförsamlingens tjänst. Även Santesson, Planck och Dahl skickade sina barn till skolan i Christiansfeld. År 1787 lämnade de två barnen Ekman på skolan densmma och då fanns inga svenska barn kvar där. 1701 rest Johan Jacob Ekman hem från Niesky. Anna Margaretha Ekman var från 1799 gift med grosshandlaren Nils Fredrik Wahlberg.

Efter att frun dog gifte Samuel Aurell om sig med Anna Elisabeth Wallerius som var syster till Arvid Wallerius med vilken Peter Ekman hade många affärsförbindelser av olika art. Syskonen Wallerius far Erik Wallerius var gift med en syster till Peter Ekman.

I samband med att Sven Linhult byggde församlingslokalen till Evangeliska Brödraförsamlingen efter ett biskopsval som gått herrnhutarna emot så utbröt en schism bland dem. En grupp ville fortsätta bedriva verksamheten inom statskyrkans ram, en annan ville bedriva den självständigt. Den förstnämnda gruppen med bland annat familjen Santesson, Jonas Kjellberg och Henrik Törner Planck lämnade då Evangeliska Brödraförsamlingen. Sven Linhult testamenterade också hela sin förmögenhet till Evangeliska brödraförsamlingen i Göteborg när han dog barnlös år 1790.

Flertalet av de herrnhutisk affärsmännen var engagerade i sillhantering men de tycks inbördes ha haft nån slags arbetsfördelning för att inet konkurerra ut eller slå undan fötterna för varandra. Sålunda var Lars Kåhre Göteborgs störst saltimportör medan Ekman och Kjellberg som också importerade salt gjorde det i mindre utsträckning. Kåhre hade inga större sillsalterianläggningar men ett stort trankokeri och andel i ett mindre trankokeri medan Ekman och Kjellberg hade flera skärgårdsverk var och främst var fokuserade på export av salt sill samt import av spannmål från östersjöområdet dit sillen främst exporterades.

J.P. Holterman ägde flera sillsalterianläggningar och trankokerier ihop med J.C. Böker eller med brodern N. Holterman. Dessutom var den Holtermanska firman spannmålsimportör, saltimportör och järnexportör. Santesson var också stor ägare av skärgårdsverk (salterier och trankokerier) medan Sven Linhult och Anders Lesse tillhörde de allra största trankokeriägarna. Anders Lesse ägde 4 trankokerier med sammanlagt 44 kittlar samt ett salteri medan Sven Linhult ägde 4 trankokerier med sammanlagt 48 kittlar plus ett salteri. Planck och Schönfeldt ägde för sin del ett antal sillsalterier ihop. Kullmans ägde några mindre salterier.

Den herrnhutiska företagargruppen kan sägas att i fler hänseenden stå i motsatsförhållande till den mer spekulativt inriktade gruppen av köpmän runt Ostindiska kompaniet. Den senare gruppen investerade en stor del av vinsterna i fastigheter och gods, i lyxkonsumtion och fester. Herrnhutarna lät i betydligt större utsträckning de införtjänta vinsterna stå kvar i företagen. Något som gjorde att de företag som ägdes av herrnhutare sällan gick i konkurs när de fick problem utan överlevde de olika finanskriser som regelbundet drabbade det ekonomiska livet och samhället. Exempelvis finanskraschen i Nederländerna 1772, motsvarande krasch 1780-83, finanskraschen i Sverige 1785-87 och den vid kontinentalblockadens slut.