Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Anders Arfwedson

Ostindiska Kompaniet – fjärde oktrojen 1786-1806

Del 6 av 7 i serien 1700-talets kompanier

Den fjärde oktrojen bildades trots att en del personer varande för att det under de villkor som fanns inte fanns ekonomiska förutsättningar för en lönsam verksamhet. En av dem som varnade för fortsatt verksamhet var superkargören Peter Johan Bladh som istället ville se en helt annan väg framår än fortsatt handel på de existerande villkoren:

Under sin vistelse i Kanton hade han utarbetat en plan till omorganisation av kompaniet till ett av alla europeiska nationer utom engelsmannen bestående bolag, som skulle förmå kinesiska regeringen, att alldeles utesluta England från handeln på Kina. Han ville därmed förhindra engelsmännen, att småningom tillvälla sig herraväldet i Kina, likasom de gjort i Indien. Bladh var övertygad, att en sådan omläggning av handelspolitiken i Ostindien skulle göra kompaniets affärer lysande. ”Men”, skriver han härom, ”ålderstegne Directeurer, som troget länge tråkat en och samma bana, – – lånte inga öron til et Förslag, som hvarken var deras egen påfinning, eller öfverensstämde med sakernas jämna gång under deras tid”.

Bolaget kom dock ända att bildas och de direktörer som stannade kvar från tredje oktrojen var Martin Holterman, C.G. Küsel, Johan Liljencrantz, Johan Abraham Grill  och Patrik Alströmer. Nya direktörer från 1786 blev Martin Törngren och Anders Arfwedson. Arfwedson hade tidigare varit superkargör

Holterman var en av de största delägarna i den tredje oktrojen och var sannolikt sn större investerare även i den fjärde. Av de större delägare som är kända från den fjärde oktrojen märks också Martin Törngren bland direktörerna och dessutom Johan Albert Kantzow. Med stor sannolikhet var också fler av dem som senare skulle bli direktörer eller deras firmor också större aktieägare, exempelvis William Chalmers, Olof Lindahl, Laurens Tarras, Jonas Tranchell, sekreteraren Carl-Henrik Tranchell, handelshuset Wennerquist, familjen Hebbe, Christian Adolf König, Martin Hagbohm, Carl Erik Lagerheim och Sven-Olof Rosenberg.

Johan Liljencrantz som var direktör i Ostindiska kompaniet var också en av intiativtagarna till Svenska Västindiska Kompaniet med bas i Stockholm. I Västindiska Kompaniet var även Wennerquist & Co, Kantzow, Hebbe samt  Tottie & Arfwedson bland de större aktieägarna.

När Martin Holterman dog år 1793 ersattes han som direktör av William Chalmers som just kommit hem från Ostasien efter minst 10 år där, varav ungefär hälften som fast superkargör i Kanton. C.G. Küsel dog 1795, Martin Törngren och Johan Abraham Grill 1799 och Patrik Alströmer år 1804.

Nya direktörer år 1798 blev Olof Lindahl (dog 1801) och Jonas Tranchell. 1799 blev Johan Wennerquist (d.y.), Laurens Tarras, Simon Bernhard Hebbe (död 1803), Christian Adolf König (död 1803), Carl Erik Lagerheim, Martin Hagbohm och Sven Olof Rosenberg direktörer.

Bolaget gick inte med vinst och ingen utdelning till aktieägarna genomfördes. Redan 1789-92 konstaterades det vid huvudparticipanternas möten att bolagets ekonomiska ställning var helt undergrävd. Bland annat beroende på att en fjärdedel av kapitalet gått åt för att köpa fartyg och byggnader från tredje oktrojen.

Vid oktrojens slut 1806 konstaterades att bolaget var konkursfärdigt. Avvecklingen sköttes främst av Jonas Tranchell och William Chalmers då flera av de andra direktörerna tycks ha lämnat skutan och de deltog inte i direktionsmöten etc. 1809 försattes bolaget slutgiltigt i konkurs.

Det var alltså inte den femte oktrojen som fick sin privilegier från 1806 som gick i konkurs vilket många författare verkar tro utan den fjärde. Den femte oktrojen gav bra utdelning till sina investerare, kanske mycket på grund av att de inte skickade några egna skepp avvecklades 1813 och gick inte i konkurs.

Under den fjärde oktrojen tjänade investerarna ingenting och ingen av direktörerna blev rik på sin investeringar så som varit fallet under tidigare oktrojer. Inte heller kunde superkargörer ombord tjäna stora pengar genom att ha procent på vinsterna från resorna så nästan alla resor gick med förlust.

Under tidigare oktrojer hade den viktigaste inkomstkällan för såväl Ostindiska Kompaniet som enskilda personer varit tesmuggling till Storbritannien. 1784 ryckte den brittiska regeringen bort möjligheten att tjäna pengar på tesmuggling genom att kraftigt sänka tullen. Därefter var vinsterna på tehandel mycket mindre och den ekonomiska grundvalen för Svenska Ostindiska Kompaniet fanns inte längre. Det blev olönsamt att skicka egna skepp till Ostindien för att lasta te. Problemen ökade ytterligare 1791 förbjöd Nederländerna teimport från andra länders bolag. På 1790-talet tilltog också konkurrensen från US-amerikanska skepp.

Av det totala antalet fartygsresor (32 stycken, egentligen 31,5 då ett skepp köptes på Ile de France (Mauritius)) som genomfördes med Ostindiska Kompaniets skepp under 4:e oktrojen gick enbart 13 med vinst enligt en uppställning i Sven T Kjellbergs bok om Ostindiska Kompaniet, Svenska Ostindiska Compagnierna 1731-1813.

Enda sättet att tjäna pengar för superkargörerna under den fjärde oktrojen var privat handel i Ostasien. Detta gynnade främst de fasta superkargörerna i Kanton, men sannolikt även andra. En av de viktigaste varorna i denna ostasiatiska handel var opium som smugglades från Bengalen och in i Kina.

Att tjäna pengar på opiumsmuggling var något som blev möjligt från 1757 då brittiska East India Company erövrade Bengalen och tog kontroll över opiumodlingen. Detta var sannolikt den största inkomstkällan för många av de aktiva i Svensk Ostindiska Kompaniet under den fjärde oktrojen och hade stor betydelse för många även under den tredje.

Genom att perioden också plågades av krig där Sverige var inblandat blev det svårt att försäkra de svenska skeppen och lyckades det så blev det dyrt. De höga försäkringspremierna gjorde det ändå svårare att få någon vinst i verksamheten. Krigen orsakade också att svenska skepp fick ligga och vänta på eskorterande krigsfartyg eller att de uppbringades av främmande makt. 1788 utbröt krig mellan Sverige och Ryssland. Det ledde till att skeppen Götheborg (II) och Cron Prins Gustaf fick ligga stilla en längre tid i Portsmouth innan de fick möjlighet att segla med en konvoj hem. Detta innebar extra kostnader och dessutom lägre priser på auktionen av varorna.

När det sen blev fred och ett förbund med Ryssland år 1799 började britterna kapa och uppbringa svenska skepp. Så skedde medSophia Magdalena på väg hem. Skeppet fördes till Kap och hölls kvar till ett handelsavtal med Storbritannien kommit till stånd. På en resa med kaffe från Batavia till Amsterdam kapades skeppet Westergöthland av britterna och fördes till Yarmouth. Efter en tid släppte skeppet fritt bara för att ånyo stoppas av en brittisk fregatt och återföras till Yarmouth. När Westergöthland sen till slut släpptes kunde varorna inte säljas med vinst i Amsterdam. Det slutade med att också skeppet såldes i den nederländska staden.

Skeppslista, skepp, varv, läster, kanoner, besättning, år

Drottning Sophia Magdalena Stora Stadsvarvet 485 18 150 1774-1801
Terra Nova Terra Nova 503 18 150 1775-1786
Gustav III Djurgårdsvarvet 512 18 155 1779-1805
Gustav Adolph Stora stadsvarvet 518 18 150 1784-1797
Götheborg II Varvet Viken Gbg 530 20 170 1788-1796
Drottningen Varvet Viken Gbg 543 20 150 1798-1806
Maria Carolina Byggd i Frankrike 320 10 80 1798-1806
Östergöthland Norrköping 266 14 56 1799-1804
Westergöthland Gamla varvet Gbg 162 8 1799-1802
Fredrik Julius Kaas 1800 (inhyrt?)
Adonis 1800 (inhyrt?)
Fredrica Byggd i utlandet 243 12 56 1800-1806
Prinsessan Karlskrona 283 16 70 1802-1805
Wasa Karlskrona 478 20 167 1803-1805

 

Advertisements

Ostindiska kompaniets superkargörer i Kanton

Från 1760-talet var det möjligt för superkargörer att stanna kvar i Kanton under perioderna mellan skeppens avgångar och ankomster. Den förste som kom att bli Ostindiska Kompaniets fasta superkargör i Kanton var Jean Abraham Grill. Ofta nämns dock Michael Grubb som den förste. Han var dock aldrig anställd som superkargör i Kanton utan drev egna affärer med Macao som bas. När Jean Abraham Grill kom till Kanton blev de två kompanjoner i en gemensam firma.

Även om superkargörerna tilläts stanna kvar i Kanton så åkte de i allmänhet till Macao där de skötte sina privata affärer i Ostindien. I Macao var levnadsförhållanden friare och bättre.

De exakta tiderna som de formellt var superkargörer är lite olika på olika ställen och källor. Har i allmänhet angett det år som de anlände till Kanton. Om det är okänt har jag använt uppgifterna som Sven T Kjellberg använt i sin bok Svenska Ostindiska Compagnierna 1731-1813. Tyvärr har han på olika sidor lite olika uppgifter och då har jag använt ankomsttid för fartygen med vilka superkargörerna anlände eller sannolikt anlände som startår.

Superkargörer i Kanton, tid i Kanton

Jean Abraham Grill, 1762-68
Johan Fredrik Pettersson, 1766- ?
David Sandberg, 1766-76 ??
John Chambers, 1767-72
Jacob Hahr, 1769-75
Anders Arfwedson, 1770-77
James (Jacob) Maule d.y., 1772-80
Carl Henrik Forss, 1775- ?
Peter Johan Bladh, 1777-83
Olof Lindahl, 1779-85
Georg Johan Conradi, 1779-86
Erik Stockenström, 1780-86
William Chalmers, 1783-86 (93) ?
Fredrik Ulrik Peyron 1783 – (1792) ?
Johan Dassau, 1785-(1792) ?
Lars Gotheen, 1785-86 ??
James Chalmers, (1792) ? -1806
Anders Ljungstedt, 1798-1806
Jacob Gabriel Ullman, (1792) ? – 1806
Gustaf Palm, (1799) ? – 1807

Jean Abraham Grill bedrev omfattande egna affärer tillsammans med Michael Grubb. Grubb kom till Macao redan 1759 för att bedriva egna affärer och fick 1762 sällskap av Jean Abraham Grill. Den sistnämnde hade även barn med en kvinna i Macao. Jacob Hahr var i Indien under några månader innan han anlände till Kanton. Sannolikt hjälpte han Grubb & grill med deras affärer där. Dessa affärer involverade opiumhandel med smuggling av opium till Kina.

Lars Gotheen tycks ha dött redan första året i Kanton, Fredrik Ulrik Peyron bosatte sig i London vid återkomsten från Kanton.

Bröderna Chalmers tillbringade en del tid i Indien och deltog med all sannolikhet också i opiumhandeln. William Chalmers var exempelvis verksam i Bengalen åren 1986-93 och därefter var sannolikt brodern James Chalmers verksam där. De viktigaste affärerna i Bengalen var opiumhandel. Exakt när James Chalmers blev superkargör i Kanton är lite oklart, men 1806 var han det enligt Sven T. Kjellberg. Han anlände dock till Kanton 1792, men reste kanske vidare till Bengalen för att ta över broderns affärer. Troligen kan det handla om 1797 eller åren efter 1797 då British East India Company började utesluta alla mellanhänder i opiumhandeln och de oberoende uppköparna tvingades då bort från möjligheterna att köpa opium i Calcutta. William Chalmers åkte hem till Göteborg 1793.

Anders Ljungstedt blev kvar i Macao efter att han slutat som superkargör. Han drev därefter egna privat handel i Ostindien. Han var också svenska statens handelsagent för Kina. Fram till 1815 tillbringade han halva året i Kanton och halva i Macao, men därefter bodde han bara i Macao. Ljungstedt dog i Macao 1835.

Även Jacob Gabriel Ullman stannade kvar i Macao och konverterade dessutom till katolicismen. Han gifte sig där med en portugisisk kvinna, Rosa Minas och fick 4 barn varav minst två döttrar. En av döttrarna, Joanna Anna Ullman var gift med Joaquim José Ferreira Veiga. Ullman dog 1837 i Macao.

Förutom opium handlade de privata affärerna som de kvarstannande superkargerna ägnade sig åt också om låneverksamhet. De kunde låna upp pengar i Europa och sen låna ut dem till högre ränta till kinesiska handelsmän. Skillnaden på ränta kunde vara uppemot 10%. Bodmerilån till djonkhandeln var ett annat sätt att både låna och investera i den lokala handeln. Lasten var säkerheten när det gällde bodmerilån och räntan kunde vara uppemot 40% på sådana låna då riskerna ansågs stora. Bodmerilån till besättningar ombord på de svenska skeppen var ett sätt att föra hem kapital till Sverige. Lånen betalade ut i Kanton och betaldes tillbaks efter ankomst till Sverige och försäljning de varor besättningsmännen köpt för egen del i Kina.

Arfwedson och Ostindiska kompaniet

Abraham Arfwedson, född 1698 i Stockholm, död 10 april 1774, var en svensk grosshandlare. Han var son till grosshandlaren Anders Arfwedson (1650-1706) och bror till Jacob Arfwedson (1700-1784). Gift med Maria Elisabet Pauli, dotter till textilfabrikören Christoffer Pauli. De hade barnen Carl Kristoffer Arfwedson (1735-1826) som var gifte med Catharina Charlotta von Langenberg, Anders Arfwedsson (1736-1809), Catharina Arfwedsson (1737-1793), gift med Nils Ström, Charlotta Arfwedson (1742-1801) som var gift med Martin Holterman och Jacob Arfwedson (1743-1812), gift med Anna Elisabeth Holterman, dotter till systerns man.

Abraham Arfwedson fortsatte att driva och utvidga den av fadern grundade kattunfabriken på Hornsgatan i Stockholm och upprättade även andra företag, bland annat en dosfabrik. Sina största affärsframgångar hade han dock som handelsman och inom den tillsammans med sina bröder startade handelsfirman.

Mest kända blev bröderna genom att de deltog i en rad handelskompanier. 12 augusti 1745 erhöll de 20 års privilegium på havsfiske av sill och torsk, val och säl i Nordsjön och Östersjön. En fiskerisocietet inrättades för att finansiera verksamheten och dess regler antogs 13 januari 1746. Bröderna Arfwedson kom att bli societetens ständiga direktörer. Företaget kom aldrig att få någon större omfattning, antalet fiskebåtar översteg aldrig fyra. Ovilja från andra handelsmän ledde till att privilegiet inskränktes till att endast avse fiske med buysar på det ”holländska sättet”, 1754 inskränktes monopolet och upplöstes 1757.

År 1745 deltog Abraham Arfwedson och hans bror i bildandet av ett västindiskt kompani, som från 1746 erhöll ett 20-årligt monopol på handel och sjöfart på alla de afrikanska och amerikanska, hamnar, orter och strömmar, varest antingen andre nationer hava en fri och öppen, handel eller ock ingen annan europeisk nation sig ännu inrättat. På grund av spanska ministerns protester tordes dock aldrig kompaniet starta någon verksamhet, och avsade sig redan samma år privilegiet. 1786 bildades ett nytt Västindiskt kompani, med firman Tottie & Arfwedson som stor delägare. I denna firma var sonen Carl Kristoffer Arfwedson delägare.

När Ostindiska kompaniet 2:a oktroj skulle bildas lämnade Arfwedsons in ansökan om att få oktrojen. De fick ett preliminärt besked om att de kunde få den.  Men efter att också den Plomgrenska friman och den gamla direktionen inkom med anbud så avslogs Arfwedsons begäran och den gamla direktionen tillsammans med Anders Plomgren & Co samt Carl Broman fick oktrojen.

Familjen Arfwedson hade ändå ganska nära förbindelser med Ostindiska kompaniet då en dotetr var ingift i familjen Ström, nära släktingar med familjen Sahlgren och med flera superkargörer bland familjemedlemmarna, Nils Ström kom också att sedermera bli direktör i Ostindiska Kompaniet under den andra oktrojen.

Inte heller i den tredje oktrojen från 1766 hade familjen Arfwedson några intressen. Däremot kom två av Abraham Arfwedsons söner att arbeta i Ostindiska kompaniet. En av svärsönerna, Martin Holterman, var en av de största intressenterna i bolaget, tillika direktör från 1777.

Anders Arfwedson var superkargör för Ostindiska kompaniet med placering i Kanton 1770-77. På utresan var han superkargör  på Finland under den resa som beskrevs av Jacob Wallenberg i Min son på Galejan. Därefter blev han direktör 1786-1806. År 1783 köpte han Hedensö, ett gods i Näshulta socken, Södermanland. Han uppförde huvudbyggnaden av timmer 1806-08.

Även brodern Jacob Arfwedson arbetade i Ostindiska kompaniet. Han var superkargör på flera resor, på skeppet Finland 1773-74 och 1776-77 och på Terra Nova 1778-79. Efter tiden i Ostindiska kompaniet blev Jacob Arfwedson grosshandlare i Göteborg och brukspatron på Skagersholms burk och inköpte år 1795 också Valinge herrgård i Jönåkers socken, Södermanland. Han förväxlas ofta med sin farbror.

När fjärde oktrojen bildades hörde bröderna Anders och Jacob Arfwedson till de män som kom att bli intressenter. Anders Arfwedson blev direktör som redan nämnts.

Den äldste brodern Carl Kristoffer Arfwedson arbetade istället i faders företag för att 1771 starta eget ihop med Anders Tottie. Firman Tottie & Arfwedson kom att bli ett av de största handelsföretagen i Sverige. Han var också direktör i Västindiska kompaniet 1787-1805 och därefter revisor i Ostindiska Kompaniet under den 5:e oktrojen. Hans son Carl Abraham Arfwedson (1774-1861) blev delägare i Tottie & Arfwedsson 1802 och direktör i Ostindiska kompaniets femte oktroj de sista åren fram till 1813, men inte från starten 1806. Han var gift med Maria af Sandeberg (1786-1825).

Finland

Byggdes på Stora Stadsvarvet, 450 läster, 30 kanoner, 150 personers besättning. Under tredje oktrojen minskar Finland sin beväpning till 20 kanoner.

1:a resan, till Kanton, feb 1762 – aug 1763

Kapten: Carl Gustaf Ekeberg
Superkargörer: Christian Tham, Gustaf Gabriel Lood, Henric H. Ditmer, Joh. Paul Eckerman

2:a resan, till Kanton, feb 1764 – 24/7 1766

Kapten: Simon Ruuth
Superkargörer: Anders Gotheen, Joh. Isac Paulin, Just. C. Osterman. Fredr. Bratt

3:e resan, till Kanton, 26/12 1769 – 7/6 1771

Kapten: Carl Gustaf Ekeberg
Superkargörer: Anders Arfwedson (stannade i Kanton)

Abraham Alnoor och Carl von Heland var assistenter, styrmän var Gust. Fr. Ulf, J.J. Ekman, Peter Pettersson och Johan Adolf Burtz medan N. Ad. Ekman och Olof Malm var lärstyrmän. Fältskärer ombord var Joh. Hind. Wallman och Barth. C. Berger medan Johan Dassau var skeppskrivare och Jacob Wallenberg skeppspräst. Resan har beskrivits av Jacob Wallenberg i hans berättelse Min son på Galejan. Också beskriven av Ekeberg

Kopparstick efter Ekebergs teckning i dagboken Ostindisk resa.

Finland i orkan på Nordsjön. Kopparstick efter Ekebergs teckning i dagboken Ostindisk resa.

Den 26 december 1769 lämnade Finland Sverige i sällskap med Cron Prins Gustaf. Båda på väg till Kanton.

Den 26 december 1769 avseglade Svenska Ostindiska Kompaniets skepp, Finland och Cron Prins Gustav, från Göteborg med destination Kanton.

Den 1 januari siktades Shetland (på den tiden ”Hitland”) och Finland hamnade den 4 januari i en kraftig storm så stark att inga segel kunde föras de följande dagarna.

I mitten av januari 1770 hade skeppet hunnit förbi nordspetsen av Skottland och sjögången hade börjat minska. Men återigen drabbades Finland av en storm som varade i 24 timmar. Den var så mycket vådligare eftersom den blåste skeppet mot Skottlands klippor men skppet klarade sig även denna gång.

Efter sex veckors storm råkade fartyget ut för enfruktansvärd orkan den 24 januari, där skeppet ibland var under vattnet. En matros dog. Den 7 februari såg besättningen  återigen Shetlands klippor om babord.

För att utföra nödvändiga reparationer och proviantera beslöt befälen ombord sig för att söka en säker hamn. Med fortsatt västliga stormvindar satte de kurs på Norge. Med hjälp av lots tog sig fartyget den tionde februari in i en naturhamn vid Svinörsund, och ankrade upp. Tre veckor blev skeppet liggande i hamn.

Den 6 mars 1770 satte de ånyo segel förutom några dödsfall var de en fortsatta färden mot Kap var relativt angenäm. Den 22 mars siktades Maderia, och den 25:e öarna Palma, Gomera, Teneriffa och Picos himmelshöga spets (dvs Kanarieöarna och vulkanen Teide på Teneriffa).

På morgonen den 24 maj siktades Taffelberget. Vinterns början på södra halvklotet med hårda vindar och dåligt väder söder om Afrika.

För att undvika oväder i Taffel Bay vid Kap, gick fartyget öster om udden till Bay Falso, belägen 5 mil öster från själva staden. Det var förenat med stora risker att segla in Bay Falso, men det gick bra och fartyget kunde ankra upp.

Två dagar senarebegav sig delar av besättning till Kap, de satt inpackade i en stor vagn, som var betäckt med ett stycke rödtjärad segelduk, och drogs av fem par oxar. Och kuskar hade de hyrt från blåkulla, de vore tvenne slavar från Madagaskar. Vägen var barnt och slingrig med branta stup vid sidan av.

Finland stannade nästan en månad i Falso Bay, för översyn av skepp, manskap och proviant. Med Java som nästa mål, sattes segel morgonen den 21 juni. Vindarna var gynnsamma och den 3 augusti, sex veckor efter att de lämnat Goda Hoppsudden, fick de ön Java i sikte och anlände den 8 till Anjer som ligger i sundet Sunda Strait, där de ostindiska skeppen ofta ankrade hämta vatten och förfriskningar.

Den 22 augusti, sexton dygn efter ankomsten till Java, passerades ön Banca. Den 27 sågs Pulo-Sapata eller Lästen på svenska, en liten klippa mitt i stora havet, som var vitmålad med oräkneliga fågelägg. Pulo-Condor passerades om babord, en ö där två svenska skepp blivit överliggande, nämligen Kalmar år 1746, och Finland 1764.

I Kinesiska sjön blåser tvenne ständiga vindar om året, nästan sex månader vardera, sex månader med vind som gjorde det möjligt att segla till Kanton och sex månader med möjlighet att segla därifrån. i Perioden när det växlar plågades området av taifuner (dvs orkaner). Den som efter september kom in i i Kinesiska sjön kunde inte vara säker på att nå Kanton det året. Finland anlände till Macao den 5 september, fick lotsar ombord och kastade ankar i Wampoa den 7:e. Där låg redan Cron Prins Gustaf som anlänt nio veckor före Finland och dessutom också tretton andra skepp. Efter Finland kom ytterligare nio stycken, så att det totalt blev 13 engelska, 5 holländska, 2 franska, 2 danska, och våra 2 utom ett portugisiskt, som låg i Macao. Finland var tillbaks i Sverige i juni 1771 med sedvanlig last av te, siden och porslin.

Oljemålning av Jacob Hägg 1921 med teckningen av Ekeberg som förlaga.

Oljemålning av Jacob Hägg 1921 med teckningen av Ekeberg som förlaga.

4:e resan, till Kanton, 15/1 1773 – 4/6 1774

Kapten: Isaac Selle
Superkargörer: Jacob Arfwedson, Abr. Alnoor

5:e resan, till Kanton, 7/1 1776 – 19/6 1777

Kapten: Isaac Selle
Superkargör: Jacob Arfwedson

6:e resan, till Kanton, 18/1 1778 – 22/7 1779

Kapten: Mauritz von Krusenstierna
Superkargör: Samuel Koschell

7:e resan, till Kanton, 31/1 1780 – 19/7 1781

Kapten: Nils Almroth
Superkargör: Abraham Alnoor