Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Ånäs

En guide till Göteborgs stadsdelar – Gamlestaden och Marieholm

Gamlestaden heter så för där låg den gamla staden, Göteborgs föregångare, Nya Lödöse (Nylödöse, Nylöse).

Nya Lödöse grundades den 17 augusti 1473. Befolkningen i Lödöse (Gamla Lödöse) flyttades successivt till området kring Säveholmen vid Säveåns utlopp i Göta älv (kring nuvarande hållplatsen Gamlestadstorget) för att undgå den norska kontrollen och beskattningen vid Kungälv. Någon ny försvarsanläggning behövde inte byggas i Nya Lödöse, eftersom borgen Älvsborg fanns vid älvmynningen.

I december 1507 brändes staden av danskarna under Henrik Krummedige vilket föranledde diskussioner om att befästa staden. I början av fastan år 1526 besökte Gustav Vasa Nylöse och utfärdade i samband med detta ett privilegiebrev som bland annat betonade vikten av detta. För att stärka Nylöses ställning upphävde kungen samtidigt Gamla Lödöses stadsprivilegier. I maj 1542 var kungen och borgarna överens om att staden skulle flyttas ut till Älvsborgs slott, men Dackefejden kom emellan. Efter upprorets slut, tog kungen i augusti 1543 upp ämnet på nytt med både ståthållaren på Älvsborg och med nylösingarna själva. Fram till sommaren 1545 var borgarnas motstånd mot en flytt fortfarande betydande, då de började oroa sig för stadens säkerhet vid ett fientligt anfall. Även Lindholmen diskuterades som en alternativ plats för den nya staden.

En flytt till Älvsborgs slott kom också till stånd och en liten stad, Älvsborgsstaden, växte från 1547 fram i det nuvarande Klippan. Sedan Älvsborgsstaden 1563 förstörts av danskarna i samband med det Nordiska sjuårskriget, fick stadsborna återvända till Nya Lödöse.

Kvibergs by med åker, äng, skog blev så småningom stadens egendom liksom vissa rättigheter fiske i älven. I samband med att rikets råd beviljade namnbytet till Nylöse fick staden dessutom Härlanda by i förläningen, eftersom staden ansågs behöva mer mark.

1599 hade Nylöse 155 borgare ”nordan ån” och 108 borgare ”sunnan ån”, vilket motsvarade en befolkning på 1 300-1 600 invånare. I storlek var detta jämförbart med dåtidens Kalmar och Söderköping Vi samma tid bodde det kring 200 personer i en liten stad vid Älvsborgs slott.

Trots upprepade befallningar om befästningars uppförande kom borgerskapet i Nylöse inte långt med den enkla jordvall, som de började anlägga kring staden. År 1611 uppförde Jesper Mattsson Krus en skans utanför Nya Lödöse söder om ån, och sedan fullbordades äntligen graven omkring staden, varefter ett danskt anfall framgångsrikt slogs tillbaka. Allert von Sittman var borgmästare i Nya Lödöse vid tiden för anfallet.

I januari 1612 intogs dock Nya Lödöse av kung Kristian IV:s trupper och befästes, men återtogs 27 februari av Krus och brändes. Efter freden fick inte borgarna återuppbygga sina hus; de skulle flytta till Brätte eller Alingsås eller ”annorstädes hvar de kunde”. 1619, då Älvsborg återlämnats till Sverige av danskarna, börjades dock återuppbyggandet, men 24 februari 1624 beslöt Kungliga Majestät, att Nya Lödöses borgare genast skulle flytta till det nyanlagda Göteborg och platsen där den forna staden hade legat kom med tiden att kallas och heta Gamlestaden.

Från 1624 blev Härlanda och Kvibergs byar därför delar av den nya staden Göteborg. Platsen för Nya Lödöse blev landerimark och på stadens områden söder och norr om Säveån fanns landerier som Mariedal (Gamlestaden), Marieholm, Waterloo samt Kristinedal och Ånäs söder om ån. Öster om, i Kviberg, låg Bellevue, Kvibergsnäs och Kviberg.

nya_lodose

Detalj ur karta från 1880, Regionarkivet GIV 74b. På kartan syns exempelvis landerierna Ånäs, Marieholm, Kristinedal och Waterloo samt resterna av Ny Lödöses vallgrav vilken löper i en halvcirkel kring Gamlestaden.

Kristinedals landeri och Ånäs landeri (vars ägor låg väster om Kristinedals) kom att bli ett tidigt centrum för Göteborgs industrialisering. Kristinedals ägor tycks ha omfattat höjderna i Bagargården som en del kallar Strömmensberg.

Landerierna Ånäs och Kristinedal hamnade i familjen Sahlgrens ägo på 1930-talet på marken som tillhörde Ånäs anlades ett sockerbruk år 1730 efter att bröderna Jacob Sahlgren och Niclas Sahlgren året innan fått ett privilegium för att driva ett sockerbruk. Sockerbruket var en av Göteborgs första stora industrier och fortsatte med produktionen fram till och med 1835. Efter Jacob Sahlgrens död övertog hans änka Birgitta Sahlgren rörelsen och från 1771 drevs företaget av hennes arvingar. Åren 1822-1828 ägdes sockerbruket av N. Björnberg och därefter till 1832 av hans arvingar. Under åren 1833-35 innehades bruket av firman Dimberg & C:o. Därefter upphörde verksamheten.

Familjen Sahlgren med ättlingar ägde landeriet ända till 1843, då de anhöll om att få dela landeriegendomen i två lotter. Den första av dessa, bestående av sockerbruksbyggnaden och trädgården avyttrades 1843 till A. Barclay & Co. Sedan besittningsrätten under de följande årtiondena ofta skiftat, inlöste staden landeriet år 1874. Sockerbruksbyggnaden från 1729, vid Säveåns södra strand, övertogs 1854 av Rosenlunds spinneri, i vilket A. Barclay & Co var delägare, och inreddes till bomullsspinneri, Gamlestadens fabriker, som först var en filial till fabriken vid Rosenlund.

Textilfabriken kom att ge upphov till Svenska Kullagerfabriken AB (SKF) som anlade en stor fabrik i Gamlestaden. I samband med att Gamlestadens fabriker och SKF växte byggdes bostäder i närområdet, såväl trähus som landshövdingehus. SKF:s fabrik byggdes på mark som hörde till Mariedals landeri.

Norr om det gamla stadsområdet låg Hospitalet fram från 1528 då det flyttade dit från Lödöse. Hospitalet fick år 1540 Skräppekärr i förläning. Skräppekärr motsvarar ungefär det vi idag kallar Alelyckan. 1872 flyttade hospitalet till Lillhagen på Hisingen och blev S:t Jörgens sjukhus. Hospitalet låg på mark som tillhörde Göteborg men det drevs inte av staden. Det var en egen kyrkoförsamling mellan 1627 till 1883. Det enda synliga som finns kvar idag är resterna av hospitalskyrkogården i utkanten av Gamlestaden på vägen mot Alelyckan.

Det som idag är Marieholms industriområde och järnvägsområdet mellan Gamlestaden var fram till järnvägens byggande en holme, Gamlestadsholmen, vassar och vattendrag. Fastlandet gick inte längre än till där järnvägen väster om Gamlestaden går idag.

Göteborgsområdet 1809

Göteborgsområdet 1809

Väster om järnvägen så byggdes den första industrin, Göteborgs slakthus, år 1905. Allteftersom byggdes det fler lagerlokaler och industrier i Marieholms industriområde som när motorvägen mellan Göteborg och Angered byggdes kom att bli en isolerad industristadsdel i väster skild från Gamlestaden av motorvägen. I väster är Göta Älv gräns, i söder Säveån, i öster motorvägen och i norr Lärjeåns mynning. Öster om motovägen och järnvögen och norr om berget vid Hopsitalskyrkogården kallas det idag Alelyckan, men huvuddelen av det området tillhörde ursprungligen Skräppekärr och Hospitalet.

Gamlestaden är söder om Alelyckan, öster om motorvägen, norr om Säveån förutom kvarteren på båda sidor om Gamlestadsvägen där Gamlestades Fabriker och andra industrier ligger på marker som tidigare var Ånäs och Kristinedals landerier. Officiellt hör det senare området dock till primärområdet Sävenäs. I norr utgör Kvibergs kyrkogård den sista delen av Gamlestaden innan Kortedala och i öster sträcker sig Gamlestaden till Bellevue där stadsdelen Kviberg tar vid.

I de västra delarna av Gamlestaden dominerar industrier följt av landshövdingehus till berget öster om Brahegatan. Öster och norr om berget samt kring Bellevue är det främst barnrikehus (solgårdar, funkisbebyggelse, lamellhus)) byggda från 1930-talet och framåt. Barnrikehusen betraktas i allmänhet som delar av Gamlestaden men kallas av en del istället för Nylöse och av andra Bellevue.

Den moderna bebyggelsen mellan Kvibergsvägen och Säveån öster om Bellevue samt de stora miljonprogramshusen och andra hus norr om Regementsvägen och öster om Kortedalavägen betraktas i allmänhet som delar av Kviberg ihop med den gamla militärförläggningen och inte som delar av Gamlestaden. Kanske en del också kallar husen mellan Kvibergsvägen och Säveån för Bellevue.

Marieholm, Alelyckan, Gamlestaden och Kviberg ligger i  primärområde Gamlestaden. Lärjeholms gård som en gång låg i Angereds socken räknas nog som en del av Alelyckan av de flesta även om gården ligger norr om Lärjeån. Formellt ligger den därmed i Hjällbo primärområde. Lärjeholm inköptes 1895 av Göteborgs stad för att där anlägga ett nytt vattenverk. Gårdens marker omfattade såväl huvuddelen av dagens Hjällbo som de nordliga delarna av dagens Alelyckan, en del den mark söder om Lärjeån som idag är Kortedala. Dessutom delar av Rösered, huvuddelen av dagens Gårdsten, Lövgärdet och Rannebergen. 1928 inkorporerades delar av Utby från Partille landskommun. 1930 inkorporerades Lärjeholm ägor plus några mindre gårdar söder om Lärjeån från Angereds landskommun och dessutom införlivades ytterligare delar av Utby med Göteborg, däribland det som idag är Bergsjön och delar av det som är Kortedala.

Gamlestadens primärområde 301

Kyrkligt har Gamlestadsområdet en komplicerad historia på grund av Hospitalsförsamlingen och Nya Lödöse. Idag hör hela området till Nylöse församling som grundades den 17 augusti 1473 genom en utbrytning ur Utby församling. Församlingens namn var till 5 augusti 1474 Götaholms församling, därefter till 1543 Nya Lödöse (Nylöse) församling, därefter till 1571 Älvsborgs församling, därefter till 1627 Nylöse församling. Från 1627 till 1 maj 1883 Göteborgs hospitalsförsamling (eller Kronohospitalsförsamlingen), därefter till 1968 Gamlestads församling för att 1969 återfå namnet Nylöse. Församlingen införlivade 1528 Härlanda församling som sedan utbröts 1951 (Kålltorp och del av Bagaregården). 1928 överfördes från Partille församling den del som före 1571 utgjort Utby församling. 1960 utbröts Kortedala församling, 1969 Sankt Pauli församling och 1971 Bergsjöns församling.

Advertisements

En guide till Göteborgs stadsdelar – Olskroken och Bagaregården

1474 fick Nya Lödöse stad hela byn Härlanda som gåva. I byn fanns också en medletid kyrka som revs ner 1528 för att användas till byggmaterial i Nya Lödöse. När Göteborg byggdes och Nya Lödöse upplöstes som stad övergick Härlanda by till Göteborgs stad. Härlanda by omfattade ungefär det som idag är Olskroken, Bagaregården, Härlanda, Östra Kyrkogården, delar av villabebyggelsen söder om Härlandavägen (ungefär till Ribbingsgatan i söder) liksom bebyggelsen öster om Muneböcksgatan väster om en linje från Ribbingsgatan till Intagsgatan som idag nog av de flesta uppfattas som delar av Kålltorp samt delar av det som oftast kallas Vidkärr (ungefär fram till Kaggeledsgatan i öster) men för många är en del av det som kallas Munkebäck. Området där Munkebäcksgymnasiet låg och norrut låg dock på Sävenäs marker och var inte en del av donationsjordarna och låga alltså inte i Härlanda by.

På Härlandas marker skapades landerierna Stora Olskroken, Lilla Olskroken, Redberg, Härlanda (senare Bagaregården) och Härlanda Äng (senare Stora Härlanda eller bara Härlanda). Senare uppstod även Kaggelyckan (även Kaggeledet) och Lilla Härlanda på byns marker. Redbergsvägen-Härlandavägen utgjorde då landsvägen österut från Göteborg.

Göteborg 1855

Göteborg 1855

År 1842 sålde staden besittningsrätten till landeriet Stora Härlanda och Kaggelyckan till lantbrukare L G Lundström. 1903 uppläts ett område till kronan för bygget av ett nytt fängelse. Fängelset togs i bruk 1907. 1916 återköpte staden landeriet (såväl Härlanda som Kaggelyckan). Härlanda fängelse drevs till 1997 men är numera kontor, bostäder och använt till kulturella aktiviteter.

Lilla Olskroken och Stora Olskroken låg norr om nuvarande Redbergsvägen samt hade mark på var sin sida Gullbergsån.

1866 beslutades att en förstad anläggas vid Ånäsvägen och Olskroken med byggnader av trä och 50 fot breda gator. Men det dröjde ganska länge innan planerna kunde förverkligas, och först den 13 augusti 1880 fastställde Kungl. Maj:t stadsplanen för delar av landerierna Stora Olskroken, Ånäs och Redberget i Göteborgs 12:e rote. 1884 byggdes det första landshövdingehuset i Olskroken. Södra delen av Olskroken var fullt utbyggd i början av 1900-talet. I norra delen av Olskroken längs Ånäsvägen byggdes under åren 1910–1930 landshövdingehus. Tegelhusen vid Övre Olskroksgatan uppfördes 1930–1945.

Stadsdelen Olskroken omfattar området söder om Redbergsvägen som också går under namnet Gubbero, området mellan Redbergsvägen och järnvägen vilket är det område som uppfattas som det egentliga Olskroken. Numera upptar motorvägen en del av det som tidigare var kvartersmark med bostäder. Den tredje delen av Olskroken är området mellan Redbergsplatsen-Ånäsvägen och järnvägen. Det är inte alltid människor uppfattar det som  Olskroken men det finns inget annat namn för området. Gubbero tycks 1909 inte ha hört till Olskroken utan låg då i Örgryte socken. Något som är märkligt då Gubbero var ett landeri på mark som ägdes av Göteborgs stad. Det borde alltså ha varit en del av Göteborg redan 1909 eftersom det från 1807 tillhörde 12:e roten (landeriroten).

Olskroken och Bagaregården 1909 med Lilienbergs plan utritad.

Den centrala gatan i Olskroken är Redbergsvägen och en kallas också Redbergslid. Det finns däremot ingen stadsdel som heter Redbergslid. Öster om Ånäsvägen är det istället Bagaregården som tar upp de områden som tidigare hörde till landeriet Bagaregården och delar av de områden som tillhörde landeriet Ånäs. En del människor uppfattar dock landshövdingehusen norr om Redbergsplatsen och öster om Ånäsvägen som Olskroken och andra kallar kanske det området för Redbergslid.

Bagaregården är för många istället huvudsakligen namnet på den funkisbebyggelse som finns på berget öster om Ånäsfältet och det gamla landeriet Bagaregården. Men många yngre kallar det området för Strömmensberg. Bagaregården omfattar dock egentligen allt norr om Redbergsplatsens, norr och väster om Härlandavägen-Lilla Munkebäcksgatan, söder om järnvägen och öster om Ånäsvägen.

År 1911 fastställdes en medeltidsinpirerad stadsplan för hela det område som tillhört landeriet Bagaregården. Gatustrukturen skapades av Albert Lilienberg och har de för honom karakteristiska lätt krökta gatorna och små platsbildningar såsom Uddevallaplatsen, Gustavsplatsen och Viloplatsen. Platserna och gatorna är trädplanterade. Den västra delen av Bagaregården byggdes ut med landshövdingehus och villor åren 1914–30, och på sluttningen mot  Härlandavägen tillkom ”Vidkärrs trädgårdsstad” samt några landshövdingehus vilka var HSB:s första i Göteborg. Lilienbergs plan för de östra delarna fullföljdes däremot inte, utan istället upprättades en ny stadsplan 1942 och området som numera av många alltså kallas Strömmensberg bebyggdes med lamellhus och punkthus 1944–58.

Villaområdet mellan Härlandavägen-Torpagatan i norr, Munkebäcksgatan i öster och Ribbingssgatan i söder började byggas efter 1909 när Kålltorp införlivats med Göteborgs stad.

Idag är hela detta område indelat i fyra primärområden, Olskroken som omfattar det egentliga Olskroken, Gubbero och en bit av norra Gårda men också Partihallarna på andra sidan järnvägen i norr. Den västra delen av Bagaregården där det är landshövdingehusbebyggelse norr om Redbergsplatsen ingår i primärområdet Redbergslid medan den modernare bebyggelsen på berget i öster samt villorna nedanför åt väster vid Ånäsfältet ingår i primärområdet Bagaregården. Det gamla landeriet Bagaregården ligger i primärområde Redbergslid.

Östra Begravningsplatsen, fängelseområdet villabebyggelsen öster därom fram till Munkebäcksgatan i öster och Kyrkåsgatan i söder utgör primärområde Härlanda. Området där Härlanda kyrkoruin, Härlanda kyrka och där Stora Härlanda låg ligger inte i Härlanda primärområde. Nån stadsdel som kallas Härlanda existerar nog egentligen inte (i alla fall har jag aldrig hört nån använda et som beteckning på en stadsdel) utan med den beteckningen menas i allmänhet bara det gamla fängelset.

210 är primärområde Olskroken, 202 Redbergslid, 203 Bagaregården, 208 Lunden och 209 Härlanda.

Olskroken tillhör St. Pauli församling medan östra delen av Bagaregården (Strömmensberg) tillhör Härlanda församling.

Källa: Wikipedia

Ånäs landeri

Del 26 av 32 i serien Landerier
Endast för medlemmar

Sahlgren – några av de rikaste i Göteborgs historia

Del 6 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Nils Persson (-1703) var handelsman och rådman i Göteborg. Han var gift med med Sara Herwegh (-1729), dotter till Jacob Herwegh. De fick tre barn. Anna Elisabeth Sahlgren (-1733), gift med Hans Olofsson Ström (1673-1761), Jacob Sahlgren (-1736) och Niclas Sahlgren (1701-1776).

Jacob Sahlgren var gift med Birgitta (Brigitta) Ekmarck (1694-1771). Hennes syster Catharina Ekmarck var i sitt första äktenskap gift med Jöns Holst (-1747), kommissarie och handlande, i dennes andra gifte. Den handelsfirma som grundats av Nils Persson övertogs 1716 av Jacob Sahlgren, Jöns Holst och Niclas Sahlgren. Firman bedrev främst import- och rederirörelse och 1729 startade man ett sockerbruk på Ånäs landerisägor i Gamlestaden för att kunna tjäna pengar på det billiga råsocker som producerades på slavplantager i Västindien istället för att importera färdigt raffinerat socker från andra länder. När Jacob Sahlgren dog övertog hans änka hans andel i firman och drev den framgångsrikt vidare i många år under namnet Brigitta Sahlgren & Co. Fram till 1807, förutom åren 1770 och 1771, var företaget det största sockerbruket i Göteborg och ägdes av Niclas Sahlgrens och  Jacob Sahlgrens arvingar. Därefter såldes sockerbruket förmodligen till Niklas Björnberg (1758-1829), direktör i Ostindiska kompaniet 1806-1813 och en av de rikaste göteborgarna på sin tid.

Jacob Sahlgren, som bodde på Norra Hamngatan, hade tre barn, Sonen Niclas Sahlgren (1717-62) var gift med Elisabeth Nissen (1721-1793), sonen Olof Sahlgren (-1758) var gift med Anna Elisabeth Ström (1733-1814), syster till Johan Fredrik Ström (1731-81), grosshandlare och direktör i Ostindiska kompaniet, Gabriel Ström (1740-85), kapten i Ostindiska kompaniet och Emerentia Eleonora Ström (1733-1806), gift med Hans Wilhelm Grubb (1724-98). Jacob Sahlgrens dotter Sara Christina Sahlgren (1723-1766) var gift med Rutger Axel Sparre af Sövdeborg (1712-1751) (delvis felaktiga uppgifter i Wikipedia), direktör i Ostindiska kompaniet 1750-51. Deras son Gustaf Adolf Sparre köpte godsetKulla-Gunnarstorp 1775.

Tillsammans med Colin Campbell (1686-1757) som han träffat i Amsterdam var Niclas Sahlgren initiativtagare till Svenska Ostindiska Kompaniet. De tog in Henrik König (1686-1736) i bolaget för att ha någon i Stockholm med goda kontakter så att man skulle få tillstånd att bilda bolaget. Niclas Sahlgren inträdde inte i bolaget som direktör förrän 1733, två år efter bolagets bildande. Han kvarstod som direktör till 1766 och blev mycket rik på den Ostindiska handeln såväl som på sin import av råsocker och sockertillverkning. Sockerbruket, ägt tillsammans med brodern Jacob Sahlgren och Jöns Holst bedrevs under firmanamnet Sahlgren & Söner medan exportverksamheten drevs i en annan firma, från 1770 med namnet Sahlgren & Alströmer då svärsonen Claes Alströmer då inträdde i firman. 1777 inträdde även dennes bror Patrik Alströmer (1733-1804) i handelsföretaget som delägare. Den senare var också direktör i Ostindiska kompaniet från 1777 till sin död.

Niclas Sahlgren

Niclas Sahlgren

Niclas Sahlgren var i sitt första äktenskap gift med Anna Margareta Wittmack (-1746) och sitt andra äktenskap, som redan nämnts, med Catharina Christina Grubb (1722-1772). Den sistnämnda var dotter till Vilhelm Grubb (1688-1753) och alla hennes systrar var gifta med mäktiga och inflytelserika män. Systern Maria Catharina Grubb (1726-1783) var gift med grosshandlaren William Tottie (1705-66) i dennes första gifte. William Tottie var bror till den mer kände Charles Tottie 1703-76). Wilhelmina Grubb (1728-62) var gift med en annan direktör i Ostindiska, Nils Ström (1714-1783) i dennes första gifte. Magdalena Grubb (1732-1802) var gift med Olof Ström (1716-74), bror till Nils Ström och Ulrica Grubb (1733-84) var gift med Volrath Tham (1721-82), superkargör i Ostindiska kompaniet. Nils och Olof Ströms mor var Anna Elisabeth Sahlgren (-1733), syster till Niclas Sahlgren och systrarna till till de två bröderna Ström var gifta med andra mäktiga i Ostindiska kompaniet. Hans Wilhelm Grubb (se ovan), son till Vilhelm Grubb, var gift med en kusin till bröderna Ström, Emerentia Eleonora Ström (1733-1806). Hon var syster till Anna Elisbeth Ström, gift med Olof Sahlgren och Johan Fredrik Ström (se ovan).

Båda döttrarna till Niclas Sahlgren var gifta med varsin Alströmer-bror. Sara Catharina Sahlgren (1748-1818) med Claes Alströmer (1736-1794)  och hennes halvsyster, tillika storasyster, Anna Margareta Sahlgren (1747-67) med August Alströmer (1735-1773). Det senare parets dotter Anna Margareta Alströmer (1766-92) ärvde  de stora gods som Niclas Sahlgren skaffat sig. Hon gifte sig med Nils Silfverschiöld (1753-1813) och i den släkten återfinns godsen Koberg och Gåsevadholm än idag. 1772 omvandlade Niclas Sahlgren de två godsen till fideikommiss. Andra gods som ärvdes av henne hamnade senare i familjen Klingspor genom arv. 1999 omvandlades Gåsevadholm till fideikommissaktiebolag medan Koberg är ett av de kvarvarande fideikommissen i Sverige.

En donation från Niclas Sahlgren var det som lade grunden till det som idag är Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Nordens största sjukhus. Det första sjukhuset låg på Sillgatan, nuvarande Postgatan i Göteborg, under åren 1772-1823. Pehr Dubb blev 1782 Sahlgrenska sjukhusets förste överläkare. Åren 1823-1855 fanns sjukhuset i det Oterdahlska huset, som idag rymmer det Medicinhistoriska museet och utbildningslokaler. Det tredje sjukhuset fick tillnamnet Allmänna och hette Allmänna och Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Det hade sina lokaler i en byggnad på bastionen Carolus Dux vid Västra Hamngatan under åren 1855-1900. Senare kalldes verksamheten där för Sociala Huset och idag används byggnaden för lärarutbildning (Institutionen för pedagogik och didaktik, numera uppdelad i 4 olika).

Niclas Sahlgren ägde även Östads säteri utanför Alingsås. Han donerade detta tillen barnhusstiftelse som drev ett barnhus från 1774 fram till 1945. Därefter har man bedrivit annan verksamhet. Den förste föreståndaren för stiftelsen blev svärsonen Claes Alströmer. Sedan dess har det suttit någon ur familjen Alströmer i stiftelsens ledning som så kallad styresman. Idag heter styresmannen Patrik Alströmer. Övriga ledamöter kommer från andra traditionella överklassfamiljer som EkmanWaern och Silfverschiöld.