Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Series: Sill, sillfiske och sillperioder «

Sillen – havets silver

Sillfisket har gjort mången svensk rik och i praktiken skapat de bohuslänska fiskelägena som vi ser dem idag. Speciellt har rikedomar skapats och samhällen byggts undersillperioderna i Bohuslän, varav man känner till fyra stycken större från 1500-talet och framåt, 1556-1589,1660-1680, 1747-1809 (”stora sillperioden”), 1877-1906.

Speciellt är det under den stora sillperioden på 1700-talet som rikedomar skapas och grunden till finansdynastier och kapitalistisk utveckling startade. Bland de familjer som blev rika på sillfisket och sillhandeln kan ArfvidssonEkmanKjellberg, Hall, Bagge, Matzen, Schutz, Beckman, Beyer, Oterdahl, Santesson och Kåhre nämnas. En del av dessa blev finansdynastier, exempelvis Ekman och Kjellberg. Andras rikedomar försvann i spekulation, slöseri och misskötsel (ett exempel är familjen Hall) och andra ärvdes vidare av döttrar in i familjer med andra namn.

Under den stora sillperioden förändrades Bohuslän i grunden. Innan dess var det ett fattigt landskap och det hade blivit allt fattigare efter att det blivit svenskt på 1600-talet. Men så dök sillen plötsligt upp i norra Bohuslän på 1740-talet och lite senare utanför Göteborg och Marstrand:

Eftersom fisket bedrevs utan maskinella hjälpmedel så behövdes mycket arbetskraft. För att locka ut folk till den karga kusten, erbjöd staten bl a fri mark, fritt statligt timmer till husen och gynnsamma skatteförmåner. Folk strömmade ut till kusten och nya fiskelägen växte upp. När sillstimmen trängde långt in i fjordar, vikar och sund, gick det inte att använda de tidigare traditionella fiskeredskapen dvs sättgarn och drivgarn. Istället började man använda landvadar. Dessa lades ut med småbåtar och sedan stod man på land och tog hem vaden. Stora mängder sill saltades och för att täcka det stora behovet av salt, anlades salterier lite överallt i Bohuslän. I slutet av 1780-talet fanns ca 330 salterier i Bohuslän.

År efter år fortsatte sillen strömma in mot kusten i ofantliga mängder och för att kunna ta hand om all fångad sill, började man nu att även framställa tran ur sillen. De större trankokerierna var igång dygnet runt och ur skorstenarna vällde illaluktande svart rök. Från kokerier och från böndernas grumsgödslade åkrar, spreds också en fruktansvärd lukt och allt detta omvälvde det bohuslänska kustlandskapet. I Bohuslän fanns som mest ca 500 trankokerier.

För att producera tran gick det inte bara åt mycket sill, utan också stora mängder ved för att hålla trangrytorna kokande. Förbrukningen av virke till bostäder, magasin, båtar, bryggor, tunnor, tjära och som bränsle till tran- och saltkokning var enorm och kom att bli dödsstöten för stora delar av de redan tidigare hårt beskattade bohuslänska skogarna. Tran användes bl a som lysolja i tranlampor och för att impregnera kläder och stövlar.

Tidsgränserna för den stora sillperioden varierar lite i olika källor och skrifter och ofta anges 1753 som startår. Men slutåret tyck all var överens om. 1809. Sillen försvann från kusten igen, folk försvann, krogar, brodeller, salterier och trankokerier stängde. Väldigt få minnesmärken från denna tid finns kvar. Krogen på Rörö, i vilken släktingar till mig bor (min mor var fosterbarn och det är den släkten som äger och bebor krogen), är en av få kvarvarande byggnader från den stora sillperioden. I övrigt kan man hitta grumsedammar efter trankokerier och en del grunder på en mängd holmar och skär. Grumsedammar anlades för att inte släppa ut resterna från trankokningen, grumset,  i havet. Enligt boken 500 år av sillfeske av Rolf Eriksson (2011), en tidigare fiskare fanns det som mest exakt 336 salterier och 429 trankokerier. De flesta av trankokerierna fanns i södra Bohuslän, dvs från och med Orust och Tjörn söderut. 1781 var de fördelade enligt följande:

  • Göteborg, 3 st
  • Göteborgs fögderi 35 st
  • Inland, 27 st
  • Marstrand, 2 st
  • Uddevalla, 1 st
  • Orust och Tjörn, 81 st
  • Sunnerviken, 63 st
  • Norrviken, 28 st
  • Strömstad, 1 st

1787 hade fördelningen av trankokerierna förskjutits norrut:

  • Göteborg, 4 st
  • Göteborgs fögderi 50 st
  • Inland, 66 st
  • Marstrand, 6 st
  • Uddevalla, 1 st
  • Orust och Tjörn, 136 st
  • Sunnerviken, 108 st
  • Norrviken, 37 st

Sillsalterierna hade också en sydlig lokalisering, till en början mer sydlig och sedan med förskjutning norrut. 1761 stod Göteborg för 45,7% av produktionen av salt sill, Marstrand för 9,5% och Göteborgs fögderi för 19,2%. 1787 hade detta förändrats så att Göteborg endast stod för 4,8% men Göteborgs fögderi för 25,9%, Under samma period ökade andelen som producerad på Tjörn och Orust från 10,5% till 21,9% och produktionen i Inland från 10,0% till 21,8%. Ägarna av sillsaterierna var dock under hela perioden i huvudsak rika göteborgare följda av uddevallabor och marstrandsbor. 1786 var sillsalterierna fördelade enligt följande:

  • Göteborgs stad, 7 st
  • Göteborgs fögderi, 72 st
  • Kungälv, 8 st
  • Inland, 35 st
  • Marstrand, 33 st
  • Orust och Tjörn, 32 st
  • Uddevalla, 85 st
  • Sunnerviken, 21 st
  • Norrviken, 28 st

Noterbart är att det 1762 endast fanns fyra trankokerier längs med hela Bohuskusten.  De flesta av de små samhällen som växte upp kring skärgårdsverken, sillsalterierna och trankokerierna finns inte kvar idag. De övergavs i allmänhet direkt när sillen försvann Däremot finns de bebyggelsecentra där fiskarbefolkningen bodde, i allmänhet kvar.

Ägarna av trankokerierna var i allmänhet göteborgare, men relativt många ägdes av personer bosatta på landsbygden.

Huvuddelen av sillexporten från Göteborg och Bohuslän gick till Östersjöomårdet, men en del gick västerut, främst till hamburg och Bremen men även till Cork på Irland. Den sillen exporterades sannolikt vidare:

Den främsta destinationshamnen var Cork på södra Irland. Troligen exporterades sillen vidare till Västindien där den konsumerades av slavarna vid sockerplantagerna. Direktexport till Västindien förekom också i betydande mängder, liksom till Madeira där sillen förmodligen också användes som föda av sockerplantagernas slavar.

En av det störstexportörerna av sill västerut var Christian Arfvidsson, en grosshandlare med egna intressen i Västindien. Han exporterade huvudsakligen västerut i motsats till andra sillexportörer och stod 1770 för 14% av all sillexport från Göteborg.

Bland större skärgårdsverk, dvs sillsalteri och trankokeri kombinerat märks Laurens Tarras och Anders Anderssons anläggning på ön Rammen, öster om Rörö, som uppfördes så sent som 1803. 1824 var hela anläggningen riven och den siste invånaren på rammen hade flyttat till Rörö.

En annan stor anläggning låg på Rörholmarna och Stensholmen norr om Brunskär och sydost om Klåverön. En av huvuddelägarna i den stora anläggningen som började anläggas på 1760-talet och senare omfattade minst tre trankokerier och fler sillsalterier, krog med mera var ägaren till Tofta herrgård, Christian Helmich Åkerman. En annan större ägare var Peter Ekman som totalt ägde 12 anläggningar. 1812 var hel anläggningen riven och huvuddelen av befolkningen avflyttad. De allra sista invånarna flyttade dock först 100 år senare, 1912. Så länge överlevde det lilla samhället på Rörholmarna som fiskeläge.

Även på Lilla Bastö, invid kusten öster om Rörö och söder om Brunskär låg också en större anläggning ärgd av CM Högström och anlagd 1791, först bara ett trankokeri, senare också ett sillsalteri. Bovik på Björkös östra sida hyste en annan större anläggning i slutet av 1700-talet. Även på västra Björkö, på Skarsviks holme fanns ett större verk, Salteriverket Marieberg, vars byggnader såldes och revs 1820. På Brunskär låg ett av de allra äldsta verken, ett sillsalteri med trankokeri anlagt redan 1757. Även på Flatorna mellan Rörö och Brunskär låg flera sillsalterier och trankokerier, det första uppfört 1787. 1807 brann ett av verken ner och 1814 såldes resterna av det sista. De sista invånarna flyttade från Flatorna år 1822.

Lövön och Älgön sydost om Tjörn och mellan den stora ön och fastlandet hade åtskilliga anläggningar. På Klädesholmen och Koholmen söder om Tjörn fanns flera anläggningar, bland annat några ägda av göteborgsköpmännen Scott och Gordon. På Ängholmen i närheten av Klädesholmen fanns fyra salterier och två trankokerier ägda av Norrköpingshandelsmannen Christian Eberstein och anlagda på 1780-talet. Säbyö norr om Skärhamn på Tjörn hade sju mindre trankokerier.  I Mollösund och dess närhet på Orust fanns 11 anläggningar. På Tjörn, Orust och omkringliggande småöar fanns även anläggningar på andra håll. Galterön i Ödsmål norr om Stenungsund hade ett större trankokeri ägt av handlanden Olof Westerling i Göteborg. Företaget Michael Kock & Söner från Uddevalla ägde flera trankokerier på Orust.

Andra göteborgsköpmän som ägde sillsalterier och trankokerier var bland annat Patrick Alströmer, Christian Arfwidsson & Söner, Low & Smith, Peter Svalin, Donald Edie, Anders Svalin, C. L. Göransson, Mårten Zachrisson, Johan D:son Wetterling, Samuel Dahlin, Johan Hult, Johan Bagge, Robert Crosswall, Fredrik Hummel, J. P. & N. Holterman, Jacob & Johan Williamsson, Johan Karl Böker, Sven Linhult, Anders Lesse, Lars Kåhre och Pehr Andersson.

Befolkningstillväxten i Bohuslän under den stora sillperioden var stor:

Under perioden 1749-1805 steg Sveriges folkmängd med 35%, Bohusläns med 53%. De olika socknarna i Bohuslän hade väldigt olika folkmängdsökningar. Rekordet slogs av Öckerö, som under tiden 1749-1805 ökade från 331 till 1780 invånare. Det är en ökning med 438%. Närmast efter kom Strömstad med 300% och Fiskebäckskil med 284%. Tanum var vid sillfiskets början, Bohusläns folkrikaste socken med 2590 invånare. De hade en folkökning med 44%, och det räckte inte till att behålla förstaplatsen, utan den intogs av Uddevalla med 3971 invånare medan Tanum hade 3739 invånare.

Under den största högkonjunkturen lär det ha varit 50 000 människor sysselsatta, förutom den fasta befolkningen. För att stimulera fisket ännu mer, betalade kronan de 10-15 första åren direkta och kontanta bidrag, både som ersättning för fiskeredskap och till beredning av den fångade sillen.

Ungefär 100 år senare kom nästa sillperiod, inte lika omskriven och inte lika stor. Den berörde inte lika många människor men innebar att fiskelägena i Bohuslän i flera fall blev större. Under denna period lades grunden till det svenska utsjöfisket genom att redskap som snörpvad började användas för sillfisket. Istället för trankokerier anlades stora olje- och guanofabriker under denna period. Av grumset gjordes under denna sillperiod gödsel som kallades guano. Men det är en annan historia som jag ska återkomma till.

Andra källor:

  • Eibert Ernby, Margareta Hvitfeldts Donation, vision och verklighet, 2006
  • Bengt Elling, Bokenäs och Dragsmark i gången tid, 1978
  • G. Brusewitz, Elfsyssel, 1864 (faksimilupplaga 1975)
  • Ted Knapp, Längs kusten i Bohuslän, 2005
  • Marja Taussi Sjöberg, Släkten, pengarna och Caroline Gother, 2009
  • Gudrun Nyberg, Clas Alströmer, 2011
  • Magnus Andersson, Omvälvningarnas tid, Handelshuset Ekman i Göteborg, 2011
  • Per Hallén, Jonas Kjellberg – en 1700-talsköpman, i Unda Maris, Årsbok 2004-2008, 2008
  • CRA Fredberg, Det gamla Göteborg, 1919-23, faksimilutgåvan 1977
  • H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs historia, 1919
  • G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923
  • Ivan Lind, Göteborgs handel & sjöfart 1637-1920, 1923
  • Carl A Tiselius, Göteborg under kontinentaltiden, 1935
  • Artur Attman, John Hall & C:s konkurs, i Historia kring Göteborg, 1967
  • Ann-Marie Fällström, Kontinentalblockaden och de sociala förhållandena i Göteborg, i Historia kring Göteborg, 1967
  • Christina Dalhede, Viner, kvinnor, kapital, 2006
  • Christina Dalhede, Handelsfamiljer på Stormaktstidens Europamarknad, 2001
  • Karin Ågren, Etniska nätverk bland 1700-talets grosshandlare, i Opuscula Historica Upsaliensia 42, 2010
  • Christina Dalhede, Handelsböcker, kontaktnät, varor och krediter.., i Opuscula Historica Upsaliensia 42, 2010
  • Magnus Andersson, Kreditförbindelser med utgångspunkt från Göteborg, i Opuscula Historica Upsaliensia 42, 2010
  • Johan Pettersson, Skärgårdsverken i Bohuslän, 1999
Advertisements

Santesson – grosshandlare och skeppsredare

Släkten Santesson härstammar från Per Santesson (född på 1620-talet, dödsår okänt) som deltog i Karl X Gustafs polska och danska krig och dog på sin gård Bökhult i Långaryds socken i Jönköpings län. En ättling till honom var Gustaf Bernhard Santesson (1739-1790) som grundade firman G.B. Santesson, senare G.B. Santesson & Söner. Firman blev en av de största redarna i Göteborg samt ägde sillsalterier och trankokerier. Han var gift med Dorothea Elisabeth Matzen (1746-1829), dotter till grosshandlaren Harder Matzen (1715-1806).

Paret Santesson var herrnhutare och sände därför sin son Berndt Harder Santesson (1776-1862) uppfostringsanstalten Kristiansfeld i Schleswig. År 1789 sändes han till Uppsala universitet, men måste redan 1791, efter faderns död, avbryta sina studier och endast 15 år gammal hjälpa mamman att sköta den stora firman. Modern ägde då firman tillsammans med en man vid namn Bredberg. Senare tog sonen över firman tillsammans med Anders Magnus Prytz (1775-1837). 1802 grundade B.H. Santesson Årnäs bruk, ett glasbruk en bit norr om Kinnekulle. Detta bruk köptes senare av D. Carnegie & Co och egendomen (som inte är ett bruk sen länge) ägs idag av familjen Ekman. 1805 organiserade Santesson också Sveriges första sparkassa för arbetarna på Årnäs bruk. Förutom Årnäs bruk anlade han också Karlsfors alunbruk i närheten av nuvarande Skövde.

Firman G.B. Santesson & Söner var som nämnts också stor ägare av sillsalterier och trankokerier, 1806 köptes Arfvidssons (tidigare Cahmans) anläggningar vid Röda Sten (inklusive grytgjuteri). Dessutom ägde firman sen tidigare ett skärgårdsverk, Ängholms udde, vid Bovik på Björkö, Röskärs skärgårdsverk invid Hälsö (ägdes av B.H. Santesson tillsammans med A.M. Prytz) och dessutom två större trankokerier på Tjörn som ägdes tillsammans med grosshandlaren Johan Bäck, Låka på Tjörn och Dannestan på Stora Askerön.

B.H. Santesson övertog det så kallade chalmerska huset vid Södra Hamngatan i Göteborg och det blev hans bostad tills han flyttade till Stockholm och senare till Motala. Senare övergick huset på Södra Hamngatan i Oscar Ekmans (1812-1907) ägo. Under den 5:e oktrojen (1806-13) av det Ostindiska kompaniet var Berndt Harder Santesson en av direktörerna. B.H. Santesson var gift med kusinen Johanna Dorothea Matzen (1787-1835).

Berndt Harder Santesson

Berndt Harder Santesson

Berndt Harder Santesson lärde känna Baltzar von Platen (1766-1829) vid umgänge hos familjen Ekman där denne var ingift. Baltzar von Platen var en av de drivande bakom 1809 års revolution och B.H. Santesson kom att bli en allierad i borgarståndet då denne valdes in samma år som en av två representanter för Göteborg. Den andre var Niclas Malm (1775-1829). B.H. Santesson kom att bli en av de sex män som organiserade Göta kanalbolag och kom i stort sett att ägna resten av sitt liv åt Göta kanal. Bland annat som disponent på Motala verkstad från 1838. Han blev styrelsordförande i kanalbolaget samma år, men avgick från bägge posterna redan året efter. Han var störste aktieägaren i Motala verkstad. Redan 1834, två år efter det att Göta kanal invigts, bildade Bernt Harder Santesson och Johan Gustav von Sydow Ångfartygs AB Stockholm – Göteborg, som beställde fem båtar för reguljär trafik på kanalen.

Brodern till B.H. Santesson, Sante Johannes Santesson (1778-1804), var också grosshandlare under den korta tid han levde, medan en anna bror, Carl Gustaf Santesson (1781-1819) var komminister i Örgryte församling och ägare av Sävenäs säteri. Hans son Gustaf Samuel Santesson (1810-1889) grundade Surte glasbruksonen Carl Gustaf Santesson (1819-1886) var läkare och medlem i en mängd olika vetenskapliga sällskap. Dottern Johanna Ulrika Santesson (1815-1902) var gift med ägaren till Änggården i Göteborg, Arvid Henrik Grén (1806-87).

Elisabeth Ulrika Santesson (1783-1806), syster till Gustaf Samuel Santesson var gift med Elias Daniel Björck (1775-1806) och mor till biskopen Gustaf Daniel Björck (1796-1888).

En annan gren av släkten Santesson ägde godset Tjolöholm i Halland innan James Fredrik Dickson från familjen Dickson köpte detta år 1892.

 

Oterdahl – redare och sillhandlare

Den äldste kände stamfadern Anders Olsson var ålderman i Göteborgs skomakarämbete 1653-70. Hans hustru hette Anna Greta Schipping. Deras barn tog namnet Otterdahl efter Otterhällan i Göteborg. Den äldste av sönerna Olaus Andreae Oterdahl (1653-1710), blev lektor vid Göteborgs gymnasium samt kyrkoherde i Slättåkra, Hallands län. Han var gift med Maria Starkera  (-1720).

Yngre syskon till Olaus Andreae Oterdahl var Börje (Birger) Oterdahl (1661-1733), kapten vid Nerikes och Vermlands tremänningsregemente, tillfångatagen efter Poltava, krigsfånge i Tobolsk 1709-22, major efter hemkomsten. Vidare Anna Margareta Oterdahl (-1736), gift mer Otto Kröger (1653-1709), adlad Sjöstierna och amiral, och Philip Oterdahl (-1731), skomakaremästare i Göteborg. Från den senares yngste son Philip Oterdahl (-1753), handlande i Göteborg, och hans hustru Johanna Christina Böker (-1766),  vilken som änka ägde och bebodde Särö säteri, härstammar den yngre gren av släkten som blev framgångsrika grosshandlare i Göteborg. Makarna hade åtta barn som blev vuxna, men endast de efterkommande till äldste sonen Andreas (Anders) Philipsson Oterdahl (1726-1804)  är kända.

Andreas Oterdahl var gift med Dorotea Matzen (1731-63) dotter till Niclas Matzen (1710-78) och Ingeborg Schale (1716-62). Han var också delägare i Varvet Kusten såväl som till rederirörelse och sillsalterier. Salterier och trankokerier som ägdes av honom var en aläggning vid gamla varvet i Majorna och ett på Södra Flatan utanför kusten i Torsby socken. Han var direktör i Grönlandskompaniet och ägde till en början sin rörelse tillsammans med modern. Han var också direktör för Sjömanshuset och efterträdde John Hall d.ä på den befattningen. Varvet Kusten levde under 1700-talet på att underhålla och utrusta Ostindiska kompaniets fartyg och låg vid nuvarande Majnabbehamnen där Stenas Tysklandsbåtar lägger till. Varvet byggde också ett stort antal mindre fartyg som användes för exporten från Göteborg. Det hus som idag kallas Taubehuset var Varvet Kustens kontorsbyggnadSill var sannolikt en väsentlig del av handeln i den Oterdahlska firman och på firmans skepp fraktades kanske främst sill och tran. Exporten från Göteborg dominerades under 1700-talets andra halva rent värdemässigt av te, sill, tran och järn. Trävaruexporten var också stor men värdemässigt inte så viktig som de fyra dominerande varorna.

En bror till Andreas Oterdahl, Fredrik Oterdahl (1727-1810), handlande i Göteborg, var gift med Elsa Catharina Wesenberg. De hade inga barn. Övriga bröder var Lars Oterdahl (1737-62),  Philip Oterdahl (1739-1802), som ägde Särö Säteri och Aron Oterdahl (1740-1801), handlande i Göteborg, vilka båda var ogifta samt den yngste Johan Otto Oterdahl (1742-1801), handlande i Göteborg. Denne hade i sina fem äktenskap många barn. Johan Otto Oterdahl hade i likhet med sin äldste bror intressen i sillnäringen. han ägde ett skärgårdsverk vid Varholmen på Hisingen, ett stort trankokeri på Norums holme söder om Stenungsund liksom ett trankokeri på Rörholmen norr om Orust (Catharineberg).

Andreas Oterdahls son Niclas Oterdahl (1763-1804) var gift med Charlotta Åkerman (1782-1827). De fick två barn, Anders Oterdahl (1803-76) och Charlotta Amalia Oterdahl (1804-29). Charlotta Amalia Oterdahl var gift med Anders Fröding (1802-60) från den viktiga Frödingska handelsfirman. Niclas Oterdahl  hade också en son med Maria Christina Bolin, Wilhelm Oterdahl (1798-?). Niclas Oterdahl övertogs faderns företag och drev det vidare.

Ingeborg Oterdahl (1761-1825), dotter till Andreas Oterdahl, var gift med Fredrik Magnus Åkerman (1754-1830). Dessa övertog Särö säteri efter Andreas Oterdahl som ärvt det av sin bror.

Grosshandlare Anders Oterdahl hade hela 8 barn med sin fru Maria Wilhelmina Bauck (1802-68).  De som överlevde till vuxen ålder och gifte sig var Charlotte Nikolina Oterdahl (1827-99), gift med Axel Henning Evers (1823-61), Johanna (Jeanna) Emilia Oterdahl (1829-1911) med Fredrik August Ekström (1816-1901),Niclas Anders Oterdahl (1831-89), gift med Mary Keiller (1834-1912) från den rika familjen Keiller, och Philip Anders Oterdahl (1833-94), gift med Eva Frögren (1850-1922).

Maria Wilhelmina Baucks syster Jeanna Elisabeth Bauck (1798-1859) var gift med Anders Helmich Åkerman (1791-1869). Denne var son till Fredrik Magnus Åkerman och Ingeborg Oterdahl och från dem övertog han Särö säteri. Anders Helmich Åkermans dotter Johanna Amalia Åkerman (1818-?) var i sin tur gift med Knut Henrik Ekström (1816-?). Anders H Åkerman var den som drog igång Särö som en badort för göteborgsnoblessen.

Andrea Wilhelmina Evers (1853-1924), dotter till Axel Henning Evers och Charlotte Nikolina Oterdahl, var i sin tur gift med James Hammarberg (1847-96), ägare till en betydande handelsfirma och riksdagsman. Ett barnbarn till dem var gift med Carl Kempe från den familj som ägde MoDo och en dotter var ingift i släkten Keiller. Så kan man säga att rikedomar som skapats av den bohuslänska sillperioden och ostindiska kompaniet också sipprade ner till göteborgska järnexportörer på 1800-talet liksom skogsbaroner i Norrland.

Matzen – köpmannafamilj i 1700-talets Göteborg

Äldste kände medlem av den göteborgska handelsmannafamiljen Matzen är Jochim Mattjesen (-1634).Denne flyttade 1624 till Göteborg. Hans son var David Matzen (d.ä., 1620-92), gift med Anna Langetwe (1629-73). Det senare parets dotter Clara Matzen (1660-1709) var gift med Johan Schröder (-1698) i sitt första gifte. Deras dotter Clara Schröder (1690-1749) var i sin tur gift med Johan Anders Olbers (1673-1741) från en annan framgångsrik handlarfamilj i Göteborg. Clara Matzen gifte efter mannens död om sig med Mattias Schildt.

En bror till David Matzen d.ä. var den tidvis i London boende Georg Matzen. En annan bror var Claus Matthisson i Hamburg där också systern Clara Matzen bodde. David Matzen d.ä. var diakon i tyska kyrkan och en ansedd handelsmanmed omfattande  handelsförbindelser i Värmland. Han samarbetade mycket med såväl svärsonen Lars Bratt som med redaren Arfwid Gudmundsson. Lars Bratt (1649-1697) var gift med dottern Christina Matzen (-1692). Vid hennes död gifte Lars Bratt om sig med Christina Schröder, syster till ovan nämnde Johan Schröder. Två av Lars Bratts sonsöner blev superkargörer i Ostindiska kompaniet.

David Matzens son Niclas Matzen (1664-1720) var gift med Dorothea Calmes (1682-1738) i hennes andra gifte. Han var därmed svåger till handelsmännen Eric Nissen, Hieronymus Nissen och Lorentz Bagge. Denne Niclas Matzen hade i sin tur två söner, Niclas Matzen d.y. och Harder Matzen. Niclas Matzen d.y. (1710-75) var i sitt första gifte gift med Ingeborg Schale (1716-62). Deras dotter Dorothea Matzen (1737-63) var gift med den framgångsrike handlaren Anders Philipsson Oterdahl (1726-1804). I sitt andra äktenskap var Niclas Matzen d.y. gift med Maria Hülphers (1731-87), tidigare gift med Sven Eriksson Kullman.

Niclas Matzen d.y. var skeppsklarerare, redare och ägare av sillsalteri vid Barlastkajen. Han var också delägare i Varvet KustenVarvet Kusten levde under 1700-talet på att underhålla och utrusta Ostindiska kompaniets fartyg och låg vid nuvarande Majnabbehamnen där Stenas Tysklandsbåtar lägger till. Varvet byggde också ett stort antal mindre fartyg som användes för exporten från Göteborg. Det hus som idag kallas Taubehuset var Varvet Kustens kontorsbyggnad. Vid Niclas Matzens död övertogs hans firma och delägarskap i olika verksamheter av styvsonen Sven Peter Kullman (1755-89).

Harder Matzen (1715-1806) var gift med kusinen Catharina Maria Nissen (1719-49), dotter till ovan nämnde Eric Nissen (1689-1750) och  Maria Calmes (1685-1744). Harder Matzen var ägare till Överås landeri.

Harder Matzens dotter Dorothea Elisabeth Matzen (1748-1829) var gift med Gustaf Bernhard Santesson (1739-90), grundare av den stora Santessonska grosshandlarfirman. Deras son Bernt Harder Santesson (1776-1862) var bland annat direktör i Ostindiska kompaniet, huvudägare till Motala Verkstad och en av de drivande bakom tillkomsten av Göta kanal. Han var gift med sin kusin Johanna Dorothea Matzen (1787-1835), dotter till Harder Matzens son David Matzen (d.y., 1749-1814) och hans fru Anna Maria Hierta (1746-1840). David Matzen (d.y.) var grosshandlare.

Bagge – en viktig företagarfamilj i det gamla Göteborg

Bagge är ett namn som givits till många släkter från Bohuslän. Invånarna i detta landskap kallades nämligen ofta för baggar (jmfr hur vi än idag kallar norrmän för norrbaggar). Den släkt Bagge som jag här ska skriva om blev en framgångsrik företagar- och handlarsläkt i 1700-talets Göteborg. Den äldste med säkerhet kände medlemmen av familjen är Fredrik Bagge (1646-1713) präst och kyrkoherde i Marstrand från 1670, från 1680 kontraktsprost i Älvsyssel och från 1682 även kyrkoherde i Solberga. Han var representant för prästståndet vid ett flertal riksdagar (1680, 1686, 1693, 1697 och 1710). Vid danskarnas erövring av Marstrand 1677 var han uttalat svenskvänlig och fängslades därför, först på Marstrands fästning och senare på Fredrikshalds. Han återkom året efter att själv ha betalt sin lösen. Hans mor Malin var en av alla de kvinnor som anklagades för häxeri. Efter två år lyckades Fredrik Bagge dock få henne frikänd år 1671.

Fredrik Bagge hade minst tre söner. Lorentz Bagge (1680-1742) var gift med Anna Margareta Calmes (1690-1767) och Samuel Bagge (1686-1763), gift med Catharina Ström (1694-1770). Anna Margareta Calmes var dotter till borgmästaren Hans Calmes och en av hennes systrar, Dorothea Calmes (1682-1738) var gift med grosshandlaren Niclas Matzen(1664-1720) i sitt andra äktenskap och med Peter Silvander (-1758) i sitt tredje. Två andra systrar var ingifta i familjen Nissen. Catharina Ström var syster till Hans Olofsson Ström (1683-1761) och Berge Olofsson Ström (1688-1762). Den förstnämnde av bröderna Ström var svåger med den mäktige Niclas Sahlgren och den andre var far till Johan Fredrik Ström (1731-81), styvfar till John Hall d.ä. som kom att bli mycket rik. Den tredje sonen till Fredrik Bagge var handelsmannen Johan Fredrik Bagge.

Lorentz Bagge var kapten i det militära och från 1737 rådman. Riksdagsman vid riksdagen 1770. Lorentz Bagge fick totalt tolv barn.  Flera av dem flyttade till Varberg, däribland Ehregott Nicolaus Bagge, vilken studerade i Tyskland och med tiden blev superintendent och överpastor i Coberg. Sonen Emanuel som var född 1714. Han blev handlande i Varberg och blev där i unga år rådman. Han var först gift med Anna Lagerbom, dotter till skepparen Gomer Lagerbom, och när hon år 1743 avled vid 21 års ålder efter att kort dessförinnan fött en son, som dog späd, gifte Emanuel om sig med Johanna Pihlsson, född 1723 och dotter till Johan Pihlsson som senare belv borgmästare. Med Johanna Pihlsson hade Emanuel åtta barn. Två söner levde till de uppnådde 17 resp. 18 års ålder. Alla de övriga dog som barn. När man så läser att Emanuel Bagge avled vid 40 års ålder, år 1755.

I Göteborg kvarblev bland annat Elieser (Benjamin) Bagge (1720-94). Han hade erhållit burskap som handlande i Göteborg den 10.1.1749 och var föreståndare för tyska kyrkan. 1769 tycks han ha varit konkusrfärdig och gjorde en ackordsuppgörelse med sina fordringsägare. Hans första hustru Anna Bundy, var född 1720 och avled barnlös 20.5.1772. Hon var dotter till kyrkoherden i Uddevalla Petrus Jac. Bundy (född 1677, död 1737) och Cecilia Påvelsdotter Nöring. Hans andra hustru Maria Catarina Hehl var född omkring 1744 och avled i barnsäng 1775. Enligt en del källor så är Benjamin och Elieser Bagge olika personer, men eftersom fler källor uppger att de är födda och döda samma år och gifta med samma kvinna så utgår jag från att det handlar om samma person.

Peter Samuelsson Bagge

Peter Samuelsson Bagge

Samuel Bagge, bror till Lorentz Bagge, blev rådman i Marstrand. Hans son var Peter Samuelsson Bagge (1710-79) som var gift med Anna Christina Thorsson (1711-79), dotter till kaparkaptenen Anders Thorsson och Anna Thalena Gathe (syster till Lars Gathenhielm). Peter Samuelsson Bagge (eller Peter Bagge d.ä.) kom att bli en av 1700-talets mest betydande affärsmän i Göteborg och nästan lika rik som Niclas Sahlgren.

Tillsammans med Fredrik af Chapman startade Peter Samuelsson Bagge Vikens varv i Majorna, där några ostindiefarare byggdes. Främst byggdes dock mindre fartyg och varvet ägande också mycket arbeta åt underhåll av Ostindiska Kompaniets skepp. Vikens varv låg ungefär där Fiskhamnen senare har legat.  I varvets närhet ägde Bagge en gård som kallades Bellevue. Denna revs i början av 1930-talet. Peter Bagge deltog också i starten av Varvet Kusten, även det ihop med Fredrik af Chapman och arrenderade från 1752 Gamla varvet som låg nedanför Stigberget. Arrendet gällde fram till 1767. Varvet Viken och Gamla varvet drevs under arrendeåren som en enhet.

Tillsammans med Samuel Schutz, en annan framgångsrik handelsman i Göteborg drev han också handelsfirman Peter Bagge och Samuel Schutz mellan 1735 och 1743. Sistnämnda år kom Peter Bagge på obestånd och rymde till Köpenhamn. Han kom tillbaka till Göteborg 1749 och drev då en handelsfirma ihop med  John Wilson och en Pike, senare med John Hall den äldre istället för med Pike. 1752 grundades ett betydande garveri, där Bagge var medintressent. Samma år miste han sitt arbete som spinnhusets inspektor. Bagge ägde också ett brännvinsbränneri utanför Drotttningporten tillsammans med Volrath von Öltken. 1775 fick man dock tvångssälja detta för 20000 daler silvermynt till kronan. Vidare ägde Peter S Bagge tobaksplantager utanför staden, en väderkvarn, ett tegelbruk och en kalkugn. 1755 fick han privilegium för valfångst, detta var det första Grönlandskompaniet. Det upplöstes i början av 1760-talet. Peter S Bagge var också  riksdagsman för Göteborg vid riksdagarna 1751-1752, 1755-56, 1760-62 och 1765-66. Peter hade många barn, exakt hur många är svårt att slå fast. Men fyra söner uppnådde i alla fall vuxen ålder, Samuel Bagge, Peter Bagge, Carl Bagge och Jacob Bagge.

Samuel Bagge (1738-1814) övertog gården Aspenäs från Jacob von Jacobson år 1780. Eftersom gården var frälsegods som bar fick ägas av adliga gjordes detta genom pantförskrivning. 1800 fick han tillstånd att köpa gården tillsammans med ett antal andra egendomar. Från 1754 arrenderade han Kungsgården i Ås kloster i Halland. 1785 köpte han Hede säteri som från 184 blev bostad för hans änka. 1808 övertogs de av en son då fadern misskött egendomen under en tid. Samuel Bagge handlade med tjära, järn och jordbruksprodukter.

Peter Pettersson Bagge (1743-1819) kom att överta faderns intressen i Varvet Kusten och var en av de som deltog i bildandet av bolaget Varvet Kusten år 1784. De andra intressenterna var G.F. BeyerMartin Törngren, Peter Bagge, A.P Oterdahl, Olof Westerling, G.W. Santesson, Johan G. Ekmans änka, Nic. Matzens änka, P.P Ekman, Jonas Kjellberg, Andreas Andersson, Anders Lesse och Philip Oterdahl. Från 1773 var han delägare i det nya Grönlandskompaniet tillsammans med bland annat G.F. Beyer och Martin Törngren. Detta bolag upplöstes 1787. Peter P Bagge ägde en lång rad sillsalterier, rökerier och trankokerier. Han anlade ett skeppsvarv på Marstrand 1776, men dess verksamhet flyttades snart till Varvet Kusten i Göteborg. Han var en stor sillexportör men blev allt mer intresserad av jordbuk. Han köpte därför upp gårdar i Västergötland, nämligen Lund 1778, Såtenäs 1784 och Öne (Önafors) 1782 samt Nygård 1790.

1793 bildade Peter Bagge tillsammans med bl.a. William Chalmers Trollhätte Kanal- och Slussverksbolag vars verkställande direktör han själv blev. 1800 invigdes de första slussarna. Han var gift två gånger, första gången med Magdalena Beijer (1734-1803) som var änka efter superkargen vid Ostindiska kompaniet Anders Gadd och andra gången med Ullrica Sophia Grentzelius (1785-1861).  Sonen Samuel Bagge (1774-1814) i första giftet övertog Önafors och sonen Patrik Bagge (1810-88) i andra giftet Nygård. Nygård såldes 1847 till Nils Ericsson. Samuel Bagge adlades samma år som han dog, men blev aldrig introducerad på riddarhuset. Han var ingenjör.

En andra son i Peter Bagges andra äktenskap, Robert Conrad Bagge (1815-83) blev 1832 anställd hos J.A. Kjellberg i Göteborg. Från 1838 arbetade han på Lo sågverk i Ångermanland, ägt av Kjellberg. R.C. Bagge inköpte Kramfors sågverk år 1848 medn överlät det snart till Kjellberg och under familjen Kjellbergs ägo utvecklades sågen till en av Sveriges större med RC Bagge som chef. 1876 tog sonen John Bagge (1843-1913) över ledningen för företaget. Denne utsattes år 1869 för ett mordförsök då en annan träpatron, Georg Scherman (1816-84) försökte skjuta honom.

Tredje sonen Carl Bagge (1752-1818) övertog för sin del Varvet Viken från fadern. Han var gift med Catharina Elisabeth (Elise) Beckman (1766-1840), dotter till den framgångsrike handelsmannen Hans Jacob Beckman (1736-1815). Han var därmed svåger med direktören i Ostindiska kompaniet, Laurent Tarras samt även med David Carnegie Sr och Christian Wilhelm Damm. Svågern Christian Beckman (1779-1837) var gift med Anna Catharina Björnberg (1782-1848), dotter till den mycket rike köpmannen Niklas Björnberg.

Carl Bagge ägde också egendomen Oljekvarn i Majorna i likhet med sin far och farfar. Han drev oljeslageri i Majorna, tegelbruk, kattunstryckeri på Gårda samt mälteri. 1796 kom glasbruket vid Klippan under hans ledning och utvecklades rejält. Delägare i glasbruket var även martin Törngren och tidigare hade det drivits av flera medlemmar i familjen Schutz. Carl Bagge fick med tiden titeln kommerseråd och umgick med en lång rad av tidens främsta män, bland annat den mycket berömde franske generalen Jean Moreau (1763-1813) en av de personer som gästade Oljekvarn. Två av Carl Bagges tre döttar kom alla att gifta sig med rika och betydande män, Carolina Elisabeth Bagge (1791-1863) med Fredrik Willerding (1781-1869) och Eleonora Margareta Bagge (1795-1857) med James Dickson (1784-1855).

Den fjärde sonen, Jacob Bagge (1753-1812) var kofferdikapten dykerikommissarie och handlande i Varberg. År 1784 lyckades han rädda alla ombordvarande på ett engelskt fartyg som förlist i svår storm utanför Varbergs kust. Bland passagerarna fanns tre unga systrar Mason på väg till den ryska huvudstaden S:t Petersburg. Där skulle den äldsta systern gifta sig med en officer. Efter skeppsbrottet bytte syskontrion till häst och vagn och tog sig fram den långa vägen runt Bottniska viken. På hemresan återvände de två yngre systrarna till Varberg, där Jenny Mason (1767-1834) gifte sig med sin räddare Jacob Bagge. Den tredje systern förblev ogift och stannade livet ut hos systern och svågern på Öfverås gård i Askome socken, 15 kilometer norr om Varberg.

En Carl Gustaf Bagge  som inte tycks ha varit släkt med denna familj Bagge, ägde Älgö bruk ihop med svågern Christoffer Hedenberg. Carl Gustaf Bagge var gift med en dotter till Cornelius Thorsson vid namn Anna Thorsson.

Beckman – från segelmakare till konsuler

Gregorius Beckman var gift med Catharina Wohlfahrt (1701-65) från en annan betydande göteborgssläkt under 1700-talet. Han var segelmakarmästare och paret hade minst två söner och en dotter, Christian Beckman (1732-1798), Margareta Beckman (1733-82), gift med kofferdikapten Anders Siögård, och Hans Jacob Beckman (1736-1811).

Christian Beckman var segelmakaremästare precis som fadern och ägde Katrinelund. Hans dotter Catharina Margareta Beckman (1770-95) var gift med rådmannen och assessorn Hans Edvard Pettersson (1756-1822).

Hans Jacob Beckman blev en framgångsrik handelsman och fick en rad barn med två fruar. I sitt första gifte var han gift med Christina Eleonora Åhman och de fick tre söner och fyra döttrar. I andra äktenskapet med Anna Christina Petersson föddes en dotter. Alla döttrarna gifte sig med betydande göteborgsköpmän. Äldsta dottern Catharina Elisabeth (Elise) Beckman (1766-1840) var gift med kommerserådet Carl Bagge (1754-1818), dottern Sofia Jacobina Beckman (1771-1844), var först gift med Laurens Tarras (1760-1814), direktör i Ostindiska kompaniet och i andra giftet med landshövdingen i Örebro län, Carl Didrik Hamilton af Hageby (1766-1848). Hans Jacob Beckman ägde såväl Underås som Överås. Landerierna såldes dock innan han dog. Dottern Gustava Charlotta Beckman (1773-1813) var gift med Johan Fredrik August Sanne, konsul i Stettin, Anna Christina Beckman (1778-1840) med David Carnegie Sr, och Christina Eleonora Beckman (1797-1849) med grosshandlaren Christian Wilhelm Damm (1782-1848).

Laurens (Laurent, Lorentz) Tarras var som sagt direktör i Ostindiska Kompaniet. Detta var under den 4:e oktrojen mellan 1799 och 1806. Han var också ägare av flera sillsalterier och trankokerier, däribland en stor anläggning på ön Rammen innanför Rörö. En kort tid var han även en järnexportör av viss rang. Hans far var John Tarras (1732-90) som invandrade till Göteborg från Banff i Skottland år 1752 och blev handlande. Även John Tarras två halvbröder Robert Innes och Alexander Innes invandrade till Göteborg. Laurens Tarras dotter Laura Tarras (1805-65) gifte sig med Carl Silfverschiöld (1797-1836). John Tarras (1760-1805), bror till Laurens Tarras tycks ha blivit köpman i London. Laurens Tarras ägde också landeriet Gamlestaden och del av landeriet Kviberg. Sonen John Tarras (1795-1845) övertog faderns handelsfirma men den avvecklades 1820.

Av sönerna blev Olov Beckman (1767-1837) preussisk konsul i Göteborg. Hans son Edvard Beckman (1805-?) gav ut en skrift ”Göteborgs grädde” år 1851 som enligt överklassen i den tidens Göteborg smutskastade och smädade dem. Edvard Beckman var gift med Christina Hall (1807-?), dotter till John Hall d.ä. och syster till John Hall d.y.. Den andre sonen till Olov Beckman, Alfred Beckman (1815-1893) var advokat och gift med Anna Christina Strindberg (1841-?), kusin till August Strindberg.

Hans Jacob Beckmans son Gregorius Beckman (175-1835) var bokhållare och sonen Christian Beckman (1779-1843) som gifte sig med Anna Margareta Björnberg (1783-1843), dotter till den svinrike Niclas Björnberg, blev brukspatron.

Om det finns någon släktskap mellan denna familj Beckman och den på 1700-talet mycket framgångsrike handelsmannen Vincent Beckman (-1772), en av Göteborgs större järn och brädexportörer under åren 1750 till 1770 är okänt, men det verkar osannolikt. Handelsmannen Vincent Beckman tycks ha varit son till en handelsman med samma namn, Vincent Beckman (II) som dog 1706 och han i sin tur var son till Vincent Beckman (I) som tycks ha invandrat från Holland innan 1634. Den förste Vincent Beckman var skeppare.

 

Kåhre – sillhandlare och slaveriprofitör

Lars Kåhre var troligen stockholmare till börden. 1762 kom han till Göteborg, där han först var anställd hos handlandena Christian Arfvidsson och Lorentz Grill. Han var född omkring 1740, fick burskap som handlande i Göteborg i oktober 1764 och dog år 1788.

Han gifte sig första gången med Johanna Charlotta Almroth (1750-73), dotter till kassören i Ostindiska kompaniet Anders Almroth och Elisabet Charlotta Grön. Hans andra hustru var Gustava Törngren (1749-1819). Hon var dotter till tullförvaltaren i Stockholm Petter Törngren och Maria Juliana Alander. Gustava Törngren var syster till direktören i Ostindiska KompanietMartin Törngren.

Lars Kåhre ägde sillsalterier och trankokerier längs med Bohuskusten som exempelvis Flyberget på Björkö, Rörtångens trankokeri och Lilla Lammholmen skärgårdsverk invid Älgön.Han var också delägare i Västindiska kompaniet. Slavplantager i Västindien var stora köpare av saltad sill från Sverige. Kåhre var också under en period Göteborgs störste saltimportör, en position som övertogs av Johannes D:son Wetterling efter Kåhres död. Han drev också handelsverksamhet tillsammans med William Chalmers.

En Sara Charlotta Kåhre var gift med Peter Lamberg (1742-99) och Maria Juliana Kåhre (1778-1845) var gift med Peter Lambergs son, Jan Lamberg (1771-1834), som var delägare i sockerföretaget D. Carnegie & Co från 1803. Jan Lambergs son Gustaf Lamberg (1800-66) var delägare i Carnegie mellan 1828 och 1841. Maria Juliana Kåhre var dotter till Lars Kåhre som enligt uppgifter var herrnhutare i likhet med många andra affärsfamiljer i Göteborg, som exempelvis Ekman,SantessonKjellberg och Matzen. Sara Charlotta Kåhre var troligen syster till Lars Kåhre.

 

Wetterling och Militz, sill och rikedom, sill och konkurs

Matthias Asmundsson(-1706) var en handelsman och köpman i Göteborg. Han gjorde järnaffärer ihop med sin bror Nils Asmundsson. Den senare var ägare (eller delägare efter sin svärfar Sven Påvelsson Bånge) till Borgviks bruk som därefter övertogs av Mattias Asmundsson som i sin tur år 1688 sålde till sina brorsöner Nils Borgström och Erik Borgström. Mattias Asmundsson var gift med Brita Hansdotter (-1737). En tredje bror var Hans Asmundsson och eventuellt var en Petter Rambo som utvandrade till Nya Sverige ytterligare en bror.

Matthias Asmundssons son var Johan Rambeau (-1735) som var politie- och byggnadspresident i Göteborg, samt ägare av hammarbruket Borgvik efter sina kusiner Borgström samt ägare till hemmanen Starrkärr och Torseröd. Johan Rambeau var gift med Anna von Eich (Eek, -1733).

Äldsta dotter till Matthias Asmundsson var Elisabeth Matthiasdotter Rambeau (-1737) som först var gift med Johan Funke (-1701), sen med Gabriel Wadst (-1703) och därefter med Lars Hansson Liedgren. Med Lars Hansson Liedgren hade Elisabeth Matthiasdotter dottern Rangela Liedgren som var gift med Berendt (Bernt) Örtegren. Andra dottern var Brigitta (Britta) som var gift med Hans Wennerstierna (1654-1719) i dennes första gifte. Tredje dottern var Maria Matthiasdotter (-1746) som var gift med Jacob Jürgensson (vars far hade efternannet Schwartzkopf).

1699 gjorde Jacob Jürgensson en hejdundrande konkurs, den största dittills i Göteborgs historia. hans svärföräldrar gjorde honom därför arvlös och istället kom hans fru Maria Jürgensson att ärva sina föräldrar Matthias Assmundsson och Brita Hansdotter. Brita Hansdotter hade för sin del övertagit mannens affärer när denne dog 1706. När Brita Hansdotter dog 1737 övertog Maria Jürgensson handelsfirman. Vid hennes död övertogs firman av svärsonen Daniel Wetterling (1702-60) gift med Maria Justtina Jürgensson (1713-1773). Den sistnämndas syster Anna Elisbeth Georgina Jürgensson (1716-) var gift med handelsmannen Hans Ellgren (-1759 el. 69).

Vid Daniel Wetterlings död övertogs handelsfirman av änkan och hon drev den vidare till sin död då firman övertogs av de tre döttrarna Anna Elisabeth Wetterling (1745-?), Ewa Maria Wetterling (1746-87) och Britta Charlotta Wetterling (1749-76). Den fjärde systern Justina Regina Wetterling (1749-1810) var gift med Olof Kihlbaum som hade egen handelsfirma och den femte systern Jacobina Margareta Wetterling (1755-63) var redan död.

Daniel Wetterling hade också två söner, Daniel D:son Wetterling (1736-88) och Johannes D:son Wetterling (1740-1804). De drev egen affärsverksamhet och framförallt Johannes D:son Wetterling var en framgångsrik handlare med stor verksamhet inom sillnäringen och med sill- och tranexport. Han ägde bland annat två skärgårdsverk vid Varholmen på Hisingen, 50% i Flybergets skärgårdsverk på Björkö år 1799. Den andra delen ägdes av Peter Ekman. Innan Flyberget köptes av dessa två år 1790 ägdes det av Lars Kåhre. Vidare ägde han ett skärgårdsverk på Tjörnekalv, ett i Båsen på Toftenäs ägor på Tjörn och Eckerö holme (Ekrösund) i Morlanda socken.

1777 gifte sig Peter Militz (1752-1809) med Ewa Maria Wetterling efter att i tre år arbetat i systrarnas handelsfirma, 2 år för Johan Seidenzopf och i 4 år innan dess arbetat åt Olof Kihlbaum samt dessutom i fadern Johan Gustaf Militz  firma. Peter Militz som övertog ledningen i firman utvidgade verksamheten till exportaffärer, var ägare till sillsalterier och trankokerier, som exemplvis Södra Bockeskär i Torslanda och handlade med sill, tran och salt såväl som med andra varor. Tre av Peter Militz barn i första äktenskapet, tre döttrar överlevde till vuxen ålder, Anna Maria Militz (1782-), Gustava Carolina Militz (1783-1809) och Justina Catharina Militz (1786-). I Militz firma arbetade den blivande handelsmannen och sillalteriägaren Johan Jacob Von Holten en tid innan han fick burskap. Innan dess hade han arbetat åt Anders Ahlberg i Hamburg. Om Anders Ahlberg som var gift med Peter Militz syster Anna Greta Militz är samme man är oklart.

Petr Militz gifte som sig med Maria Margareta Setterberg (-1812). De fick fyra barn, Ewa Maria Militz, Daniel Gustaf Militz och Johan Peter Militz (1810-).

Gustav Carolina Militz var gift med Gustaf Wilhelm Bagge, som en tid arbetade på St. Barthelemy i Västindien där hans bror Carl Bagge. Peter Militz gjorde affärer med bröderna Bagge och med S.t Barths och profiterade alltså på slaveriet indirekt. Peter Militz var också aktiv frimurare.

Fram till 1788 var Lars Kåhre den störste importören av salt i Göteborg men ftr det tycks Johannes D:Son Wetterling istället ha blivit störst och verkar ha övertagigt Kåhres affärskontakter. 1789 stod Johannes D:son Wetterling för 9% av den totala saltimporten till Göteborg. Peter Militz var också altimportör från början av 1790-talet med han importerade mycket mindre mängder än svågern. Militz viktigaste exportvaror var järn, bräder, salt sill och ostindiska varor. Johannes D:son Wetterling byggde upp en stor förmögenhet och köpte både Bö (1797) och Fräntorps egendomar.

Johannes D:son Wetterlings verksamhet övertogs av sonen Jacob Daniel Wetterling (1771-1822) som innan dess arbetat i Anders Ahlbergs firma i Hamburg. Jacob Daniel Wetterling var gift med Sofia Regina Bratt och de hade sönerna Johan Fredrik Wetterling (1799-1832) och Adolf Wilhelm Wetterling (1807-71). Bö herrgård förblev i familjen Wetterlings ägo till 1830 då den såldes. Anders Ahlberg var svåger till Peter Militz och gift med Anna Greta Militz. När de gifte sig var Ahlberg dubbelt så gammal som den nya frun.

År 1797 gick Peter Militz i konkurs och bland de största fordringsägarna fanns Jonas Kjellberg. För en stor del av Peter Militz lån hade svärfaderna Jonas Setterberg gått i borgen men han slapp betala det mesta. En annan fordringsägare var firman Petersson & Schutz som dock själv gick i konkurs 1799. Peter Militz som återupptagit verksamhet i en ny firma gick sen åter i konkurs år 1800.

I Göteborg fanns också en bror till Peter Militz, Bernhard Militz (-1825). Han var anställd som inspektor i Ostindiska kompaniet och gift med en syster till Zacharias Fröse som också arbetade i Ostindiska kompaniet. Även Bernhard Militz hamnade i ekonomiska problem på grund av broderns konkurs.

Källor (förutom de som länkats och de som redovisas i artikelseriens första del):
Gudrun Nyberg, Grosshandlare Peter Militz, 2010

Kullman och Böker – sill och handel

Sven Eriksson Kullman(1715-1762) och hans fru Maria Hülphers (1731-87) hade en rad barn som ingick förmånliga äktenskap och/eller blev framgångsrika handlare i Göteborg. Paret var ledande herrnhutare i Göteborg. Barnen var Christina Kullman (1751-1814), gift med Gudmund Dahl (1739-1826) också han herrnhutare, Elisabeth Kullman (1752-91) som var gift med skeppsmäklaren Johan Håkan Leffler (1745-1813) i dennes första gifte, Sven Petter Kullman (1755-89) gift med Britta Dorotea Böker i hennes första gifte, Maria Kullman (1757-81), gift med Jonas Malm (1745-1808) i hans första äktenskap, Erik Svensson Kullman (1758-1804), gift med Anna Bauer (1768-1834).

Sven Eriksson Kullman drev sillsalteri och ägnade sig åt sill- och salthandel. Dessutom fungerade han som mellanhand mellan bruksägare i Värmland och Dal gentemot mot exportörerna i Göteborg. Han kom till Göteborg tillsammans med sina två bröder Erik Kullman (1727-69) och Lars Kullman (1711-70 el. 80) som också blev handlare i Göteborg. Lars Kullman var också verksam i sillbranschen och ägde ett sillsalteri inne i Göteborgs stad. Han var gift med Cornelia Schultz (1727-77), dotter till Martin Schultz och Elisabeth Prunck. Lars Kullman tycks ha ärvts av brodern Erik Kullman och hade väl i så fall inga egna barn.

Vid Sven Kullmans död fortsatte änkan verksamheten i firman. 1768 gifte hon om sig med Niclas Matzen (1711-75). Även Niclas Matzen drev sillsalterier som vid hans död övertogs av Sven Petter Kullman. Sven Petter Kullman var som redan nämnts gift med Britta Dorotea Böker som var dotter till Johan Carl Böker (1734-88), en stor sillsalteri och trankokeriägare. Böker ägde bland annat Gamla slottets salter i Klippan samt tillsmmans med brdöerna Holterman Nösnäs holme  i Norums socken, Stenungsund liksom Mjölketången i Ödsmål norr om Stenungsund. En anställd hos Johan Carl Böker var Anders Svalin (1734-99) som senare fick burskap själv. Anders Svalin liksom brodern Peter Svalin (1729-98) var ägare av en rad sillsalterier. Peter Svalin var anställd som kontrollör vid Ostindiska Kompaniet och Anders Svalin köpte Tjolöholm i Halland där han sedan bosatte sig. Bröderna Svalin ägde trankokerier på Klädesholmen och Koholmen (Solvik och Hästevik), vid Nordviksstrand på Tjörn, Fiskebergets trankokeri vid Mollösund samt Källviks trankokeri i Kville socken i norra Bohuslän. Vid Peter Svalins  död övertogs flera av sillanläggningarna av Johan Svalin och Nic. Heegh.

De tre bröderna Kullman var söner till Erik Svensson Finngård (-1717). Lars Kullman och Sven Kullman i Erik Svenssons första äktenskap med Elin Larsdotter Wennerberg (-176?). Elin Larsdotter Wennerberg gifte om sig med Nils Andersson Kullman (-1730). De fick sonen Erik Kullman. Även de äldre bröderna tog namnet Kullman efter sin styvfar. Elin Larsdotter Wennerberg var syster till kämnären Olof Larsson Wennerberg i Göteborg.

Erik Svensson Kullman, son till Sven Kullman, var gift med Anna Bauer och hade sönerna Sven Fredrik Kullman (1786-1816), sjökapten, Johan Peter Kullman (1795-1869) samt Anders Reinhold Kullman (1797-1860), konsul. Dessutom hade de dottern Maria Sofia Kullman (1788-1834) som var gift med handlaren Anders Blidberg (1782-1834).  Många i familjen dog uppenbarligen i 1834 års koleraepidemi i Göteborg.

Åkerman – 1700-talets största trankokare

Del 10 av 18 i serien Sill, sillfiske och sillperioder

Erik Helmich Åkerman(1690-1763) var kapten vid Bohusläns regemente. Han var gift med Lena Greta Hasselberg (1717-86). Deras äldste son Christian Helmich Åkerman (1747-18?) blev grosshandlare i Göteborg och ägare till ett par att de största trankokerierna som fanns i Bohuslän under sillperioden på 1700-talet.

C.H. Åkerman var ägare till Tofta herrgård som var en egendom som var till för att försörja officerare vid Bohusläns regemente. Ett så kallat rusthållshemman. Åkerman byggde om herrgården i karolinsk stil.

På Stensholmen och det med Stensholmen sammanbyggda Rörholmarna rakt utanför Toftahalvön i Hålta socken i nuvarande Kungälvs kommun låg tre stora salteri- och trankokerianläggningar. Den största ägdes av Christian Helmich Åkerman år 1787. Detta trankokeri, byggt av Peter Ekman 1778, hade hela 36 kittlar och var det största i hela Bohuslän. Enligt de flesta källor tycks Ekman ha sålt detta verk till Fredrik Magnus Åkerman år 1784. Enligt en del källor verkar det dock som han behöll en andel i Stensholmens trankokeri. Stora Rörholmens sillsalteri som producerade 5 000 tunnor salt sill per år ägdes också av Åkerman medan Lilla Rörholmens skärgårdsverk år 1787 ägdes av Niclas Arfvidsson och 1803 av P.B. Hammar. Utöver detta ägde han även Bringebärsholmens stora trankokeri med 24 kittlar söder om Tjörn.

Mellan 1784 och 1794 drev Christian Helmich Åkerman också en mindre tobaksfabrik i Masthugget där han ägde en egendom. Han drev också ett bränneri på Tofta herrgård med stor produktion. Åkerman var däför förmodligen också en större spannmålshandlare i Göteborg.

Christian Helmich Åkerman var gift med Margareta Charlotte Arfvidsson (1757-1821) från en annan grosshandlarfamilj i Göteborg. Deras dotter Charlotte Åkerman (1782-1827) var gift med Niclas Oterdahl (1763-1844) , från ytterligare en annan rik göteborgsfamilj.

Yngre brodern till Christian Helmich Åkerman, Fredrik Magnus Åkerman (1754-1850)  var landskamrer. Han var gift med Niclas Oterdahls syster Ingeborg Oterdahl (1761-1825). F.M. Åkerman var också syssloman i konkursen för John Hall & Co. I likhet med Niklas Björnberg och David Low berikade han sig säkerligen på detta uppdrag.

De sentida bankdirektörerna (slutet av 1900-talet) i Skandinaviska Banken och SEB med namnet Åkerman bör på något sätt härstamma från denna (här beskrivna) släkt Åkerman i Göteborg.