Miljonsvindeln i Göteborg

Direktör Gösta Lindström i konkurs. Till Askims m. fl. häraders häradsrätt hade i torsdags konkursansökan ingivits av direktör Gösta Lindström. Ett minus på 35 miljoner. Vart ha pengarna tagit vägen? Mer eller mindre tillförlitliga listor äro i omlopp över fordringarna hos Lundström.

En Göteborgstidning publicerar följande med en slutsumma av omkring 35 miljoner: konsul Holger Holm 1 500 000, kr., advokat Hessle 350 000, handlande C. O. Elliot 150 000, D. Hj. Edwards 100,000, ingenjör Bror Werner 150 000, doktor Fries 150 000, konsul James Keiller junior 201 000, handlare Martin Johansson 200 000, Roland Fröding 400 000, grosshandlare Lars Weibull 250,000 och fondmäklare Ivar Hall 3 miljoner.

Vidare för klienters räkning byggmästare Winqvist 5 400 000, grosshandlare Magnus Edström 900 000, skeppsredare Arnold Wilson 1 miljon, konsul F. W. Forsberg 200 000, grosshandlare Sinclair (firma H. Alpen) 100 000, fondmäklare Wigelius 50 000, grosshandlare Sten Mark 40 000, grosshandl. Wilh. Lindegren 230 000, jur. dr Bertil Wijk 300 000, direktör Gösta Lindström 5 miljoner, grossh. A. W. Molin 2 miljoner, löjtnant Erik Swartz 1 1/2 miljon, dispachör Pineus 400 000, Settervalls sterbhus (Gunnar Settervall) 1 miljon, ingenjör Henrik Pripp 250 000, skeppsmäklare Engelhart 350 000, Nordiska bankirinstitutet 5 miljoner, direktör Herbert Metcalfe 400 000, fru Augusta Lindström 600 000, skeppsredare John E. Olsson 100 000, postexpeditör Persson (den bekante sångaren ”Pekka”) 11,200, Göteborgs folkbank 400 000, Industribanken 400 000, grosshandlare, Ernst Olsson 3 miljoner, direktör Jakob Kinde 300 000.

Listan är varken fullständig eller exakt. En annan lista upptog utom dessa bl. a. även förnamnet Dan med frågetecken och 100,000. Frågan vart pengarna blivit av är ännu ej exakt besvarad. Gissningarna på amerikanska börsspekulationer vinna ingen tilltro.

Från initierat håll — om uttrycket härvidlag kan användas — har uppgivits, att pengarna åtgått för utbetalande, där så blev nödvändigt eller kunde väntas bli effektivt av ofantliga vinster, så att även miljoner utbetalts ur den Lundströmska ullgruvan. Många ha på detta sätt förtjänat små förmögenheter.

De, som nu äro implicerade i kraschen, ha behandlat sina konton hos Lundström såsom kontona i en bank och tidtals efterhört hur det stod. De ha fått höra, att kontot sedan senaste förfrågningen automatiskt ökats med något 100 000-tal kronor genom vinstens tilläggande till kapitalet. En del av kontonas storlek förklaras härigenom, och en initierad person vågade den gissningen, att verkligen insatta kapitalet torde röra sig endast om omkring 10 miljoner, en visserligen aktningsvärd summa.

Privatkostnaderna för bilar, motorbåt med 30 knops fart och bensinförbrukning — 80 liter i timmen — och ett flott liv för övrigt har i alla händelser icke spelat någon roll i don svindlande budgeten.

Tidningen Kalmar 23 september 1917

Processen mot konsul Grebst

Konsul Harald Grebst greps och häktades i England år 1916 för spioneri, förräderi och stämplingar mot Englands säkerhet. Hans företag Andersson & Lindberg hade samma år svartlistats av britterna för att de handlat med fienden. Enligt det brittiska myndigheterna var det hans innehav av ett sjökort över farvattnen kring Kirkwall och Orkneyöarna. Han greps den 1 oktober 1916 när han på en resa till USA angjorde Kirkwall. Även hans koppling till tidskriften Vidi betraktades på denna tid som misstänkt då det var en uttalat antisemitisk och antibrittisk tidskrift. Denna tidskrift gavs ut av brodern William (Willy) Andersson Grebst (1875-1920).

Som vittnen i målet hördes 4 göteborgare, konsul Holger Holm, fröken B. Grebst, kontorschefen D. Nilsson och t. redaktör O. Eländer, att avresa till London för att höras som vittnen i målet.

Konsul Grebst friades från anklagelserna för spioneri, förräderi och stämplingar mot Englands säkerhet. Däremot dömdes han för överträdelse av vissa polisiära och administrativa förordningar till 21 dagars fängelse. Omedelbart efter frigivandet den 13 januari 1917 fortsatte han tillsammans med sin fru den genom de engelska myndigheternas ingripande avbrutna resan till USA.

Källa: Tidningen Kalmar 1917

Mordet på Styrbjörn Colliander

Styrbjörn Colliander som föddes född i Lund den 14 augusti 1940 och dog den 1 februari 1976 i Göteborg, var ägare till den legendarisk klubben Cue. Han var son till juristen Sven Larsson och Gunhild Colliander (1911-2002) som kom från en skånsk bankfamilj.

Tillsammans med Fabian Carlsson startade Colliander Cue Club 1966 i en lokal på Norra Larmgatan i Göteborg. Senare flyttade klubben till Köpmansgatan, där Colliander ensam drev verksamheten till 1969, då klubben flyttade igen till Kungstorget. Året därpå döpte Colliander om klubben till Gustavus Adolphus. Stägningen av klubben på Köpmansgatan skedde då huset skulle rivas inför bygget av Nordstans köpcentrum.

På kvällen den 1 februari 1976 avfyrade en 23-årig värnpliktig man, beväpnad med k-pist, sammanlagt 33 skott inne i klubblokalen. Omkring 400 ungdomar fanns i lokalen. Colliander och en 17-årig gäst dödades. 7-åring dog omedelbart av skottskador i buken medan Colliander, som fått flera skott i ryggen, avled på operationsbordet.  Utöver det skadades 5 andra personer. Mannen dömdes senare för dubbelmord och mordförsök till sju års fängelse. Anledningen till att han sköt mot besökare och personal på klubben var att han, enligt egen utsago, vid ett tidigare tillfälle några månader tidigare avvisats från klubben.

Tre militärbefäl utreddes av militäråklagaren vid Göteborgs tingsrätt för tjänstefel på grund av skjutningen. Ett av de tre befälen tillhörde det kompani där den för dödsskjutningen på diskoteket anhållne 23-åringen tjänstgjorde.

Övriga källor: Hans Sidén, 60-talspop i Göteborg, 1991, olika nummer av GP från 1976

Göteborgskan som föll offer för Jack the Ripper

Elisabet Gustavsdotter föddes den 27 november 1843 i Torslanda församling,  växte upp på en bondgård i Stora Tumlehed och dog i London 30 september 1888 som en av de kvinnor som mördades av Jack The Ripper.

Hon var dotter till Gustav Eriksson och Beata Karlsdotter. Familjen var småbrukare i Torslanda och ägde inte marken de brukade. Hon hade tre syskon och kunde läsa. Hon började tidigt tjäna som piga i granngårdarna. 1860 flyttade hon till Majorna (Karl Johans församling) som piga hos Lars Frederick Olofsson, och 1862 till centrala Göteborg. Under tiden som piga tycks hon blivit gravid. Omständigheterna kring detta är inte kända.

Barnet föddes i april 1865, en dödfödd dotter. Hon levde då på Pilgatan i Haga. I mars samma år registerades Elisabeth Gustavsdotter som prostituerad i Göteborg men avregistreras i november samma år. Hon fick vid denna tid ett arv efter sin mor och kan också ha fått arbete som piga. På våren 1866 utvandrade hon till London där hon i juli registreras som medlem i den svenska församlingen och ogift. Det troliga är att hon den första tiden i London arbetade som piga åt en svensk man/familj. I London började hon stava sitt förnamn på brittiskt vis.

I mars 1869 gifte sig Elizabeth med John Thomas Stride, en tretton år äldre byggnadsarbetare i London. Paret drev därefter en kaffeaffär på tre olika adresser i Poplar fram till 1875. För sina bekanta skulle Stride senare uppge att hennes make och barn hade drunknat vid skeppet Princess Alice förlisning 1878, men paret hade inga barn, och John Stride avled 24 oktober 1884. I mars 1877 hade dock paret separerat på hennes initiativ, och efter ett nytt försök 1881 separerade makarna slutgiltigt samma år.

Efter sin slutgiltiga separation från maken 1881 levde Elizabeth Stride i Whitechapel, där hon livnärde sig på sömnad, städning, bidrag från den svenska församlingen i London, tiggeri och prostitution. Av allt att döma hade hon grava alkoholproblem. Hon bodde främst på ett inkvarteringshus på 32 Flower and Dean Street. Från 1885 hade hon till och från ett förhållande med arbetaren Michael Kidney. De verkar ha levt ur hand i mun på härbärgen och i billiga lägenheter och hade konstanta problem med polisen på grund av sitt alkoholmissbruk. Elizabeth anmälde Kidney för misshandel, men infann sig aldrig till rättegången.

Elizabeth Stride efter sin död

Mordet på Elisabeth Stride

Lördagen och söndagen 29-30 september 1888 hade Elizbeth Stride städat på det inkvarteringshus hon bodde. Klockan 18.30 söndagen 30 september mötte hon en av värdarna på sitt inkvarteringhus, Elizabeth Tanner, på krogen Queen’s Head Public House för en drink. Hon lämnade krogen ensam någon gång mellan 19.00 och 20.00.

Kl. 23.00 sågs hon komma ut från puben Bricklayer’s Arms på Settles street, mittemot Berner Street, i sällskap med en man. Paret ska ha omfamnat och kysst varandra, och de sågs gå tillsammans mot Berner Street. 23.45 sågs hon stå och tala med en annan man på Berner Street 64. Klockan 00.00 uppger en försäljare att han sålde vindruvor till Stride och en man. Detta vittnesmål har dock betvivlats.

00.35 sågs hon i sällskap med ännu en man på Berner Street mittemot International Working Men’s Educational Club. Cirka 00.45 passerade Israel Schwartz Berner Street. Han såg hur Elizabeth Stride talade med en man vid ingången till gränden. Mannen försökte sedan dra in henne i gränden, och vände henne sedan och kastade ned henne på marken. Stride skrek kvävt tre gånger. Ännu en man stod bredvid och tände sin pipa. När mannen som attackerade kvinnan lade märke till Schwartz, skrek han till mannen som stod bredvid: ”Lipski”. Schwartz gick då sin väg, och då han märkte att han var förföljd av den man som hade stått bredvid, sprang han tills han märkte att han inte längre var förföljd.

Louis Diemschutz kom ungefär kl 01:00 till Dutfield’s Yard vid Berner Street med sin ponny och kärra. Ponnyn stannade till och vägrade gå vidare, och Diemschutz steg av och upptäckte då kroppen. Han trodd först att det var en berusad person, och gick in till International Working Men’s Educational Club för att få hjälp, men då han återvände upptäckte han att kroppen var död. 01.16 anlände en läkare och dödförklarade Stride.

Hennes hals hade blivit avskuren men inga andra spår av hugg hade hittats på kroppen. Detta har fått vissa Jack Uppskäraren-teoretiker att tro att Stride egentligen inte var ett av Jacks offer. Troligast är dock att mördaren blivit avbruten av Diemschutz, och därför lämnat platsen innan han hade hunnit utföra några stympningar. Diemschutz uppgav själv att han trodde att Jack Uppskäraren fortfarande fanns i gränden när han upptäckte kroppen, på grund av ponnyns uppförande och att kroppen fortfarande var varm, men det hade varit för mörkt för att kunna se något.

Senare (inom en timma) mördades ännu en kvinna i närheten. Hon vanställdes på ett sätt som Uppskäraren gjorde. Vissa tror att Elizabeth Stride föll offer för Michael Kidney som ju av allt att döma regelbundet misshandlade henne.

Yxmorden i Göteborg år 2001

Roger Karlsson och Lars Hansson drev enligt uppgifter i media en restaurang i Halmstad ihop (Harleys). Den startades 1995 men gick dock inte så bra, fick ekonomiska problem och gick i konkurs. Lars Hansson var också delägare i Harleys i Göteborg fram till 1999 då han sålde sin andel och istället satsade pengar i Gamle Port. Något som tillsammans med andra ekonomiska problem som följde senare, missbruk och sjukdom ledde till att den knarkmissbrukande och instabile Roger Karlsson så småningom flippade ur och gick bärsärkagång med en yxa vid hörnet  Sten Sturegatan och Skånegatan:

Polisen fick larm klockan 8.36 om en yxman som löpte amok längs Skånegatan. Flera polisbilar skickades till platsen. En man hade brutalt huggits ned med yxa. Offret, en Göteborgskrögare i 50-årsåldern, hittades vid ett övergångsställe i korsningen Sten Sturegatan-Skånegatan, bara ett stenkast från Scandinavium och Liseberg.

Enligt uppgifter från poliser på plats var offret i sällskap med sin hustru när gärningsmannen gick till attack.

Polisen bekräftar att offret och gärningsmannen kände varandra. De uppges tidigare ha haft affärer ihop.

– Motivet är ekonomiska mellanhavanden emellan männen, och det är möjligt att också kvinnorna kan passa in i det sammanhanget, säger Carl Bergström.

[…]

Vittnen har uppgett för polisen att den misstänkte sprungit omkring och huggit vilt omkring sig – bland annat på bilar och skyltfönster.

Den misstänkte greps vid Burgårdens utbildningscentrum, bara ett par hundra meter från brottsplatsen.

Det var mycket folk i rörelse på platsen i morse, och polisen arbetade på förmiddagen med att förhöra alla vittnen till mordet.

När Karlsson greps så erkände han dessutom morden på två kvinnor. Det första mordet skedde redan ett par dagar innan gripandet:

Måndagen den 29 januari i år började som vanligt. 33-åringen och flickvännen åkte ut till köket tidigt och lagade sushi och körde ut beställningarna. Under dagen får han dock två tråkiga besked: dels säger miljö- och hälsoskyddsmyndigheterna nej till deras verksamhet och dels säger banken nej till en garanti på ett lån de begärt för den nya lokal som står färdig för dem att flytta in i.

En vän till dem lovar dock att låna dem pengarna för lokalen. Och hälsomyndigheterna tror 33-åringen att han skall kunna beveka. Han ringer några samtal under dagen, stöter av en händelse på sitt juridiska ombud i Brunnsparken och berättar detta. Ombudet tror också att det ska fixa sig. De skils åt, 33-åringen verkar glad och mamman kommer till Brunnsparken med 700 kronor som han lånar för att gå akut till tandläkaren.

[…]

Han ringer och bjuder ut den 29-åriga kvinna han periodvis haft ett förhållande med. Hon lämnar sin treårige son hos en vän. De åker ut till golfklubben på kvällen, efter att han under restaurangbesöket än en gång har pratat om sin fängelsevistelse, som alltså är lögn.

En vidoerekonstruktion visas upp i rättssalen.
– Min första minnesbild är att vi är här inne i köket. Vi har sex på bänken här. Sedan vet jag att jag ringer taxi och inte får någon bil.
De går ut till gräsmattan.
– Sedan vet jag att jag stryper henne så här. Detta blir absurt, säger han till kvinnan som är figurant och tar ett lätt tag om hennes hals.
– Sedan kastar jag stenen på henne här… nej, förresten här, säger han ł­ och jag tycker mig höra en ångestsuck för första gången.

Kvinnan hette Maria Domingues och hennes kropp gömdes ute på golfbanan Albatross. Dagen efter mordet på henne köpte mördaren en yxa. På onsdagskvällen for han hem till sin tidigare flickvän och sambo Cecilia Berglund i Gubbero (ligger bredvid Olskroken eller kan kanske sägas vara en del av Olskroken). På kvällen mördade han henne med yxan.

Dagen efter mordet på den tidigare sambon åkte sen Karlsson till Sten Sturegatan och väntade utanför krögaren Lars Hanssons port. När denne kom ut tillsammans med sin fru Nancy Karlsson angreps de av Roger Karlsson svingandes sin yxa. Frun undkom med porten som skydd mellan henne och mördaren samt genom att springa in på gården. Lars Hansson tog sig ut på gatan där Roger Karlsson sprang efter honom och högg honom med yxan inför ögonen på en mängd människor kring och i korsningen.

Mördaren dömdes senare till rättspsykiatrisk vård och hans vård kom att bli mycket omdebatterad då det bland annat ingick långa vistelser utanför vårdinrättningar. Många trodde därför att han släppts fri redan efter två år, men så var egentligen inte fallet.

Texten ursprungligen publicerad på Svensson-bloggen 2012.

Polismordet i Göteborg 1923

Polismordet i Göteborg 1923 ägde rum inne på Göteborgs detektivstation på Spannmålsgatan den 16 maj 1923 när detektivkonstapel Carl Olander sköts till döds i tjänsten.

Den 26-årige Kurt Alfred Johansson greps som  misstänkt för att han förfalskat en postanvisning. Han fördes till detektivstationen i det Oterdahlska huset på Spannmålsgatan i Nordstan.

Under förhören ledda av detektivöverkonstapel Stjernfelt och detektivkonstapel Carl Olander, erkände han förfalskningen. Ett brott som inte var helt ovant för Kurt Johansson. Han dömdes under åren 1915–1925 sex gånger för flera fall av stöld och förfalskning och uppträdde ofta som greve Hamilton.

När Olander, som var född 30 maj 1888 och kommit i Göteborgspolisens tjänst 1910, därefter skulle visitera mannen, sprang denne in i ett angränsande förhörsrum tätt följd av Olander.

Gärningsmannen drog upp en pistol ur fickan och hann skjuta flera skott, varav ett träffade Olander i pannan, innan han blev övermannad av andra poliser. Olander dog samma dag på Sahlgrenska sjukhuset.

Vid rättegången framkom det att Kurt Johansson inne på detektivstationen egentligen försökt ta sitt eget liv och skottet mot Olander bedömdes som ett vådaskott. Han fick 1 års fängelse för synnerligen grovt vållande till annans död.

Kurt Johansson bytte senare namn till Kurt Haijby och är känd från den så kallade Haijbyaffären.

Mordet på Carl Olander är det senaste inträffade på en polis i tjänst i Göteborg.

Grodmansrånet

Rånet mot Skandinaviska Bankens kontor på Gamlestadsvägen i ett hus som tidigare fanns vid spårvagnshållplatsen Gamlestadstorget i Göteborg skedde torsdagen den 29 juli 1965 vid tvåtiden på eftermiddagen.

I banklokalen fanns nio banktjänstemän samt fyra eller fem kunder. En av rånarna som senare skulle visa sig vara Erich Nehyba bar kavaj, skjorta och byxor men had inga kläder mer än en undertröja under grodmansdräkten. Han var också maskerad för ansiktet. En annan rånare, Deszö Nahy, var utklädd till kvinna i sjalett, peruk, lösbröst, spetsblus med krus, ljusblå tröja, gröna långbyxor, beige poplinrock  och gymnastikskor för att försvåra igenkännandet. Nehyba var beväpnad med två pistoler av märket Beretta som han tidigare köpt i Italien. Nagy hoppade över disken och börjar rafsa pengar ur en kassalåda. Kassören gjorde motstånd och tryckte på larmknappen. Nehyba angreps dock av en kund och skjuter angriparen i låret. Kulan gick sedan vidare och fastnade i hälen på honom själv. Han kan ha gripits av panik då han avlossade sammanlagt fyra skott. Tumultet fick rånarna att avbryta. Bytet blev endast 17 655 kr av de 40 000 kr som finns i lådan.

Rånarna flydde längs med Gert Tommesens Gata ned till Säveån. Nagy stoppade pengarna i en blå plastpåse. Han hoppade i vattnet följd av Nehyba. Under simturen höll Nagy påsen ovanför vattenytan. En banktjänsteman som följde efter kastade stenar från bron. Nehyba sköt då ett skott mot honom.

Nagy tog av sig en del av sin kvinnoplagg De hittades senare flytande i Säveån. Rånarna gick sedan i land på andra sidan ån och försvann in i ett tätt snårområde. Det hela utspelar sig i det områden där trafikleden som kallas Röde Orm numera breder ut sig. De tog sig därefter tillbaka till ån. Nehyba tog av sig sina ytterkläder och satte på sig simfötter som låg gömda på platsen. Han kastade sig i vattnet med syrgastuberna i famnen. Nagy stod kvar och behölls sin kvarvarande kläder på.

Meningen var att de skulle de simma under vattnet fram till Säveåns mynning i Göta Älv där en tredje person, Peter Pinter, skulle vänta i en liten plastracerbåt. Han kommer emellertid att vänta längre upp med båten i Säveån. Nagy sprang dock istället landvägen längs strandkanten till båten, en sträcka på ca 50 meter, varefter han och Pinter drog iväg med båten. De lämnade Nehyba efter sig.

Med båten åkte de över till Hisingssidan av Göta älv. Nagy hoppade iland och bytte om till vanliga kläder som han tidigare gömt på platsen. Han tog sig därefter hem till sin lägenhet. Pengarna gömde i ett naturområde vid Tingstad mellan motorvägen och järnvägen.

Pinter fortsatte med båten till Kungälv där han lämnade den hos sin svåger. Han ringde efter skjuts och åkte med bil tillbaka till Göteborg. Bilen kördes av en man vid namn Sterba.

Vittnesuppgifter om mystiska båtar och bilar kom snart in till polisen. En båt som skall visa sig likna den aktuella observeras vid Göta Älvbron vid tiden för rånet. Nedströms i Säveån rapporteras också att en båt ligger och väntar. Bland bilarna noteras främst en Opel Rekord som misstänkt.

Nehyba grips kvart i fyra i vattnet i höjd med Waterloogatan, 50 meter från den plats där han sista gången hoppade i vattnet. Man har då hunnit avsöka den aktuella sträckan tre gånger. Vid gripandet vådaskjuter han sig ytterligare en gång i låret med den pistol han fortfarande har kvar. Den andra har han tappat i vattnet. Hans identitet är vid denna tid fortfarande okänd och polisen hade stora svårigheter att identifiera honom. De gick ut i tidningarna med bilder för att få hjälp. Till slut uppgav han själv att han hette Walter Müller och kom från DDR. Han påstod också att hans kompanjon vid rånet hette Hans Reithofter.

Efter att ha hämtat pengarna på lördagen och gett en del till Pinter greps Nagy av polisen på söndagen den 1 augusti. Han greps i sin lägenhet på Karl Gustavsgatan 32 i Landala. Större delen av bytet återfanns hos Nagy som planerade att försvinna till Köpenhamn eller Stockholm. Också Pinter grips under dagen. Pinter och Nagy erkänner men menar att de blivit tvingade av Nehyba att delta i rånet. Polisen menar att Pinter haft en mer ledande roll i trion vilket även Nagy påstå. Pinter tar senare tillbaka sina erkännanden.

Rånet mot Skandinaviska Bankens kontor i Gamlestaden är inte det enda rånet som de tre genomförde. Den 8 mars 1965 rånade Nehyba ensam Skandinaviska Banken på Stora Badhusgatan 16 på 50 000 kr. Han åkte dit tillsammans med Nagy i en bil som denne lånat av sin hyresvärd, Karcsics. Ett fingeravtryck från Nehyba hittades i banklokalen så han blev också fälld för detta rån. De misstänktes också för att ha rånat en pantbank i Centrumhuset vid Kungsportsplatsen i Göteborg samt ett par rån i Tyskland. De kunde inte knytas till dessa rån.

Den 28 oktober 1965 dömdes Nehyba till sex års fängelse och Pinter till tre och ett halvt år. Han frigavs 1969. Nagy var i så pass dålig kondition att han inte dömdes förrän den 4 april 1966. Han straffriförklarades och hamnade på mentalsjukhus. Ingen greps eller dömdes för medhjälp eller skyddande av brottsling trots att det var många andra personer inblandade i de olika rånen på olika sätt.

Alla tre rånarna flydde från Ungern i samband med oroligheterna 1956. Nehyba som föddes 1939 pratade ungerska, tyska, engelska och lite svenska. Nehyba vistades långa tider i andra länder än Sverige. Han hade en mängd olika namn och identiteter. Pinter som föddes 1926 var vid rånet svensk medborgare och den ende av de tre rånarna som hade familj, jobb och barn. De tre lärde känna varandra i början av 1960-talet och umgicks flitigt på Pinters restaurang Blå Donau på Linnégatan 70. Nagy föddes 1940.

Erich Nehyba bytte senare namn till Erich Trimmel och flyttade fån Göteborg. Han var en tid politiskt aktiv i Miljöpartiet. Nagy ändrade sitt förnamn. Peter Pinter bodde länge kvar i Göteborg men flyttade som äldre till Österrike.

Dahlsjöfallet

Den 29 juli 1965 var sista dagen som tre unga män i Göteborg sågs i livet. Det var på Café Mården på Landsvägsgatan 24 i hörnet med Frigångsgatan (inte Bergsgatan som det uppges på en del sajter och i en del artiklar, jag bodde i det aktuella huset 1976-79). Vid 15-tiden lämnade de tre personerna kafét och steg in i en PV. De tre var 21-årige Jan Olof Dahlsjö, 22-årige Gay Roger Karlsson och den endast 16-årige Kjell-Åke Johansson. Efter att de klev in i bilen och körde iväg har de inte setts till. Inte heller den duvblå (färgen heter egentligen midnattsblå, men kallas duvblå i de flest artiklar om händelsen). PV:n har setts till. På en del sajter uppges att de försvann från Risåsgatan på morgonen den 29:e, men i tidningsartiklar från den tiden står det att de försvann från Café Mården.

Föräldrar och syskon till de tre försvunna personerna misstänkte att dessa eventuellt hade tänkt att åka och bada i Åsa i norra Halland. Efter försvinnandet så draggade myndigheterna i ett stort antal vattendrag som finns utmed sträckan Göteborg – Åsa men hittade ingenting.

Jan Olof Dahlsjö (född 1944) bodde vid försvinnandet på Haga Östergata 5D tillsammans med sin mor och två yngre bröder. I närheten bodde också två äldre bröder. Det var troligen Dahlsjö som ägde bilen trots att han inte hade körkort. Bilen var dock sannolikt skriven på hans äldre bror Bengt Dahlsjö.

Dahlsjö lämnade för sista gången sin bostad på morgonen 28 juli 1987. Han var då iklädd brun kostym, ljusblå strumpor och svarta skor. Dessutom tog han med sig ett extra par ljusa byxor. Han tog inte med sig sitt pass eller sin sjömansbok. Hade dessutom en innestående lön från sin arbetsgivare som han aldrig hämtade ut utan det fick hans mor göra. Den 28 juli var han på sitt arbete hela dagen men återvände inte hem efter arbetets slut. Han ska ha sagt till sin mor att han kanske skulle åka till Åsa för att campa och bada. Vad den försvunne gjorde den 29 juli är inte känt. Han var mycket nära vän med Gay Karlsson. Vid sitt försvinnande var han anställd hos firma Underhållstjänst. Dahlsjö och Karlsson var mycket goda vänner och umgicks flitigt.

Kjell-Åke Johansson (född 1949) växte upp på Haga Östergata 20 och flyttade troligen 1956 till Haga Östergata 12 md sin familj. Han var vid sitt försvinnande fortfarande mantalsskriven i Haga även om han bodde på Lantmätaregatan 12 C i Brämaregården. Han bodde tillsammans med sina föräldrar samt två yngre syskon. Under en kortare tid bodde Kjell-Åke Johansson kvar i lägenheten på Haga Östergata 12 tillsammans med sin äldre bror, efter att den övriga familjen hade flyttat till Brämaregården. Lägenheten på Haga Östergata 12 låg på andra våningen och var en omodern tvårummare.

En tid innan försvinnandet (cirka sex till åtta veckor) delade bröderna på sig. Något hände mellan dem som gjorde att de kom ihop sig. Den äldre brodern hade ett möte med deras mor, där han var mycket upprörd. Efter detta möte, så fick Kjell-Åke Johansson flytta till föräldrarna i Brämaregården. Den äldre brodern var under 1960-talet och senare känd under öknamnet ”Putte på Haga Östergata”.

Putte. Bild: Lisstorp

Kjell-Åke Johansson arbetade som klassningsarbetare tillsammans med sin far för företaget NORAB (Nordiska Rostskydds Aktiebolaget).

Den sista kända iakttagelsen av Kjell-Åke Johansson gjordes av hans syster en eller två dagar innan den 29 juli 1965. Det var vid tretiden på eftermiddagen och han var gående på Mellangatan (där ungkarlshotellet ”Labor” låg) på väg i riktning mot Bergsgatan/Frigångsgatan och lekplatsen där (sandplan kallad på den tiden). I närheten låg två av de ställen som han brukade frekventera, Kafé och konditori Mården och Rio som låg på Landsvägsgatan 36. Den 18 mars 1964 började Rio med enarmade banditer, roulette samt en och annan film. Den 29 september 1965 tillkom bowling, strip-tease och erotisk film. Han tycks ha haft får nära vänner och kom oftast ensam till de två haken. I juni 1965 greps han två gånger för fylla på Mellangatan respektive Järntorget.

Vid tiden för sitt försvinnande, så var det meningen att han skulle ha flyttat ihop med sin flickvän men så blev det aldrig. Tillsammans hade de en nyfödd son.

Dagen för försvinnandet tycks Kjell-Åke Johansson inte ha gått till arbetet men han gick dock hemifrån (dvs från lägenheten i Brämaregården). När han för sista gången lämnade sin bostad, så var han klädd i en grå glencheckkavaj, svartrödrutig skjorta, grå byxor, ljusblå strumpor och svarta skor. Han hade också ca 100 kronor i kontanter. Han måste också ha haft en lägenhetsnyckel på sig som gick till lägenheten i Brämaregården. Han hade inget pass. Även han tycks ha pratat om att han skulle åka till Åsa för att bada och campa.

Gay Roger Karlsson, född den 25 mars 1943 i Mölndal, men uppväxt på Hällskriftsgatan i Slätta Damm på Hisingen. Han var vid sitt försvinnande mantalsskriven på adressen Risåsgatan 9C i Kommendantsängen (Annedals församling). Lägenheten hade han fått genom Skyddsvärnet vilket betyder att han hade nån typ av problem. Huset revs 1967.

Den 9 juni 1965 krockade han med en bil och greps. Han åtalades för rattfylleri och olovlig körning. I juli 1965 begav sig Karlsson tillsammans med några kamrater på mopedsemester till Värmland. Udner resans gång begick de ett antal inbrott. Han och den ene reskamraten kom att gripas i mitten av juli i Värmland under ett inbrott. Kamraten blev häktad men det blev inte Gay Karlsson Någon gång runt den 16-17 juli återkom han till sin hemstad.

Karlsson var vid sitt försvinnande ogift men var förlovad med en kvinna vid namn Yvonne född 1944 från Hisingen.

Omkring kl. 06.30 på morgonen den 29 juli 1965 kom Gay Roger Karlsson troligen till arbetsförmedlingen för tillfälliga jobb på Värmlandsgatan. Ungefär kl. 08.00 stod Gay Karlsson och några andra personer och rökte utanför arbetsförmedlingen. Då stannade en röd lastbil med en chaufför bakom ratten som var i 40-50 års åldern. Denne chaufför ville specifikt ha Gay Karlsson till hjälp. Den försvunne blev glad och hoppade då in i lastbilen som försvann från platsen. Den här händelsen kan även ha inträffat redan dagen innan, den 28 juli. Om detta inträffade den 28 juli, så är det också okänt vad han gjorde den 29 juli. Han innehade troligtvis inget pass. När han försvann kan han ha haft på sig en svart skinnjacka och blå jeans men han kan också ha burit en trench-coat.

Försvinnandet har lett till en uppsjö vandringssägner och folk säger sig ha sett Kjell-Åke Johansson på alla möjliga ställen, bland annat i Gay Karlsson lägenhet. Han ska också ha setts i Bräcke i Jämtland, fått en ny identitet och en massa annat. Det finns inte bevis för någon av dessa teorier eller iakttagelser.

Gay Karlsson, Jan Olof Dahlsjö och Kjell-Åke Johansson

Samma dag, den 29 juli 1965, försvann ytterligare en man/yngling. Det har spekulerats i om detta försvinnande har nåt samband med de tre andras försvinnande. Men det verkar faktiskt inte troligt då det handlar om en ung man med helt annan bakgrund. Detta var den då 18-årige Hybner ”Hymme” Lundqvist från Drottningholm, Stockholm. Han har liftat från Torekov i Skåne (alternativt åkt tåg från Båstad) och är på väg till Gerlesborgs konstskola i norra Bohuslän. Att han kom fram till Göteborg är känt genom ett vykort som han skickade till sina föräldrar där han bl.a. skrev ”Var inte oroliga”. Han postade detta vykort från Göteborgs Central. Därefter försvann han för att aldrig återfinnas.

Hybner Lundqvist var son till konstnärsparet Ebba (1911-1998), född Reutercrona, och Evert Lundqvist (1904-1994). Han hade också en tvillingbror ”Manne” (1947-2004). Var elev på Beskowska skolan i Stockholm. Han led av psykisk ohälsa och ”självmedicinerade” genom intag av psykofarmaka och alkohol (vin). Vid sitt försvinnande använde han starka nervtabletter, troligtvis Valium.

Enligt sentida uppgifter kan det eventuellt vara så att Hybner Lundqvist tog arbete ombord på ett fartyg. Men den teorin är sannolikt inte sann. Mer troligt är istället att Hybner Lundqvists kvarlevor hittats i Bohuslän redan 1966.

En annan mycket spridd teori är att försvinnandena är ihopkopplade med det så kallade grodmansrånet som ägde rum samma dag som de tre personerna försvann. Det är inte troligt. Rånet begicks av en grupp vänner med ursprung i  Ungern. De var alla tre mycket äldre än de tre försvunna unga personerna i PV:n.

Sanningen är att ingen vet vad som hänt med de fyra personer försvann den 29 juli 1965. Och att vi troligen aldrig kommer att få veta det. men nån from av brott torde det handla om.

J.M. Möllers konkurs

J.M. Möller var stadsmäklare, dvs en slags bankir, storredare och dessutom finansiär av Rederi AB Örnen. Rederi AB Örnen gick dåligt, Möller fick inte tillbaka sina pengar och han gick i konkurs. Att han själv satsat hårt på att bli segelfartygsredare i egen regi gjorde inte saken bättre. För att täcka kapitalförlusterna förskingrade han medel från de som lämnat dem till honom för förvaltning, både föreningar och privatpersoner. Vid konkursen var han 74 år gammal. Texten är en artikel i Tidning för Wenersborgs stad och län, 1892-06-13.

Affärslifvet i skilda delar af vårt land har under våren och försommaren lidit af »visshet och kringsmygande rykten om väntade betalningsinställelser. Firmor, hvilkas soliditet ända till för kort tid sedan ansågs höjd öfver allt tvifvel och hvilkas innehafvare betraktades såsom typen för redbara affärsmän, voro enligt ryktet fallfärdiga och hvad värre var, deras innehafvare skulle gjort sig skyldiga till hvad man nu med ett mildare ord kallar ”oegentligheter”, men hvilket rätteligen bör helt enkelt bränmärkas såsom oärlighet. Hvad två af de så utpekade firmorna och deras innehafvare angå, har ryktet dess värre blifvit sannspådt.

Vid utredningen af stadsmäklare J. M. Möllers konkurs i Göteborg, hvilken vi förut omnämt, ha saker kommit i dagen, som beröfvat den nyligen så högt upp-burne mannen hvarje anspråk på deltagande eller aktning. Skulderna äro i bouppteckning upptagna till kr. 2,421,297 och bland dessa är det en post på 108,000 kr. till ”Sällskapet de fattiges vänner” som ådragit sig särskild uppmärksamhet.

Att ett välgörenhetssällskaps styrelse hos enskild person placerat så stora summor, väckte klander som snart vände sig mot M. själf, då man fick underrättelse om sammanhanget. I egenskap af kassör förvaltade Möller nämda kassa och ägde enligt reglementet att placera pänningarne på förmånligaste sätt. Föreningens värdepapper skulle dock förvaras i särskildt kassaskåp, försedt med 2 nycklar, af hvilka kassören innehade en och någon af styrelsens ledamöter den andra.

I fullt förtroende för Möller har dock den styrelseledamot, som de senare åren skulle haft ena nyckeln om hand, anförtrott äfven denna till honom. Däraf har Möller begagnat sig och utbytt en stor del af kassan tillhörige säkre värdepapper mot af honom eller ett par andra nu i konkurs försatta hus utgifna, i det närmaste värdelösa reverser.

Revisionsberättelsen för i fjol nämner intet härom, ej häller göres någon anmärkning mot pänningmedelns placering, ehuru revisorerna enskildt meddelade styrelsen utbytet under tillägg, att de ansågo de lämnade reverserna fullt betryggande. Styrelsen tog då kassan om hand och anstälde revision af densamma, hvarvid det sorgliga förhållandet konstaterades, att omkring 100,000 kr. synas vara förlorade utan allt hopp om möjlighet att återfå desamma.

Detta är dock icke allt hvad som lägges Möller till last. Af enskilda personer mottog han till att förränta deras sparpänningar och ännu några dagar före betalningsinställelsen, då hans insolvens bort vara tydlig för honom, drog han icke i betänkande att mottaga pänningar, som han visste sig aldrig kunna återbetala. Öfver 840,000 kr. har han af enskilda personer mottagit. De flesta af dem äga icke hopp om att återfå ett öre, hvilket för flere af dem är liktydigt med en fattigdom på åldrens dagar, från hvilken de dock genom sparsamhet och träget arbete sökt befria sig.

Från Tidning för Wenersborgs stad och län.