Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Series: Göteborgskapitalet «

Göteborgskapitalet

Del 1 av 26 i serien Göteborgskapitalet

Under kapitalismens genombrott i Sverige på 1800-talet spelade handelshusen i Göteborg och de familjer som ägde dessa en dominerande och väsentlig roll. Det var dessa handelshus och dessa familjer som till största delen finansierade den tidens uppbyggnad av massa- och pappersindustrin liksom sågverken och skogsexploateringen i Norrland. Även i omstruktureringen av de svenska järnbruken på 1800-talet stod dessa handelsmän och grosshandlare i Göteborg i täten. Detsamma gäller uppbyggande av en svensk textilindustri främst Västsverige.

Det handlar ofta om familjer som skaffade sitt startkapital i slutet av 1700-talet och början 1800-talet. Detta startkapital skaffades ofta genom de stora profiter som möjliggjordes i handeln under det amerikanska frihetskrigets år, franska revolutionens, Napoleonkrigens och kontinentalblockadens år, rena krigsprofiter alltså. Familjer som blev förmögna under denna tid innefattar familjer verksamma i Ostindiska kompaniet (1731-1813) som Tranchell, Törngren, Sahlgren och Alströmer (och deras ättlingar med andra namn, som Silfverschiöld och Klingspor), vidare Gothéen och dessas ättlingar Hall liksom Tham och många andra. Andra familjer hade egna handelshus tidigt, det gäller exempelvis Dickson, Kjellberg, Röhss, Hall, Ekman, WaernCarnegie, Lamberg, Barclay och Wijk.

Åter andra blev rika på sillperioden som KjellbergPrytz, Santesson, Ekman och Oterdahl, andra sysslade med utlåning i sin roll som stadsmäklare, det gäller vissa i familjen Leffler. Andra var bankirer och sysslade med handel, som Magnus och Jacobson. Ytterligare några som ThamWijk och olika ättlingar till den Gathenhielmska familjen skaffade kapital genom kaperiverksamhet, det vill säga statligt sanktionerad piratverksamhet. De flesta familjer var ingifta och gifta med varandra och bildade en mycket liten grupp av extremt rika i Göteborg. Många är de gods som skapats och de företag som startats upp på grund av det sena 1700-talets och tidiga 1800-talets mycket profitabla sillperiod (stora sillperioden 1747-1809), krig och handel.

Senare var det andra ibland andra familjer som kom i förgrunden, ofta förbundna med äldre familjer genom giftermål och liknande. Det är familjer som bl.a. Keiller, Gibson, Mark och Carlander, men även äldre familjer med bakgrund i handelshus. Men huvuddelen av det kapital som satsades i industrin kom ursprungligen från den profitabla handeln under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet med bland annat amerikanska revolutionen och kontinentalblockaden, med sill och tran, med te, med järn och trä. En handel som kom att fortsätta under ledning av de göteborgska handelshusen 1800-talet ut.

Som avslutning ska jag nämna att detta är inledningsartikeln i en serie av artiklar om handelskapitalet i Göteborg under 1800-talet, dess finansfamiljer och den begynnande svenska kapitalismen. De flesta av dess familjer försvann från finansvärlden och storfinansen redan kring förra sekelskiftet (1900), men några blev kvar och dem har jag redan skrivit om, som EkmanMark, Carlander, Mannheimer och Leffler. Senare familjer ur göteborgssocieteten har jag också skrivit om, exempelvis BroströmsCarlssonHjörneGyllenhammar, och Johansson.

Advertisements

Wijk – började bl.a. med piratverksamhet

Del 2 av 26 i serien Göteborgskapitalet

Olle Wijk
Räknar spik
Så han blir rik
I natt ska han stå lik

Ordstäv om Olof Wijk (den äldre) som spridits vitt och brett. Den sista raden är sällan citerad, men finns i C.R.A. Fredbergs bok Det gamla Göteborg, del 2. Fredberg skriver där att en lapp med det kända ordstävet om Olof Wijk med en tillagda raden i slutet spikades upp på dörren till hans hus på Lilla Torget (huset i vilket Fiskekrogen idag ligger) i Göteborg år 1828.

Olof Wijk d.ä. (1786-1856) som föddes på Hisingen i nuvarande Göteborg anställdes som ung i James Christies (enligt vissa källor John Christie eller Charles Christie) handelsfirma i Göteborg. 1806 avled denne och Olof Wijk övertog affärerna i sin 1807 bildade firma, Olof Wijk & Co. 1808 tar han över firma Christie & Marshalls andel i Sänkverkets varv och 1808-1809 är han ägare av piratfartyget Snappopp. På Christies kontor ska en annan grundare av göteborgska societetsdynastier ha arbetat samtidigt med Olof Wijk. Denne William Gibson (1783-1857) och hans senare  samarbetspartner Alexander Keiller (1804-74) gifte sig med varsin syster till Olof Wijk. I övrigt var Olof Wijk d.ä. aktiv i rikspolitiken såväl som inom den lokala politiken i Göteborg och stat i en mängd olika styrelser både inom politiken och näringslivet.

Olof Wijk d.ä.

Olof Wijk d.ä.

Den Wijkska firman utvecklades till ett stort rederi och ett av de största järnexportföretagen i Göteborg under 1810-talet och 1820-talet. 1816 avvecklades intressena i varvet och firman blev också en stor importör av socker, kaffe, bomull och tobak från Amerika och Ostindien. 1851 inträdde sonen Olof Wijk d.y. (1833-1901) i företaget, han behöll sin andel i firman till sin död. Efter faderns död 1856 utvecklades företaget till en stor exportör trävaror, alun och ull. Olof Wijk d.y satt i många år i styrelsen för Skandinaviska Kredit, Bergslagernas Järnvägar och andra företag i Göteborg och hade precis som fadern en lån politisk karriär både lokalt och på riksplanet. När han dog var han en av Sveriges absolut rikaste personer.

Efter 1860-talet exporterade Olof Wijk & Co inte längre järn och man skaffade sig ägarintressen i den norrländska skogsindustrin. Man köpte Långrörs sågverk (Söderhamn) på 1870-talet och utifrån detta byggde man upp intressen i skogsindustrin. Utöver detta byggde man också upp en stor aktieportfölj med intressen i Skandinaviska Kredit AB, Bofors, Grängesberg med flera företag.

1874 köptes också Gideå-Husum vid Gide älv och Husum från Jam. Dickson & Co och Carl Wijk (1839-1907) blev disponent för detta företag. Gideå-Husum såldes till familjen Kempe år 1903. 1914 köptes istället Marma. Totalt hade bolagen med totalt 650 anställda år 1920. I styrelsen för företagen satt år 1920 Hjalmar Wijk (1877-1965), Bertil Wijk (1868-1949), C.G. von Platen och E.G.Thunberg, disponent i Långrör.

Carl Wijk var en av fyra bröder till Olof Wijk d.y. De andra var Erik Wijk (1836-1910), Ivar Wijk (1841-1911) och Knut Wijk (1851-1890). Alla var de, liksom fadern ingifta i andra rika göteborgs familjer. Olof Wijk d.ä i Prytz, Olof d.y. och Erik i familjen Dickson, Carl i familjen Röhss, Ivar i sitt andra gifte i familjen Dickson samt Knut i familjen Blidberg. Hjalmar Wijk var son till Olof Wijk d.y och Bertil Wijk till Ivar Wijk. Bertil Wijk i sin tur gifte sig med Issi Carlsson, dotter till kolhandlaren och redaren August Carlson.

Erik Wijk blev delägare i familjefirman år 1860 och kvarstod till 1895. Utöver detta satt han förstås i en mängd styrelser för bolag och politiska kommittér etc. Han var, precis som fadern och brodern Olof, både rikspolitiker och lokalpolitiker. Han lät också bygga det hus som ännu står i hörnet av Vasagatan-Avenyn (mitt emot Valand i engelska kvarteret) som sin privatbostad. Hans dotter gifte sig med landshövdingen Oscar von Sydow, far till Kristian von Sydow, senare chef för Broströms.

Utöver uppdragen i skogsbolagen hade Hjalmar Wijk också en mängd styrelseuppdrag i andra företag i det svenska näringslivet och var också han en politiker både lokalt och nationellt. Han hade inga barn och var den iste som ägde huset på Lilla Torget.

I Marma byggdes en sulfitfabrik och 1907 blev bolaget ägare till två tredjedelar (Marma 1/3 och Långrör 1/3) av Vallvik som byggde en sulfitfabrik som 1920 hade cirka 200 anställda. På 1920-talet kom skogsföretaget som familjen ägde i problem och Skandinaviska Kredit som hade lånat ut stora belopp till företaget kom snart att överta det. Så småningom hamnade bolaget inom Korsnäs AB, ägt av familjen Stenbeck.

Bertil Wijk som vid sidan av kusinen Hjalmar var den som var aktiv i familjens företag när det övertogs av Skandinaviska Kredit hade en son, vid namn Erik Wijk (1901-1981) som gifte sig med en dotter till Dan Broström (Kerstin Wijk- Broström). Han fick arbete i Broströmskoncernen (Tirfing) och blev 1948 VD för Svenska Amerika-Linjen (SAL). 1960 tvingades Erik Wijk (då inte längre gift med Kerstin Broström) bort från ledningen i Tirfing efter en konflikt med svågern Dan-Axel Broström. Han stannade på SAL som VD ytterligare nåt eller några år. Bägge sidor i konflikten beskyllde den andra sidan för att gå Wallenbergs ärenden.

Erik Wijk var den siste ur familjen Wijk som kom att engagera sig i det svenska näringslivet. Hans sonson med samma namn är idag är författare och skribent och han och jag hade en del med varandra att göra i samband med händelserna i Göteborg 2001 (och har förstås behållit vissa kontakter) I dagarna kommer denne Erik Wijk ut med en bok om sin far, med det traditionstyngda namnet Olof Wijk, och sin släkt, allt vi här drömma om.

Läs mer: Ratio, Söderhamns kommun, Hanna Löfqvist, Öjung,

Andra källor:
C.R.A. Fredberg, Det gamla Göteborg
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige, 1963
Svensk Industrikalender 1921
Erik Wijk, allt vi här drömma om, 2009
Algot Mattsson, Huset Broström, 1980
Algot Mattsson, En dynastis uppgång och fall, 1984

Dickson – baggböleri och arbetarbostäder

Del 3 av 26 i serien Göteborgskapitalet

Till Göteborg flyttade i början av 1800-talet, 1802 respektive 1809, två bröder, Robert Dickson (1782-1858) och James Dickson (1784-1855). Bägge grundade var sin exportfirma, Robert Dicksons firma var snart en av de största järnexportfirmorna i Göteborg, men gick i konkurs år 1816. Verksamheten övertogs då av broderns firma James Dickson & Co som blev ett stort handelshus med export av trävaror och järn. Robert Dickson var den som grundade Robert Dickson stiftelse. Idag en av Göteborgs bättre och större hyresvärdar med lägenheter i Landala, Annedal, Haga och Majorna.

Brodern James skänkte pengar till grundandet av Dicksonska Folkbiblioteket som senare slogs ihop med det mindre folkliga Göteborgs Stadsbibliotek. Han var också en av grundarna av Trädgårdsföreningen. Han gifte sig med en dotter, Margareta Eleonora Bagge (1795-1857) till kommerserådet Carl Bagge (1754-1818) och de övertog den senares fastighet på Södra Hamngatan 5.

Familjeföretaget, James Dickson & Co inriktade sig snart på trävaruexport och startade en integration bakåt genom att 1820 köpa del i Dejefors-Forshaga vattensågar och 1844 Edsvalla Järnbruk med stora skogsegendomar I Värmland. 1826 resp. 1832 förvärvades Matfors och Svartviks sågar vid Ljungan i Norrland och uppköpen i Norrland fortsatte med sågarna Baggböle och Holmsund vid Ume älv år 1828, 1846 Husums såg och 1852 Sandarne och Askesta vid Ljusnan. Genom dessa satsningar blev firman den största trävaruexportfirman i Göteborg och förblev så intill 1850-talet. Firman blev inte bara känd för sin framgångsrika affärsverkamhet utan också känd för sina tvivelaktiga affärsmetoder i den norrländska skogarna, så kallat baggböleri.

James Robertson Dickson

James Robertson Dickson

Ansvarig för verksamheten i Norrland var åren 1836-1849, James Robertson Dickson (1810-1873). Han blev delägare i firman James Dickson & Co 1840 och utträde 1858. Han var även politiskt aktiv lokalt och i landstinget. Hans far Robert Dickson var ansvarig för rederiverksamheten intill sin dö 1858, samma år som sonen alltså lämnade firman. Rederiverksamheten var vid denna tid en av Sveriges större. James Robertson Dickson ägde egendomen Billdal.

Brodern till James Robertson Dickson, Edward Dickson (1812-1883) var under en tid affärsman i USA och sedan i Liverpool. När familjeföretagets rederiverksamhet avvecklades och såldes till norska rederier flyttade han 1846 hem till Göteborg. Med sin hustru Isobel Gordon fick han 13 barn. En dotter, Mary (1854-1911) gifte sig med Ivar Wijk (1841-1911), en annan, Emily (1849-1943) med dennes bror Erik Wijk (1836-1910) en annan, Wilhelmina (1846-1883) gifte sig med George Barclay (1841-1921).

Ytterligare en bror, Charles Dickson (1814-1902), var läkare och politiker och hans son Robert Dickson (1843-1924) blev jurist, politiker och statstjänsteman. Totalt hade Charles 8 barn.

Samma år som James Robertson Dickson inträdde i familjefirman, 1840, inträdde också kusinen James (Jameson) Dickson (1815-1885) som delägare i familjeföretaget och med ansvar för en filial i London. Efter faderns död 1855, farbroderns död 1858 och kusinens utträde ur företaget blev han den dominerande gestalten i verksamheten, chef blev han dock redan 1851. Han lät 1865 bygga det flotta Överås i Örgryte. James Dickson efterlämnade 8 miljoner kronor vid sin tid och var då en extremt förmögen person. han var gift med Eleonore Willerding (1821-1900), dotter till en annan rik göteborgsköpman, Ch. Fredrik Willerding. James Jameson Dickson satt också i styrelserna för en del storföretag såsom bl.a. Bergslagernas Järnväg.

Av James Dicksons barn var James Fredrik Dickson (1844-1898) aktiv i familjeföretaget och lät bygga Tjolöholms slott. Han var gift med kusinen Blanche Dickson (1852-1906), dotter till godsägaren (Kyleberg och Skeppsta) och politikern Axel Dickson (1826-1899). Axel Dickson hade också han mängder med barn.

Axel Edvin Dickson (1850-1927), bror till James Fredrik Dickson ägde godset Vikaryd och var far till politikern James Dickson (1899-1980). De två bröderna syster Beatrice Dickson (1852-1941) var känd nykterhetskämpe.

James Dicksons bror Oscar Dickson (1823-1897) var chef för Londonkontoret 1846-47 och därefter chef för Norrlandsverksamheten vilket han var till 1855 då han blev hela familjefirmans chef. När Oscar Dickson dog efterlämnade han en förmögenhet på 10 miljoner kronor och han är en av de allra rikaste svenskar som funnits. Hans privatbostad (palats) som han uppförde år 1861 finns att beskåda längst ner på Södra Vägen, mittemot busshållplatsen på Heden. 1923 sålde hans son Osborn Dickson byggnaden som då blev skola. Oscar Dickson donerade stora summor pengar till vetenskapliga projekt och välgörenhet och blev adlad. Han var också politiker. Dessutom investerade han i gods och jordbruksfastigheter, som Almnäs utanför Hjo och Skeppsta i Sörmland. Även Oscar Dickson hade många barn, något som tycks ha varit typiskt för den andra generationen Dickson i Sverige.

Både Oscar Dickson och bröderna James och Robert Dickson deltog också i bildandet av Göteborgs Handelskompani år 1871, ett företag som vi idag kanske skulle kalla investmentbank eller möjligtvis Private Equity-bolag. Oscar Dickson satt också styrlesen för bolaget, som dock gick i konkurs 1879 efter spekulationsaffärer av företagets främste representant D.O. Francke. Andra som var aktiva i bolaget var Erik Wijk, Ivar Waern och Wilhelm Röhss.

1856 såldes Värmlandsegendomarna, dvs Dejefors, Forshaga och Edsvalla och järnexportverkamheten nedlades totalt ungefär vid denna tid. På 1870-talet avvecklades rederiverksamheten och 1874 såldes Gideå-Husum till familjen Wijk (Olof Wijk & Co). 1880 var Dicksons fortfarande det största sågverksföretaget i Sverige med sågare i Askesta-Sandarne, Svartvik och Holmsund. 1883 ombildades Svartviks såg till aktiebolag med James Dickson & Co som huvudägare.

Oscar Dickson valde i slutet av sitt liv att avveckla familjens företag då han ansåg att det inte fanns någon som kunde ta över. 1891 såldes Svartvik till ett konsortium lett av norrmannen G.P. Braathen och 1896 köpte ett annat konsortium lett av Braathen upp Holmsund. 1897 dog Oscar Dickson och året efter såldes Sandarne till engelskägda Bergvik & Ala. James Dickson & Co upphörde att existera som företag och familjen Dickson försvann från den svenska storfinansen.

Oscar Dicksons son George Dickson (1874-1940) var dock, med start 1905, under lång tid direktör för Göteborgs Bank. En annan son, Walter Dickson (1879-1909) deltog i bildandet av Rederi AB Nike år 1900, vilket var ett av de rederier som senare bildade grunden till Transatlantic.

Idag finns det en mängd levande ättlingar i familjen Dickson och man har en släktförening där det finns mängder med material att läsa. Om exempelvis skådespelarna Chelsie Bell Dickson, Crispin Dickson Wendenius och James Dickson.

Läs mer: Svartviks herrgård, Familjehistorik1, Familjehistorik2, Baggböle, SVD, Offensiv, MIAB,

Andra källor:
C.R.A. Fredberg, Det gamla Göteborg
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige, 1963

Kjellberg – sill, tran, trävaror och Bofors

Del 4 av 26 i serien Göteborgskapitalet

1775 grundades firman Hollbeck & Kjellberg av Jonas Kjellberg (1752-1832) och Lars Hollbeck för att slå mynt av den stora sillperioden. Firman var ägare till flera sillsalterier och trankokerier på Bohuskusten och en mycket stor exportör av tran och salt sill. Hollbeck dog 1777 och firman fick andra delägare, bland annat kusien Aron Kjellberg (1769-1826). Jonas Kjellberg var gift med Marie Elisabeth Flygare, dotter till superkargören i Ostindiska Kompaniet, J.P. Flygare. Jonas Kjellberg lade grunden till den Kjellbergska flickskolan och dess donationer.

Aron Kjellberg var gift med Katharina Sofia Ström (1779-1847) från den rika Ström-familjen (Ostindiska Kompaniet). Tidigare hade hon varit gift med Gabrel Grén af Rossö (1760-1811). De fick tre barn, Viktor Abraham Kjellberg (1814-1875) vars dotter i sin tur gifte in sig i familjen Hasselblad. Detsamma gjorde den ena av Arons döttrar, Susanna Kjellberg (1815-1900). Den andra dotter, Julia Augusta Kjellberg (1818-1859), gifte sig med Adolph Prytz (1813-1870), från en annan rik göteborgsfamilj.

1786 gick Jonas Kjellbergs bror, S.R. Kjellberg (1756-1800) in i firman och 1810 övertogs verksamheten av firma J.A. Kjellberg & C.R. Kjellberg, ägd av sönerna till S.R Kjellberg, Jonas Anders Kjellberg (1788-1877) och Carl Fredrik Kjellberg (1789-1850). Den äldre Jonas Kjellberg lämnade verksamheten och drog sig tillbaka till sin egendom Storeberg utanför Lidköping. 1831 lämande C.F. Kjellberg firman och den drevs vidare av J.A. Kjellberg och fick från 1847, då J.A. Kjellbergs söner gick in i firman, namnet J.A. Kjellberg & Söner. Företaget satsade nu på export av trävaor och import av skeppsbyggnadsmaterial och kolonialvaror. Jonas Anders Kjellberg var gift med Amalia Tranchell (1804-1888), arvtagare till en förmögenhet grundad i Ostindiska Kompaniet. Hennes ena bror var Theodor Wilhelm Tranchell intiativtagare till Lindholmens varv och hans dotter var gift med en person i familjen Herslow. En annan bror var sockerbaronen Justus Tranchell och en syster var ingift i familjen Leffler.

Jonas Kjellberg

Jonas Kjellberg

1837 gjorde firman sin första satsning i norrländsk skogsindustri då man inköpte Lo vattensåg. 1838 köptes Kramfors vattensåg och 1854 byggdes den första ångsågen, i Kramfors. 1857 lämnade fadern företaget och de båda sönerna Carl-Ossian Kjellberg (1825-1891) och Jonas Henrik R (1823-1896) drev firman vidare, med den förstnämnde som chef. 1887 ombildades Kramfors till aktiebolag med J.A. Kjellberg & Söner som huvudägare. Andra ägare var James Hammarberg och Arthur Seaton.

Redan på 1860-talet började den kjellbergska firman att exportera järnvaror. Man kom dock aldrig att bli en av de större exportöreran av järnvaror på samma sätt som man var det på trävarusidan och från slutet av 1800-talet också på pappersmassasidan. Däremot investerade man kraftigt i olika järnbruk, sålunda investerade man i Hellefors med start 1872, Bofors med start 1873 och Rämen med start 1874. Man blev dominerande ägare i både Bofors och Rämen-Liljendahl som det bolaget kom att heta.

1883 blev Carl August Kjellberg (1853-1925) och Jonas C:son Kjellberg (1858-1948) delägare i familjefirman. Det stora engagemanget i förlustföretaget Bofors kostade firman mycket pengar och kombinerat med ett stort ägande också i krisrederiet Örnen tvingades J.A. Kjellberg & Söner att sälja sin aktieinnehav i Kramfors AB och AB Bofors år 1893. Kramfors övertogs av ett konsortium med finländaren Johan Mannerheim och norrmannen F.M. Treschow och AB Bofors köptes av Alfred Nobel. När denne dog återgick dock aktiemajoriteten till familjen Kjellberg. 1907 köpte familjen Kjellberg också ett dominerande intresse i skogsbolaget Billerud AB. Carl-August var gift med Eliza Gibson, från en annan rik göteborgsfamilj.

1891, när Carl-Ossian Kjellberg avled blev istället Carl August Kjellberg chef för familjefirman. Jonas C:son Kjellberg var den som tog hand om familjen engagemang i AB Bofors fram till 1917 då man avvecklade ägandet i bolaget. Redan 1914 såldes också intressena i Billeruds AB till främst Christian Storjohann. Då hade också Rämen-Liljendahl förvandlats från järnbruk till massaindustri och köpts upp av Billeruds AB. familjefirman blev nu ett exportföretag, specialister på pappers- och pappersmasseexport, på samma sätt som Ekman & Co.

1915 köpte också ett konsortium med bland annat familjen Kjellberg Lindholmens Varv från företaget Motala Verkstads Nya AB. Redan 1918/91 fick emellertid Göteborgs Bank ett dominerande intresse i Motala Verkstad. Lindholmen övertog dessa aktier och bytte namn till AB Lindholmen-Motala. 1936 splittrades bolaget igen och 1938 såldes Lindholmen till Ax:son Johnson och 1944 såldes också Motala Verkstad. Familjen Kjellberg tillhörde också grundarna av Göteborgs Enskilda Bank, senare Göteborgs Bank. J.A. Kjellberg satt i styrelsen av banken från 1868 till 1872. Från 1881 var Carl August Kjellberg ledamot i styrelsen för Göteborgs Bank och från 1896 VD. 1900 efterträdde han dessutom Wilhelm Röhss som ordförande i styrelsen. 1905 avgick Carl August som VD, men kvarstod länge i styrelsen (till 1922).

Carl Augusts bror, Jonas C:son blev 1901 chef för Skandinaviska Kredits Stockholmskontor och de två bröderna var alltså samtidigt ledande företrädare för två av Sveriges största banker. Jonas Kjellberg kvarstod på denna post till 1917. Därefter var han styrelseordförande till 1921. Bägge bröderna hade i övrigt en mängd andra uppdrag inom det svenska näringslivet och var politiker. En annan bror, Knut Kjellberg (1867-1921 var läkare och politiker.

En son till Carl-August, William Gibson Kjellberg (1878-1958) var gift med Elsa Mark i sitt första gifte. Hon bör ha varit antingen kusin eller syster till Ann-Ida Mark som gifte sig med Dan Broström. Denna gren av familjen Kjellberg kom att bli ägare av speditionsföretaget Wilson & co, vars ursprung var ett ångfartygsrederi grundat av John West Wilson år 1844. Denne kom att gör sig en förmögenhet på att frakta emigranter till England för vidare befordran till USA. 1972 såldes bolaget dock till Bilspedition AB, men senare har det köpts av det stora franska bolaget Geodis, som sysslar med resor och spedition. Precis detsamma som Wilson & Co gjorde från början alltså.

Sonen till William Gibson Kjellberg, Carl Wilhelm Kjellberg (1920- ?) var 1971 ägare till hälften av aktierna i Wilson & Co, resten ägdes av Rederi AB Svea i Stockholm. Han syster Elisabeth (1922-?) gifte sig med en man vid namn Jonas Alströmer (1912-) (en ättling till den mer kände 1700-talsmannen med samma namn).

Familjeföretaget finns än idag med samma namn, och ägare verkar barnbarnen till William Gibson Kjellbergs bror Carl Ossian Kjellberg (1875-1950) vara, Carl-Gustaf Kjellberg (1951-) och Johan Kjellberg (1951-).

Familjen Kjellberg är en stor släkt som i likhet med många andra familjer från den gamla göteborgssocieteten inte längre tillhör den svenska storfinansen. Man har dock en släktförening.

Läs mer: Fjällsjögården, Kramfors, Affärsmannens årsbok 1920, GSJ, Bofors i Wikipedia, MittNerike, Nobelmuseet,

Andra källor:
C.R.A. Fredberg, Det gamla Göteborg
Jan Glete, Ägande
och industriell omvandling
, 1987
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige, 1963
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972

Röhss – trä och bomull

Del 5 av 26 i serien Göteborgskapitalet

Familjen Röhss kom ursprungligen från Tyskland (Schleswig) och till Göteborg flyttade två söner till Johan Gottlob Röhss (1766-1842), Wilhelm Röhss (1796-1858) och Heinrich Cornelius Röhss (1778-1856). Förmodligen flyttade också tre kusiner till dessa två också till Göteborg. Alla med namnet Röhss härstammar från dessa till Göteborg inflyttade släktingar från Tyskland.

Wilhlem Röhss kom till Sverige år 1827 och bildade året därefter firma tillsammans med Johan Gabriel Grönvall under namnet Grönvall & Röhss. Denna firma var också ägare till av Wilhelm Röhss år 1827 startade färgeriet Levanten vid Mölndalsån. 1839 utträde J.G. Grönvall ur firman och Elis Fredrik Brusewitz inträdde istället. Firman fick nu namnet Röhss & Brusewitz. Denna firma tog hand om inhemsk handel och industriverksamhet och J.G. Grönvall & Co tog hand om rederi- och importverksamhet.

Firman Röhss & Brusewitz sysslade snart med kaffe- och bomullsimpart och engagerade sig snart i Rosenlunds spinneri när detta startades år 1847. Wilhelm Röhss lämnade firman 1853 och bildade en ny firma Wilh. Röhss & Co. Detta företag övertog andelarna i Rosenlund och Levanten.

Sonen till Wilhelm Röhss med samma nann, ofta kallad d.y., Wilhelm Röhss d.y. (1834-1900) inträdde 1857 i faderns firma som nu inriktade sig på trävaruexport och bomullsimport. År 1858 dog Wilhelm Röhss d.ä. och 1860 gick hans andre son, August Röhss (1836-1904) in i firman. Bägge bröderna var politiskt aktiva i Göteborg och på andra sätt. De donerade bland annat grundplåten till Röhsska museet i Göteborg. En syster, Emilia Röhss (1843-1896) till August och Wilhelm d.y. var gift med Carl Wijk (1839-1907)

Wilhelm Röhss d.y.

Wilhelm Röhss d.y.

Snart kom man att etablera sig i Norrlands skogsindustri och där samarbetade man med två andra företagarfamiljer med tyskt ursprung, familjen Kempe och Bünsow. Familjeföretaget investerade till exempel tillsammans med en av bröderna Kempe i de sågverk som så småningom (1881) skulle bli Ljusne-Woxna AB och 1861 grundade man tillsammans med Fr. Bünsow Skönviks AB i Sundsvallstrakten. Detta bolag övertog allteftersom också Östrands, Ortvikens (1893) och Stafre sågverk.

Förutom i familjefirman och företag där denna var delägare engagerade sig bröderna även i många andra företag, som Bergslagernas Järnvägs AB och Göteborgs Enskilda Bank, från 1903 Göteborgs Bank. Dessutom, som exempel, i Ahlafors Nya Spinneri AB liksom i järnbruket Gammelkroppa AB, i Långeds AB (främst ägt av familjen Waern) och en del andra företag. Bruket i Gammelkroppa nedlades 1906 och där ligger numera en skogsskola.

1902 började så firman verksamhet att avvecklas och när August Röhss dog 1904 avvecklades det sista av familjeföretagets verksamhet. Familjen har sen dess inte tillhört den svenska storfinansen.

Andra kända personer med namnet Röhss var riksdagspolitikern Harald Röhss (1838 – 1902) som också ägde godset Munkeberg utanför Hjo, Emilia Wilhelmina Röhss (1845-?) gift med Gilbert Hamilton, ägare till Hönsäter på Kinnekulle och Hugo Röhss, under många år chef i Försäkrings AB Atlantica dit han kom 1936 och som han lämnade 1979. Dvs i 43 år. Hugo Röhss var son till Christian Röhss, vice VD i Atlantica från bolagets start 1916 och några år framöver.

Sonen till Hugo Röhss, Johan Röhss (1958-) har idag en del uppdrag inom Wallenbergssfären, han representerar sålunda Investor i bland annat göteborgsföretaget Mölnlycke Health Care. Ett bolag med ursprung i den göteborgska textilindustrin och familjen Marks företagande.

Läs mer: AV, Fri Köpenskap, AB, Orrholmen,

Waern – vittförgrenad släkt

Del 6 av 26 i serien Göteborgskapitalet

1767 flyttade Mathias Waern (1725-1788) från Norge till Sverige. Släkten är dock ursprungligen från Danmark. Han var gift med Maja Uggla (1747-1818) från den svenska adelsätten Uggla (jmfr Maersk McKinney Möller). Från två av hans tre söner, Leonard Magnus (Lennart) Waern (1770-1854) och Carl Fredrik Waern (1787-1858) härstammar många i Sverige levande personer med namnet Waern. Dessa två bröder var gifta med kvinnor från göteborgssocieteten, Leonard Magnus var gift med Brita Cecilia Tranchell (1775-1863) och Carl Fredrik med Betty Melin (1802-1875). Tredje brodern Petter (1769-1813) gifte sig med Sofia Elisabeth Sahlin (1789-1849), tillhörande brukspatronfamiljen Sahlin.

Leonard Magnus, som ägde bland annat Adolfsfors bruk blev stamfar till bl.a. den gren av släkten Waern som filosofen Leonard Magnus Waern (1846-1923) och dennes bror, läkaren och professorn Jonas Waern (1849-1929) tillhörde. Läkaren Jonas Waern var gift med Hilma Elisabeth Gibson (1852-1925) från den rika göteborgsfamiljen Gibson. De två brödernas farbror Jonas Waern (1799-1868) var bland annat nära vän med Carl-Jonas Love Almqvist, bruksdisponent och chef för Uddeholm i många år, riksdagsman, statsråd och landshövding i Skaraborg 1857-66. Han blev adlad 1857. Han var en av sin tids ledande liberaler. Som chef för Uddeholm tycks han ha efterträtts av svärsonen E.G. Danielsson (1815-1881).

Industrimannen Jonas Waerns söner E.E. Waern (1839-1887) blev chef för den andra familjegrenens firmakontor i London , Ivar Waern (1841-1917) blev en dominerande figur i det göteborgska näringslivet, bland annat som delägare i firman L.G. Bratt & Co från 1869 och den tredje sonen Mathias Fredrik (1826-1891) delägare i Stjernsund. Den senare var gift med en dotter till nedan nämnde Carl Fredrik Waern d.ä, Christina Waern (1838-1864).

Firman L.G. Bratt & Co var från 1870-talet Göteborgs ledande järnexportfirma då man genom goda kontakter hade hand om Uddeholms, Hellefors och från 1879 även Storfors produkter. Firman togs över av Ivar Waern vid L.G. Bratts död år 1898 och den kom att bedriva framgångsrik verksamhet ända till första världskriget. Ivar Waern var också en av de som verkade för att Bergslagsbanan skulle byggas, han var en av de ledande i Göteborgs Handelskompani och för en tid också i Lindholmens Verkstad.

Stamfadern för den andra familjegrenen var alltså Carl Fredrik Waern (ofta numera kallad d.ä. och då ”Kongen på Dal”). 1809-1813 var han förvaltare på Billingsfors bruk, 1813 grundade han en mindre handelsfirma i Göteborg och 1823 köpte han Bäckefors och Baldersnäs i Dalsland (från morbrodern Carl Fredrik Uggla). Företaget växte då till en betydande storlek som järnexportör. Han var också politiker och en av hans döttrar, Elisabeth, var ingift i bruksägar- och politikersläkten Petre.

1849 anställdes sonen Carl Fredrik Waern (1819-1899) i faderns firma och 1852 blev han och brodern Morten (1826-1896) delägare. Firman fick då namnet C. Fr. Waern & Co. Den senare lämnade firman år 1856. 1858 dog Carl Fredrik d.ä. och året efter upptogs dennes svåger Adolph Wilhelm Melin (1808-1897) i firman. 1859 köptes Billingsfors och Baldersnäs bolag bildades som ägare till bruken Billingsfors, Bäckefors, Katrinefors och Skåpafors samt Långeds sågverk.

Fram till 1870-talet var firman i huvudsak en järnexportfirma. Därefter kom man att koncentrera sig på pappersmassa och papper. 1880 startades massatillverkning i Långed och 1884 papperstillverkning och även vid andra bruk byggdes massfabriker och papperersbruk. Även Carl Fredrik Waern d.y. var politiker, bland annat finansminister för en tid, 1870-1874.

Vid Adolph Wilhelm Melins död är 1897 omvandlades firman till kommanditbolag under ledning av Peder Waern (1851-1929). Baldersnäs såldes 1908. Under 1920-talet blev AB Billingsfors-Långed som familjens bolag i Dalsland då hette (Skåpafors var sålt och Bäckefors nerlagt) starkt skuldsatt till Göteborgs Bank och 1934 övertog banken ägandet från familjen Waern. 1969 övergick detta företag i familjen Bonniers ägo.

Peders ene bror Carl Fredrik Waern (1849-1910) var gift med en medlem i familjen Bonnier, Alida ”Lalla” Bonnier (-1920) och en annan bror, Henry Waern (-1932) var gift med Hilma Leffler (1863- ?) från familjen Leffler. Även flera av kusinerna gifte sig med medlemmar ur rika göteborgsfamiljer som Gibson och Leffler.

Idag är medlemmar i familjen Waern bland annat godsägare i Västergötland såsom ägare till Frugården. Militären Jonas Waern (1915-2003) var också troligen tillhörig släkten Waern liksom den kände löparen Dan Waern. Familjefirman finns faktiskt ännu idag och är numera aktiebolag. Familjen Waern är fortfarande ägare och flera familjemedlemmar sitter i styrelsen samt verkar vara aktiva i ett flertal andra mindre företag i fastighets- och handelsbranschen, rester av det 1923 startade Hamn AB Tingstad.

Läs mer: Waernska släktföreningen,

Andra källor:
C.R.A. Fredberg, Det gamla Göteborg
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963

Tranchell – Ostindiska och socker

Del 7 av 26 i serien Göteborgskapitalet

Familjen Tranchell lät först höra av sig under Svenska Ostindiska Kompaniets dagar. Först var det Pehr Tranchell som var kapten, först på fartyget Cronprins Gustaf 1785-1786 och sedan på Göteborg II resan 1788-1790. Bägge resorna gick till Kanton.

Därefter dyker hans kändare bror Jonas P. Tranchell (1740-1809) upp som superkargör på fartyget Prinsessan under Kantonresan 1802-1803 och på Maria Carolina under resan till Kanton 1806-1809. Hanvar dessutom kassör 1766-1795 och direktör 1795-1809. Från 1798 var också Jonas Tranchell en av delägarna i Svenska Ostindiska Kompaniets 4:e oktroj som upphörde 1806. Mellan 1786 och 1806 var dessutom en tredje broder, Carl Henrik Tranchell (1753-1822) sekreterare i Ostindiska Kompaniet.

Inte alla resor under den 4:e oktrojen gick med vinst men det förefaller som om Jonas Tranchell i all fall kom ur det hela med en aktningsvärd förmögenhet som sedan ärvdes av hans dotter Brita Cecilia Tranchell (1775-1863) och som sedan hamnade i släkten Waern genom hennes giftermål med Leonard Magnus Waern (1770-1854).

En annan bror, Sven Tranchell (1752-1817) fick en dotter, Brita Sofia Tranchell (1794-1831) som senare gifte sig med Anders Georg Levgren (1788-1857), son till grundaren av firman L. Levgren & Son. Han deltog också tre resor til Ostindien, 1777-1778 (Stockholms slott), 1782-1783 (Terra Nova) och 1783-1784 (Gustav III). Någon av bröderna i syskonskaran (det fanns i alla fall minst en till, Anders Tranchell) var rektor för Kungälvs stadsskola och i praktiken förmyndare för författaren och filosofen Thomas Thorild (1759-1808).

Resten av familjens öden som en del av göteborgssocieteten är knutet till Carl-Henriks son Jonas Tranchell (1794-1844) och hans olika barn. En dotter, Amalia Tranchell (1804-88) gifte in sig i släkten Kjellberg, en annan, Ulrika (1808-1887) i släkten Leffler.

En av Jonas Tranchells söner var Theodor W. Tranchell (1815-1889) som ägde en handelsfirma med en rederirörelse. Denne var också år 1850 en av initiativtagarna till Lindholmens varv (Lindholmens Verkstads AB, bildat 1853) 1858 sålde denna dock sitt aktieinnehav till AB Motala Verkstad. T.W. Tranchell var också kommunalpolitiker och gift med en dotter till H.J. Mattsson i handelsfirman Mattson & Braune som tillsammans med T.W. Tranchell ägde 3/4 av Lindholmens Verkstads AB från 1853. Även Mattsson & Braune sålde sin andel år 1858. Hans dotter Hulda Tranchell (1846 – ?) gifte sig med Carl Herslow (1836-1933).

En annan son till Jonas, Justus Tranchell (1818-1883) blev sockerbaron. Även denne var gift med en dotter till H.J. Mattsson. Dennes firma Mattsson & Braune var tillsammans med Frans-Henrik Kockum (vars dotter Anne-Sophie var gift med Christian Mattsson, son till H.J. Mattsson) grundare av sockerbruket i Landskrona. Justus Tranchell blev disponent för detta företag, från 1853 Skånska Sockerfabriks AB, varvid Mattsson & Braunes andel i företaget minskade. Efter Justus Tranchells död blev sonen Carl Tranchell (1849-1919) den ledande personen i Skånska Sockerbruks AB.

Carl Tranchell

Carl Tranchell

Tillsammans med det största svenska sockerföretaget, familjen Ekmans D. Carnegie & Co byggde det av Carl Tranchell ledda bolaget ut produktionen vid olika bruk i Skåne och så småningom köpte man upp flera konkurrenter för att 1907 slå ihop i stort sett alla svenska sockerföretag i Svenska Sockerfabriks AB. De drivande bakom denna fusion var Carl Tranchell, Gustaf Ekman, Erik Frisell och Malte Sommelius. Den senare var från Petter Olssons Helsingborgsföretag och tillhörde den familj som från 1931 ägde Helsingborgs Dagblad. De andra 50 procenten ägs av familjen Ander. Både Carl Tranchell och hans far Justus hade också andra uppdrag inom det dåtida skånska näringslivet.

Idag finns också ett antal småföretag i Sverige som drivs av personer tillhörande släkten Tranchell.

Läs mer: HD1, Folk och Bygd, HD2, Landskrona Direkt, Örenäs slott, Landskrona Plus, Ostindiska Kompaniet, Populär Historia,

Andra källor:

Sven T. Kjellberg, Svenska Ostindiska Compagnierna, 1974
Historiska Museet, Ostindiefararen Göteborg, häfte 1992
Tore Frängsmyr, Ostindiska Kompaniet, 1976
Ivan Lind, Göteborgs Handel och Sjöfart 1637-1920, 1923
Carl. A Tiselius, Göteborg under kontinentaltiden 1808-1810, 1935
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923
H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs äldre historia, 1919

Keiller – Götaverken

Del 8 av 26 i serien Göteborgskapitalet

Alexander Keiller (1804-1874) startade 1825 tillsammans med William Gibson firman Gibson & Keiller som från 1826 drev ett lin- och hampspinneri i Göteborg. Företaget flyttade år 1832 till Jonsered och blev så småningom Jonsereds fabriker. Alexander Keiller lämnade dock firman 1839. Både William Gibson och Alexander Keiller gifte sig med systrar till Olof Wijk d.ä.

Dundee i Skottland var den ort där Alexander Keiller föddes och där hans far och mor startade tillverkning av den kända marmeladen som bär namn efter fadern James Keiller.

Två år efter att han lämnat Gibson & Keiller så startade han istället en egen firma, Alex. Keiller & Co. Denne startade en mekanisk verkstad vid skeppsbron. Firman var huvudentreprenör vid byggandet av Rosenlunds spinneri åren 1847-48. Från början tillverkades främst ångmaskiner, turbiner och liknande, men från 1850-talet även järnvägsmaterial och 1847 levererades det första fartyget vilket snart blev firmans huvudproduktion.

1856 upptogs sonen Alexander Keiller (1832-1918) i firman och år 1860 den yngre sonen James Keiller (1836-1918). 1858 började en svår period för firman och man investerade då i Kaveltorps koppar- och blygruvor där man köpte 50%. Vidare anlade man Surte tegelbruk och investerade i Schisshyttans (nedlagt 1874) och Rämens bruk (ombildat till AB år 1871). Detta var försök att diversifiera verksamheten och att få vinster som kunde hjälpa den mekaniska verkstaden över de svåra tiderna. Det lyckades inte och firman gick 1868 i konkurs.

Alexander Keiller

Alexander Keiller (1804-74)

Året innan konkursen hade dock verkstaden i Göteborg överlåtits till ett nybildat aktiebolag, Göteborgs Mekaniska Verkstads AB. De största ägarna i detta bolag var James Keiller, Olof Wijk .d.y. och redaren J.W. Wilson. James Keiller var VD från starten. Den nya firman flytade varvsrörelsen över till andra sidan älven där företaget faktiskt ligger än idag. Varvet blev det ledande i Göteborg. 1878 utökades aktiekapitalet i bolaget och Theodor Mannheimer blev stor aktieägare.

1906 lämnade James Keiller företaget och istället trädde sonen, James Keiller Jr (1867-1962) in. Företaget ombildades till Göteborgs Nya Verkstads AB med James Keiller Jr, Carl Lyon, Knut J:son Mark, Erik Philipson, Ernst Krüger, Sven Almqvist och Hugo Hammar som ägare. 1916 slutligen så köptes aktiemajoriteten av familjen Broström och familjen Keillers tid i bolaget tog slut. I samband med Broströms övertagande byter företaget namn till AB Götaverken.

James Keiller Sr var gift med Hilda Falck (1839-1927), dotter till John Anders Falck och Wilhelmina Prytz, från en annan rik göteborgsfamilj. Han donerade också den mark på Ramberget i Göteborg som heter Keillers park (som förresten också finns i San Diego) Brodern Alexander Keiller d.y. var gift med en syster till Hilda, Hedvig Charlotta Falck (1840-1916) och en syster, Mary Keiller (1834-1912) var gift med Niclas Oterdahl (1832-1889) från en gammal betydelsefull göteborgsfamilj. James Keiller Sr var också lokalpolitiker i Göteborg och bosatte sig på Särö där sonen senare tog över familjens villa i Särö, Villa Gövik.

Alexander Keiller d.y. tog ingen del i verksamheten i Göteborg efter konkursen för familjefirman, utan var fram till 1874 verksam i Schisshyttan, deltog därefter i styrelsen för ett antal bolag i Göteborg för att 1878 återigen investera i gruvverksamhet i Bergslagen. Främst rörde det zink, bly och koppargruvor som exempelvis Öster Silvberg och Skyttgruve-Näverberg. I denna verksamhet var också hans son Harry Keiller (1870-1940) var verksam. Dennes son H.A.A. Keiller ägde företaget Keiller & Co i Göteborg. Beatrice Keiller (1877-1962), dotter till Alexander Keiller d.y. var gift med Oscar Wallenberg, från den mäktiga Wallenbergsfamiljen.

Den tredje sonen David Keiller (1846-1935) blev disponent vid Kaveltorps gruvor och från 1893 delägare i Vedevågs Bruks AB tillsammans med Volrath Tham på Kloten, en arvtagare till en förmögenhet grundad i Ostindiska Kompaniet. 1899 såldes kaveltorp tilll ett tyskt bolag och David Keiller forstatte som chef enbart för Vedevåg som han efterhand blivit ensam ägare till. 1909 blev svärsonen Gunnar Sandström (1883-1963), gift med Gerda Keiller, vice disponent för Vedevåg. 1913 fusionerades företaget med Koppoms Bruk till Wedevåg-Koppom AB. Familjen Söderbergs företag Söderberg & Haak blev då tillsammans med Keiller dominerande ägare av företaget. 1922 gick företaget dock i konkurs och anläggningarna i Vedevåg övertogs sen av Stockholms Enskilda bank (familjen Wallenberg). Sandström avgick som VD 1923 medan David Keiller redan 1916 lämnat verksamheten.

James Keiller Jr, som blev kabinettskammarherre hos Gustav V, var gift med Alice Lyon (1869-1968), som tidigare varit gift med Henrik Pripp i vilket äktenskap hon hade en dotter som var gift med Carl Johan Jacob Emil Ekman (1883-1957). En dotter till James Keiller Jr var kvinnosakskvinnan och fredsaktivisten Flory Keiller (1904-1998), gift Gate. En Harry Keiller som föddes 1911 och dog 2002 var gift med Kerstin Mark (1913- ?), brorsbarn till Ann-Ida Mark, gift med Dan Broström. Eventuellt var det samme Harry som också var gift med Britta Broström (1909-?), dotter till Dan Broström.

Idag är medlemmar i familjen/släkten Keiller ägare till eller är verksamma i ett antal småföretag, däribland Keiller Brand Solutions AB, ägt av Peder Keiller Alberoth (1969-). En David Keiller var under 2004 inblandad i en härva i bolaget Frontyard.

Läs mer: Lundbybloggen, Särö Golfklubb, Varvshistoriska.se, Vårt Göteborg, DI1, DN, AV, DI2, Handels, Golf Digest, Sävsjö Trähus, Särö Lawn TK,

Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963

Gibson – Jonsered

Del 9 av 26 i serien Göteborgskapitalet

William Gibson (1783-1857) startade 1825 tillsammans med Alexander Keiller (1804-1874) firman Gibson & Keiller som från 1826 drev ett lin- och hampspinneri i Göteborg. Företaget flyttade år 1832 till Jonsered och blev så småningom Jonsereds fabriker. Alexander Keiller lämnade dock firman 1839 och därefter drevs den vidare av William Gibson. Både William Gibson och Alexander Keiller gifte sig med systrar till Olof Wijk d.ä.

1848 inträdde William Gibsons söner, William Gibson (II) (1816-1865) och Charles Gibson (1818-1862) i firman och 1857 dog William Gibson (I) varvid firman drevs vidare av änkan och sönerna under namnet William Gibsons Söner. Firman hade redan från början verksamhet inom såväl textilområdet som inom metallindustrin. Den senare mekaniska verksamheten spelade dock en underordnad roll under lång tid. Från 1865 leddes företaget av James Alexander Gibson (1832-1902) och David Gibson (1834-1878), yngre söner till William Gibson (I). 1872 ombildades familjefirman till aktiebolag, Jonsereds Fabrikers AB. William Gibson (II) var också verksam i firma Leopold Gibson & Co åren 1850-54 liksom aktiv i andra företags verksamhet och i den lokala politiken i Göteborg.

James Alexander Gibson var gift med Martina Barclay, dotter till John Barclay och Martina Lamberg, från två andra rika Göteborgsfamiljer, och de ägde Gunnebo slott utanför Göteborg under åren 1854-1870.
Brodern David Gibson var gift med Ida Charlotta Heckscher.

William Gibson

William Gibson (1783-1857)

1878 togs ledningen i familjeföretaget över av James Alexander och William Gibson (III) (1848-1917). Från 1870-talet och framåt blev verkstadsdelen av verksamheten allt mer betydande. När James Alexander lämnade företaget 1881 inträdde hans son John James (Jimmy) Gibson (1858-1932) i detsamma. Han blev från 1917 disponent och VD i företaget efter William Gibson (III) och var detta intill 1926 med William Gibson (IV) (1873-1954) som chef för textilavdelningen. 1927 blev den senare styrelseordförande i familjeföretaget.

John James Gibson var gift med Elisabeth (Lizzie) Waern och de var goda vänner med Ellen Key. Kusinen, företagaren och politikern William Gibson (III) var gift med Ingeborg Kjellberg, hans syster Elisabeth (Eliza) Gibson (1853-1934) med Carl-August Kjellberg, bror till Ingeborg. John James Gibson var även svenska riksdagspolitiker. En syster till William Gibson (IV), Margret Isabel Gibson, var gift med George Dickson (1862-1933).

1975 såldes familjeföretaget till Investment AB Asken, som dock redan tidigare skaffat sig en större aktiepost och 1978 såldes verksamheten vidare till Electrolux. Samma år avgick också den siste ur familjen, Gunnar Gibson, från bolagets styrelse. Nu fanns sedan ett tag inte någon textilverksamhet vid företaget. All tillverkning i Jonsered lades successivt ner och från 1990-talet finns ingenting kvar, utan numera tillverkas produkter med namnet Jonsered som varumärke i helt andra industriföretag, Husqvarna, Jonsered – Electrolux, Jonsereds Miljösystem AB, Loglift Jonsered Cranes Oy Ab och på helt andra orter som exempelvis Huskvarna.

Läs mer: Jonsereds Herrgård1, SVD, Västsverige.com, Jonsereds Herrgård2, GP, Jonsered,

Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963

Barclay – bomull och socker

Del 10 av 26 i serien Göteborgskapitalet

Alexander Barclay (1778-1833) var ytterligare en av de skottar som kom till Göteborg för att tjäna pengar under kontinentalblockaden och Napoleonkrigen. En i den första vågen tillsammans med sådana som Robert Dickson d.ä. och David Carnegie d.ä.

1807 kom han till Göteborg och 1815 grundade han Alex. Barclay & Co. Firman blev en av de ledande järnexportfirmorna i Göteborg under 1820- till 1840-talen. Utöver järn exporterade firman också trä samt var stadens största bomullsimportör.

1847 deltog Alex. Barclay & Co i bildandet av Rosenlunds Spinneri tillsammans med firman Röhss & Brusewitz och initiativtagaren C.D. Lundström. Ägare av Alex. Barclay & Co vid denna tid var Alexander Barclay d.y. (1817-1885), brorson till firmans grundare och Lars Bergman, svärfar till C.D. Lundström (1809-1879). År 1854 inköpte Rosenlund också familjen Magnus gamla sockerbruk i Gamlestaden och inrättade där en filialfabrik, ett spinneri och blekeri. På 1860-talet låg produktionen i Gamlestaden nere under flera år, men på 1870-talet byggdes det nytt och det investerades kraftigt i fabriken där och 1873 köptes Anderstorps spinneri i Lindome. 1875 hade firman över 1000 arbetare i sina fabriker, varav hälften i Gamlestaden.

Firman Alex. Barclay & Co spekulerade samtidigt kraftigt i bomull och misslyckades med detta varvid en konkurs var ett faktum år 1877. Eftersom firman ägde 1/3 av aktierna i Rosenlund och hade lånat ut bedytande belopp till textilföretagets expansion innebar detta också problem för Rosenlundsföretaget som tvingades sälja fabrikerna i Anderstorp och Gamlestaden. De senare köptes av firman Johansson & Carlander år 1880. C.D. Lundström dog 1879 och Rosenlundsbolaget övergick då i Charles Hills ägo.

John Barclay (1810-1867), äldre bror till Alexander Barclay d.y., blev 1851 delägare i D. Carnegie & Co HB med 1/7 av kapitalet vilket svärfadern Jan Lamberg (1771-1834) varit hälftenägare från 1803 till sin död. Innan dess hade John Barclay varit delägare i det konkurrerande sockerbruket Idogheten mellan 1827 och 1849. Företaget ägdes tillsammans med F. Willerding. Vid faderns död år 1867 inträdde John Barclays bror Alexander Barclay i D. Carnegie & Co istället. Vid hans konkurs år 1877 inlöstes hans andel i bolaget. Även en annan delägares, Morris Jacobson, andel inlöstes samtidigt.

John Barclay och Martina Lamberg

John Barclay och hans fru Martina f. Lamberg.

En son till John Barclay, George Barclay (1841-1921) gifte sig med Wilhelmina Dickson från den rika och inflytelserika Dickson-familjen. Dottern Martina Barclay gifte in sig i familjen Gibson och en syster var gift med handels- och industrimannen Peter Hammarberg.

I dagens Sverige finns det två personer med namnet Barclay som kan hittas bland företag och verksamheter. Bägge på olika sätt involverade i fatsighetsbranschen. Det är dels William Barclay (1928-) och Max Barclay (1971-), verksam inom fastighetsbolaget Newsec.

Läs mer: Systembolaget, Katolska kyrkan Gbg1, Katolska kyrkan Gbg2, HGU,

Andra källor:
Ivan Lind, Göteborgs Handel och Sjöfart 1637-1920, 1923
Carl. A Tiselius, Göteborg under kontinentaltiden 1808-1810, 1935
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923
H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs äldre historia, 1919