Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Series: Gods och gårdar i Västergötland «

Rånnum

År 1764 köpte Henrik Herman af Dittmer (1731-1811) och hans hustru Maria Liedgren (1734-1811) Rånnums herrgård vackert belägen bland ekdungar vid stranden av Göta älv, strax öster om Vänersborg. Familjen kom flyttande från Göteborg där Henrik Herman vuxit upp som äldste son till Herman Dittmer – en av Karl XII:s officerare vilken deltagit vid Narva och senare uthärdat 18 år av rysk fångenskap. Maria Liedgren var uppväxt i ett handelsmannahem i Göteborg och det var nog i hennes kretsar Henrik Herman kom att känna sig mest hemma.

Istället för officerskarriären sökte sig Henrik Herman af Dittmer till landets då mest expansiva och lönsamma företag – Svenska Ostindiska Compagniet med huvudkontor i Göteborg. Han började sin karriär som assistent vid kompaniet men avancerade till superkargör 1758 och senare Förste superkargör. I rollen som superkargör hade Henrik Herman ansvaret för den last som kompaniets fartyg förde. Det var superkargören som skulle förhandla om försäljning och köp av varor, såväl vid anhalter som vid slutdestinationen i Kanton. Superkargörerna stod till och med i rang över kaptenen och deras ankomst till fartyget saluterades med åtta kanonskott för att framhålla deras rang och värdighet. Därtill hade superkargören även ansvaret för administrationen ombord och skulle vid hemkomst redovisa kassabok, orderböcker, diarier med mera. Superkargören svarade slutligen även för försäljningen av lasten i Göteborg och det låg således ett stort ansvar på denne när det gällde slutresultatet av resan. Brukligt var att fartygen hade mellan två till fem superkargörer.

För Henrik Herman af Dittmers del talas om att han gjorde flera resor till Kina vilket nog också var ett krav för att nå den position han fick. Innan man erbjöds ansvaret som superkargör hade man ofta gjort någon eller några Kinaresor som kadett eller skeppsskrivare. Därtill krävdes ju ytterligare erfarenhet för en Förste Superkargör. När Henrik Herman stod på höjden av sin karriär bör hans inkomster varit ansenliga då man i hans position erhöll 2,5% av lastens värde vilket kunde motsvara omkring 75.000 daler silvermynt.

För sina insatser adlades Henrik Herman 1769 och det var då han kunde lägga ”af” till det familjenamn som tidigare varit endast Dittmer. Sin befattning på Ostindiska kompaniet sade han upp 1781 och han kom därefter att ägna sina återstående år som lanthushållare på sin 1764 inköpta egendom Rånnum. Att Henrik Herman och hustrun Maria lade ner stort arbete och intresse på sin nyförvärvade egendom står utom allt tvivel. En ny manbyggnad i två våningar med tillhörande flyglar uppfördes. Åkerbruket som ”war wid mottagandet alldeles under wanhäfd så till Åker som Äng uppfylde med stora stenar, enebuskar och tufwor, vilket allt blifwit undanrögdt, rothuggit och bortsprängt samt kring ägorne flere famnars stenhag anlagde”. Därtill hade nya odlingar öppnats och gärden och ängar dikats och hägnats. Man hade dessutom uppfört smedja, kvarn och andra ekonomibyggnader. Trädgård hade anlagts med fruktträd, krusbärs- och vinbärsbuskar samt grönsaksland – allt vackert hägnat med ett grönmålat staket.

Till denna idyll kom på sensommaren 1776 den unge lovande skalden Thomas Thorild (1759-1808) för att tillträda tjänsten som informator åt af Dittmers barn. Thorild var vid denna tid student vid Lunds universitet där han visade stort intresse för litteratur och filosofi. I studierna ingick även historia, tyska, klassiska språk och musik. Sin ungdom till trots kunde Thorild således erbjuda en stor ämnesbredd som informator.

Vid tiden för Thorilds ankomst fanns tio barn i åldrarna 15 år till 4 månader på Rånnum. Det elfte och sista barnet, sonen Wilhelm Niklas föddes först tre år senare. Den nye informatorn kom till ett hushåll som av allt att döma var fyllt av framåtanda och verkade ”i tiden”, så väl när det gällde upprustningen av lantbruket som Henrik Hermans affärer. Det tycks också som om Thorild trivdes bra i denna miljö med de natursköna omgivningarna. Han hade vid tiden ett stort vurm för den förromantiska litteraturen och levde helt uppslukad i herdedikternas idyllvärld.

Nu var det inte bara naturen som utövade sin tjusning på den unge Thomas Thorild, så gjorde även familjen af Dittmers då 15-åriga dotter Anna Brita – en som det sades glad och vänlig ung flicka med tilltalande yttre. En romans uppstod mellan de båda och den betagne Thorild besjöng denna sin första stora kärlek som ”Eos” – morgonrodnadens gudinna – i sina dikter:

”Nektar äro halfstulna kyssar våldets tränga in i själen, och de lättas ljuflighet dufnar, Eos, Eos men alla Dina lätta, stulna våldsamma kyssar voro mer än gudarnas nektar.”

Även om Thomas Thorilds och Anna Brita af Dittmers känslor för varandra tycks ha varit ömsesidiga kunde det inte komma på frågan att de båda skulle få varandra. Superkargören af Dittmer menade att studenten Thorild inte kunde erbjuda hans äldsta dotter någon tryggad ställning och det hela slutade med att Thorild lämnade Rånnum efter endast ett år för att återvända till Lund. År 1779 återvände Thorild kort till Rånnum och fann till sin stora sorg att hans Eos samma år blivit gift och lämnat gården. I sin längtan efter vad som varit skriver han:

”Jag återkallar forna dar, Förflutna stunders fröjd; Den ljufhet, blotta minnet har, Gör mig tjust och nöjd.”

Thorild kom senare att göra karriär som skald, stridbar debattör och ivrig motståndare till den gustavianska enväldiga kungamakten. Med Johan Henric Kellgren (1751-1795) förde han en hätsk och mångårig debatt mot regeltvånget inom litteraturen. Efter Gustav III:s död hyllade Thorild den nya regimen men möttes av misstänksamhet på grund av hans vurm för revolutionärerna i Frankrike. I ett tryckfrihetsåtal dömdes han 1793 till landsförvisning och lämnade därefter Sverige för att aldrig återvända. År 1795 slog han sig ner i Greifswald där han erhöll tjänst som bibliotekarie och professor vid universitetet. Två år senare gifte han sig med sin älskarinna Gustafva von Kowsky. I oktober 1808 slutade Thomas Thorild sina dagar, 49 år gammal, och begravdes på Neuenkirchens kyrkogård i Greifswald.

Två år efter det att Thorild lämnade Rånnum kom hans älskade Eos – Anna Brita – att gifta sig med sekreteraren Anders Forssenius (1748-1801), son till biskopen i Skara. Vad som föreföll vara ett gott parti vändes dock i dess motsats. Biskopen köpte gården Skofteby i Härene till sin son men denne tycks ha saknat förmåga att förvalta sitt pund. I sina försök att visa sig ekonomisk och nyskapande blottade han i stället sina svagaste sidor. Mån om att spara golvplank i sin nybyggda loge byggde han den över en damm så att man vintertid kunde tröska på isen. Försök att tillverka vagnar i järn resulterade i tunga fordon som ej gick att bruka och hela gården gick så småningom mot ekonomisk ruin. Biskopen själv kunde inte annat än att tala om Anders som sin ”oduglige son”. Efter att ha blivit änka flyttade Anna Brita till sin dotter och svärson på Lovene Herrgård där hon avled 77 år gammal i november 1838.

Henrik Herman af Dittmer och hustrun Maria kom att tillbringa sina sista år på det upprustade Rånnum. Hon insjuknade i astma och avled 4 maj 1811. Endast två månader därefter somnade också Henrik Herman in, 81 år gammal. Rånnum, som ådragit sig skulder under sterbhustiden, utmättes 1815 och såldes på auktion året därpå.

Text från Västarvet

Advertisements

Gunnebo

Gården Gunnebo förekommer under medeltiden i förteckningar över Skara domprosteris egendomar, men övergick 1396 i kronans ägo. 1582 överlät Johan III gården till sin kusin Erik Gustavsson Stenbock, men redan 1599 drog hertig Karl in gården till kronan. 1609 förlänades dock Erik Gustavsson Stenbocks änka, Malin Sture, Gunnebo. Gården går sedan i arv inom Stenbockska ätten fram till 1711, då manufaktören Hans Coopman erhöll Gunnebo. Efter dennes död tog hans söner över egendomen och sålde den 1774 till packhusinspektören Joakim Ulrik af Ditmer. Redan fyra år senare sålde af Ditmer Gunnebo till handelsmannen John Hall d.ä. för 4 500 riksdaler

1778 köpte handelsmannen John Hall egendomen Gunnebo i Fässbergs socken för att där låta uppföra ett sommarställe. Föga anade han då hur länge hans familj skulle behöva vänta på att få flytta in på Gunnebo; 18 år senare hölls invigningsfesten. Familjen Hall ägde och bebodde Gunnebo i endast två generationer, men deras påverkan på Gunnebo är den mest genomgripande och har därmed en central roll i historieskrivningen. Gunnebo var redan på 1700-talet en gammal gård och namnet förekommer första gången i en förteckning över kyrkans egendomar i slutet av 1300-talet.

Gunnebo slott

Gunnebo slott. Bild: Arild Vågen. Licens: CC-BY-SA 3.0

Stadsarkitekten i Göteborg, Carl Wilhelm Carlberg, fick uppdraget att göra ritningar till en huvudbyggnad med inredning, trädgårdar samt kringliggande byggnader. Carlberg var nyligen återkommen från en längre resa utomlands och var full av inspiration från de nyklassiska strömningar som rådde i Europa. Han var i synnerhet influerad av renässansarkitekten Andrea Palladios stilbildande villor utanför Vicenza och Verona. Med denna klassiska arkitektur i minnet, började han rita Gunnebo.

Inflyttningsfesten hölls 1796 och då hade alla spår av äldre bebyggelse raderats från Gunnebo. Anläggningen omdanades helt efter Carlbergs ritningar. Familjen Hall fick besök av dåtidens namnkunniga personer, både kungligheter och revolutionärer, konstnärer och politiker, vilka uttryckte sin beundran över de fagra omgivningarna och den rena klassiska arkitekturen vid Gunnebo.

Familjen Hall bestod av John och hans hustru Christina samt deras barn, John och Christina. Dottern var vid denna tid redan var gift med greve Claes Adam Wachtmeister af Johannishus. År 1802 avled den framgångsrike handelsmannen John Hall och den bohemiske sonen John Hall d.y. tog över Gunnebo och familjens företag.

Talesättet förvärva, ärva och fördärva speglar väl familjen Halls spektakulära uppgång och fall. John Hall d.y. var konstnärligt begåvad, men hade inte ärvt faderns lysande affärssinne. Hans oförmåga att driva det Hallska handelshuset, tillsammans med skiftande konjunkturer, bidrog till att detta försattes i konkurs 1807. För Gunnebos del följde åratal av förfall på grund av bristande underhåll av egendomen. Huvudbyggnad, ekonomibyggnader och trädgårdar befann sig i ett bedrövligt skick då egendomen såldes på auktion 1832. John Hall d.y slutade sitt liv i total fattigdom år 1830 och hans häpnadsväckande levnadsöde resulterade i en skönlitterär roman av Sophie Elkan, John Hall, utgiven 1899.

1828 såldes inredningen på auktion. Fastigheten var då sedan några år begärd i kvarstad. 1832, två år efter John Hall d.y.:s död, såldes Gunnebo på auktion till den förmögne slaktarmästaren Johan Carlsson. Carlsson ägde även landeriet Götaberg vid nuvarande Vasakyrkan i Göteborg. Han sålde stora delar av slottets inventarier: möbler, skulpturer och antikviteter. Genom att sälja koppartaket fick han igen hela den köpesumma han hade erlagt för slottet.

1838 sålde Carlsson Gunnebo för 16 666 riksdaler till John Barclay och dennes hustru Martina Lamberg.  Under den stora koleraepidemin 1861–1862 gick Barclay, hans hustru och en son bort inom loppet av ett par månader. James Alexander Gibson, gift med Barclays dotter, blev ägare till Gunnebo, sedan han löst ut de övriga i familjen Barclay. Gibson sålde snart Gunnebo till apotekaren Arthur Cavalli, som med tre söner ägde stället till 1888.

Wilhelm Denninghoff köpte Gunnebo 1888 för 90 000 kr. På slottet bosatte sig dennes nygifta dotter Hilda och hennes make friherre Carl Sparre. På Gunnebo föddes parets två barn, Britta (1890–1963) och Margareta (1900–1985).

Wilhelm Denninghoff lät uppföra en ny byggnad på Gunnebos marker, Villa Denninghoff vid Rådasjön, där han bosatte sig med sin hustru efter dess färdigställande 1898. Villan bytte senare namn till Slottsviken och fungerade under en tid som värdshus och pensionat.

Wilhelm Denninghoff stod som ägare till Gunnebo fram till sin död 1905 och efter det tog hans hustru Jeanna över som ägare fram till sin död. Familjen Sparre blev således ägare först 1922.

Familjen Sparre återförde den forna glansen till Gunnebo och höll ofta stora fester i byggnaden. Båda döttrarnas bröllopsfester hölls på slottet. De kvarvarande byggnaderna rustades upp och parken började återställas.

Carl Sparre dog 1917 och Hilda Sparre kom att bo kvar på Gunnebo fram till sin död 1948. Hon testamenterade Gunnebo till sina båda döttrar. beslöt att sälja fastigheten till Mölndals stad, vilket skedde 1 juli 1949. Dottern Margareta Sparre flyttade från slottet i början av år 1950.

Slottet renoverades åren 1949-52 med hjälp av den information som familjen Halls inventarieförteckningar och arkitekt Carlbergs bevarade originalritningar gav.

Texten delvis tagen från Gunnebos hemsida, delvis från Wikipedia. Mer: Gunnebos ägare genom tiderna.

Råda säteri

Råda Säteri skapades sannolikt ursprungligen i slutet av 1100-talet.  I slutet av 1760-talet tog direktören i Ostindiska Kompaniet Martin Törngren över Råda Säteri genom en pantaffär och lät uppföra en huvudbyggnad i trä i två våningar med valmtak och två flyglar, som blev klart 1771.

Råda säteri

Råda säteri. Huvudbyggnaden och östra flygeln.

William Chambers (1723–1796) bistod troligen med ritningar till säteriets huvudbyggnad och två flyglar som uppfördes 1770–72. Hans yngre syster Sara Chambers (1724–85) blev änka 1770 och gifte två år senare om sig med ägaren till säteriet, Martin Törngren, som ägnade stor omsorg åt säteriet:

Martin Törngren lade ner stor omsorg inte bara på inredningen utan även på parken och trädgården ner mot sjön där det byggdes en gedigen stenbrygga 20 m ut i Rådasjön. Parken är av fransk karaktär med planterad vegetation, träd och buskar tuktade enligt ett symmetriskt schema.

Martin Törngren avled 1799, men hans andra hustru Lovisa Törngren, född Svartlock, stannade kvar på Råda, där hon hade många aktade gäster, framför allt bland sin dotters litterära vänner. 1795 besöktes Råda till exempel av den engelska författaren Mary Wollstonecraft.

Under en del av 1800-talet ägdes säteriet av friherrinnan Martina von Schwerin, dotter till Martin Törngren och hennes man:

Martin Törngren hade en dotter i sitt andra äktenskap. Hon fick namnet Martina och hon har blivit den mest omskrivna ägaren till Råda. Redan som 15 – åring blev hon gift år 1804 med hovstallmästare Werner Gottlob von Schwerin och erhöll Råda i morgongåva.

Paret flyttade till Stockholm där maken hade sitt arbete i kungens tjänst. Den vackra och intagande Martina väckte, trots sin ungdom stor respekt i sällskapslivets salonger, som alltid var välbesökta och dit kom ofta storheter som Carl Gustaf von Brinkman, Tobias Sergel, Atterbom (”Lycksalighetens ö”), Frans Mikael Franzen skald och andra redan då berömda personer.

[…]

Genom sin litterära begåvning fick hon kontakt med det lärda Sverige. Hon kom att brevväxla mycket frekvent under många år med Carl Gustaf von Brinkman, som var en aktad klassicistisk poet och författare samt diplomat. Han var dessutom ledamot av Svenska Akademien. Vidare träffade hon Esaias Tegnér vid Ramlösa Brunn 1816. Även om det var ett mycket kort möte, uppstod tycke. De skulle komma att hålla kontakt i många år genom brev och boklån. Efter fyra år var tiden mogen för Tegnér att besöka det Schwerinska godset i Sireköpinge i Skåne. Tegnér skriver i sitt tacktal till värdinnan att vistelsen där tillhörde ”de få helt och hållet lyckliga dagar jag haft i Skåne”. Kontakterna fortsatte och besöken av Tegnér i Skåne blev allt tätare. Martina avslutar som oftast sina brev till Tegner med Vänskaps- och ömhetsfullt. 1824 inträffade en brytning som varade i 1 år. Denna schism lär ha uppstått efter ett närmande från Tegnérs sida. Martina tog mycket illa vid sig, packade och avreste i all hast till Stockholm. Tegnér kom allt djupare in i sin sinnessjukdom. Det kom dock ett och annat brev, som damp ner på Råda. Det sista brevet skrev Tegnér 28 februari 1843 till Martina von Schwerin. Esaias Tegnér avled 2 november 1846.

1849 sålde Martina von Schwerin Råda säteri till Gustaf Ferdinand Henning som var grundaren av Mölnlycke fabriker och också ägare till andra industrier.

Råda säteri ägs sedan 1969 av Härryda kommun.

Lärjeholm

Lärjeholms gård ligger ungefär nio kilometer nordost om centrala Göteborg. Huvudbyggnaden ligger 150 meter från Göta älv och mellan gården och älven går E45:an och järnvägen. Gården vilar på en delvis okänd historia som går tillbaka till medeltiden.

Lärjeholm omnämns första gången i ett köpebrev från 1463 då riddare Erik Nipertz köpte en tomt av Ingegerd Magnusdotter och Jeppe Andersson. Nipertz var mellan åren 1457–1470 ståthållare på Älvsborgs slott. Nästa dokumenterade ägarbyte var när Gudmund Börjesson 1552 köpte Lärjeholm. Från 1600-talet och framåt beskrivs Lärjeholm som ett säteri. Danskarna brände ner Lärjeholms säteri 1645, men redan samma år byggdes det upp igen. Under nästan två århundraden fanns flera olika ägare, bland annat Jonas Alströmer. Andra ägare var bland annat, Ebba Leijonhuvud i början av 1600-talet, Lennart Torstensson, Isaac Browald (1688-1754) som var gift med Ingela Gathenhielm (-1729), änka efter Lars Gathenhielm (-1718), Claes Adam Wachtmeister som var gift med Christina Hall och Nils Ström.

Det är troligen Claes Adam Wachtmeister som låtit uppföra den huvudbyggnad som idag återfinns på Lärjeholm. I samband med detta tillkom två flygelbyggnader, varav den ena finns kvar. Den andra brann ner och återbyggdes aldrig.

Gården visar inga tecken på yttre förändringar sedan denna tid. Huvudbyggnaden är i sengustaviansk stil med sparsamma dekorationer i klassicistisk stil, tidstypiskt för en svensk herrgård. Den är symmetriskt utformad och har fasader i gulmålad locklistpanel med ett högt, valmat mansardtak. Huset är uppfört i två våningar med oinredd vind. Flygelbyggnaden är uppförd i samma gulmålade locklistpanel som huvudbyggnaden och har ett liknande tak.

På huvudbyggnadens framsida finns tre ingångar. Den centralt placerade huvudentrén på framsidans mitt var till för husets ägare och familj. De två yttre ingångarna leder till husets första våning där kök och utrymmen för tjänstefolk fanns. Den andra, finare våningen är den som ägaren och hans familj bodde i. Här är takhöjden och fönstren en aning högre än våningen under. Den inre planlösningen är i stort sett likadan som vid uppförandet.

I ett utrymme i källaren syns spåren från medeltiden. Källarutrymmet är i grovhuggen sten med ett lågt tunnvalvstak, och har klarat såväl eld som tidens tand.

Göteborgs Stad köpte Lärjeholms gård 1895. Anledningen till köpet var att kunna säkerställa kvaliteten på dricksvattnet till staden. Under egendomen finns ett stort sandlager genom vilket det tillrinnande vattnet från älven naturligt filtreras.

Under 1900-talet blev Lärjeholms gård behandlingshem. Från 1920 och framåt var gården hem för alkoholister, och från slutet av 1940-talet fungerade gården som en del av Lillhagens sjukhus. En restaurering av huvudbyggnadens exteriör gjordes 1984. I dag finns här ett motivations- och utredningshem.

Lärjeholms gård byggnadsminnesförklarades den 21 december 1973, och sedan 1991 ingår den i Higabs fastighetsbestånd.

Grunden i texten från Higab. Bearbetad och ändrad med uppgifter från flera andra källor.

ÄGARLÄNGD
-1463 Ingegerd Magnusdotter och Jeppe Andersson
1463- Erik Nipertz
-1536 Håkan Nilsson
1536- Nils Eriksson
-1552 Salfve, Helge, Anders och Torsten Gudmarssöner (östra Lerje)
-1552 Gudmund Börjesson (västra Lerje)
1552- Gudmund Börjesson (hela Lerje?)
-1600 Sven Larsson i Munkiasgierdhe, Bryngel Persson,
Jon Arfvidsson, Kerstin Karlsdotter, Anna och
Gyrid Håkansdöttrar samt Henning Skräddares
hustru Nya Lödöse (del av Lerje)
1600-1608 Arfvid Håkansson (del av Lerje)
-1601 Karin i Nörunga (Lilla Lerje)
1601-1610 Ebba Leijonhufvud (Lilla Lerje)
1608-1610 Ebba Leijonhufvud (del av Lerje)
1610-1636 Herman Wrangel
1636-1665 Johan Mauritz Wrangel
1665-1680 Mauritz Friedrick Wrangel, Anna Elisabeth Wrangel och Krister Horn
1680-1723 Hans von Gerdes
1723-1725 Carl von Gerdes
1725-1755 Isaac Browald och Ingela Gathenhielm
1755-1760 Jonas Alströmer
1760-1793 Nils Ström och Sara Catharina Ström
1793-1793 Jonas A. Sernström och Anna M Sernström
1793-1811 Clas Adam Wachtmeister
1811-1840 A.R. Lorent
P.E. Lorent
1840-1873 Nolleroth
Jägmästare A.F.T. Ostvald
Grosshandlare C.F. Karlbom
Grosshandlare Jakob Trahn
1873-1895 Fil. Doktor. A.V. Ekman
1895- Göteborgs stad

Aspenäs

Aspenäs ligger vid norra stranden av sjön Aspen i Lerums kommun.

Enligt myter och sägner fanns det bebyggelse på Aspenäs redan på 1400-talet, men det är först i samband med Brynte Birgersson Lillie som den 18 november 1569 erhöll mark som en gåva från Johan III, som det finns säkra historiska uppgifter. Det var just Brynte Birgersson Lillie som sedermera lät bygga Aspenäs Säteri, det vi idag kallar Aspenäs Herrgård.

1572 stod Aspenäs färdigt. Ägaren, som då kallade sig Brynte Birgersson af Aspenäs, var vid denna tid mest ryktbar som framgångsrik fältherre under nordiska sjuårskriget, men senare även som regional överbefälhavare i Västergötland och ståthållare på Älvsborgs fästning. Släkten Lillie kom att stanna på Aspenäs från 1569 till 1730. En av ättlingarna, överste Johan Abraham Lillie, gav sin hustru, Fru Karin Stake till Wallox-Säby, sätesgården Aspenäs i morgongåva, tillsammans med hälften av de gårdar och lösören han kunde ärva eller förvärva.

Anders Nilsson, adlad Cederflycht (1670-1747) tillträdde 1730. Han sålde järn och brännvin och var dessutom kapare utanför Västkusten – en lönsam kombination. År 1748 köptes Aspenäs säteri av Nils Lilliekreutz, som var bulvan för den verklige köparen, köpman Nicolas Jacobson. Eftersom Aspenäs fortfarande var ett frälsegods, måste ägaren vara adlig.

Affären ordnades så att Lilliekreutz pantskrev fastigheten till Jacobson, som sedemera adlades (1756) och då kunde köpa Aspenäs. von Jacobson uppförde en praktfull huvudbyggnad i trä, rustade upp ekonomibyggnaderna, odlade omfattande trädgårdsanläggningar och startade ett tegelbruk i närheten. Han var även en köpman med monopol på sockertillverkning i Göteborg. Samuel Bagge kom att överta Aspenäs på ett liknande sätt, när von Jacobsons son, Jacob, svårt skuldsatt var tvungen att sälja Aspenäs år 1780. Bagge handlade med tjära, järn och jordbruksprodukter. År 1800 fick han Kunglig Majestäts tillstånd att köpa Aspenäs med flera frälsesäterier. Med tilltagande ålder försummade han dock underhållet av gården.  År 1808 tog en av sönerna över, varpå egendomen delades upp.

Nu köptes Aspenäs, i minskat format, av Johan von Holten. Han lämnade sin dåvarande karriär bakom sig för att ägna sig åt upprustningen av det förfallna herresätet. Den nuvarande herrgårdsbyggnaden, uppförd 1823 på en husgrund från 1500-talet, är Johan von Holtens verk.

1894 köptes Aspenäs av grosshandlare Arthur Seaton. Han var en företagsam man med näsa för nymodigheter, men också för stil, elegans och yppersta kvalitet. Detta kom att märkas på Aspenäs i alla avseenden. Det blev nu en mönstergård med paraddjur som rasrena hästar och kor med god stamtavla. En lindallé planterades för att leda vägen fram till egendomen där park och trädgård uppfördes med nya slags blommor och träd, allt i engelsk stil.

Seatons höll många överdådiga fester med dåtidens överklass, till och med det svenska kungahuset fanns bland gästerna. Besökarna hämtades av Carl Emil Johansson vid järnvägsstationen i Jonsered och transporterades med ångslup över sjön till Aspenäs säteri. År 1900 ersattes slupen av en eldriven båt vid namn Giralda.

När Arthur Edward Seaton dog år 1912 tog hans son George över driften. Tiderna var tuffa och George var inte lika duktig affärsman som sin far. Under perioden 1927-29 styckades den sista marken upp och såldes. Herrgårdsbyggnaden med tillhörande mark på 5,5 hektar köptes då av grosshandlaren Axel Valdemar Holm.

De sista privatpersonerna som ägde och bodde på herrgården var makarna Tellander. De köpte herrgården 1930 och bodde där fram till 1958. De testamenterade gården till Lerums kommun. Från 1967 har Aspenäs herrgård använts som hotell och konferensanläggning.

Sedan år 2000 driver Comwell, en skandinavisk koncern för konferens och avkoppling, Comwell Aspenäs.

Aspenäs

Aspenäs

Huvuddelen av texten hämtad från Comwell Aspenäs hemsida.

Bö herrgård

Från början ett skattehemman med en kvarn vid en närliggande bäck. Så småningom gestaltades byggnaden enligt ståndsmässiga former. Det finns noteringar om Bö som herrgård sedan år 1485 och att justitiepresidenten i Göteborg, Peder Knutsson, senare adlad Bäfverfeldt, köpt en hälft av Böö år 1662. Därefter ägdes gården av stadens stämpelmästare Christian Nöthel, och i början av 1700-talet är Hans Svensson Böker brukare av halva gården och hans svägerska Margareta Ellers innehar den andra hälften.

År 1736 står rådmannen Johan Ahlström som ägare efter gifte med Bökers dotter Johanna. Det var under hans tid som Linné under sin västgötaresa besökte Böö.  År 1797 kom gården i den kända släkten Wetterlings ägo genom att Johannes D:son Wetterling köpte herrgården samtidigt som han också köpte Fräntorp. 1830 övertogs den av  J F Silvander. Han hade fått en gedigen utbildning som han byggde på med studier utomlands. Genom markköp utökade han Böös ägor till 56 hektar och upprustade trädgården genom att anställa den kände tyske trädgårdsmästaren Frans Töpel som också anlagt Göteborgs Trädgårdsförenings trädgård.

Bö herrgård

Bö herrgård

Johan Fredrik Silvander avled 1867 i en ålder av 94 år. Sonen Fredrik Silvander övertog såväl gård som firma, men avled ogift redan två år senare, då systern Sophia och barn efter en andra syster fick ärva. Genom köp och inlösen blev en kapten Berggren ensam ägare till Böö och fortsatte att utöka herrgårdens ägor till förhållandevis billigt markpris. Frö detta skapades bolaget AB Böö Villastad år 1921 med greve Carl Gustaf Hamilton som verkställande direktör. Han var gift med major Berggrens dotter Elsa. Redan 1924 bolaget herrgården till Göteborgs Stads Barnhus:

1924 sålde Barnhuset fastigheten till Pripps Bryggerier och köpte Bö herrgård där barnhemsverksamheten fortsatte fram till 1940. Till skillnad mot tidigare fick inte barnhemsbarnen separat skolundervisning utan gick i folkskolan tillsammans med andra barn. De behövde inte heller utmärka sig genom att gå i enhetliga kläder. Men ändå bildade barnhemsbarnen en grupp som höll samman och skilde sig från andra barn. De började och slutade varje dag med gemensam andakt och varje söndag gick hela skaran till gudstjänsten i  Örgryte nya kyrka.

Sommaren 1940 lades barnhusverksamheten ner, mycket på grund av rädslan för kriget. Folkskolebarnen i Göteborg, även barnhusbarnen, evakuerades med sina lärare till landsbygden. Den egentliga barnhusverksamheten återupptogs inte och efter 200 år var dess historia slut. I stället hyrde barnavårdsnämnden i Göteborg Bö herrgård och fortsatte barnhemsverksamheten i kommunal regi fram till 1992.

Herrgården är i dag Montessoriskola och daghem som drivs av Stiftelsen Casa dei Bambini.

Fräntorp

De äldsta påträffade uppgifterna om Fräntorp  är från slutet av 1500-talet. 1638 uppges Erik Oxenstierna som ägare till Fräntorp. Erik Carlsson Oxenstierna (1616-1662) var gift med sin syssling Margareta Bielke af Åkerö (1622-1655) och efter hennes död med Ebba Ulfsparre af Broxvik.

År 1672 innehades Fräntorps säteri av Erik Oxenstiernas dotter Sigrid (1649-1721) och hennes make Axel Leijonsköld (1640-1712). Detta par hade emellertid förpantat egendomen mot 1000 rdr specie till landsbokhållaren Lars Håkonsson. 1678 blev Håkonsson ägare till Fräntorp.

Efter Håkonsson så ägde hans änka Anna Rödbeck egendomen hade hon 1722 utarrenderad till trädgårdsmästaren Olof Andersson som bättrade upp sina affärer genom att hålla krogrörelse där, vilket ej såga med blida ögon av gästgivaren i Partille. Det blev rättegång varvid krogen dömdes som olaglig och till att stängas.

1730 är borgmästare Dan Lenberg i Vänersborg  ägare, men hade gården utarrenderad. I slutet av 1730-talet och början av 1740-talet är en Oluf Arfwidsson som arrendator.  År 1743 arrenderades och beboddes Fräntorp av I.H.Röhl. Lenberg är fortfarande ägare år 1747 . Han arrenderade då ut egendomen till jaktlöjtnanten Stephan Ståhle. Rådman Sven Wengren i Göteborg, själv från Vänersborg, var 1754 förmyndare för Lenbergs dotter Anna Elisabet Lenberg och sålde samma år Fräntorp till körsnären i Göteborg Lars Quiding för 7000 daler silvermynt.

Lars P. Quiding (1714-1789) hade 1743 vunnit burskap som buntmakare i Göteborg. Som ägare av Fräntorp ville Quiding ”skyndsamt från utrikes ort införskriva pileträd till utplantering å Fräntorps utmärker till tunnband’, men lyckades inte med detta på grund av grannarnas motstånd.

Quiding och hans hustru Anna sålde 1770 Fräntorp till superkargen Fredrik Bratt för 28.000 dir Stmt. I priset ingick på gården befintlig boskap, åk- och körredskap, spannmål och viktualier.- Quiding inköpte senare Vidkärr och ett par Torpagårdar.

Fredrik Bratt (1729-1793), son till rådmannen i Göteborg, Jacob Bratt och hans fru Sophia Schröder, var gift med Catharina Margareta Minten, dotter till  vinhandlaren/traktören Johan Minten och Regina Werkamp. Bratt innehade Fräntorp till sin död och sterbhusdelägarna efter honom intill 1800.

Handlanden Johannes D:son Wetterling år 1800 ett helt mantal Fräntorp för 15.000 rdr rgs. Säljare var förutom änkan Bratt sönerna J.J. och Pr.Bratt, mågarna Jacob D. Wetterling och Peter Wennerholm samt omyndiga dottern Magdalena Bratt.

Johannes D:son  Wetterling (1741-1804) hade 1763 vunnit burskap som handlande i Göteborg och medlemsskap  Handelssocieteten. Han var gift med Catharina Maria Jacobsson, dotter av notarie Anders Jacobsson och Rebecka Malmér.

Wetterling var under sista åren av 1790-talet redogörare för och tillsamman med P.P.Ekman och G.B.Santessons Enka & Co ägare av Lisebergs Sockerbruk. Han dog 1804 och makan 1805. Sonen Jacob Daniel Wetterling(1771-1822), sedan 1797 ägare av Böö efter att fadern skänkt honom herrgården, ärvde Fräntorp. Jacob Daniel Wetterling vann burskap som handlande och blev medlem i Handelssocieteten år 1805. Han var gift med Sophia Regina Bratt (1773-1845), dotter till ovannämnda Fredrik Bratt och Catharina M. Minton.

År 1813 sålde Wetterling Fräntorp till grosshandlaren och riksdagsmannen Peter Malm. Köpeskillingen var 44.000 rdr rgs. Sven Peter Malm (1779-1025), son till  grosshandlaren och innehavaren av landeriet Kvibergsnäs, Jonas Malm, erhöll 1802 förening med Handelssocieteten i och l804 burskap som handlande i staden. Han är från faderns död 1808 till 1811 tillsammans med äldre brodern Niclas Malm som innehavare av Kvibergsnäs .

I bouppteckningen efter Malm, som avled på Fräntorp 3 sept.1825, värderas gården till 24.000 rdr b:co. Sterbhusdelägarna sålde 1826 Fräntorp till grosshandlaren David Carnegie s:r för 17.010 rdr b;co.

Carnegies familj bodde på Fräntorp under sommaren, men änkefru Carnegie inköpte kort före sin död år 1840 även Stora Torp. Hon gifte sig 1845 med sin kusin David Carnegie J:r, då änkling efter sin första maka Julie Zeuthen. Fräntorp värderades 1837 till 21.600 rdr b:co. men” när Carnegie 1849 sålde egendomen, var det för 33.333.1/3 rdr b:co. Köpare var Otto Reinhold Bennet (1813-1895).

Näste ägare blev Theodor Noring, som 1859 köpte egendomen för 80.000 rdr mt och 186l erhöll fastebrev, Noring kom emellertid på obestånd och tvingades överlåta sin egendom till borgernärerna. Borgmästare Johan Erik Reuterfeldt (1815-1880) köpte 1863 Fräntorp av sysslomannen i Norings konkursmassa för 79.000 rdr rmt. Reuterfeldt innehade egendomen till 1873 då han sålde till Carl Bengtson. Köpeskillingen var då 80000 kronor.

Vid sekelskiftet 1900 övergick Fräntorp till Säfveåns AB. År 1926 försålde Säfveåns A-B större delen av sina jordegendomar till staden. År 1936 uppläts Fräntorp till ett antal nybyggare som under sakkunnig ledning fick bygga sina egnahem i stort sett helt i egen regi i enlighet med en plan gjord av stadsträdgårdsmästare E A Wahman. För att få tilldelning av tomtmark i Fräntorp krävdes:

  1. Nybyggaren fick inte ha någon förmögenhet.
  2. Man måste ha ett fast arbete, och
  3. Minst ett men helst två barn skulle familjen ha (några undantag gjordes från
    detta).
Fräntorp

Fräntorps mangårdsbyggnad 1937.

Partille herrgård

Partille herrgård eller Slottet i folkmun, är en herrgård i centrala Partille i Partille kommun. Byggnaden har ett monumentalt läge på en höjd med utsikt över Säveåns dalgång. Sedan den 28 december 1995 är Partille herrgård byggnadsminne.

Herrgårdens historia går sannolikt tillbaka till 1300-talet, och i källorna nämns ett Partille stom på 1400-talet. Tillen början lär det ha varit ett kyrkohemman. Därefter var det ett kronohemman under Johan III:s tid. Den först kände ägaren var Oluff Nilsson, som 1583 köpte egendomen från kronan för 18 1/2 daler silvermynt samt två oxar. Kring 1632 köptes gården av presidenten i det nygrundade Göteborgs handelskollegium, Israel Noraeus. År 1676 köpte packhusinspektorn i Göteborg, Conrad von Braun-Johan (1636-1691; adlad 1690), Partille egendom. Braun-Johan var för övrigt gift med Sara Carlberg, faster till Bengt Wilhelm Carlberg – far till Carl Wilhelm Carlberg som senare kom in i bilden.

Under 1600-1700-talen tillhörde Partille herrgård flertalet adliga släkter, vilka utökade godsets jordareal väsentligt genom köp av kringliggande gårdar. En av de adelsmän som ägde gården under 1600-talet var Per Brahe. På en karta från 1702, upprättad av lantmätare Eric Kuus, syns att säteriets huvudbyggnad i trä låg på platsen för det nuvarande ”slottet”. Söder därom låg ekonomibyggnaderna och i sydöstra delen av den senare parken låg intill Björnekullarna en gård som hette Håkansgård, som tillhörde säteriet med en tredjedel.

Egendomen såldes 1763 av löjtnanten Jean Abraham Silfverhielm – som endast innehaft godset under kort tid – till grosshandlaren David Sandberg (1726-88).  År 1766 blev han direktör vid Ostindiska kompaniet, under den tredje oktrojen 1766-1787. Han adlades i december 1772 i Göteborg av Gustav III med namnet af Sandeberg.

Idéerna om ett herresäte i stor stil växte fram hos makarna af Sandeberg efter det att David blivit adlad. Till sin hjälp hade de hustrun Marys (1731-74) bror William Chambers, som var hovarkitekt i England och som varit superkargör på det svenska Ostindiska kompaniets fartyg ”Hoppet” tillsammans med David Sandberg på resan till Kanton 1748-49. 1773 påbörjade af Sandeberg uppförandet av den herrgårdsliknande gården i Partille. William Chambers hade sitt arkitektkontor i London och kontakten med honom fick ske brevledes. Herresätet i Partille har förknippats med Chambers inte minst för att svågern af Sandeberg i sitt brev av den 12 maj 1773 till arkitekten skriver om ”modellerna som du hade godheten att sända mig”.  Flera detaljer till herrgården var direktimporterade från England, såsom fönsterkarmar och dörrar. Möjligen kan William Chambers ha utfört översiktsritningar till herresätet i Partille, men äldre forskning har visat att arbetsritningarna är verk av  arkitekten Carl Wilhelm Carlberg.

William Chambers hade tidigare bistått sin andra syster Sara (1724-85), gift 1747-70 med engelsmannen Georg Bellenden (-1770) och omgift 1772 med Martin Törngren med ritningar till Råda säteri som uppfördes 1770-72 av Törngren.

Arkitekten Carl Wilhelm Carlberg var den som på plats som ansvarade för att Partille herrgård blev som planerat. Själva bygget kom igång senast i juni 1773 och 1777 var det mesta klart. Därefter företog Carlberg en utlandsresa, som kom att vara i nära fem år – från maj 1777 till januari 1782. Detta försenade väsentligt slutförandet av bygget och först 1780 stod herrgården inflyttningsklar. Huset uppvisar stora likheter med Sturehovs herrgård i Botkyrka, vilken uppfördes samtidigt av direktören i Svenska Ostindiska Kompaniet, riksrådet Johan Liljencrantz. Gemensamma nämnare är bland annat polykroma Mariebergskakelugnar och väggfält utförda av dåtidens skickligaste dekoratörer.

Partille herrgård

Partille herrgård

Huvudbyggnaden uppfördes av holländsk klinkert, som fraktats på segelfartyg till Göteborg, varifrån det transporterades uppför Säveån med dragare till Partille. De två gårdsflyglarna av trä uppfördes strax efter Carlbergs hemkomst. En lindallé planterades, från landsvägen och upp till den stora borggården och en stor trädgård med park anlades, på totalt cirka 14 tunnland. Arvingarna till af Sandebergs sålde huset år 1796 till Niklas Björnberg, som då var Göteborgs rikaste man och ligger begravd på Partille kyrkogård. År 1820 gästade Karl XIV Johan herrgården och år 1835 köptes herrgården av Evald och Herman Schmidt från Sachsen Altenburg. Mellan åren 1862-1871 fungerade herrgården som flickpension.

Genom en donation av ”Slottets” dåvarande ägare, Göteborgs Hyrverksaktiebolag och dess direktör C. Wincrantz, kunde all inredning och alla inventarier från stora salen och ett där bredvid liggande förmak i herrgården flyttas till Röhsska konstslöjdsmuseet år 1916. Rumsinredningarna återfördes 1994 till Partille herrgård vid det inre restaureringsarbete, som skedde i samarbete med länsantikvarie och Bohusläns museum. Partille kommun köpte in fastigheten 1922.

Herrgården övergick 1992 till Partille Kommunfastigheter AB, senare Partillebo AB. 1994 renoverades herrgården. Under större delen av 1900-talet har kommunal administration varit inrymd i herrgården. Efter restaureringen används herrgårdens bottenvåning främst till representation, borgerliga vigslar och liknande. Första våningen är fortfarande utställningslokaler medan andra våningen inrymmer lokaler för kommunledningen.

Underås

Ståthållaren på Älvsborgs slott, Erik Stenbock innehade 1586 både Underås och Överås. Efter att denne gått i landsflykt, indrogs godset men återfördes 1619 till hans son Gustaf Stenbock och hörde dit ännu 1680. Såväl Burgården som Överås och Wilhelmsberg ingick då i Underås ägor. Kung Karl XI förlänade 1685 Underås och Överås till Johan Carlberg, domprost och sedan biskop i Göteborg. År 1701 övergick gården till Carlbergs änka, och efter hennes död 1719 ärvdes Överås av sonen Johan Eberhard Carlberg i Stockholm. Omkring år 1730 köptes både Överås och Underås av köpmannen Erik Nissen för 2 300 daler silvermynt. Erik Nissen och hans bror Hieronymus Nissen tjänade stora pengar på investeringar i Ostindiska kompaniets skepp, ostindisk handel och tesmuggling till Enland. På Underås uppförde Nissen en ståtlig mangårdsbyggnad och en vacker trädgråd. Stället gick under hans tid ofta under namet ”köpman Nissens trädgård”. Linné besökte gården 1746 och beskrev den i sin bok ”Västgötaresa”:

”Juli 11, Nissens trädgård låg utom staden, artigt på Holländska sättet anlagd, med grafvar, hvaruti rinnande vatten lopp genom trädgården, med vackra häckar af hvit bok eller charme samt med ett litet orangeritrie. Svanor lågo uti vattengrakten, krithvita med sina långa halsar. Anas facie nuda papillosa — alle voro de hvita, alle små, alle luktade som moschus (mysk).”

Underås

Underårs 1881

Efter Nissens död 1750 testamenterades Överås och Underås till hans dotter Katarina Maria, gift med handelsman Harder Matzen. När Matzen blev änkling, blev dottern Dorotea Elisabeth Matzen ägare till de båda hemmanen genom sitt äktenskap med handelsmannen Gustaf Bernhard Santesson. Santesson sålde 1787 Underås och Överås till Hans Jacob Beckman enligt CRA Fredberg men på Wikipedia anges det han sålde den till kungliga sekreteraren vid Postverket Hellström som uppges vara Santessons svåger.  Underås hamnade senare återigen i änkan Santessons ägo kring 1820 då hon dog på Underås 1829. Fru Santesson skänkte även mark till Örgrytes första skola och fattighus vid sekelskiftet 17-1800. Något som kan tydapå att Santesson överhuvudtaget aldrig sålde UnderåsNågon gång vi denna tid avskiljdes Wilhelmsberg och Överås från Underås. H.J. Gjers blev ägare till Underås efter att änkan Santesson dött varefter Carl David Lundström, delägare i Rosenlunds Fabriker AB i början av 1860-talet inköpte Underås. Hans söner David och Viktor Lindström började år 1880 att stycka upp egendomen för bebyggelse av villor.

Villastaden Underås

Den mörkt bruna gaveln till vänster på det vänstra kortet är Villa Glitne. Den stora ljusare bruna byggnaden i bakgrunden är Underås gård och det vita huset Villa Idelund, senare inrymmande Göteborgs privata sjuk- och konvalescenthem. Kring 1905.

Järnvägsviadukten vid Underås

Järnvägsviadukten vid Underås på 1930-talet. Villastaden på andra sidan järnvägen in mot Mölndalsån och längre bort Korsvägen.

Andra källor: CRA Fredberg, Det gamla Göteborg

Jakobsdal

Hette innan 1819 Örgryte stom och var väl troligen inget egentligt landeri även om det ibland sägs så. Ett landeri var beläget på marker som ägdes av Göteborgs stad. Så kan väl knappast ha varit  fallet med Örgryte stom  (senare Jakobsdal). Som stomgård var det gårdens ansvar att stå för församlingsprästens avlöning. Namnet Jakobsdal kommer eventuellt från Hans Jakob Cavallin som ägde egendomen under större delen av 1800-talets första halva, från 1809, samma år som han också övertog Apoteket Kronan intill 1841 då han dog.

Apotekare Cavallin drev förutom Apoteket Kronan också en omfattande grossisthandel i medicinalväxter, medicinalier samt hade ett kemiskt-tekniskt laboratorium såväl som en badinrättning inne i Göteborg, i Brunnsparken. Vid framställning av en bengalisk eld år 1832 inträffade en kraftig explosion i laboratoriet som skadade många och dödade en person.

Två senare ägare av gården var Elis Brusewitz och Leopold Abramson. Elis Brusewitz bedrev bland annat omfattande låneaffärer och var delägare i firman Röhss & Brusewitz (senare Röhss & Co) och Leopold Abramson var delägare i firman Aug. Abrahamsson & Co.

1915 bildades Fastighets AB Jakobsdal i syfte att exploatera Jakobsdals egendom. Området bebyggdes med villor såväl som med större lägenhetshus. Huvudbyggnaden stod dock kvar och blev 1915 Betaniastiftelsens sjukhem. Revs 1980 för att lämna plats för Sovjetunionens konsulat.

Jakobsdal 1851

Jakobsdal 1851. Bild: C.G. Berger.

Jakobsdal 1871

Jakobsdal 1871. Foto: Robert Dahllöf

På Jakobsdal område fanns och finns än idag flera jättegrytor. Idag ligger de alldelse i kanten av motorvägen, men går fortfarande att beskåda. 1922 skrev Fritz Stenström om dem i Sveriges Natur då det befarades att de skulle sprängas bort när de nya husen skulle byggas:

Jättegrytorna inpå storstaden
En göteborgsk naturskyddsfråga

På Örgryte Stom, eller som det numera kallas, Jacobsdal går en bergsrygg i riktning från norr till söder och tämligen brant sluttande mot väster. Den norra delen ingår som ett område av den gamla Jacobsdalsparken under det den sydliga är en skogsbacke, bevuxen med smärre ekar, kaprifoliumsnår etc. Just där en gammal gärdesgård utmärker gränsen för Örgryte Stom, höjer sig berget till en ett tiotal meter lång och nästan lika bred granit-gneisplatå med en vacker utsikt över Lisebergsdälden; alldeles nedanför i dalen löper Lilla Danska vägen, intill denna västkustbanan och i sänkan ringlar sig Mölndalsån. Berget stupar här nästan tvärbrant ned, och för geologen och naturvännen erbjuder detta bergsstup ett verkligt intresse. Här har nämligen i tidernas morgon en glaciärbäck svarvat ut en grupp av 4 stycken jättegrytor och facetterat bergväggens ytor medelst en slipning, som verkligen kan kallas helt konstnärlig. De två grytorna äro större med mer än 1 1/2 meters diameter, de andra två ungefär hälften så vida. Bergväggen är väl cirka 8 meter från ovan till nedan och företer åtskilliga längs- och tvärgående sprickor. Vi ha således ett rätt så storslaget naturminnesmärke framför oss, där man minst väntat finna det, nämligen så gott som inpå stadens knutar.

Här bör också tilläggas, att dessa grytor långt ifrån äro de enda på området, ty utefter nämnda bergsryggens västersluttning finnas ytterligare åtminstone ett tiotal, fastän enstaka sådana, i öppen dager. På den s. k. Kejsarplanen i Jacobsdalsparken, en med konst upplagd terrass, ligger ett helt rös av större rundade s. k. löparstenar. Traditionen förmäler, att här skulle funnits en jättegryta så vid och djup att ägaren till Jacobsdal, grosshandlanden Leopold Abrahamsson, av omtanke för sina barn lät igenfylla den, så de icke skulle falla i grytan och drunkna, då den väl merendels var fylld med regnvatten.

Denna beskrivning jämte åtföljande fotografi har till ändamål att fästa Naturskyddsföreningens uppmärksamhet på ifrågavarande naturminnen. Jacobsdalsområdet (en del av gamla Örgryte) skall nu upplåtas till bebyggande som villastad. De enstaka grytorna äro därmed naturligtvis prisgivna. Däremot bör något ovillkorligen göras för att rädda den här ovan skildrade bergsformationen med sin vackra grupp av 4 stycken jättegrytor. Visserligen är tomtplanen uppgjord så, att grytorna så att säga komma att ligga på tomtens bakgård och därigenom åtminstone kunna tänkas undgå spettet och sprängskotten; men vem får sedan någon glädje av dem, då de i sin nya omgivning (på bakgården således!) komma att alldeles undandragas den intresserade allmänhetens iakttagelse.

Hem bygdssällskapet Örgryte Odalmän, som bland annat gjort till sin uppgift att verka för skydd av naturminnesmärken inom församlingen, har haft sin uppmärksamhet riktad på denna grupp av jättegrytor samt för sin del ansett, att man med snaraste bör gå i författning om att söka få området fridlyst, så att grytorna jämte ett tillhörande område av 5 -10,000 kvm. finge för framtiden förbliva vad det varit: ett vackert naturminnesmärke i sin rätta omgivning.

Göteborg i mars 1922.
Fritz Stenström

Med. lic.