Rånnum

År 1764 köpte Henrik Herman af Dittmer (1731-1811) och hans hustru Maria Liedgren (1734-1811) Rånnums herrgård vackert belägen bland ekdungar vid stranden av Göta älv, strax öster om Vänersborg. Familjen kom flyttande från Göteborg där Henrik Herman vuxit upp som äldste son till Herman Dittmer – en av Karl XII:s officerare vilken deltagit vid Narva och senare uthärdat 18 år av rysk fångenskap. Maria Liedgren var uppväxt i ett handelsmannahem i Göteborg och det var nog i hennes kretsar Henrik Herman kom att känna sig mest hemma.

Istället för officerskarriären sökte sig Henrik Herman af Dittmer till landets då mest expansiva och lönsamma företag – Svenska Ostindiska Compagniet med huvudkontor i Göteborg. Han började sin karriär som assistent vid kompaniet men avancerade till superkargör 1758 och senare Förste superkargör. I rollen som superkargör hade Henrik Herman ansvaret för den last som kompaniets fartyg förde. Det var superkargören som skulle förhandla om försäljning och köp av varor, såväl vid anhalter som vid slutdestinationen i Kanton. Superkargörerna stod till och med i rang över kaptenen och deras ankomst till fartyget saluterades med åtta kanonskott för att framhålla deras rang och värdighet. Därtill hade superkargören även ansvaret för administrationen ombord och skulle vid hemkomst redovisa kassabok, orderböcker, diarier med mera. Superkargören svarade slutligen även för försäljningen av lasten i Göteborg och det låg således ett stort ansvar på denne när det gällde slutresultatet av resan. Brukligt var att fartygen hade mellan två till fem superkargörer.

För Henrik Herman af Dittmers del talas om att han gjorde flera resor till Kina vilket nog också var ett krav för att nå den position han fick. Innan man erbjöds ansvaret som superkargör hade man ofta gjort någon eller några Kinaresor som kadett eller skeppsskrivare. Därtill krävdes ju ytterligare erfarenhet för en Förste Superkargör. När Henrik Herman stod på höjden av sin karriär bör hans inkomster varit ansenliga då man i hans position erhöll 2,5% av lastens värde vilket kunde motsvara omkring 75.000 daler silvermynt.

För sina insatser adlades Henrik Herman 1769 och det var då han kunde lägga ”af” till det familjenamn som tidigare varit endast Dittmer. Sin befattning på Ostindiska kompaniet sade han upp 1781 och han kom därefter att ägna sina återstående år som lanthushållare på sin 1764 inköpta egendom Rånnum. Att Henrik Herman och hustrun Maria lade ner stort arbete och intresse på sin nyförvärvade egendom står utom allt tvivel. En ny manbyggnad i två våningar med tillhörande flyglar uppfördes. Åkerbruket som ”war wid mottagandet alldeles under wanhäfd så till Åker som Äng uppfylde med stora stenar, enebuskar och tufwor, vilket allt blifwit undanrögdt, rothuggit och bortsprängt samt kring ägorne flere famnars stenhag anlagde”. Därtill hade nya odlingar öppnats och gärden och ängar dikats och hägnats. Man hade dessutom uppfört smedja, kvarn och andra ekonomibyggnader. Trädgård hade anlagts med fruktträd, krusbärs- och vinbärsbuskar samt grönsaksland – allt vackert hägnat med ett grönmålat staket.

Till denna idyll kom på sensommaren 1776 den unge lovande skalden Thomas Thorild (1759-1808) för att tillträda tjänsten som informator åt af Dittmers barn. Thorild var vid denna tid student vid Lunds universitet där han visade stort intresse för litteratur och filosofi. I studierna ingick även historia, tyska, klassiska språk och musik. Sin ungdom till trots kunde Thorild således erbjuda en stor ämnesbredd som informator.

Vid tiden för Thorilds ankomst fanns tio barn i åldrarna 15 år till 4 månader på Rånnum. Det elfte och sista barnet, sonen Wilhelm Niklas föddes först tre år senare. Den nye informatorn kom till ett hushåll som av allt att döma var fyllt av framåtanda och verkade ”i tiden”, så väl när det gällde upprustningen av lantbruket som Henrik Hermans affärer. Det tycks också som om Thorild trivdes bra i denna miljö med de natursköna omgivningarna. Han hade vid tiden ett stort vurm för den förromantiska litteraturen och levde helt uppslukad i herdedikternas idyllvärld.

Nu var det inte bara naturen som utövade sin tjusning på den unge Thomas Thorild, så gjorde även familjen af Dittmers då 15-åriga dotter Anna Brita – en som det sades glad och vänlig ung flicka med tilltalande yttre. En romans uppstod mellan de båda och den betagne Thorild besjöng denna sin första stora kärlek som ”Eos” – morgonrodnadens gudinna – i sina dikter:

”Nektar äro halfstulna kyssar våldets tränga in i själen, och de lättas ljuflighet dufnar, Eos, Eos men alla Dina lätta, stulna våldsamma kyssar voro mer än gudarnas nektar.”

Även om Thomas Thorilds och Anna Brita af Dittmers känslor för varandra tycks ha varit ömsesidiga kunde det inte komma på frågan att de båda skulle få varandra. Superkargören af Dittmer menade att studenten Thorild inte kunde erbjuda hans äldsta dotter någon tryggad ställning och det hela slutade med att Thorild lämnade Rånnum efter endast ett år för att återvända till Lund. År 1779 återvände Thorild kort till Rånnum och fann till sin stora sorg att hans Eos samma år blivit gift och lämnat gården. I sin längtan efter vad som varit skriver han:

”Jag återkallar forna dar, Förflutna stunders fröjd; Den ljufhet, blotta minnet har, Gör mig tjust och nöjd.”

Thorild kom senare att göra karriär som skald, stridbar debattör och ivrig motståndare till den gustavianska enväldiga kungamakten. Med Johan Henric Kellgren (1751-1795) förde han en hätsk och mångårig debatt mot regeltvånget inom litteraturen. Efter Gustav III:s död hyllade Thorild den nya regimen men möttes av misstänksamhet på grund av hans vurm för revolutionärerna i Frankrike. I ett tryckfrihetsåtal dömdes han 1793 till landsförvisning och lämnade därefter Sverige för att aldrig återvända. År 1795 slog han sig ner i Greifswald där han erhöll tjänst som bibliotekarie och professor vid universitetet. Två år senare gifte han sig med sin älskarinna Gustafva von Kowsky. I oktober 1808 slutade Thomas Thorild sina dagar, 49 år gammal, och begravdes på Neuenkirchens kyrkogård i Greifswald.

Två år efter det att Thorild lämnade Rånnum kom hans älskade Eos – Anna Brita – att gifta sig med sekreteraren Anders Forssenius (1748-1801), son till biskopen i Skara. Vad som föreföll vara ett gott parti vändes dock i dess motsats. Biskopen köpte gården Skofteby i Härene till sin son men denne tycks ha saknat förmåga att förvalta sitt pund. I sina försök att visa sig ekonomisk och nyskapande blottade han i stället sina svagaste sidor. Mån om att spara golvplank i sin nybyggda loge byggde han den över en damm så att man vintertid kunde tröska på isen. Försök att tillverka vagnar i järn resulterade i tunga fordon som ej gick att bruka och hela gården gick så småningom mot ekonomisk ruin. Biskopen själv kunde inte annat än att tala om Anders som sin ”oduglige son”. Efter att ha blivit änka flyttade Anna Brita till sin dotter och svärson på Lovene Herrgård där hon avled 77 år gammal i november 1838.

Henrik Herman af Dittmer och hustrun Maria kom att tillbringa sina sista år på det upprustade Rånnum. Hon insjuknade i astma och avled 4 maj 1811. Endast två månader därefter somnade också Henrik Herman in, 81 år gammal. Rånnum, som ådragit sig skulder under sterbhustiden, utmättes 1815 och såldes på auktion året därpå.

Text från Västarvet

Advertisements

Gunnebo

1778 köpte handelsmannen John Hall egendomen Gunnebo i Fässbergs socken för att där låta uppföra ett sommarställe. Föga anade han då hur länge hans familj skulle behöva vänta på att få flytta in på Gunnebo; 18 år senare hölls invigningsfesten. Familjen Hall ägde och bebodde Gunnebo i endast två generationer, men deras påverkan på Gunnebo är den mest genomgripande och har därmed en central roll i historieskrivningen. Gunnebo var redan på 1700-talet en gammal gård och namnet förekommer första gången i en förteckning över kyrkans egendomar i slutet av 1300-talet.

Gunnebo

Gunnebo

Stadsarkitekten i Göteborg, Carl Wilhelm Carlberg, fick uppdraget att göra ritningar till en huvudbyggnad med inredning, trädgårdar samt kringliggande byggnader. Carlberg var nyligen återkommen från en längre resa utomlands och var full av inspiration från de nyklassiska strömningar som rådde i Europa. Han var i synnerhet influerad av renässansarkitekten Andrea Palladios stilbildande villor utanför Vicenza och Verona. Med denna klassiska arkitektur i minnet, började han rita Gunnebo.

Inflyttningsfesten hölls 1796 och då hade alla spår av äldre bebyggelse raderats från Gunnebo. Anläggningen omdanades helt efter Carlbergs ritningar. Familjen Hall fick besök av dåtidens namnkunniga personer, både kungligheter och revolutionärer, konstnärer och politiker, vilka uttryckte sin beundran över de fagra omgivningarna och den rena klassiska arkitekturen vid Gunnebo.

Familjen Hall bestod av John och hans hustru Christina samt deras barn, John och Christina. Dottern var vid denna tid redan var gift med greve Claes Adam Wachtmeister af Johannishus. År 1802 avled den framgångsrike handelsmannen John Hall och den bohemiske sonen John Hall d.y. tog över Gunnebo och familjens företag.

Talesättet förvärva, ärva och fördärva speglar väl familjen Halls spektakulära uppgång och fall. John Hall d.y. var konstnärligt begåvad, men hade inte ärvt faderns lysande affärssinne. Hans oförmåga att driva det Hallska handelshuset, tillsammans med skiftande konjunkturer, bidrog till att detta försattes i konkurs 1807. För Gunnebos del följde åratal av förfall på grund av bristande underhåll av egendomen. Huvudbyggnad, ekonomibyggnader och trädgårdar befann sig i ett bedrövligt skick då egendomen såldes på auktion 1832. John Hall d.y slutar sitt liv i total fattigdom år 1830 och hans häpnadsväckande levnadsöde resulterade i en skönlitterär roman av Sophie Elkan, John Hall, utgiven 1899.

Efter ett antal ägarskiften kom egendomen att bebos av friherreparet Carl och Hilda Sparre. Efter Hilda Sparres död köptes Gunnebo 1949 av Mölndals stad. Slottet renoverades åren 1949-52 med hjälp av den information som familjen Halls inventarieförteckningar och arkitekt Carlbergs bevarade originalritningar gav. De drygt tvåhundra ritningarna, över såväl byggnader, inredning och trädgårdar, är en unik skatt som ger oss möjlighet för renoveringar och rekonstruktioner.

Texten tagen från Gunnebos hemsida. Mer: Gunnebos ägare genom tiderna.

Råda säteri

Råda Säteri skapades sannolikt ursprungligen i slutet av 1100-talet.  I slutet av 1760-talet tog direktören i Ostindiska Kompaniet Martin Törngren över Råda Säteri genom en pantaffär och lät uppföra en huvudbyggnad i trä i två våningar med valmtak och två flyglar, som blev klart 1771.

Råda säteri

Råda säteri. Huvudbyggnaden och östra flygeln.

William Chambers (1723–1796) bistod troligen med ritningar till säteriets huvudbyggnad och två flyglar som uppfördes 1770–72. Hans yngre syster Sara Chambers (1724–85) blev änka 1770 och gifte två år senare om sig med ägaren till säteriet, Martin Törngren, som ägnade stor omsorg åt säteriet:

Martin Törngren lade ner stor omsorg inte bara på inredningen utan även på parken och trädgården ner mot sjön där det byggdes en gedigen stenbrygga 20 m ut i Rådasjön. Parken är av fransk karaktär med planterad vegetation, träd och buskar tuktade enligt ett symmetriskt schema.

Martin Törngren avled 1799, men hans andra hustru Lovisa Törngren, född Svartlock, stannade kvar på Råda, där hon hade många aktade gäster, framför allt bland sin dotters litterära vänner. 1795 besöktes Råda till exempel av den engelska författaren Mary Wollstonecraft.

Under en del av 1800-talet ägdes säteriet av friherrinnan Martina von Schwerin, dotter till Martin Törngren och hennes man:

Martin Törngren hade en dotter i sitt andra äktenskap. Hon fick namnet Martina och hon har blivit den mest omskrivna ägaren till Råda. Redan som 15 – åring blev hon gift år 1804 med hovstallmästare Werner Gottlob von Schwerin och erhöll Råda i morgongåva.

Paret flyttade till Stockholm där maken hade sitt arbete i kungens tjänst. Den vackra och intagande Martina väckte, trots sin ungdom stor respekt i sällskapslivets salonger, som alltid var välbesökta och dit kom ofta storheter som Carl Gustaf von Brinkman, Tobias Sergel, Atterbom (”Lycksalighetens ö”), Frans Mikael Franzen skald och andra redan då berömda personer.

[…]

Genom sin litterära begåvning fick hon kontakt med det lärda Sverige. Hon kom att brevväxla mycket frekvent under många år med Carl Gustaf von Brinkman, som var en aktad klassicistisk poet och författare samt diplomat. Han var dessutom ledamot av Svenska Akademien. Vidare träffade hon Esaias Tegnér vid Ramlösa Brunn 1816. Även om det var ett mycket kort möte, uppstod tycke. De skulle komma att hålla kontakt i många år genom brev och boklån. Efter fyra år var tiden mogen för Tegnér att besöka det Schwerinska godset i Sireköpinge i Skåne. Tegnér skriver i sitt tacktal till värdinnan att vistelsen där tillhörde ”de få helt och hållet lyckliga dagar jag haft i Skåne”. Kontakterna fortsatte och besöken av Tegnér i Skåne blev allt tätare. Martina avslutar som oftast sina brev till Tegner med Vänskaps- och ömhetsfullt. 1824 inträffade en brytning som varade i 1 år. Denna schism lär ha uppstått efter ett närmande från Tegnérs sida. Martina tog mycket illa vid sig, packade och avreste i all hast till Stockholm. Tegnér kom allt djupare in i sin sinnessjukdom. Det kom dock ett och annat brev, som damp ner på Råda. Det sista brevet skrev Tegnér 28 februari 1843 till Martina von Schwerin. Esaias Tegnér avled 2 november 1846.

1849 sålde Martina von Schwerin Råda säteri till Gustaf Ferdinand Henning som var grundaren av Mölnlycke fabriker och också ägare till andra industrier.

Råda säteri ägs sedan 1969 av Härryda kommun.

Lärjeholm

Lärjeholms gård ligger ungefär nio kilometer nordost om centrala Göteborg. Huvudbyggnaden ligger 150 meter från Göta älv och mellan gården och älven går E45:an och järnvägen. Gården vilar på en delvis okänd historia som går tillbaka till medeltiden.

Lärjeholm omnämns första gången i ett köpebrev från 1463 då riddare Erik Nipertz köpte en tomt av Ingegerd Magnusdotter och Jeppe Andersson. Nipertz var mellan åren 1457–1470 ståthållare på Älvsborgs slott. Nästa dokumenterade ägarbyte var när Gudmund Börjesson 1552 köpte Lärjeholm.Från 1600-talet och framåt beskrivs Lärjeholm som ett säteri. Danskarna brände ner Lärjeholms säteri 1645, men redan samma år byggdes det upp igen. Under nästan två århundraden fanns flera olika ägare, bland annat Jonas Alströmer. Andra ägare var bland annat, Ebba Leijonhuvud i början av 1600-talet, Lennart Torstensson, Isaac Browald (1688-1754) som var gift med Ingela Gathenhielm (-1729), änka efter Lars Gathenhielm (-1718), Claes Adam Wachtmeister som var gift med Christina Hall, Nils Ström, familjen Malm och John Nonnen.

Lärjeholm

Lärjeholm

Det är troligen Claes Adam Wachtmeister som låtit uppföra den huvudbyggnad som idag återfinns på Lärjeholm. I samband med detta tillkom två flygelbyggnader, varav den ena finns kvar. Den andra brann ner och återbyggdes aldrig.

Gården visar inga tecken på yttre förändringar sedan denna tid. Huvudbyggnaden är i sengustaviansk stil med sparsamma dekorationer i klassicistisk stil, tidstypiskt för en svensk herrgård. Den är symmetriskt utformad och har fasader i gulmålad locklistpanel med ett högt, valmat mansardtak. Huset är uppfört i två våningar med oinredd vind. Flygelbyggnaden är uppförd i samma gulmålade locklistpanel som huvudbyggnaden och har ett liknande tak.

På huvudbyggnadens framsida finns tre ingångar. Den centralt placerade huvudentrén på framsidans mitt var till för husets ägare och familj. De två yttre ingångarna leder till husets första våning där kök och utrymmen för tjänstefolk fanns. Den andra, finare våningen är den som ägaren och hans familj bodde i. Här är takhöjden och fönstren en aning högre än våningen under. Den inre planlösningen är i stort sett likadan som vid uppförandet.

I ett utrymme i källaren syns spåren från medeltiden. Källarutrymmet är i grovhuggen sten med ett lågt tunnvalvstak, och har klarat såväl eld som tidens tand.

Göteborgs Stad köpte Lärjeholms gård 1895. Anledningen till köpet var att kunna säkerställa kvaliteten på dricksvattnet till staden. Under egendomen finns ett stort sandlager genom vilket det tillrinnande vattnet från älven naturligt filtreras.

Under 1900-talet blev Lärjeholms gård behandlingshem. Från 1920 och framåt var gården hem för alkoholister, och från slutet av 1940-talet fungerade gården som en del av Lillhagens sjukhus. En restaurering av huvudbyggnadens exteriör gjordes 1984. I dag finns här ett motivations- och utredningshem.

Lärjeholms gård byggnadsminnesförklarades den 21 december 1973, och sedan 1991 ingår den i Higabs fastighetsbestånd.

Grunden i texten från Higab. Bearbetad och ändrad med uppgifter från flera andra källor.

Aspenäs

Aspenäs ligger vid norra stranden av sjön Aspen i Lerums kommun.

Enligt myter och sägner fanns det bebyggelse på Aspenäs redan på 1400-talet, men det är först i samband med Brynte Birgersson Lillie som den 18 november 1569 erhöll mark som en gåva från Johan III, som det finns säkra historiska uppgifter. Det var just Brynte Birgersson Lillie som sedermera lät bygga Aspenäs Säteri, det vi idag kallar Aspenäs Herrgård.

1572 stod Aspenäs färdigt. Ägaren, som då kallade sig Brynte Birgersson af Aspenäs, var vid denna tid mest ryktbar som framgångsrik fältherre under nordiska sjuårskriget, men senare även som regional överbefälhavare i Västergötland och ståthållare på Älvsborgs fästning. Släkten Lillie kom att stanna på Aspenäs från 1569 till 1730. En av ättlingarna, överste Johan Abraham Lillie, gav sin hustru, Fru Karin Stake till Wallox-Säby, sätesgården Aspenäs i morgongåva, tillsammans med hälften av de gårdar och lösören han kunde ärva eller förvärva.

Anders Nilsson, adlad Cederflycht (1670-1747) tillträdde 1730. Han sålde järn och brännvin och var dessutom kapare utanför Västkusten – en lönsam kombination. År 1748 köptes Aspenäs säteri av Nils Lilliekreutz, som var bulvan för den verklige köparen, köpman Nicolas Jacobson. Eftersom Aspenäs fortfarande var ett frälsegods, måste ägaren vara adlig.

Affären ordnades så att Lilliekreutz pantskrev fastigheten till Jacobson, som sedemera adlades (1756) och då kunde köpa Aspenäs. von Jacobson uppförde en praktfull huvudbyggnad i trä, rustade upp ekonomibyggnaderna, odlade omfattande trädgårdsanläggningar och startade ett tegelbruk i närheten. Han var även en köpman med monopol på sockertillverkning i Göteborg. Samuel Bagge kom att överta Aspenäs på ett liknande sätt, när von Jacobsons son, Jacob, svårt skuldsatt var tvungen att sälja Aspenäs år 1780. Bagge handlade med tjära, järn och jordbruksprodukter. År 1800 fick han Kunglig Majestäts tillstånd att köpa Aspenäs med flera frälsesäterier. Med tilltagande ålder försummade han dock underhållet av gården.  År 1808 tog en av sönerna över, varpå egendomen delades upp.

Nu köptes Aspenäs, i minskat format, av Johan von Holten. Han lämnade sin dåvarande karriär bakom sig för att ägna sig åt upprustningen av det förfallna herresätet. Den nuvarande herrgårdsbyggnaden, uppförd 1823 på en husgrund från 1500-talet, är Johan von Holtens verk.

1894 köptes Aspenäs av grosshandlare Arthur Seaton. Han var en företagsam man med näsa för nymodigheter, men också för stil, elegans och yppersta kvalitet. Detta kom att märkas på Aspenäs i alla avseenden. Det blev nu en mönstergård med paraddjur som rasrena hästar och kor med god stamtavla. En lindallé planterades för att leda vägen fram till egendomen där park och trädgård uppfördes med nya slags blommor och träd, allt i engelsk stil.

Seatons höll många överdådiga fester med dåtidens överklass, till och med det svenska kungahuset fanns bland gästerna. Besökarna hämtades av Carl Emil Johansson vid järnvägsstationen i Jonsered och transporterades med ångslup över sjön till Aspenäs säteri. År 1900 ersattes slupen av en eldriven båt vid namn Giralda.

När Arthur Edward Seaton dog år 1912 tog hans son George över driften. Tiderna var tuffa och George var inte lika duktig affärsman som sin far. Under perioden 1927-29 styckades den sista marken upp och såldes. Herrgårdsbyggnaden med tillhörande mark på 5,5 hektar köptes då av grosshandlaren Axel Valdemar Holm.

De sista privatpersonerna som ägde och bodde på herrgården var makarna Tellander. De köpte herrgården 1930 och bodde där fram till 1958. De testamenterade gården till Lerums kommun. Från 1967 har Aspenäs herrgård använts som hotell och konferensanläggning.

Sedan år 2000 driver Comwell, en skandinavisk koncern för konferens och avkoppling, Comwell Aspenäs.

Aspenäs

Aspenäs

Huvuddelen av texten hämtad från Comwell Aspenäs hemsida.