Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Series: Export på 1700-talet «

Svensk järnexport på 1700-talet

Del 1 av 7 i serien Export på 1700-talet

Den svenska exporten på 1700-talet bestod huvudsakligen av stångjärn, trävaror, beck & tjära samt sill och tran. Därtill kom en export av andra metaller, malmer och mineraler samt produkter därav som koppar, mässing och kalksten. Utöver det tillkom också reexport av kolonialvaror, främst ostindiska varor där te var överlägset viktigast. Teexporten kunde vissa år rent värdemässigt vara den största exporten från Göteborg. Stångjärn var dock den dominerande exportvaran. Vid sekelskiftet 1700 exporterades 200 000 skeppund och vid 1730-talet slut mer än 300 000 skeppund per år.

Under perioden 1738-1808 utfördes 329 000 skeppund per år i genomsnitt. av detta stod Stockholm för 60% (196 000 skepppund), Göteborg för 26% (86 000 skd) och Gävle för 8% (26 000 skd). Återstående 6% (21 000 skd) exporterades över en rad mindre hamnar, främst Norrköping (9 000 skd), Västervik (4 000 skd) och Uddevalla (3 000 skd). Vad gäller Uddevalla ska nämnas att järnexporten från staden var belagd med diverse begränsningar fram till 1733, bland annat i form av högre tull. Borgarna i staden med familjen Koch i spetsen arbetade hårt med att få bort dessa begränsningar och hade upprepade stridigheter med Göteborgs handelsmän om detta. Exporten från Uddevalla bestod till största delen av järn av lite högre kvalitet än stångjärn, såsom plåt, spik och stål.

1741-1808 svarade de tre stora hamnarna för mellan 92 och 95% av exporten. Stockholms andel var störst på 1760-talet (63%) och lägst på 1780-talet (56%). Åren 1781-90 svarade Göteborg för  29% av den totala exporten medan staden under resten av årtiondena aldrig svarade för mer än 25% av exporten. Gävles andel var lägst på 1770-talet (6%) och högst på 1790-talet med 9% av stångjärnsexporten.

Av Stockholms järnexport gick vanligen mellan 40 och 60% till Storbritannien, störst var exporten rent andelsmässigt i slutet av 1750-talet och början av 1760-talet då det i genomsnitt exporterades 110 000 skd till Storbritannien. Detta motsvarade 57-58% av Stockholms stångjärnsexport. Därefter minskade exporten till Storbritannien kraftigt för att på 1780-talet bara utgöra 38% av stadens export (i snitt 73 000 skd per år). I slutet av 1780-talet steg exporten igen för att 1792 uppgå till 134 000 skd. Huvuddelen av Stockholms export till Storbritannien gick till London, Hull, Bristol King’s Lynn och Dublin på Irland. Exporten från Stockholm till  Irland och Bristol gick främst med svenska fartyg medan den på England dominerades av brittiska fartyg. Dominansen av svenska fartyg vad det gäller trafiken till Irland och Bristol kan hänga samman med att salt som importerades från Frankrike, Medelhavsområdet och Portugal var tvunget att transporteras på svenska fartyg. Fartyg som befann sig i Irländska sjön (Dublin, Bristol) kunde lätt ta sig till dessa områden för att lasta salt inför hemresan. Tenn kunde dessutom lastas i Cornwall för transport till kontinenten. Om detta skedde vet jag dock inte.

Av Stockholms järnexport gick under 1700-talet 20-25% till olika Östersjöhamnar där städer som Wolgast och andra i Pommern var viktiga liksom Danzig, Königsberg och Lübeck. I början av 1700-talet gick 10% av Stockholms stångjärnsexport till Amsterdam men denna andel liksom mängden minskade allteftersom och i slutet på 1780-talet var det inte mer än 6% för att bli ännu mindre senare. Dominerande exportörer i Stockholm under första halvan av 1700-talet var Grill, Jennings, Worster, Maister och Lefebure. Under andra halvan var det framförallt Tottie & Arfwedsson med lite olika handelshusen på andra plats.

Göteborg exporterade på 1740- och 1750-talen mellan 80 000 och 85 000 skd per år men exporten ökade för att i slutet av 1780-talet i medeltal utgöra 110 000 skd per år. På 1790-talet skedde en kraftig tillbakagång och i slutet av 1790-talet exporterades endast 74 000 skd per år. Storbritannien totalt dominerande som mottagarland. Fram 1770-talet gick 80-90% av Göteborg stångjärnsexport dit men därefter minskade andelen något medan exporten till Frankrike och Medelhavet ökade. Detta kan säkerligen ha med det ökade behovet av saltimport att göra och då behövde man ha något med sig på utresan också. Trafiken från Göteborg på Storbritannien sköttes av betydligt mindre fartyg än de som användes för exporten från Stockholm. Exporten gick dessutom till en större mängd hamnar, varav många ganska små även om London och Hull var de viktigaste. De dominerande järnexportörerna i Göteborg var i början av 1700-talet, Maister, Grundi och Ström, senare Christian Arfvidsson, V. Beckman, John Hall & Co samt Martin Holterman.

I den tredje järnexporthamnen, Gävle, varierade exporten år från år mycket mer än i de två största. Detta berodde framförallt på att staden hade en mycket oregelbunden export till Storbritannien. Den överväagnde delen av exporten från Gävle gick dock till Östersjöområdet, speciellt var Danzig, Königsberg och Pillau viktiga mottagarhamnar för stångjärnsexporten från Gävle. På 1740- och 1750-talet gick cirka 40-45% av Gävles export till östersjöhamnar, 20-25% till Nederländerna (Amsterdam) och cirka 30% till Storbritannien. Under 1760-talets andra halva och första halvan av 1770-talet hade exporten till Nederländerna minskat till omkring 10-12%, exporten till Storbritannien minskat till cirka 20% och exporten till östersjöhamnar ökat till 64%. Den totala exporten låg under hela denna period på mellan 20 000 och 25 000 skeppund per år. I slutet av 1770-talet ökade exporten för att i början av 1780-talet utgöra totalt 29 000 skd och i slutet av 1780-talet 34 000 skd per år. Samtidigt ökade andelen av exporten som gick till Storbritannien från 22% i snitt åren 1771-75 till 50% i snitt åren 1786-89.

Källor: Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969 samt Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1951

Advertisements

De stora järnexportörerna på 1700-talet

Del 2 av 7 i serien Export på 1700-talet

Den svenska exporten av järn, framförallt stångjärn, var ryggraden i svensk export på 1700-talet och skapade stora överskott som till viss del investerades i bruk och till viss del i lyxkonsumtion. Huvuddelen av exporten gick via Stockholm, med stora andelar också via Göteborg ooch Gävle. De tre städerna var helt dominerande och det var också handelshus i dessa städer som dominerade exporten.

De allra största år 1730 var (med exporten angiven i ton)

Maister, 2 800, Stockholm
Grill, 2 000, Stockholm
Jennings, 2 000, Stockholm
Worster, 1 500, Stockholm
Grundi, 1 600, Göteborg
Mould, 1 400, Göteborg
Ström, 1 300, Göteborg
Kierman, 1 100, Stockholm
Lefebure, 900, Stockholm
Herwegh (Hervig), 880, Göteborg

På 1750-talet hade läget vad det gäller vilka som var de största exportörerna i Sverige ändrats en del. Flera av de britter som hade stor export år 1730 som exempelvis William Maister (och hans bror Henrik Maister i Göteborg), Tomas Grundi, Tomas Mould och Samuel Worster,  hade försvunnit från topplistan. Herwegh som var en stor exportör år 1730 är dödsboet efter Sara Herwegh som i sin tur var änka efter Nils Persson Sahlgren, mor till Niklas Sahlgren och svärmor till Hans Olofsson Ström som också var en stor järnexportör. I Stockholm var Hans Olofsson Ströms bror Berge Olofsson Ström samtidigt en av de tio största exportörerna med en export på nånstans omkring 800 – 900 ton. Även andra britter, exempelvis John Montgomery i Stockholm och Hugh Ross i Göteborg hade försvunnit som exportörer. I Stockholm var dock en del av de stora firmorna från 1730 kvar, i Göteborg ingen. Istället hade en rad svenska familjer med kontakter direkt på bruken plus några nya britter dykt upp i Göteborg medan nya britter tagit över i Stockholm.

Exportörer 1750 (för Göteborg 1752)

Jennings, 7 500, Stockholm
Lefebure, 3 500, Stockholm
Tottie, 2 600, Stockholm
Bagge, 1 300, Göteborg
Beckman, 1 300, Göteborg
Jaraldt, 1 300, Göteborg
Arfvidsson, 1 200, Göteborg
C.Hall, 1 000, Göteborg
Grill, 1000, Stockholm
Sahlgren, 700, Göteborg

1730 var Hans Olofsson Ström en stor exportör i Göteborg, 20 år senare är hans svärson Christian Arfvidsson stor exportör, liksom brorsonen Johan Fredrik Ströms blivande fru Cornelia Hall, änka efter Benjamin Hall och mor till den senare så dominerande järnexportören John Hall i John Hall & Co.  I Göteborg fanns dessutom även exportör med efternamnet Grill år 1750, sannolikt Abraham Grill d.y, bror till Claes Grill. Även en annan svärson till Hans Olofsson Ström skulle snart bli en stor järnexportör i Göteborg, nämligen Martin Holterman. Beckman var Vincent Beckman & Co medan Jaraldt hette John i förnamn. Nummer tio på listan över Sveriges största järnexportörer är Niklas Sahlgren.

Även i Stockholm var olika exportörer nära släkt. Jean Henri Lefebure var svåger till Frans Jennings och Herman Petersen, alla tre gifta med varsin dotter till Jean Bedoire d.y. Herman Petersen gifte sen om sig med en dotter till Frans Bedorie, bror till Jean Bedoire d.y. Robert Campbell var gift med en syster till Jean Bedoire d.y och Frans Bedoire. Hans dotter var gift med John Montgomery. Andra systrar var gifta med Christopher Pauli och Isaac Toutin.

Ytterligare 20 år senare har i stort sett alla exportörer bytts ut jämfört med 1730.

Exportörer 1770 (år 1770 för Göteborg och 1772 för Stockholm)

Tottie, 6 600, Stockholm
Arfvidsson, 4 000, Göteborg
Beckman, 1 900, Göteborg
Bohman, 1 500, Stockholm
Wahrendorff, 500, Stockholm
Holterman, 370, Göteborg
Sahlgren, 310, Göteborg
Schön, 300, Stockholm
Grill, 180, Göteborg

Flera handelshus i Stockholm drabbades hårt av rättegångar och skadestånd i samband med den räfst som mösspartiet genomförd mot växlingskontoren på 1760-talen. Gustaf Kierman hamnade i fängesle där han dog, Plomgrens och Grill fick betala skadestånd, Jennings & Finlay försvann 1761 på grund av oenigheter och  spekulationer som Robert Finlay ägnat sig. Robert Finlay gick själv i konkurs 1771.

Vilka handelshus dom dominerade exporten i Gävle, Norrköping och Uddevalla har jag ingen koll på och det kan mycket väl vara så att nåt handelshus i dessa städer rätteligen borde finnas med bland de stora, exempelvis Koch i Uddevalla eller Elfstrand i Gävle. 1790 hade exporten ökat ganska rejält och i Göteborg dominerade nu en firma totalt. Detta bland annat för att Christian Arfvidsson & Söner fått ekonomiska problem och Sahlgren & Alströmer gjort konkurs vid mitten av 1780-talet. Orsaken till dessa ekonomiska problem för göteborgsföretagen var delsvis misslyckad spekulation på export av järn till USA och rent olagligt fiffel, allt utfört av Carl Söderström, en klassisk ekonomisk fifflare och spekulant. Förädndringen av temarknaden med mycket kraftigt sänkta skatter på te i Storbritannienn innebar också stora problem för många exportföretag då smuggling av te var en stor och väsentlig sysselsättning för handelshusen i Göteborg.

Exportörer 1790

John Hall, 10 600, Göteborg
Tottie, 10 300, Stockholm
Bohman, 3 500, Stockholm
Koschell, 3 500, Stockholm
Wennerqvist, 2 300, Stockholm
Deneke, 2 000, Stockholm
Beckman, 1 900, Göteborg
De Ron, 1 600, Stockholm
Wahrendorff, 1 500, Stockholm
Pauli, 1 200, Stockholm

John Hall hade i princip tagit över all den export och de kontakter som Christian Arfvidsson och bröderna Alströmer (Sahlgren & Alströmer, tidigare Sahlgren) tidigare hade. I Stockholm så var Tottie & Arfwedson den största exportfirman från 1772 och framåt medan det gick lite upp och ner för andra handelshus.

För källor se första inlägget om järnexporten.

Näst största exportvaran – tesmuggling under 1700-talet

Del 3 av 7 i serien Export på 1700-talet

Järnexporten från Sverige under 1700-talet har studerats på alla möjliga och omöjliga sätt. Naturligtvis finns det fog för det. Det var Sveriges viktigaste exportvara under lång tid. Huvuddelen av järnet exporterades via Stockholm, Göteborg och Gävle. Stockholm stod för 60% av exporten mellan åren 1738 och 1808, Göteborg  för 26% och Gävle för 8%. Huvuddelen av järnexporten gick till Storbritannien, från Stockholm mellan 40 och 60%, från Göteborg 70-90% fram till mitten av 1780-talet för att därefter ligga kring 60-70%. Variationer i exporten hade samband med variationer i exporten till England.

Men det som är intressant i detta sammahang är det faktum att medan exporten från Stockholm skedde med stora fartyg, de svenskägda fartygen var på mellan 60 och 70 läster medan de utländska fartygen var ännu större. I Göteborg var de svenska fartygen av samma storlek medan de brittiska fartygen var små, 30-40 läster.  Dessa små fartyg gick till en stor mängd små hamnar i Skottland och England medan de större fartygen från Stockholm främst gick till London, Hull, Bristol och Dublin. En mycket stor del av exporten från Göteborg gick också till obestämbara hamnar genom att det som destinationer angavs Västersjön,  England, Skottland respektive Irland.

Jag misstänker att det stor antalet hamnar, de oklara angivelserna och de små fartygen tyder på att den huvudsakliga lasten rent värdemässigt på dessa fartyg var nåt helt annat än järn. Nämligen den ekonomiskt största exportvaran från Göteborg under ett femtital år på 1700-talet. Från mitten av 1730-talet till och med 1780-talet var det te. Te spelade ingen roll i Stockholms handel, men reexport av te var den mest betydelsefulla handeln i Göteborg rent värdemässigt. På 1770-talet och i början av 1780-talet var te också den värdemässigt största exportvaran från Sverige överhuvudtaget.

Slutmarknaden för te var Storbritannien och det som exporterades legalt från Sverige exporterades i huvudsak till Hamburg, Amsterdam, Antwerpen och Oostende. Det mesta av detta smugglades vidare till Storbritannien. Men stora mängder te smugglades också direkt från Göteborg till brittiska hamnar. Det var lättare att smuggla utan att upptäckas via små hamnar i avlägsna trakter. Dessutom var det i sådana lägen säkrare med fartyg från destinationsorterna än med svenska skepp. Te var en i förhållande till volymen lätt last och fartygen behövde då också lasta järn, därav de små fartygen i statistiken för järnexporten. För att dölja vart de var på väg användes oklara destinationsangivelser.

Ett antal handelshus i Göteborg kom på obestånd vid mitten av 1780-talet. En del av detta berodde på de spekulationer som Carl Söderström ägnat sig åt och att det US-amerikanska frihetskriget liksom det brittiik-nedrländska kriget tog slut. Men det var också så att tesmuggligen blev olönsam från 1784 då den brittiska skatten på te sänktes från över 100% till bara 12,5%. Något som säkerligen drabbade många handelshus i Göteborg hårt. Efter 1784 föll också järnexporten från Göteborg i förhållande till exporten från Gävle och Stockholm. Förmodligen som en följd av den minskade tesmugglingen. Under hela perioden från 1730-talet till 1790-talet var det ändå samtidigt en gradvis ökning av järnexporten.

Tesmugglingen från Göteborg till Skottland uppmärksammades redan på den tiden av olika författare så det var ingen okänd verksamhet. Så här skrev juristen och författaren Duncan Forbes om det hela redan år 1744:

But when the opening [of] a Trade with East-Indies… brought the price of Tea… so low, that the meanest labouring Man could compass the Purchase of it;–when the Connection which the Dealers in their Country had with many Scotsmen in the Service of the Swedish Company at Gottenburg, introduced the Common Use of that Drug among the lowest of the People…

Hur mycket det te som smugglades var värt är oklart och hur mycket av det te som på pappret exporterades till Oostende, Amsterdam och Hamburg som verkligen kom dit är det nog ingen som idag kan klargöra, men klart är att betydande mängder te smugglades in i Storbritannien.

Det te som exporterades från Göteborg kom från Kanton med Ostindiska kompaniets skepp och te var kompaniets överlägset viktigaste vara:

I början, efter SOIC:s grundande, var den svenska teimporten relativt blygsam, c:a 160 ton per år. Redan kring 1750 nådde tehandeln mellan 500 och 600 ton årligen och det fortsatte stiga. Siffrorna säger inte särskilt mycket utan en jämförelse med de andra kompanierna. Relativt sett importerade SOIC mellan 10 och 20 procent av Kantons te. De två nordiska kompanierna, danska och svenska, stod tillsammans för mellan en fjärdedel och en tredjedel av all Kantons tehandel. Det var en mycket betydande andel. Det viktigaste kompaniet, nämligen det engelska, fick stå för normalt 50 procent av Kantons tehandel.

[…]

Faktum är att i importvärde stod te för c:a 80 procent av lasten och denna andel t o m ökade efter 1750. Det var liknande för det danska ostindiska kompaniets handel i Kanton, teet stod för mellan 80 och 90 procent av dess import. De andra varor, som porslin, siden, kryddor, arrak, var helt enkelt bara komplettering av lasten. Exempelvis porslin var en utmärk komplement till teet, därför att det var tungt, vilket underlättade inlastningen, och det luktade inte, det kunde alltså inte förstöra den för lukter känsliga teet.

Det är uppenbart att de stora mängder av te som landade i Göteborg inte var avsedda för svenska konsumenter. Den svenska statistiken för förtullade importvaror från Kanton, alltså varor avsedda för konsumtion i Sverige stod för mindre än 10 procent av importerade värden och detta inkluderar även alla andra varor utöver teet. Resten reexporterades mer eller mindre illegalt till kontinenten och England.

På 1760-talet handlade det om att man förde hem 823 ton te per år och 1784 förde man hem hela 1 793 ton på tre fartyg, varav skeppet Gustaf III svarade för 656 ton.

Teexport från Kanton 1766 (kompani och skålpund)

Brittiska kompaniet, 6 miljoner
Holländska kompaniet, 4,5 miljoner
Svenska kompaniet, 2,4 miljoner
Franska kompaniet, 2,1 miljoner

Tesmugglingen och de goda tiderna för Svenska Ostindiska Kompaniet fick ett abrupt slut när skatten på te sänktes efter 1784. Smuggligen gjordes olönsam över en dag. Men kompaniet levde också högt på Sveriges neutralitet. Något som gjorde att man kunde profitera rejält under de många perioder av krig som förekom:

Den europeiska teimporten under 1700-talet ökade mycket snabbt. Den sexdubblades mellan 1730- och 1780-talet. Men priserna gick också kraftigt ner och vinsterna blev beroende av hur prisnedgången kunde pareras med de större handelsvolymerna. Marknaden i England var beroende av politiska åtgärder, speciellt tullsatser på te. Höga tullar gjorde smugglingen lönsamt, medan låga tullar trängde smuggeltrafiken undan.

Den svenska Kinahandeln var också starkt beroende av de internationella konjunkturerna. De nordiska länderna, Sverige och Danmark, lyckades att hålla sig förhållandevis länge utanför de anglo-franska krigen som pågick mellan 1688 och 1815 och som ibland kallas det andra hundraåriga kriget. Sverige kunde utnyttja sin neutralitet i den internationella handeln, ungefär på samma sätt som man gjorde under första och andra världskriget. Den svenska neutraliteten var profitbringande för SOIC under sjuåriga kriget 1756-63, men speciellt under det amerikanska frihetskriget 1780-83, då Frankrike och Holland befann sig i krig med Storbritannien. De engelska, danska och svenska kompanierna var de enda som handlade i Kanton och det syns tydligt på de svenska import- och re-exportsiffrorna.

Stor inköpare av te på auktionerna i Göteborg var Niklas Sahlgren. Denne var också stor inköpare av järn från bruk i Värmland och Bergslagen för export. En stor del av järnet sålde han till andra personer för export. Sannolikt sålde han också te till andra exportörer för  export. Det är känt att Niclas Sahlgren även opererade som ombud för andra inköpare som exempelvis släktingar i familjen Ström och handelshus i Antwerpen. Ren allmänt var också skottar stora inköpare av te på auktionerna efter de ostindiska resorna i Göteborg.

För att göra inköpen billigare hade Svenska Ostindiska Kompaniet från 1762 superkargörer som var fast stationerade i Kanton. Dessa blev också i allra högsta grad inblandade i den inomasiatiska handeln:

Först, före 1757 finansierades teinköpen i Kina med silver. Detta gäller alla europeiska kompanierna. Det fanns helt enkelt inga europeiska varor som kineserna eftertraktade. Systemet ändrades med britternas erövring av Bengalen. När det gäller specifikt det danska kompaniet som kanske liknar mest det svenska, under 1760- och 1770-talen finansierades c:a en fjärdedel av teinköp med intäkterna från Bengalen. Det saknas en liknande detaljerad analys av den svenska finansieringen men mycket tyder på samma strategi. Ett tecken på detta är en ny fond som SOIC skapade i Kanton efter 1760. Den skulle ordna krediter för kompaniets inköp från lokala köpmän och den begränsade silverimporten.

De två svenskar som fick ta hand om fonden var Jean Abraham Grill och hans kompanjon Mikael Grubb. Dessa två så kallade superkargörer blev djupt involverade i kreditverksamheten i Macao och Kanton. De lånade mycket stora belopp från Macaos köpmän och finansierade lokalhandeln men också inköp för det svenska kompaniet. De var dessutom direkt involverade i växelaffärer i Indien. Exempelvis viss George Smith i Madras och engelske kapten Jackson blev deras viktiga affärspartners i Indien. Utöver detta gjorde herrarna Grill och Grubb omfattande affärer i varuhandeln i Sydostasien, och förmodligen även i Indien. Bland de varor de tog från Indien fanns även opium.

Den första viktiga följden av den förändrade situationen i Indien var alltså minskade silverberoende och silverimport från Europa. Den andra förändringen handlade om utbudet av te i Europa. Tillgången på billiga krediter ledde till snabbt ökande teimport kring 1770. Teet kom till Storbritannien både via den legala kanalen, EIC, och via de illegala smuggeltrafiken från Skandinavien och kontinenten. Det smugglade teet var mycket billigare och engelska kompaniet fick stora problem med att sälja sitt eget te. År 1772 fanns det i London stora förråd av EIC:s osålda te. Som bekant försökte det engelska kompaniet att dumpa teet i nordamerikanska kolonierna. Följden blev Boston Tea Party i december 1773. I viss utsträckning är det alltså även det svenska kompaniets och den svenska re-exportens fel att engelsmän fick problem i sina nordamerikanska kolonier.

Amerikanska frihetskriget blev början på en ny global konflikt mellan Storbritannien och Frankrike, även om det tog ytterligare fem år innan Frankrike gick in i kriget 1778. Amerikanska frihetskriget var en sista gyllene period för den svenska Kinahandeln. SOIC:s reexportverksamhet nådde toppen under kring 1780-82, då te re-exporten var nästan lika värdefull som hela den svenska exporten.

Utöver det som redan nämnts om att utvecklingen av järnexporten och vilka fartyg som användes för detta så finns ytterligare ett tecken på att tesmuggligen till Storbritannien var av mycket stor betydelse. Välkänt är nämligen att det också föregick en omfattande spritsmuggling till Storbritannien. Sprit passade bra att lasta ihop med te. När det gäller exporten från Göteborg förekom i stort sett ingen export av brännvin förrän på 1740-talet då exporten av te ökat till att bli den viktigaset exporten från Göteborg. Brännvinsexporten fortsatte att var stor fram till 1770-talet varefter den kraftigt minskade. Järnet tycks under denna period ha tagit upp även brännvinets plats i smuggelbåtarna. Det kan också ha varit så att den kraftigt ökade inhemska efterfrågan på brännvin under sillperioden gjorde att det inte fanns tillräckligt att exportera. När sillperioden var över ökade brännsvinsexporten igen men efter kontinentalperiodens slut var det över med både export och smuggling av ostindiska varor och brännvin.

Antalet barlastade fartyg som kom in till Göteborg från Storbritannien ökade stadigt från 1730-talet till 1770-talet. Därfter en minskning  på 1780-talet med en tillfällig ökning kring 1790 och igen under kontinentalblockaden. Ökningen 1730 till 1770-talet av antalet barlastade fartyg motsvaras av en likande ökning av antalet lastade fartyg under samma period. Så även om det enligt en del källor fanns en export av levande får och ull från Storbritannien till Sverige så syns den inte i statistiken. Det är naturligtvis också möjligt att får och ull smugglades in i Sverige så att det inte syns i någon statistik. Noterbart är att familjen Alströmer, när lierade och släkt med Niclas Sahlgren, var kända för sin fåravel på Höjentorp. Nergången av barlastade fartyg vid tesmugglingens höjdpunkt på 1780-talet tyder dock på att det under de åren fanns returvaror att lasta i Storbritannien.  Kanske handlar det om salt som reexporterats från Storbritannien. Under dessa år ökade nämligen saltimporten därifrån. Intressant är att det under 1780-talets början också importerades te från andra håll än Kina.

Ytterligare något som visar att den slutliga marknaden för det te som infördes till Göteborg var Sorbritannien är det faktum att många av de stora köparna på auktionerna av de ostindiska fartygens laster var skottar och engelsmän. Även handelshusen i Antwerpen som tidigare varit engagerade i Oostendekompaniet var stora inköpare (ofta via mellanhänder som Niclas Sahlgren). På den första auktionen 1733 var de 5 största köparna (48.5% av hela lasten) britter och bland de tio därefter var 4 britter. Dessa 15 personer stod för 73% av de totala inropen på auktionen. När det gälelr teinköparna var de 3 största köparna britter och bland de 15 största var 10 britter.

Största teinköpare på auktionen 1733 (antal telotter)

Colin & Hugh Campbell, 380
Charles Pike, 370
Hugh Ross, 358
Johannes Grill, 171
Erich & Hieronymus Nissen, 115
Alexander Gordon, 102
Thomas Mould, 96
Jacob & Niclas Sahlgren, 89
Henrik König, 87
Petter Arfwedson, 86

Av de största inköparna av te hörde Hugh Ross, bröderna Sahlgren och Thomas Mould också till de största järnexportörerna. Bröderna Campbell, Niclas Sahlgren, Charles Pike, Hugh Ross och Henrik König var alla investerare i Ostindiska kompaniet. Alexander Gordon tycks inte ha varit hemmahörande i Göteborg och det är också obekant om han är släkt med den familj Gordon som senare under 1700-talet är aktiva inom Göteborgshandeln. Thomas Mould (också stavat Mawld eller Mowld) var kansk, men troligen inte, släkt med familjen Maule (ytterligare en stavning av samma namn) som var aktiva i Ostindiska kompaniet i två generationer.

Andra källor:
Ostindiska Compagniet, affärer och föremål, 2000
Ivar Lind, Göteborgs Handel & Sjöfart 1637-1920, 1923
Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1951
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969
Fernand Braudel, Civilisationer och kapitalism, 1986

1700-talets trävaruexport

Del 4 av 7 i serien Export på 1700-talet

Trävaror var på 1700-talet en av Sveriges viktigare exportvaror, dock inte på något sätt så viktigt som det skulle bli på 1800-talet. Exempelvis motsvarade hela den årliga utförseln av trävaror under ett år på 1730-talet vad ett enda sågverk producerade år 1920. Expansionen för trävaruexporten var enorm under 1800-talet, men ökningen startade i mindre utsträckning redan i slutet av 1700-talet. Jämförelser över tid vad det gäller brädexporten från Sverige under 1700-talet och första halvan av 1800-talet är svår då det mått man använde var ett längdmått, tolfter, som inte tog hänsyn till dimensioner på virket och vilken typ av virke det var.

Trävaruexporten präglades av en långsam förändringstakt under 1700-talet, vissa städer och firmor var specialiserade på export av vissa bestämda varor till vissa bestämda länder under lång tid. Enda större förändringen tyck ha kommit under Napoleonkrigen då exporten från Stockholm förändrade inriktning och destination från halvbottenbrädor till helbottenbrädor och från Sydeuropa till Storbritannien.

Stockholm var den största utskeppningshamnen för trävaror. Alla trävaror från Norrland och städerna i Norrland exporterade exempelvis via Stockholm då det var förbjudet att exportera direkt från Norrlandsstäderna. Exporten av bräder hade ett visst samband med järnexporten då bräder användes för att skydda bordläggning mot järnet och även på andra sätt för att stabilisera järnlaster och fylla ut fartygen med lite lättare varor så att de inte blev för tungt lastade. Denna typ av export svarade dock bara för en liten del av brädexporten. Brädexport var också behäftad med en rad regler och inskränkningar för att skydda inhemska affärsmän och redare. Det var från 1744 formellt förbjudet för utlänningar att exportera brädor och för utländska fartyg att transportera svenska brädor. Förbudet kunde inte upprätthållas, varken i Stockholm eller Göteborg, de två stora exporthamnarna.

Stockholm tillfördes mycket stora mängder bräder från Småland, Bergslagen, Norrland och Finland. Det mesta av detta förbrukades inom staden och endast en mindre del exporterades. Stockholm växte under denna tid starkt och behovet av byggnadsvirke var stort. Stockholm exporterade främst halvbottenbräder och helbottenbräder, dvs lite grövre bräder, medan andra stora exportstäder som Göteborg, Uddevalla, Kalmar, Västervik och Visby främst exporterade enkla bräder. De enkla bräder som producerades i Norrland användes i stor utsträckning i staden Stockholm och exporterades inte. Exporten från Stockholm var under 1670-talets senare hälft omkring 5 000 tolfter årligen för att vid 1700-talets mitt ligga på ungefär 10 000 tolfter per år. I slutet av 1730-talet var den årliga brädexporten från Stockholm omkring 25 000 tolfter men på 1740-talet minskade den igen till cirka 15 000 tolfter per år.

På grund av stadsbränderna i Stockholm år 1751 och 1759 minskade därefter exporten ytterligare och 1751 exporterades enbart 7 000 tolfter. Under 1760-talet ökade exporten kraftigt för att kulminera med en export av 49 000 tolfter år 1773. Därefter minskade exporten till omkring 30 000 tolfter under åren fram till 1778.  Under krigsåren därefter var exporten ännu mindre från Stockholm medan exporten från Göteborg under samma tid ökade. Vid mitten av 1780-talet ökade exporten från Stockholm kraftigt till omkring 38 000 tolfter årligen i genomsnitt som en följd av att den ryska exporten från Fredrikshamn och Viborg drabbades av problem på grund av krig men sedan minskade exporten på 1790-talet igen, från 50 000 tolfter år 1789 till 18 000 tolfter år 1794. Därefter steg exporten klart igen med en markant ökning i början av 1800-talet till 56 000 tolfter år 1803 och 69 000 tolfter år 1806.

Huvuddelen av exporten från Stockholm gick i början av 1700-talet till Sydeuropa, 1724 gick över hälften till Portugal, 1731-35 gick 37% tillPortugal och totalt 51% till Sydeuropa som helhet (Portugal, Spanien, Frankrike och Medelhavsområdet). Även senare under 1700-talet var Portugal och resten av Sydeuropa den viktigaste exportmarknaden, 1751-55 gick 76% av exporten till Syeuropa och 1781-85 78%. Den näst viktigaste marknaden för brädexporten från Stockholm var Storbritannien med en andel på 30% åren 1731-35, 16% 1751-55 och 15% 1781-85. Östersjömrådet och Nederländerna spelade en obetydlig roll som mottagare av svenska bräder. De firmor som exporterade stora mängder trävaror var i allmänhet också de handelshus som var stora redare. Ett samband med saltimporten är också sannolikt då salt importerades från Portugal och Sydeuropa.

Viktiga exportörer av bräder bland Stockholms handelshus var handelshuset Grill åren vissa år på 1740-talet, handelshuset Jennings under perioden från 1730-talet till 1760-talet, Lefebure under 1740-, 150- och 1760-talen, Tottie & Arfwedson från 1770-talet och framåt, Bohman, Hassel & Görges liksom Wahrendorff under samma period som Tottie & Arfwedson. Även Björkman var en viktig exportör från Stockholm under de sista årtiondena på 1700-talet. Av dessa var Tottie & Arfwedson, Wahrendorff, Bohman, Hassel & Görges och Lefebure stora redare. De tre sistnämnda var också stora importörer av salt.

Fredrikshamn i Finland var under 1700-talets början Sveriges näst största exporthamn för bräder, främst enkla bräder. Exporten omfattade 8 000 tolfter per år åren 1726-30 för att ha ökat till 17 000 tolfter per år 1731-35 och 28 000 tolfter 1736-40. Huvuddelen av exporten från Fredrikshamn gick till Amsterdam (57% åren 1738-40) och till Cadiz, Lissabon och olika franska hamnar (33% under nämnda period). 1743 blev Fredrikshamn ryskt och staden försvann som svensk exportstad. Svenskarna byggde en ny stad i Finland, Lovisa, som skulle ersätta Fredrikshamn, men Lovisa blev aldrig någon större träexporthamn förutom under 1780-talet då den ryska exporten på olika sätt förhindrades. Även Helsingfors var under 1780-talet en större exporthamn för trävaror. Genom att Fredrikshamn försvann som exporthamn försvann också Nederländerna som betydande mottagare av den svenska brädexporten. Ryssland tog över på den marknaden, bland annat genom export från Fredrikshamn.

Efter att Fredrikshamn blivit ryskt så var Göteborg den största brädexporthamnen vid sidan av Stockholm. från slutet av 1740-talet till och med 1760-talet till och med den största exporthamnen. Exporten från Göteborg genomgick ingen ökning under 1700-talet på det sätt som var fallet i Stockholm och i slutet av århundradet var Kalmars export av samma storleksordning som Göteborgs. Exporten från Göteborg gick i huvudsak till Storbritannien, åren 1745- till 1775 gick mellan 75 och 90 % av exporten dit, innan dess på 1740-talet omkring 60% och under åren 1780-1800 omkring 70%.  Exporten såg därmed också lite annorlunda ut då det i Storbritannien efterfrågades bräder som var kortare och smalare än i andra länder. Medan bräder i Stockholm till stor del utfördes på svenska fartyg utfördes bräderna från Göteborg främst på brittiska fartyg. Till viss del berodde detta på att brittiska fartyg som anlöpte Göteborg var undantagna från förbudet mot brädtransport på utländska fartyg.

Medan Stockholm till stor del fick sina bräder från sågverk i Norrland kom bräderna som exporterades från Göteborg främst från sågverk längs med Göta älv, i Trollhättan och Lilla Edet, men även från Dalsland och Värmland liksom från lokala sågverk i Göteborgstrakten.

I början av 1700-talet låg exporten från Göteborg på omkring 10 000 tolfter per år med toppar på omkring 20 000 tolfter vissa år. Från 1725 och ti år gframåt var exporten omkring 20 000 tolfter per år för att i sluett av 1730-talet och på 1740-talet varier mellan 15 00 tolfter och 30 000 tolfter med de flesta år närmare den sneare siffran. Exporten fortsatte ligga på 25 000 till 40 000 tolfter per år under resten av 1700-talet med en msinkning på 1790-talet (17 200 tolfter år 1797) följt av en stark ökning i början av 1800-talet emd en topp  år 1809 med en export av 91 100 tolfter. Därefter minskade exporten till Storbritannien kraftigt på grund av ökad brittisk import från Kanada inklusive skyddstullar för kanadensiskt virke.

Vid sidan av Göteborg fanns ockå en annan betydande brädexportstad i Västsverige, nämligen Uddevalla. Uddevalla brädexport skedde inte huvudsakligen från staden i sig, utan från lastageplatsen i Saltkällan som ligger vid mynningen av Örekilsälven där flertalet av Uddevallaborgarnas sågbruk låg. Under 1740-talet exporterades årligen omkring 11 000 tolfter från Uddevalla men från 1750-talet låg utförseln betydligt lägre. Först på 1780-talet låg exporten återigen på över 10 000 tolfter per år. Från Uddevalla gick exporten främst till Frankrike och andra delar av Sydeuropa och med Uddevallaredares fartyg. I början av 1700-talet var Peter Ekman (II) en stor exportör från Göteborg, senare blev Christian Arfvidsson den störste under åren från 1740-talet till mitten av 1770-talet. Vid den senare tidpunkten tog John Hall över som den störste exportören. Andra stora exportörer var Vincent Beckman, John Jaraldt, och George Bellenden.

Som redan nämnts var Kalmar också en viktig exporthamn för bräder. Exporten från Kalmar var i början av 1700-talet omkring 11 000 – 12 000 tolfter per år. På 1760-talet låg exporten på 25 000 tolfter per år och från senare delen av 1770-talet och framåt på över 30 000 tolfter per år. Västervik var i början av 1700-talet en lika stor trävaruexporthamn som Kalmar men exporten därifrån ökade inte i samma takt som i Kalmar. På 1790-talet låg exporten från Västervik på omkring 15 000 tolfter per år. Karlshamn exporterade vid sekelskiftet 1700/1800 omkring 9 000 tolfter per år och Karlskrona 4 000. I början av 1700-talet exporterade mer från Karlskrona än från Karlshamn.

Den sista stora brädexporthamnen i Sverige var Visby. Exporten skedde dock inte från staden utan från en mängd hamnar runtomkring på ön. Vid 1730-talets slut exporterade Visby (Gotland) 8 000 tolfter per år, på 1760-talet 17 000 och i slutet av 1770-talet 16 000 tolfter per år. Exporten från Gotland var föremål för en omfattande reglering då man var orolig för att skogen på ön skulle ta slut. Förutom i fallet Karlskrona gick huvuddelen av exporten från hamnarna i Småland och Blekinge samt på Gotland till Östersjöområdet. Från Visby gick endast 5% åren 1751-55 och 3% 1781-85 genom Öresund. För Kalmar var motsvarande siffror 10 och 3%. För Västerviks och Kalmars del utfördes på 1750-talet cirka 25 procent av bräderna till hamnar utanför Östersjön och under perioden 1781-85 16%.

Karlskrona var undantaget bland de sydsvenska städerna för därifrån exporterades huvuddelen av bräderna till Sydeuropa Sannolikt berodde det på att det till staden importerades stora mängder salt från Sydeuropa, åren 1740-1805 införde årligen 3 700 tunnor salt. Dett ska jämföras med 2 700 tunnor per år till Kalmar, 2 900 till Västervik och 600 till Visby. Sannolikt finns också ett samband med spannmålsimporten. och I Klmars och Visbys fall också med exporten av kalksten som var en skrymmande och tung produkt som främst exporterades till närliggande hamnar.

Inom Östersjöområdet gick exporten främst till danska städer i Slesvig som Flensburg, Kiel, Åbenrå, Eckernförde och Sönderborg samt till norra Tyskland som exempelvis Wismar i svenska Pommern och Lübeck.

Andra källor:
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969
Kurt Samuelsson, Det stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1851
Ivan Lind, Göteborgs Handel & Sjöfart 1637-1920, 1923

Sillimport och sillexport på 1700-talet

Del 5 av 7 i serien Export på 1700-talet

I början av 1700-talet var det sillperiod i Norge med en kraftig ökning av fisket och exporten av sill:

Det norska sillfisket utvecklades kraftigt under första delen av 1700-talet och mängde sill som exporterades från norska hamnar ökade. Den största delen av sillen exporterades från Bergen och en kraftig ökning av den utskeppade sillen kan märkas. På 1690-talet låg exporten från Bergen på ungefär 15 000 tunnor årligen. Motsvarande siffror för 1720-talet var knappt 20 000 tunnor. På 1730-talet ökade exporten rejält med en topp år 1732 på 56 000 tunnor. På 1740- och 1750-talen upplevde det norska sillfisket goda tider. Toppnoteringar under de båda decennierna för Bergen var 143 000 tunnor år 1749 och 157 000 tunnor år 1756. Den näst största exporthamnen var Kristiansand med en högsta volym år 1756 om 75 000 tunnor. Exporten gick huvudsakligen till Medelhavsländerna och Östersjön. Viktiga destinationshamnar var Livorno, Marseille, Barcelona, Königsberg, Riga, Reval och Stockholm. Även till Amsterdam gick en hel del export när det holländska sillfisket vid denna tid hade sin höjdpunkt långt bakom sig.

Den helt avgörande betydelsen för framgångarna i det norska sillfisket var att vårsillen hade börjat komma in till kusten igen. Precis som i Bohusläns historia har det norska sillfisket på Vestlandet upplevt rika sillfiskeperioder. Den norska vårsillen försvann dock plötsligt i slutet av 1750-talet när sillperioden upphörde. Detta resulterade givetvis i minskade exportsiffror.

När den norska sillperioden upphörde började den bohuslänska sillperioden som kom att vara intill 1809. Svensk sillimport ersattes av sillexport från mitten av 1750-talet. Som mest uppgick importen av sill till omkring 50 000 tunnor sill per år på 1730- och 1740-talen. Medeltalet per år på 1740-talet var 34 000 tunnor och på 1750-talest första hälft fortfarande 33 000 tunnor salt sill. 1757 importerades enbart 2 000 tunnor.

Importen av sill kom på 1720-talet kanske främst från Nederländerna, 50% av all sill som transporterades genom Öresund kom därifrån med Norge stod för cirka 6% och Skottland för 29%. Därefter minskade Nederländernas betydelse medan Norges ökade. Av sillen som gick genom Öresund kom 44% från Nederländerna på 1730-talet, 12% på 1740-talet, 9% 1750-talet, 5% 1760-talet, 20% 1770-talet och 5% på 1780-talet. Motsvarande siffror för Norge var 32%, 75%, 55%, 12%, 6% och 2% medan Skottland stod för 15% på 1730-talet, 7% på 1740-talet, 2% på 1750-talet och därefter ingenting.

Svensk sill stod för ingenting fram till och med 1740-talet för att på 1750-talet utgöra 32% av all sill som transporterades genom Öresund, hela 81% på 1760-talet, 72% på 1770-talet och 90% på 1780-talet. Svensk sill tog alltså totalt över markanden för salt sill i Östersjöområdet i slutet av 1700-talet.

Den svenska exporten berörde enbart Göteborg och de bohuslänska städerna Kungälv, Marstrand, Uddevalla och Strömstad medan svenska hamnar i Östersjön blev stora mottagningshamnar av svensk sill i likhet med andra länders Östersjöhamnar. 1754 transporterades 2 000 tunnor av den svenska sillen genom Öresund till svenska hamnar, 1755 16 000 tunnor och 1756 20 000 tunnor. Udner 1760-talet gick omrkign 60 000 tunnor per år till inhemsk konsumtion medan det på 1770-talet handlar om ända upp till 100 000 tunnor vissa år, 1787 handlade det om 130 000 tunnor och i början av 1800-talet om cirka 100 000 tunnor per år. Udner 1770-tale öakde dock inte transporterna genom Öresund till svensk hamnar, istället tycks sill ha förts direkt till Bergslagen från Göteborg som också tog över mer av järnexporten vid denna tid.

Från 1758 ökade exporten av svensk sill mycket snabbt, år 1764 utfördes 228 000 tunnor men under 1770-teltskedde en viss minskning så att endast omkring 150 000 tunnor exporterades per år. På 1780-talet ökade exporten igen med en topp 1783 på 303 000 tunnor. Därefter minskade sillexporten till endast 38 000 tunnor år 1800 och efter 1808 upphörde exporten i princip helt. 1809 var sillperioden över och Sverige blev därefter ånyo ett sillimporterande land. Tranexporten (tran kokades på sillrens från salterierna och sill som inte fick användning i salterierna) kom igång rejält lite senare än exporten av salt sill och var som största på 1790-talet med en topp på 61 000 fat år 1796. Därefter minskade exporten kraftigt och efter år 1800 förekom nämnvärd export endast enstaka år. 1809 var det definitivt slut även för tranexporten.

Exporten av sill förklarar hela den ökning av sjöfarten på Sverige som kan ses i slutet av 1700-talet och många av de stora sillexportörerna blev också stora redare och delägare i varv och annat. Dessutom var de i många fall också stora saltimportörer. Värdemässigt var tranexporten och sillexporten ungefär jämbördiga på 1790-talet medan sillexporten dessförinnan var värdemässigt viktigare. 1795-96 var tran värdemässigt viktigare.Ii stort sett allt tran som producerades exporterades vilket inte gällde den salta sillen som vi sett ovan.

Göteborg stod för större delen av sillexporten, åren 1766–70 för 64% (i medeltal 89 000 tunnor per år)  medan Marstrand och Uddevalla dessa år stod för cirka 16 000 tunnor vardera per år.  Senare ökade de bohuslänska städernas andel av exporten i takt med att sillfisket flyttade norrut och med det också sillsalterierna:

År 1794, då de bohuslänska städernas export var som störst, stod Marstrand, Kungälv, Uddevalla och Strömstad tillsammans för 43,6 procent av länets export. Marstrand var den bohuslänska stad som hade störst sillexport, vilket till största delen beror på att många salterianläggningar låg inom dess tulldistrikt i skärgården norr om staden. 1790 hade Marstrand t ex med sina 71.950 tunnor 26,3 procent av länets export.

Göteborgs export gick under perioden 1766-70 till i huvudsak till Östersjöområdet (68% av exporten), med 20% av exporten till Storbritannien ( i stort sett bara till staden Cork på Irland), 5% till Madeira, 3% till Medelhavet och 4% till Väsindien. I Uddevalla och Marstrand dominerade Östersjöområdet än mer med 96% och 89% av exporten.

I Östersjöområdet var Danzig (inklusive Elbing) viktigast som mottagare med 21 % av exporten från Göteborg, 31% av Uddevallas och 30% av exporten från Marstrand.  Ryssland inklusive Baltikum spelade en större roll för exporten från Uddevalla (28%) och Marstrand (27%) än från Göteborg (13%). Preussen med hamnar som Königsberg, Memel och Stettin var mottagare av 23% av exporten från Uddevalla, 18% av exporten från Göteborg och 14% av exporten från Marstrand, Hamburg för 12% av Göteborgs export, 10% av Marstrands och 9% av Uddevallas.

Den sistnämnda staden hade mycket liten export till Storbritannien men 4% av exporten gick till Västindien. För Marstrands del gick 6% av exporten till Storbritannien medan 3% gick till Västindien. Exporten till Cork på Irland (del av Storbritannien på den tiden) lastades om för vidare befordran till Västindien. Totalt gick alltså omkring 30% av exporten från Göteborg, 9% av Marstrands och 5% av Uddevallas export under perioden 1766-70  till föda på slavplantager i Västindien och Madeira. Slavplantager för sockerproduktion.

Under 1770-talets sista hälft tycks endast 25% av Göteborgs export ha gått till Östersjön (inkluderar även Hamburg och Bremen) och en större andel alltså till slavplantager. 1789-1805 var andelen ungefär 60%.

Under vissa årtionden på 1700-talet var sill den efter järn största exportvaran rent viktmässigt och den värdemässigt tredje största exportvaran efter te och järn fram till första halvan av 1780-talet då sillen och tranet blev viktigare än tesmugglingen till Storbritannien.

Tranexporten gick i större utsträckning än sillen västerut, först halvan av 1760-talet gick 17% västerut, 1770-talets första halva 67%, 1781-85 36%, 1791-95 37%, 1801-05 3%. Precis som för sillen avviker 1770-talet då huvuddelen av exporten går västerut. För Göteborgs andel av exporten gäller en liknande fördelning av vart den gick. Tranet gick dock till delvis andra hamnar i de olika områden, i öst främst till Stettin, Stralsund och Hamburg, i väst främst till Amsterdam, Bilbao och Frankrike.

Sill-  och tranexportfirmorna var delvis de samma i olika städer längs med kusten och därför underskattas den export som firmorna stod för oftast eftersom nästan all forskning bara utgår från exporten från Göteborg.

Men man kan säkerligen utgå från att de största producenterna oftast också var de största exportörerna, Det handlar om sådana handelshus och firmor som Koch i Uddevalla, Ekman i Göteborg (med export från Göteborg och Uddevalla), Arfvidsson & Söner (Göteborg), Oterdahl (Göteborg och Marstrand), Peter Svalin (Göteborg, Marstrand, Uddevalla), Andersson & Wohlfahrt (Göteborg), Jonas Kjellberg (Göteborg, Marstrand), Wetterling (Göteborg), Busck i Uddevalla, Schutz (Göteborg, Marstrand), Olof Westerling (Göteborg, Marstrand). De flesta ovan de ovan nämnda var också tranexportörer men det fanns också firmor som hade liten export av sill , men stor export av tran som exempelvis C.H. Åkerman (Marstrand, Göteborg), Anders Lesse (Marstrand), Sven Linhult (Marstrand). Holterman & Böker och Lars Kåhre för att nämna några. Andra viktiga firmor var Low & Smith, Robert Crosswall och Gavin, sannolikt med sin huvudsakliga export till Storbritannien och Cork.

Arfvidsson & Söner var länge störst när det gäller sillexporten västerut från Göteborg, 1770 stod firman för 14% av hela exporten från Göteborg och ungefär 25 % av stadens export till Cork samt lite mer än 10% av direktexporten till Västindien. Under 1790-talet stod Peter Ekman för 5-10% av Göteborgs export av salt sill beroende på år samt för mellan 8 och 17% av tranexporten under samma tid.

Andra källor:
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969
Kurt Samuelsson, Det stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1851
Ivan Lind, Göteborgs Handel & Sjöfart 1637-1920, 1923

Bly som import- och exportvara på 1700-talet

Del 6 av 7 i serien Export på 1700-talet

En stor importvara rent värdemässigt på 1700-talet tycks bly, ten och kvicksilver ha varit. I alla fall i Göteborg. Bly tycks ha varit den viktigaste metallen av dem och en mycket stor del återexporterades. En hel del utfördes av Ostindiska kompaniet som last, det var tungt och bra att ha som barlast och som komplement till lättare varor.

Återexport till Östersjöområdet förekom trots att det var därifrån stora delar av det importerade blyet kom. Det mesta kom dock från Storbritannien, exempelvis tenn från Cornwall och bly från Skottland. Bly kan därmed ha varit returlast med fartyg som gått med järn och smuggelte till Skottland. En hel del av de aktuella metallerna kom via frihamnen i Marstrand under den tid då detta var en frihamn. Vissa år importerades istället huvuddelen av dessa metaller via Nederländerna. Hull som mottog stora mängder av det exporterade svenska järnet var också en viktig exporthamn för bly och sannolikt importerade Sverige och Ostindiska kompaniet bly därifrån. Hull var också känt för att var en hamn för smuggling.

Under perioden från 1740-talet till och med 1780-talet tillhörde bly regelmässigt de tio största exportvarorna från Göteborg rent värdemässigt. I början av denna period ofta de fem största exportvarorna från Göteborg.

Sannolikt såldes väl blymetallen i Kanton i Kina. Alternativen är Cadiz i Spanien, Indien (Bombay eller nån annan ort) eller Batavia. Om det handlar om Batavia eller Indien kan bly ha sålts för att betala inköp av opium. Opiet såldes sedan i Kanton och finansierade inköp av te. I Cadiz köptes silverpiastrar som användes för inköp av te i Kanton. En del silverpistarar importerades dessutom till Göteborg och återutfördes av Ostindiska kompaniet. Bly användes bland annat för att tillverka kulor, ammunition.

Andra källor:
Ostindiska Compagniet, affärer och föremål, 2000
Ivar Lind, Göteborgs Handel & Sjöfart 1637-1920, 1923
Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1951
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969

Brännvin – export och smuggelvara på 1700-talet

Del 7 av 7 i serien Export på 1700-talet

En av de värdemässigt viktigare exportvarorna från Göteborg under delar av 1700-talet var brännvin. Åtskilliga år var värdet av exporterat brännvin från Göteborg högre än värdet av exporterade bräder. För att framställa brännvin användes framförallt råg som i stor utsträckning importerades från Baltikum, Polen och Pommern. Om andra städer i Sverige också exporterade brännvin är oklart.

En del av det brännvin som exporterades importerades dock till staden medan annat tillverkades lokalt i Göteborg med omnejd. Brännvin smugglades till stor del till Storbritannien som ett komplement till tesmugglingen. Te och brännvin lämpade sig dessutom bra att lasta ihop på fartygen. Rent värdemässigt hörde brännvin i allmänhet till de 5 största exportvarorna från mitten av 1740-talet till mitten av 1770-talet. Sen tycks den inhemska efterrfrågan på västkusten på grund av sillperioden ha blivit så stor att export inte längre var möjlig. Även en hel del vin återexporterades från Göteborg liksom från Stockholm. Dessutom infördes ett statligt monopol för brännvinsbränning år 1775. Dett kan säkerligen också ha påverkat de redovisade sifforna för brännvinsexport. I den mån det förekom fortsatt privat bränning och smuggling av brännvin till Storbritannien synstes detta inte längre i den officiella statistiken. 1788 upphörde monopolet förutom i Stockholm, Göteborg och ett antal andra städer.

Under kontinentalperioden i början av 1800-talet ökade brännsvinshandeln kraftigt. Det gällde både importen och exporten och i huvuddsak i form av så kallad nederlagshandel. En central brännvinshandlare i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet var Niklas Björnberg.

Läs mer: GD, Murberget, Kulturarv Gotland, Karlstad, Ystad, Furusund,