Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Series: Epidemisjukdomar i Göteborg «

Epidemisjukdomar i Göteborg

Del 1 av 10 i serien Epidemisjukdomar i Göteborg

Den mesta kända epidemisjukdomen i Göteborgs historia torde vara kolera och då speciellt Sveriges första epidemi som startade 1834 i Göteborg. Men sett över tid har andra sjukdomar varit vanligare och sammanlagt orsakat fler dödsfall, exempelvis smittkoppor, malaria, difteri, fläckfeber (fläcktyfus) och nervfeber (tyfoidfeber, salmonella). Det som kanske förvånar mest är att malaria varit en vanligt förekommande sjukdom i Göteborg. Dysenteri eller rödsot som sjukdomen kallades förr var en vanlig sjukdom med mängder av dödsfall i Sverige, framförallt på landsbygden. Däremot tycks det inte ha varit en vanlig sjukdom i Göteborg.

I serien av böcker som gavs ut 1923 i samband med Göteborgs 300-årsjubileum fanns en bok, Göteborg. En översikt vid trehundraårsjubileet 1923 över stadens kommunala, kulturella och sociala förhållanden samt viktigaste näringsgrenar i vilken epidemisjukdomarna och sjukvården berördes. Avsnittet om sjukvården och sjukdomar skrevs av Karl Joh. Gezelius. Redaktör för hela boken var Nils Wimarson. Karl Johan Gezelius (1866-1947) var förste stadsläkare i Göteborg och Nils Wimarson (172-1944) en svensk historiker som var verksam som lärare i Göteborg.

De epidemiska sjukdomar som behandlas är kolera, smittkoppor, difteri, malaria, fläckfeber, nervfeber, tuberkulos, influensa och scharlakansfeber. I statistiken sammanfördes mässlingen med smittkoppor fram till 1774 och även därefter fanns problem med sammanblandning. Inga kapitel finns om mässlingen, påssjuka, röda hund och vattenkoppor, men jag har däremot skrivit lite om mässlingen.

De dödligaste av de nämnda sjukdomarna var på 1800-talet tuberkulos, kolera (de år som epidemier slog till), smittkoppor, malaria, difteri, fläckfeber och mässlingen.

Idag är infektionsjukdomar inte längre ett stort problem i Göteborg. Malaria försvann under slutet av1800-talet på grund av utdikningar av vassområden och bättre bostäder, smittkoppor blev mindre dödligt med  näringsförhållanden och bättre bostäder vilket också gäller fläckfeber (fläcktyfus), nervfeber (tyfoidfeber, salmonella), difteri, tuberkulos, mässling och influensa. Smittkoppor, difteri, tuberkulos och mässling har i praktiken utrotats med vaccinationer. Koleran besegrades genom rent dricksvatten och avloppssystem.

Advertisements

Koleraepidemierna i Göteborg

Del 2 av 10 i serien Epidemisjukdomar i Göteborg

I boken Göteborg. En översikt vid trehundraårsjubileet 1923 över stadens kommunala, kulturella och sociala förhållanden samt viktigaste näringsgrenarskriver Karl Johan Gezelius följande om Göteborg och kolera:

Den sjukdom, som närmast föranledde inrättandet av särskild  sundhetsnämnd, var emellertid som i det föregående nämnts koleran, då den i början  av 1830-talet nalkades Göteborg.

Sjukdomen uppträdde här första gången  år 1834. Av stadens då omkring 17,000 innevånare dogo minst 1,830, sålunda  mer än en tiondel av stadens innevånare. Omsatt till våra dagar, skulle detta betyda en dödsiffra av omkring 24,500 människor, över antalet insjuknade finnas inga uppgifter.

Under 1850-talet hade sjukdomen epidemisk spridning under 6 olika år, den svåraste åren 1850 och 1853, då 1,316 resp. 1,022 personer insjuknade, av vilka 580 och 626 avledo. Nästa stora epidemi var den år 1866, då 1,273 sjukdomsfall antecknats med 435 dödsfall i staden  (och 283 i Majorna, som då ännu ej var införlivat med Göteborg).

Vid koleraepidemin 1834 dog 12 600 personer i hela Sverige. Koleraepidemier slog till också 1852, 1855, 1856, 1857 och 1859. Vid dessa tillfällen dog inte lika många. Koleran spreds genom sjöfarten och på grund av dåliga hygieniska förhållanden. Ursprunget för kolera var Bengalen, Gangesdeltat i nuvarande Indien och Bangladesh där den funnits i 1000-tals år. På 1810-talet spred den sig därifrån och på 1830-talet kom den till Sverige via Göteborg.

Koleran ledde till inrättande av hälsovårdsnämnder (tidigare ofta kallade sundhetsnämnder). För att snabbt begrava de döda och hindra smittspridning inrättade också särskilda kyrkogårdar, kolerakyrkogårdar. Om koleraepidemin utbrott 1834 skrev Göteborgs Handels och Sjöfartstidning den 30 juli 1834:

Sjömannen Anders Ryberg, 52 år gammal, utgick fullkomligt välmående till sitt arbete sistl. Lördag. Emellan kl. 7 och 8 öfverfölls han af uppkastningar och diarrhé, hvilket snart upphörde, han måste hembäras och afled på e.m. kl. 1/2 till 4. – Hans hustru Anna Pehrsdotter, 55 år, som såg mannen vid hemkomsten, afsvimmade och fick likaledes magplågor. Hon afled Söndags morgon, kl. 5. … Märkvärdigt är  att en 8-årig fosterdotter till dem, som Söndags afton af sin fader ledsagades från deras boning å Majberget till Stampen, och var munter och rask kl. 10 på aftonen, vaknade kl. 5 Måndags morgon med magplågor och afled kl. 10 f.m.

I senare litteratur skrivs sjömanen efternamn i allmänhet Rydberg. Även 1853 års epidemi startade i Göteborg. Denna epidemi dokumenterades mycket ordentligt av Sundhets-Collegiet (senare Medicinalstyrelsen) som rapporterade:

Den 11 Aug. insjuknade hos handlanden Eriksson i huset n:o 133 i 1:sta roten i den s k Melins äng, dess 6 år gamla dotter, Emma Charlotta, med kräkningar och magplågor, förbättrades mot aftonen men blef åter sämre och dog kl. 4 på morgonen … Den 12 Aug. på morgonen insjuknade brodern Daniel Reinhold, 4 år gammal, och vårdades af D:r Betzen, var följande dag bättre men förämrades åter och afled d. 15 … Den 13 insjuknade Erikssons piga Anna Greta Olsson, 60 år gammal, fanns af D:r Betzen angripen af elakartad kolera och affördes genast till församlingens sjukhus der hon dog d. 15 … Samma dag anmäldes 4 i närmaste hus derintill sammanboende personer insjuknade, nemligen timmermannen Hanssons 2 yngre barn af hvilka det ena afled samma dag, en arbetskarl från Lilla Edet och en väfvare från Majnabbe, hvilka båda sednare affördes till sjukhus der arbetskarlen från Edet afled d. 14.

De som dog i kolera var i allmänhet fattiga människor och barnen var särskilt utsatta.

Särskilda sjukhus inrättades, sålunda gjordes det så kallade Möllerska plantaget i Masthugget om till kolerasjukhus. Andra byggnader som användes vi den första epidemin var Carlgrenska skolan vid Stigbergstorget, Willinska skolorna i Haga och på Stampen, fattighuset vid Smedjegatan liksom Gullbergsbrohemmet (tidigare Spinnhuset) vid Svingeln. I alla fall Möllerska plantaget kom att utnyttjas vid fler epidemier. Naturligtvis vårdades människor också på Sahlgrenska sjukhuset som då låg i Västra Nordstaden, i det så kallade Oterdahlska huset.

1834 inrättades kolerakyrkogårdar i Redbergslid (Lunden) och Kommendantsängen. Dessa har sen länge byggts bort. Vid 1866 års kolerepidemi anlades en kolerakyrkogård i Kallebäck som fortfarande finns kvar och i Bräcke finns en som anlades 1834 kvar. Den senare kom också att användas för vanliga begravningar fram till 1856. Numera används den som gravlund för spridning av aska, invigdes förra året (2017). På Rivö i hamninloppet fanns också en kolerakyrkogård.

Kyrkogården som finns i Gamlestaden på vägen mot Alelyckan som ofta kallas kolerakyrkogård är ingen sådan utan var Hospitalets kyrkogård (Hospitalsförsamlingen).

De återkommande kolerapepidemierna stoppades genom anläggande av anläggningar för rent vatten och avloppssystem. Efter 1860-talet har Göteborg inte drabbats av någon koleraepidemi.

Smittkoppor – en gång vanligt i Göteborg

Del 3 av 10 i serien Epidemisjukdomar i Göteborg

Smittkoppor var innan koleran kom 1834 den epidemisjukdom som tycks ha tagit flest liv i Göteborg. Fram till 1774 ingick dock också dödsfall på grund av mässling bland smittkoppsfallen. Sammantaget har smittkoppor sannolikt tagit fler liv i Göteborg än koleran, men över längre tid och inte under lika våldsamma epidemiska former även om det dog totalt 1 185 personer i smittkoppor och mässlingen år 1759.

I boken Göteborg. En översikt vid trehundraårsjubileet 1923 över stadens kommunala, kulturella och sociala förhållanden samt viktigaste näringsgrenarskriver Karl Johan Gezelius följande om smittkoppor:

Smittkopporna ha vid många tillfällen härjat svårt i Göteborg. År 1759
skall i Göteborgs stift ha dött 1,185 personer i smittkoppor (då hela
dödssiffran uppgick till 5,739). På 1760-talet dogo i staden 227 personer i smittkoppor, och framgår av följande sammanställning den absoluta dödligheten i sjukdomen under de olika tiotalen av år, därvid dock är att märka, att till år 1774 i statistiken smittkopporna upptogos tillsammans med mässling.

Sedan epidemierna år 1892—94, då sammanlagt 316 sjukdomsfall med 28 dödsfall förekommo, har i staden ej funnits mer än ett fall år 1897, då en sjöman, som några dagar förut hemkommit från Dondon, insjuknade på sjömanshemmet, och 2 fall år 1921, då modern till en sjöman, som hemkommit från Malaga och smittats därstädes, men före sjukdomens egentliga utbrott hann avresa till annan ort, blev smittad av sonen.

År 1757 inrättades genom Frimurarorden ett koppympningshus i Göteborg, samtidigt varmed de första försöken med koppympning (variolisation) verkställdes. Barnen intogos på detta koppympningshus för att där ympas. Sedan de genomgått de verkliga smittkoppor, som denna form av ympning medförde, och som man på olika sätt försökte göra så lindriga som möjligt, återsändes barnen till sina hem. Sammanförandet av barnen på en sådan anstalt förorsakade stor sjuklighet och dödlighet bland dem, och när så på en liknande anstalt i Stockholm en ung läkare, som nyss hemkommit från studieresa till Paris, började obducera de döda barnen, blev oron bland allmänheten mycket stor, och de vildaste rykten om frimurarnes behandling av barnen spredo sig och blevo trodda. Såsom ett minne härav lever ännu uppgiften om att frimurarne »slaktat barnen och skickat dem till hundturken ».

Ryktet om slakten torde ha uppkommit av de verkställda obduktionerna, förbindelsen med »hundturken» sannolikt därav att denna form av ympning kom till Europa över Konstantinopel, därifrån kännedom om densamma spritt sig genom brev till England från den engelske gesantens i Konstantinopel hustru, lady Montague, som var en berömd brevskriverska.

Sådan ympning hade här upptagits år 1755 av stadskirurgerna Meijster och Engelhart och bedrevs vid slutet av 1700-talet i stor omfattning med hjälp av genom magistraten utfärdade kungörelser med uppmaning till allmänheten att låta ympa sina barn. Staden var då indelad i fem ympningsdistrikt med en läkare för varje distrikt, som där kostnadsfritt verkställde ympning. Av Kristofer Carlander, stadsphysicus i Göteborg åren 1793—1812, uppges, att år 1799 omkring 600 barn ympats, då i staden vid denna tid årligen endast 4—500 barn föddes. Den nu använda kokoppympningen började härstädes utföras av honom år 1802 och fick genast så stor användning, att han före sin avflyttning från staden år 1814 ympat 1,200 barn enligt den nya metoden.

Koppympningen verkställes nu på offentliga ympningsmöten kostnadsfritt av 7 läkare, och av dessa verkställdes under år 1922 omkring 3,600 ympningar. Därjämte verkställdes samtidigt av läkare omkring 4,000 revaccinationer.

Åren 1750-1830 stod smittkoppor (fram till 1774 inklusive mässlingen) sammanlagt för cirka 8% av dödsfallen i Sverige. Vid denna tid drabbade sjukdomen främst barn i likhet med mässlingen. På grund av smittkoppor funnits länge i landet var äldre i allmänhet immuna. Smittkopporna utrotades i Göteborg, liksom i hela världen senare, med hjälp av vaccinationsprogram. Dödligheten i smittkoppor hade dock börjat minska innan dess, troligen på grund av att viruset blivit mindre farligt.

Malaria – en klassisk göteborgssjukdom

Del 4 av 10 i serien Epidemisjukdomar i Göteborg

Malaria var en gång i tiden en vanlig sjukdom i Göteborg. Något som väldig få idag har kännedom om. Det var faktiskt en av de vanligaste sjukdomarna under 1700-talet och början av 1800-talet. Myggarten som spred malariaparasiten finns fortfarande kvar i södra Sverige och Göteborg men några malariparasiter finns inte längre då sjukdomen dog ut under 1800-talet.

I boken Göteborg. En översikt vid trehundraårsjubileet 1923 över stadens kommunala, kulturella och sociala förhållanden samt viktigaste näringsgrenar, skriver Karl Johan Gezelius om malaria att det fortfarande var oklart vad som orsakade sjukdomen och varför den försvann:

Före 1756, då första stadsläkarberättelsen utkom — regelbundet
offentliggjordes sådana ej förrän från 1851 — har man ifråga om sjuksiffrorna endast att hålla sig till prästerskapets anteckningar, som verkställdes i enlighet med kyrkolagens av 1686 bestämmelser. Enligt dessa anteckningar voro åren 1746 och 1751 svåra frossår.

Åren 1756—1760 var enligt stadsläkarberättelserna frossan allmän och svår. År 1777 var sjukdomen enligt prästerna »mycket gångbar». Nyssnämde Carlander fann under sina första tio år härstädes (1793—1802) sjukdomen »högst sällsynt», men fick år 1802 »flere fall att göra med än något år förut». År 1804 var en allmän frossepidemi och år 1812 beskriver Dubb en svår form av frossa å barnhuset. Åren 1810 och 1812 var sjukdomen synnerligen svår med stor spridning.

Från år 1832 upphörde densamma och synes ha varit fullständigt borta till år 1845, då ökning åter inträdde, med toppunkt 1848, då fallen voro »utomordentligt talrika», medan de däremot år 1849 voro »jämförelsevis ganska fåtaliga». Från år 1851 utkommo de regelbundna stadsläkarberättelserna, och i dessa angives, att från det att sjukdomen i början av 1850-talet endast uppträtt med spridda fall, den vid mitten av samma årtionde blev mera allmän för att åter försvinna, så att åren 1857 och 1858 endast enstaka fall förekommo.

År 1859 blev den åter allmän och år 1860 rapporterades av stadsläkaren nära 3,000 sjukdomsfall (på c:a 30,000 innevånare). Från denna tid har sjukdomen hastigt försvunnit såsom framgår av följande diagram (fig. 77).

Såsom av denna korta historia framgår, har sjukdomen långa tider varit borta för att sedan åter uppträda, tills den från början av 1890-talet ej längre visat sig här. De samverkande orsakerna till detta förhållande är ej här platsen att ingå på. Det hastiga fallet i sjukdomsfrekvensen, som början på 1860-talet visade, sattes då i samband med de torrläggningar av Gullbergsvass, som påbörjats år 1842 och avslutades år 1858. Sjukdomens orsak ansågs bero på de dunster, som uppstego från stillastående vatten (därav namnet male aria = dålig luft). Sedan genom Daverans och Ross’ utredningar åren 1880 och 1897 sjukdomens verkliga orsak och spridningssätt klargjorts, äro utsikterna för en framgångsrik utredning av anledningarne till sjukdomens försvinnande betydligt större.

1863 skrev förste stadsläkaren Ewert i Göteborg följande om den sista malariaepidemin i Göteborg:

Idag vet vi att utdikningarna av vassarna kring Göteborg gjorde att det blev färre myggor i staden vilket gjorde att färre blev myggbitna. Bättre bostadsförhållanden gjorde också sitt till. När inga människor smittades försvann parasiten till slut. Parasiten lever delar av livet hos människan och delar av livet hos myggorna. När människan inte längre fanns tillgänglig som värd kunde den inte överleva. Sen slutet av 1800-talet har det inte funnits någon malaria i Göteborg.

Förutom i Göteborg fanns malaria i Bohuslän, Kristianstadstrakten, östkusten från östra Blekinge till Gävletrakten, kring Mälaren och Hjälmaren samt kring Vänern. Från Sverige försvann inhemsk malaria på 1930-talet.

 

Fläcktyfus och tyfoidfeber – fanns också i Göteborg

Del 5 av 10 i serien Epidemisjukdomar i Göteborg

Dessa sjukdomar kallades förr i tiden fläckfeber respektive nervfeber. De är virusjukdomar orsakade av olika bakterier. Nervfeber eller tyfoidfeber orsaks av en salmonellabakterie medan fläcktyfus orsakas av rickettsia-bakterier och är en mycket värre sjukdom. Idag förekommer ingen inhemsk smittspridning i Sverige eller Göteborg men det har funnits. I gamla tider kunde de två sjukdomarna inte skiljas åt ordentligt.

I boken Göteborg. En översikt vid trehundraårsjubileet 1923 över stadens kommunala, kulturella och sociala förhållanden samt viktigaste näringsgrenar, skriver Karl Johan Gezelius om de två sjukdomarna på följande sätt:

Dessa båda sjukdomar jämte även andra ha utan att kunna skiljas från varandra gått under samma namn eller så hopblandats, att några siffror, som visa deras frekvens, icke äro användbara. Först de stora fläckfeber- och nervfeberepidemierna vid slutet av 1860- och vid början av 1870-talet kunna sägas ha givit anledning till ett särskiljande av dessa båda sjukdomar.

Att fläckfebern dock även i det föregående haft stor utbredning och anställt stora härjningar är påtagligt. Sådana epidemier voro med största sannolikhet de på 1750- och 1760-talen, i slutet av 1780-talet samt åren 1828 och 1839. Efter 1870-talet är fläckfebern borta ur vår sjukdomsstatistik.

Nervfebern har avskiljts från andra med denna sjukdom sammanblandade farsoter först under 1880-talet.

Femårsmedeltalen för åren 1892—1921 visa per 10,000 innevånare följande siffror för nervfebern:

Åren 1892—1896, 15,6
Åren 1897—1901, 11,5
Åren 1902—1906, 9,5
Åren 1907—1911, 9,2
Åren 1912—1916, 5,8
Åren 1917—1921, 21,2

Den sista femårsperiodens stora siffra är beroende på en omfattande
mjölkepidemi åren 1918—1919.

Fläcktyfus sprids med klädlöss. Sannolikt försvann sjukdomen från Göteborg och Sverige på grund av bättre bostäder och bättre hygien. Sjukdomen tycks ha varit speciellt vanlig i samband med krig när många soldater levt under dåliga hygieniska förhållanden i stora grupper och gemensamma utrymmen.

Tyfoidfeber som fortfarande finns inhemskt i Sverige smittar via avföring och mat. God hygien kring livsmedel är det viktigaste skyddet mot sjukdomen. Även vaccinationer är viktigt. Mer omfattande epidemier försvann när hanteringen av livsmedel underställdes noggranna hygienregler samt genom bättre hygien och bostadsförhållanden bland människor.

Difteri blev bortvaccinerat

Del 6 av 10 i serien Epidemisjukdomar i Göteborg

Luftvägsdifteri (även kallad äkta krupp, stryparsjukan eller strypsjukan) är en mycket allvarlig sjukdom som orsakas av bakterien Corynebacterium diphtheriae. Bakterien koloniserar slemhinnor, vanligtvis i svalget, och kan då bilda en karaktäristisk fastsittande gråaktig tjock beläggning. Bakterien utsöndrar ett gift som orsakar lokala skador och också kan spridas i kroppen och skada bland annat hjärta och nerver. Beläggningen kan ge andningssvårigheter för spädbarn.

I boken Göteborg. En översikt vid trehundraårsjubileet 1923 över stadens kommunala, kulturella och sociala förhållanden samt viktigaste näringsgrenar, skriver Karl Johan Gezelius följande om difteri:

Denna sjukdom synes först på 1820-talet ha förekommit här. Några dödsfall av strypsjuka finnas då angivna. Ej förrän i början av 1850-talet synes sjukdomen återkommit, men först sedan regelbunden anmälan av sjukdomsfallen finnes publicerad från 1860-talet, kan man följa densammas frekvens.

Några särskilt omfattande epidemier förefinnas icke. Under de första åren av 1860-talet föreligger en epidemi med höjdpunkt år 1864, då 167 sjukdomsfall anmäldes (svarande emot 39 på 10,000 innevån.). Även de första åren av 1870-talet visa någon stegring med höjdpunkt år 1873, då 184 fall anmäldes,  (svarande mot 29,8 på 10,000 innevånare). Början av 1880-talet har likaså höjda siffror med toppunkt år 1884, då 422 fall anmäldes (svarande mot 49,0 på 10,000 innevånare).

Frekvensen efter år 1892 framgår av diagrammet fig. 78, beräknat per 10,000 innevånare. Av detsamma framgår, att år 1895 ej mindre än 86,4 sjukdomsfall per 10,000 innevånare förekommit, samt att år 1918 den högsta hittills varande frekvensen kan antecknas, nämligen 88,9 per 10,000 innevånare.

Mortaliteten på 100 sjukdomsfall visar emellertid en påfallande sänkning, vilket förhållande väl till stor del torde kunna sättas i samband med serumbehandlingen. Fig. 79.

Difteri försvann från Göteborg och Sverige genom förbättrad hygien och vaccinationer.

Influensa kan vara dödligt

Del 7 av 10 i serien Epidemisjukdomar i Göteborg

Influensa är en sjukdom som alla känner till. Varje vinter så insjuknar många människor, ibland jättemånga, ibland färre. Influensavirus förekommer i en mängd olika varianter såsom H1N1 (spanska sjukan 1918-19, 1977, svininfluensan 2009), H2N2 (ryska snuvan 1889-90 i Sverige var troligen av denna stam, asiaten 1957), H3N2 (HongKong-influensan 1968-70).

Historiskt har influensa varit känt som sjukdom i Göteborg sen början av 1800-talet men sannolikt fanns den långt innan dess i Göteborg och Sverige:

Det är troligt att vi haft mer omfattande influensautbrott i Sverige i samband med pandemier 1580 och 1729. Det är också troligt att den sistnämnda influensan även drabbade Bohuslän i oktober 1729.

Den tidigaste säkra epidemin kom till Sverige 1782. Denna influensa hade sitt ursprung i Asien, kom via St Petersburg och Finland och drabbade Stockholm i april, maj och juni. Inom en månad hade influensan spritt sig till alla kuststäder i södra Sverige, kanske från Stockholm men kanske också från Danmark och Tyskland. Denna influensa fortsatte sedan västerut till resten av världen och anses ha kunnat smitta mer än hälften av jordens befolkning.

Den snabba spridningen berodde till stor del på sjöfartens utveckling. Den spreds snabbare och längre längs vattenvägarna än via landsvägarna. Det var nu som man i hela Europa började kalla sjukdomen för influensa.

[…]

År 1800 kom nästa epidemi. Även denna gång kom influensan från Ryssland och i april nådde den Bohuslän.

[…]

Därefter dröjde det till 1830-talet innan en serie epidemier på nytt drog fram över Sverige: juni-juli 1831, april-juni 1833 samt kring årsskiftet 1836-37.

[…]

Efter 1830-talets upprepade influensaangrepp följde några lugnare år. 1851, från februari till april, spred den sig över större delen av landet. I december 1857 var den i Göteborg och därmed sannolikt också i Bohuslän.

Nästa stora influensaepidemi var ryska snuvan som på nytt kom via Finland till Stockholm i november 1889.

I boken Göteborg. En översikt vid trehundraårsjubileet 1923 över stadens kommunala, kulturella och sociala förhållanden samt viktigaste näringsgrenar  skriver Karl Johan Gezelius:

Influenzan kan ej med säkerhet påvisas i Göteborg förr än år 1800, då den  enligt Carlander gick allmänt här i staden under namnet »gripen » (av franska  grippe). Troligt är att sjukdomen förekommit tidigare, då den ju dessförinnan redan ett par århundraden varit bekant i Europa, och man vet med vilken otrolig lätthet den utbreder sig.

År 1837 gick en stor epidemi åter över vår stad, likaså år 1857. I december år 1889 uppträdde en ny epidemi, som räckte ett par månader, med 28 dödsfall angivna i denna sjukdom men även en avsevärd ökning av dödsfall i lunginflammation, där med säkerhet influenzan varit den grundläggande åkomman.

Slutligen ha vi de stora epidemiåren 1918—19, då från juli 1918 till samma tid 1919 1,039 personer avledo i sagda sjukdom, svarande mot 52 på 10,000 innevånare.

Det sista utbrottet av influensa som beskrivs av Gezelius är spanska sjukan som dödade cirka 35 000 personer i Sverige, de flesta under 1918. Dödligheten var störst i Norrland. Ryska snuvan 1889-1890 drabbade en mycket stor del av Sveriges befolkning, men dödligheten var förhållandevis låg då äldre sannolikt hade en viss immunitet på grund av tidigare epidemier.

Scharlakansfeber – från allvarligt till försvunnen

Del 8 av 10 i serien Epidemisjukdomar i Göteborg

Scharlakansfeber var en vanlig barnsjukdom fram till och med 1960-talet men tycks sen dess ha blivit ovanligare. Orsaken till sjukdomen är streptokockbakterier som också kan orsak många andra sjukdomar såsom halsfluss, svinkoppor (impetigo), rosfeber, blodförgiftning och barnsängsfeber. En annan streptokockbakterie är huvudorsaken till bihåleinflammation, öroninflammation, lunginflammation och hjärnhinneinflammation.

Scharlakansfeber är lättbehandlat med hjälp av antibiotika och det är idag ingen allvarlig sjukdom men ända fram till 1960-talet betraktades det som en mycket allvarlig sjukdom vilket står klart i en artikel i boken Göteborg. En översikt vid trehundraårsjubileet 1923 över stadens kommunala, kulturella och sociala förhållanden samt viktigaste näringsgrenar av Karl Johan Gezelius om sjukdomen:

När sjukdomen började uppträde här är ovisst. Enstaka större epidemier, som synas ha varit scharlakansfeber, finnas upptagna i prästerskapets anteckningar, så t. ex. en svår åren 1794—95 och en annan åren 1808—09.

Senare under 1800-talet förekommo flera stora epidemier, så en i början av 1830-talet, en vid mitten av 1840-talet och en på 1850-talet. Huruvida under mellantiderna staden varit fri från sjukdomen kan ej avgöras, då först från början av 1860-talet regelbundna rapporter över antalet sjukdomsfall föreligga.

Sjukdomen har sedan dess aldrig varit borta från staden något enda år och uppblossar då och då i större epidemier. En sådan utbröt år 1861, då 834 sjukdomsfall anmäldes (utgörande 216 på 10,000 innevånare). En annan år 1866, då 1,008 anmäldes (215 på 10,000), vidare år 1870 med 2,082 fall (322 på 10,000), år 1879 med 955 fall (124 på 10,000) och år 1883 med 756 fall (92 på 10,000).

Såsom av bifogade diagram framgår har efter år 1892 inga utbredda epidemier av liknande omfattning förekommit, de största under dessa sista trettio år ha varit under år 1895 med 65,9 på 10,000 innevånare, år 1902 med 80,8 på 10,000 och år 1921 med 49,1 på 10,000. Fig. 81, 82.

Med hjälp av antibiotika minskade dödligheten i scharlakansfeber kraftigt men orsaken till att den inte längre är vanlig verkar faktiskt lite oklar. Jag har aldrig hört eller lästa någon rimlig förklaring.

När min fru var liten på 1950-talet medförde scharlakansfeber fortfarande en vistelse på epidemisjukhus och det var då en vanlig barnsjukdom. När jag var liten (jag är bara sex år yngre än min fru) fanns den knappt längre och den nämndes i stort sett aldrig som en av de vanliga barnsjukdomarna vilka då var mässling, röda hund, påssjuka och vattenkoppor (vattkoppor).

Idag finns ju bar den sistnämnda kvar även om ytterste begränsade utbrott av framförallt mässlingen förekommer regelbundet,

Tuberkulos – 1800-talets dödligaste sjukdom

Del 9 av 10 i serien Epidemisjukdomar i Göteborg

Tuberkulos (tbc, lungsot) orsakas av en bakterie som främst angriper lungorna men kan angripa organ som centrala nervsystemet, könsorganen, blodomloppet, skelettet, lederna eller huden. Sjukdomen har funnits hos människor sedan åtminstone forntiden.

I Europa började tuberkulosfallen öka under 1600-talet och de nådde sin topp under 1800-talet, när närmare vart fjärde dödsfall var orsakat av sjukdomen. I Sverige och Europa var tuberkulos den enskilt största dödsorsaken under 1800-talet och början av 1900-talet. Att folk flyttade ihop i städer och bodde tätt i dåliga bostäder underlättade spridningen av tuberkulos.

När det gäller tbc så skrev Karl Johan Gezelius i boken Göteborg. En översikt vid trehundraårsjubileet 1923 över stadens kommunala, kulturella och sociala förhållanden samt viktigaste näringsgrenar följande om sjukdomen:

Den av våra smittsamma sjukdomar, som sist föranlett särskilda åtgärder för dess hejdande och vård, har varit tuberkulosen. Såsom under kapitlet om sjukhuset »Hemmet för lungsotssjuka å Stampen» finnes angivet, var det först år 1900 som en särskild vårdanstalt för lungsotssjuka föreslogs och inrättades; vidare öppnades år 1905 sommarsanatorieverksamheten vid Sandarne samt ordnades år 1910 dispensärverksamheten.

Om sjukdomens utbredning inom samhället finnas inga användbara uppgifter, då dess specifika karaktär icke varit känd förr än rätt sent.

Endast de sista årens statistik anföres här för att ge en föreställning om den roll, sjukdomen spelar såsom dödsorsak.

Första världskriget ledde till ökad smittspridning och på 1920- och 1930-talen samtidigt om vaccin hade uppfunnits. Den vanliga vårdformen som utvecklades i slutet av 1800-talet var att isolera patienterna på så kallade sanatorier på landsbygden eller i utkanten av städerna. Första sanatoriet grundades i Mörsil i JÄmtland 1891.

I Göteborg staratdes Styrsö havskuranstalt för skrofulösa barn 1893, vilket bör ha varit den första vårdinrättningen för barn med tuberkulos. En ny sjukhusbyggnade uppfördes 1907-1909. Sanatoriet av Föreningen Styrsö kustsanatorium med bidrag från Göteborgs stad och staten. nedlagt 1951 och omgjort till en vårdinrättning för psykiskt funktionshindrade och tillhörde då Stretered i Mölndal.

Därefter inrättade en vårdinrättning på Stampen år 1900 i det tidigare fattighuset och 1905 ett sommarsanatorium verksamhet i Sandarna. Verksamheten på Sandarnas sommarsanatorium leds ner 1957.

Renströmska sjukhuset stod klart 1913 och ersatte verksamheten på Stampen. Under 1950- och 1960-talen omvandlades Renströmska till ett allmänt lungsjukhus. 1995 flyttades den verksamheten till Sahlgrenska sjukhuset och Renströmska lades ner.

1917 var Rävlanda barnsanatorium klart. Detta drevs av Föreningen Barnsanatoriet Rävlanda men finansierades till 50% av Göteborgs stad då det var till för barn från staden. 1943 togs det över av staden och var vid den tiden inte längre ett sanatorium.

År 1914 stod också Ågrenska på Lilla Amundön i Brottkärr klart och där vårdades till en början också i huvudsak barn med tbc. 1978 lades konvalescentverksamheten på Ågrenska ner men då hade i stort sett ingen med tbc vårdats sen andra världskriget.

Vaccinationsprogram startades i Sverige på 1920-talet och efter andra världskriget hade tuberkulos i praktiken utrotats i Sverige. Sjukdomen behandlas med antibiotika vilket gör att det inte längre är en dödlig sjukdom. Bättre och större bostäder, bättre hygien, vaccinationer och antibiotika samverkade för att utrota tbc i Sverige.

Mässling – smittsamt och dödligt

Del 10 av 10 i serien Epidemisjukdomar i Göteborg

Mässling är känt sen 1600-talet i Sverige. I Göteborg sammanfördes mässlingen dock med smittkoppor ända fram till 1774 så det är oklart hur många som dog av sjukdomen innan det årtalet. Sjukdomen orsakas av ett virus och är mycket smittsam.

I en mässlingsepidemi under 1800-talet kunde det dock dö runt 50 småbarn i Göteborg. Det innebar att antalet döda under ett epidemiår fördubblades jämfört med ett normalår. Under de värsta epidemiåren som till exempel 1819 eller 1846 dog en tiondel av småbarnen i Göteborg. Mässlingen var under 1800-talet en av de sjukdomar som orsakade flest dödsfall i Göteborg.

På 1860-talet dog cirka 1 800 personer per år i Sverige på grund av mässlingen. I början av 1900-talet hade antalet som dog minskat till mellan 400 och 600 personer per år. Genom mindre trångboddhet och färre undernärda personer minskade dödsfallen i mässlingen sedan drastiskt under den första halvan av 1900-talet. På 1950-talet dog 5 till 20 personer per år. På 1970-talet infördes vaccinationer mot mässlingen och på 1980-talet infördes ett vaccinationsprogram som inbegrep mässlingen, påssjuka och röda hund. De tre sjukdomarna har sen dess i princip utrotats.

Genom att många invandrare och en del andra på grund av sjukdomar eller för att de är vaccinmotståndare inte är vaccinerade mot mässlingen och för att sjukdomen är en av de mest smittsamma sjukdomar som finns uppträder mindre mässlingsepidemier lokalt med jämna mellanrum. Det brukar handla om nåt eller några tiotal smittade.