Gyllenhammar- havremust, Skandia och Volvo

Del 1 av 7 i serien Direktörsfamiljer

Gyllenhammar är den överlägset mest kända direktörsfamiljen i Sverige. Detta för Pehr G. Gyllenhammar (1935-) under lång tid tillhörde de allra mäktigaste i det svenska näringslivet. Han var VD för AB Volvo från 1970 till 1990, en post som han ärvde från sin svärfar Gunnar Engellau (1907-1988), som i sin tur tagit över VD-stolen i Volvo 1956 från Assar Gabrielsson. Från 1990 till 1993 var han styrelseordförande i samma bolag. Svärfadern kvarstod som styrelseordförande i AB Volvo intill 1978.

Under hans tid i Volvo försökte han på olika sätt bygga upp en egen finansgrupp kring företaget liksom en mängd strukturaffärer med både franska och norska intressen. Mycket av detta misslyckades, men han var ändå under mycket lång tid en av de mäktigaste i det svenska näringslivet. en slags västkustmotvikt till familjen Wallenberg i Stockholm.

Pehr Gyllenhammar Sr

Pehr Gyllenhammar Sr

Han ärvde som sagt sin post i Volvo från sin svärfar och innan han blev chef för Volvo hade han ärvt en annan direktörspost från sin egen far, nämligen i försäkringsbolaget Skandia. På denna post tillträdde han också 1970, men stannade bara några månader. Hans far Pehr Gyllenhammar Sr (1901-1988) var VD för Skandia fram till 1970. Redan 1938 blev Gyllenhammar den äldre VD för Svenska Skeppshypotekkassan och därefter var han först VD i Försäkringsbolaget Thule och sedan alltså Skandia.

Pehr G. Gyllenhammars fru Christina Gyllenhammar (1936-2008) var, under delar av hans tid som direktör i Volvo, politiskt aktiv i Göteborg för folkpartiet. Hans syster Anne var gift med en annan, tidigare mäktig man i Göteborg, tidningsägaren och -chefen, Lars Hjörne (1929-), vars tidningskoncern numera leds av sonen Peter Hjörne, som alltså är kusin till Pehr G Gyllenhammars barn Cecilia von Krusenstjerna, Charlotte Gyllenhammar, Sophie Gyllenhammar Mattsson och Oscar Gyllenhammar. Ingen i denna Gyllenhammargeneration har dock blivit direktörer i några storbolag. Ofta verkar det som om direktörsfamiljer inte håller längre än två generationer, medan ägarfamiljer ofta klarar fler, men även det ganska sällan. Men under nästan 4 decennier dominerade familjerna Engellau-Gyllenhammar AB Volvo och var direktörer i Sveriges då största försäkringsbolag, Skandia.

Ytterligare ett känt svenskt företag, eller numera bara ett varumärke, har grundats av familjen Gyllenhammar. Det var bolaget bakom Gyllenmust och Gyllenhammars havregryn. Det bolagets grundare och direktör i många år, Oscar Gyllenhammar, var Pehr G. Gyllenhammars farfars bror.

Läs mer: RT1, GP, Oscarshöjd, AB1, AB2, RT2, SVD1, GP, Corren, DN1, Newsmill, HD1, SDS1, Metro, GT, AV, DN2, DI, LO-tidningen, IDG, Charlotte Gyllenhammar, HD2, RT3, Chalmers, SVD2, SDS2,

Advertisements

Gabrielsson – Volvo och Astra

Del 2 av 7 i serien Direktörsfamiljer

I huvudsak handlar det om två bröder som båda blev chef för olika svenska storföretag. Dels Assar Gabrielsson (1891-1962) som var initiativtagare till och VD för AB Volvo från dess start 1927 till år 1956 då han ersattes av Gunnar Engellau. Innan dess hade han varit VD för SKF i Frankrike och försäljningchef för hela SKF. Mellan 1956 och 1962 var han styrelseordförande i Volvo.

Assars bror Börje Gabrielsson var under ungefär samma tid (1927-1957i detta fall) VD för Astra som kom att bli Sveriges största och viktigaste läkemedelsföretag. Han skaffade också aktier i Astra och blev på så sätt väldigt rik. Hans ättlingar som sonen Göran Gabrielsson, barnbarnet Gunilla Margaretha Gabrielsson etc förkommer fortfarande flitigt på listor över de rikaste svenskarna.

Assar Gabrielsson

Assar Gabrielsson

En forskningsfond, Stiftelsen Assar Gabrielssons Fond, upprättades vid Assar Gabrielssons död och den kontrolleras av Volvo. På Handelshögskolan I Göteborg finns också en gästprofessur i hans namn.

Det två bröderna hade säkerligen nytta av sin släktskap och de spelade en stor roll i svenska näringsliv i över 30 år, men grundade ingen direktörsdynasti. Oftast krävs det dock ett ägande i företagen för att det ska vara möjligt i mer än två generationer och det finns ju detta fall. Men barnen till de bägge bröderna Gabrielsson tycks inte ens vara verksamma i det svenska näringslivet överhuvudtaget. Mer än att Börjes son Göran Gabrielsson verkar spekulera en del i aktier med hjälp av sina stora ärvda förmögenhet och att ett av hans barn, Gunilla Margaretha Gabrielsson i sin tur verkar ha köpt en större jordbruksfastighet tillsammans med sin man Leif Gabrielsson Klevbo. Som de tar mot mindre summor jordbruksstöd för.

Göran Gabrielsson tycks också ha donerat ett av sjöräddningens fartyg på min födelseö, Rörö.

Läs mer: LMV, SDS, NyTeknik1, NyTeknik2, Sportbilen,

Johansson – SKF och Volvo

Del 3 av 7 i serien Direktörsfamiljer

Lennart Johansson (1902-2008), far till Volvos koncernchef Leif Johansson var mellan 1971 och 1985 VD och koncernchef i SKF, Göteborgs första stora verkstadsföretag vid sidan av varven. Ett företag med ursprung i stadens textilindustri och i finansfamiljerna Mark och Carlander. Lennart Johansson satt också i styrelserna för en mängd företag som kontrollerades/kontrolleras ägarmässigt av familjen Wallenberg, vid sidan om SKF, men framförallt i andra göteborgsföretag som Volvo, Broströms, Esab osv. Efter att ha avgått som VD och ersatts med Mauritz Sahlin så var han styrelseordförande i SKF mellan 1984 och 1992.

Under Lennart Johanssons tid som chef på SKF var en annan Johansson ordförande i metallfacket, nämligen den som senare skulle bli Göteborgs starke man, Göran Johansson och denne intygar att facket hade ett väl utvecklat samarbete med Lennart Johansson. Man får uppfatta att detta också gällde under de stora omstruktureringar som genomfördes på SKF under Lennart Johanssons tid i ledningen.

Sonen Leif Johansson (1951-) blev 1979 VD i Husqvarna Motorcyklar och var mellan 1982-1984 VD i familjen Ericsson krisföretag Facit. Därefter blev han VD för Electrolux Vitvaror vilket han var till 1991 då han blev VD och koncernchef för hela Electrolux. 1997 bytte han Wallenbergföretaget Electrolux mot en VD-stol i AB Volvo och det jobbet har han än. Utöver detta har bara ett fåtal styrelseposter i andra svenska företag och är alltså ännu inte lika mäktig, som fadern var.

Läs mer: Chalmers1, Axess, Resumé, SDS, NyTeknik, AB1, DI, DN1, DN2, TV8, Chalmers2, FramtidensEnergi, Makthavare, AB2, Kildén & Åsman, Corren, Newsdesk, VA, AV, RT,

Leffler – gammal göteborgssocietet

Del 4 av 7 i serien Direktörsfamiljer

Familjen Leffler från Göteborg är en släkt med många grenar. Flera av dess grenar har tillhört den göteborgska överklassen i 200 år. Familjen belv dock aldrig nån storfinansfamilj utan var bara småföretagare varav en gren som kom att utvecklas till en direktörsfamilj.

Ända sedan Johan Håkan Leffler (1745-1813) år 1781 grundade firman Aug. Leffler & Son har familjen tillhört societeten i Göteborg. Efter grundarens död övertogs rederi- och skeppsmäklarfirman av sonen Anders Leffler (1773-1855) för att därefter hamna hos August Leffler (1816-1887). Efter detta blev sonen Peter Leffler (1846-1892) och svärsonen Knut Dalman (-1920) ägare till företaget. 1894 blev Knut Dalman chef för firman och senare kom den att övertas av sonen Gösta Dalman (-1963). Gösta Dalman hade enbart döttrar, ingen verksam i företaget, men en brorson, Knut Dalman (1919-?) var verksam i Aug. Leffler & Son. På 1950-talet kom företaget i Otto Kihlströms ägo för att säljas till Broströms 1965. Idag är bolaget fortfarande ett dotterbolag till Broströms, men har sen länge alltså inget med familjen Leffler att göra.

August Leffler deltog också i bildandet av Ångfartygs AB Thule år 1870. 1882 fusionerades det bolaget med J.W. Wilsons rederi och 1916 såldes det till Broströms för att senare övertas av Svenska Lloyd.

Ekonomen Johan Leffler (1845-191″) tillhörde också denna gren av släkten och var kusin med ovan nämnde Peter.

Och nu till den del av släkten Leffler som blev en direktörsfamilj i den göteborgska överklassen. Anders Leffler grundade också handelsfirman Leffler på 1820-talet i vilket även sonen Anders Leffler (1808-1880) var verksam. 1847 övertogs dock firman av den sistnämndes kusin Gustaf Leopold Leffler (1824-1895) och dennes kompanjon N.P. Ekström. Firman fick då namnet Ekström & Leffler och utvecklades till ett större handelsföretag med stor import av kryddor. G.L. Lefflers son C.Edvard Leffler (1865-1927), som var gift med en Mary Waern (1869-1940) från en annan rik göteborgsfamilj, kom senare att överta bolaget vilket dock började avvecklas efter dennes död. Emellertid kom dock bolaget att omvandlas till AB Eol år 1938. Initiativtagaren till detta var svärsonen Emil Clemedtson. Företaget bildades för att fungera som inköpscentral för speceri- och lanthandlare i västra och södra Sverige. Bolaget blev en central del i det som kom att utvecklas till ICA.

Edvard Lefflers bror Carl Leffler (1854-1926) blev 1882 delägare i firman M.E. Delblanco som sysslade med oljeslageri- och kvarnrörelse i Mölndals Kvarnby. Carl Leffler, som gifte sig med Johanna Delblanco (1858-1925), dotter till den tidigare ensamägaren av bolaget, Edvard Delblanco, blev snart den ledande i företaget. Hans son Hakon Leffler (1887- ?) blev redan 1912 anställd i företaget, ett av ursprungsbolagen till det 1916 bildade Svenska Oljeslageri AB (SOAB) vars fanns centralt i Mölndal, i Kvarnbyn.

Hakon Leffler

Hakon Leffler

Hakon Leffler blev 1926 VD i SOAB efter sin far och vice VD i Gamlestadens Fabrikers AB 1930 för att sen bli VD 1934. Han kvarstod som VD i det av familjerna Mark och Carlander kontrollerade bolaget till 1954 och hade vid sidan av detta en mängd styrelseposter i det göteborgska och svenska näringslivet. När han avgick som VD ärvdes VD-posten av sonen Jan Leffler. Hakon själv kvarstod i styrelsen och blev från 1958 styrelseordförande i Gamlestadens Fabrikers AB efter Knut Mark. Nån gång på 1960-talet lämnar Hakon Leffler styrelsen i bolaget och Jan Leffler ersätts av Bengt Karlsson som VD i bolaget som då bytt namn till Investment AB Asken.

I två generationer var alltså en gren av släkten Leffler en direktörsfamilj med inflytande i det göteborgska och svenska näringslivet. Deras makt och inflytande tycks dock ha avtagit i nästan samma takt som den textilindustri i vilken de var verksamma försvann. Troligtvis tillhör den idag kända programledaren Josefin Craaford på sin mammas sida denna gren av släkten Leffler.

Till en tredje gren av släkten hörde den kände matematikern Gösta Mittag-Leffler (1846-1927) och han syskon, författaren Anne Charlotte Leffler (1849-92) och språkvetaren Frits Läffler (1847-1921). Gösta Mittag-Leffler grundade Institut Mittag-Leffler.

Andra personer som tillhör släkten Leffler är bland annat journalisten Tove Leffler, diplomaten Christian Leffler och läkaren och forskaren Hakon Leffler.

Läs mer: SVD, Ny Teknik,
Källor för övrigt:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Ivan Lind, Göteborgs handel och sjöfart 1637-1920, 1923
G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923

Mannheimer – Skandinaviska Kredit

Del 5 av 7 i serien Direktörsfamiljer

Initiativtagare till Skandinaviska Kredit var en grupp göteborgsköpmän, Oscar Ekman, Oscar Dickson, Olof Wijk och C.Fr. Waern samt stockholmaren A.O. Wallenberg. Dessa träffades 1852 i Köpenhamn för att bilda en internationell bank. 1863 omvandlades det hela till en svensk bank som formellt bildades 1864 under namnet Skandinaviska Kredit AB och med kontor i Oscar Ekmans hus på Södra Hamngatan 11. I den första styrelsen ingick Oscar Ekman som ordförande, en post han behöll i 32 år, C. Fr. Waern, J.W. Wilson, P. Hammarberg, Olof Wijk, A.O. Wallenberg, Gillis Bildt, Jules Stjernblad, Henrik Davidson och C.F. Tietgen.

Till VD i den nybildade banken utsågs Theodor Mannheimer (1833-1900), som 1855-1864 var delägare i havreexportfirman Pineus, Mannheimer & Co. PIneus fortsatte då själv att driva firman, vars havreexport dock minskade.

Banken startade 1865 ett kontor i Stockholm under ledning av Henrik Davidson (chef i firman L. Meyerson) och Herman Meyerson. Wallenberg avgick då ur styrelsen för banken. 1868 startades ett avdelningskontor i Norrköing under ledning av John Philipson. Under Theodor Mannheimer utvecklades Skandinaviska Kredit snabbt till att bli Sveriges ledande bank och deltog i en mäng obligationsemissioner som finansierade investeringar i industri. redna på 1870-talet var banken den största i Sverige näst efter Skånes Enskild bank.

Banken och Theodor Mannheimer spelade en central roll för finansieringen av järnvägdsutbygganden i Sverige, exempelvis för Bergslagsbanan, Västkustbanan och Göteborg-Borås-Alvesta-järnvägen liksom vid tillkomsten av Grängesbergsbolaget (Trafik AB Grängsesberg-Oxelösund, TGOJ).

Kring sekelskiftet inträffade stora förändringar i bankens ledning. 1896 avgick Oscar Ekman från bankstyrelsen och efterträddes av Olof Wijk d.y. som vid sin död 1901 följdes av Ivar Waern. I Stockholm blev Oscar Ekmans svärson Karl Langenskiöld chef när H. Davidson dog 1895. 1901 blev han chef för Riksbanken och efterträddes av Jonas C:son Kjellberg. Theodor Mannheimer dog år 1900 och ersattes av sonen Herman Mannheimer (1867-1942) och A. Andréen. Den senare var chef och den förstnämnde vice.

Fler bankfusioner genomfördes under den nya ledningen, 1907 köptes Industrikredit AB och 1910 Skånes Enskilda Bank. Skandinaviska Kredit blev nu Sveriges överlägset största bank och fick tre huvudkontor, Göteborg med Herman Mannheimer som chef, Stockholm med Jonas Kjellberg och Skåne med Erik Malmsten. Banken blev den vikiga samarbetspartnern för och finansiären av de göteborska varven, rederierna, verkstadsindustrierna och textilföretagen som drevs och leddes av familjer som Broström, Mark och Carlander. Under ledning av Herman Mannheimer blev det ett intimt samarbete mellan banken och den framväxande göteborgska verkstadsindustrin. Han kvarstod i bolaget som chef för göteborgskontoret till 1930 då han ersattes av Åke Belfrage, tidigare chef i Malmö. I styrelsen var han kvar intill sin död, därav som styrelseordförande från år 1942.

Herman Mannheimer

Herman Mannheimer

Både Theodor och Herman Mannheimer hade förstås en rad styrelseposter i olika stora svenska företag utöver engagemanget i Skandinaviska Kredit, en bank som familjen Mannheimer i nästan 80 år hade ett dominerande inflytande i. Theodor Mannheimer har donerat pengar till en fond som genom tiderna har finansierat många konstnärer i Göteborg och Herman Mannheimer var en av initiativtagarna till Göteborgs Konserthus.

Herman Mannheimer var gift med Lisa Magnus (1876-1957) från en annan rik göteborgsfamilj. Hermans bror Otto Mannheimer (1860-1924) var advokat och delägare i Philip Lemans advokatbyrå åren 1896-1924. Han var också politiker, först i stadsfullmäktige i Göteborg och sedan i riksdagen. Otto var gift med den dotter, Charlotte Abrahamsson (1866-1934) till en rik grosshandlare i Göteborg, Arnold Abrahamsson. Otto och Charlotte Mannheimer grundade Stiftelsen Otto och Charlotte Mannheimers fond, också till förmån för konstnärer och konststuderande, i vilken bland annat Anna Mannheimer (se nedan) sitter i styrelsen.

En tredje bror, Carl Mannheimer (1868-1952) var far till Love Mannheimer, som 1943 grundade en av de firmor som är ursprunget till en av dagens största advokatbyråer i Sverige, Mannheimer Swartling. Denna gren av familjen Mannheimer hade ägarintressen i snickeriföretaget Bark & Warburg, ett bolag som kontrollerades av familjen Hamberg.

Love Mannheimer var i sin tur far till den socialdemokratiske göteborgspolitikern och juristen Sören Mannheimer, tidigare gift med regissören Carin Mannheimer, föräldrar till radiokändisen och krönikören Anna Mannheimer. Sörens bror, advokaten Jon Mannheimer har dottern Clara Mannheimer. Även Sören Mannheimer har haft styrelsuppdrag i det göteborgska näringslivet. Konstnären Sara Mannheimer och litteraturkritikern (och tidigare medlemmen i det som idag är Socialistiska Partiet) Otto Mannheimer tillhör också släkten Mannheimer. En annan var läkaren Edgar Mannheimer (1904-1965), son till den förste Otto Mannheimer.

Läs mer: Fokus, Chalmers, GP, Populär Historia, Företagsamheten1, Företagsamheten2, Palace, GT, SR, AB,
Källor för övrigt:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Ivan Lind, Göteborgs handel och sjöfart 1637-1920, 1923
G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923