Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Series: Brittiska handelsmän i Göteborg «

Carnegie, Erskine & Mitchell

1746 grundade George Carnegie (1726-99), som kom till Göteborg som flykting efter slaget vid Culloden år 1745, en handelsfirma i Göteborg. I firman hade han genom hela verksamhetens existens en rad skottar och engelsmän som anställda, däribland Thomas Erskine (1744-1824, senare Earl of Kellie, John Hall (skulle bli en av sin tids rikaste män i Sverige), William Williamson och James Carnegie Arbuthnott (1740-1810). Firman exporterade stångjärn och trävaror till Storbritannien. Den sistnämnde bildade sedan en egen firma i vilken han bland annat hade William Shepherd (1741-72) anställd.

Thomas Erskine

Thomas Erskine

Thomas Erskine tycks också ha arbetat åt firman John Wilson & Benjamin Hall (Cornelia Hall) innan han fick burskap år 1767. Från detta år var Thomas Erskine delägare  i John Hall & Co vilket han förblev även när han senare hade en egen firma. Thomas Erskine investerade även i Svenska Ostindiska Kompaniet och det är troligt att han tillhörde de som tjänade stora pengar på tesmuggling.

1769 återvände George Carnegie till Skottland. Enligt en del uppgifter ska Thomas Erskine då ha tagit över verksamheten som då ska ha blivit Th. Erskine & Co. I denna firma drev Erskine bland annat rederiverksamhet, ägde sillsalterier och trankokerier som exempelvis Gamla slottets salteri vid Klippan som köptes från J.C. Böker år 1798 och Landersberg på Tjörn som övertagits från Anders Landin, samt bedrev handel med dessa varor.

1786 kom David Carnegie d.ä. (1772-1837) till Göteborg och fick anställning hos Thomas Erskine året efter. Han arbetade för Erskine till 1792 för att året efter börja arbeta för John Hall & Co. 1798 tog Thomas Erskine in David Mitchell (född i Montrose, Skottland) som delägare och 1799 blev denne ensam ägare av firman. Thomas Erskine återvände då till Skottland då han fått titeln Earl of Kellie.

Vid Mitchells död 1803 så övertog David Carnegie d.ä. och Jan Lamberg verksamheten i Mitchells firma. Firman fick då namnet D.Carnegie & Co. Jan Lamberg tycks innan dess ha varit anställd som bokhållare hos Mitchell. David Mitchell (1764-1803) var gift med Catarina Maurice som tidigare varit gift med Carl von Heland, superkargör i Ostindiska kompaniet. Innan han blev självständig affärsman i Göteborg och medlem i Handelssocieteten år 1794 hade David Mitchell arbetat i 16 år för David Lyall (1734-?) och Thomas Erskine.

Från och med att David Carnegie d.ä. tog över blev firman allt mer en järnexportfirma från att innan främst ha exporterat salt sill, bräder, beck och tjära samt importerat lin, salt, socker och tobak. Firman fortsatte dock vara en medelstor brädexportör. 1810 stod firman för 7% av järnexporten från Göteborg och var den fjärde största järnexportören, 1815 stod man för 4% och 1820 för 6%. En del av förklaringen till Carnegies framgångar på järnexport- och brädexportområdet återfinns i det faktum att den största exportfirman, John Hall & Co gick i konkurs år 1807. David Carnegie var syssloman i konkursen (konkursförvaltare) och gynnade sig själv vilket också de andra sysslomännen Niklas Björnberg, F.M. Åkerman och David Low gjorde.

Sockerbruket och bryggeriet i Klippan ägdes inte av D. Carnegie & Co vid denna tid, utan det inköptes först 1836.

Advertisements

Low & Smith

Engelsmännen David Low (1739-1823) och John Smith (1744-1813) drev en handelsfirma i Göteborg under namnet Low & Smith. Från början av 1800-talet till David Lows död år 1823 var firman en av de största järnexportörerna i Göteborg. David Low var ogift och ägare till Gullringsbo i Lerum åren 1802-03. John Smith var utöver sin verksamhet som grosshandlare också brittisk konsul i Göteborg. Innan han startade egen firma var han anställd i James Christies firma.

Low & Smith var en av de större exportörerna av sill och tran på 1790-talet och fram till sillperiodens slut 1809. Man ägde en rad sillsalterier och trankokerier som exempelvis Krossholmens sillsalteri och trankokeri på Hisingen, Flatholmens skärgårdsverk (trankokeri och salteri) utanför Tjörn, Käbbe nabbe trankokeri vid Kyrkesund och Margaretaholmens stora trankokeri invid Gullholmen samt exporterade sill och tran. Ägare till sistnämnda verk innan Low & Smith övertog det var Robert Crosswall.

Mellan 1807 och 1818 var David Low en av sysslomännen i konkursen i Hall & Co. I likhet med de andra sysslomännen David Carnegie och Niklas Björnberg tycks firman ha övertagit en del av affärerna som drevs i John Hall & Co. John Hall & Co gick i konkurs 1807 och 1810 var verksamheterna i huvudsak sålda.

1805 stod Low & Smith för 14% av järnexporten från Göteborg, 1810 12% och 1815 17%.  Firman var en av de firmor som engagerade sig i exporten av järn till USA och gjorde goda affärer under kontinentalblockaden. Några andra sådana firmor var Niklas Björnberg, Robert Dickson & Co, Jos & Olof Hall, Olof Wijk samt AP Frödings Enka (f.d. Martin Holterman & Söner). Både den Holtermanska firman och firman Low & Smith hade påbörjat export till USA redan i början av 1790-talet. Järn som exporterades dit utnyttjades som barlast och togs som returlast av US-amerikanska skepp som kommit till Europa med kolonialvaror av olika slag som ris, tobak och bomull.

Wilson & Hall

Benjamin Hall och John Wilson bildade en gemensam firma, Wilson & Hall, i Göteborg på 1730-talet. De var båda från Hull och John Wilson var systerson till Benjamin Hall. Benjamin Hall dog dock redan 1748 och änkan Cornelia Hall (Åkesson, 1716-78)) övertog affärsverksamheten då sonen John Hall ännu var för ung. John Wilson tycks i detta sammanhang ha lämnat firman och istället ha blivit delägare i P. Bagge, Wilson & Pike. Cornelia Hall gifte snart om sig med Johan Fredrik Ström (1731-81). Såväl John Wilson som Benjamin Hall investerade i Ostindiska kompaniets fartygsresor och det kan antas att de var inblandade i tesmugglingen till  England vid sidan av järn- och brädexport.

1768 tycks sonen John Hall (d.ä., 1735-1802) ha inträtt som delägare i familjeföretaget tillsammans med Thomas Erskine. Innan dess var John Hall delägare i P. Bagge, Wilson & Hall (tidigare P. Bagge, Wilson & Pike) som John Wilson varit delägare i sen 1749. John Wilson återvände 1768 till Hull och fungerade därefter som firmans kontakt i Hull. Han drev inget eget importföretag men tycks ha agerat som försäkringsbolag och agent. John Hall & Co som firman nu hette blev snabbt en av Göteborgs största järnexportfirmor vid sidan av Christian Arfvidsson och Vincent Beckman.

Järnexport från Göteborg 1752, firma, ton (totalexport 9 200 ton)

Bagge 1 300
Beckman 1 300
Jaraldt 1 300
Arfvidsson 1 200
C. Hall 1 000
Sahlgren 700
Grill 140

Två av dessa exportörer hade kopplingar till Hull, Jaraldt och Hall, Christian Arfvidsson, Cornelia Hall och Niclas Sahlgren var släkt med varandra. 1760 var Bagge borta som exportör och så även Cornelia Hall. Istället hade en annan släkting dykt upp på arenan, Martin Holterman. Martin Holterman och Christian Arfvidsson var svågrar och gifta med varsin systerdotter till Niclas Sahlgren. Niclas Sahlgrens systers man var Hans Olofsson Ström, farbror till Cornelia Halls andre man Johan Fredrik Ström. Peter Bagges styvmor var syster till Hans Olofsson Ström.

John Hall blev en av de största järnexportörerna i Göteborg på 1770-talet med en export av 4 000 ton eller 29,8% av exporten år 1777. Endast Christian Arfvidsson & Co var större. På 1780-talet hamnade Arfvidsson i problem liksom Sahlgren & Alströmer. Detta på grund av spekulationer och fiffel, främst från en av dem anlitad agent och handlare, Carl Söderström.  På grund av det så övertog John Hall & Co många av Arfvidssons sågverk, bruk och kontakter och räddade på det sättet Christian Arfvidssons firma från att gå i konkurs. 1790 stod därför John Hall & Co för 76,2% av järnexporten från Göteborg.

En liknande utveckling skedde även på brädexportsidan där Arfvidsson var dominerande brädexportör fram till omkring 1770 medan John Hall därefter tog över allt mer. 1770 stod John Hall för 19% av brädexporten över Göteborg, 1777 56%, 1790 70% och år 1800 för 55%. På 1770-talet exporterade Hall även stora mängder tjära från Göteborg.

John Hall & Co övertog också en rad sågverk och järnbruk, exempelvis järnbruken Borgvik (50%), Annefors, Ransäter (50%), Gunnerud, Löfstaholm, Thorsby (50%), Wälsfors, Björkefors, Antonström, Åhleby och Ohlby i Värmland, Kollerö i Bohuslän,  Loviseholm, Öxnäs och Rådanefors (50%) i Dalsland samt Gårdsjö i Västergötland. Vidare åtta sågar i Lilla Edet och en såg i Åstabyholm i Värmland.

1750 var Cornelia Hall också en av Göteborgs 5 största importörer och 1760 var Wilson & Hall den näst största importfirman efter Birgitta Sahlgren.

Thomas Erskine återvände 1799 till Skottland och John Hall d.ä dog 1802. Därefter gick den Hallska firman snabbt mot sin undergång då sonen John Hall d.y. inte direkt var en affärsman. 1807 var konkursen ett faktum. Konkursen avslutades i praktiken inte förrän så sent som 1820 på grund av en lång och besvärlig rättslig konflikt mellan John Hall d.y (inklusive hans ombud Pehr Backman) och sysslomännen (konkursförvaltarna) David Carnegie d.ä., F.M. Åkerman, Niklas Björnberg och David Low (den sistnämnde till 1818). David Carnegie d.ä var anställd i den Hallska firman fram till 1806. Fram till 1802 på heltid och därefter på deltid.

I samband med konkursen övertogs stora delar av den Hallska firmans verksamhet från år 1810 av Niklas Björnberg. Exempelvis flera av järnbruken och stora delar av järnexporten. Även de andra sysslomännen drog nytta av konkursen, såväl handelshuset Low & Smith som David Carnegie d.ä. var därefter viktiga järnexportörer vid sidan av Niklas Björnberg. Den enda av de större äldre järnexportfirmorna som fanns kvar efter år 1807 var Martin Holterman & Söner.

Thomas Andersson

Thomas Andersson var år 1752 Göteborgs tredje störste importör efter Niclas Jacobson och Birgitta Sahlgren. Han var dock mycket mindre än med bara en tredjedel så stor import värdemässigt. Dock var han dubbelt så stor importör som Cornelia Hall och Christian Arfvidsson. Sannolikt var Thomas Andersson ursprungligen från Skottland.

Burskap i Göteborg fick Thomas Andersson år 1733. Innan dess hade han varit bosatt i Vänersborg och var sannolikt gift med en släkting till familjen Kullman i sitt första äktenskap. Han drev sitt handelshus i bolag med Anders Gadd, men när denne skulle åka till Ostindien år 1759 upplöstes handelshuset då Thomas Andersson ansåg att han var för gammal att kunna driva verksamheten själv. Han sa också upp sitt burskap samma år. I sitt andra äktenskap var Thomas Andersson gift med Johanna Schröder, dotter till Georg Schröder (-1704) och Margareta Brunnerus. 1746 omnämns Thomas Andersson som direktör för Barnhuset i Göteborg.

Alexander Barclay

Alexander Barclay (1778-1833) fick burskap i Göteborg år 1807. Innan dess hade han levt ett antal år i Hamburg där han verkat som affärsman. Han lämnade Hamburg när kontinentalsystemet infördes. Han byggde snabbt upp ett ansenligt handelshus med hjälp av de goda förhållandena i Göteborg under kontinentalblockaden. Alexander Barclays bror James Barclay var gift med Jacobina Campbell. Om eller hur hon eventuellt var släkt med andra Campbells i Göteborg eller Stockholm har jag ej kunnat utröna.

I huvudsak fokuserade Alexander Barclay på import av kolonialvaror som bomull, tobak och socker, men han var även engagerad i exporten av stångjärn till USA tillsammans med fyra andra firmor, Olof Wijk, Joseph & Olof Hall, A.P. Frödings Enka (tidigare Martin Holterman) och Robert Dickson & Co. I motsats till Olof Wijk, far och son Hall samt Robert Dickson blev Barclay ingen större järnexportör förrän efter kontinentablockaden.

Barclay fick stora ekonomiska problem när kontinentalblockaden, den gyllene perioden i Göteborg, var över men gick aldrig i konkurs.

Efter kontinentalblockaden omvandlades dock Barclays firma till Alex. Barclay & Co. Firman var fram till mitten av 1800-talet Göteborg ledande järnexportfirma och därefter forsatt en av de största fram till konkursen 1877. A. Barclay & Co var även av de två största bomullsimportörerna. Den andra stora firman var Olof Wijk.

Robert Dickson

Robert Dickson (1782-1858) flyttade till Göteborg i början av 1800-talet.  1809 gifte han sig med David Airths (1764-1807) änka Wilhelmina Charlotta Bratt (1781–1845), dotter till grosshandlare Benjamin Henrik Bratt och Petronella Maria Lauterbach. De hade barnen James Robertson Dickson, Edward Dickson, Charles Dickson och Emelie (Emelia) Dickson.

Han fick 1802 anställning den US-amerikanske konsuln Gardiner och senare hos grosshandlaren David Airth. Övertog Airths handelsverksamhet efter dennes död och bildade firman Robert Dickson & Co.

Firman ägande sig åt handel, främst järnexport. Under kontinentalsystemets gyllene tider i Göteborg gjorde firman bra affärer, bland annat genom järnexport till USA. 1815 var Rob. Dickson & Co Göteborgs femte största järnexportör med 6% av järnexporten.

I likhet med flertalet handelshus i Göteborg gick dock firman i konkurs efter kontinentalblockadens slut, år 1816. Istället övertogs järnexportverksamheten av brodern James Dickson (1784-1855) och hans firma James Dickson & Co. I denna firma var Robert Dickson också delägare. Firman James Dickson & Co var under först halvan av 1800-talet en av Sveriges största järnexportörer vid sidan av Olof Wijk, Alex. Barclay & Co och D. Carnegie & Co.

Robert Dickson

Hull Connection

– handelshusen i Hull och den svenska järnexporten

Handelshusen i Hull spelade en stor roll för den svenska järnexporten under större delen av 1700-talet. Hull stod för en stor del av importen av svenskt järn och deras representanter (faktorer) i olika svenska städer stod för en stor del av exporten. Tidigt fanns brittiska faktorer i Helsingör och från slutet av 1600-talet fanns faktorer i Göteborg och Stockholm.

Bland de som fanns i Göteborg märks Thomas Grundy, Thomas Mowld, Henry Maister, John Wilson, Robert John Hall, John Jarrat och William Williamson. I Stockholm fanns William Maister, nån Grundy, John Fenwick, Nicholas Fenwick, Woodworth och Richard Adamson. Genom att de var faktorer hade de inte alltid någon firma i Sverige då de ofta inte hade burskap utan agerade för den brittiska firman. I Göteborg spelade sådana formaliteter ofta mindre roll. I Helsingör fanns flera ur familjen Fenwick och andra. Grundy tycks ibland ha varit Maisters faktor och ibland Broadleys. Thomas Mowld och William Williamson representerade Mowld & Williamson, sannolikt Storbritanniens största järnimportör under andra halvan av 1700-talet:

As early as 1636 a Maister had settled in Helsingore to organise the Scandinavian trade ; there was still a Maister there at the end of the 17th century, though not for much longer. The factors were on the move. Gothenburg became their headquarters for a time, but the letters tha t have survived indicate that factos toured the major ports of the Baltic, and that by 1725 and probably earlier there were at least two groups of inter-related Hull factors residing in different ports, usually Gc rhenburg, Stockholm and Narva or Riga, but soon to include St. Petersburg as well. Sometimes they co-operated, but more often they were rivals, even to the extent of forcing up the price of iron by their competition. By the 1730s the Maister group were handling some 40 percent of the iron exported from Gothenburg, and though the Maisters soon appeared to have left for home, in the 1750s the Gothenburg English factory still contained a goodly proportion of recognisably Hull names: John Jarrat, two of the Halls, John Wilson and William WilIiamson. The latter, who was the partner in Sweden of George Carnegie, represented a firm which, by the union of Mowld and Williamson interests, was to become perhaps the most impor tant iron importer in Britain, and certainly Hull’s greatest merchant house in the second half of the century.

Ovanstående citat överdriver dock Hullköpmännens andel av exporten från Sverige. Enligt Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, från 1951, stod Maister (Maister, Henworth & Co) för 7,6% av exporten från Göteborg år 1730, Grundy (Grundy & Ridout) för 16,5% medan Mowld (Thomas Mould & Co) stod för 14,4%. Samma år stod Maister för 11,7% av järnexporten från Stockholm och var Stockholms största järnexportör följd av Grill och Lefebure. Worster, som sannolikt också var faktor för en Hull-firma stod för 6,2% och Wordworth för nästan lika mycket.

I Stockholm hade Richard Adamson och John Fenwick en gemensam firma som sen blev Adamson & Wennerquist (ibland Adamson & Co) och ännu senare Wennerquist & Co. Nicholas Fenwick var för sin del kompanjon med John Montgomery i Stockholm men senare drev han en rörelse i Bordeaux.

Senare ökade de Hull-anknuta firmorna andel av exporten från Göteborg rejält. 1752 stod John Jarrat för 14,1% och Cornelia Hall för 10,9%, 1760 stod Jarrat för 17,2%, 1770 var andelen mindre och John Hall & Co stod då för endast 2,6% av järnexporten från Göteborg medan andlen år 1770 var hela 29,8%. 1790 och 1800 var John Hall & Co totalt dominerande i Göteborg med 76,2% respektive 48,1% av exporten. Sannolikt sålde John Hall & Co huvuddelen av sitt järn till Mowld & Williamson i Hull. John Hall d.ä. var ju en tid anställd i firman George Carnegie & Co där William Williamson var en av delägarna. I Stockholm var Maisters en av de dominerande firmorna fram till början av 1740-talet för att därefter förlora sin betydelse.

Handelsmännen i Hull var utestängda från den brittiska handeln med Indien och Kina. Något som betydde att de efter att Svenska Ostindiska Kompaniet grundats kunde bli intressenter i detta. Såväl John Wilson som Robert John Hall (den äldste Hall) investerade i Svenska Ostindiska Kompaniet och John Wilson var direktör under den andra oktrojen. Thomas Mowld var en av de större exportörern av ostindiska varor under den första oktrojen. Via Göteborg kunde alltså Hull-köpmännen indirekt delta i handeln med Asien och de tog säkerligen del i tesmugglingen till Storbritannien. Något som var mycket profitabelt.

Genom sin geografiska belägenhet spelade Hull inte heller någon roll för den transatlantiska handeln, slavhandeln eller för den brittiska exporten av kol. Därför satsade handelshusen i Hull på handel med Östersjö- och Nordsjöländerna. Till en början var traväruimporten från Norge viktig, senare fick Sverige och Ryssland större betydelse. För järnexporten var Sverige viktigast:

Until the advent of Cort’s process in the 1780s, and indeed for some time afterwards, the British iron and steel industry was heavily dependent upon Swedish iron for the manufacture of high-grade products. (fn. 22) The Sheffield cutlers, ironmasters, and steelmakers consequently played a prominent part in the movement to improve the River Don. (fn. 23) Apart from the interruption caused by the Northern War, the import of Swedish iron grew steadily throughout the early part of the century and continued to be substantial until the effects of the introduction of Cort’s process were felt. The tonnage of iron imported through Hull was 2,356 in 1702, only 353 in the war year 1717, 2,581 in 1728, 3,964 in 1737, and 6,058 in 1758. By this time cheaper Russian iron was also available. In 1783 Hull imported 7,879 tons of iron, of which nearly 50 per cent. probably came from Russia.

Timber was another leading import from Scandinavia. In the early part of the century Norway was the principal supplier of deals, or sawn boards, on which customs duties were levied by the hundred of 120 pieces, and not on cubic measurement. (fn. 24) Hull’s import of deals from all sources rose from 1,498 hundreds in 1702 to 2,804 in 1758, 3,224 in 1783, and 4,530 in 1796. During the course of the century Hull’s timber came increasingly from Russia and Prussia and these cargoes consisted not of deals but of ‘common timber’, which served largely as pit-props. (fn. 25) Measured in loads of 50 cubic feet, the quantity imported through Hull rose from 1,135 in 1758 to 6,928 in 1783, and to 14,813 in 1796. Smuggling, however, extended even to such a bulky commodity as timber. John Holland, the yard-foreman of the Hull timber merchants Haworth and Stephenson, appears to have been involved in it (fn. 26) and if there were others like him the amount of timber arriving in Hull may have been considerably more than the official figures suggest.

Göteborg var också en stor importhamn för bly och Hull stod för en stor del av exporten av detta bly:

Lead from Derbyshire and Yorkshire mines was another important export from Hull, especially in the middle of the 18th century. The amount of lead and lead shot passing through the port rose from about 2,000 tons at the beginning of the century to 3,347 tons in 1758. Thereafter it declined to 3,244 tons in 1768 and 2,074 tons in 1783. Exports of red lead rose from 1,848 cwt. in 1717 to 24,322 cwt. in 1758 and 81,119 cwt. in 1783. Exports of white lead, which began in the 1730s, rose from 735 cwt. in 1758 to 12,903 cwt. in 1783.

Kingston upon Hull

Kingston upon Hull

Både exporten och importen via Hull dominerades av ett fåtal stora handelsföretag. Antalet ökade inte med tiden, men de flesta handelshusen i Hull fick fler delägare. Det var av speciella skäl enda möjligheten att dra in nytt kapital och nya intressenter i verksamheten:

At the beginning of the 18th century much of the shipping trade of Hull was concentrated in the hands of about two dozen merchant houses. In 1702 116 individuals made shipments outwards but 94 of them made fewer than 10 shipments and many made only one or two. Of the remaining merchants, eleven made between 10 and 20 shipments, four made between 20 and 40, and seven more than 40. (fn. 57) Later in the century the degree of concentration was much the same. Of the 174 shipments outwards in the third quarter of 1783 55 were made by two firms, (fn. 58) and in 1793 a petition from the principal merchant houses about the situation of a new dock had 22 signatures. One of the reasons for the constancy of the number of great merchant houses, despite the growing volume of trade, was that until the first dock was opened no merchant could develop a sizeable business who did not own or have access to a private staith. These private wharves were limited in number but far exceeded the area of the public staiths. As a result, new capital could be brought into the shipping trade only by amalgamation with existing firms. In the early 18th century most of the big merchant houses were run by individual proprietors, such as William Crowle, John Thornton, Philip Wilkinson, and Daniel Hoare. Later in the century the partnership was the dominant form of organization. Sons were often brought into the business, as in the case of Joseph Sykes & Sons, or firms such as Williamson & Co., Stephenson & Co., and Wray & Hollingsworth were created.

Vissa järnkvaliteter från Sverige var mer eftertraktade och det gällde främst vallonsmidet från Uppland. Allra mest eftertraktat var stångjärn från Leufsta. Därför uppstod i praktiken en slags monopol vad det gällde importen av detta järn till Storbritannien och Joseph Sykes & Sons var Hulls representant i den kartell som försökte upprätthålla monopolet. Andra deltagare i kartellen var Graffin Prankard i Bristol och familjen Shore i Sheffield. Samuel Shore d.ä. (1676-1751) var gift med Jane Sykes (1681-1750), dotter till George Sykes. Sannolikt var denne släkt med Hull-familjen Sykes:

Merchants tended to specialize in particular trades. It was from Joseph Sykes & Sons, who later secured a virtual monopoly of the trade, that the Huntsmans obtained the supplies of Swedish iron necessary for the production of crucible steel. (fn. 59) But specialization was rarely complete. The timber merchants Haworth & Stephenson handled Norwegian iron, imported hemp and flax from the Baltic, and traded with Holland in ironmongery, lead, and cloths. (fn. 60) The Maisters were principally iron and tar importers, but they also exported lead to France and corn to Portugal and Spain. (fn. 61)

Most of the important merchant houses employed inland correspondents and travellers, and also oversea factors to advise them on the state of the market and to place orders. For several generations such families as the Maisters, Mowlds, and Wilberforces had at least one member representing them in Scandinavia or Russia. (fn. 62) The house of Haworth & Stephenson enjoyed the services of Thomas Fearnley, a merchant who settled in Norway in 1753. In order to evade the customs regulations Fearnley visited the Swedish district of Uddevalla to assemble timber cargoes which were then shipped from Norway. The factor sometimes arranged the means of payment. As soon as a cargo was loaded a bill of exchange was drawn on the importer; it was customarily at two months’ sight and for preference payable at London. A more favourable rate on foreign financial centres would occasionally lead to bills being drawn on them. Fearnley, for example, arranged in 1754 to draw on J. A. Crop & Co., of Amsterdam, when it should be of advantage, and did so at thirty days’ sight in the same year. The Fearnley letters and accounts also make it clear that some degree of barter persisted throughout the 18th century in the Hull timber trade. (fn. 63) Similar conditions no doubt prevailed in other trades and would help to explain the rarity of complete specialization.

The Hull merchants became a powerful and wealthy group which dominated the life of the town. Many of them were active in politics, local government, and the administration of charities, and they formed effective caucuses in the controversies which surrounded the improvement of the harbour.

Joseph Sykes dotter Mary-Anne Sykes var gift med Henry Thornton. Familjen Thornton var en framstående handelsfamilj från London, som hade intressen i sockerbruk (Thornton, Watson & Co) i Hull och familjemedlemmar bosatta i St. Petersburg där de hade handelsföretag och verkade som brittiska faktorer.

1750 kontrollerade Sykes och Maisters 60% av Hulls järnimport med Mark Kirkby och Williamson som andra viktigare importörer. Mark Kirkby var tredjen störst och hans dotter Mary Kirkby gifte sig med Richard Sykes, Joseph Sykes far. Vid hennes död ärvde Richard Sykes d.y. (äldre halvbror till Joseph Sykes) landegendomar och handelsverksamheten från henne ochs enare från hennes bror.

Konkurrent till kartellen var bland andra Henry Norris i London, vars faktor i Stockholm var Robert Campbell. Robert Campbell skötte på 1730-talet uppköpen på bruken medan svärsonen John Montgomery exporterade produkterna till Norris. Henry Norris sålde till ståltillverkaren Abraham Spooner i West Midlands medan Prankard sålde till konkurrenten John Kettle i Birmingham. Norris sålde även till familjen Crowley. I Stockholm hade Prankard främst förbindelser med Jennings. Ett annat handelshus i Hull med släktrelationer till Spooner var Wilberforce. Wilberforcefamiljen var också relaterad till Thornton. Även Thornton och Sykes hade släktrelationer.

Långt senare kom Hull också att bli den stad i England dit emigrantfartygen från Wilson Line gick. Och den som var ansvarig för verksamheten i Göteborg var John West Wilson, av allt att döma en sentida släkting till den första John Wilson i Göteborg, direktören i Ostindiska kompaniet. John West Wilson grundade också Wilson & Co i Göteborg.

Andra källor:
Ostindiska kompaniet – affärer och föremål, 2000
Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1951
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969

Maister – exportörer

Den näst störste exportören i Stockholm år 1730 var William Maister (1701-76 eller 66) med 10% av det totala exportvärdet och 11% av järnexporten. Större var endast huset Grill när det gäller den totala exporten. När det gäller järnexporten var Maister störst.

Järnexport från Stockholm 1730, ton

Maister, 2 800
Grill, 2 200
Jennings, 2 000
Worster, 1 500
Kierrman, 1 100
Lefebure, 900

Därnäst följde i storleksordning på järnexporten Wordworth, Montgomery, Ström och Plomgren.

Till en början var William Maister kompanjon med någon från familjen Grundy i firman Grundy & Maister, därefter med någon Henworth (Maister & Henworth), men 1739 uppges han vara kompanjon med John Reid och firmans namn är då Maister & Reid. 1740 hade Maisters andel av den totala exporten minskat till 5%. Huvuddelen av exporten var stångjärn. William Maister var en yngre son till William Maister (-1716) och Lucy Rogers (-1704) i hennes andra gifte (tidigare gift med George Dickinson). Den äldre William Maister var sheriff of Hull och parlamentsledamot (MP) för samma stad. Ända fram till 1745 var William Maister en av de största järnexportörerna i Stockholm. 1750 blev han ägare till Stockfors, Hinkaböle och Malms gårdar i Finland. Detta då han var en av fordingsägarna i den tidigare ägarens konkurs.

Samtidigt som William Maister var verksam i Stockholm var hans farbror Henry Maister (-1739) verksam i Göteborg där han i firman Henry Maister, Henworth & Co var en av de största järnexportörerna med 7,6% av exporten från Göteborg år 1730, Grundy (Grundy & Ridout) stod för 16,5% medan Mowld (Thomas Mould & Co) stod för 14,4% för att nämna andra handelshus med anknytning till Hull. Efter Henry Maisters död övertogs firmans verksamhet av Vincent Beckman (-1772).

Maister House i Hull

Maister House i Hull

William Maisters bror Henry Maister (1699-1744) blev sheriff of Hull år 1729. Denne Henry Maister blev senare också MP för staden Hull. Henry Maister var gift med Mary Tymperon (-1725) i sitt första gifte och med Mary Cayley (-1743) i sitt andra. Brodern John Maister (1702-) tycks ha varit firmans faktor (representant) i Helsingör.

Familjen Maisters verksamhet i Sverige tycks vara det som grundlade de handelskontakter som låg bakom den stora svenska järnexporten till just Hull under 1700-talet. Även familjen Hall i Göteborg spelade en stor roll för detta. Den allra yngste brodern, Nathaniel Maister (1703-1772), var den som skötte om familjens handelsverksamhet i hemstaden. Den viktigaste varan som importerades av firman var järn och den viktigaste exportvaran var spannmål. Bröderna Maisters syster Elisabeth Maister (1700-66) var gift med William Henworth (-1733) från London som sannolikt var Henry Maisters affärskollega i Göteborg.

Efter Nathaniel Maisters död så tog Henry Maisters son Arthur Maister (1737-1791) över firman. Han hade från 1754 och fram till dess varit verksam som handelsman i Sankt Petersburg där också brodern William Maister (1731-58) var verksam. Vid Arthur Maisters död tog den äldste sonen, Henry Maister (-1812), som inte tidigare varit intresserad av firmans verksamhet över. En tid i sin ungdom var han firmans representant i Hamburg, men återvände 1754 till Hull.

Familjen Maister blev både genom arv och köp stora markägare i Hull-området.

Another well-known large estate was that of the Maisters, who through a fortunate gentry marriage inherited property in Owstwick, Burton Pidsea and Bempton from the Tymperons , to which they added their own purchases in Winesread, Ottringham, Weeton, Welwick, Skeffling, Patrington and Wood Hall. The Winestead and Patrington land alone was worth over £ 100,000 at the end of the century.

Maisters dominerande roll för järnimporten till Hull i början av 1700-talet kom senare att övertas av Mowld & Williamson som sannolikt köpte större delen av järnet från John Hall & Co.

Grundy – faktorer

Thomas Grundy var aktiv som handelsman i Göteborg och Riga. I början av 1700-talet var han en av Göteborgs större järnexportörer. Han tycks ha tagit över William Henworths (-1733) verksamhet i Riga efter att ha flyttat dit från Göteborg. Henworth blev för sin del partner med Henry Maister i Göteborg.

Järnexport från Göteborg 1730, ton

Grundy, 1 600
Mould, 1 400
Ström, 1 300
Herwegh, 880
Ross, 790
Maister, 740

Thomas Grundy var faktor (representant för) handelshuset Broadley i Hull och delägare i firman Grundy & Ridout i Göteborg. Antingen befann sig Thomas Grundy i Stockholm innan han kom till Göteborg eller så var en bror till honom verksam där i firman Grundy & Maister tillsammans med William Maister.

Thomas Grundys dotter Anne Grundy var gift med Thomas Broadley (-1784) som 1749 grundade handelshuset Thomas Broadley & Co som tog över familjens handelsverksamhet i Hull. Thomas Broadley köpte mycket land i Sutton, Stoneferry, Ferriby och Hull. Broadley var en av Hulls största järnimportfirmor.

Paret Broadleys son Robert Carlisle Broadley (-1812) fortsatte familjens landköp och familjen blev snart en av de allra största markägarna i området. Robert Broadley var också en stor delägare i banken East Riding Bank of Malton and Beverley och en mycket stor långivare från bankens lokalkontor i Hull i vilket Broadley var huvudsaklig delägare tillsammans med först Christopher Sykes och sen Robert Raikes. Robert Carlisle Broadley ärvdes av brorsonen Henry Broadley (1793-1851).

Jarratt (Jaraldt)

Del 10 av 11 i serien Brittiska handelsmän i Göteborg

John Jaraldt var en av de största järnexportörerna i Göteborg vid mitten av 1700-talet. Sannolikt härstammade han från Hull där namnet ibland stavas Jarrat men oftast stavas Jarratt:

By the 1730s the Maister group were handling some 40 percent of the iron exported from Gothenburg, and though the Maisters soon appeared to have left for home, in the 1750s the Gothenburg English factory still contained a goodly proportion of recognisably Hull names: John Jarrat, two of the Halls, John Wilson and William WilIiamson. The latter, who was the partner in Sweden of George Carnegie, represented a firm which, by the union of Mowld and Williamson interests, was to become perhaps the most important iron importer in Britain, and certainly Hull’s greatest merchant house in the second half of the century.

Andelen av järnexporten som Maister tillskrivs är dock alldeles för hög. Enligt Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, från 1951, stod Maister (Maister, Henworth & Co) för 7,6% av exporten från Göteborg år 1730, Grundy (Grundy & Ridout) för 16,5% medan Mowld (Thomas Mould & Co) stod för 14,4%. Samma år stod Maister för 11,7% av järnexporten från Stockholm och var Stockholms största järnexportör följd av Grill och Lefebure.

Senare ökade de Hull-anknuta firmornas andel av järnexporten från Göteborg rejält. 1752 stod John Jarratt för 14,1% och Cornelia Hall för 10,9%, 1760 stod Jarratt för 17,2%, 1770 var andelen mindre och John Hall & Co stod då för endast 2,6% av järnexporten från Göteborg medan andelen år 1777 var hela 29,8%. 1790 och 1800 var John Hall & Co totalt dominerande i Göteborg med 76,2% respektive 48,1% av exporten. Sannolikt sålde John Hall & Co huvuddelen av sitt järn till Mowld & Williamson i Hull. John Hall d.ä. var ju en tid anställd i firman George Carnegie & Co där William Williamson var en av delägarna.

John Jarratt (Jaraldt) var också en viktig brädexportör, nummer tre i Göteborg år 1752 med 660 tolfter (2,2%) och näst störst år 1760 med 2 300 tolfter (7,9%). Senare kom John Hall & Co att bli den dominerande exportörens från Göteborg även vad det gällde bräder.

En William Jarratt blev borgmästare i Hull år 1800 och 1805. 1807 fann det en alderman med namnet Jarratt.

En Henry Jarratt (-1734) hade en son med samma namn och som var ägare till egendomarna Lund och Bempton i Beverley i närheten av Hull. Den yngre Henry Jarratt (-1745) hade en son vid namn John Jarrat och två döttrar varav en vid namn Mary Jarratt. Hon var gift med John Constable. 1746 fanns också en Robert Jarratt i Hull.

Den i Göteborg verksamme John Jarratt (Jaraldt) kan sannolikt ha varit en bror till Henry Jarratt d.y.

1796 drev firman Jarratt & Coates ett oljeslageri i Hull som drevs av en ångmaskin.