Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Series: 1800-talets handelshus «

Olof Wijk & Co

Del 1 av 19 i serien 1800-talets handelshus

Firman bildades 1806 av den då tjugoårige Olof Wijk d.ä. (1786-1856), som gjort sina lärospån på engelsmannen Christies kontor. Den inregistrerades 1807 och 1808 erhöll Wijk burskap. I praktiken tog Olof Wijk & Co över de affärer som Christie tidigare bedrivit. Genom mycket vidsträckta resor inledde han allt större affärsförbindelser och skaffade sig allt vidlyftigare sakkunskap och detaljkännedom.

Firmans affärsverksamhet riktade sig ursprungligen på järnexport i förening med skeppsrederi, såsom den tiden var vanligt; sedermera övergick den allt mer till trävaruutförsel från Norrland, men med huvudkontoret fortfarande förlagt till Göteborg. Från 1813 var firman en av större järnexportörerna i Göteborg, nästan lika stor som Alex. Barclay & Co.

Liksom fallet var för Alex. Barclay & Co gick en  stor del av firmans järnexport gick till USA och därifrån importerade företaget också en hel del varor. 1812-14 fungerade firman också som bulvan för flera större US-amerikanska handelsföretag. De kontakter som skapades då och den handel med USA som det innebar var en starkt bidragande orsak till att firman inte gick under åren 1816-20 då en stor mängd handelsföretag i Göteborg gick omkull efter att kontinentalblockaden tagit slut, sillen försvunnit och den ostindiska handeln helt upphört.

Vidare bedrevs handel med Ostasien. Företaget hade också en betydande rederiverksamhet. Kontoret i Göteborg låg efter 1853 vid Lilla Torget, i det hus som fortfarande finns kvar och innehåller bland annat Fiskekrogen. Huset var också bostad för Olof Wijk d.ä. och Olof Wijk d.y.

Wijska huset

Wijska huset Foto: Alicia Fagerving. Licens: CC BY-SA 3.0

Efter att Olof Wijk d.ä. dog 1856 lades järnexportverksamheten ner och istället kom företaget att inrikta sig på trävaruexport och sågverksrörelse. Ledande i bolaget blev nu hans söner, först Olof Wijk d.y. (1833-1901) men senare också Erik Wijk (1836-1910) och Carl Wijk (1839-1907). Företagets export av trävaror tycks i huvudsak ha gått direkt från Norrlandshamnarna och något större trävaruupplag tycks bolaget inte ha haft i Göteborg.

Under ledning av Olof Wijk d.y. blev firman återförsäljare för flera sågverk i Norrland och i början av 1870-talet köptes ett av dessa, Långrörs ångsåg vid Ljusnan. 1874 köptes Gideå såg och Husums lastageplats från James Dickson & Co av bolaget Gideå-Husum AB i vilket Olof Wijk & Co var dominerande ägare. Carl Wijk blev disponent för Gideå-Husum AB och dess sågverksverksamhet. Han lämnade Olof Wijk & Co år 1895 och istället inträdde hans son Carl O. Wijk i firman. Gideå-Husum AB såldes 1903 till familjen Kempe.

I slutet av 1880-talet var produktionen vis De sågverk som ägdes av eller kontrollerades av Olof Wijk & co ungefär 14 000 standards per år. Företaget hörde inte till de allra största sågverksföretagen i Sverige

1896 bildades Långrörs AB för att äga sågverket i Långrör och även firman Olof Wijk & Co omvandlades till ett aktiebolag efter Olof Wijk.d.y.:s död. När han dog år 1901 ägde familjefirman en stor mängd aktier i olika svenska företag, däribland Långrörs AB, Gideå-Husum AB, AB Bofors, Trafik AB Grängesberg-Oxelösund, Skandinaviska Kredit AB, Göteborgs Mekaniska Verkstads AB, Bergslagernas Järnväg AB, Göteborgs-Borås Järnvägs AB och Göteborg-Alvesta Järnvägs AB och Brand- och Livförsäkrings AB Svea.

1914 inköpte Långrör AB även Marma Sågverks AB med sågverk i Marma och Edefors samt brädgårdar i Söderhamn. 1920 var koncernen en av Sveriges 20 största sågverksföretag och en av de 20 största tillverkarna av sulfitmassa. Långrörs AB hade 250 anställda och Marma Sågverks AB 400. Totalt 650 anställda i koncernen. i styrelsen för moderbolaget Långrörs AB satt Hjalmar Wijk (ordf. och VD), Bertil Wijk och C.G. von Platen, Disponent i Långrör var E.G. Thunberg och i Marma C.L. Dyberg.

På 1920-talet hamnade Marma-Långrör i ekonomisk kris vilken också drog med sig Olof Wijk & Co AB. Skandinaviska Banken tog över aktierna i Marma-Långrörs AB som moderbolaget nu hette. Familjen Wijk hade slutligt lämnat skogsindustrin.

Källor:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
Leos Müller, Consul, Corsairs and Commerce 1720-1815, 2009

Advertisements

J.A. Kjellberg & Söner

Del 2 av 19 i serien 1800-talets handelshus

År 1812 bildade Jonas Anders Kjellberg (1788-1877) ett handelsbolag med brodern Carl Fredrik Kjellberg (1789-1850) och svågern A. Broddelius som delägare, J.A. & C.F. Kjellberg & Co. Denna firma övertog Majnabbe, andelen i Varvet Kusten och trävaruaffärerna från den äldre firman Jonas Kjellberg & Co som vid denna tid drevs av Aron Kjellberg och J.A. Stangenett. Fokus för den nya firman var dock till en början importaffärer. 1819 anlades en tobaksfabrik och ett såpbruk i Majnabbe, 1821 en segelduksfabrik.

År 1831 lämnade C.F. Kjellberg firman för att istället ägna sig åt sitt 1821 anlagda segelduksväveri i Majnabbe som sysselsatte nåt hundratal personer. Firman bytte namn till J.A. Kjellberg & Co. 1833 blev Johan Olof Grén delägare i bolaget. Han lämnade firman 1844 eller 1847. Segelduksfabriken drevs dock vidare i firma J.A. & C.F. Kjellberg & Co intill 1850.

Friman viktigaste verksamhet var export av järn och trävaror, men även importaffärer bedrevs och en tid var J.A. Kjellberg & Co en av de största importörerna av kaffe.

I Varvet Kusten kom firman att bli den viktigaste delägaren, troligen på grund av sin stora rederiverksamhet, vid sidan av redaren Gustaf Melin. År 1820 var den ekonomiska situationen vid varvet svår, men år 1821 förbättrades läget. 1823 arrenderades Varvet Viken för att komma över detta varvs lager av virke. På Viken bedrevs ingen verksamhet. 1824 överläts arrendet på Varvet Viken till Ambrosius Landgren. 1826 tog Landgrens över Viken för gott, slog ihop det med Gamla varvet och etablerade en med Kusten konkurrerande verksamhet. Bägge varven sysslade främst med reparationer men 1824 började Kusten bygga skepp på spekulation, dvs utan att ha nån beställning vilket visade sig vara mindre framgångsrikt. Ekonomin vid varvet fortsatte vara ansträngd och delägarna försökte sälja varvet. Kring 1840 hade varvet omkring 60-70 anställda. 1865 ombildades varvet till aktiebolag med Gustaf Melin, E. Brusewitz, Carl O. Kjellberg, Jonas Kjellberg, Charles O. Bäck, Emil Ekman, D. Carnegie & Co, Wilh. Röhss, William Gibson & Söner och C. E. Olsson som största delägare. Ekonomin fortsatte dock vara problematisk och 1873 köptes varvet av Rederi AB Örnen.

Verksamheten vidgades genom förvärv av en såg i Lilla Edet 1835, Lo vattensåg år 1837 och Kramfors vattensåg vid Ångermanälven år 1848 samt åtskilliga järnbruk i Värmland. Sågverket i Lilla Edet såldes år 1850.

1847 upptogs två söner, Jonas Henrik Reinhold Kjellberg (1823-1896) och Carl Ossian Kjellberg (1825-1891), som delägare och firman fick namnet J.A. Kjellberg & Söner. Gren utträde ur firman året innan. 1857 drog sig J.A. Kjellberg tillbaks från firman och Carl Ossian Kjellberg tog över ledningen. De inriktade sig därefter under Carl Ossian Kjellbergs ledning främst på en framgångsrik export av järn och trä men fungerade även som finansiär för och långivare till bruk och industrisatsningar.

Firman var återförsäljare och förlagsgivare för järnbruken i Vägsjöfors, Bofors, Dömle och Rämen. Med tiden köptes också aktiemajoritet i Hellefors Bruks AB (från 1872), AB Bofors-Gullspång (från 1873) och Rämen (från 1885, AB Rämen-Liljendahl). Rämen inköpte från ett tidigare aktiebolags (Rämen AB) konkursbo. I Bofors investerades kraftigt i nya tillverkningsprocesser för martinstål och kanontillverkning men det var svårt att få lönsamhet i företaget.

1854 byggdes en ångsåg i Kramfors och vattensågen lades ner. På 1880-talet stod kramfors för en produktion av sågade trävaror på omkring 12-15000 standards per år. 1887 togs sågverket i Kramfors över av ett nybildat bolag, Kramfors AB, som hade familjen Kjellberg och J.A. Kjellberg & Söner (fram till 1893 då firman sålde sina aktier) som huvudägare, men James Hammarberg och Arthur Seaton var delägare. I det nya bolaget var Carl August Kjellberg VD åren 1886-94, James Hammarberg åren 1894-96 och Arthur Seaton 1896-1907. 1907 såldes Kramfors AB till ett konsortium bestående av Oscar Midling, J. Mannerheim och F.M. Treschow. Familjen sålde 1906 AB Rämen-Liljendahl som vid denna tid hade blivit ett massaföretag istället för ett järnbruk. 1915 köptes Rämen-Liljendahl av AB Billerud. Samma år övertogs Hellefors Bruks AB, som var ett bruksföretag med både järnbruk, stålverk och massaindustrier, av Wargöns AB. Kjellberg hade därmed avvecklat sina intressen i skogsindustrin.

Rederi AB ÖrnenRederi AB Örnen som bildades 1873 var ett specialiserat segelsfartygsrederi och vid starten Sveriges största enskilda rederi. De största delägarna var J.A. Kjellberg & Söner samt Alec. Barclay & Co på grund av att de lämnade över sina egna fartyg (som så kallad apportegendom) till Örnen mot aktier i rederiet. Även vid köpet av Varvet Kusten fick ägarna i Varvet Kusten AB aktier i Örnen som betalning. Vid denna tid rådde en stark högkonjunktur, men de flesta rederier som startades ägnade sig åt trafik med ångfartyg.

Varvet Kusten blev rederiets egna reparationsvarv och gick ekonomiskt bra under 1870-talet. Rederiverksamheten gick desto sämre. Under 1880-talet gick också varvet sämre och 1885 beslutades att varvet skulle avvecklas. 1893 och 1894 avvecklades rederiet. Aktieägarna förlorade allt satsat kapital och långivarna, främst Skandinaviska Kredit AB, fick inget. Efter detta hade J.A. Kjellberg & Söner inte längre några rederiintressen. Förlusterna i Rederi AB Örnen var en starkt bidragande orsak till att J.A. Kjellberg & Söner fick sälja av sina intressen i skogsindustrin.

Efter C.O. Kjellbergs död 1891 koncentrerade sig firman på agenturrörelse för trämassa- och järnexport, exempelvis representerade de länge Billeruds AB. Carl August Kjellberg (1853-1925), delägare sen 1883, tog över ledningen av firman vars ekonomi var ansträngd på grund av de stor satsningarna i Bofors som ännu inte gett någon avkastning och förlusterna i Örnen. Brodern Jonas HRC Kjellberg (1858-1942) blev chef i AB Bofors-Gullspång och rekonstruerade företaget. J.A. Kjellberg & Söner avskrev sina fordringar på Bofors-Gullspång och aktiekapitalet skrevs ner. 1893 såldes sen aktiemajoriteten i det rekonstruerade AB Bofors-Gullspång till Alfred Nobel. Förlusterna i AB Bofors var en bidragande orsak till att firman fick sälja sina intressen i skogsindustrin. 1896 blev Carl Ossian Kjellberg, son till Carl August Kjellberg, delägare i firman.

Nobel dog dock redan 1896 varvid aktiemajoriteten i bolaget 1898 återigen togs av göteborgsintressenter med familjen Kjellberg i spetsen. De största ägarna blev Jonas Kjellberg, C.A. Kjellberg, William Gibson, Olof Wijk d.y, och Theodor Mannheimer. Jonas Kjellberg började arbeta i Skandinaviska Kredit AB som delvis finansierat göteborgsköpmännens investering i AB Bofors-Gullspång och brodern C.A. Kjellberg blev 1896 chef för Göteborgs Enskilda Bank. Disponent på Bofors blev Berndt Wijkander. Han och Jonas Kjellberg ledde sedan företaget till 1917 då det såldes till ett annat göteborgskonsortium som leddes av Sven Wingquist.  I och med detta hade familjen Kjellberg också avvecklat sina intressen i järnbruk och stålindustri.

1906 grundade firman ett dotterbolag i Japan, det första svenska handelshuset som etablerade sig där. Från 1908 var export av SKF:s kullager en stor del av verksamheten. 1919 förvandlades Japanverksamheten till ett eget bolag, J. A. Kjellberg & Söner AB med Carl Ossian Kjellberg som störste ägare och huvudkontor i Stockholm. Det nya bolaget hade huvudkontor i Stockholm. 1922 tvingades Carl Ossian Kjellberg dock sälja huvuddelen sin aktier till SKF varvid bolaget bytte namn till Kjellberg Successors AB. 1927 övertog SKF resten av aktierna.

1925 omvandlades också friman till ett aktiebolag med Carl Ossian Kjellberg som VD till 1929 då han efterträddes av kusinen Gunnar Kjellberg (1896-??). Carl Ossian Kjellberg var dock styrelseordförande i bolaget till sin död 1950. Redan 1933 hade dock firman sålts till AB Hedström & Co varvid Gunnar Kjellberg också slutade som VD. När detta bolag gick i konkurs 1966 köptes firman av Kjellberg Successors AB.

J.A Kjellberg & Söner var efter det främst ett förvaltningsbolag för aktier och värdepapper och togs över av familjemdlemmar. Företaget finns än idag, men såldes av släkten år 2012. Köpare var dock en man tillhörande släkten, nämligen Michael Kjellberg, via bolaget ScanMer AB som också är moderbolag till det nuvarande Svenska Orient Linjen AB.

Källor:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
Hallén, Olsson, Rosengren & Sandberg, Majornas historia, 2007

Alex. Barclay & Co

Del 3 av 19 i serien 1800-talets handelshus

1807 kom Alexander Barclay d.ä. till Sverige efter några år i Hamburg. Till en början drev han affärer i eget namn men grundade 1815 en handelsfirma med namnet Alex. Barclay & Co. En trolig partner var hans bror James Barclay. 1826 registrerades Alexander Barclay d.ä., John Åhman och Lars Bergman som delägare. 1832 togs John Barclay, brorson till Alexander Barclay d.ä. och son till James Barclay in i firman. 1833 dog Alex. Barclay men firman fortsatte oförändrad med de tre andra delägarna. Alexander Barclay d.y, (1817-1885) bror till John Barclay blev senare delägare i företaget.

Firman satsade till en början på import av kolonialvaror som tobak, socker och bomull från USA. Något som låg i tiden med tanke på att Göteborg under kontintentalblockaden i början av 1800-talet var smuggelcentrum för sådan varor från USA till Storbritannien. Bomullsimporten ledde till att bolaget blev den viktigaste leverantören till flera textilindustrier och på liknande sätt var det inom sockerindustrin. Som en följd av det kom firman också att i sockerbruk och textilindustrier i Göteborg.

Firman blev också den största järnexportören i Göteborg under 1820-, 1830- och 1840-talen på grund av de goda kontakterna i USA men därefter minskade firmans betydelse som järnexportör. I likhet med Olof Wijk & Co gick en stor del av järnexporten till USA och Alex. Barclay & co överlevde krisen vid kontinentalperiodens slut i motsats till många andra handelshus.

John Barclay

John Barclay

1827 investerade John Barclay (1810-67) tillsammans med Fredrich Willerding i sockerbruket Idogheten som de ägde fram till 1849. John Barclay blev därefter istället ägare av 1/7 i D. Carnegie & Co som drev Göteborgs största sockerbruk. Hans svärfar Jan Lamberg var en av grundarna av D.Carnegie & Co år 1803. Denna andel tycks sedan ha övergått ill Alex. Barclay & C0

Firman investerade åren 1847-48 stora summor i bygget av Rosenlunds Spinneri. De andra delägarna Rosenlunds Spinneri AB var initiativtagaren Carl David Lundström (1809-79, svärson till Lars Bergman) och Röhss & Brusewitz. Den senare posten övertogs senare av firma Wilhelm Röhss (Wilhelm Röhss & Co). 1854 anlade Rosenlunds Spinneri AB en filial i Gamlestaden i de byggnader som tillhört de gamla nedlagda Sahlgrenska sockerbruket. Där anlades såväl bomullsspinneri som väveri. 1855 hade Rosenlund 500 anställda och var  ett av de största företagen i Göteborg. Under 1860-talets krisår för bomullsindustrin låg produktionen i Gamlestaden dock nere.

På 1860-talet upphörde firmans järnexport och det viktigaste verksamhetsområdet vid sidan av textilindustrin blev bomullsimporten.

På 1870-talet expanderade Rosenlunds-företaget kraftigt med investeringar från både C.D. Lundström och år 1873 byggde en ny spinneribyggnad i Gamlestaden. Samma år köptes också  Anderstorps spinneri i Lindome vilket innebar att företaget nu hade fyra spinnerier. 1875 hade Rosenlunds Spinneri AB över 1000 arbetare i sina fabriker, varav hälften i Gamlestaden.

Rosenlunds Fabriker

Rosenlunds Fabriker

Samtidigt började dock Alex. Barclay & Co få ekonomiska problem på grund av misslyckad spekulationshandel i bomull. På tre år, 1874, 1875 och 1876 förlorade firman 1,2 miljoner kronor. Det egna kapitalet hade innan spekulationsförlusterna varit 563 000 kronror och Alex. Barclay & Co  gick i konkurs år 1877 med 3,8 miljoner i tillgångar och 5,4 miljoner i skulder. Av tillgångarna var 2,3 miljoner fordringar hos Rosenlunds Spinneri AB som därefter belånats av Alex. Barclay & Co. Även aktierna i Rosenlunds Spinneri AB (lite över en tredjedel av aktiekapitalet) hade belånats. Konkursen innebar att aktierna i D.Carnegie & Co såldes.

Även Rosenlunds Spinneri AB drabbades av konkursen i Alex. Barclay & Co men överlevde. C.D. Lundström dog 1879. Gamlestadsanläggningen med 500 anställda såldes 1880 till firman Johansson & Carlander.  Sedan övergick aktiemajoriteten i Rosenlunds Spinneri AB istället till engelsmannen Charles Hill. Vid denna tidpunkt hade Rosenlund cirka 360 anställda totalt.

Källor:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Jan Kuuse, Ekman – ett handelshus 1802-96, 1996

Röhss & Brusewitz – Wilh. Röhss & Co

Del 4 av 19 i serien 1800-talets handelshus

Firma som grundades 1828 av Wilhelm Röhss d.ä. och Johan Gabriel Grönvall med namnet Grönvall & Röhss. Sysslade främst med importaffärer av kolonialvaror som bomull och kaffe samt var delägare i Färgeri AB Levanten som grundats av Wilhelm Röhss d.ä. år 1827.

1839 lämnade J.G. Grönvall firman och ersattes av mågen (svärsonen) Elis Fredrik Brusewitz varvid firman bytte namn till Röhss & Brusewitz. Rederirörelsen och importaffärer flyttades samtidigt över till den firman J.G. Grönvall & Co som efter det drevs av Röhss, Grönvall och Brusewitz. Firmans kontor i Göteborg låg i det så kallade Thamska huset på Norra Hamngatan.

1844 köptes Sälboda bruk i Värmland av Röhss & Brusewitz och Wilhelm Röhss svåger J.C. Bressander. Köpebrevet omfattade västra Sälboda inkl. befintliga industrier, delar av östra Sälboda samt egendomar inkluderande olika företag i Kettersrud, Säterud, Järperud, Björkenäs, Bjälverud och Kyrkeby. De nya ägarna påbörjade en omfattande sanering av byggnaderna på bruket och smedjan. År 1847 övertog Svante Fleetwood 25% av Sälboda och 1857 köpte de tre Sälbodaägarna också Gammalkroppa bruk och gruva. Gammalkroppa såldes 1879. 1874 fanns det nästan 430 anställda på Sälbodas olika bruk. 1873 ombildades Sälboda till aktiebolag och såldes till ett norskt konsortium.

Wilhelm Röhss d.y.

Wilhelm Röhss d.y.

Firman deltog i bildandet av Rosenlunds Spinneri AB år 1846 som en av de tre delägarna samt bedrev också egen rederiverksamhet och var ensam återförsäljare av garner från Rosenlunds Spinneri. De övriga var Alex. Barclay & Co och C.D. Lundström.

Wilhelm Röhss lämnade bägge firmorna 1853 och fick i delningen firman Röhss & Brusewitz som bytte namn till Wilhelm Röhss & Co, ägandet i Sälboda järnbruk i Värmland, Woxna järnbruk och Ljusne sågverk i Hälsingland, andelarna i Färgeri AB Levanten och Rosenlunds Spinneri AB samt andelar i flera fartyg.

Orrholmens sågverk i nuvarande Karlstad uppfördes år 1854 av Röhss & Brusewitz. Det övertogs vid sekelskiftet 1900 av Nils Christian Jensen, som utvecklade sågverket och bildade Trävaruaktiebolaget N. CH. Jensen.

Johan Gabriel Grönvall dog 1856. E.F. Brusewitz fortsatte ensam driva J.G. Grönvall & Co som var en av Göteborg största kaffeimportörer. Denna firma tog hand import- och exportaffärerna samt hälften av fartygsandelarna. Verksamheten innefattade export av järn och metaller från Göteborg samt trävaror från Norrland och Finland.

1857 blev Wilhelm Röhss d.y. också delägare i Wilh. Röhss & Co. 1858 avled Wilhelm Röhss d.ä. varvid hans andel i Wilhelm Röhss & Co övertogs av änkan Carin Röhss.

August Röhss blev år 1860 delägare i firman och år 1869 utträdde Carin Röhss ur firman som drevs vidare av de två sönerna.

Andelarna i Rosenlunds Spinneri AB såldes 1880 efter att företagets största anläggningar som låg i Gamlestaden sålts till Johansson & Carlander. Wilh Röhss & Co tycks istället ha förvärvat aktier i Ahlafors Nya Spinneri AB i Ahlafors norr om Göteborg. Ett företag som hade 500 anställda som mest. Huvudägare i detta företag var dock sen 1855 familjen Evers. Ahlafors grundades av bl.a. Alexander Keiller och Edwin Willerding.

1861 bildade Wilh. Röhss & Co Skönviks AB tillsammans med Friedrich Bünsow och dennes morbror H.F. Postel. Bolagets anläggningar kom att omfatta Skönviks ångsåg, Ortvikens, Östrands och Stafre sågverk, alla i Sundsvallstrakten. Wilh. Röhss & Co blev minoritetsägare och Bünsow kontrollerande ägare. Bünsow ärvdes senare av ättlingar med efternamnet Norström.

1881 deltog Wilh. Röhss & Co också i bildandet av Ljusne-Woxna AB. Egendomarna i Hälsingland som firman innehade fördes över till detta företag liksom skogsegendomar, bruk och annat som vid bildandet var i Wilhelm H. Kempes ägo.  Även här var Röhss & Co minoritetsägare. Majoritetsägare var till en början Wilhelm H. Kempe. 1886 hade företaget 1 100 anställda.

Vid mitten av 1880-talet sågade Skönviks AB omkring 28 50o standards brädor per år medan Ljusne.Woxna AB stod för 22 500. Det senare företagets aktiemajroitet ägdes vid denna tid av Kempes svärson Walther von Hallwyl.

1928-29 införlivades Skönvik i Svensk Cellulosa AB (SCA) men Röhss hade sannolikt avvecklat sina intressen i samband med att Wilhelm Röhss d.y. dog år 1900 och August Röhss dog fyra år senare.

Ljusne-Woxna avvecklades successivt i början av 1900-talet, sågar och bruk lades ner och 1926 såldes kvarvarande delar till Ströms Bruk AB. Även här avvecklades säkert familjen Röhss intressen innan bolaget började avvecklas.

Vid bröderna Röhss död tyck i själva verket hela deras firma ha avvecklats inklusive ägandet i Färgeri AB Levanten och Ahlafors Nya Spinneri AB.

Källor:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987

J.G. Grönvall & Co

Del 5 av 19 i serien 1800-talets handelshus

Rederi- och importfirma som grundades av Johan Gabriel Grönvall och svärsonen Elis Fredrik Brusewitz år 1832. Drevs av de två tillsammans intill år 1839 då även Wilhelm Röhss d.ä. tycks ha blivit delägare. Elis Fredrik Brusewitz övertog samma år svärfaderns andel i firman Grönvall & Röhss som då bytte namn till Röhss & Brusewitz.

1850 hade firman skeppen Australia, Harald, Thetis, Montrose, Solo, Antelope och Fata Morgana samt briggarna Balder, Selma, Activ, Emil, Zephir och Susanna. J.G. Grönvall & Co var ett av de största rederierna i Göteborg vid denna tidpunkt i konkurrens med James Dickson & Co.

1853 delade Brusewitz och Röhss upp firmorna på grund av osämja. Röhss fick Röhss & Brusewitz medan Brusewitz fick J.G. Grönvall & Co. Johan Gabriel Grönvall dog 1856.

E.F. Brusewitz fortsatte ensam driva J.G. Grönvall & Co som var en av Göteborg största kaffeimportörer. Denna firma tog hand import- och exportaffärerna samt hälften av fartygsandelarna. Verksamheten innefattade export av järn och metaller från Göteborg samt trävaror från Norrland och Finland.

1866 bildade E.F. Brusewitz Göteborgs Rederi AB som successivt kom att överta rederiverksamheten från J.G. Grönvall & Co som avvecklades allteftersom.

C. Fr. Waern & Co

Del 6 av 19 i serien 1800-talets handelshus

C. Fr. Waern & Co bildades 1813 av Carl Fredrik Waern d.ä. efter att denne en kort tid arbetat för brodern Peder Waern som drev en sillsalterifirma i Göteborg tillsammans med ytterligare en bror, Lennart Waern. Kontoret låg i det som idag kallas Gillbladska huset på Kungsgatan, men då kallades Melinska huset efter ägaren Olof Melin. Under kontinentalblockaden handlade företaget med spannmål inom Sverige och exporterade trävaror till Storbritannien.

Firman överlevde krisen vid kontinentalperiodens slut och var 1817 den största trävaruexportören i Göteborg. Exporten i övrigt bestod av järn. På järnsidan var firman framförallt i början främst en mottagare av järn från bruken som de sen delvis sålde vidare till andra firmor som ombesörjde exportenDessutom var firman en stor importör av guano (gödsel) och fortsatte sin inrikes spannmålshandel.

1823 flyttade Carl Fredrik Waern till det nyköpta Baldersnäs i Dalsland och firman göteborgskontor sköttes därefter av C.E. Billman. Samtidigt som Baldersnäs köptes också Bäckefors bruk. Vi denna tid arbetade strax under 80 personer på Bäckefors bruk. 1832 dog C.E. Billman och han efterträddes av Adolf Melin, svåger till C.Fr. Waern d.ä. som kontorschef i Göteborg.

Som första bruk i Sverige började Bäckefors 1829 att använda sig av lancashiremetoden under ledning av verkmästare Samuel Houlder. Under de kommande åren utökades bruksområdet med flera byggnader och ombyggnader. En ny såg, smedjor, kolhus och verkstäder uppfördes, liksom bostäder och kontor. På 1850-talet framställdes 1500 ton stångjärn om året på Bäckefors, vilket var att betrakta som mycket på den tiden. 1855 arbetade nästan 370 personer på bruket.

1852 upptogs sönerna Carl Fredrik Waern d.y. (1819-99) och Morten Waern som delägare i firman vars namn då ändras till C Fr Waern & Co. 1856 utträdde Morten Waern ur firman och flyttade till London för att där starta en egen firma med agentur för familjens svenska exportfirman. I övrigt exporterade firman stora kvantiteter järn till handelsmannen Henry Unwin i Sheffield.

Gödselhandeln ledde också till att firman anlade en gödselfabrik vid Klippan är 1856. Verksamheten tycks dock ha blivit kortlivad. Fabriken brann ner 1857 men firman fortsatte att ha magasin och förråd på platsen

Efter att Carl Fredrik Waern d.ä. dött år 1858 så köpte arvingarna in Billingsfors bruk, också det i Dalsland, år 1859. Firmans bruksanläggningar laddes i aktiebolaget Baldersnäs AB. Adolf Melin blev samma år delägare i firman. Med tiden blev Carl Fredrik Waern d.y. allt mindre aktiv i firman. Hans politiska aktiviteter i Stockholm tog överhanden. Istället kom sönerna Carl Fredrik Waern (III) och Peder Waern, båda två delägare från 1859,  att ta över ledningen i företaget tillsammans med Adolf Melin. Kring 1880 upphörde firmans järnexport upphörde nästan helt. Istället kom firman att främst bli exportör av papper och pappersmassa. 1897 ombildades firman till kommanditbolag, KB C. Fr. Waern & Co med Peder Waern som VD.

Baldersnäs cirka 1870

Baldersnäs cirka 1870

I Baldersnäs AB ingick Billingsfors bruk, Bäckefors bruk, Katrinefors bruk, Skåpafors sågverk och Långeds sågverk. Bäckefors bruk såldes 1882 och även Katrinefors bruk såldes. 1883-84 startade tillverkning av pappersmassa i Billingsfors och sistnämnda startades också massatillverkning i Långed. Järntillverkningen vid de kvarvarande bruken lades ner under 1880-talet.

Baldersnäs AB fick ekonomiska problem på 1890-talet och upplöstes 1897. Därefter var varje bruk ett eget bolag (AB Långed, Billingsfors AB) förutom Skåpafors som köptes av Gustavsfors Fabrikers AB (familjen Ekman). 1918 startades AB Billingsfors-Långed som tog över bruken i Billingsfors och Långed. 1920 hade företaget 350 anställda och i styrelsen satt C.F.W. Hederstierna (ordf.), G. Dickson, B. Klintman (VD), A.E. Olsson och Peder Waern.

Sannolikt var firman också delägare i AB Upperuds Trämassefabrik (bildat 1885,  25 anställda 1920) och Håfreströms AB (bildat 1880, 200 anställda 1920, inklusive dotterbolaget Ulriksfors Sulfit AB). C. Fr. Waern var återförsäljare av dessa företags pappersmassa och papper. Dessutom sålde friman pappersmassa och papper för värmländska Rottneros.

1910 blev Arne Waern (1883-1981), son till Peder Waern, delägare i firman. 4 år senare var de tvungna att sälja lokalerna och byggnaderna i Klippan till Göteborgs stad. Istället köptes mark i Tingstadsvass där firman ligger än idag. På platsen byggdes några stor magasin och en liten hamn anläggs. Ägandet av hamnen lades från 1923 i ett för ändamålet bildat bolag, Hamn AB Tingstad, som ägnar sig åt speditions- och lagerverksamhet.

Bruksbolagen i Dalsland kom under 1930-talet i ekonomiska problem och tvingades 1934 till rekonstruktion. Göteborgs Bank tog över 98% av aktierna i Ab Billingsfors-Långed men C. Fr. Waern & Co fortsatte sköta exporten av produktionen intill 1949 då Bonniers köpte AB Billingsfors-Långed. 1944 köptes Gustavsfors Fabrikers AB av AB Billingsfors-Långed,

C. Fr. Waern & Co ombildades 1927 till aktiebolag med Arne Waern som VD. Under mellamkrigsperioden minskade exportverksamheten och istället blev import av allehanda varor från Europa och Asien. på 1950-talet växte denna verskamhet snabbt samtidigt som exporten av papper, pappersmassa, trävaror och maskiner fortsatte. Bolaget flyttade på 1950-talet kontoret till Södra Hamngatan 23 och 1958 blev Olof Waern, son till Arne Waern, VD. Verksamheten minskade under hans tid. Trävaruhandeln var såld till en tidigare chef och importverksamheten var kraftigt minskad.

När Olof Waern 1970 efterträddes av sin som Carl Fredrik Waern som VD gick firman med förlust med räddades av vinsterna i speditionsverksamheten inom Hamn AB Tingstad. All handel med trä och järn lades ner, pappersexporten minskade men dog inte och maskinexport blev företagets viktigaste verksamhet.

1986 såldes Hamn AB Tingstad och speditionsverksamheten men en av fastigheterna blev kvar i C. Fr. Waern & Co:s ägo. Samma år löste Carl Fredrik Waern in flertalet övriga aktieägare och blev majoritetsägare i företaget.  Fastigheten brann dock ner och 1989 byggdes en ny byggnad på platsen som ägdes av Humlans Minilager AB. Verksamheten var och är uthyrning av förråd för privatpersoner och det var Sveriges första anläggning av detta slag. Denna verksamhet såldes 2015 till 24 Storage.

C. Fr. Waern & Co bedriver idag en begränsad verksamhet som exportör av papper.

Källor:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Jan Kuuse, Ekman – ett handelshus 1802-96, 1996

Firma Carl Meyer

Del 7 av 19 i serien 1800-talets handelshus

Carl Meyer, svåger till Adolph Wilhelm Melin, grundade år 1861 en firma som till en början var en agentur för det brittiska försäkringsbolaget North British an Mercantile Insurance Company med flera bolag. Firman var också agnet för två stora järnexportfirmor i Stockholm, N.M. Höglunds Söner & Co samt Alrutz & Co.

Firman utvecklades till en av de största järnexportföretagen i  Göteborg i slutet av 1800-talet. 1894 dog Carl Meyer och firman togs över av Olof Edward Melin, son till Adolph Wilhelm Melin, som blev delägare 1893 och Casten A. Lamberg. Lamberg dog dock redan 1895 och därefter leddes och ägdes firman  av Olof Edward Melin fram till hans död 1930.

Jonsson, Sternhagen & Co

Del 8 av 19 i serien 1800-talets handelshus

Jonsson, Sternhagen & Co AB grundades 1872 av bl.a. Axel Jonsson d.ä. och Harald Sternhagen. Företaget var både en speditionsfirma och ett rederiföretag med fokus på export av trävaror men även som förmedlare av järn och stål på export. Redan vid mitten av 1880-talet var firman bland de största järnexportörerna i Göteborg.

1873 bildads Förnyade Ångfartygs AB Götha med Jonsson, Sternhagen & Co samt Aug. Carlson & Co som huvudintressenter. Styrelsen bestod av Harald Sternhagen, August Carlson och kaptenen J.F. Strömberg. Ledningen av Götha låg hos firman Jonsson, Sternhagen & Co.

Jonsson, Sternhagen & Co var också ägare av en tredjedel i Hisingstad AB som utvecklade och exploaterade Lundbyvass och det som idag kallas Kvillestaden.

Harald Sternhagen drog sig tillbaka både från familjefirman och Götha år 1908 och istället blev Fritz Sternhagen chef och när denne dog 1939 övertog Hakon Sternhagen ledningen av de två företagen. Folke Jonsson, son till Axel Jonsson d.ä. övertog faderns del i firman och var också han i firmans ledning. När han dog 1944 inköptes såväl Jonsson, Sternhagen & Co som Götha av Adolf Bratt & Co.

1957 köptes Jonsson, Sternhagen & Co tillbaks av William Jonsson, sonson till Axel Jonsson d.ä.

L.G. Bratt & Co

Del 9 av 19 i serien 1800-talets handelshus

L. G. Bratt & Co grundades 1856 av Lars Gustaf Bratt (1824-98) som var ensam innehavare av firman fram till 1869. Sistnämnda år blev Ivar Waern (1841-1917), son till Uddeholms tidigare disponent Jonas Waern.  Från 1880 var även Ernst Morris Bratt (1852-1939), son till Lars Gustaf Bratt, delägare i firman. De tre ägde firman tillsammans fram till Lars Gustaf Bratts död 1898.

1857 övertog firman en stor del av Uddeholms järnexport då Uddeholm inte lyckats skriva ett nytt avtal med sin tidigare exportör B.E. Dahlgren. 1872 tog firman också över exporten från Hellefors bruk som tidigare skötts av Ekman & Co och 1879 togs också exporten från Storfors över från Sven Renströms firma.

Från 1880 och fram till år 1900 var L.G. Bratt & Co den största järnexportfirman i Göteborg  under de flesta år och därefter var firman fram till Waerns död en av de tre största. Firman var under samma tid också en av de tio största trävaruexportörerna. L.G. Bratt & Co hade sin upplags- och hamnplats vid Vädersågen i Majorna (där Karl Johans kyrka ligger idag).

Källor:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963

 

D. Carnegie & Co som järnexportfirma

Del 10 av 19 i serien 1800-talets handelshus

Grundades 1803 när David Mitchell, ägare av en handelsfirma där David Carnegie d.ä. och Jan Lamberg arbetade dog. Verksamheterna togs över av en ny firma bildad av de tidigare medarbetarna i Mitchells firma. Den nya firman fick namnet D.Carnegie & Co.  Firman var framförallt en järnexportfirma men också en medelstor brädexportör.

1810 stod firman för 7% av järnexporten från Göteborg och var den fjärde största järnexportören, 1815 stod D. Carnegie & Co för 4% och 1820 för 6%. En del av förklaringen till Carnegies framgångar på järnexport- och brädexportområdet återfinns i det faktum att den största exportfirman, John Hall & Co gick i konkurs år 1807. David Carnegie var syssloman i konkursen (konkursförvaltare) och gynnade sig själv vilket också de andra sysslomännen Niklas Björnberg, F.M. Åkerman och David Low gjorde.

Vid David Carnegie d.ä.:s död år 1837 inträdde brorsonen David Carnegie d.y. som delägare i firman, men efter sitt giftermål med Susan Carnegie (dotter till David Carnegie d.ä.) 1845 såldes järnexportverksamheten till den i firman anställde Fredric Malm som haft ansvaret för järnexporten. Dennes nybildade firma fick namnet Fr. Malm & Co. Istället kom firman D.Carnegie & Co att ägna sig åt uppbyggnaden och driften av porterbruket och sockerbruket vid Klippan som grundats av A.R. Lorent.

Källor:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963